Alexander Christiansson (SD) om Tillgång till kultur och kulturskaparnas villkor

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 i betänkandet.

Det här är ett betänkande som är ganska spretigt på många sätt och som behandlar många olika ämnen. Jag kommer dock att fokusera på kulturell frihet och kulturskaparnas villkor.

I två år har jag suttit i kulturutskottet, men jag har en historia av att sitta i många andra utskott i Sveriges riksdag. Under de här två åren har det varit ganska mycket debatt kring de här frågorna, vilket är bra. Jag tror att det är jättebra att ha en spänstig debatt. Det är bra för demokratin, om inte annat. Men det har också fått mig att tänka mycket på var vi i Sverige befinner oss när det kommer till de här frågorna och varför vi är där vi är. Vad är det som ligger bakom att vi har de strukturer och system som vi arbetar efter på olika sätt?

Som jag också har nämnt många gånger tidigare i den här kammaren är jag uppvuxen i en familj som har livnärt sig på scenkonst och som kulturskapare. Alla vi människor präglas självklart på olika sätt av vår historia, var vi kommer ifrån och vår uppväxt, och det är klart att det här har påverkat mig jättemycket.

Jag har en pappa som har varit musiker sedan långt innan jag föddes och livnärt sig på det. Han växte upp i Göteborg under proggtiden. När han sökte bidrag för sin verksamhet fick han aldrig stöd. Det är klart: Han hade inte vänsteråsikter, han var inte kommunist och han sjöng inte om punk på det sättet. Han hade andra åsikter, och det är klart att det påverkade hur man gav stöd. Uppenbarligen handlade det inte om kvaliteten på musiken, eftersom man sedermera nådde framgång och slog över hela världen. Men de andra banden, som fick miljoner i stöd, blev det inte så mycket av i slutändan.

Jag tror att anledningen till att det var så under 68-vänsterns frammarsch genom institutionerna var att man hade en tydlig politisk agenda. Jag har många gånger lyft fram effekterna av att man från socialdemokratin 1974 lade fram en proposition där man ville motverka kommersialismens negativa inverkan på kulturen. De fria kulturskaparna blir beroende av den hand som föder dem.

Det finns många exempel. Jag läste nyligen om Abbas historia. Socialdemokratin och vänsterrörelsen var mot Abba och deras glitter och glamour; det kommersiella var fruktansvärt på olika sätt. Man skulle motverka kommersialismen och dess negativa inverkan på kulturen, vilket man för övrigt fortfarande skriver i Socialdemokraternas inriktningsprogram för kulturen.

Nu pratar man om musikundret som om det vore någonting man välkomnade under den sista delen av 1900-talet, men det var inte så. Det är tragiskt att man har gjort kulturskapare så beroende av offentliga medel. Det måste brytas. Det kommer att ta tid, men vår ambition är att det ska bli mycket enklare att stå på egna ben som kulturskapare. Det är väldigt viktigt.

Att arbeta inom underhållningsbranschen är någonting fantastiskt vackert. Jag känner jättemånga som jobbar inom den branschen. Det är någonting som man ska vara väldigt stolt över. Något som var påtagligt under pandemin – jag satt i finansutskottet under den tiden och hanterade småföretagens villkor – var att man som icke offentligberoende kulturskapare inte ens såg sig som kulturskapare. Man såg det som att man jobbade i underhållningsbranschen.

Det var väldigt påtagligt, och det här är ganska unikt. När jag reser runt i olika andra länder och tar upp den här frågan med kulturpolitiker märker jag att Sverige sticker ut. Man har där inte den syn på kultur som man har i Sverige.

För två veckor sedan var vi i folketinget i Köpenhamn för att träffa kulturskapare och politiker. Vi diskuterade den danska modellen för finansiering av kulturen. Man jobbar där med fonder och har en helt annan syn inom det privata näringslivet. Man är med och finansierar kulturen på ett helt annat sätt. Det är en helt annan attityd. Det är stor skillnad mellan våra två grannländer i de frågorna.

Det är klart att det finns mängder av kultur som behöver finansieras med offentliga medel. Det gäller inte minst barn och unga, kulturarvet och så vidare. Men jag som sverigedemokrat kan värja mig mot att man ibland ska vara med och finansiera att vuxna människor till exempel ägnar sig åt någon viss form av hobby. Jag tycker att det blir fel. Jag tycker att man som vuxen människa måste ha med sig i sin grundtanke att man ska hitta egna förutsättningar för att finansiera sin verksamhet.

Reaktionerna på filmtoppmötet var ganska slående; det handlar om den egna synen på den egna rollen i den samtid vi lever i. Det behövs ett entreprenörskap även inom kulturen. Vi kan inte leva på bidragsberoende. Det är inte rimligt i längden.

Vad är då kulturell frihet? Den frågan har jag ställt mig ganska ofta den senaste tiden. Det blir naturligtvis nästan en filosofisk diskussion när man ska prata om vad frihet egentligen är. Men är man fri om man präglas av sin omgivning, av utbildningsväsendet och av åsiktskorridorer, som vi har diskuterat mycket? Vad är stigmatisering? Vad innebär det att ha en avvikande åsikt på sin arbetsplats, att inte tycka som alla andra? Vad innebär deplattformering? Vilken hand är det som föder en? Vågar man egentligen säga vad man tycker och tänker? Jag menar att det inte är så.

Efter att vi haft debatter i kultursammanhang kommer personer fram till mig och frågar – ibland viskar de: Skulle jag kunna få prata med dig i enrum lite grann? Jag vill bara säga att jag håller med dig. Jag tycker att det du sa var bra. Men jag kan inte säga det offentligt. Jag kan inte säga det så att andra hör. Jag får också mejl från folk som skriver: Du Alexander! Jag vill bara säga att jag tycker att du gör ett jättebra jobb för kulturen. Men på grund av min situation på arbetet kan jag inte stå upp för det, för jag är rädd för att bli avskedad.

Är vi fria då? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att det är frihet. Är det så att vi kanske lurar oss själva när vi säger att vi har en fri kultur i Sverige, om vänsterideologi dominerar utbildning, institutioner och myndigheter och personer med avvikande åsikter pressas att inte våga säga vad de tycker? Jag tror det. Om man riskerar att bli stigmatiserad gäller ju inte ordet frihet i den bemärkelsen.

Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen arbetat aktivt för att hitta vägar att skapa förutsättningar för kulturskapare att hitta andra finansieringsmöjligheter, så att de kan stå på egna ben. I dag säger min pappa: Jag är glad att jag inte fick några stöd utan fick lära mig själv att stå på egna ben från början. Det gjorde mig framgångsrik, säger han. Jag tror att det gäller många andra också.

De förslag som ligger är bra, men jag tror i ärlighetens namn att vi skulle behöva se en betydligt större reform av kultursektorn. Jag menar att det här också sitter i institutionernas väggar. Likt fågelungar i fågelboet har man lärt sig att skrika högre för att få mamma fågel att komma med mer föda. Det är inte bra. Man behöver i stället lära sig att skapa egna förutsättningar.

Men långsamt förändras detta. Vi har hört exempel på det här i dag, och jag vill ge ett annat exempel. När jag är ute och pratar med organisationer inom kultursektorn frågar jag: Hur ser er styrelse ut? Hur är den uppbyggd? Nästan alltid består den av folk från olika delar av kultursektorn. Det brukar vara människor som inte alls har förmåga att tänka i nya banor i fråga om finansiering.

Vissa har dock faktiskt tagit in näringslivet i styrelserna. Det är ganska spännande. När jag frågar vilken responsen varit när de frågat näringslivet om att ingå i styrelserna får jag höra att det kommit väldigt positiva besked. Det är många från näringslivet som har hjärta för kulturen och vill vara med och utveckla. De organisationerna har faktiskt lyckats bättre. De har lyckats hitta olika andra vägar att hitta finansiärer.

Det krävs entreprenörskap. Har man inte det själv är det bra att ta hjälp från andra som har det. Jag tror att vi behöver se den förändringen. Vi sverigedemokrater kommer framöver att arbeta aktivt för att på olika sätt utveckla kulturen åt det hållet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson (SD).

Herr talman! Jag tackar Mats Berglund för en relevant fråga som diskuteras mycket. Inte minst har Parisa Liljestrand pratat mycket om de kreativa branscherna, och en del utredningar har gjorts om hur kulturen i Sverige finansieras.

Jag ser det som en ganska stor omläggning, och det handlar ofta om attityd. Jag tror att man inom kultursektorn har en del fördomar mot näringslivet. Som jag nämnde i mitt anförande har jag haft en del spännande diskussioner med kulturarbetare, som inte alls vet hur de ska lösa detta. Men när frågan har ställts till näringslivet om det finns ett intresse av att sitta i styrelsen för ett museum eller en teater har näringslivets respons varit överväldigande. Man sitter gärna med i styrelser och kommer med nya, kreativa idéer och sätt att tänka när det gäller finansiering, och i dessa fall har det faktiskt också gått väldigt bra.

Jag tror att det handlar mycket om kulturförändring och självbild. I mitt anförande försökte jag belysa att jag upplever att kulturskapare ofta har ett visst tankesätt och en viss syn på sig själva eftersom de är präglade av sin uppväxt och utbildning. Det är tråkigt, för jag upplever inte detsamma i Danmark. Där har kulturskaparna en annan attityd och en annan syn på det privata. Jag menar att det i mångt och mycket är ideologi som ligger bakom, för 1974 års kulturproposition är väldigt tydlig när det gäller just frågan om det privata.