Teresa Carvalho

Herr talman! Moderaternas analys av svensk politik känns lite daterad. Jag hoppas att de flesta vet att Socialdemokraterna står för en stram migrationspolitik och att vi lade om politiken under vår regeringstid, dels efter flyktingkrisen, då situationen i Sverige blev ohållbar, dels när vi fick den nya utlänningslagen på plats, där vi på många punkter gick från en mer generös politik till en stramare. Denna politik har jag inga problem att upprepa. Vi ser att Sverige behöver en betydligt stramare migrationspolitik framgent än vad Sverige har haft de senaste decennierna under såväl alliansregeringen som vår tid vid makten. Så är det, och det är inget problem för mig att konstatera det ännu en gång.

Jag förstår dock att Moderaterna vill upprätthålla detta som en stor konflikt i svensk politik, för det vore gynnsamt för Moderaterna med flera partier om vi socialdemokrater ville ha en mer generös flyktingpolitik än vad vi faktiskt har. Men så är alltså inte fallet, utan den stora skiljelinjen hittar vi snarare i synen på integration och segregation.

Till sist: Vad gäller kvotflyktingarna vill jag säga till den som lyssnar på debatten och kanske inte hänger med i de olika begreppen att kvotflyktingar alltså är de som omfördelas direkt från flyktingläger via FN. Där finns bland andra yazidiska tjejer som har lyckats fly tillvaron som sexslavar hos IS samt barnsoldater från Kongo. Det handlar om dem med de största behoven.

Vi kan diskutera antal. Jag tror inte att det finns en magisk siffra som är den korrekta. Men vi står fast vid den siffra som vi tidigare kom överens om mellan flera partier.

Herr talman! Sverige ska vara ett jämlikt och jämställt land. Socialdemokraternas politik på det här området bygger på idén om att alla människor i vårt land ska vara en del av samhället på lika villkor - oavsett bakgrund, etnicitet, kön, ålder och sexuell läggning. Diskriminering och rasism ska alltid bekämpas. Vi ska alla möta lika rättigheter och möjligheter men också lika skyldigheter och förväntningar. Sverige ska vara ett samhälle som håller ihop. Vi ska inte ha några parallellsamhällen.

Men i dag sliter segregationen sönder vårt land. Det ökar misstron och göder kriminaliteten. Jag tror inte att det finns någon quickfix på det här problemet, tyvärr, utan här krävs en bred offensiv. Vi socialdemokrater vill därför se en generalplan för att ta itu med segregationsproblemen från roten.

Tyvärr har vi fått en ny regering som är styrd av Sverigedemokraterna och som tydligt signalerar att man inte delar vår ambition att bryta segregationen.

Man väljer exempelvis att lägga ned den myndighet som haft det sammanhållna ansvaret för arbetet mot segregationen. Investeringsstödet för att bygga nya hyresrätter försvinner redan vid årsskiftet, och bosättningslagen ska enligt Tidöavtalet rivas upp så att rika kommuner utan en stor diaspora ska kunna slippa undan sin del av ansvaret för att ta emot nyanlända.

Regeringen och Sverigedemokraterna skär också ned på vuxenutbildningen och den individanpassade arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp samtidigt som vi går in i lågkonjunktur. Den delen tycker jag är särskilt anmärkningsvärd, eftersom en av de mest uppenbara bakomliggande förklaringarna till segregationen är att människor som har invandrat till Sverige inte i tillräckligt hög utsträckning har lyckats etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag vill också vara tydlig med att det är Socialdemokraternas bestämda uppfattning att en grundförutsättning för att lyckas bryta segregationen är att vi har en fortsatt stram migrationspolitik.

Vi lade om politiken under vår tid i regeringsställning, först efter flyktingkrisen 2015 och därefter så sent som förra året när vi fick på plats en ny permanent utlänningslag. Det stora paradigmskiftet som det talas om har alltså till stor del redan skett inom migrationspolitiken.

Sverige ska ta sin del av ansvaret i EU för att ge människor skydd undan krig och förtryck. Men vi ska inte ha ett regelverk som skiljer sig avsevärt från övriga EU, och vi ska inte ta emot fler människor än vad vi har kapacitet att integrera i samhället.

Även om etableringstiden kortades avsevärt under vår tid i regering är det uppenbart att samhällets förmåga att erbjuda bostäder, jobb, utbildning, samhällsintroduktion och gemenskap har brustit, med segregation, trångboddhet och utanförskap som konsekvens.

Herr talman! Det är snarare i viljan att ta itu med dessa följdverkningar än själva migrationspolitiken som vi finner de riktigt stora skiljelinjerna i svensk politik i dag. Jag tycker att det är viktigt att säga det.

Den som inte har rätt att vara i Sverige ska lämna landet. Men den som beviljas uppehållstillstånd enligt de nya reglerna ska snabbt integreras. Det ska vara högt ställda och tydliga krav på den enskilde att göra sig anställbar och lära sig svenska.

Därför gjorde vi socialdemokrater det till en skyldighet att delta i etableringsinsatser, inte bara till en rättighet som den tidigare alliansregeringen. Vi införde också en utbildningsplikt för de nyanlända som behöver utbildning för att komma i arbete. Annars kan ersättningen dras in.

Att ensidigt hänvisa till en stram migration och högt ställda krav kommer inte att räcka, för det ger inte människor de färdigheter som krävs. Detta behöver ackompanjeras av verktyg och stöd.

Det kanske allra viktigaste är en aktiv arbetsmarknadspolitik - precis det som Sverigedemokraterna och regeringen nu skär ned på. Det behövs en bred palett av individanpassade insatser såsom utbildning, vägledning, matchning, kompetenskartläggning, språkträning, subventionerade anställningar och praktik. Listan kan göras längre. Allt detta krävs för att man ska kunna komma närmare och slutligen in på den reguljära arbetsmarknaden.

Trots att högerpartierna satt i opposition förra året lyckades de tyvärr samla en majoritet för sin budget och skrota extratjänsterna, som var ett viktigt verktyg inte minst för utrikes födda kvinnor att komma närmare egen försörjning. Nu fortsätter dessa partier i samma anda.

Vi kan i alla fall glädjas åt ett nytt verktyg i verktygslådan, inte tack vare regeringen, ska tilläggas, utan tack vare att arbetsmarknadens parter äntligen har enats om ett avtal om de nya etableringsjobb som riktar sig till nyanlända och långtidsarbetslösa. Upplägget är att lönen finansieras av både arbetsgivaren och staten så att den motsvarar lägsta lön i kollektivavtalet. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen omfamnar detta med samma entusiasm som vi socialdemokrater gör - och gjorde under vår tid i regeringsställning, då vi arbetade intensivt för att stödja framtagandet av denna jobbform. Etableringsjobben visar på styrkan i den svenska partsmodellen.

Herr talman! Även om vi ska prata mer arbetsmarknadspolitik i nästa debatt vill jag här och nu höja ett varningens finger för att integration från borgerligt håll ofta nämns som skäl för att motivera sämre trygghet på arbetsmarknaden. Det heter att trösklarna och lönerna måste ned för att få in fler och på så vis öka integrationen.

Missförstå mig rätt - vi är helt överens om att fler ska in på arbetsmarknaden och att det behövs arbetstillfällen som inte kräver en lång utbildning. Men det vore förödande för det svenska löntagarkollektivet att öppna upp för sämre löner och villkor för vissa utpekade grupper, för vi vet att det i förlängningen innebär en generell press nedåt.

Dessutom låser det in vissa grupper i låglönebranscher och legitimerar urusla löner som vuxna människor inte kan försörja sig och sina barn på och villkor som de flesta av oss aldrig skulle acceptera.

Går det någonsin att bryta segregationen så? Nej, jag tror inte det. Låga löner, dåliga villkor och osäkra anställningar kan inte lösa integrationsproblemen. En stram migration i kombination med trygga jobb och en lön som går att leva på är en förutsättning för en hållbar integration.

Herr talman! Avslutningsvis: Jag ser att en av svensk politiks stora skiljelinjer har tydlig bäring på det här politikområdet och segregationen. Det handlar om huruvida vi ska dra samhället i en riktning mot mer exkludering och splittring eller mot mer gemenskap och sammanhållning.

När jag lyssnar på tidigare talare i denna debatt blir det uppenbart att Sverigedemokraternas och regeringens fokus inte är att bekämpa segregationen utan snarare att göra livet så eländigt som möjligt för vissa utpekade grupper. Att skära i arbetsmarknadspolitiken kommer inte att förbättra integrationen, för att ta ett exempel.

Herr talman! Tidöavtalet innehåller även en del inhumana excesser såsom förslag om angiverilag, utvisning av prostituerade kvinnor och begränsad rätt till tolk inom vården. Det är bara att konstatera att det här är en ynklig politik och fel väg att gå för att på riktigt komma åt segregationsproblemen.

Nej, herr talman, Sverige ska vara ett land där varje unge får se mamma och pappa gå till jobbet och där vi alla kan forma våra liv och ta nya språng. Sverige ska vara ett land som håller ihop, inte ett som dras isär av klyftor, misstro och segregation.

(Applåder)

Herr talman! Jag ställde alltså frågan om vad Sverigedemokraterna vill göra för att bryta segregationen, och jag bad om att få ett endaste exempel. Jag fick inget.

Vi socialdemokrater menar allvar när vi säger att vi vill bryta segregationen, och det behövs därför en generalplan som spänner över flera politikområden. Jag kommer att tala mer om det snart.

För oss är det en grundförutsättning att migrationspolitiken är stram. Vi ska ställa höga krav på den enskilda, men vi behöver också ge aktivt stöd till den enskilda.

Det är här vi har den stora skiljelinjen. Sverigedemokraterna vill inte ha en integrationspolitik. Tvärtom har man stått här, år efter år, och i det närmaste föreslagit att integrationspolitiken ska avskaffas.

Anledningen till motståndet mot de integrationsfrämjande insatserna tror jag, när jag hör på ledamoten, bottnar i att man faktiskt inte enbart är emot invandring utan också är emot invandrare. Det var, herr talman, en bedrövlig nivå på anförandet vi alldeles nyss hörde.

Sverigedemokraterna har, som sagt, ingen integrationspolitik. Det är därför man inte kan ge de exempel som efterfrågas om hur Sverigedemokraterna ska bryta segregationen. Man struntar helt i det aktiva stödet för att få människor in på arbetsmarknaden, in i det svenska samhället. Man stirrar sig blind på kraven och strösslar sedan politiken med sådant som snarare bidrar till ökad social splittring. Det är därför Sverigedemokraterna inte kan ge något endaste exempel, trots upprepade chanser, på hur segregationen ska brytas.

Herr talman! Jag begärde replik när sverigedemokraten gjorde ett stort nummer i sitt anförande av att man inte sitter i regeringen. Det är ju sant, men Sverigedemokraterna sitter i Regeringskansliet och i Rosenbad. Man kan kalla sig ett oppositionsparti om man vill, men vi vet alla att det är Sverigedemokraterna som håller i kopplet på den här regeringen.

Tillsammans med sin regering har Sverigedemokraterna nu lagt fram sin politik. På det här området går det bland annat ut på att lägga ned Delegationen mot segregation, det vill säga den myndighet som har haft det sammanhållna ansvaret för arbetet mot just segregation. Man tar även bort investeringsstödet, som har haft till syfte att främja byggandet av fler hyresrätter eftersom det är viktigt att också rent fysiskt bygga bort segregationen. Man skär ned i vuxenutbildningen och arbetsmarknadspolitiken, och därtill har man meddelat att man tänker riva upp bosättningslagen, som syftar till att alla kommuner ska dela på det ansvar som ändå finns för flyktingmottagandet.

Allt detta gör högerpartierna, trots att de naturligtvis är fullt medvetna om att samtliga dessa reformer är sådant som bidrar till att spä på segregationen. Därför undrar jag om Sverigedemokraterna över huvud taget har en ambition att bryta segregationen, som är ett stort problem i vårt samhälle i dag. Kan Sverigedemokraterna ge ett enda exempel på hur man tänker snabba på etableringen, öka integrationen och bryta segregationen?

Fru talman! Jag får tacka för det korta men kärnfulla svaret om att ledamoten inte är orolig.

Jag tänker ändå att det nog måste vara ganska jobbigt att vara liberal i dag när man är så pressad att man går med på att släppa fram en politik som bygger på att se över modersmålsundervisningen, att överväga införandet av angiverilagar och att fundera på att dra in tolkhjälpen i vården. I min värld är det i alla fall inte en särskilt liberal politik utan snarare en politik som drar åt det auktoritära hållet.

Jag undrar därför hur det känns i magen på Liberalerna att ha släppt in detta parti, Sverigedemokraterna, i Regeringskansliet, ett parti som man tidigare hade utsett till sin huvudmotståndare. När man kan tänka sig att införa angiverilagar, då undrar jag verkligen var Liberalernas röda linjer går. Ser Liberalerna några som helst risker med vad denna politik kommer att innebära för den svenska samhällsgemenskapen och vad den kommer att innebära för segregationen, som redan är ett mycket stort problem i vårt land?

Fru talman! Liberalerna är ett parti som historiskt har satt integrationspolitiken högt på dagordningen. Men nu väljer Liberalerna i stället att samarbeta med Sverigedemokraterna som snarare har den motsatta politiken och som länge har stått här i kammaren och i det närmaste föreslagit ett avskaffande av integrationspolitiken. Det har gett ett tydligt resultat i regeringens politik. Hela Tidöavtalet har ett tydligt sverigedemokratiskt sigill. Det blir neddragningar i den aktiva arbetsmarknadspolitiken, i vuxenutbildningen och i arbetet mot segregationen, något som knappast kommer att leda till ökad integration.

Jag undrar hur Liberalerna egentligen ser på möjligheterna att främja integrationen inom ramen för detta samarbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Vi verkar glädjande nog vara överens om att arbetslösheten är för hög och att långtidsarbetslösheten måste ned. Men det verkar vara ett magiskt trollspö som Johan Pehrson har när en fjärdedels borttrollade resurser till arbetsmarknadsinsatserna ska förvandlas till både mer och bättre stöd för fler.

Om nu inte arbetsmarknadsutbildningarna ska röras, som vi har hört regeringen säga tidigare, vilka insatser är det då Johan Pehrson tänker ta bort?

Herr talman! Under de två gångna mandatperioderna har vi socialdemokrater bäddat för en starkare och bättre fungerande arbetsmarknad. Facit vid valet i september vittnar bland annat om den högsta sysselsättningsgraden på 30 år - som också är i det absoluta toppskiktet i EU - samt, fantastiskt nog, en lägre arbetslöshet än när vi gick in i pandemin.

Detta beror till stor del på att vi har bedrivit en klok och aktiv arbetsmarknadspolitik med en bred uppsättning av åtgärder anpassade efter den arbetslöses behov, i kombination med tydligare krav på vad som förväntas från den enskilde.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga Johan Pehrson: Varför skär regeringen och Sverigedemokraterna ned den aktiva individanpassade arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp samtidigt som vi går in i en lågkonjunktur?

Fru talman! Extratjänsterna har varit någonting som har bidragit till att inte minst utrikesfödda kvinnor i stor utsträckning - men såklart också män - har kunnat ta sig närmare en utbildning och närmare ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Extratjänsterna har betytt väldigt mycket för väldigt många.

Jag beklagar verkligen att Moderaterna i opposition satte stopp för detta och mycket annat. Men jag återkommer till frågan: Är det nya pysselsättningsåtgärder likt fas 3 som vi ska förvänta oss denna gång? Eller hur har Lars Beckman tänkt sig att människor ska kunna komma närmare arbetsmarknaden?

Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken är någonting som verkar ha fallit ifrån slottsavtalet och regeringsförklaringen som vi hörde här i går.

Att ställa krav på att man ska anstränga sig för att bli anställbar är naturligtvis helt rätt och rimligt; där är vi överens. Den socialdemokratiskt ledda regeringen tillsatte en utredning om aktivitetsplikt, exempelvis, som den högerregering som nu tillträder gärna får verkställa.

Men det räcker inte, utan det behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik som rustar och matchar för de jobb som växer fram. Det är inte Moderaternas starkaste gren. Under förra mandatperioden drev Moderaterna i opposition igenom ett stopp för extratjänster och en slakt av Arbetsförmedlingens anslag som omöjliggör lokal närvaro i stora delar av landet. Och vi minns alla fas 3 från förra gången det begav sig. Jag undrar därför: Är det ett nytt fas 3 vi ska förvänta oss även denna gång?