Ingela Nylund Watz

Fru talman! Jag tackar för en bra diskussion om viktiga frågor.

Jag har inga större invändningar mot de åtgärder som statsrådet pekar på här. Det mesta är bra, även om det finns en och annan detalj som vi socialdemokrater skulle vilja skruva på lite mer eller lite mindre. Det må vara hänt.

Det jag är ute efter är att företagen efterlyser att staten tydligare ska adressera företagens specifika problematik, eftersom den är väldigt sammansatt. Det här gäller inte minst företag i Stockholms- och Uppsalaregionen, som jag har tagit mest intryck av under de senaste månaderna. Här handlar det både om vardagsbrott, som skadegörelse, inslagna fönsterrutor och stölder, och om allt det som har med den kriminella ekonomin och den organiserade brottsligheten att göra.

I många stycken är det en och samma ”body” fast det tar sig lite olika uttryck. Skadegörelse och kraschade fönsterrutor kanske mer handlar om desperata försök att få pengar till att köpa narkotika. Men i andra änden av kedjan sitter kanske någon utrikes gängledare och organiserar ett helt nätverk av olika brottsgrenar.

Vad jag är ute efter är att få veta om regeringen har försökt att hitta ett angreppssätt som gör att företagen känner sig mer sedda i det här arbetet. De redovisar i intervjuer och undersökningar att de inte längre ens vill anmäla brott, eftersom de upplever att polisen inte agerar och att det inte händer någonting.

Med tanke på hur Sveriges tillväxtsituation ser ut – vi befinner oss i Europas bottenliga – tror jag att vi behöver göra allt vi kan för att företagen, precis som vi enskilda, ska känna att staten finns där och ställer upp när de behöver det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för ett fortsatt resonemang om de här otroligt viktiga frågorna för Sveriges konkurrenskraft och framtida tillväxt!

Enligt Svenskt Näringslivs brottsbarometer 2024 har hälften av företagen som drabbats inte anmält brott på grund av att man saknar förtroende för att polisen ska göra något. Det är illa. Det är vi överens om.

Av undersökningen från Stockholms Handelskammare i Uppsala, som jag refererade till i mitt första inlägg, framgår också att två av tre företag anser att Sverige är dåligt eller till och med mycket dåligt på att upptäcka och lagföra ekonomisk brottslighet och att Sverige står dåligt rustat mot den kriminella ekonomin. Det är verkligen både olyckligt och illa att de svenska företagen – de jag kan referera till är Stockholmsföretag – har så liten tilltro till att samhället ska finnas där när man utsätts för brott.

Precis som statsrådet är inne på är den organiserade brottsligheten ett träd med flera grenar. Numera är allt oftare en del av verksamheten vit, helt synlig och legal. Andra grenar är å andra sidan helt ljusskygga. Det här kräver naturligtvis nya angreppssätt. Det kräver ett internationellt samarbete, inte minst med Europol.

Jag håller helt med statsrådet om att en grundförutsättning för att komma till rätta med detta är att gå på pengarna. Det är vi helt eniga om. Langarna, bedragarna, skattefifflarna och utpressarna är ofta delar av en och samma kriminella struktur. Inte minst Europol har även pekat på det faktum att de kriminella arbetar gränsöverskridande i flera länder.

Jag går tillbaka till företagens syn på hur staten kan stå vid deras sida när de känner oro eller utsätts för brott. Jag tycker att det finns anledning att fundera över ifall de angreppssätt som vi hittills har valt, och som vi har varit eniga om, har varit tillräckliga för att ta de seriösa företagens verklighet och oro på allvar. Jag betvivlar inte justitieministerns ambitioner när det handlar om att knäcka den grova organiserade brottsligheten i Sverige. Jag vill bara föra ett resonemang om ifall vi har varit tillräckligt bra på att fundera på företagarnas perspektiv.

Vi vet ju, inte minst i våra stora städer, hur verkligheten ser ut när den illegala konkurrensen slår till, särskilt i vissa branscher. Jag tror att justitieministern är väl införstådd med vilka branscher som är särskilt utsatta. Det handlar om den utbredda arbetslivskriminaliteten, skatteundandragandet, fusket med momsen och allt det som gör att de seriösa företagen riskerar att klappa ihop och inte mäkta med konkurrensförhållandena.

Vad jag är ute efter är ett resonemang om hur vi gemensamt kan se till att strålkastarljuset riktas mot de seriösa företagarna och deras förutsättningar och söka och hitta angreppssätt som löser problem som de ser. Det handlar både om mängdbrotten, som många lyfter fram, och om hotet från den organiserade brottsligheten.

Jag tror att vi gemensamt kan göra ett bra jobb, om viljan finns. Vi har en rad förslag, som jag tänker återkomma till.

Fru talman! Tack, statsrådet, för det utförliga svaret!

Jag vill börja med att säga att den långa uppräkning som statsrådet gör när det handlar om åtgärder mot den kriminella ekonomin redovisar bra insatser som regeringen har gjort, och såvitt jag kan bedöma och komma ihåg har vi varit överens om samtliga.

Tyvärr misstänker jag att statsrådet inte riktigt har tagit till sig själva kärnan och poängen i min interpellation. Det är viktigt att ha en allmän diskussion om den kriminella ekonomin, och vi kan föra den diskussionen vidare också i dag. Men poängen i min interpellation är att en stor andel av de svenska företagen utsätts för brott och känner stor oro över detta, både över att de faktiskt har utsatts för brott och över risken att utsättas för brott. Flera av dem är till och med så oroade att de säger i undersökningar att denna brottslighet riskerar att äventyra Sveriges tillväxt.

I Svenskt Näringslivs rapport Brottsbarometern 2024 framgår det att 36 procent av de svenska företagen drabbades av brott förra året. Småföretagarnas Riksförbund har i sin rapport Brott mot företagen 2025 redovisat att över 30 procent av deras medlemsföretag årligen utsätts för brott.

I oktober 2024 presenterade Stockholms Handelskammare i Uppsala en undersökning som de återkommande gör som heter Status Sthlm. De hade intervjuat 1 500 företag som fått svara på en enkät om hur de ser på brottsligheten. Resultatet visar att 90 procent av företagen menar att den kriminella ekonomin hotar näringslivets utveckling och kan hämma svensk tillväxt. Enligt min mening är det djupt oroande att företagen upplever sin verklighet på det här viset.

Än mer oroande är att många företag – enligt vissa undersökningar så många som hälften av alla företag – väljer att inte anmäla brott eftersom man saknar förtroende för att polisen ska agera. Flera bedömare säger, och det nämnde också statsrådet i sitt svar, att kostnaden för brottsligheten för företagen är ungefär 100 miljarder om året eller mer än så i direkta kostnader. Och som om det inte var illa nog innebär brottsligheten mot företagen att investeringar och nysatsningar uteblir, vilket gör att den samhälleliga kostnaden för brotten i praktiken blir ännu större i form av utebliven tillväxt.

Fru talman! Jag är övertygad om att både statsrådet och jag anser att samhället måste stå starkt mot den systemhotande brottsligheten. Skadan som brottsoffer lider, oavsett om det handlar om enskilda individer, våra välfärdssystem eller företagen jag nu tar upp, ger skäl att agera mycket kraftfullt. Men i ett läge när Sveriges tillväxt fortsatt ligger i EU:s bottenskikt, lågkonjunkturen biter sig fast, inflationen tenderar att vända uppåt igen och inte minst arbetslösheten ökar finns det ytterligare starka motiv att göra mer för att stävja den brottslighet som drabbar våra företag.

Jag vill föra ett resonemang med statsrådet i dag om vad regeringen konkret tänker göra för att stävja brottsligheten mot svenska seriösa företag. Har regeringen hittat något nytt angreppssätt på detta? Hur ska vi skydda de seriösa företagen?

Fru talman! Tack, statsrådet, för kompletterande information och argument! Jag är glad över att regeringen inte misslyckades med att få ned inflationen eftersom den har gått ned i hela Europa. Alla regeringar har arbetat hårt med det, och det hade varit förfärligt om den svenska regeringen inte skulle ha lyckats i det sammanhanget. Det är tur att det gick som det gick.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men låt oss återkomma till att statsrådet ser att det behövs investeringar för att vi ska få en sprudlande utveckling i olika delar av landet, utifrån de förutsättningar som råder. Jag måste konstatera att det är väldigt sorgesamt att när regeringen nu presenterat de projekt man släpper för byggstart fram till 2030 finns inget av dem i Stockholmsregionen. Det finns inget som har med Tvärförbindelse Södertörn att göra, vilket var en förutsättning för att bygga ut Norviks hamn, inget om en ny passage över Södertälje kanal, som den producerande exportindustrin i Stockholmsregionen så häftigt efterfrågar, och inget som har att göra med hur man ser på utvecklingen av Arlanda som en internationell och inrikes flygplats. Bland de tolv projekt som regeringen har pekat ut är det inget i Stockholmsregionen som har fått klartecken.

Detta tycker jag är ett tydligt besked från regeringen till Stockholmsregionen: Vi ser er, men ni behöver inga investeringar. Ungefär så tror jag att de flesta politiker i Stockholmsregionen, oavsett partifärg, bedömer regeringen.

Investeringsstödet för bostäder kraschade. De projekt som fått klartecken att sätta igång från Trafikverket och regeringen kommer inte Stockholmsregionen till del. Och regeringen har lagt en död hand över Arlanda. Jag är, näringsministern, rädd för att Sveriges regering kommer att få problem med att en Stockholmsregion som saktar in blir en hämsko för hela Sveriges tillväxt. Regeringen gör för lite – det duger inte.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för kompletterande tillägg.

Min interpellation handlade om den ökande konkursvågen och den svaga tillväxten i Stockholmsregionen. På de frågor jag ställde kring detta är statsrådets svar ganska tunna. I svepande ordalag sägs – exakt som förra året, som Annika Strandhäll pekade på – att regeringen driver en aktiv och långsiktig politik för att förbättra näringslivsklimatet och företagens förutsättningar. Men konkret kokar detta ned till enbart regelförenklingsarbetet.

När Stockholmsregionens och Sveriges tillväxt sviktar, när konkurserna ligger på en förhöjd nivå, när nyföretagandet minskar – som Patrik Björck pekade på – och när arbetslösheten ökar dramatiskt räcker det inte att peka på regelförenklingsarbetet och i övrigt sätta sig på läktaren och titta på.

Fru talman! Regeringens fokus på regelförenkling är visserligen vällovligt, men jag hoppas att regeringen inser att det finns fallgropar som måste undvikas för att inte tillväxten ska slå bakut ännu mer.

Jag vill därför lyfta fram Stockholms Handelskammares undersökning Status Stockholm, en undersökning de gör regelbundet, från oktober förra året. Där har över 1 500 företag från Stockholms- och Uppsalaregionen svarat på frågor kopplade till näringslivsklimatet och den pågående brottsutvecklingen. Svaren ger en mycket dyster bild. Åtta av tio företag i den här så kallade huvudstadsregionen är övertygade om att den ekonomiska brottsligheten kommer att öka de kommande fem åren. Så många som nio av tio företag upplever att den kriminella ekonomin är ett hot mot näringslivets utveckling och ett kraftigt hot mot den svenska tillväxten. Två av tre företag anser också att Sverige är dåligt eller mycket dåligt på att upptäcka och lagföra ekonomisk brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mot denna bakgrund vore det intressant att höra hur regeringen avser att hantera sitt regelförenklingsarbete så att vi inte hamnar i en situation där företagarna i Sverige och i Stockholmsregionen känner att det öppnas nya kryphål och möjligheter att begå ekonomisk brottslighet och skjuta den seriösa konkurrensen på marknaden i sank.

Fru talman! Vi lever i en orolig värld med många globala utmaningar. Hotet om tullkrig hänger över oss, och som ett litet, exportberoende land är vi extra utsatta. Det mesta talar nu för att lågkonjunkturen håller i sig längre än vad prognosmakarna tidigare bedömt och att arbetslösheten kommer att fortsätta öka. Dessvärre är också konkursnivån fortfarande kraftigt förhöjd.

Jag hoppas att näringsministern håller med mig om att Sverige behöver en attraktiv huvudstadsregion som kan locka till sig investeringar. Jag hoppas därför också att näringsministern kan redovisa på vilket sätt regeringen kan bidra till detta.

Det kan förvisso vara roligt att munhuggas om en skattehöjning hit och ett bidrag dit när det gäller vilken som är den mest effektiva politiken för en region. Men för Sverige som land måste väl ändå näringsministern ha någon tanke om hur huvudstadsregionen ska kunna utvecklas i konkurrens med andra huvudstadsregioner. Vi kan bara titta på flygfrågan och hur Danmark hanterar verksamheterna kring Kastrup och hur Sveriges regering på sitt taffliga sätt hanterar verksamheten på Arlanda. Här tycker jag att näringsministern är svaret skyldig. Vad vill näringsministern med Sveriges huvudstadsregion?

Fru talman! Tack för svaret, näringsministern!

När konkurserna ökar och ligger kvar på en hög nivå över tid är det ett tecken på att någonting är galet i ett land. Därför är det lite tråkigt att behöva konstatera att det ansvariga statsrådet i sitt svar inte har någonting att säga om de specifika förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning i huvudstadsregionen.

Varför tycker jag då det? Jo, för att man i Nordeas senaste regionala utsikter kan läsa att Stockholmsregionen som tillväxtmotor i Sverige tappat fart. Regionen drabbades hårt av pandemin, och sedan kom den höga inflationen med de stora räntehöjningarna. Det slog hårt mot tillväxten i Stockholmsregionen.

Många företag har problem med skatteanstånden. Men framför allt innebär den under de senaste åren kraftigt försämrade köpkraften hos hushållen att tillväxten sackar efter och inte kommer igång. Vi ligger i bottenligan på tillväxt i Europa.

Sammantaget har det lett till att bnp-bidraget från Stockholmsregionen har minskat. Stockholms län kommer, trots en viss ljusning under 2025, att ha en svagare tillväxttrend under 2020-talet än under 2010-talet. Det borde bekymra näringsministern. Under 2024 gick nästan 3 900 företag i konkurs. Det drabbade 13 000 anställda. De branscher som drabbas hårdast är byggindustrin, finans-, fastighets- och företagstjänster samt restaurang och catering.

Samtidigt har nyföretagandet minskat i Stockholms län precis som i övriga landet. Varselintensiteten var på sin högsta nivå någonsin under 2000-talet. Det var nästan 34 000 som var varslade i Stockholms län under förra året.

Att konkurserna ökar dramatiskt och fortsätter att ligga kvar på en hög nivå i inledningen av 2025 och att tillväxten i Sverige ligger illa till jämfört med EU:s övriga medlemsländer borde rimligen bekymra näringsministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att Stockholmsregionens tillväxt sviktar borde vara en tydlig signal om att någonting måste göras. Men regeringen har hittills gjort både fel och för lite. Investeringsstödet för bostäder drogs ned. Byggbranschen kraschade. Regeringen prioriterade skattesänkningar för dem med de högsta inkomsterna i stället för att satsa på dem med de lägsta, vilket gjorde att köpkraften kollapsade.

Medan regeringen nyligen presenterade ett trafikprojekt som ska få klartecken och komma igång fram till och med 2030 är den sedan länge planerade tvärförbindelsen Södertörnsleden skjuten på framtiden och har nu en högst oviss framtid.

Exportindustrins önskemål om en ny vägförbindelse över Södertälje kanal har fått kalla handen av regeringen. I stället för att satsa på Arlanda för inrikesflyg och möjliggöra en spännande utveckling av Bromma som stadsdel för näringsliv och bostäder har regeringen lagt en död hand över utvecklingen, och Sverige riskerar nu att gå miste om investeringar. Vd:n för Stockholms Handelskammare uttryckte det så här i SVT den 12 januari: ”Det finns ingen naturlag som säger att företag kommer fortsätta göra sina etableringar i Stockholmsregionen eller Sverige om vi inte får ordning på flyget.”

Jag hoppas nu att statsrådet i den här debatten blir lite tydligare i sin syn på den negativa utvecklingen av tillväxten och sysselsättningen i Stockholmsregionen eftersom det betyder så oerhört mycket för hela vårt lands tillväxt.

Herr talman! Jag vill återigen understryka att Nima Gholam Ali Pour inte behöver undervisa mig i hur man läser lagstiftningstext eller propositioner eller för den delen följer utvecklingen i de områden som är hårt drabbade av baksidorna med EBO-lagstiftningen. Jag tror att jag har ganska bra kläm på det. Ledamoten behöver inte vara orolig.

En ny ordning för asylsökandes boende

Framför allt Sverigedemokraterna och Moderaterna hade före valet ett högt tonläge om att man nu skulle avskaffa EBO-lagen. I och med det ställdes det jättehöga förväntningar i de här kommunerna. Man tänkte: Ja, nu kommer det en regering som faktiskt vill avskaffa EBO-lagen. Man var kanske sura på att vi inte hade gjort det tidigare.

Gör högerregeringen det nu? Nej, i dag fattar vi beslut om att minska antalet som väljer EBO från 60-65 procent ned till 50 procent. Det framgår av regeringens egna underlag och Migrationsverkets prognoser.

Ur ett Södertäljeperspektiv är det inte att avskaffa EBO-lagen. Vi vet nämligen att den förändring som riksdagen nu kommer att fatta beslut om är helt otillräcklig. Det tunga ansvaret för Sveriges flyktingmottagande kommer, även om det är på lägre nivåer, att hamna på exakt samma kommuner som hittills har tagit ansvaret. Det är ett svek mot de kommunerna, och det kommer vi att hävda så länge EBO-lagen inte avskaffas på riktigt. Och det orkar den här regeringen inte med nu.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Herr talman! Jag tackar för frågorna - om man ska betrakta dem så - från Nima Gholam Ali Pour.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny ordning för asylsökandes boende

Efter att ha följt politiken i Södertälje i snart 35 år och varit med om alla turer runt EBO-lagstiftningen, känner jag att jag inte behöver någon lektion av Nima Gholam Ali Pour om hur EBO-lagen fungerar. Jag är väl införstådd med hur det är ställt.

Jag tillhör dessutom ett parti som ända sedan 2009 har drivit frågan om att avskaffa EBO-lagen, och jag känner därför att jag inte är skyldig att svara Nima Gholam Ali Pour på något sätt. Däremot är Nima Gholam Ali Pour och Sverigedemokraterna tillsammans med övriga högerpartier i Sveriges riksdag svaret skyldig i fråga om hur och när EBO-lagen ska avskaffas. Vad vi gör i dag är inte att avskaffa EBO-lagen, utan vi genomför en förändring av dagersättningen för de asylsökande, vilket innebär att de inte kan gå till eget boende eftersom de då blir av med ersättningen. Det kommer att minska egenboendeväljarna från 60-65 procent ned till 50 procent. Det är en skillnad som är bra, men det avskaffar inte EBO-lagen. Sverigedemokraterna och resten av högerpartierna i riksdagen är svaret skyldig till min hemkommun Södertälje och till Stockholm, Norrköping, Malmö, Örebro och några ytterligare städer som har burit det tunga ansvaret för det svenska flyktingmottagandet under alla år. Det är ni som måste bevisa när ni på riktigt kommer att avskaffa EBO-lagen, och det sker inte i dag.

Herr talman! Det är med stort intresse som jag som Södertäljebo har lyssnat på debatten i dag, och jag har gjort det med stigande förvåning.

Jag konstaterar att det finns de som i debatten har påstått att vi i dag avskaffar EBO-lagen. Jag hävdar att det är en villfarelse. Vi avskaffar ingen EBO-lag i dag, utan vi gör vissa förändringar i mottagandet som innebär att ersättningen för dem som söker asyl kommer att dras in om de väljer eget boende. Det är en stor skillnad.

Från golvet sett, den verklighet jag kommer från i Södertälje, kan man inte betrakta förslaget som ligger på riksdagens bord på något annat sätt än att Södertälje sviks av regeringen, liksom andra kommuner som har tvingats att ta långt mycket större ansvar för flyktingmottagandet än vad som kan anses proportionerligt, när andra kommuner inte har gjort något.

Med öppna ögon tillåter nu regeringen att 50 procent av de asylsökande kan ordna eget boende. Det sjunker alltså från 60-65 procent till 50. Det är förvisso ett steg i rätt riktning, men det avskaffar inte EBO. Empirin talar för att ett laborerande med indragna dagersättningar inte leder till önskade effekter utan det egna boendet fortsätter ändå.

Med mitt perspektiv som Södertäljebo undrar jag varför regeringen sviker Södertälje, Malmö, Norrköping, Stockholm och andra städer? EU-rätten har diskuterats i dag, och det argumentet faller platt. Det är fullt möjligt för Sverige att avskaffa EBO på riktigt redan i dag, om en majoritet i riksdagen vill det. Andra länder kan och gör på det sätt vi föreslår. Det är fullt möjligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny ordning för asylsökandes boende

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att högerregeringen - det må kännas hårt och elakt - tycker att det är bekvämt att vissa kommuner får fortsätta att ta huvudansvaret och därmed tar sin hand från dem; Södertälje, Stockholm, Malmö, Norrköping och några ytterligare kommuner. Problemen finns redan där. Det är där segregationen, trångboddheten, utsattheten, arbetslösheten och kriminaliteten råder. Alla parallellsamhällets baksidor finns där, och det är väl lika bra att låsa in problemen där. Jag hoppas verkligen att jag har fel på den här punkten, men eftersom jag är Södertäljebo och har erfarenheter från det flyktingmottagande vi har tagit ansvar för kan jag inte misstänka annat.

När jag tänker på regeringens höga ambitioner när det handlar om att begränsa segregationens tråkiga effekter inser jag att det tydligen inte gäller alla i hela landet utan bara vissa delar av landet. Att regeringen inte avskaffar EBO på riktigt i dag, trots att kunskapen finns om de segregerande effekterna, är det yttersta beviset på att regeringen egentligen inte bryr sig om hur det går i Sveriges mest utsatta områden. Det är otroligt anmärkningsvärt.

Eftersom regeringen inte förmår att avskaffa EBO-lagen i dag utan gör vissa smärre förändringar av dagersättningen är regeringen tvungen att bevisa sig under resten av mandatperioden. Med tanke på hur regeringen hittills har hanterat frågan tror jag att Södertälje, Stockholm, Norrköping, Malmö och ytterligare några kommuner i landet som har burit det tunga lasset av flyktingmottagandet i Sverige får räkna med att EBO-lagen inte avskaffas under den här mandatperioden. Det kommer högerregeringen inte att orka med - eller kanske inte ens vill.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Herr talman! Jag tillåter mig att vara oroad över att regeringen uttrycker sig vagt i sitt svar.

När jag skrapar på ytan och läser remissvaren från de tunga privata fastighetsägarna i Sverige tror jag att regeringen har lite bekymmer med att övertyga också dem om att lagstiftning om att i vissa fall ge kommunerna möjlighet att gå in och göra förköp är en rimlig väg att gå när vi totalt sett behöver tillföra nya verktyg för att komma åt den organiserade brottsligheten. Det är inte konstigt att en högerregering lyssnar på privata särintressen, så jag tillåter mig att vara oroad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som jag sa i mitt förra inlägg är jag den första att säga att jag tycker att det hade varit mycket bättre om den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte också hade haft det här perspektivet. Att det sedan tillkom välkomnar jag, inte minst ur Södertäljes perspektiv. Jag tycker att det är bra. Men då var då, och nu är nu. Nu är det statsrådet Carlson som har ansvaret för att föra det här till ett beslut i Sveriges riksdag, och av det man kan utläsa ur interpellationssvaret blir man inte övertygad om att det kommer att komma en proposition till riksdagen över huvud taget. När statsrådet försöker svara här och säger att det finns gott hopp om att man ska kunna komma till riksdagen, vilket statsrådet alldeles nyss sa, blir jag inte mindre otrygg.

Jag ger nu statsrådet en sista chans. Kommer regeringen under den här mandatperioden att leverera en proposition till riksdagen med ett förslag som gör det möjligt för kommunerna att gå in med förköp i ett läge där man ser risker för att den organiserade brottsligheten annars etablerar sig på den lokala fastighetsmarknaden - ja eller nej?

Herr talman! Jag tänker inte ledas in i en pingpongmatch om vem som bär skuld till vad. Vi står med ett reellt problem här. Nu är nu, och då var då.

Jag är den första att erkänna att jag gärna hade sett sådan här lagstiftning betydligt tidigare. Det var inte möjligt. Däremot är det nu tre år sedan den socialdemokratiska regeringen började arbeta med en ny förköpslag, och jag är helt säker på att vi inte har haft något emot de tilläggsdirektiv som den här regeringen kom med. De var bra. Jag har inget emot dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad vi gemensamt måste göra nu är att bestämma oss för om kommunerna ska få den här möjligheten - kanske lite sent men ändå. Ska de få möjligheten, eller ska de inte få den? Den frågan äger ju regeringen, och det är därför jag ställer frågor.

Det är också därför jag blir lite konfunderad när jag hör svaret. Statsrådet får ursäkta mig, men att detta kan vara en möjlighet eller ett instrument är fortfarande en väldigt vag formulering.

Varför anar jag oråd? Jo, jag har tagit del av remissvaren. Många kommuner, Sveriges Kommuner och Regioner och Ekobrottsmyndigheten är väldigt tydliga med att det här är lagstiftning som måste komma på plats. Inte minst Ekobrottsmyndigheten har väldigt tydliga skrivningar i sitt svar om hur utvecklingen av brottsligheten på marknaderna för bostadsmark och fastigheter har sett ut på senare år.

Jag har också läst andra remissvar, inte minst från de stora privata fastighetsägarna, som med all önskvärd tydlighet talar om för regeringen att detta vore att göra våld på den privata företagsamheten.

Det är väl inte så underligt att jag som socialdemokratisk företrädare med god kännedom om vilka relationer den här regeringen har, inte minst med privata företag, tillåter mig att fundera över vad det kan vara som gör att regeringen är så tveksam och varför regeringen är så vag i sitt svar på mina frågor.

Jag är nämligen rädd att de uttalanden som justitieminister Strömmer, i samband med att DN-artikeln om tingsrätten i Södertälje publicerades, gjorde om att det vore rimligt att införa en ny förköpslag var lite grann en stundens ingivelse. Det ska jag naturligtvis fråga honom om när jag får tillfälle, men jag har ju statsrådet som är ansvarigt för frågan här nu.

Därför tycker jag att det är rimligt att kräva av regeringen att tala om här i dagens debatt ifall regeringen över huvud taget tänker komma till riksdagen med en proposition som skulle ge möjligheter för kommunerna att utöva förköpsrätt när det finns risk att man annars skulle sätta viktiga strategiska fastigheter i händerna på kriminella aktörer - eller om det är så att regeringen har fått kalla fötter därför att många av de stora privata fastighetsbolagen tycker att det här är en förfärlig idé. Det vore intressant att få ett konkret och tydligt svar på den frågan.

Det är också så att den brottslighet som vi nu ser äta sig in på marknaderna för bostadsmark och fastigheter runt om i vårt land inte är någon isolerad företeelse. Det är bara ett av olika brottsupplägg som innehåller många andra typer av kriminalitet inom samma hank och stör. Det kan handla om arbetslivskriminalitet, fusk med sophantering eller vad det nu må vara. Men det handlar om en mycket bredare problematik än bara fastigheterna.

Min direkta fråga är: Kommer regeringen att komma med en proposition över huvud taget?

Herr talman! Södertälje kommun uppmärksammade tidigt att fastigheter i allt högre grad blivit intressanta objekt för kriminella aktörer. Kommunen har därför successivt skärpt markanvisnings- och tillsynsprocesserna och arbetar aktivt med att skanna samtliga processer som är aktuella i samband med fastighetsaffärer där kommunen har strategiska intressen. Men de verktygen räcker inte. Därför behövs en ny förköpslag.

I januari förra året avslöjade DN att Södertälje tingsrätt, som ligger mitt i stadens centrum, ägs av en bolagskoncern som har direkt koppling till det så kallade Södertäljenätverket. Tingsrätten i Södertälje hanterar - precis som andra tingsrätter - mycket allvarlig grov brottslighet som mord, människorov och utpressning liksom välfärdsbrottslighet och penningtvätt. Många gånger är det dessvärre stökigt i lokalerna i samband med mål med anknytning till gängkriminella. Det skapar oro och otrygghet.

Tingsrätten ägdes tidigare av ett stort börsnoterat fastighetsbolag. Men när de valde att lämna Södertälje såldes fastigheten till ett litet lokalt bolag, som ganska snabbt köpte in sig i en större bolagskoncern. Det fick polis och åklagare att reagera kraftfullt, eftersom huvudägaren utreddes för grov brottslighet. Mycket kan sägas om detta, men jag vill bara använda det som illustration till hur viktigt det är att kommunerna får möjlighet att agera. De har ju den bästa kännedomen om den lokala fastighetsmarknaden.

Statsrådet säger att regeringen avser att agera kraftfullt och att det är viktigt att bekämpa den organiserade brottsligheten. Det är till och med en prioriterad fråga. Det är bra att regeringen har höga ambitioner. Vi är överens om väldigt mycket i detta. Men när det handlar om kommunernas möjligheter att leva upp till lagstiftningen om brottsförebyggande arbete, som vi fattade beslut om här i riksdagen förra året, är verktygen lite skrala. Det finns heller ingen gemensam definition av vad brottsförebyggande arbete är, vilket är ett problem i sig. Men det finns möjlighet att öppna dörren för att kommuner verkligen ska kunna agera kraftfullt, eftersom de har god kännedom om vad som sker på den lokala marknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att återinföra förköpslagen - som avskaffades 2010 - är kanske just nu det enda effektiva verktyget för att stoppa kriminella aktörers framfart på fastighets- och bostadsmarknaden. Därför blir jag lite konfunderad när jag hör statsrådets svar. Jag tycker att statsrådets formuleringar är vaga. Statsrådet sa att en förköpslag kan vara ett verktyg men också att det inte finns någon tidsplan för när en proposition skulle kunna lämnas till riksdagen. Jag ställer mig alltså frågande till de höga ambitionerna när det gäller att bekämpa grov organiserad brottslighet. Gäller de inte när det handlar om att ge kommunerna verktyg att agera mot den här typen av kriminalitet? Är det bara vackra ord?

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag. Jag vill också be om ursäkt om jag drar över min utsatta tid med någon minut.

Jag vill instämma i Edward Riedls tacksamma konstaterande av att vi har lyckats nå enighet mellan riksdagens åtta partier kring dessa viktiga förändringar. Det är en styrka för Sverige att vi gemensamt värnar vår riksbanks oberoende. Detta oberoende kommer till uttryck bland annat genom att den finansierar sig själv. Det är alltså inte en budgetpost i statens budget som finansierar Riksbankens verksamhet, utan det gör den själv.

I den nya riksbankslagen, som Edward Riedl nämnde, införde man en skyldighet för Riksbanken att komma till riksdagen och begära tillskott om det egna kapitalet gick under en viss målnivå. Vi har fört resonemang med Riksbanken om huruvida det är rimligt att lagstiftarens krav talar om när så ska ske eller om det ska finnas en möjlighet för den oberoende Riksbanken att själv avgöra när man vill komma till riksdagen. Vi har nu i det här förslaget landat i att vi ska göra detta till en möjlighet i stället för en skyldighet.

Jag vill dock understryka att vi från utskottet ändå lagt oss vinn om att den målnivå på 60 miljarder som har pekats ut ska stå med i betänkandet, liksom att man bör komma till riksdagen om man sjunker ned till en tredjedel av den målnivån.

Detta hände ju. Riksbanken gjorde 2022 en enorm förlust, 81 miljarder, och årsredovisningen för 2023 visade ett underskott på 2 miljarder när vinst och eget kapital lades samman. Det gjorde att Riksbanken i våras fick komma till finansutskottet och be om ett kapitaltillskott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksbankens finansiering

Vi har hanterat detta ärende. Det har varit många diskussioner, och tjänstemännen har varit inblandade i hög grad. Det har varit en ganska komplicerad process, men utskottet har nu landat i detta betänkande. Vi gav också i juni ett tillskott på 25 miljarder till Riksbanken i kammaren. Det var ungefär hälften av vad Riksbanken begärde.

Jag vill dock också understryka att vi i samband med att vi gjorde detta tillskott också fattade beslut om ett utskottsinitiativ om att se över detta med att gå från skyldighet till möjlighet liksom Riksbankens självfinansieringsgrad. Detta är vad det här betänkandet innehåller. Regeringen har levererat på tillkännagivandet, och det är mycket bra.

Nu ändras alltså riksbankslagen så att skyldigheten att komma till riksdagen med krav om återställning av det egna kapitalet i stället formuleras som en möjlighet. I och med detta stärks Riksbankens oberoende eftersom det blir de själva som avgör om möjligheten ska utnyttjas.

Riksbankens orealiserade vinster på sina värderegleringskonton, utom kontot för guld, ska fortsättningsvis fullt ut beaktas när Riksbanken väljer att göra en framställan till riksdagen om att återställa det egna kapitalet. I dag lastar förlusterna resultatet men inte de orealiserade vinsterna på värderegleringskontona eftersom de inte ingår i det egna kapitalet med den nuvarande ordningen. Detta var också något som utskottet i tillkännagivandet pekade på och ville att man skulle titta på. I detta förslag beaktas därför den omständigheten: att man i dessa beräkningar ska ta med de orealiserade vinsterna för att det ska bli lättare att bedöma hur stort eget kapital Riksbanken har behov av framöver.

Det är, herr talman, alldeles riktigt som utskottsordföranden konstaterade: Vi använder allt mindre sedlar och mynt i Sverige. Det har gjort att Riksbanken har förlorat en stor andel av det som har varit dess naturliga intäkter, det så kallade seignioraget.

Därför har vi nu ett förslag som innebär att Riksbanken får en möjlighet att kräva räntefri inlåning från banker och kreditinstitut, både svenska och utländska som har kontor här i landet, om det egna kapitalet skulle sjunka under målnivån. Men det här får bara göras i syfte att finansiera verksamheten, och det får inte användas i penningpolitiskt syfte.

På detta sätt ger vi Riksbanken en bättre möjlighet att själv tjäna in för att täcka sina förvaltningskostnader. Vi gör bedömningen att de förvaltningskostnader Riksbanken har i alla fall inte inom den närmaste framtiden kommer att kunna täckas på annat sätt.

Det finns ett litet tillägg i betänkandet som handlar om att genomföra några ändringar i EU:s finalitydirektiv och i betaltjänstdirektivet. Det är viktigt för att göra det möjligt för betalningsinstitut och utgivare av elektroniska pengar att delta i det så kallade avvecklingssystemet, som vi har i Sverige. I dag är det bara Riksbanken, Riksgäldskontoret och kreditinstituten som får göra det, men nu öppnar vi alltså möjligheten även för andra att delta i systemet.

Sammanfattningsvis: Vi, åtta partier här i kammaren, gör gemensamt några förändringar för att ytterligare något stärka Riksbankens oberoende. Vi öppnar möjligheten för att öka Riksbankens självfinansieringsgrad, och vi landar in några EU-direktiv i den svenska lagstiftningen.

Med detta vill jag önska god jul till alla kollegor i utskottet, tacka vår fantastiska tjänstemannakår i finansutskottets kansli och önska all personal i Riksdagsförvaltningen och talmanspresidiet en riktigt god jul.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksbankens finansiering

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! För en tid sedan ordnade finansutskottet en öppen utfrågning om kärnkraftens finansiering, och statsrådet Wykman var närvarande. Där framkom olika synpunkter, bland annat att den föreslagna finansieringsmodellen riskerar att bli väldigt kostsam och låsa in skattebetalarna i en höjd elskatt i 40 år framöver. Denna kritik har vi hört tidigare. Det framkom också ny och lite oväntad kritik, till exempel att förslaget medför försämrad lönsamhet för nuvarande elproducenter och en dränering av den finansiella marknaden och att det skulle sätta stopp för investeringar i andra kraftslag och därmed all ny elproduktion fram till 2035-2040. Dessutom skulle industrin få svårare att prissäkra sig. Vi skulle som sagt också få en inlåsning i ett dyrt och oflexibelt system i 40 år framöver med risk för svensk industri.

Oroar inte detta finansmarknadsministern?

Fru talman! Statsrådet säger i sitt svar att regeringen nu avskaffar EBO-lagen. Jag och mina kollegor menar att det är ett svagt kort som statsrådet här spelar ut. Om man inte är beredd att avskaffa de skrivningar i de aktuella lagstiftningarna som möjliggör eget boende avskaffar man ju inte heller eget boende.

Enligt min mening framgår det inte i förslaget om mottagandelagen att de paragrafer som utgör EBO-lagen ska avskaffas, och därför är regeringen otydlig. Jag menar att statsrådet är svaret skyldig: Kommer den nya mottagandelagen att avskaffa EBO, eller har statsrådet någon idé om huruvida den kommer att innebära att ytterligare 20, 30 eller 40 procent fortsatt kommer att välja eget boende?

Jag menar att det är oerhört viktigt att få kläm på detta. Om vi gemensamt ska kunna rösta igenom en förändring av EBO-lagstiftningen måste förslaget innebära att den avskaffas. Om statsrådet inte orkar lägga fram en sådan proposition kommer vi att få en politisk strid i frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är inte helt övertygade om Moderaternas trovärdighet när det gäller EBO. Det tog ända till 2019 innan Moderaterna bytte fot i frågan. Det är inte en vacker historieskrivning när statsrådet står och slår sig för bröstet om hur duktig man är. Hade man varit tydligare med sin vändning tidigare kanske det hade funnits parlamentariskt stöd i riksdagen för att göra förändringar, men Moderaterna bidrog till att göra det omöjligt. Statsrådet och SD-regeringen är svaret skyldiga.

Fru talman! Statsrådet Forssell försöker återigen få det att låta som att SD-regeringen nu är handlingskraftig. Men hur förhåller det sig egentligen?

Som jag sa i mitt tidigare inlägg har vi drivit den här frågan sedan vårt kongressbeslut 2009, men vi har inte haft parlamentariskt stöd för att genomföra ett avskaffande av EBO-lagen. Moderaterna var ett av de partier som kraftigt motsatte sig alla förslag till förändringar och bidrog till att det parlamentariska stödet var svagt. Historieskrivning ska vara korrekt. Moderaterna vände i den här frågan först 2019.

Det har också genomförts flera förändringar som har gått i rätt riktning under den socialdemokratiska regeringen. Som Södertäljebo är jag den första att beklaga att vi inte haft parlamentariskt stöd för att genomföra förändringarna. Men jag skulle vilja säga att det faktum att Moderaterna under lång tid varit kraftiga motståndare till att genomföra förändringar av den här lagstiftningen och gjort det fortsatt möjligt för asylsökande att välja eget boende har inneburit att Moderaterna under lång tid har medverkat till att effekterna - de dåliga, trista, besvärliga effekterna - av den här lagstiftningen har fått fördjupas och förvärras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Moderaternas senfärdighet kan statsrådet Forssell inte sopa under mattan. Ska vi prata om hur man ska dela ansvar här får nog statsrådet gå hem och titta i historieböckerna själv. Att man vände under galgen 2019 innebär inte att man har drivit frågan särskilt aktivt innan dess. Det är vi socialdemokrater som har varit ganska ensamma om det.

Fru talman! Södertälje är en av de kommuner som fått ta störst ansvar, kanske oproportionerligt stort, för flyktingar och asylsökande. Effekterna är tydliga, och lärdomarna från Södertälje, Malmö, Norrköping och några städer till som ledamoten Redar räknade upp är därför viktiga att ta hänsyn till.

En sak som bland annat Södertälje har fört fram i olika remissförfaranden är att detta att arbeta med att begränsa asylsökandes möjligheter att få dagersättning på 71 eller 41 kronor per dag inte har någon som helst påverkan på ifall man väljer att flytta till eget boende eller inte. I den miljö där man hamnar finns nämligen andra försörjningsmöjligheter, och de är inte trevliga - det tror jag att statsrådet är väl medveten om. Det är de som bidrar till att vi får parallella strukturer i vårt samhälle, och det är därför det är så oerhört viktigt att dra lärdom av det som har hänt, bland annat i Södertälje.

I slutbetänkandet om mottagandelagen, som nu remissbehandlas, föreslår regeringen ingenstans att det ska bli ett stopp för eget boende. Det ska enligt utredningen, såvitt jag förstår, bara gälla dem som förses med individuell anmälningsplikt.

Statsrådet Forssell måste alltså här i dag svara på frågan: Vilken bedömning gör regeringen av de effekter mottagandelagen får, om den genomförs i sitt nuvarande skick? Medför den att 50 procent fortsatt kommer att välja eget boende, eller 30 eller 20 procent? När menar statsrådet att regeringen har avskaffat EBO-lagen, och vilka bedömningar gör man?

Om man slår vakt om att minska brottslighet och tråkig samhällsutveckling med gängkriminalitet och annat är man svaret skyldig om man inte förmår att svara på dessa frågor. EBO-lagen är den enskilt största orsaken till att segregationen har cementerats, och regeringen är svaret skyldig.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Statsrådet Forssell säger i sitt svar att regeringen avskaffar EBO-lagen. Enligt min mening är det ett ganska vågat uttalande som nog saknar full täckning. De konkreta åtgärder som regeringen hittills har presenterat på området når ju bara halvvägs och avskaffar inte EBO. Låt mig återkomma till detta.

I Södertälje och några andra kommuner runt om i landet har vi med oönskad tydlighet fått leva med vad EBO-lagen för med sig i form av trångboddhet, utsatthet, segregation och problem med integrationen.

Men det allra värsta är att EBO-lagstiftningen har drivit fram parallella samhällsstrukturer där utsatta människor utnyttjas och ofta skuldsätts i svarta hyreskaruseller.

Värst drabbas barnen som får svårt att göra läxorna och klara skolgången. De dras inte sällan in i gäng därför att de måste hänga på gårdar och runt husen. Det är en bister verklighet. Jag tror att vi delar den bilden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi socialdemokrater har länge drivit frågan om att avskaffa EBO utan att få tillräckligt parlamentariskt stöd för det. Moderaterna har varit emot förändringar av EBO-lagstiftningen. Faktum är att Moderaterna hyste ett kraftigt motstånd mot att avskaffa EBO-lagen.

Som ledamot från Stockholms län kan jag anta att det har att göra med att en del moderatledda kommuner framför allt i Stockholms län tyckte att det var bekvämt att andra gjorde jobbet och att de slapp ta ansvar. Även om det skedde sent svängde Moderaterna tack och lov 2019. Därför är det med stor förvåning och besvikelse som vi nu tvingas konstatera att SDregeringen inte orkar hela vägen fram.

Förslaget som nu har varit hos Lagrådet och som vi väntar en proposition på inom kort tar bara ett litet steg på vägen. Regeringen säger själv att det kommer att innebära att ungefär hälften av de asylsökande fortsatt kommer att välja EBO, eget boende. Det har viss effekt, men det går inte hela vägen.

Det krävs helt enkelt mer, och det krävs att regeringen kommer med förslag som på riktigt avskaffar EBO-lagen. Då kan man tänka sig att vi kanske får svar i förslaget om mottagandelagen som presenterades den 15 oktober och som statsrådet hänvisar till i sitt svar. Det får vi kanske, men vi vet inte.

Förslaget här går visserligen längre än det som regeringen nu snart förhoppningsvis kommer till riksdagen med. Men jag menar att det i förslaget till mottagandelag ännu är högst oklart om EBO-lagen verkligen kommer att avskaffas. Dessutom tar det tid. Lagen föreslås få ett ikraftträdande först i oktober 2026. Här är statsrådet och regeringen svaret skyldig.

Vi socialdemokrater har varit väldigt tydliga inför den fortsatta behandlingen av förslagen som finns i mottagandelagen om hur asylsökandeprocessen ska gå till. Vi menar att en ny kommande mottagandelag tydligt ska uttala att möjligheten att välja eget boende stängs med mycket små undantag.

Mina frågor till statsrådet här i dag blir därför: Kan statsrådet lova att en ny kommande mottagandelag garanterar att EBO-lagen avskaffas på riktigt? Kan statsrådet också ge en bedömning av hur den nya mottagandelagen kommer att påverka valet av eget boende? Blir det med 40, 30 eller 20 procent?

(Applåder)

Herr talman! Jag blir nästan lite beklämd, måste jag säga, av statsrådet Slottners bristande förmåga att skilja på äpplen och päron.

Jag satt själv i riksbanksutredningen och är väl medveten om vilka beslut Sveriges riksdag har fattat om den nya lagstiftningen. Jag är också väl medveten om att kravet på att Riksbanken ska ta ett större ansvar för kontantkedjan innebär att staten måste ta ställning till hur relationen mellan det privata och det offentliga ska hanteras. Detta är en av delarna i betalningsutredningen. Kanske är det också en av de lite svårare, och jag kan ha viss respekt för att man väntar med den.

Statsrådet kan inte se att min interpellation handlar om en vardagsnära, enkel fråga. Det går att hitta lösningar redan nu; det hade gått att göra det redan i oktober förra året när remissbehandlingen var färdig. Det handlar om att se till att människor i Sverige, oavsett vilka förmågor de har och oavsett om de har möjlighet att delta i den digitala världen, har rätt att betala sina egna räkningar kontant utan att det ska kunna kosta 150 kronor per räkning. Människor ska inte behöva åka 24 mil till ett av de bara lite drygt 50 kontor i Sverige som ett privat företag har, där det går att betala räkningar.

Detta är en vardagsfråga av stor dignitet som jag förstår att statsrådet inte riktigt har grepp om.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det var väl precis det jag misstänkte: Regeringen har ingen tanke om eller plan för hur man genom ny lagstiftning ska kunna se till att alla människor i Sverige kan genomföra sina betalningar på ett rimligt och något så när billigt - eller prisvärt - sätt.

Betalningsutredningen, som jag själv ingick i den parlamentariska referensgruppen till, och dessförinnan Riksbanksutredningen, som jag satt i, har diskuterat statens roll på betalningsmarknaden under många, många år. Finansutskottet har också gjort tydliga beställningar till regeringen om att det måste komma fram en lagstiftning om hur rollfördelningen på betalningsmarknaden ska se ut.

Vi ser nämligen att utvecklingen med digitaliserade lösningar och minskad kontantanvändning gör att stora grupper av människor i Sverige nu har stora problem att få vardagen att fungera. Det är till exempel väldigt svårt för en äldre människa eller en funktionsnedsatt person som är beroende av möjligheten av att använda kontanter och inte klarar digitala miljöer att bli helt beroende av närstående - att hamna i beroendeställning.

Det här är ingen liten grupp människor; digitaliseringsministern vet att ungefär 1 miljon människor i Sverige lever i digitalt utanförskap, och bland dem är det stora grupper som i nuläget har långt till ett ställe att ta ut kontanter på, svårt att betala räkningar samt svårt att ta emot lön och stipendier. Detta måste få en lösning, och det är bråttom. Utvecklingen på den här marknaden går nämligen extremt fort.

Det finns massvis med förslag i Betalningsutredningen som regeringen hade kunnat gå vidare med redan nu. Ett sådant handlar om tillgången till betalkonto. Alla vet att det för den som inte har tillgång till ett betalkonto i dag är i praktiken omöjligt att sköta vardagen i Sverige. Det är stora grupper av människor som inte har tillgång till betalkonto eller som till och med får sina betalkonton uppsagda.

Här finns en konfliktfråga som handlar om de krav som ställs på bankerna att hantera relationen till sina kunder och riskerna för penningtvätt. Det är en svår fråga. Men utredningen levererades i mars förra året, och remisstiden gick ut i oktober förra året. Jag undrar vad regeringen har gjort sedan dess. Har den suttit på händerna gällande de konkreta förslag som faktiskt hade kunnat läggas fram till riksdagen i syfte att få en bättre ordning?

Det finns till exempel ett förslag i utredningen som innebär att man skulle kunna införa krav på bankerna att införa betalkonton med grundläggande tjänsteutbud som skulle göra att människor skulle klara att göra in och utbetalningar. Jag undrar i mitt stilla sinne vad det är som gör att regeringen inte förmår att lösa någon av alla de svårigheter som finns på den svenska betalmarknaden. Handlar det om oro för konflikter med bankerna, eller vad är det som gör att regeringen är så passiv i en så här viktig fråga, som berör vardagen för många vanliga människor som inte klarar av den digitala verkligheten?

Herr talman! När jag första gången läste det skriftliga interpellationssvaret från statsrådet Slottner blev jag aningen konfunderad. Efter att ha läst en gång till kom jag att tänka på en berättelse i Sörgården, den läsebok för den svenska småskolan som skrevs i början av 1900-talet.

I boken finns en skämtsaga om en döv gubbe som tillverkar ett yxskaft. Gubben ser en främling komma gående och funderar på vad han kan tänkas vilja. Han antar att främlingen ska fråga honom vad han tillverkar och sedan vill veta vägen till stan, och gubben tänker att han då ska säga vänster. Främlingen börjar med att säga god dag - och får naturligtvis svaret: yxskaft. Och så fortsätter skämtsagan med nya frågor och helt irrelevanta svar.

Idiomet "god dag yxskaft" är en kommentar som kan användas när ett svar inte hänger det minsta ihop med den fråga som ställs, och just så upplever jag statsrådets svar på min interpellation. Varför, undrar jag, kan jag inte få svar på ett vettigt sätt? Beror det på att statsrådet Slottners ansvar för det här frågekomplexet är väldigt smalt, då det i själva verket är statsrådet Wykman som har ansvar för frågor som rör betalningsmarknaden? Eller beror det helt enkelt på att statsrådet och SD-regeringen inte har något svar på frågan, det vill säga att det inte finns någon plan?

Herr talman! År 2008 fastställde riksdagen målet att alla ska ha tillgång till grundläggande betaltjänster till rimliga priser för att kunna betala räkningar och ta ut kontanter, att föreningar ska kunna sätta in dagskassor på bankkonton och att företag ska kunna banka kassor. Det är länsstyrelsernas ansvar att följa upp det här, och därför tror jag att statsrådet vet att målet inte uppfylls. Rapporten för 2023 pekar nämligen i helt fel riktning.

I 9 av 21 län har tillgången till betaltjänster försämrats för folk i allmänhet, och i praktiken i alla län har situationen försämrats för äldre och för funktionsnedsatta. Länsstyrelserna bedömer också att det saknas tillgång till dagskassehantering och att det inte finns tillräckligt med kontanttjänster i hela landet.

Staten lever alltså inte upp till det lagstadgade målet att alla ska ha rätt till grundläggande betaltjänster till rimliga kostnader. Därför är det högst rimligt att regeringen vidtar åtgärder, och därav min mycket enkla fråga: När kommer regeringen att göra sak av Betalningsutredningens förslag och se till att vi kan leva upp till målsättningen?

Herr talman! Jag gjorde också en annan reflektion när jag läste statsrådets skriftliga svar, och det var att regeringen förefaller ha en egen tolkning av vad det innebär att arbeta aktivt med en fråga. Statsrådet skriver i sitt svar att regeringen arbetar aktivt för att efterleva målet, och då undrar jag: Vad innebär det i regeringens värld att vara aktiv? Är det att på ett och ett halvt år ta emot en utredning och tillsätta en annan? Jag tycker inte att det tyder på någon större aktivitet. Men statsrådet kanske kan ge svar i dag: När kommer den proposition som gör att vi kan leva upp till målet om tillgång till grundläggande betaltjänster för alla i Sverige?