Alexander Christiansson

Fru talman! Min fråga går till näringsminister Ebba Busch.

I dagarna har vi kunnat se att SVT Nyhetstecken har granskat Socialdemokraternas lotteriverksamhet ytterligare. Man har kommit fram till att Alotterier har ett underbolag, Svenska lotterier och insamlingar AB, som säljer en tjänst till välgörenhetsorganisationer såsom Synskadades Riksförbund, Bröstcancerförbundet och Prostatacancerförbundet. Bolaget tar en del av den vinst som skulle ha gått till forskning och till att stödja dessa organisationer och låter den i stället gå uppåt i organisationen för att helt enkelt finansiera Socialdemokraternas partikassa.

Detta är ingenting som vi kommer åt med de nya regleringar och regler som gäller för partilotterier och som kommer att börja gälla den 1 januari nästa år.

Jag undrar hur ministern ser på detta. Tycker hon att det är rimligt att ett politiskt parti kan utnyttja välgörenhetsorganisationers varumärke till egen fördel och sko sig på människor som på ett behjärtansvärt sätt vill sponsra forskning och dessa organisationer? I stället går pengarna till att sponsra ett politiskt parti. Det är skamligt.

Fru ålderspresident! Som jag nämnde i mitt tidigare anförande har vi sett denna rörelse under lång tid. Den har gått för långt – det menar man på många platser runt om i världen. Vi ser det på olika sätt. I förra veckan slog högsta domstolen i Storbritannien fast att jämställdhetslagens definition av ”kvinna” ska baseras på biologiskt kön. Det är en viktig milstolpe i det arbete som nu pågår. Det sker efter att kvinnorörelsen i Storbritannien har utkämpat en lång politisk kamp för rättvisa och biologisk vetenskap.

Man behöver naturligtvis klargöra tydliga sanningar. Det konstiga i det man brukar kalla den postmoderna ideologin är att en objektiv sanning egentligen inte finns, utan allting är baserat på känslor.

Ministern skriver i sitt svar: ”Frågan om könstillhörighet och biologiskt kön i relation till tävlingsidrott är komplex, och dess relevans varierar mellan olika idrotter.” Men precis som vi hörde tidigare skulle politiken träda in om det skulle bli enorma orättvisor och människor skulle fara illa på olika platser. Det är vårt arbete som politiker – kanske för att opinionen säger det, kanske för att medborgarna gör sin röst hörd. Men jag menar att det är bättre att vi politiker föregriper detta än att vi blir förbigångna.

Att relevansen varierar mellan olika idrotter är självklart. Men hur kan det vara komplext att biologiska män tillåts tävla mot biologiska kvinnor i idrott på elitnivå? Jag förstår inte hur det är komplext. Jag skulle önska att ministern kunde förtydliga det.

Fru ålderspresident! Tack, ministern, som väljer att svara på Sara Gilles frågor här i dag!

De senaste decennierna har vi sett en omfattande identitetspolitisk omstöpning i vårt samhälle, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Det är en rörelse som har varit väldigt aktiv, med organisationer som exempelvis RFSL, som har fått fri ingång i våra skolor och arbetat hårt med den här typen av frågor. Det är en organisation som alltför ofta visat sig inte tåla granskning.

Föräldrar som har opponerat sig mot det som de upplever att deras barn har utsatts för har fått ett stigmatiserande bemötande, vilket är djupt problematiskt. Det handlar om den underliggande känslan av att inte våga säga vad man tycker utan risk för att bli just stigmatiserad, uthängd i medierna, sparkad från jobbet eller uthängd på andra sätt. Vi har fått många olika vittnesbörd om det.

Den här debatten är ett led i den utveckling som vi har sett i debatten om huruvida biologiska män ska tävla mot biologiska kvinnor i damidrotten. För 50–70 år sedan hade den debatten varit helt otänkbar och ganska befängd. Men vi hör allt fler sunda röster – personer som gör sin röst hörd trots hot och risk för stigmatisering.

Sportbladet publicerade en artikel med en modig ung friidrotterska för någon månad sedan. Hon tävlade utomlands, och det blev en väldig uppståndelse efter att hon kommit tvåa i en tävling. Hon tävlade i häcklöpning, och år 2019 tävlade hon mot en biologisk man. I artikeln beskrev hon den fullständiga förvirringen, bestörtningen och smärtan när hon inte fick den där platsen som hon hade kämpat för under hela sitt liv.

Hon beskrev också rädslan för att bli stigmatiserad. Hon var rädd för att bli hemskickad till Sverige och för att inte få ställa upp i tävlingar om hon yttrade sina känslor. Hon höll tyst väldigt länge. Det är just den obehagliga delen som jag tycker är exceptionell i det här fallet.

En tid senare valde hon trots allt att i sociala medier posta en bild på prispallen där hon stod som tvåa, med bildtexten: Jag är 2019 års mästare, den snabbaste biologiskt födda kvinnan i loppet. Konsekvensen av inlägget blev en enorm storm av hat. Man skrev att hon var en fruktansvärd människa. Man använde ord som transfob, rasist och homofob, och hon blev också hotad och varnad för att röra sig ensam utomhus, komma till tävlingar och så vidare.

I artikeln sa hon också att man behöver ge tillbaka titlarna till de biologiskt födda kvinnor som faktiskt vunnit sina tävlingar samt ta bort namn och resultat från de biologiskt födda män som tävlat inom kvinnosporten. Hon sa att hon vill att man tar på sig ansvaret och ber om ursäkt, helt enkelt.

Det fanns en massa andra problematiseringar i artikeln, om att unga tjejer tvingas duscha med biologiska män och så vidare. Jag menar i alla fall att fler sunda röster behöver höras när det gäller dessa frågor. Det gäller naturligtvis också oss som politiker, som vi hörde i tidigare inlägg, inte minst ministern, som ansvarar för frågorna.

Om kravet är att transpersoner ska få en egen tävling eller något annat måste regeringen och ministern kunna säga vad de egentligen tycker. Jag vill fråga ministern hur man tänker sig det här framöver. Jag som sverigedemokrat och konservativ ser inga problem alls med att ha en åsikt i den här frågan. Kan socialministern i egenskap av kristdemokrat också ha en åsikt i frågan, även om idrottsrörelsen själv bestämmer i realiteten?

Herr talman! Tack, Catarina Deremar, för svaret – eller försöket till svar!

Detta är en svår fråga. Jag förstår det. Det är förstås hypotetiskt när man diskuterar detta. Jag tror att anledningen till att inte bara jag utan många andra politiker ställer sig denna fråga är att det finns en viss paradox. Man är nyfiken på att försöka förstå hur man som centerpartist tänker när det gäller dessa frågor. Det är ju inte en orimlig fråga heller. Det är en ganska rimlig fråga att ställa.

Tillgång till kultur och kulturskaparnas villkor

Vi sitter själva som regeringsunderlag, så jag förstår verkligen vad det innebär att sätta sig och kompromissa och försöka slå ihop olika ingångar till en gemensam budget och ett gemensamt förslag. Just i det här fallet skiljer det sig dock så enormt och på så många punkter. Jag kan tycka att vi med den regering som sitter nu har haft hyfsat samma ingångsvärden i det mesta. Centerpartiet är ett parti som kallar sig liberalt och som ska försöka få ihop ett underlag tillsammans med vänsterpartier som har en helt annan syn på skattepolitik och finansiering av statliga och offentliga medel.

Centerpartiet har väl historiskt också haft vissa sådana drag när det gäller offentliga medel som ska stödja olika saker, så jag förstår att det kanske finns en socialliberalism.

Tack för försöket till svar! Om du vill utveckla det ytterligare är jag tacksam, och det hade varit väldigt intressant att också få höra svaret på om man skulle kunna tänka sig att stödja en miljöpartistisk kulturminister.

Herr talman! Tack, Catarina Deremar, för anförandet! Jag håller med om mycket av det som framfördes. Till stora delar håller jag med om det som gällde finansiering.

Jag har funderat ganska mycket på Centerpartiets ideologiska kompass som liberalt parti som ska försöka skapa något slags regeringsunderlag med tre partier. När dessa satt i regeringsställning var det inte i närheten av de fantasisummor man lägger fram i dag.

Hur ser Catarina Deremar på möjligheten att som liberalt parti kunna bygga en kulturbudget, med tanke på de ganska stora skillnader som finns? Om vi bortser från studieförbunden är Centerpartiets kulturbudget egentligen väldigt lik regeringens. Det är knappt några förändringar över huvud taget.

Hur tänker man att man ska få ihop detta? Jag är nyfiken på att höra svaret på den frågan. Det riktades kritik mot den tidigare rödgröna regeringen kopplat till politisk styrning från rapporten vi har citerat många gånger. Kan Catarina Deremar tänka sig att stödja en – gud förbjude – miljöpartistisk kulturminister om det skulle bli så efter nästa val?

Herr talman! Även om jag sa något annat står det ”kommersialismens negativa inverkan på kulturen” i mitt manus, och det var givetvis det jag menade. Och återigen: Jag tror att detta har skapat denna diskrepans.

När jag har besökt andra länder med kulturutskottet och på egen hand har jag ställt frågor om detta. Ibland förstår de inte vad jag menar eftersom de har ett annat sätt att se på kulturfinansiering, kulturell frihet och så vidare.

Mats Berglund har rätt. Det handlar inte bara om kulturens syn på näringslivet. Näringslivets syn på kulturen är ett minst lika stort problem. Ta till exempel näringslivstoppens kända uttalande ”Vad fan får jag för pengarna?”. Man tycker att man betalar hejdlöst mycket pengar i skatt när man jobbar och sliter och undrar vad man får tillbaka. Långa vårdköer? Och nu ska jag vara med och finansiera kulturen också! Någonting kan väl politikerna göra rätt!

Jag kommer själv från näringslivet och skulle vilja påstå att det finns sådana tongångar där.

Det jag försöker få fram är att vi måste tänka större om vi ska komma till rätta med detta. En attitydförändring från båda håll tar mer än fyra år, och vi behöver jobba mycket mer med incitamenten, exempelvis gåvoskatteavdrag, så att näringslivet vill vara med och bidra till kulturen. Det är dock små skruvar, och det löser inte allt. Men att börja prata om det på ett annat sätt tror jag kan bidra. Det finns ju något fint med att som företagare vara med och bidra till kultur, och jag tror att de flesta inom näringslivet tycker det. Låt oss därför hitta incitament för att göra det enklare.

Herr talman! Jag tackar Mats Berglund för en relevant fråga som diskuteras mycket. Inte minst har Parisa Liljestrand pratat mycket om de kreativa branscherna, och en del utredningar har gjorts om hur kulturen i Sverige finansieras.

Jag ser det som en ganska stor omläggning, och det handlar ofta om attityd. Jag tror att man inom kultursektorn har en del fördomar mot näringslivet. Som jag nämnde i mitt anförande har jag haft en del spännande diskussioner med kulturarbetare, som inte alls vet hur de ska lösa detta. Men när frågan har ställts till näringslivet om det finns ett intresse av att sitta i styrelsen för ett museum eller en teater har näringslivets respons varit överväldigande. Man sitter gärna med i styrelser och kommer med nya, kreativa idéer och sätt att tänka när det gäller finansiering, och i dessa fall har det faktiskt också gått väldigt bra.

Jag tror att det handlar mycket om kulturförändring och självbild. I mitt anförande försökte jag belysa att jag upplever att kulturskapare ofta har ett visst tankesätt och en viss syn på sig själva eftersom de är präglade av sin uppväxt och utbildning. Det är tråkigt, för jag upplever inte detsamma i Danmark. Där har kulturskaparna en annan attityd och en annan syn på det privata. Jag menar att det i mångt och mycket är ideologi som ligger bakom, för 1974 års kulturproposition är väldigt tydlig när det gäller just frågan om det privata.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 i betänkandet.

Det här är ett betänkande som är ganska spretigt på många sätt och som behandlar många olika ämnen. Jag kommer dock att fokusera på kulturell frihet och kulturskaparnas villkor.

I två år har jag suttit i kulturutskottet, men jag har en historia av att sitta i många andra utskott i Sveriges riksdag. Under de här två åren har det varit ganska mycket debatt kring de här frågorna, vilket är bra. Jag tror att det är jättebra att ha en spänstig debatt. Det är bra för demokratin, om inte annat. Men det har också fått mig att tänka mycket på var vi i Sverige befinner oss när det kommer till de här frågorna och varför vi är där vi är. Vad är det som ligger bakom att vi har de strukturer och system som vi arbetar efter på olika sätt?

Som jag också har nämnt många gånger tidigare i den här kammaren är jag uppvuxen i en familj som har livnärt sig på scenkonst och som kulturskapare. Alla vi människor präglas självklart på olika sätt av vår historia, var vi kommer ifrån och vår uppväxt, och det är klart att det här har påverkat mig jättemycket.

Jag har en pappa som har varit musiker sedan långt innan jag föddes och livnärt sig på det. Han växte upp i Göteborg under proggtiden. När han sökte bidrag för sin verksamhet fick han aldrig stöd. Det är klart: Han hade inte vänsteråsikter, han var inte kommunist och han sjöng inte om punk på det sättet. Han hade andra åsikter, och det är klart att det påverkade hur man gav stöd. Uppenbarligen handlade det inte om kvaliteten på musiken, eftersom man sedermera nådde framgång och slog över hela världen. Men de andra banden, som fick miljoner i stöd, blev det inte så mycket av i slutändan.

Jag tror att anledningen till att det var så under 68-vänsterns frammarsch genom institutionerna var att man hade en tydlig politisk agenda. Jag har många gånger lyft fram effekterna av att man från socialdemokratin 1974 lade fram en proposition där man ville motverka kommersialismens negativa inverkan på kulturen. De fria kulturskaparna blir beroende av den hand som föder dem.

Det finns många exempel. Jag läste nyligen om Abbas historia. Socialdemokratin och vänsterrörelsen var mot Abba och deras glitter och glamour; det kommersiella var fruktansvärt på olika sätt. Man skulle motverka kommersialismen och dess negativa inverkan på kulturen, vilket man för övrigt fortfarande skriver i Socialdemokraternas inriktningsprogram för kulturen.

Nu pratar man om musikundret som om det vore någonting man välkomnade under den sista delen av 1900-talet, men det var inte så. Det är tragiskt att man har gjort kulturskapare så beroende av offentliga medel. Det måste brytas. Det kommer att ta tid, men vår ambition är att det ska bli mycket enklare att stå på egna ben som kulturskapare. Det är väldigt viktigt.

Att arbeta inom underhållningsbranschen är någonting fantastiskt vackert. Jag känner jättemånga som jobbar inom den branschen. Det är någonting som man ska vara väldigt stolt över. Något som var påtagligt under pandemin – jag satt i finansutskottet under den tiden och hanterade småföretagens villkor – var att man som icke offentligberoende kulturskapare inte ens såg sig som kulturskapare. Man såg det som att man jobbade i underhållningsbranschen.

Det var väldigt påtagligt, och det här är ganska unikt. När jag reser runt i olika andra länder och tar upp den här frågan med kulturpolitiker märker jag att Sverige sticker ut. Man har där inte den syn på kultur som man har i Sverige.

För två veckor sedan var vi i folketinget i Köpenhamn för att träffa kulturskapare och politiker. Vi diskuterade den danska modellen för finansiering av kulturen. Man jobbar där med fonder och har en helt annan syn inom det privata näringslivet. Man är med och finansierar kulturen på ett helt annat sätt. Det är en helt annan attityd. Det är stor skillnad mellan våra två grannländer i de frågorna.

Det är klart att det finns mängder av kultur som behöver finansieras med offentliga medel. Det gäller inte minst barn och unga, kulturarvet och så vidare. Men jag som sverigedemokrat kan värja mig mot att man ibland ska vara med och finansiera att vuxna människor till exempel ägnar sig åt någon viss form av hobby. Jag tycker att det blir fel. Jag tycker att man som vuxen människa måste ha med sig i sin grundtanke att man ska hitta egna förutsättningar för att finansiera sin verksamhet.

Reaktionerna på filmtoppmötet var ganska slående; det handlar om den egna synen på den egna rollen i den samtid vi lever i. Det behövs ett entreprenörskap även inom kulturen. Vi kan inte leva på bidragsberoende. Det är inte rimligt i längden.

Vad är då kulturell frihet? Den frågan har jag ställt mig ganska ofta den senaste tiden. Det blir naturligtvis nästan en filosofisk diskussion när man ska prata om vad frihet egentligen är. Men är man fri om man präglas av sin omgivning, av utbildningsväsendet och av åsiktskorridorer, som vi har diskuterat mycket? Vad är stigmatisering? Vad innebär det att ha en avvikande åsikt på sin arbetsplats, att inte tycka som alla andra? Vad innebär deplattformering? Vilken hand är det som föder en? Vågar man egentligen säga vad man tycker och tänker? Jag menar att det inte är så.

Efter att vi haft debatter i kultursammanhang kommer personer fram till mig och frågar – ibland viskar de: Skulle jag kunna få prata med dig i enrum lite grann? Jag vill bara säga att jag håller med dig. Jag tycker att det du sa var bra. Men jag kan inte säga det offentligt. Jag kan inte säga det så att andra hör. Jag får också mejl från folk som skriver: Du Alexander! Jag vill bara säga att jag tycker att du gör ett jättebra jobb för kulturen. Men på grund av min situation på arbetet kan jag inte stå upp för det, för jag är rädd för att bli avskedad.

Är vi fria då? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att det är frihet. Är det så att vi kanske lurar oss själva när vi säger att vi har en fri kultur i Sverige, om vänsterideologi dominerar utbildning, institutioner och myndigheter och personer med avvikande åsikter pressas att inte våga säga vad de tycker? Jag tror det. Om man riskerar att bli stigmatiserad gäller ju inte ordet frihet i den bemärkelsen.

Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen arbetat aktivt för att hitta vägar att skapa förutsättningar för kulturskapare att hitta andra finansieringsmöjligheter, så att de kan stå på egna ben. I dag säger min pappa: Jag är glad att jag inte fick några stöd utan fick lära mig själv att stå på egna ben från början. Det gjorde mig framgångsrik, säger han. Jag tror att det gäller många andra också.

De förslag som ligger är bra, men jag tror i ärlighetens namn att vi skulle behöva se en betydligt större reform av kultursektorn. Jag menar att det här också sitter i institutionernas väggar. Likt fågelungar i fågelboet har man lärt sig att skrika högre för att få mamma fågel att komma med mer föda. Det är inte bra. Man behöver i stället lära sig att skapa egna förutsättningar.

Men långsamt förändras detta. Vi har hört exempel på det här i dag, och jag vill ge ett annat exempel. När jag är ute och pratar med organisationer inom kultursektorn frågar jag: Hur ser er styrelse ut? Hur är den uppbyggd? Nästan alltid består den av folk från olika delar av kultursektorn. Det brukar vara människor som inte alls har förmåga att tänka i nya banor i fråga om finansiering.

Vissa har dock faktiskt tagit in näringslivet i styrelserna. Det är ganska spännande. När jag frågar vilken responsen varit när de frågat näringslivet om att ingå i styrelserna får jag höra att det kommit väldigt positiva besked. Det är många från näringslivet som har hjärta för kulturen och vill vara med och utveckla. De organisationerna har faktiskt lyckats bättre. De har lyckats hitta olika andra vägar att hitta finansiärer.

Det krävs entreprenörskap. Har man inte det själv är det bra att ta hjälp från andra som har det. Jag tror att vi behöver se den förändringen. Vi sverigedemokrater kommer framöver att arbeta aktivt för att på olika sätt utveckla kulturen åt det hållet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson (SD).

Fru talman! Min fråga var ämnad att ställas till utbildningsminister Johan Pehrson, men då han har fullt upp med annat går min fråga till Mats Persson i stället.

Det gäller den utredning om folkbildningen som nu ligger på regeringens bord och i samordningen. Diskussionen har på olika sätt gått varm kring framtidens starka och fria folkbildning. Man har också sett det fusk som har debatterats mycket den senaste tiden.

Huvudförslaget i utredningen innebär att man ska behålla det som finns i dag men att tre myndigheter ska agera barnvakt, kan man väl säga. Det är Riksrevisionen, Myndigheten för kulturanalys och MUCF som ska se till att Folkbildningsrådet klarar av att sköta ordning och reda med utbetalningar.

Sverigedemokraterna förespråkar en statlig lösning för att öka transparensen och kontrollen av vart medlen tar vägen. Kommer regeringen att agera för att hitta en statlig och effektiv lösning för Folkbildningsrådet framgent?

Herr talman! Ja, jag har en personlig beef, inte med folkbildning och inte med studieförbund utan med ett system som gynnar en viss organisation på ett ofördelaktigt sätt. Vi har sett det med lotteriverksamhet. Vi kan se det med fackförbunden. Vi har sett det med ABF och så vidare. Det har jag en stark personlig beef med.

Jag menar att det är en uppgift för den här regeringen och oss som stödparti att rensa upp där. Vi behöver göra upp med det Socialdemokraterna av olika skäl inte har haft förmågan, möjligheten, viljan eller kraften – eller vad vi vill kalla det – att göra själva. Det är det som är problemet.

Återigen: Det är inte jag som säger att fusket pågår, utan det är Riksrevisionen. Det är andra som rapporterar om detta. Det handlar alltså inte om att jag har en beef med studieförbunden eller folkbildningen.

Sverigedemokraterna förstår värdet av folkbildning. Vi förstår värdet av att ha ett starkt civilsamhälle och ett grundfundament för att kunna bygga vårt samhälle starkt. Men vi har också en förståelse för att det sticker i ögonen på många väljare när den sortens verksamhet bedrivs nästan öppet och på ett sådant sätt. Men Socialdemokraterna förmådde inte göra någonting åt det under de åtta år som de satt som regeringsparti. Det är det som är problemet här, och det är det som vi pekar på.

Detta ska man ha i åtanke när man hör de här brösttonerna och den högljudda retoriken om att demokratin nu faller och att Sverige inte kommer att ha något totalförsvar. Det vi gör är att vi drar ned med en fjärdedel på studieförbunden från det statliga hållet, samtidigt som både kommuner och regioner lägger 1 miljard på studieförbunden. Vi lägger väldigt mycket pengar på folkbildning i en global kontext. Det kan vi absolut fortsätta göra, men då ska pengarna också gå till rätt verksamhet. Det är det som vi pratar om när vi tar den här debatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Frågan om de nedskärningar som regeringen har gjort på folkbildningen sedan 2022 har varit uppe för debatt i alla möjliga olika former. Jag blir alldeles förundrad över den kreativitet som Socialdemokraterna visar i frågan om folkbildning. Man vänder sig åt alla möjliga håll för att lyfta upp frågan. Det låter som att nationen Sverige och demokratin kommer att falla och att vi inte kommer att kunna försvara oss. Så är det naturligtvis inte.

Jag tänkte kort läsa upp sammanfattningen från Riksrevisionens rapport från 2022, där man riktade skarp kritik mot studieförbunden, bristen på kontroll och fusket inom studieförbunden.

Riksrevisionen skriver att statsbidraget till studieförbunden uppgår till närmare 2 miljarder kronor årligen. Folkbildningens aktörer har fått stort förtroende från staten att själva förvalta och kontrollera dessa medel. På senare år har det upptäckts omfattande fel och fusk i studieförbundens utbetalningar av statsbidraget till samverkanspartner. Riksrevisionen har därför granskat om kontrollen, uppföljningen och styrningen av statsbidraget till studieförbunden är effektiv. Granskningen har särskilt fokuserat på hur studieförbunden använder medlen och hur kontrollsystemet är utformat. Riksrevisionens övergripande bedömning är att det finns brister i alla led från studieförbundens utbetalningar och kontroll via Folkbildningsrådets styrning och uppföljning till regeringens styrning. De kontrollsystem som folkbildningens aktörer tillsammans har utformat fångar inte upp felaktigheter på ett tillräckligt effektivt sätt.

Jag vet att studieförbunden i samverkan med Folkbildningsrådet har börjat arbeta med bättre kontroll och målstyrning av medel, men jag måste ändå konstatera att det med tanke på hur systemet har varit uppbyggt ändå har funnits ett omfattande fusk. Riksrevisionen konstaterar i rapporten att man inte vet vart 44 procent av medlen tar vägen. Att då hävda att vårt totalförsvar är i riskzonen om inte studieförbunden även i fortsättningen får 2 miljarder, helst ännu mer, årligen är häpnadsväckande.

Nästa år drar vi ned, precis som tidigare talare har sagt, med 500 miljoner kronor. Det är en fjärdedel av anslagen. Vi menar att kontrollen behöver förbättras, och vi från Sverigedemokraterna förespråkar att det ska bli en statlig lösning på kontrollen av medlen. Vi menar att Folkbildningsrådet inte har vårt förtroende att förvalta och förmedla dessa medel. Vi menar också att de pengar som människor i det här landet går upp varje dag och jobbar hårt för att bidra till statskassan med ska följas upp och användas för rätt saker. Så är det inte i dag.

Därför menar jag att den här debatten på många sätt börjar likna en fars. Det börjar spåra ur. Det är viktigt att vi fortsätter diskussionen. Nu kommer regeringen att tillsammans med Sverigedemokraterna landa i hur framtiden ser ut. Vårt mål är att skapa bättre kontroll och förutsättningar för den verksamhet som ändå gör gott i samhället. Den verksamheten finns också, och det är värt att understryka.

Människor som använder pengar för att fuska eller för egna syften ska inte få några skattemedel. Det är vår bestämda uppfattning.

Herr talman! Det stämmer som ledamoten säger att det är i samma storleksordning som under pandemitiden. Jag satt i finansutskottet då och var med och lade fram de extra ändringsbudgetarna. Men vi höjde också vår statsskuld, precis som vi får göra när det är krig och kris, för att kunna finansiera den enorma krisen.

Nu lägger man alltså en liknande budget. Ledamoten lyfter fram den sista budget som ni var med och lade fram, och jag roade mig lite med att titta på den. Där fanns ett beräknat anslag över de kommande tre åren som sträckte sig fram till 2024, alltså i år. Den budget som Miljöpartiet ville investera i kulturen när ni hade hand om departementet låg på 16 165 miljoner. Det är alltså mindre än vad vi lade.

Det är lätt att stå och hitta pengar på olika sätt när man inte behöver ta fullt ansvar. Så enkelt är det. Men inte heller Miljöpartiet kommer ju att få 51 procent och kunna göra precis hur man vill. Gud bevare mig om det hade varit så, säger jag som sverigedemokrat, men det finns ändå en viss frågeställning i det här som jag tycker är ganska spännande, och det är att de pengar som man hade då har man inte nu. Och det man lägger i dag kommer man inte heller att ha i framtiden, så det är en paradox i det resonemang som ledamoten Mats Berglund lägger fram här i kammaren.

Min fråga är därför: Kommer ni verkligen att hålla fast vid den budgeten om det skulle vara så - gud bevare oss - att ni fick makten igen efter nästa val?

Herr talman! Tack, Mats Berglund, för ett långt och intressant anförande!

Jag har suttit i kulturutskottet i två år och haft förmånen att arbeta med Amanda Lind, Mats Berglunds föregångare som ordförande i kulturutskottet. Jag har samma uppfattning om ledamoten Mats Berglund, nämligen att han har ett stort, brinnande engagemang för kanske speciellt den offentligt finansierade kulturen. Det tror jag ingen har någon invändning emot.

Nu höjer ni budgeten enormt jämfört med regeringens budget, Mats Berglund, vilket vi hörde i anförandet. Det var många siffror. Jag tror att ni har plussat på i princip varje anslag.

Jag hoppas naturligtvis inte det, men om Miljöpartiet mot all förmodan skulle ingå i en regering efter nästa val, ämnar då ledamoten Mats Berglund hålla fast vid den budget som ni nu har lagt?

Herr talman! Jag tackar för den underhållande frågan.

60 miljarder kronor i skattesänkningar kan man också kalla för en investering inför framtiden. Det beror på hur man ser på det. Då är vi återigen där, att vi har helt olika ideologiska utgångspunkter. Vi har en socialdemokrat och en sverigedemokrat, och vi ser på de här sakerna på helt olika sätt.

Sedan blir det underhållande, med tanke på att vi hade en statsminister för ett gäng år sedan som satte upp målet att vi skulle ha lägst arbetslöshet i hela Europa, i en högkonjunktur. Det gick åt det helt motsatta hållet. Jag tror inte att Socialdemokraterna ska komma och försöka korrigera mig och tycka till om hur vi ska driva politiken, med tanke på det facit som Socialdemokraterna har och har haft under lång tid.

Vi prioriterar olika - så är det. Vi kommer att gå till val med precis samma politik som vi har drivit hela tiden. Vi kommer att fortsätta driva landet mot förbättring och nyskapande, och där är kulturarvet en viktig del. Det har jag redan svarat på, så det behöver jag inte upprepa.

Det är en prioriteringsfråga, och just nu måste vi städa upp efter ett vanskött styre i detta land som pågick under åtta år. Det tar tid. Vi har en lågkonjunktur, och vi har haft hög inflation. Det var vad vi fick att hantera efter Socialdemokraternas år vid makten.

Men nu börjar det ordna upp sig och komma ljus i tunneln. Det kommer att bli bättre, och vi kommer att få mer resurser att spendera på saker som också är viktiga, såsom våra köksluckor.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att jag fick ungefär samma fråga om kulturarvet för ett år sedan. Svaret jag gav då var: Tänk er att man ska renovera ett hus, och köksluckorna behöver bytas ut. Men samtidigt behöver källaren dräneras eftersom man inte gjort det tidigare utan har fått en översvämning där nere. Då är köksluckorna inte det man prioriterar, utan man måste prioritera de andra sakerna.

Efter en lång tid med ett vanskött land med en integrationsskuld, en migrationskris, eskalerande brottslighet på våra gator, ungdomar som skjuter, en otrygghet för kvinnor som inte vågar gå ut och så vidare har regeringen varit tvungen att prioritera. Vi har varit tvungna att prioritera vårt försvar på grund av ett geopolitiskt allvarligt läge just nu. Det finns många andra områden som vi har valt att prioritera. Men med det sagt är kulturarvet ett jätteviktigt område för mig och mitt parti, Sverigedemokraterna, och det kommer det att fortsätta vara.

Så här är läget. Jag tror att Lawen Redar och Socialdemokraterna också har lång erfarenhet av det här, inte minst från deras sista åtta år då de försökte bygga ihop ett projekt med partier som stod väldigt långt ifrån varandra i januariavtal, decemberöverenskommelser och allt vad det har hetat. Då blir det ibland en kråksång.

Nu har vi för första gången på länge en regering i det här landet som har en budget som går igenom och som har en plan och strategi. Vi jobbar mycket taktiskt efter denna strategi. Sedan kommer det att komma lägen där vi kan börja prioritera andra saker, till exempel att byta ut våra köksluckor. Den dagen ser jag fram emot. Men jag står helt och fullt bakom denna budget och de prioriteringar vi gör i det vanskötta land som Sverige tyvärr är i dag.

Herr talman! Som svar på alla frågor är att det här egentligen är olika sätt att se på saker och ting.

Jag hade ett samtal för något år sedan med en forskare inom processutveckling för välfärden. Den här professorn jobbade både i Shanghai och på KTH här i Stockholm. Han pratade en hel del om något man kan kalla hål i hinken. Väldigt mycket pengar försvinner. Det är skattemedel som rinner ut i olika saker och många vet egentligen inte vart de tar vägen. Studieförbunden är ett bra exempel på detta, vilket Riksrevisionen har påpekat.

Visst kan man stå och skrika efter mer och mer pengar. Men sedan finns också det som brukar kallas transferiatet, det vill säga en ineffektivitet i systemet. Man bygger in problem i systemet som gör att medel på olika sätt läcker ut, och det är inte hållbart över tid.

Man kan absolut säga att man lägger 2 miljarder mer, men då blir det en lite populistisk ton, som det ofta brukar bli inför inte minst valrörelser. "Vi ska ha 2 000 poliser" eller "Vi ska ha 20 000 poliser" - det handlar om vem som lägger mest pengar. Jag och Sverigedemokraterna resonerar inte så. Vi funderar över hur man kan täppa till hålen och hur man gör saker och ting mer effektivt.

Det är inte alltid så att det behövs mer pengar, vilket även forskare säger, utan det handlar om att effektivisera olika verksamheter. Om man fortsätter att bara göra samma sak hela tiden kommer ingen förändring. Man måste då gå in och göra något. Det kräver ibland att man gör neddragningar och lägger om resurserna på olika sätt.

Jag står bakom budgeten och tycker att den är bra. Visst kan man lägga 2 miljarder mer, och det är ju en möjlighet som ett oppositionsparti har. Jag tackar för frågan.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Som jag sa i mitt anförande har vi en annan syn på samtidskulturen, för jag antar att det är detta ledamoten hänvisar till. Vi arbetar hårt i regeringen för att skapa förutsättningar för kulturskapare att kunna stå på fler ben än bara statliga bidrag. Nu är skillnaden i vissa delar i budgeten marginell. Jag tror att vi till exempel drar ned kultursamverkansmodellen med 20 miljoner. Den har 1,6 miljarder i anslag, vilket innebär en marginell skillnad.

Det här är inte så konstigt eftersom vi har en regering med en annan syn på skatter, på företagande och på att skapa förutsättningar för människor att leva och bestämma över sina egna liv. Någonstans ligger det kanske i tangentens riktning att vi arbetar på detta sätt.

Jag tycker kanske att det blir lite högtravande när man hävdar att vi drar ned enormt mycket på kulturbudgeten. Det är en marginell skillnad, och den är inte så brutalt farlig som många ger sken av.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Utgiftsområde 17 är ett brett utgiftsområde som har stor bäring på vårt samhälle. Vi sverigedemokrater har egentligen aldrig gjort någon hemlighet av att vi prioriterar kulturarvet i det här betänkandet. Just kulturarvet är den levande delen av historien. Det knyter samman dåtidens svenskar med oss som lever i dag.

Vårt inflytande och vår prioritering av kulturarvet har synts i tidigare budgetar som vi har lagt fram tillsammans med regeringen. Det har handlat om att rusta upp bidragsfastigheter, slott och miljöer som levandegör vår historia varje dag. Det har handlat om digitaliseringssatsningar för att tillgängliggöra och föreviga delar av det svenska kulturarvet samt att stötta centrala kulturinstitutioner vars fastigheter har varit i behov av renoveringar under lång tid.

Även i denna budget ser vi satsningar på kulturarvet med sverigedemokratiska förtecken. Under ett par år nu har vi motionerat om att Sverige behöver stärka beredskapen kopplat till kulturarvet, inte minst med tanke på det behov som har uppdagats efter Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina. Där utgör kulturarvet även i våra dagar en militär måltavla.

Därför tillför vi tillsammans med regeringen 84 miljoner kronor i syfte att stärka beredskapen kopplat till kulturarvet. Dessa medel ska användas för beredskapsplanering, inklusive magasinering och särskilda transporter, för att säkerställa att kulturarvet skyddas vid en krissituation, som vi dock hoppas att vi aldrig hamnar i.

Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Dramaten kompenseras för de ökade hyreskostnader som har varit en konsekvens av kostnadshyresmodellen, som inte varit ändamålsenlig. I dagarna presenterade regeringen ett förslag på en återgång till marknadshyra för dessa kulturinstitutioner. Vi följer det naturligtvis noggrant och kommer att vara en konstruktiv part gentemot regeringen för att garantera att dessa kulturinstitutioner får en skälig hyra.

Herr talman! Kyrkor runt om i vårt land har varit en viktig bärare av vår historia. Sverige har varit ett kristet land i 1 000 år, och flera av våra kyrkor speglar denna tusenåriga historia. På många orter är kyrkor dessutom en viktig samlingsplats. Därför är vi nöjda med att den kyrkoantikvariska ersättningen, som varit eftersatt under väldigt lång tid, räknas upp. Nominellt är det kanske lite, men förhoppningen är att detta är välbehövligt och ett startskott för framtida förstärkningar av det kyrkliga kulturarvet.

Med detta sagt är det fortfarande mycket som behöver göras på detta område. Vi fortsätter att arbeta för vårt gemensamma kulturarv.

Herr talman! Jag vill också nämna de satsningar vi gör specifikt för den judiska minoriteten i Sverige. Sedan den 7 oktober har vi tyvärr sett att det har getts starkare uttryck för antisemitismen. Den är djupt rotad hos vissa delar av befolkningen, inte minst de grupper som har invandrat till Sverige från länder med antisemitiska föreställningar och där det dessvärre är en vedertagen ordning. Men även från politiskt håll, från vänstersidan, har det getts starkare uttryck för den. Och tyvärr har detta präglat gatubilden de senaste åren.

Tillsammans med regeringen har vi därför aviserat vår ambition att stärka judiskt liv i Sverige. Det gör vi genom en långsiktig strategi med konkreta insatser. För detta ändamål avsätter vi 10,5 miljoner kronor under 2025. Samma belopp planeras årligen för 2026 och 2027. Från 2028 till 2034 justeras det till 9 miljoner kronor per år.

Strategin syftar till att främja och utveckla det judiska livet och judars samfund samt värna om deras kultur och tradition i vårt land. Vi menar att det är en viktig satsning, inte minst när vi ser att antisemitiska slagord och handlingar har blivit frekvent förekommande.

Antisemitismen har ingen plats i Sverige. Därför är jag stolt över att vi tillsammans med regeringen markerar mot detta och satsar för att stävja dess framväxt samtidigt som vi står upp för judars rätt att leva och verka i trygghet.

Herr talman! Den svenska idrottsrörelsen är en hörnsten i svenskt föreningsliv. Det är en rörelse som inom en mängd olika sporter engagerar miljontals svenskar varje dag. Med det sagt står idrottsrörelsen inför stora utmaningar, inte minst kopplat till lokal- och anläggningsfrågan.

Det råder brist på anläggningar, inte minst i våra storstäder. Det har vi sverigedemokrater påpekat under lång tid. Därför har vi sedan flera år tillbaka velat se en så kallad lokal- och anläggningsfond, enligt den danska modellen. Det är också något som vi ser att flera partier tar efter. Det är glädjande när man får bekräftelse för sina politiska förslag.

Dock återfinns den satsningen tyvärr inte i budgeten, även om det är något vi gärna hade velat se. Men vi kommer att fortsätta arbeta för det.

Herr talman! Tidigare i mitt anförande nämnde jag att vi sverigedemokrater sätter kulturarvet främst. Men det betyder inte att vi negligerar samtidskulturen. Däremot har vi en lite annorlunda syn på samtidskulturen i jämförelse med oppositionen.

Mykarapporten Så fri är konsten har citerats många gånger, inte minst i den här kammaren. Den visar hur enkelt klåfingriga politiker styr innehållet genom politiskt satta mål. Det blir möjligt på grund av det ekonomiska beroende många kulturskapare har av offentliga medel. Man biter ju inte gärna den hand som föder en.

Vi sverigedemokrater har under lång tid påpekat detta och lyft fram alternativa finansieringsmetoder som kultursektorn behöver. Det är alltid bra att stå på flera ben. Ett problem för företagare i allmänhet men småföretagare i synnerhet är den byråkrati och det regelkrångel som kostar mycket pengar och resurser.

Många kulturskapare är just småföretagare. Därför är det bra att Tidöpartierna nu tar tag i frågan och inrättar bland annat ett regelförenklingsråd, ett implementeringsråd samt en strategi för hur de kreativa näringarna ska bli mer lönsamma inom kultursektorn. För att ha en fri och stark samtidskultur behöver vi stärka de kulturella och kreativa branscherna och inte göra dem mer bidragsberoende av staten.

Herr talman! Jag tror att utredningen av tidskrifter kommer att mynna ut i något väldigt gott.

Jag upplever att vi Tidöpartier har tagit tag i frågor om extremism, antisemitism och sådant med kraft. Som jag ser det kommer utredningen av tidskrifter kanske inte att beröra just den frågan. Därför vill jag fråga kulturministern om hon tycker att det vore intressant att se över om exempelvis de demokrativillkor som vi har för mediestödet och civilsamhället i stort även kan appliceras på tidskrifterna.

Herr talman! Min fråga går till kulturministern. Inom stödet för kulturtidskrifter, som fördelas av Statens kulturråd, finns det exempel på tidskrifter som uppenbarligen har en antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda. Ett exempel på detta är Tidningen Brand, som har täta kopplingar med Afa. Organisationen Afa omnämns av Säpo som våldsbejakande vänsterextremistisk.

Vi talar alltså om organisationer som vill störta vår demokrati och vårt samhälle. Detta finansieras av statliga skattemedel, vilket jag och Sverigedemokraterna ser som bekymmersamt, för att använda ett milt ord.

Jag vill fråga kulturministern hur hon tänker att man kan hantera detta och hur man kan komma till rätta med det hela så att organisationer och tidskrifter som dessa inte ska kunna ta del av statliga medel framöver.