Åsa Eriksson

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande 7 från socialförsäkringsutskottet.

Jag tycker att det är viktigt att hålla en klok balans i all lagstiftning mellan å ena sidan den personliga integriteten och hantering av uppgifter, å andra sidan möjligheten till kontroll och insyn och, framför allt, beivrande av olaglig verksamhet. Vi socialdemokrater tycker att man håller denna balans i förslaget.

Herr talman! Jag vill med detta debattinlägg betona att alla partier i Sveriges riksdag är överens om det här. Det är inte den vanliga bilden att vi är överens, och jag tycker att det är värt att notera de gånger vi är det. Det är alldeles för ofta som vi söker konflikt för konfliktens skull. Det här är ett område där alla är överens, och det tycker jag är värt att betona.

Vi socialdemokrater menar att det behövs ytterligare moderniseringar av lagstiftningen. Det här är bra. Det är ett bra steg på vägen, men det räcker inte. Vi ser därför framför oss att regeringen kommer med nya och fler förslag till en moderniserad lagstiftning för att vi ska kunna upprätthålla rättssäkerhet, beivra fusk och stävja illegal verksamhet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill påpeka att det finns minst en sak som vi verkligen inte är överens om, statsrådet. Min tolkning av statsrådets svar är att det i ett land med en auktoritär regim som med våld håller sig kvar vid makten är så att folket får skylla sig självt och blir utan bistånd. Det är ingenting som vi socialdemokrater står för.

Alla de organisationer som från årsskiftet blir utan stöd från Sverige måste redan nu i dag säga upp personal för att kunna leva upp till sitt arbetsgivaransvar. Deras verksamhet kommer att reduceras kraftigt redan från den här veckan. De hoppas, och de följer denna debatt. De vill be om ett år till så att de hinner hitta andra sponsorer.

Fru talman! 101 civila organisationer har skrivit ett brev till statsminister Ulf Kristersson där de vädjar om precis detta. De vädjar om att den svenska regeringen ska ge dem åtminstone ett år till så att de hinner hitta alternativ finansiering. De vill inte upphöra med verksamheten; de vet att människors liv är beroende av den. De vill fortsätta att ge stöd till de modiga människor som fortfarande kämpar för demokrati.

Statsrådet är nog den enda som tycker att elva månader är lång tid. Jag vill en sista gång ge statsrådet chansen: Kan statsrådet ge dessa 101 organisationer i Kambodja besked i dag? Finns det en chans att slutdatumet för svenskt demokratibistånd till Kambodja kan utsträckas ytterligare ett år, så att de hinner hitta alternativ finansiering till sin viktiga verksamhet?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ja, statsrådet, det är väldigt tydligt att regeringen har presenterat en ny strategisk inriktning för svenskt bistånd. Där står det bland annat att målet är att bekämpa fattigdom och förtryck. Och den sägs ha ett tydligt fokus på demokrati och mänskliga rättigheter.

Finns det något land som har större demokratiska utmaningar än Kambodja?

Jag vill upprepa den fråga som Eva Lindh ställde. Vad ligger till grund för regeringens beslut att välja bort just Kambodja som ett av de fem länder som inte längre ska få bistånd? Det skulle jag och väldigt många av dem som nu följer denna debatt gärna vilja veta.

Regeringen skriver också i den nya reformagendan att biståndet inte bara ska ske i samverkan med svenskt näringsliv utan också ska bejaka de ekonomiska och kapacitetsmässiga flödena tillbaka till Sverige och den svenska ekonomin.

Men vet inte statsrådet det som Eva Lindh nyss nämnde, att svenska H & M har en export från Kambodja som är större än landets egen export till Kina?

Sverige har gett bistånd till Kambodja sedan 1979. Fram till i julas var Sverige ett högt respekterat land där, bland både lokala och internationella organisationer. Detta rykte har den SD-styrda regeringen effektivt förstört på några veckor.

Fru talman! Regeringens nya politik kommer sannolikt också att leda till att man tvingas stänga ned landkontoret i Kambodja för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, eftersom det svenska bilaterala biståndet har varit en viktig del där. Kontoret tillkom på svenskt initiativ mycket tack vare den outtröttlige Thomas Hammarberg efter det hemska folkmordet under Pol Pot-regimen. Sedan dess har det stötts av Sverige. Det har varit en kanal för den monitorering och informationsinhämtning som har legat till grund för de återkommande resolutionerna i FN med kritik av människorättssituationen och tillsättningen av en särskild FN-rapportör för Kambodja. Detta bygge raseras nu.

Sedan tio år driver Raoul Wallenberginstitutet också en utbildning i mänskliga rättigheter för kambodjanska jurister, främst åklagare, för att stärka kapaciteten inom rättsväsendet och göra det mindre beroende av politiska direktiv. Denna utbildning måste nu förmodligen också upphöra.

Fru talman! Jag vill ställa två frågor till statsrådet. Jag fick inget svar på min första fråga, men jag gör ett nytt försök.

Statsrådet pratade om de regionala pengarna från Sida. När vi har varit i kontakt med ansvarig person på Sida hade vederbörande då inga större förhoppningar om att det skulle kunna dirigeras några pengar till Kambodja.

Jag tyckte mig höra en öppning hos statsrådet. Jag undrar därför: Kan statsrådet ge besked om att de regionala pengarna skulle kunna styras om till Kambodja? Det är min första fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min andra fråga är: Är det möjligt att regeringen skulle kunna utsträcka sitt beslut ett år till, så att alla de organisationer som nu drabbas stenhårt av att bli av med pengar hinner hitta andra sponsorer från andra länder för att kunna fortsätta sitt viktiga arbete, så att allt det som Sverige har varit med och byggt upp genom åren inte raseras och har varit i onödan?

Fru talman! Kambodja har alltsedan valet 2018 i praktiken varit en enpartistat. Det största positionspartiet CNRP förbjöds året innan, och dess efterträdare Candlelight Party, ledamot av Liberala internationalen, diskvalificerades inför parlamentsvalet tidigare i år. På så sätt stod det styrande partiet CCP i praktiken som ensam kandidat.

Efter valet överlät premiärminister Hun Sen, som suttit i 33 år, posten till sin son, general Hun Manet. Kambodja har med andra ord förvandlats till en auktoritär enpartistat där regeringschefskapet går i arv.

Regimen har under lång tid brutit mot FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Övergreppen gäller främst yttrandefrihet, föreningsfrihet och församlingsfrihet. Oberoende medier existerar knappt längre. Journalister och fackföreningsrepresentanter fängslas. Fredliga demonstrationer upplöses med våld.

Fru talman! Sedan jag lämnade in min interpellation i december har läget förvärrats ytterligare. Den SD-styrda regeringen meddelade dagarna före julafton att de avslutar allt stöd till Kambodja från nästa år. Det sker i ett läge där de hjältar i landet som fortfarande vågar kämpa för sina och andras mänskliga rättigheter behöver oss som mest.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Sedan regeringens besked kom skäms jag över att vara svensk när jag pratar med mina vänner i Kambodja. Låt mig ge några exempel.

Allt Kambodjabistånd som går via paraplyorganisationen Diakonia försvinner vid årsskiftet. Diakonia stöder i sin tur 19 partnerorganisationer. Störst av dem är Licadho, som har verkat i mer än 30 år i Kambodja. Bara under förra året stödde Licadho 32 000 kambodjaner - 32 000 individer som har drabbats av regimens olika övergrepp. De har fått stöd med till exempel rättshjälp. Detta kommer Licadho nu inte att kunna fortsätta med när det svenska biståndet försvinner.

Det har handlat om bönder som fått sin mark exproprierad. Det har handlat om vård och mediciner till politiska fångar. Det har handlat om stöd åt fackföreningar vars ledare har fängslats, stöd åt misshandlade kvinnor och förstås om bevakning och rapportering av människorättsbrott från regimens sida.

Fru talman! Som en följd av regeringens nya biståndspolitik kommer Licadho och Diakonias övriga 18 partner att kraftigt tvingas skära ned sin verksamhet. De redan trakasserade och hotade människorna och människorättsaktivisterna ställs nu utan skydd. I de flesta fall måste deras föreningar stänga, något som kommer att leda till jubel från den auktoritära regimen.

Fru talman! Biståndet till civilsamhället, som främst har gått till FN-organ och organisationer som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, antikorruption och fria medier, har varit en viktig motkraft mot den auktoritära regimen. Jag har själv varit där och träffat oppositionspolitiker. Jag vet hur mycket det har betytt. Biståndet har faktiskt gett en ökad medvetenhet hos kambodjanerna om deras rättigheter. De vågar höja sina röster trots förtrycket. Jag undrar vad statsrådet tycker att jag ska svara när mina vänner som kämpar för demokrati i Kambodja frågar vad de nu ska ta sig till.

(Applåder)

Fru talman! Två raka enkla frågor och inga svar - jag tycker att det är sorgligt för svenska löntagares räkning att man inte får besked och att statsrådet inte vill berätta vad hon vill.

Att den SD-styrda regeringen inte vill göra något åt det orättvisa karensavdraget är inget annat än ett stort svek. Det är ett svek mot alla dem som får vår äldreomsorg och barnomsorg att fungera, som kör våra bussar och som tar hand om våra hyreshus och verksamhetsfastigheter. Det är de som sköter ruljangsen och ser till att Sverige fungerar. De har inte råd att stanna hemma när de är sjuka om de har alltför låga löner. Så kan vi inte ha det! Detta måste vi ändra på.

När tänker regeringen ge dem besked om vad som händer med karensavdraget?

Fru talman! Jag lyssnade väldigt uppmärksamt, men jag hörde fortfarande ingenting om vad statsrådet vill med karensen. Har statsrådet inga visioner? Varför har statsrådet över huvud taget tagit denna portfölj, detta enormt viktiga uppdrag, om hon inte vill något med karensen? Det tror jag att de som lyssnar på denna debatt undrar nu.

Vi, den socialdemokratiska regeringen, tillsatte Karensutredningen under vår tid. Den regering som Anna Tenje företräder lade ned den utredningen för ganska precis ett år sedan, trots att statsrådet själv bara en månad tidigare sa här i kammaren: "Det är väldigt viktigt att den utredning som vi här har nämnt flera gånger får fortgå." Att statsrådet kan vända på en femöring när det gäller sjukförsäkringen vet vi alltså redan. Vem i regeringen som då vred om armen på statsrådet för att hon skulle ändra sig vet jag inte, men det kan inte ha varit en särskilt rolig upplevelse i alla fall.

Frågan är vem som ska vrida om vilken arm på statsrådet framöver för att vi ska få fram ett mer rättvist karenssystem i Sverige. Sverige är det enda landet i Norden som har dubbla självrisker i sjukförsäkringen, fru talman. Inget annat nordiskt land har karensavdrag i sin sjukförsäkring. Bara Sverige har det.

När högern pratar om sjukförsäkringen och om sjuka människor är det alltid med undertonen att människor skulle fuska eller stanna hemma, mygla, om det inte fanns dubbla självrisker i sjukförsäkringen. Det tycker jag är märkligt. Det är en konstig människosyn, och jag undrar vad den grundar sig i.

Är det så att statsrådet inte skulle utföra sitt väldigt viktiga uppdrag om hon inte fick avdrag på sitt arvode om hon inte gick till jobbet? Är det enda anledningen till att hon har det uppdrag hon har? Jag tror inte det. Jag vet att det inte är så för mig i alla fall. Jag vet också att de allra flesta människor går till sina jobb för att de tycker att det är viktigt. De har ett ansvar som de ska uppfylla, och de vill inte sätta sina kollegor på pottan, utan de vill utföra de uppgifter som de är ålagda.

Vi vet genom en enkät från Handelsanställdas förbund att sju av tio har gått till jobbet sjuka minst en gång det senaste året och att den vanligaste orsaken som har uppgetts är att de inte vill sätta sina kollegor i klistret. Kollegorna har redan för mycket att göra, och de är underbemannade. Man vet att om man stannar hemma när man är sjuk sätter man kollegorna i klistret, och därför går man till jobbet ändå. Detta är verkligheten för svenska löntagare i dag. Ändå har vi dubbla självrisker i sjukförsäkringen: både nedsättning på sjukpenningen och ett karensavdrag.

Jag och även statsrådet, tror jag, går till jobbet även om vi inte skulle få löneavdrag för att vi tycker att det vi gör är viktigt. Skulle det vara någon skillnad mot hur andra människor som är anställda gör? Jag tror inte det, och jag hoppas inte det. Tycker statsrådet att svenska anställda är mer benägna att fuska och stanna hemma fast de inte är sjuka än vad finländare, danskar och norrmän är? För deras arbetsmarknad verkar funka alldeles utmärkt. Där går människor till jobbet fast man inte har karensavdrag.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! När jag lyssnar på statsrådet låter det som att statsrådet inte har någon tanke om vad hon vill med karensen. Det förvånar mig. Jag gissar att statsrådet, precis som jag, blev politiker för att hon vill förändra saker och göra dem bättre. Därför har jag begärt denna interpellationsdebatt i dag - för att förhoppningsvis få höra vad statsrådet vill. Statsrådet är ytterst ansvarig för sjukförsäkringen i Sverige i dag. Det finns tusentals löntagare som vill veta vad den här regeringen vill göra med karensavdraget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet ju, fru talman, att statsrådets eget parti gick till val på att införa en andra karensdag. Är detta något som regeringen kommer att gå vidare med?

Vi vet också att det största partiet i regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna, vill ha ett differentierat karensavdrag som gäller för vissa yrkesgrupper. Detta avråder arbetsgruppen från, som statsrådet har redogjort för. Men kommer statsrådet att lyssna på Sverigedemokraterna och låta dem få igenom sin vilja?

Eller vill statsrådet helst gömma arbetsgruppens rapport längst bak i bokhyllan och låta status quo råda? Det tycker jag att Sveriges alla löntagare behöver få veta.

Fru talman! Vi socialdemokrater står alltid upp för en trygg och rättvis sjukförsäkring. Vi tycker att detta är oerhört viktigt i en välfärdsstat. Vi tycker också att det är helt orimligt att människor med låga löner går till jobbet när de är sjuka för att de inte har råd att stanna hemma och bli friska. Detta vill vi ändra på.

Jag uppmanar statsrådet att vara tydlig i karensfrågan och tycker därför att jag själv behöver vara tydlig med hur vi socialdemokrater ser på arbetsgruppens förslag. Så, fru talman: Vi socialdemokrater har inga problem med förslagen från arbetsgruppen. Det är bra för den som ofta är sjuk att taket för hur många karensavdrag som maximalt kan göras under en tolvmånadersperiod sänks från dagens tio till föreslagna sex. Det är också bra att den som har en sjukdomsproblematik med återkommande sjukdomsperioder får ett tydligare och enklare regelverk när det gäller högriskskyddet.

Om regeringen lägger fram dessa förslag på riksdagens bord ser jag i dag inga skäl till att vi socialdemokrater inte skulle kunna ställa oss bakom dem. Men det räcker inte. Karensavdraget är orättvist och måste förändras.

Fru talman! Som jag har redovisat tidigare när jag har debatterat med statsrådet uppger nära hälften av tillfrågade LO-medlemmar att de går till jobbet fast de är sjuka för att de inte har råd med karensavdraget. Sju av tio tillfrågade handelsanställda uppger att de den senaste tolvmånadersperioden har gått till jobbet fast de har varit sjuka. Så kan vi inte ha det. Även om taket skulle sänkas från tio till sex karensavdrag per år hjälper inte det den som inte har råd att vara hemma ens den första gången för att lönen är så låg.

Så, statsrådet, tänker regeringen gå vidare med förslagen från arbetsgruppen?

Fru talman! Jag har inte gått på julledighet, utan jag står här för att försöka få ett svar från ministern till alla de människor som är oroliga för sin ekonomiska framtid när kroppen är utsliten. Kan de lita på trygghetspensionen eller inte?

Jag och Socialdemokraterna motsätter oss inte att man skruvar i regelverket om det är någonting som är otydligt - absolut inte. Det är bara bra om det görs bättre. Det vi motsätter oss är det som Moderaterna tidigare har sagt: att Socialdemokraterna ger upp om äldre människor när att vi ger en möjlighet för utslitna människor att få trygghetspension i väntan på att man uppfyller åldern för ålderspension.

Vi lever fortfarande i ett klassamhälle. En av våra största orättvisor är helt uppenbart hur sjukdom och funktionsnedsättning drabbar människor ekonomiskt. Sjukförsäkringen ska försöka råda bot på en del av det. Många är de som in på bara skinnet har erfarit vad moderat sjukförsäkringspolitik tidigare har betytt för den som är för sjuk för att jobba.

Jag hoppas därför, fru talman, att statsrådet nu tar sista chansen i dag att lova alla de kommunalare, byggnadsarbetare och andra som har slitit ut sig på jobbet att det kommer att finnas en trygghetspension kvar den dag de behöver den.

(Applåder)

Fru talman! Det svaret gjorde mig inte mindre orolig - tvärtom. Den som är sjuk ska ha rätt till stöd och rehabilitering. Så långt är vi överens. Det finns mer att göra där, för många vittnar om att de lämnas ensamma i sin sjukskrivning utan att få adekvat hjälp. Det duger inte.

Men vi måste ha rättvisa regler för äldre som har jobbat ett under ett långt och slitsamt arbetsliv. Inte ens moderater kan väl tycka att den byggnadsarbetare som varje dag i 40 år har borrat, spikat, lyft, släpat och gjutit i alla typer av väderlekar och som har leder som värker och en rygg som skriker, vilket gör att det inte längre funkar att jobba på byggen, ska behöva gå till kommunen och ansöka om försörjningsstöd efter att han har sålt huset och bilen för att vara berättigad till det. Eller ska alternativet vara att han, så som det var innan vi införde trygghetspensionen, ska behöva ta ut sina surt förvärvade pensionspengar i förtid, vilket drabbar honom ekonomiskt resten av livet? Är det moderat sjukförsäkringspolitik?

Fru talman! Vi socialdemokrater prioriterar vår gemensamma välfärd, där trygghetssystem som är byggda på tanken om plikt och rätt är en viktig del. Vi är stolta över alla de förändringar som vi gjorde under våra åtta år i regeringsställning för att förbättra sjukförsäkringen. Men vi är inte nöjda. Det finns mer att göra. Nu är vi och många av våra vänner i LO, TCO och Saco mycket oroliga för framtiden för den viktiga trygghetspensionen.

Fru talman! Jag tycker att statsrådet är skyldig alla de människor som på riktigt är oroliga för sin framtid ett tydligt svar. Att regeringen "följer frågan" ökar bara oron. Vad betyder det? Kommer det faktum att utslitna människor nu har fått rätt till trygghetspension via äldrereglerna i sjukersättningen att göra att regeringen tar bort den möjligheten?

För alla de byggnadsarbetare som undrar vad som händer med dem när kroppen är utsliten och inte längre duger till att arbeta på ett bygge ber jag statsrådet att svara på frågan: Kommer statsrådet att se till att trygghetspensionen får finnas kvar?

(Applåder)

Fru talman! Det är trevligt att stå här i en debatt igen.

Den socialdemokratiska regeringen införde rätten till trygghetspension för att öka den ekonomiska tryggheten för den som har slitit ut sig under sitt arbetsliv. Den vars kropp inte håller hela vägen tvingades tidigare ta ut sin ålderspension i förtid.

Jag hoppas att vi alla är överens om att sjukförsäkringen ska ge trygghet vid förlust av inkomst när man saknar arbetsförmåga. Det är en försäkring som vi alla betalar in till, och vi ska kunna lita på att vi får stöd av den när vi behöver den. Vi socialdemokrater vet att risk för fattigdom inte gör någon friskare.

Fru talman! Att gå i förtida pension för att kroppen inte orkar ger sämre ekonomi resten av livet. Innan vi införde trygghetspensionen tog Försäkringskassan ingen hänsyn till ålder, vilket innebar att en 64-åring bedömdes på precis samma sätt som en 34-åring. Det är orimligt, tycker vi.

Reformen med trygghetspension har givit effekt, framför allt för dem med förslitningsskador, visade en analys som Försäkringskassan presenterade i våras. Störst var ökningen i gruppen med människor som har sjukdomar i skelettet, lederna och musklerna. Men statistik som tidningen Kommunalarbetaren har begärt ut visar att fler också får ersättning för psykiska diagnoser. Nästan en av tio som har fått trygghetspension har stressrelaterade diagnoser, som utmattningssyndrom.

Fru talman! Statsrådet Tenje har, som hon berättade, ändrat direktiven till utredningen som ser över de förbättringar av sjukförsäkringen som vi socialdemokrater genomförde förra mandatperioden. Det gör mig orolig. Eftersom Moderaterna tidigare har hävdat att vi socialdemokrater ger upp om gamla människor när vi möjliggör för utslitna med några få år kvar till pension att få trygghetspension finns det fog för oron. Och jag är långt ifrån ensam.

När fackförbundet Kommunal frågade 63 000 medlemmar om de var oroliga för att inte orka jobba fram till den lagstadgade pensionsåldern svarade hela 67 procent att de var oroliga för det. I gruppen busschaufförer var 62 procent oroliga för att kroppen inte skulle orka hela vägen. Bland undersköterskor inom äldreomsorgen uppgav hela 77 procent att de var oroliga för att inte orka jobba hela vägen fram till ålderspensionen.

Alla dessa människor behöver veta att de har en ekonomisk trygghet den dag som kroppen inte längre orkar för att de har servat, vårdat, lyft, tagit hand om och skjutsat oss och våra barn under hela sitt yrkesliv.

Fru talman! I svaret på min interpellation säger statsrådet att regeringen anser att det är viktigt att noga följa utvecklingen och utvärdera effekterna av de regeländringar som har genomförts. Det gör mig inte mindre orolig.

För alla de kommunalare som undrar vad som händer med dem om kroppen inte orkar hela vägen till pensionsåldern ber jag statsrådet att svara på frågan: Kommer statsrådet att se till att trygghetspensionen får finnas kvar?

Fru talman! Den optimistiskt lagda kunde i slutet av statsrådets svar kanske se att det fanns en öppning för en annan typ av ersättning till alla de besöksnäringsföretag som i dag inte får ansöka om ekonomisk kompensation för exempelvis uteblivna kunder och affärer. Jag hoppas verkligen att det stämmer.

Fru talman! I går meddelade statsveterinären på SVA att inga smittade vildsvin hittats efter september och att all smitta är koncentrerad till det lilla område där grisarna förut hittats. Allt tyder alltså på att toppen är passerad och att smittan är bruten. Det är jättebra, och jag instämmer med statsrådet i att det är en effekt av snabba, resoluta och bra åtgärder från myndigheterna och ett fantastiskt arbete av jägare och andra som har sökt igenom området.

Men trots att inga smittade svin har hittats utanför det instängslade kärnområdet betraktas två kommuner som smittad zon. Det är enorma områden. Inga svin kan komma in eller ut, för det är stängsel runt kärnområdet. Ändå kallas vi för smittad zon och kan inte söka kompensation för uteblivna kunder. Det är svårt att se rimligheten där.

Fru talman! Vi är glada att vi återigen får gå i skogen. Men vi får till exempel inte ploga en isbana på sjön, för till det behöver man ett motordrivet fordon, en fyrhjuling. Därför kan vi till exempel inte åka skridskor där.

Längdskidloppet Engelbrektsloppet som statsrådet tog upp får genomföras - jättebra - men med annan sträckning. De måste bygga staket och se till att alla sanerar sin utrustning till en extrakostnad av 600 000 kronor. Frågan är vem som ska betala det.

Tänker statsrådet ta sitt ansvar för avvägningen mellan konsekvenser och nytta av restriktionerna och se till att vi som bor i norra Västmanland får kompensation för uteblivna affärer?

Herr talman! Att döma av svaret verkar regeringen inte ha någon åsikt om balansen mellan konsekvenserna och nyttan. De i norra Västmanland som har röstat på Tidöpartierna lär känna sig lurade när deras regering inte bryr sig om dem. Det måste kännas snöpligt.

När jag frågade Norbergs kommun vad som ger störst problem av restriktionerna blev svaret fyra saker:

Besöksnäring och småföretagande drabbas hårt av det snäva regelverket. De får inte ekonomisk ersättning.

Viktiga idrottsutövningar sätts på paus, främst då orientering och cykling, eftersom vi fortfarande inte får organisera aktiviteter i skogen. Det får konsekvenser för både folkhälsan och föreningslivet.

Ansökningar som kommunen ställer till Jordbruksverket måste göras om, kompletteras och bli mer omfattande för att de inte beviljas. Det tar mycket personalresurser från en redan anorektisk kommunorganisation och gör att andra uppgifter blir liggande.

Kommunens utvecklingsarbete hindras eftersom vi inte får genomföra exempelvis arkeologiska undersökningar inför bostadsbyggande.

Herr talman! Jag hoppas verkligen att inga relationer tar slut under det här året, för det är omöjligt att sälja en fastighet i ett område som kallas för smittad zon.

Herr talman! Näringslivschefen i Fagersta kommun, Tobias Back, menar som svar på en fråga ställd till honom att Tillväxtverket, inte Jordbruksverket, borde vara den instans som hanterar ersättningar till företag och föreningar. Han har tydligen bjudit in regeringen att diskutera saken men inte fått någon respons. Så viktigt är norra Västmanland för regeringen.

Skogsföretag har efterfrågat en grupp bestående av skogliga aktörer och berörda myndigheter, men det rann ut i sanden därför att myndigheterna inte hade särskilt stort intresse. Så viktigt är norra Västmanland.

Förbuden har nog fått större konsekvenser och kostnader än vad Jordbruksverket kände till när beslutet fattades. Epizootilagen är inte anpassad för vare sig skogsbruk, föreningsliv eller besöksnäring. Det är en lag som är skriven för jordbruksverksamhet. Gott så, men det räcker inte när hela kommuner är belagda med en död hand. Den som förlorat uppdrag eller kunder på grund av restriktionerna får ingen ekonomisk ersättning för det.

Listan på Jordbruksverkets hemsida över vilken typ av företag och verksamheter som inte kan få bidrag enligt den här lagen är längre än listan över dem som kan ansöka. Det är talande i sig.

Herr talman! Andra regelverk krävs för att hantera konsekvenserna av svinpestrestriktionerna. När kriser uppstår måste en regering som säger sig vilja jobba för hela landet vidta de åtgärder som krävs för att ge stöd åt dem som drabbas av krisen. Man kan inte luta sig tillbaka och säga: Vi har i vår vishet inte förutsett alla konsekvenser i tidigare lagstiftningar, så ni får leva med det. Man måste agera. Låt mig ge några exempel.

Under den stora skogsbranden i norra Västmanland 2014 agerade den dåvarande alliansregeringen och såg till att kommunerna fick ekonomisk kompensation, trots att gällande lagstiftning inte möjliggjorde det.

Under coronapandemin agerade den socialdemokratiska regeringen med mängder av initiativ för att ändra regelverket så att företag, enskilda och vår gemensamma välfärd inte skulle drabbas onödigt hårt. Vill man så går det.

Frågan är alltså, herr talman: Kommer regeringen att agera för att de som drabbats av svinpestrestriktionerna också kompenseras för det?

(Applåder)

Herr talman! Först vill jag ge en stor eloge till Jordbruksverket och SVA, som föredömligt har vidtagit snabba och relevanta åtgärder för att minska smittan och effekterna av utbrottet av svinpest i Fagersta och Norberg.

Jag tror att jag talar för oss alla som bor i Fagersta och Norberg när jag säger att vi är imponerade över hur fort det gick, hur snabbt man fick fram utrustning och hur bra informationsmöten man har haft. På många sätt har myndigheten arbetat föredömligt, och det vill jag tacka för.

Men, herr talman, sedan vill jag också ge en beskrivning av hur det är att leva i det som nu kallas för en smittad zon, som alltså omfattar precis hela Fagersta kommun och ungefär 97 procent av Norbergs kommun. När man kör in i våra kommuner möts man av stora gula skyltar där det står: Stopp! Smittad zon. Det gäller alltså också utanför det instängslade kärnområde där de smittade vildsvinen har hittats.

Herr talman! Jag har inför debatten dels pratat med mina grannar i Karbenning, dels ställt frågor till företag och föreningar som är verksamma i de båda kommunerna och givetvis pratat med Fagersta kommun och Norbergs kommun.

Den sammantagna bilden är att alla är helt inställda på att bidra till att svinpesten inte sprids. Det är jätteviktigt. Vi tar gärna ansvar för hela landets grisproduktion så att inte pesten ska sprida sig, men vi förväntar oss att staten är med och hjälper till och ger oss ersättning för det som vi inte kan göra. Och där finns en stor frustration över bristen på stöd, dialog och ersättningar.

Herr talman! Låt mig ge några exempel. Eftersom skogsbruk är helt förbjudet i våra kommuner sedan den 7 september drabbas skogsägare och andra som har verksamhet i skogen mycket hårt. Skogen är som bekant en viktig verksamhet för oss i Bergslagen. Pågående avverkningar kan inte slutföras, virkesvärde går förlorat och barkborreproblematiken förvärras eftersom man nu lämnar virke kvar i skogen. Företag och personal har fått kostnader för stillestånd och sanering och planerade skogsvårdsåtgärder som markberedning och röjning har fått avbrytas. Hur tänker regeringen kompensera för allt detta?

Herr talman! AB Karl Hedin Sågverk, som har tre sågar i området, har som en direkt konsekvens av den minskade inleveransen av timmer ett produktionstapp på ungefär 10 procent. Företaget bedömer att det motsvarar ett täckningsbidrag på 4,6 miljoner kronor per månad. Kommer regeringen att se till att de kompenseras för det?

Om totalstoppet på skogliga åtgärder inom det som kallas smittad zon fortsätter kommer sågverken att tvingas minska sin produktion och varsla personal. Det blir problematiskt att sysselsätta maskinlag och skogsvårdsentreprenörer. Besöksnäringsföretag står utan jobb när kunderna inte vågar besöka det som kallas för smittad zon. Arbetslösheten i norra Västmanland kommer alltså att öka.

Herr talman! Att utbrottet av svinpest kräver restriktioner förstår vi alla. Frågan jag ställer mig är vem som avgör balansen mellan konsekvenserna i förhållande till nyttan av restriktionerna.

Jordbruksverket ska, enligt statsrådets svar på min interpellation "införa de förbud och restriktioner som behövs för att säkerställa att risken för spridning av sjukdomen minimeras". Vem avgör balansen? Har regeringen delegerat den bedömningen till myndigheten, eller bryr sig regeringen inte alls om norra Västmanland?

(Applåder)

Fru talman! Det var intressant att höra att statsrådet har läst min bok. Jag ser fram emot att läsa Johan Pehrsons bok om självkritik och om hur borgerlig politik behöver förändras för att bygga gemenskap snarare än att så splittring.

Fru talman! När jag intervjuade kriminologen Camila Salazar Atías, som jobbar på Fryshusets avhopparverksamhet, sa hon en sak som verkligen slog an hos mig. Hon menade att många av de ungdomar i utsatta områden som hon träffar och som har utländsk bakgrund inte tror att Sverige vill ha dem.

Detta är så sorgligt. Om barn tror att de är en belastning och att landet där de växer upp inte vill ha dem, då har vi fundamentala problem. Hur ska vi då bygga samhällsgemenskap?

Jag vill därför än en gång - för sista gången i dag, men troligen inte för sista gången någonsin - fråga hur regeringens plan ser ut för att varenda unge som växer upp i Sverige ska känna att Sverige vill ha dem, att de går en bra framtid till mötes i det demokratiska samhället, att de kan vara stolta, att de kommer att kunna försörja sig själva och att de kan vara en del av den svenska samhällsgemenskapen.

(Applåder)

Fru talman! Segregationen är en av vår tids stora ödesfrågor. Den andra är förstås klimatfrågan. Men det är inte mindre viktigt att se till att nu öka samhällsgemenskapen och bryta segregationen i samhället.

Vi socialdemokrater borde ha gjort mer tidigare för att bryta denna negativa utveckling. Jag tillstår det. Och jag beklagar att vi inte har lyckats bättre än vad vi har gjort trots våra försök. Men det är långt fler än vi socialdemokrater som borde ägna oss åt självrannsakan. Vi socialdemokrater har lagt mängder med förslag på riksdagens bord som den borgerliga majoriteten i riksdagen, som har varit förhärskande sedan 2006, har röstat ned och på så sätt bidragit till att öka de ekonomiska och sociala klyftorna och ökat skolsegregationen. Det är alltså fler än vi som borde ägna sig åt självrannsakan, fru talman.

När jag besökte Salbergaanstalten i Sala tidigare under hösten berättade kriminalvårdarna där bland annat att de ser att en ökande andel av de intagna, ofta med gängkriminell bakgrund, har ett allt ökande samhällsförakt. Och om man har ett samhällsförakt, hur ska vi då kunna bygga en samhällsgemenskap? Vi måste se till att långt innan människor hinner välja en annan väg än det samhälle som vi alla har och som vilar på demokratisk grund se till att bygga en tilltro till samhället genom en ökad samhällsgemenskap. Vi måste se till, herr statsråd, att varenda mamma och pappa går till jobbet. Det finns inget annat sätt att öka samhällsgemenskapen för de uppväxande barnen, så att de känner att de har möjlighet till dörrar ut i samhället, att de kan skapa sig det liv som de vill ha och bli den de vill vara och kan vara stolt över samt kunna försörja sig själva och sin familj. Vi måste se till att vartenda barn klarar skolan med en tilltro till framtiden och sin egen förmåga om vi ska kunna bygga samhällsgemenskap igen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det gläder mig att integrationsministern tar upp fritid och idrott som ett exempel på hur vi kan öka samhällsgemenskapen och minska segregationen. Jag håller med om det. Men jag och Socialdemokraterna menar att vi gör det tillsammans genom föreningslivet, idrottsrörelsen och folkrörelser. Vi skapar gemenskap, men inte genom fritidscheckar och andra marknadiserade system som bara ökar splittringen i samhället, som spär på segregationen och som tyvärr kommer att öka samhällsföraktet.

Jag vill, fru talman, att statsrådet också rannsakar sig själv, sitt partis politik och Tidölagets förslag och berättar hur man tänker ta fram en riktig plan för hur man på riktigt ökar samhällsgemenskapen. Det är viktigt nu.

(Applåder)

Fru talman! Jag visste inte att det var statsrådet Pehrson som ansvarade för hur Regeringskansliet är organiserat, men man lär sig något nytt varje dag. Jag kanske får fråga statsministern i en annan interpellation vad han då ägnar sina dagar åt.

Fru talman! Jag har ställt den här frågan därför att jag tycker att det är en oerhört viktig fråga hur vi kan öka samhällsgemenskapen. Tyvärr är den nämligen bristfällig i dag; det ser vi exempel på dagligdags. Sverige har som vi alla vet förändrats på kort tid. De ekonomiska klyftorna växer i samhället, och de sociala klyftorna växer. Bostadssegregationen växer, och skolsegregationen växer. Alltför många människor upplever i dag att vi lever i olika samhällen - i olika världar. Samhället slits helt enkelt isär framför våra ögon.

Fru talman! Detta är en utveckling som vi socialdemokrater tycker är oerhört oroväckande. När människor lever under så olika levnadsvillkor som de som finns i det svenska samhället i dag och när vi ser att det skapas parallellsamhällen med andra regler - egna regler, alltså inte de demokratiskt beslutade reglerna - och en egen logik och en egen kultur blir jag orolig. Jag tror att det är livsfarligt.

Fru talman! Jag blev glad över innehållet i statsrådet Pehrsons svar. Jag kan skriva under på det mesta som statsrådet sa. Men jag har inte fått något svar på frågan hur regeringens plan för att öka samhällsgemenskapen ser ut och hur planen ser ut för att minska segregationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När några tar sig rätten att strunta i de demokratiskt beslutade reglerna och när några upplever att dörrarna ut i samhället, till arbetsmarknaden, är stängda för dem och därför ser sig nödgade att ta andra vägar för att försörja sig och för att bli någon - då minskar viljan att vara en laglydig medborgare. Då minskar viljan att betala skatt och bidra till det allmänna. Med ökad segregation minskar samhörigheten och gemenskapen i samhället. Med ökad segregation minskar stödet för demokratin, och med ökad segregation riskerar vi att auktoritära krafter tar över.

Därför menar jag att segregationen och den minskade samhällsgemenskap som den medför är livsfarlig. Därför frågar jag än en gång statsrådet Pehrson: Hur ser regeringens plan ut för att bygga ihop samhället igen?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det är väldigt märkligt att om man anser att saker har varit underfinansierade och kostnaderna ökar så skär man ned ännu mer. Det är en logik som inte går ihop för mig i alla fall.

Jag vill nämna en sak som generaldirektören sa när han var i socialförsäkringsutskottet. Jag frågade vad den bristande nivån på anslag kommer att få för effekter. Han sa att allt påverkas, och det förstår man. Men han tog framför allt upp ett exempel som jag tycker är ganska talande när det gäller det som jag tog upp förut om att det är dumsnålt att försöka spara på förvaltningsanslag. Han menade att en effekt som dessa nedskärningar får är att det blir längre svarstider på telefonservice. Många människor som hör av sig till Försäkringskassan gör det via telefon. I oktober hade väntetiden ökat från strax under 10 minuter till 27 minuter. Det är tråkigt i sig. Men det får också effekten att de handläggare som svarar i denna telefonservice tvingas ha längre telefonsamtal eftersom de måste börja samtalen med att lugna arga människor innan de kan komma till ärendet. Det gör att det blir än mer ineffektivt när man skär ned på servicenivån. Det är alltså dumsnålt att inte ge Försäkringskassan de anslag som de behöver för att genomföra de olika verksamheter och åtaganden som vi här i Sveriges riksdag har bestämt att de faktiskt ska genomföra.

Vi visste redan i somras att en familj som ansökte om assistansersättning för sina barn fick veta att den skulle förbereda sig på att vänta i sex månader på besked. Man har också sagt upp alla de pensionerade handläggare som hade tagits in extra för att hjälpa till. Därför befarar jag att situationen i dag är ännu värre.

Därför undrar jag: Vad ska Försäkringskassan enligt statsrådet sluta göra?

(Applåder)

Herr talman! Vad bra att jag skrev ut bilderna från när generaldirektören var i socialförsäkringsutskottet nyligen, för där är det väldigt tydligt. Han redovisade de poster och ökningar av förvaltningsanslaget som man hade äskat hos regeringen: 619 100 000. Man fick 99 miljoner kronor, oavsett vad statsrådet försöker säga här.

Vi har ju inflation, och kostnaderna stiger, till exempel för löner och annat. Då räcker det inte att bara räkna upp, utan man måste också få kompensation för de kostnader man har och de förbättringar man behöver göra.

Jag har ett exempel. Regeringen tillsköt 99 miljoner av de 619 miljoner som hade äskats, men bara it-driftens kostnad kommer nästa år att öka med 100 miljoner kronor, konstaterar Försäkringskassan. Och vips var de 99 miljonerna uppätna.

Jag menar att om Försäkringskassan ska kunna leverera det som vi här inne förväntar oss att de ska göra - till alla människor som ansöker om assistansersättning för sina barn, som ansöker om föräldrapenning och som ansöker om sjukpenning, bostadsbidrag eller vad det nu är - måste de ha rätt förutsättningar att kunna göra detta. Men detta ger tyvärr inte regeringen. Det är med stor oro som vi ser att sjuktalen på Försäkringskassan ökar för att personalen är stressad och pressad. Så kan vi inte ha det.

Herr talman! Det som ledamoten Sigvardsson tydliggjorde om beräkning av SGI och omställningsstudiestödet gör också att hela den viktiga överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter och den viktiga omställning som vi måste göra riskeras. Det här är viktiga saker, och det måste det finnas resurser för att göra det arbete som krävs.

Dessutom, herr talman, brukar vi prata om välfärdsbrottsligheten, som har varit på tapeten i medierna den senaste veckan och som dränerar staten på mängder med miljarder varje år. Ekonomistyrningsverket beräknar att vi redan 2021 hade ett statligt svinn på 15 miljarder kronor. Det är verkligen inte kaffepengar. Det är pengar som skulle göra stor nytta i våra verksamheter, och jag vet att statsrådet delar den uppfattningen. Men hur ska handläggarna på Försäkringskassan hinna stävja fusk och fel när det blir allt färre som ska göra allt mer? Den ekvationen går inte ihop.

Det här är faktiskt allvar. Man måste förstå att om trygghetssystem ska våra fungera som tänkt, så som vi förväntar oss att de ska göra, måste en myndighet också ha rimliga resurser för att utföra arbetet. Regeringen kan inte längre stoppa huvudet i sanden, bevilja 16 procent av de äskade förvaltningsmedlen och hoppas att myndigheten ska lösa det själv på något mirakulöst sätt. Är man i regeringsställning måste man ta ansvar. Det gäller även denna SD-styrda regeringen.

Därför frågar jag statsrådet än en gång: Vad menar statsrådet är Försäkringskassans kärnuppdrag som enligt statsrådet ska fredas, och vad av deras verksamhet är det som ska prioriteras bort när Försäkringskassan inte får de anslag som de menar att de behöver?

(Applåder)

Herr talman! Det är trevligt att vara här igen; det är tredje gången på mindre än ett år som vi debatterar bristen på förvaltningsanslag till Försäkringskassan, som jag ser det.

Socialförsäkringarna finns till för alla i vårt samhälle och ska finnas där när vi behöver dem. De är en viktig del av de offentliga trygghetssystemen och har stor betydelse både för enskilda och för samhällsekonomin. För många människor är ersättningen från Försäkringskassan helt livsavgörande.

Herr talman! När generaldirektören för Försäkringskassan var hos socialförsäkringsutskottet för ett par veckor sedan redogjorde han för effekterna av de nedskärningar som den SD-styrda regeringen nu gör i förvaltningsanslagen till Försäkringskassan i budgetprognosen för 2024. Han visade där att Försäkringskassan har äskat 619 miljoner kronor i förvaltningsanslag och de viktigaste posterna för att klara sitt uppdrag på ett bra sätt.

För detta har de i förslaget från regeringen fått 99 miljoner kronor. Det är alltså 16 procent av vad Försäkringskassan anser behövs för att de ska kunna genomföra det uppdrag som vi här i Sverige riksdag har sagt att de ska utföra. 16 procent av äskade anslag - det betyder att 84 procent av det som de hade tänkt och planerat att göra nästa år nu måste strykas.

Herr talman! Detta är inget nytt problem. Vi har som sagt debatterat detta två gånger tidigare under den senaste tolvmånadersperioden. Under sommaren fick vi rapporter om att Försäkringskassan hade tvingats säga upp provanställd personal för att myndigheten inte hade de pengar eller inte hade fått de förvaltningsanslag som de hade äskat om och som ministern i debatten i december flaggade för att de kanske skulle få i den ekonomiska vårändringspropositionen. Men de kom som bekant inte.

Detta innebär att myndigheten har lagt massor av tid på att rekrytera och utbilda personal som sedan sägs upp. Det kan inte kallas för annat än dumsnålt. Det beror inte på något sätt på att Försäkringskassan har agerat mindre bra utan på att de inte har fått de anslag som de hade förväntat sig från regeringen. Kompetens är svårt att hitta. Det kostar pengar att rekrytera. Det kostar mycket pengar att lära upp ny personal. Dumsnålt var ordet!

Herr talman! Svaret som vi har fått från statsrådet stämmer inte överens med verkligheten. Jag har också stort förtroende för Försäkringskassans personal. De gör ett jättebra jobb. Men vad ska de göra när de inte får de medel som de behöver för att utföra de uppdrag som vi här i riksdagen har sagt att de ska utföra?

Jag vill fråga statsrådet Anna Tenje vad hon menar är Försäkringskassans kärnuppdrag som ska fredas. Och vad av myndighetens verksamhet är inte kärnuppdrag och ska således prioriteras bort nu när 84 procent av de äskade medlen stryks ur budgeten?

(Applåder)

Fru talman! Nu har jag ställt samma fråga tre gånger till finansministern, men jag har fortfarande inte fått något svar. Det verkar inte finnas något svar på varför de med lägst inkomster - de som är långtidssjuka och funktionsnedsatta - ska betala högre skatt än andra och på vilket sätt det skulle hjälpa dem att vi höginkomsttagare får lägre skatt.

Vi socialdemokrater menar att funkisskatten, som Sverigedemokraterna och regeringen driver igenom, är orättvis och orättfärdig. I vårt budgetförslag tar vi bort den. Vi satsar i stället på barnfamiljerna, på att bryta nyrekryteringen till gängen och på att stötta dem som har det allra svårast ekonomiskt.

För oss handlar det om människosyn. Det handlar om att sjuka och funktionsnedsatta inte ska betala mer i skatt än människor som jobbar. Men det handlar också om den hundralapp som finansministern pratade om. Det kan tyckas som att en hundralapp inte spelar stor roll om man har en inkomst på 150 000 kronor i månaden. Men för den som har 12 000 gör en hundralapp väldigt stor skillnad. Den kan göra att det går ytterligare en dag utan att man, trots att man är 40 år fyllda, behöver be sina föräldrar om pengar till mat. Så ser situationen ut för många av våra funktionsnedsatta i dag. De har inget sparkapital. De är otroligt ekonomiskt utsatta, och för dem gör varje hundralapp stor skillnad.

Fru talman! Vi socialdemokrater använder samma reformutrymme som regeringen gör i sin budget, men vi prioriterar om - från höginkomsttagare och banker till ekonomiskt utsatta och barn. Det tror vi är det bästa för Sverige.

Jag frågar nu för fjärde och sista gången i dag: På vilket sätt är det bra för Sverige med ytterligare jobbskatteavdrag för finansministern, mig och andra höginkomsttagare på bekostnad av funktionsnedsatta?

(Applåder)