Tomas Eneroth

Herr talman! Jag tackar Anna Lasses för värmande ord. Jag tror också att vi delar uppfattning om biståndspolitiken. Jag deltar gärna i gemensamma diskussioner om hur vi kan vässa och stärka den ytterligare, inte minst se till att den bidrar till ökade utbildningsmöjligheter världen över. Utbildning är kanske det mest effektiva sättet att hjälpa människor ur fattigdom till egen försörjning, egen makt och möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Vi tvekar inte en sekund på enprocentsmålet. Det är helt avgörande. Men jag tror att alla partier i opposition får känna av den utmaning som det alltid innebär att sitta i opposition och ta fram sina budgetalternativ.

Den här striden handlar om något annat, nämligen principen om enprocentsmålet. Den står vi bakom. I det budgetförslag vi har lagt fram anser vi att vi ska börja återvägen tillbaka genom att lägga till 2,5 miljarder kronor. Vi har under de år vi har varit i regeringsställning värnat enprocentsmålet. Det kommer att vara det första vi gör när vi återkommer i regeringsställning.

Den viktiga och avgörande diskussionen nu är att se en tydlig klyfta där Centerns tidigare samarbetspartier har valt en annan väg. Liberaler och kristdemokrater som tidigare värnade biståndet, som har varit djupt engagerade i frågan, ställer sig nu tillsammans med Sverigedemokraterna och Moderaterna och försämrar möjligheterna till stöd och hjälp åt de mest utsatta i världen. Jag beklagar det, men jag är desto mer glad att Centern delar vår uppfattning.

Herr talman! Jag tror ingen vare sig under vår regeringstid eller nu i opposition har tvivlat på Socialdemokraternas vilja att göra insatser för Ukraina. Det har vi markerat tydligt i de insatser som görs militärt, via biståndsmedel och på andra sätt. Där finns ingen strid.

Striden finns i att ni i många sammanhang tydligt uttalar minskade ambitioner i andra delar av världen. Vad jag försökte säga i mitt anförande var att vad som händer i andra delar av världen, vare sig det är i Latinamerika eller svälten i Afrika, som är en indirekt konsekvens av kriget i Ukraina, också angår oss.

Jag är inte säker på att den nuvarande regeringen tycker detta eftersom det finns ambitioner att minska inte minst kärnstödet, det vill säga FN:s stöd för svältkatastrofer och insatser där humanitära katastrofer sker.

Jag noterar också att Magdalena Thuresson inte svarar på frågan om neddragningen till 50 procent. Är det någonting som Moderaterna kan acceptera? Hon tar inte avstånd utan noterar i stället att biståndet ska vara effektivt, inte en fiktiv summa.

Alla som har följt svensk biståndsdebatt under decennier ser att det har skett en fantastisk utveckling, och den har vi varit med och bidragit till. Genom att vi fört en feministisk utrikespolitik görs fler insatser inom biståndet som rör flickors och kvinnors rättigheter än tidigare. Det är en ökad inriktning mot inte minst klimatbiståndet och demokratifrågor, och det sker på förekommen anledning.

Det som från början var ett bistånd som byggde på att rädda människor från svält har blivit ett bistånd som tittar på de stora utmaningar som finns i världen. Det finns fler människor som lever i icke-demokratier. Fler kvinnor förtrycks och saknar rätt till kropp och liv. Där har Sverige med kunskap och rikedom möjlighet att bistå.

Herr talman! Jag förstår att anfall är bästa försvar när man står svarslös och utan ett ordentligt beredningsunderlag inte vet hur den framtida biståndspolitiken ska utformas. Faktum är att det är tunt med beskrivningar i budgetpropositionen, och då väljer man att gå till anfall.

Vi står bakom den biståndspolitik som har byggts upp under decennier, inte minst under socialdemokratiskt regeringsinnehav. Vi är stolta över de insatser som görs i världen. Ja, det går säkert att göra både effektiviseringar och förbättringar. Men det är internationellt omvittnat och utvärderat att det sker bra och effektiva insatser.

Utmaningen blir i stället att se om en ny regering kommer att acceptera en sänkning till 0,88 eller 0,82 eller om det blir fråga om 0,50 - det Sverigedemokraterna faktiskt vill. Magdalena Thuresson har möjlighet att svara på frågan hur lågt gränsen går. Vi är tydliga med enprocentsmålet. Vi säger att det är helt avgörande att återgå till enprocentsmålet, och vi avsätter pengar i budgeten för att nå dithän. Ni säger att målet inte längre behövs. Det är där striden står.

Ni sviker en sedan 50 år bred enighet inom svensk utrikespolitik och biståndspolitik, och ni säger nu att det är andra mått och kriterier som ska vara avgörande. Vidare samarbetar ni med ett parti som har ett annat mått, nämligen 50 procent.

Min enkla fråga tillbaka till Magdalena Thuresson är om det är rimligt att gå ned till 50 procent. Är ni beredda att göra detta?

Jag vill gå vidare med en andra fråga. Det är förvånande att Moderaterna, som ändå är ett statsbärande parti, gör denna omstöpning så snabbt utan beredningsunderlag och utan att ens höra civilsamhället. Känns inte det lite jobbigt?

Herr talman! Lotta Johnsson Fornarve och jag är helt överens. Vi tvekar inte en sekund om enprocentsmålet; vi har ju till och med kongressbeslut på det, så det tänker vi fullfölja. Så fort vi får möjlighet att vara i regeringsställning kommer vi att bygga upp det, och vi gör det redan i det här budgetförslaget.

När det gäller klimatinsatser är det helt nödvändigt, vare sig det är inom ramen för klimatbiståndet eller i andra delar. Det var väl också det som jag valde att ta upp i frågan om regeringens agerande under COP 27, där det blev så tydligt hur Sverige nästan blev isolerat i sin uppfattning om att inte vara med och bidra ekonomiskt för de omställningar som behöver ske i stora delar av världen.

Nu fick regeringen i slutändan tillräckligt mycket internationell press på sig, så man backade. Tur var det att andra länder - Nederländerna, Tyskland, Frankrike och andra - satte den pressen på Sverige. Det var en ovanlig situation, eftersom vi under min tid som statsråd och under vår tid i regering var ledande och pressade andra europeiska länder till att agera.

Nu blev det en omvänd utveckling, och man får väl vara glad över att vi är medlemmar i Europeiska unionen. Det hoppas jag att vi båda är överens om.

Herr talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för berömmet! Det värmer i hjärtat, och jag tror också att vi delar uppfattning när det gäller biståndspolitiken och till stora delar hur den utformas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Att vara i opposition innebär också att man får hantera budgeten utifrån de förutsättningar som regeringen nu ger. Det innebär att vi står fast vid enprocentsmålet och säger att vi kommer att återgå till detta mål så fort vi får chansen. Vi påbörjar upptrappningen nu med 2,5 miljarder. Jag är så gammal att jag faktiskt har varit med om detta en gång tidigare under 90talskrisen. Vid det tillfället fick vi göra motsvarande och återskapa enprocentsmålet.

Det som händer här är någonting helt annat. Det är att man helt enkelt avskaffar själva principen om att avsätta 1 procent. Det tänker vi aldrig ställa upp på.

Sedan är det naturligtvis helt avgörande att vi nu får en diskussion som handlar om vilka faktiska insatser det är som kommer att tas bort. Jag hoppas att både jag och Lotta Johnsson Fornarve får ett svar från regeringspartierna angående det, för den oro som detta skapar hos biståndsorganisationer men också ute i världen märks.

Herr talman! I dag har vi att debattera biståndspolitiken och regeringens förslag till budget på området. Det är på många sätt en historisk dag men faktiskt också en rätt sorglig dag, för det mål som har styrt biståndspolitiken i över 50 år har nu övergivits. Vi har i över 50 år, i alla fall i denna riksdag, haft en gemensam ambition: att avsätta 1 procent, en hundradel, av vårt välstånd för att bekämpa den fattigdom, det förtryck, den utsatthet och den orimliga ojämlikhet som många människor i världen lider av.

Några länder har motsvarande mål som Sverige. Än fler har med beundran och respekt sett hur Sverige har tagit sitt ansvar. Världen över har svenskt bistånd hjälpt människor ur fattigdom och ur förtryck. Det har gett hopp och visat hur internationellt stöd kan kombineras med insatser som stärker den egna förmågan till trygghet och försörjning. Det är ett stöd utan krav på militära eller kommersiella förpliktelser och ett stöd som funnits där med världens gemensamma utveckling som utgångspunkt, inte nationella egenintressen.

Men en SD-styrd högerregering vill nu någonting annat. Vi kan se den största omställningen av svenskt bistånd på åtskilliga decennier, den här gången som en del av en budgetprocess utan transparens och beredning. Det har inte varit någon möjlighet för biståndets olika aktörer att vara med och bidra med sina expertkunskaper. Det har varit utan utredning och remissförfaranden, som annars brukligt är. Rykten säger - jag vet inte om det är sant - att Sida fick några dagar på sig att ta fram neddragningar i miljardklassen. Och alla de aktörer i civilsamhället som har expertkompetensen och som tillsammans med de statliga insatserna bär upp vår biståndspolitik - Diakonia, Svenska kyrkan, Act, Plan och OPC - har enbart kommit till tals tack vare ett initiativ som vi tog i utskottet genom att ordna en hearing.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

För mig som under hela min tid som politiker har värnat civilsamhället är det extra sorgligt att se hur man från regeringens sida nu struntat i den överenskommelse som finns om att civilsamhället ska få möjlighet att komma med sina synpunkter till staten. Det finns ett sådant avtal. Det var en plattform som lustigt nog togs fram när Göran Hägglund var statsråd, Han hade ett starkt engagemang i det. Detta blir en symbol för den högervandring och kanske ökenvandring som Kristdemokraterna faktiskt har gjort under dessa år.

Kristdemokraterna men också Liberalerna lovade att vara garanten för att enprocentsmålet skulle vara kvar under regeringsförhandlingarna. Så sent som den 31 augusti sa en företrädare för Kristdemokraterna i utskottet att man kan lita på att Kristdemokraterna kommer att stå upp för enprocentsmålet. Och från Liberalernas sida kunde vi höra i valrörelsen:

"Vårt parti har i alla tider stått upp för enprocentmålet för biståndspolitiken. . En liberal princip vi varken kommer att ändra på i dag eller i morgon."

Nu vet vi hur det blir. Nu vet vi att det här är löften som man bröt. Nu vet vi också att Johan Pehrsons klassiska ord, att man säger en sak före valet och någonting annat efter valet, är något som även på detta område har blivit verklighet. Vi känner igen det från klimatpolitiken, jämställdhetspolitiken och andra politikområden. När SD vill något springer moderater, liberaler och kristdemokrater i den riktningen. Det är sorgligt och oroväckande. Det är än värre när det gäller biståndet. Det drabbar ju de allra fattigaste, de människor som är mest utsatta, de människor som drabbas av krig, svält och förtryck.

Och vi alla här vet att den omsvängning som vi nu ser bara är början om Sverigedemokraterna, som vi hörde i dag, får hållas. Det är faktiskt bara drygt ett år sedan Sverigedemokraterna krävde en halvering av biståndet. Är det dit vi är på väg? Är detta bara början?

Vi ser också att bilden av Sverige internationellt håller på att förändras. Sverige går från att vara en global aktiv och progressiv kraft till att bli en regional, kanske lite mer passiv och i värsta fall reaktiv aktör. Det märks i utrikespolitiken, och det märks definitivt i biståndspolitiken. Eller som Petra Tötterman Andorff, som är generalsekreterare för Kvinna till Kvinna, sa: Nu tar Sverige av sig den globala ledartröjan.

Det är för övrigt samma utveckling som vi har sett inom klimatpolitiken. Jag tycker att det kanske mest pinsamma är agerandet under COP 27, där det blev internationellt uppmärksammat att Sverige, mitt i den värsta klimatkrisen, kommer att sänka ambitionerna och höja utsläppen. Scanias vd, Christian Levin, sa: Industrin har inte råd med fega klimatpolitiker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Det visar väl på ett tydligt sätt också vad svenskt näringsliv i stora delar tycker om regeringens klimatpolitik.

Vi socialdemokrater hade målsättningen att Sverige skulle bli världens första fossilfria välfärdsland och var tydliga med det i vår klimatpolitik och näringspolitik. På samma sätt är det med biståndet. Vi står fast vid enprocentsmålet. Vi avvisar regeringens förslag om att överge detta i biståndsramen. En socialdemokratisk regering - när vi återkommer - kommer stegvis att återställa enprocentsmålet. I första steget vill vi höja biståndsramen med 2,5 miljarder kronor för 2023. Vi tycker nämligen att biståndet behövs för att minska klyftorna i världen, för att stå upp för folkrätten, för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, för att stärka rättsstaten, för att stärka jämställdheten, för att ha ett barnrättsperspektiv och för att främja en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling.

Det är fjärran från de ambitioner som denna regering nu uttalar. Jag har läst och hört det nya statsrådet, som för övrigt inte är här i dag, tala om sin bild av hur biståndet ska vara. Han säger att det ska finnas för att stärka svensk export, för att underlätta för migrationspolitiken och för att stärka svenska intressen - som om inte demokrati, fattigdomsbekämpning eller hållbar utveckling var svenska intressen. Men i och med att han säger så är det kanske ändå på sin plats att påpeka att en sådan inriktning står direkt i strid med internationella principer.

OECD har sedan 2003 förbjudit formellt bundet bistånd eftersom det skapar problem för mottagarna och innebär ökade kostnader på mellan 15 och 30 procent när man inte utgår från en lokal marknad. Det vore djupt olyckligt om biståndets fokus hamnade på Sverigefrämjande och på svensk exportagenda i stället för på mål om fattigdomsbekämpning.

Vi socialdemokrater tror på att kombinera nationellt och globalt ansvarstagande även i tider av kris. En värld med större ojämlikhet, med mer hunger och med fler konflikter är en osäkrare värld, inte bara där utan också här.

Antalet människor som lever i fattigdom och hungersnöd ökar just nu, inte minst som en indirekt konsekvens av det krig som pågår i vår närhet, i Ukraina. Lika självklart som det är för Sverige att ge omfattande stöd till Ukraina och till dem som har drabbats av Rysslands orättfärdiga och olagliga krig måste det vara att fortsatt göra insatser för alla dem som drabbas i andra delar av världen. Det handlar om att inte ge upp hoppet om demokrati och mänskliga rättigheter, att inte ge upp kampen för flickors rätt till utbildning och att inte blunda för svält och hungersnöd.

I dag följs denna debatt av väldigt många som arbetar till exempel med att stärka demokratin i Latinamerika. Jag tänker på fredsprocessen i Colombia, där svenska insatser har varit avgörande för samtalen, eller på de viktiga insatserna från ambassaden och flera svenska biståndsorganisationer för att främja mänskliga rättigheter i Guatemala. Hur blir det med de insatserna framöver? Får de fortsätta? Kan någon från regeringspartierna redovisa detta, eftersom regeringen inte är här?

Debatten följs också i dag av de svenskar som arbetat hårt och engagerat i till exempel Afrika för flickors rätt till utbildning, sexuell och reproduktiv hälsa och grundläggande mänskliga rättigheter, som närmast systematiskt förtrycks i många av världens länder. Får insatserna för att stärka dessa flickor fortsätta, eller är det också verksamheter som kommer att strykas nu när förhandlingarna om regleringsbrevet pågår?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Vi socialdemokrater har framgångsrikt kunnat sätta fokus på flickors och kvinnors rättigheter, inte minst genom formulerandet av en feministisk utrikespolitik, bland annat för att synliggöra det ökade förtryck som finns när reaktionära krafter världen över växer fram. Men nu stryks den feministiska utrikespolitiken. Jag tycker att man ibland kan höra hånskrattet från högertrollen på nätet.

Hur går det med dessa verksamheter framöver? Sverige har uppmärksammat att flickor och kvinnor världen över kränks i större utsträckning. De förnekas rättigheterna, rätten att bestämma över sin kropp och rätten till liv och hälsa. Kommer ni att svika i jämställdhetsarbetet? Jag noterar att jämställdhetsperspektivet inte ens finns med i budgetpropositionens avsnitt om det humanitära biståndet, och det lyser faktiskt med sin frånvaro i stora delar av budgetpropositionen.

I det här sammanhanget är det också viktigt att ta upp det så kallade kärnstödet, som är helt avgörande för att långsiktigt och stabilt stärka det multilaterala systemet, framför allt via FN:s olika organisationer. Det innebär dessutom att Sveriges prioriteringar ofta får starkare genomslag inom FN, något som jag själv har märkt när jag har varit på plats i FN vid ett flertal tillfällen och debatterat, arbetat och agerat. Jag kan konstatera att en minskad insats till FN får konsekvenser, vilket också påpekades vid den hearing som vi anordnade med representanterna från UNDP.

Det är ett stort misstag från regeringen att skära ned stödet till FN:s organisationer eftersom det stödet är både kompletterande och också ömsesidigt förstärkande. Dessutom har jag inte ens sett konsekvensbeskrivningarna, men det är väl öppet för regeringspartierna att redovisa vilka typer av insatser som FN i dag gör som ska strykas framöver.

Förtroendet i världen tar år att bygga upp, och Sverige har ett starkt förtroende. Men det tar bara veckor att riva ned, och just nu rivs förtroendet för Sveriges internationella anseende och internationella agerande.

Allt fler människor drivs på flykt på grund av klimatförändringarna. Allt fler krig och väpnade konflikter har dessutom sin grund i klimatförändringarna. Sverige måste vara ledande i att bidra till genomförandet av Agenda 2030 globalt, både genom Addis Ababa Action Agenda, genom utvecklingsfinansiering och självklart genom att fullfölja våra åtaganden i Parisavtalet.

Ett ökat klimatbistånd är därför centralt i det internationella arbetet och viktigt för att möta åtaganden om ökad klimatfinansiering, vilket vi kunde höra under COP 27. Många länder, inte minst i Asien och Afrika, måste nu få både ekonomiskt och tekniskt stöd för att genomföra klimatåtgärder och kunna anpassa sina samhällen till de klimatförändringar som pågår varje dag. Sverige borde med all den kunskap och kompetens som vi har vara med och bidra, både ekonomiskt och med den kunskap vi har.

Därför blir det pinsamt, återigen, när regeringen väljer att bromsa omställningen. Eller som Volvos hållbarhetschef sa nyligen: "För det första så kan man ju konstatera att budgeten för klimat och miljö går ned med fem miljarder och bara det är en signal till omvärlden som är väldigt olycklig - Sverige har under många år varit ett föredöme för många länder."

Så är det. Att minska ambitionen för klimatomställningen och inom biståndet leder till att vår egen trygghet också minskar. Varken världen eller Sverige blir tryggare för att vi drar ned på ambitionerna på klimat- och biståndsområdet. Det borde vara enkelt att förstå. Vi är ju ett litet, exportberoende land, och det som händer påverkar oss. Ett globalt engagemang i världen är viktigt för Sverige. En misslyckad fredsprocess i Colombia ger mer droger på gatorna i Stockholm. Ett minskat klimatbistånd ger fler flyktingar till Europa eller för den delen ökade utsläpp i vår atmosfär.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Även i de fall då vi inte ser de direkta eller indirekta konsekvenserna i Sverige kanske det är så att det är uppfordrande och ställer rättmätiga krav på engagemang, medmänsklighet och solidaritet att vara ett av världens rikaste länder.

Jag inledde med att säga att det är en historisk men också sorglig dag, och dagens debatt lär inte förändra det faktum att 50 års uppslutning bakom enprocentsmålet nu är borta.

Inför dagens debatt är det många som har hört av sig, inte minst liberaler och kristdemokratiska vänner till mig som jag har mött under många år i riksdagen, och de undrar var gränserna egentligen går för deras partier i riksdagen. Det undrar jag också. Finns det några röda linjer? Kommer vi att se en halvering av biståndet framöver? Kan vi få besked under dagen?

Herr talman! Eftersom riksdagsmajoriteten i det första steget av budgetprocessen har gett budgetpolitiken en annan inriktning än den vi socialdemokrater vill se avstår vi från ställningstagande när det gäller anslagsfördelningen under utgiftsområde 7. Vårt budgetalternativ ska ses som en helhet, så vi bryter inte ut enskilda delar. Jag hänvisar därför till vårt särskilda yttrande i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Büser (S).

Herr talman! Jag noterar att Alexander Christiansson inte svarade på frågan om Sverigedemokraterna står fast vid sitt krav på att 50 procent av biståndet ska skäras ned. Om det bara hade handlat om en längtan efter effektivisering hade jag kunnat respektera det. Men när Oscar Sjöstedt säger att han inte skulle gråta om man lade ned Sida, undrar jag vilken effektiviseringskalkyl som detta påstående är byggt på.

Generellt undrar jag, vilket jag kommer att återkomma till i mitt anförande, vilka konsekvensbeskrivningar som egentligen görs av den omläggning av biståndspolitiken som just nu pågår.

Återigen: Vill ni skära ned på biståndet med 50 procent, och hur ska civilsamhället effektivisera? Jag tror att denna debatt följs av väldigt många i civilsamhället som arbetar och har arbetat i många år med bistånd och är experter på det. De har hjälpt individer, grupper av människor, länder och regioner att komma ur situationen med fattigdom. De har gjort otroliga insatser. Jag tror att de är lite nyfikna på hur Alexander Christiansson uttrycker att de ska effektiviseras. Kan vi få ett förslag och en liten lista på vad Plan, Svenska kyrkan, Diakonia eller andra ska göra för att bli effektivare? Vilket effektivitetsmått talar vi om? Är det procentuell grad av svält, är det välbefinnande eller är det lite mindre av sexuell hälsa och reproduktionsmöjligheter? Hur ser Sverigedemokraterna att civilsamhället ska effektivisera sitt bistånd?

Herr talman! Jag tycker att det var en fascinerande argumentation från Sverigedemokraterna. Med denna definition av bistånd skulle man i så fall kunna utesluta väldigt mycket stöd till länder som är icke-demokratier med argumentet att biståndet i så fall tränger undan saker och ger utrymme för annat. Det vore en förödande konsekvens i förlängningen.

Jag vill minnas att Sydkorea en gång i tiden var världens fattigaste land - 1956 - och då startades stora svenska och internationella biståndsinsatser. Nu har det gått något bättre för detta land. Det går att hjälpa länder och utveckla dem. Och svenskt bistånd är världsledande i fråga om att hitta modeller för hur man faktiskt hjälper länder att utvecklas och få egen kraft och kapacitet.

Sverigedemokraterna brukar alltid argumentera om att vi ska ha en mycket restriktiv flyktingpolitik och migrationspolitik och säga att det är bättre att hjälpa folk där de bor och att de inte ska komma hit till Sverige. Vi har hört det i decennier, och vi ser nu också att det är en politik som får genomslag. Men ska man inte ens hjälpa dem där hemma om man ska skära ned på biståndet?

Här försöker Sverigedemokraternas representant Alexander Christiansson säga att ni bara vill ha ett effektivare bistånd. Men det är bara ett år sedan som ni sa att ni ska skära ned på biståndet med 50 procent. Det var ingen annan styrmodell. Det var verkligen att sätta ett tak och säga att det ska vara 50 procent - hälften ska bort.

Oscar Sjöstedt, er ekonomisk-politiske talesperson, sa att han inte skulle gråta om man lade ned Sida.

Så vid sidan av det vackra talet om effektivisering är sanningen att ni inte tycker om bistånd. Ni tycker inte att man ska hjälpa till. Ni vill kraftigt skära ned biståndet.

Därför ställer jag ändå grundfrågan: Tycker ni fortfarande att det vore rimligt att skära ned biståndet till 50 procent, eller är ni nöjda med den förändring som ni nu har fått genomslag för i Tidöavtalet?