Tomas Eneroth

Fru talman! Jag tackar statsrådet. Det är tufft att vara ansvarig för sjukvården i en moderatledd regering som vilar på Sverigedemokraternas välvilja. Jag förstår det, eftersom historien har visat oss att moderata finansministrar inte är beredda att vare sig svara på interpellationer eller skjuta till resurser till sjukvården.

Jag delar alla mina partikamraters uppfattning här att sjukvården är fantastisk. Personalen gör otroligt stora insatser. Det tror jag vi alla har mötts av, oavsett om vi själva varit där eller om det har gällt nära och kära anhöriga. Personalen gör en otrolig insats. Men det är allt tuffare.

Jag kommer från Kronobergs län, som nu är högerstyrt. Där finns mycket stora utmaningar. Det fanns tankar på att - äntligen - bygga ett nytt lasarett. Det skulle behövas för att skapa god arbetsmiljö, bättre vårdkedja och bättre flöden inom sjukvården. Men på grund av krisen har de planerna fått läggas åt sidan. Man har ett underskott på 182 miljoner kronor, och enligt majoriteten kommer det inte att bli balans förrän tidigast 2026 av det enkla skälet att det ekonomiska läget är så dramatiskt, även i det tidigare välskötta Kronoberg.

När vi var i regeringsställning, så sent som 2020, tror jag att regionen hade ett överskott på 400 miljoner kronor. Under pandemin sköt vi till resurser till sjukvården. Vi såg till att alla de som gjorde viktiga insatser fick rätt stöd och möjligheter att klara ansträngningarna.

Hur tänker statsrådet nu? Det fanns en förväntan om att få pusta ut lite efter pandemin, ta sig an nya utmaningar, vidareutbilda sig och lära av erfarenheterna, men i stället möts man av nedläggningar av vårdplatser, besparingsbeting, uppsägningar eller varsel. Det är faktiskt erfarenheten från många regioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Kronobergs län är personalen djupt oroad över patientsäkerheten. Det har varit en tuff personalpolitik som lett till att anställda gått ut i medierna och varnat för att patientsäkerheten är hotad. Det är på förekommen anledning. Vårdförbundet har gjort fler anmälningar än tidigare till Arbetsmiljöverket. Ivo har granskat situationen i Kronoberg och gjort allvarliga anmärkningar, just för att patientsäkerheten är hotad till följd av nedlagda vårdplatser eller vakanser. Ett stort antal chefer har också slutat, för de känner själva att de inte kan stå för en verksamhet som drabbas av snåla anslag och där man inte är beredd att satsa på att utveckla sjukvården.

Särskilt allvarligt tycker jag att det är när satsningar på vidareutbildning av personal dras ned med nästan 50 procent. Det var för många en möjlighet att till exempel vidareutbilda sig från sjuksköterska till specialistsjuksköterska, göra karriär inom yrket och känna att man utvecklas. I stället skärs de medlen bort nu hemma i mitt län. Jag tror att det också är ett av skälen till att en del väljer att sluta.

Signalen från regeringen och styret är att inte satsa på sjukvården och att annat är viktigare. Man ger 13 miljarder kronor i skattesänkningar bara till höginkomsttagare! Det är klart att det handlar om politik. Det handlar om fördelning av våra gemensamma resurser. Det handlar om en regering som hade kunnat lägga mer resurser på sjukvården men som väljer att inte göra det.

Än mer anmärkningsvärda i detta läge tycker jag symbolmarkeringarna är. På Folk och Försvar sades det att man ska förbereda för kristider. Ändå skär man ned resurserna för försörjningsberedskap av läkemedel med 80 procent i vårt län. Det är inte att stärka samhället vid kriser. Det är inte att stärka sjukvården och lita på regionerna. Tänk om och skjut till resurser! Det behövs nu.

(Applåder)

Fru talman! Tack återigen, utrikesminister Billström, för svaret! Det är sant att jag själv har varit statsråd och vet att lagstiftning, förordningsändringar och sådant tar tid. Men jag vet också att regleringsbrev inte tar någon större tid. Särskilda uppdrag till myndigheter tar ingen större tid. Förstärkt myndighetsdialog, omprioritering av resurser och att utse nationell samordnare kan man också fixa ganska snabbt, för att inte tala om att kalla in näringslivets organisationer för en ordentlig genomgång av regelverket och inpränta betydelsen av att varje företag tar sitt ansvar. Detta kan man ändå göra. Det kräver inte något långt lagstiftningsarbete eller långa processer i vare sig Regeringskansliet eller riksdagen.

Med all respekt för en broschyr som förvisso säkert är väldigt bra tror jag att den tiden är förbi när bara en broschyr till myndigheter eller företag är svaret på hur man implementerar kunskapen i organisationer. Det krävs ett lite mer aktivt förhållningssätt. Det får bli mitt budskap här till statsrådet.

Om vi inte har ett mer aktivt förhållningssätt är risken att vi även om en månad, om två månader eller om tre månader kanske utmärker oss som ett av de få länder i hela EU där man inte väckt ett enda åtal, trots att jag är helt övertygad om att det även i Sverige finns företag som medvetet eller omedvetet faktiskt har brutit mot sanktionsbestämmelserna.

Det är klart att det är otroligt viktigt att man säkerställer att man har en brottsbekämpning i fråga om detta, dels för att förhindra att Sverige blir ett land där andra företag väljer att etablera sig om kontrollen är sämre, dels för att vi måste göra vårt yttersta för att förhindra att vi indirekt hjälper Ryssland i deras förfärliga krig mot Ukraina.

Jag har en sista uppmaning till statsrådet. Vi har samma engagemang, men det går att ha ett än mer aktivt förhållningssätt och inte bara hänvisa till regler, broschyrer och lagstiftning utan faktiskt också aktivt agera för att se till att denna fråga kommer högst på dagordningen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag uppskattar engagemanget, och jag känner utrikesministern så pass väl att jag vet att det också är äkta och genuint. Därför är jag lite förvånad. Att tillsätta en utredning är vällovligt, men det kommer att ta sin tid. Vägledning från EU är också bra, men även det kommer att ta sin tid.

Det jag efterlyser är ett mer aktivt förhållningssätt från regeringen nu när det finns tydligt redovisade medieuppgifter om svenska företag. Inte minst har Ukraina självt, i sin undersökning av till exempel krigsmateriel, kunnat påvisa att det finns svenska produkter där. Då handlar det inte bara om att titta på regelverket och sakta men säkert implementera tuffare regler, utan det handlar om att säkerställa att myndigheterna har rätt resurser, peka ut ett särskilt ansvar för ett antal myndigheter, kanske utse en nationell samordnare och sammankalla Svenskt Näringsliv och andra aktörer och fråga vilket ansvar de har.

Precis som utrikesministern påpekar kan vi inte säga att det bara är en juridisk fråga, utan det är en moralisk fråga där vi som ledamöter i Sveriges riksdag, där regeringens ledamöter, där svenska folket och där företagsledare och organisationer också har ett ansvar för att göra vad man kan för att strypa tillgången för den ryska krigsmakten.

Även om det finns positiva tecken när det gäller konflikten och effekterna av sanktionerna mot Ryssland ska vi komma ihåg att USA fortfarande inte har kommit överens om ett stödpaket, då detta blockeras av den republikanska majoriteten i senaten. Också i Europa har stödet för ytterligare stora ekonomiska eller militärmateriella stödpaket sviktat i några av EU:s medlemsländer. Från Ukraina hör vi desperata rop om mer ammunition men också om ytterligare och ökat stöd.

För oss som följer mediedebatten är det uppenbart att allt fokus som nu i ökad utsträckning riktas mot konflikten i Mellanöstern innebär en uppenbar risk för att stödet för ytterligare insatser till Ukraina minskar. Jag är väldigt glad och stolt över att detta stöd är starkt här i Sveriges riksdag och i många av Europas länder. Det är viktigt. Men just därför måste vi ha allt fokus på att se till att svenska eller europeiska produkter inte kommer in bakvägen och indirekt hjälper den ryska krigsmakten, för det är precis detta som sker.

Att det från andra länder i världen finns ett indirekt stöd till Ryssland är svårt att göra något åt, men även där kan man med indirekta åtgärder agera utrikespolitiskt. Det handlar om att från svensk sida säkerställa att vi gör vad vi kan. Där tycker jag att statsrådet, trots det engagemang som finns, skulle kunna göra mer.

Vad är hindret för att kalla in Svenskt Näringsliv och ge ordentlig, kunskapshöjande information till exportinriktade företag så att dessa tar ett eget ansvar för att säkerställa att det inte finns något svenskt exportföretag som bidrar på något sätt till Rysslands krigföring? Vad är hindret för att utse en särskild ansvarig samordnare för att säkerställa att myndigheterna blir ännu effektivare? Vad är hindret för att skjuta till extra resurser till de myndigheter som har ansvaret - Tullverket eller Kommerskollegium - för att säkerställa att de kan jobba ännu effektivare?

När internationella granskare säger att Sveriges kapacitet hos brottsbekämpande myndigheter för att utreda sanktionsbrott är väldigt låg är detta ett underbetyg för Sverige. Här borde vi kunna göra mer.

Fru talman! Tack, statsrådet, för ett mycket bra svar! Jag delar regeringens och statsrådets uppfattning om vikten av starka sanktionsbestämmelser. Jag tycker att det är bra att Sverige, med brett stöd i riksdagen, har drivit på internationellt och i EU när det gäller sanktionsregelverket. Det tolfte paketet är bra; det var ett viktigt steg framåt, och det är angeläget att det också implementeras i samtliga Europas stater, inte minst.

Men det gäller att vi, för att vara trovärdiga när vi politiskt driver detta inom EU, också klarar av att fullfölja ansvaret när det gäller sanktionsbestämmelserna på hemmaplan. Det är upp till varje medlemsland att ta sitt ansvar och säkerställa att man följer det regelverk som vi nu beslutat om i EU och intentionerna med de olika sanktionspaketen.

Finska tullverket avslöjade nyligen att två finska företagare exporterat 3 500 drönare till Ryssland, tillsammans med halvledarkomponenter och annan krigsmateriel. Man har nu väckt åtal i Finland för att stävja detta på ett effektivt sätt.

I Sverige är arbetet tyvärr inte lika framgångsrikt än så länge. När jag stämde av med Åklagarmyndigheten i går fick jag beskedet att det ännu inte väckts ett enda åtal mot något svenskt företag. Trots detta har vi i Dagens Nyheters granskning, för att ta ett exempel, kunnat se att det har förekommit misstankar mot väldigt många svenska företag om brott mot sanktionerna. Det har rört sig om stora, kända svenska företag - Trelleborg, Astra Zeneca, Assa, Securitas - där företagsledningar naturligtvis har kommunicerat att detta är oacceptabelt. Men icke desto mindre har svenska produkter funnits i Ryssland. På olika sätt har de tagit sig dit, ibland genom vanliga, enkla exportärenden och ibland genom transporter via andra länder in i Ryssland.

Center för finansiell brottslighet och säkerhet, en organisation baserad i Storbritannien, tror jag, konstaterar att det finns brister i Sveriges kontroll. De säger att det är tydligt att kapaciteten för att utreda sanktionsbrott hos brottsbekämpande myndigheter är väldigt låg.

Här har vi ett bekymmer om vi ser den politiska nödvändigheten av att ha tuffa sanktionsbestämmelser men samtidigt inte ser ut att ha ett effektivt arbete på hemmaplan. Detta undergräver trovärdigheten, inte minst hos utrikesministern, om man i internationella sammanhang och EU-sammanhang driver frågan om sanktioner hårt.

Här skulle regeringen kunna ta flera olika initiativ. Man skulle kunna kalla ihop svenskt näringsliv för att prata om gemensamma uppförandekoder, peka ut en myndighet som särskilt ansvarig, ha en nationell samordnare, öka resurserna till de ansvariga myndigheterna eller ha särskilda uppdrag i regleringsbrev. Men vad jag har förstått är den enda insats regeringen hittills gjort att tillsätta en utredare som ska titta på hur EU:s nya sanktionsregler ska implementeras.

I ett läge där det inte väcks ett enda åtal och Sverige ser ut att halka efter i det viktiga brottsbekämpande arbete det innebär att fullfölja och upprätthålla de sanktioner som vi utrikespolitiskt tycker är så viktiga blir frågan till statsrådet om han inte tycker att det vore angeläget att, kanske tillsammans med någon kollega på Justitiedepartementet, ta fler och nya aktiva initiativ för att säkerställa att inte svenska produkter utgör ett indirekt stöd för Rysslands förfärliga krigföring i Ukraina.

Herr talman och kära talmanspresidium! Det hör till traditionen att riksdagens ålderspresident tackar talmannen och de vice talmännen för ett gott arbete och önskar dem en fridfull julledighet. Jag vet att jag talar å alla i riksdagens vägnar när jag nu gör detta.

Vi är otroligt tacksamma för det jobb ni gör, för alla timmar ni lägger ned, för all tid ni ägnar i kammaren åt att fördela ordet och leda kammarens arbete. Förvisso har ni den extra löneförmånen att ni får lyssna till riksdagsledamöternas alldeles lysande tal, men en viss arbetsinsats får man ändå säga att det är.

Med tålamod, god pedagogisk förmåga och ibland ett obegripligt gott humör lotsar ni oss genom kammarens debatter på ett utmärkt sätt, inte minst fram till den här julledigheten, som vi länge har väntat på.

Som vi har väntat! Jag tror att vi alla längtar efter en fridfull julledighet. Jag tror faktiskt att hela världen längtar efter en fridfull julledighet. Med så många krig och så mycket våld som det finns i världen skulle nog alla människor onekligen behöva en i verklig mening fridefull jul - en tid för vila, för eftertanke och för omtanke om oss själva och om varandra.

Jag tror att det kanske nu i juletid är extra viktigt att vi som är här reflekterar över det faktum att vi har en demokrati och att vi har möjligheten att debattera och diskutera. Vi argumenterar, vi röstar och vi verkställer, och vi gör det med respekt för varandras åsikter. Det är vackert.

Som jag sa även inför sommarledigheten: I ett land inte så långt härifrån, med en flagga lika gul och blå som vår svenska, kämpar just nu kvinnor och män för sin frihet och för sin demokrati, och på många andra håll runt om i världen sker detsamma. Må vi skänka dem en tanke under julledigheten!

Å alla ledamöters vägnar tackar jag talmannen och de vice talmännen och inte minst hela Riksdagsförvaltningen för det fantastiska jobb ni gör. Ni gör en otroligt god insats för att stödja demokratin men också för att stödja oss riksdagsledamöter i vårt arbete. Må ni sova gott, äta gott, läsa gott och ha det gott under julledigheten!

Avslutning

Som traditionen numera bjuder avslutar jag även denna gång med en dikt som jag har knåpat ihop själv. Må gud och denna församling förlåta mig för nödrimmen!

Så, från oss alla till er, kära talmanspresidium:

Gläns över plenisal, ni talmän som leder!Vi med ord och tal ständigt till er beder!Klubba våra bra förslag,gör dem direkt till lag!Debatterar, det gör vi gärna,för av gruppledaren vi då får en stjärna.

Natt över plenisal, natt över riksdagsrummet,där vakar sent en ledamot, och kaffet det är ljummet.Talmännen sover sött,kvittningsmännen slumrar sött,väcks av korus av röster.Det är visst försvarsutskottet som debatterar hotet från öster.

Så går dagar och timmar i kammarens sal.Tiden går fort, herregud, var det inte nyss val?Voteringens knappar har ju redan blivit nötta.Jag tror efter en lång höst att en del nu faktiskt är lite trötta.Så klubba nu om julledigt, för nu vill vi hem!Det ber jag, gode talman och ni tre vice män!

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag kan förstå behovet av att ibland triangulera och försöka säga att det inte råder så stora åsiktsskillnader, även om det i detta fall ekonomiskt verkligen gjorde det. Det var 1,9 miljarder kronor i ramanslag för Latinamerika när vi hade regeringsmakten och 570 miljoner kronor när Johan Forssell hade gjort sitt regleringsbrev.

När detta väl är sagt: Ta tillfället i akt att triangulera nu. Låt oss se till att vi kan bli överens. Låt oss använda den flexibilitet som regeringen nu ändå tycker är eftersträvansvärd i biståndspolitiken till att göra särskilda insatser för just Guatemala. Jag tror nämligen att Johan Forssell som biståndsminister med sitt engagemang för frihet och mänskliga rättigheter under lång tid skulle kunna driva denna fråga i regeringen. Det är nämligen så otroligt viktigt att vi nu ger stöd till ett land där demokratin står och väger. Det är inte så ofta det händer.

Flera av oss här har varit politiskt aktiva väldigt länge och snarare sett hur demokratin har försämrats i många av världens länder, vare sig det handlar om länder i tredje världen, där vi trots långa biståndsinsatser har sett korruptionen tillta, eller om det handlar om Kina, Ryssland eller Wagnergruppen som ibland har skaffat sig makt på demokratins bekostnad.

Det är få tillfällen när demokratin ändå träder till och har möjlighet att faktiskt vinna mark. Nu finns ett sådant tillfälle, dessutom i Latinamerika och i ett land där Sverige har haft ett långt och starkt engagemang. Det vore väl en otroligt viktig insats i ett läge där vi också från svensk sida numera ibland internationellt uppfattas som att vi drar oss tillbaka från resten av världen och bara tar ett regionalt ansvar, som ju är regeringens huvudagenda. Visa nu någonting annat och ta engagemanget för Guatemala på allvar och se till att göra extrainsatser där just nu! Det behövs.

Herr talman! Det gläder mig att statsrådet Johan Forssell så tydligt deklarerar att regeringen står bakom Borrells uttalanden och engagerar sig i kampen för mänskliga rättigheter. Det är viktigt. Det är också en viktig svensk profilfråga där vi har stått på barrikaderna så länge vi har funnits, höll jag på att säga.

Tanken var väl inte att vi skulle ha en debatt om historiken, men jag tror att ramanslaget för Latinamerika under vår tid var 1,9 miljarder, och nu är det nere på 570 miljoner. De besparingar som ändå aviseras nu från regeringens sida spår många skulle innebära att engagemanget och närvaron minskar med mellan 40 och 60 procent i Guatemala.

Min poäng är att om man nu eftersträvar flexibilitet och effektivitet i biståndet - och jag kan dela den uppfattningen; jag tror att det finns en poäng i att vi kan styra om en del av de resurser vi har; inte minst satsningen och omprioriteringen till Ukraina som vi inledde under vår regeringstid var ju väldigt viktiga sätt att göra detta - kanske det i detta sammanhang, nu när åratal av investeringar i biståndsarbete i Guatemala ger resultat, är viktigt att inte dra sig tillbaka precis när man är på väg att faktiskt erövra och demokratisera och på allvar kunna bryta decennier av korruption. Passa på nu att använda den flexibilitet som finns! Se till att säkerställa att den verksamheten som civilsamhället bedriver i Guatemala inte avvecklas!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Svenska eller andra internationella organisationers insatser har inneburit att man med hjälp av människorättsadvokater och lokala och regionala juridiska ombud har stöttat dem som har utsatts för människorättsbrott i Guatemala. Det som händer om man då drar sig tillbaka - det kan vara viktigt för många som följer debatten att veta - är att det nästan inte finns något annat alternativ för dessa människor än att gå i exil, att lämna sitt land. Så har redan skett i många fall. Faktum är att riksdagens MR-nätverk - ett särskilt nätverk för mänskliga rättigheter som finns här i riksdagen -alldeles nyligen träffade representanter från Guatemala som kunde vittna om hur de tvingas lämna landet. Amnesty har en lång lista på personer som har fått göra detta.

Nu finns det en chans att faktiskt ge människor möjlighet att återvända, att demokratisera. Då är det olyckligt att regeringen håller fast vid att det ska vara en väldigt stram budget för Guatemala. Regeringen hänvisar till de mer generella resurser som finns, men jag tror att både statsrådet och jag vet att förutsättningarna för att större delen av de resurserna skulle allokeras till Guatemala är begränsade. Det är så lite som regeringen behöver göra för att göra stor nytta: Det är att i kommande regleringsbrev peka på vikten av insatser, att fortsätta att utveckla de stödinsatser som civilsamhället har gjort i Guatemala, men också att säkra den närvaro som vi har haft via vår ambassad och det starka engagemang som finns. Och jag tror, precis som Mathias Tegnér tidigare lyfte fram, att när nu USA så tydligt betonar detta och pekar på Sveriges roll, och när också EU och Josep Borrell i några sammanhang har påpekat att det finns flera europeiska länder som har ett starkare engagemang, däribland Sverige, blir signalen väldigt konstig om Sverige i det här fallet, i den här situationen, drar sig tillbaka.

Jag kan ha all respekt för att vi som socialdemokrater eller moderater kan ha olika uppfattningar om hur biståndet generellt ska hanteras; det kommer vi att fortsätta att ha. Men i den här situationen, när demokratin får chansen till genombrott, tycker jag att det är underligt om regeringen inte tar tillfället i akt att använda den flexibilitet som man nu säger sig vilja eftersträva.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för ett kort och koncist svar, och jag tänker att det nu finns utrymme för statsrådet att utveckla regeringens position lite mer. Vi har hört statsrådet tala om att biståndet ska gå till sådant som gör nytta på riktigt och att det ska vara mer flexibelt än tidigare, och nu finns ett sådant utrymme.

För dem som följer debatten kan det vara bra att veta att situationen i Guatemala har förändrats radikalt under senare tid. Sverige har under lång tid haft ett starkt engagemang där. Biståndsinsatser har gjorts, och civilsamhället har varit närvarande. Vi har haft en aktiv och stark närvaro från vår ambassad, som har hjälpt människor som har trakasserats och inte fått sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Det har rått fruktansvärda förhållanden, och många människor har tvingats i exil. Svensk insats har handlat om att stärka rättsväsendet och bedriva juridiska processer samt att ständigt föra upp MR-frågor på dagordningen.

Efter en lång valrörelse har Guatemala fått en demokratiskt vald president - en socialdemokrat skulle man väl närmast kunna kalla honom - som med starkt stöd från befolkningen i hela landet ska kunna ta makten i Guatemala. Under valkampanjen motarbetades han och hans parti, och man försökte förhindra deras möjlighet att agera under valrörelsen. Även efter valet har regeringen och en del myndigheter gjort allt de kan för att förhindra makttillträdet. Den högsta valdomstolen försöker ogiltigförklara Arévalos parti. Man har med polisiärt stöd beslagtagit valurnor för att skapa osäkerhet kring valresultatet.

Detta har väckt mycket reaktioner i Guatemala, där tusentals och åter tusentals människor är ute och demonstrerar, men också internationellt. EU:s utrikeschef Borrell har gjort skarpa uttalanden, och USA har riktat hård kritik mot detta och avser att utöka sanktionerna mot vissa makthavare i Guatemala för att de inte följer principerna. I detta läge kan man förvänta sig att Sverige ska agera.

Bakgrunden till min interpellation är att statsrådet har sagt att regeringens tydliga avsikt är att minska biståndet till Guatemala och fasa ut de insatser som görs eftersom den svenska regeringen bedömer att det i dag finns små möjligheter för det svenska biståndet att påverka utvecklingen. Faktum är dock att det svenska biståndet verkligen har bidragit till en bra demokratisk utveckling. Min poäng är att när vi nu har lyckats skapa institutionsbyggande, stöd till civilsamhället och tilltro till demokrati är det mindre lämpligt att dra sig tillbaka.

I sitt interpellationssvar hänvisar statsrådet till att det finns lite andra pengar man kan använda sig av. Men det råder ingen tvekan om att det är en dramatisk besparing på biståndsinsatserna till bland annat Guatemala och övriga Latinamerika.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utan att ta en diskussion om tidigare besparingar frågar jag: Är regeringen beredd att använda den flexibilitet som Johan Forssell tycker är så viktig i biståndspolitik och stärka de svenska insatserna i Guatemala?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avslutning och avtackning

Herr talman! Jag vill å alla riksdagsledamöters vägnar önska både dig och de vice talmännen både en fin ledighet och en fin sommar.

Vi är otroligt tacksamma för det jobb som ni gör - hur ni med god pedagogisk förmåga och tålamod hanterar riksdagens debatter och trilskande voteringsanläggning och hur ni med känsla för vår konstitution och för att vi ändå ska kunna ha en god stämning har lotsat oss genom detta riksdagsår.

Jag vill också rikta ett tack från oss ledamöter till alla riksdagens anställda för det stöd som ni ger oss ledamöter - till kammarkansliet för att ni har ordning, till lokalvårdarna för att ni ser till att det ser ordningsamt ut, till vakterna för att ni säkerställer ordningen, till kommunikationsavdelningen för att andra ser ordningen och till utskottskanslier, vaktmästeri, ledamotsservice och alla övriga för att ni faktiskt mäktar med att hålla ordningen på denna fantastiska plats där meningar bryts, beslut fattas och demokratin verkar. Tack, alla ni! Jag hoppas att ni också får en tids ledighet och en riktigt skön sommar.

Jag tror att alla vi ledamöter här har noterat att talmanspresidiet lite oftare än förr har påpekat i debatten att debatten ska föras genom talmannen, inte genom en direkt argumentation mot varandra. Jag uppskattar att ni gör detta, och jag tror faktiskt att det bidrar till att vi bättre förmår skilja på sak och person och upprätthåller den svenska parlamentariska traditionen att ha korrekta och, i jämförelse med det brittiska parlamentet, närmast lite tråkiga debatter. Vi tar nämligen debatten på allvar. För oss är det argumentens tyngd, och inte en klatschig formulering som blir viral några minuter, som ska ha störst betydelse.

Vi har olika uppfattningar i denna kammare, både värderingsmässigt och i sak. Men vi delar gemensamt förmånen och ansvaret att vara folkets valda, med de prestationskrav och de förväntningar som ställs av väljare, parti och det omgivande samhället, med resor, debatter och förhandlingar. Det är ganska tuffa arbetsvillkor.

Ibland när vi har haft tuffa debatter i kammaren och i medierna är det viktigt att vi också påminner oss om det vackra i det som faktiskt sker här i denna kammare - att vi har demokrati, att vi argumenterar, att vi röstar och att vi fastställer beslut. I alltför många länder i världen finns inte denna möjlighet.

I ett land med en flagga lika blågul som vår egen slåss just nu människor för att försvara sin demokrati och sin frihet.

Kära talman och vice talmän! Tack för att ni finns, tack för det ni gör och tack för detta riksdagsår!

Inspirerad av vår diktläsande talman har jag även denna gång tagit mig friheten att formulera en dikt som avslutning på detta riksdagsår. Må Gud och denna församling förlåta mig för nödrimmen. Jag kallar den Ledamotens sommarlängtan.

Avslutning och avtackning

Den blomstertid nu kommitOch lusten är rätt storAtt strunta i motionerOch ord i talarstol

Nu vill vi slippa debattera, votera, interpelleraNu vill vi på stranden flanera och med kärleken dinera

Men enbart någon veckaVi ärligt känner såSen vill vi tillbaka hit och häckaI demokratins vackra vrå

Så var inte så spakaNi talmän så käraVi är snart tillbakaSka bara träffa nära o kära

Så talman, släpp nu ut ossUr kammarens varma salFör det här, kära kollegorÄr faktiskt riksdagsårets sista tal!

(Applåder)

Fru talman! Sverige är ju känt världen över för att stå upp för mänskliga rättigheter. Här i riksdagen finns till och med ett särskilt rum, De goda gärningarnas rum, där man hyllar Harald Edelstam och många andra. Sverige och svenska organisationer genomför fantastiskt arbete i många länder, inte minst i Guatemala där vi framgångsrikt har arbetat för mänskliga rättigheter.

Nu skär regeringen ned på stödet till de svenska insatserna i Guatemala med 60 procent, och mycket talar för att det finns risk för att de avvecklas. Mot den bakgrunden är det intressant att ställa frågan till ansvarigt statsråd Johan Forssell: Vilken signal sänder egentligen regeringen när man i samarbete med Sverigedemokraterna gör den tydliga besparingen på att till exempel främja mänskliga rättigheter i Guatemala?

Herr talman! Det hör ju till traditionen att riksdagens ålderspresident tackar talmannen och de vice talmännen för gott arbete och önskar dem en fridfull julledighet. Jag vet att jag å alla riksdagsledamöters vägnar kan göra detta. Vi är otroligt tacksamma för det fantastiska jobb ni gör - allt jobb ni under detta riksdagsår har lagt ned i talmanspresidiet.

Ni har ju haft uppdraget att hantera såväl nya statsråd och ledamöter som gamla statsråd och ledamöter, var och en med bestämda uppfattningar om hur det egentligen borde fungera i riksdagen - om hur debatter ska föras, när plenifria veckor ska infalla eller, för den delen, hur många ärenden som krävs för att det ska vara nödvändigt att genomföra en votering.

Men med tålamod, god pedagogisk förmåga och, inte minst hos talmannen vill jag nog ändå säga, en god portion - vad ska vi kalla det? - konstitutionell humor har ni lotsat oss fram till den nu väntande julledigheten.

Och som vi har väntat! Jag tror att vi alla, efter ett år med nomineringsmöten, valrörelse och inte minst alla nya roller vi har fått axla under hösten, längtar efter en fridfull julledighet.

Vi må ha olika uppfattningar i politiska sakfrågor i denna kammare, liksom när det gäller värderingar och kanske sätt att agitera. Men vi är alla folkvalda riksdagsledamöter, med den förväntan som partivänner, väljare och det omgivande samhället har på oss och de prestationskrav, arbetstider och resor som uppdraget också kräver. Där är vi rätt lika. Och jag tror faktiskt att vi allihop gör vårt allra bästa - kanske inte alltid för att förstå varandras argument, men om inte annat för att förstå och kunna lägga fram våra egna argument på bästa sätt.

Jag tror att det nu i juletid är viktigt att vi kommer ihåg att vi efter den heta debatten, den tuffa Twitterduellen eller en jämn, viktig och känslig votering ändå kan se det otroligt fina och vackra i att vi i Sverige har en fungerande demokrati. Vi argumenterar, röstar och verkställer, med respekt för varandras åsikter.

Å alla ledamöters vägnar önskar jag talmannen och de vice talmännen och inte minst hela Riksdagsförvaltningen och alla som jobbar här i det fantastiska Riksdagshuset en riktigt fridfull julledighet. Må ni sova gott, äta gott, läsa gott och ha det gott!

Som traditionen bjuder avslutar jag med en dikt som jag har knåpat ihop själv. Från oss alla till er, kära talmanspresidium!

Talmanspresidiets stil är hårdDe vill visst spara i varje timmaNär jag som ledamot pratar på ackordbörjar talmannens ögon att glimmaMen vi vill ju bara säga ett sista förslag,ett tillägg, en regel, en pytteliten lag!Nog kan vi debattera mera,nog hinner vi ändå votera!

Så går timmar, dagar och veckor förbi,med debatt och beslut i vår demokratiMen sen plötsligt står julfriden på gläntVad hösten gick fort! Hur har det hänt?Det har varit många arbetsplenum på rakenoch nu lyser snön vit på takenNu sänker sig friden över kammarenGod jul, talmanspresidiet, nu åker vi hem!

(Applåder)

Fru talman! Nu får Gudrun Brunegård sin sista chans att ändå svara på frågan: Hur ska civilsamhället effektivisera detta? Det var ju detta som var min fråga.

Jag förstår den bekräftelse som nu kom av att civilsamhället inte har involverats och att det var medvetet. Jag beklagar det och tycker att det är synd, för där finns ju expertisen. Jag konstaterar att Kristdemokraternas vägval innebär att man nu systematiskt lägger sig på en lägre nivå för biståndet framöver och har accepterat detta trots tidigare uttalanden till väljarna. Det är en modell vi numera känner igen på flera politikområden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Om man nu dessutom fryser beloppet, hur ska då ett effektivare bistånd så småningom enligt Gudrun Brunegårds önskemål kunna bli mer? Det kanske ledamoten kan grunna på framöver.

Jag tycker att alla som lyssnar och följer den här debatten ändå av någon företrädare för majoriteten skulle kunna få reda på hur civilsamhället ska bli effektivare.

Gudrun Brunegård sa i sitt anförande att om det är flera som gör det kanske några inte ska göra det, och vi kan se vem som gör det bäst. Ska man konkurrensutsätta detta och se vem som är den bästa på bistånd i det här landet? Kan ni beskriva hur urvalet ska gå till, vilka som ska bort och när man ska få reda på detta? Skapar inte Gudrun Brunegårds uttalande i debatten just den osäkerhet och rädsla i civilsamhällesorganisationerna som hon säger sig vilja undvika?

Fru talman! Jag tänkte först och främst säga något om avräkningen och Dac. Jag tror att det är viktigt för dem som följer debatten och hör Gudrun Brunegård att ändå komma ihåg hur situationen såg ut. Vi fick signaler om 250 000-300 000 flyktingar från Ukraina bara till Sverige. Det var prognoser som gjordes utifrån krigsläget då. Det gällde att snabbt skaffa förutsättningar att möta detta, och det gjorde vi genom att följa Dac-kriterierna, de regelverk som faktiskt finns.

Sedan visade det sig att det inte behövdes, och då återfördes resurserna. Men det som skiljer sig åt när det gäller utmaningen för alla partier i den förra regeringskonstellationen är att vi inte tvekade en sekund när det gäller enprocentsmålet. Det gör dock den konstellation som Kristdemokraterna nu ingår i.

Jag kan tycka att det är vällovligt och till och med positivt att Gudrun Brunegård här säger att man önskar kunna höja biståndet. Men här finns ju flera partier vars uttryckliga målsättning är att sänka det. Moderaterna vill sänka till 0,7 procent och Sverigedemokraterna till 0,5 procent. Den sannolika konsekvensen av detta kommer att vara ett minskat bistånd framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Jag blir lite orolig, eller till och med mycket orolig, när jag hör inte bara att det handlar om att så småningom involvera civilsamhället - för civilsamhället är ju inte involverat, trots den expertkunskap som finns - utan att Gudrun Brunegård också säger att hon hoppas att det också ska finnas en dialog med oss i utskottet. Det gjorde mig lite förvånad, för jag förutsatte att det fanns en dialog åtminstone där. Men Gudrun Brunegård har alltså inte heller själv deltagit i de här diskussionerna.

Då kanske det blir svårt för henne att svara på min fråga, som jag tycker är intressant. Om nu den övergripande strategin från Kristdemokraterna är att se till att biståndet ska bli så effektivt att alla tycker att det är rimligt att höja det, hur ska det effektiviseras? Är det genom det vi hörde i den senaste repliken, att konkurrensutsätta biståndsorganisationer och se vem som gör det bästa jobbet?

Fru talman och Magdalena Thuresson! Jag konstaterar att jag inte fick något svar på frågorna. Nu finns det en chans till.

På vilket sätt ska civilsamhället nu involveras i arbetet? Hur ska det bedriva sitt arbete effektivare? Vilka effektivitetsmått avser ni att tillämpa? Är det fler flickor som får stöd och hjälp i utsatta situationer, eller är det ökat humanitärt bistånd beräknat efter populationen?

Jag tycker att det är lite intressant, för ni slänger er gärna med begrepp som ett effektivare bistånd trots att svenskt bistånd är utvärderat till både höger och vänster och uppfattas som ett av världens mest effektiva. Kan ni precisera? Kan vi få besked?

Eftersom civilsamhället inte har blivit involverat och eftersom den överenskommelse som alliansregeringen slöt med civilsamhället har frångåtts kanske det är läge att lämna besked här och nu innan vi fattar beslut i Sveriges riksdag. Eftersom inte någon från regeringen ämnar komma till kammardebatten kan det vara en poäng i att någon företrädare från majoriteten ger oss ett beredningsunderlag innan det röstas i kammaren. Berätta vilka krav som ska ställas på civilsamhället! Eller får det bli som det blir? Är det så slarvigt man hanterar regeringsmakten nu för tiden?

Fru talman! Tack för inlägget från Magdalena Thuresson! Först och främst gäller det procenten. Man får inte sätta ett procentmål så att man bara gör av med pengar, och vi kan inte sätta ett utbetalningsmål, säger Magdalena Thuresson.

Det kan finnas en poäng i att hon är lite försiktig med detta med tanke på det tvåprocentsmål som finns med anledning av Natomedlemskapet när det gäller försvarsutgifter. Det kan ibland finnas en poäng med att sätta procentmål för att binda sig långsiktigt vid de åtaganden man ska göra. Men Moderaterna kanske här aviserar att de vill gå ifrån också detta tvåprocentsmål. Då tror jag att vi har en annan politisk debatt.

Jag tänker fokusera på det som handlar om beredningsprocessen och hur man hanterar civilsamhället. I den överenskommelse som jag nämnde i mitt anförande förbinder sig regeringen att arbeta tillsammans med civilsamhället och förbereda det. Som vi har hört från flera talare här är civilsamhället en viktig del i svenskt bistånd. Från en del i regeringsunderlaget har det sagts att det till och med är en allt viktigare del. Det står i överenskommelsen att man i god tid ska informera berörda civilsamhällesorganisationer om planerade eller pågående processer av större betydelse inom det svenska utvecklingssamarbetet. Jag konstaterar att man inte följer denna överenskommelse. Är det ett bekymmer?

Eftersom jag vet att många av civilsamhällesorganisationerna lyssnar ska jag ska också ge Magdalena Thuresson en möjlighet att beskriva hur detta effektivitetsmått ska kunna tillämpas på civilsamhället. På vilket sätt ska Diakonia bli effektivare i sitt bistånd? Hur ska Olof Palmecentret, Act Svenska Kyrkan eller Plan bli det? Vilka effektivitetsmått är det som ska styra deras insatser framöver? Vad är poängen med att inte involvera dem på ett tidigt stadium i processen? Och det som kanske är grundfrågan: När kommer civilsamhällets organisationer att involveras? Jag tycker att det också är en ganska grundläggande demokratiaspekt som den här regeringen helt och hållet har missat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Här fick vi ett förslag: UNRWA. Det ska bli intressant att se Sverigedemokraternas lista över ytterligare besparingsförslag gällande FN. Hur ser listan över saker som ska tas bort ut inför Finansdepartementets förhandlingar? Jag gråter inte om Sida skulle läggas ned, sa Oscar Sjöstedt. Man kan ana hur reformlistan ser ut, som Sverigedemokraterna först principiellt fick igenom under Tidöavtalsförhandlingarna och som nu ska bli verklighet när man ska diskutera regleringsbreven.

Jag tycker bara att det är sorgligt att de som berörs - biståndsorganisationer, människor i andra länder ute i världen och FN-systemet - inte får reda på det. Det är något som diskuteras i slutna rum, utan transparens eller insyn och utan att man ens drar nytta av den kunskap och kompetens som finns inom Biståndssverige.

Den fråga jag har tillbaka till Alexander Christiansson i detta läge är: Om man nu vill ha effektivare insatser, vore det inte en poäng att dra nytta av alla dem som har arbetat med biståndet? Jag har frågat om den saken tidigare. Här finns en gedigen kompetens. På vilket sätt kan civilsamhället bli effektivare?

Jag tror att Sverigedemokraterna tillsammans med övriga partier blir svaret skyldiga. Där ute finns väldigt många människor som undrar hur ni tänker.

Tillbaka till frågan om procent hit eller dit. Det var faktiskt Sverigedemokraterna som sa att man vill halvera. Kan vi få den empiriska grunden för detta? Vi kan säkert gå tillbaka till enprocentsdiskussionen. För 50 år sedan var jag inte riktigt politiskt engagerad, får jag ärligt erkänna. Men jag vill föreställa mig att i en värld av krig, orättvisor och stora svältkatastrofer - jag kan tänka mig att det var Biafra eller något annat på den tiden - var tanken att vi nog ändå medmänskligt skulle kunna bistå med en hundradel. Vi är ändå ett av världens rikaste länder. Sedan dess har biståndet med detta som utgångspunkt utvecklats till att bli ett av världens mest effektiva, som bidrar till stora humanitära insatser världen över. Det är jag stolt över.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Jag tror att vi återkommande under alla år, både i regeringsställning och i opposition, har både granskat, utvärderat och effektiviserat biståndet men ändå vågat ha den moraliska uppfattningen att 1 procent av bruttonationalprodukten ska kunna gå till bistånd. Om det för Sverigedemokraterna inte hade handlat om procentsatserna utan om effektiviteten hade man nog uttryckt sig på ett annat sätt. Jag läste bara ur SD:s budgetmotion. Där står det 0,5 - 50 procents neddragning. Om ni nu vill frångå detta är det såklart välkommet - om Sverigedemokraterna inte längre vill se den halvering av biståndet som varit ert slagord på gator och torg under lång tid.

Jag kan notera att Alexander Christiansson säger: Vi är nöjda med Tidöavtalet och med omläggningen av biståndspolitiken. Ja, jag vet att ni är nöjda. Jag känner väldigt många, både moderater, liberaler, kristdemokrater, centerpartister och många andra, som beklagar detta, för de ser att regeringen har backat till förmån för Sverigedemokraterna, som har fått igenom väldigt mycket i Tidöavtalet.

Sverigedemokraterna kan inte kan granskas på samma sätt som regeringen. Vi får ju inte ställa misstroendevotum mot Jimmie Åkesson, interpellera Aron Emilsson eller ha KU-granskning på samma sätt som för statsråden. Men vi får ändå ställa frågor, och en av de frågorna är: Vilka FN-program är det som ska läggas ned? Vilken del av UNDP:s humanitära insatser ska nu tas bort, eller av de insatser som görs av Unifem eller andra organisationer inom FN? Vad är det som ska bort av kärnstödet? Kan Alexander Christiansson, som jag förutsätter nu är med vid förhandlingarna om regleringsbrevet, tala om vad det är som ska bort så att vi får reda på det?

Herr talman! "Vi nådde inte riktigt ända fram", var det svar som Gudrun Brunegård nu gav. Jag har en bestämd känsla av att vi kommer att få höra det uttalandet flera gånger, efter nästa budgetomgång och budgetomgången därefter, för Kristdemokraterna är ett litet parti i en allians bestående av det stora, dominerande partiet Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och sedan Liberalerna därefter. Hur maktförhållandena ser ut och faller ut har vi kunnat konstatera i ett flertal politiska prioriteringar från den här regeringen, så jag är ledsen - jag högaktar Gudrun Brunegård som person, men jag konstaterar att det uttalandet säkert kommer att upprepas ett antal gånger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Jag kan också bara beklaga om Gudrun Brunegård och Kristdemokraterna tycker att civilsamhället är så viktigt, och det vet jag att väldigt många kristdemokrater gör. Hur kan man då göra en sådan här omläggning utan att ens prata med biståndsorganisationerna? Hur kan det vara så att den enda möjligheten för organisationerna att komma till tals i denna process är att vi i oppositionen sammankallar en hearing, där statssekreteraren för regeringspartiet för övrigt behagade vara en kort stund för att sedan gå därifrån?

Varför har man inte större tillit eller, för den delen, större ansvar att följa upp det man tidigare lovat, nämligen att lyssna på biståndsorganisationer och på civilsamhället? De gör fantastiska insatser och får nu oroligt vänta, utan insyn eller dialog, på att ett regleringsbrev ska falla ut som avgör hur deras framtid ska se ut. Det de vet är att i dessa förhandlingar sitter ett tungt parti som har stort inflytande, Sverigedemokraterna, och säger att 50 procent kanske är rimligt. Eller som Oscar Sjöstedt sa: Jag skulle inte gråta om Sida lades ned.

Jag kan förstå den oro som finns. Och jag kan också förstå besvikelsen hos många kristdemokrater över den omsvängning som i dag skett inom KD.

Herr talman! Jag tror att alla som följer debatten kan skilja ut det som är principen, och det är den diskussionen vi har om enprocentsmålet.

Gudrun Brunegård själv sa så sent som den 31 augusti att man kan lita på att Kristdemokraterna kommer att stå upp för enprocentsmålet. Det var en ganska kort halveringstid på den tilliten, får man ändå konstatera, eftersom det nu uppenbarligen inte gäller. För oss gäller det. Vi kommer att vara väldigt tydliga med att återgå till enprocentsmålet. Vi kommer att avsätta resurser. Men Gudrun Brunegård får nu chansen att redovisa för riksdagen om en 50-procentig halvering är det ni kan acceptera. Var går gränsen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Sedan är det klart att här ställer vi i oppositionen många frågor eftersom den här regeringen inte har redovisat konsekvenserna av besparingarna. Det finns inget beredningsunderlag. Vi fick sammankalla i utskottet för att få en hearing som gav biståndsorganisationer och andra möjlighet att redovisa sina perspektiv. Jag har inte sett någon bred parlamentarisk utredning föregå denna omsvängning, utan alla väntar nu på något regleringsbrev.

Här kanske också Gudrun Brunegård, om hon har insyn i regeringsarbetet, kan berätta vad konsekvenserna nu blir för civilsamhället.

Det som Göran Hägglund, som jag verkligen högaktar och hade gott samarbete med, inledde under sin tid i alliansregeringen var att göra en överenskommelse med civilsamhället: Så här ska spelreglerna se ut. När vi gör saker som påverkar civilsamhället ska vi ha gemensamma beredningsprocesser. Vi ska lyssna på varandra. Vi ska vara tydliga så att det finns en långsiktighet i statens riktlinjer till civilsamhället.

Var finns den långsiktigheten? Var finns Görans Hägglunds ord i Kristdemokraterna i dag, när man inte ens lyssnar på civilsamhället utan själva efter en förhandlingsnatt med Sverigedemokraterna bestämmer sig för att skära ned på biståndet och göra en stor omläggning?

Grundfrågan går tillbaka. Finns det någon gräns för Gudrun Brunegård?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Det är precis det som är utmaningen.

Säg att vi halkar ned till 0,5. Ingen vet ju hur långt den här regeringen och den här riksdagsmajoriteten är beredd att gå. Då måste varje ansvarsfullt parti som vill ha regeringsmakten kunna veta att man under det första året gör rätt prioriteringar.

Det är därför vi säger att vi inte kommer att svika enprocentsmålet. Det har vi slagit fast på våra kongresser, och det är helt avgörande. Vi börjar redan här en återupptrappning.

Men vi vet faktiskt inte, varken Anna Lasses eller jag eller någon annan, hur långt de här är beredda att gå. Sverigedemokraterna har sagt att de vill halvera biståndet, och vi har hittills inte fått några svar på de frågor vi ställt om det är något som andra partier kan tänka sig att acceptera. Då kommer återgången till 1 procent att ta lite längre tid än ett budgetår.