Alexander Christiansson

Fru talman! Min fråga går till Johan Pehrson.

Under de senaste åren - under lång tid - har vi kunnat följa en rad skandaler inom folkbildningen, inte minst studieförbunden, kopplat till Socialdemokraternas ABF och, inte minst, det muslimska studieförbundet Ibn Rushd.

Nu har man beslutat att avsluta bidragsgivningen till Ibn Rushd, vilket innebär att studieförbundet inte kommer att finnas kvar. Detta är vi väldigt glada för. Den tidigare utbildningsministern Mats Persson gav uttryck för att detta berodde på att det fanns en unkenhet i värderingar och att det funnits skandaler kopplat till extremism och islamism.

När man tittar på folkbildningens bedömning av varför anslagen ska avslutas kan man läsa in att det skulle bero på att studieförbundet Ibn Rushd är för litet för att klara av verksamheten i hela landet. Då vill jag fråga utbildningsministern: Hur, tänker man, ska Folkbildningsrådet i fortsättningen inte kunna ge pengar till studieförbund som bryter mot demokrativillkoren, om det inte var just den bristen som var anledningen?

Fru talman! Jag tappade rösten i måndags. Kanske beror det på en rockkonsert i helgen, men jag låter det vara osagt. Det är inte riktigt klarlagt än.

Jag står naturligtvis bakom samtliga av våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 9. Där lyfter vi sverigedemokrater fram frågan om att stärka de kulturella och kreativa näringarna. Vi menar att enskilda kulturskapares förutsättningar skulle kunna stärkas bland annat genom mecenatskap och alternativa finansieringsmodeller. Det är en viktig fråga för att skapa bättre förutsättningar för en fri och oberoende kultur.

I våra nordiska grannländer Norge och Danmark har man redan etablerat system för mecenatskap för kulturskapare. Vid en internationell jämförelse kan vi även se att det exempelvis finns en mängd olika finansieringsmodeller för samtidskulturen, men för att så många kulturskapare som möjligt ska kunna vara självständiga och verka utanför de etablerade institutionerna behöver finansieringen ses över. Vi menar därför att regeringen borde utreda en mecenatskapsmodell inspirerad av just Norge och Danmark för att främja fristående kulturskapares möjligheter. En sådan åtgärd skulle kunna stärka kulturlivets oberoende.

Ett annat sätt att stärka de kulturella och kreativa näringarna är att ge kulturmyndigheterna en mer aktiv roll i att stötta och bistå dem i deras näringsverksamhet. Under pandemin blev det tydligt att de kulturella och kreativa näringarna föll mellan stolarna, då det var oklart vilka myndigheter de skulle vända sig till för att få den service de förväntade sig. Det gällde både kulturskapare och företagare. Det är därför viktigt att kulturmyndigheterna får ett förtydligat uppdrag om hur de ska stötta och bistå företagande inom de kreativa branscherna. Mest talande var att de kommersiella aktörerna inte ens såg sig själva som en del av kultursektorn under pandemin. Det är ett dåligt tecken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur för alla

Sveriges kulturmyndigheter har en stor kompetens som kan vara till stor hjälp för de kulturella och kreativa näringarna. Det är därför viktigt att undersöka hur svenska kulturmyndigheter kan bidra till att hjälpa de kulturella och kreativa branscherna i deras roll som företagare. Detta kan uppnås genom att utveckla bättre riktlinjer, öka kommunikationen och samarbetet mellan myndigheter och näringsliv och erbjuda mer skräddarsydda tjänster och stöd. Vi sverigedemokrater har länge lyft just dessa frågor, och det är glädjande att regeringen nu börjar driva dem i och med sin skrivelse Strategi för företag i kulturella och kreativa branscher.

Fru talman! Det finns naturligtvis jättemycket mer att säga om detta betänkande, som är mycket brett. Men jag väljer att nöja mig här med tanke på mitt röstläge och tacka för mig.

Fru talman! Jag ska svara generellt, för jag tror att mitt svar lappar över samtliga av de här frågorna. Det gäller just det jag lyfte i mitt anförande, nämligen att jag tror att vi har ganska olika världsbild, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Det har väl framgått i många diskussioner i den här kammaren under de år som vi har funnits med i riksdagen, och så kommer det även att vara den här gången.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

När det gäller förnekelsen av "deplattformering" - att bli anklagad för diskriminering - kommer det, oavsett om du är läkare eller om du är en liten fotbollsklubb i en kommun, att bli en mycket hård press. Det är det redan, för det finns en stark lobbyism i de här frågorna som jobbar väldigt aktivt. Ledamoten Ulrika Westerlund har ju själv suttit som vice ordförande i en av de kanske mer aktivistiska lobbyorganisationerna när det kommer till de här frågorna. Det är just därför jag menar att vi kommer att ha olika syn på det här.

Men de signaler man får i alla de mejl vi riksdagsledamöter får dagligen i den här frågan - men även i många andra frågor, såsom genusfrågor eller migrationsfrågor eller vad det än handlar om - är att det finns en stigmatisering som gör att man känner en hård press på sig att stå upp för ideologisk politisk styrning inom de här fälten på ett sätt som jag tycker är mycket allvarligt.

Det hoppas jag att vi i vår regering ska kunna komma till rätta med. Det är någonting jag kommer att arbeta hårt för som enskild ledamot, och det är också en av de stora anledningarna till att jag engagerade mig politiskt. Jag menar på att den vänsterliberala ideologin som påverkar många av de beslut som tas i det här landet är problematisk. Därför kommer vi att ha helt olika syn på det.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag är inte läkare eller barnpsykolog, utan jag utgår från de åsikter som med kraft har riktats mot det här förslaget från de personer som finns inom de professionerna. Jag är helt med på ledamotens resonemang; som förslaget är utformat kommer det inte per automatik att leda till den typen av underlivskirurgi. Det man menar bland dessa röster är att det finns ett tydligt stigma i de här frågorna, något som ibland kanske kallas för deplattformering och så vidare. Det finns också en stark lobbyism bakom det här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Om det är så att ett juridiskt könsbyte har godkänts i det första skedet blir det svårt för personer som jobbar inom vården att sedermera neka en sådan här åtgärd, även om man upplever att det inte är rätt väg att gå för en ung person som inte vuxit färdigt i sitt konsekvenstänk. Enligt all vetenskap landar man inte i sitt konsekvenstänk förrän man är 25. Det som jag upplever som bekymmersamt är att vetenskapen på det här området inte alltid anses så relevant; det är de ideologiska utgångspunkterna som man hör lyftas fram, och det tycker jag är problematiskt.

(Applåder)

Fru talman! En lång debatt börjar kanske gå mot sitt slut. Jag skulle ändå vilja lyfta in några aspekter som jag tycker är relevanta i sammanhanget.

Det är mycket statistik och många åsikter och känslor som florerar i den här debatten. Jag tycker att det är en sorg, faktiskt, att vi har hamnat där vi har hamnat. Jag skulle vilja lägga ut texten lite grann om hur jag ser på den utveckling som vi har, för jag menar att det inte alltid handlar om sakfrågorna utan att det kanske snarare är ideologi och sättet vi ser på vår samtid och vårt samhälle som lägger grunden för mycket av de åsikter vi har.

Statistiken från Karolinska institutet togs upp i tidigare replikskiften. Man pratar om att det är 80 eller 90 procent av de unga som upplever könsdysfori i tidig ålder som sedan växer ifrån den uppfattningen av sig själva. Någon sa att den statistiken inte stämmer. Men Karolinska institutet har gjort den här utredningen baserat på vetenskapliga artiklar och internationella studier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Det finns i alla fall en stor grupp unga människor som växer ifrån sin uppfattning om sig själv. Det handlar inte bara om könsdysfori utan även om andra uppfattningar man har om sig själv. Jag har själv fyra söner, och jag vet vilka diskussioner man kan föra hemma om alla möjliga saker. Man ändrar uppfattning. Man följer olika influencers och tar del av olika uppfattningar online på nätet. Vi ser en tydlig uppgång av den här dysforin, inte minst sedan 2010. Sedan 2000 har den ökat med 2 300 procent.

Den ideologiska utveckling som vi ser i västvärlden i den här debatten är inte isolerad till Sverige. Vi ser den överallt: i USA, i Kanada, i Storbritannien och runt om i Europa. Den bygger på en postmodern idé om relativism: Det finns inte någon objektiv sanning, utan det du känner är rätt för dig. Jag vänder mig mot det. Jag menar att liberalismen ofta har en tendens att springa in i ett mörkt rum med huvudet före och hoppas att ingenting står i vägen. Som konservativ menar jag att det är mer vist att sakta gå in i rummet, känna sig för och leta efter en lampknapp som låter en ta realistiska och rationella beslut.

Det här förslaget har inte stöd hos befolkningen. Det är helt uppenbart. Demoskops senaste undersökning visade att 20 procent är för förslaget i dess nuvarande form. Då får man ta hänsyn till att debatten många gånger också skapar en viss desinformation eller missinformation. Men jag tror att svenska folket överlag ser detta som orimligt på många sätt. Det finns en stark lobbyism bakom de här förslagen, och det ser vi även i Europa. Jag sitter i Europarådet själv och springer på exakt samma tendenser där. Det är beklagligt. Man gömmer sig bakom värdeord som mänskliga rättigheter, social rättvisa och så vidare för att driva en ideologisk agenda. Jag tycker att det är mycket problematiskt.

Jag är kulturpolitisk talesperson och har blivit ombedd att ta upp idrottsfrågorna. Man säger i den här debatten att det här är upp till idrotten själv och att det inte är någonting som politiken ska lägga sig i. Man säger också att det inte kommer att bli någon anstormning av unga som vill ändra juridiskt kön. Men så säger man i samma mening att förslaget öppnar för fler att just ändra juridiskt kön. Det finns alltså en viss paradox i resonemanget.

Jag menar att den utveckling som vi ser behöver tas på allvar. Vi har kvinnliga idrottare som måste tävla mot biologiska män i alla möjliga sporter: kampsporter, simning, tyngdlyftning, löpning - jag skulle kunna rabbla upp en hel radda med exempel. Det kanske mest beklagliga nämnde jag i ett replikskifte. Ett basketlag med unga tjejer valde att lämna walkover i kvartsfinalen för att de menade att det var helt orimliga villkor när de skulle möta biologiska killar. Jag tycker att det är fruktansvärt tragiskt.

Jag menar att det inte handlar om transfrågan över huvud taget utan om de här 80-90 procenten - eller om det nu är 60, 70 eller 50; det spelar ingen roll. Det handlar om en rad ungdomar som upplever sig vara i fel kropp men som sedan växer bort från den uppfattningen. Om det här lagförslaget går igenom och man underlättar för dessa unga människor att byta juridiskt kön kommer det också att underlätta för medicinska ingrepp, och det är läkare och barnpsykologer som menar att det är så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Jag tycker att det är beklagligt att vuxenvärlden puttar på för den utvecklingen med den kraft man gör i den här kammaren. Som människa och som sverigedemokrat menar jag att det är helt orimligt. Jag kommer absolut att yrka på att vi återför detta till socialutskottet, för jag tycker att det behöver ses över en gång till.

Det är också beklagligt med den splittring som sker inom Moderaterna. Jag tycker att det är synd att den liberala falangen får så mycket utrymme i den här frågan, när det också finns så många inom det partiet som står upp för konservativa åsikter och värden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mona Olin, Michael Rubbestad, Eric Westroth och Leonid Yurkovskiy (alla SD).

Fru talman! Jag tackar Johan Hultberg för svaret. Jag förstår ledamotens ingång i den här frågan. Jag väljer att inte säga Moderaternas ingång, för när jag diskuterar med andra moderata riksdagsledamöter är de inte riktigt av samma uppfattning. Det kanske vittnar om splittringen inom Moderaterna i frågan. Jag tycker att det här är fascinerande. I Demoskops senaste undersökning ser vi att en stor andel av de moderata väljarna är emot förslaget som det är utformat i dag, faktiskt en nästan exakt lika stor andel som av våra sverigedemokratiska väljare. Jag tycker att det är beklagligt att man väljer att gå vidare med detta på det här sättet.

Med den lagstiftning vi har i dag är det egentligen samma problematik. Men vi har sett en otrolig ökning av könsdysfori, inte minst från 2010 och framåt. Frågan har blivit debatterad i medier vansinnigt mycket. Vi har professorer som pratar om social smitta och sådana saker; det finns trender inom sociala medier och så vidare som det inte går att blunda för. Jag menar på att detta kommer att bli allt vanligare.

Jag menar också att det liksom i andra länder kommer att räcka med ett tillfälle när exempelvis en fotbollsförening eller volleybollförening hamnar i den här situationen och blir anmäld för diskriminering. Det kommer att bli projicerande, och det kommer att bli en norm i Sverige. Jag menar att det är en farlig utveckling. Jag tror att många unga flickor som vill satsa på idrotten kommer att utsättas för det här och att det kommer att bli på precis samma sätt som i andra länder. Det är mycket beklagligt att Moderaterna ställer sig på barrikaden för den utvecklingen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Johan Hultberg, för anförandet!

I tidigare replikskiften här kom frågan vad Sverigedemokraterna anser om frågan kopplad till ålder och så där. Det är säkert känt för de flesta att vi menar och driver i vår reservation att 25 års ålder är rimligt. Då ska man kunna fatta beslut som i förlängningen blir oåterkalleliga. Då pratar vi inte om juridiskt kön utan om medicinskt.

Men också där, för att återgå till delar av forskningen och professionen, menar man att den här öppningen och förenklingen kommer att göra det svårt för läkare som jobbar med de här frågorna att göra sitt arbete och göra en grundlig analys. De kommer att känna sig tvingade att gå på den självbekräftande delen av upplevelsen av vem man är.

Jag vill egentligen bara ställa en kort fråga till Johan Hultberg.

Vi har pratat om olika konsekvenser av det här förslaget, som ledamoten menar är genomarbetat och så vidare. Men det finns också en oro inte minst inom idrotten, som jag själv jobbar med som kulturpolitiker. Den finns även i dag, kan vi läsa om, runt om i världen där man har gjort de här förenklingarna. Även i Norge finns faktiskt den diskussionen även om den inte lyfts upp här. Vad händer när biologiska män ska tävla mot biologiska kvinnor?

Det blir ju en jämställdhetsfråga. Idrotten i Sverige är grundad på att man ska tävla på lika villkor, och det blir det inte i de här fallen.

Senast i förrgår läste jag om ett basketlag i USA med unga tjejer som valde att lämna walkover i kvartsfinalen eftersom de skulle spela mot biologiska killar.

Jag tycker att detta är problematiskt, och det är något som behöver lyftas upp i den här debatten.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Yasmine för svaret, och jag tackar för rakheten och ärligheten att det är vad man känner sig som.

Ledamoten tog upp att det handlar om hur ledamoten Christiansson definierar sig. Det handlar egentligen inte om vad jag definierar mig som, utan det är fråga om oron som inte minst kvinnolobbyn ger uttryck för. Det är oron för det långsiktiga jämställdhetsarbetet som man har bedrivit i det här landet som ligger där och skvalpar i bakgrunden. Även de kvinnor som jag har i min bekantskapskrets lyfter fram den frågan. Det handlar därför inte så mycket om vad jag tycker.

Det är bra att det är tydligt att vi ska identifiera oss som vi känner oss. Jag kommer inte att gå ned på den nivån, men jag skulle kunna dra en lång rad exempel på vad man i förlängningen kan identifiera sig som. Det är bra att Socialdemokraterna ändå är tydliga i sin åsikt. Det är enligt mig en postmodern relativistisk syn på samhället som jag absolut inte delar och som jag med all min kraft motverkar på alla sätt jag kan.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för anförandet av Yasmine Bladelius.

Jag noterade i anförandet att man var glad över att lagförslaget nu ligger på bordet för votering i eftermiddag och att en stor majoritet av riksdagen och av de berörda lobbyorganisationerna är överens och positiva till förslaget. Det man kanske missar att säga, som framgår av tidigare replikskiften, när man målar upp att det är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som är skeptiska till förslaget är att det inte bara är vi som är skeptiska. Yasmine kan ha missat debatten de senaste månaderna, men det är en lång rad från professionen inom läkarvården som är djupt kritiska. Det finns en remisslista med en rad olika remissinstanser som har lyft upp en viss skepsis till förslaget, och jag instämmer i deras försiktighetsprincip. Det gäller även Svenska Bankföreningen, Skatteverket, Socialstyrelsen, Arbetsförmedlingen, Kronofogdemyndigheten, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och så vidare.

Demoskops senaste mätning visar att endast 20 procent av Sveriges befolkning är positiva. Inte minst inom Socialdemokraternas egna väljarled är en majoritet emot förslaget. Det kan vara väl värt att uppmärksamma dem som lyssnar på debatten på att det inte är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna allena som är kritiska.

Jag har naturligtvis också haft diskussionen hemma vid bordet med vänner och andra i min bekantskapskrets, och jag har lovat att ställa en fråga till Socialdemokraterna från de kvinnor jag har pratat med, nu när vi ändå står här. Vad är det att vara en kvinna, när man vill förenkla och ska kunna identifiera sig hur man vill?

(Applåder)

Herr talman! Nyligen meddelade kulturministern att regeringen kommer att inrätta ett nytt kulturskyddsråd, vars uppgift blir att utarbeta en effektiv beredskapsplan för kulturarvet. Det är bra. Sverigedemokraterna har tidigare motionerat om att staten behöver ta ett större ansvar för att skydda vårt kulturarv mot väpnade angrepp och andra sorters kriser.

Behovet av detta påvisas inte minst av det pågående kriget i Ukraina, där vi tydligt ser att kulturarvet blivit en måltavla vid angrepp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Att vi har en stor beredskapsskuld på grund av tidigare socialdemokratiska regeringar är välkänt. Samtidigt är den information som kulturministern presenterat för närvarande något knapphändig.

Min fråga till ministern är därför om det kommer att avsättas särskilda medel för denna beredskapsplanering för kulturarvet och om det kommer att bli aktuellt med lag- och förordningsändringar för att säkerställa skyddet av kulturarvet vid kris eller konflikt.

Herr talman! Jag har givetvis en följdfråga, som Lawen Redar säkert förstår.

Jag höll på att trilla av stolen när jag läste Socialdemokraternas kulturpolitiska principprogram: "Vi socialdemokrater utgår från att människans fantasi är större än vad som ryms i det nuvarande samhället och ser kulturen som en källa till och ett redskap för samhällsförändring. En kraft som kan visa på och kritisera klassamhället och avslöja olika maktstrukturer - totalitära, kapitalistiska, patriarkala och koloniala - som kan peka på kommersialismens avarter och ifrågasätta alla försök att behärska och låsa in människors tankar."

För mig är detta snudd på marxism och något jag menar är definitionen av att ideologiskt och politiskt styra kulturen, vilket man också uppenbart har gjort. Ser Lawen Redar detta, eller tror hon att man har avpolitiserat kulturen sedan 1974? Har de experter och kulturskapare som menar att kulturen har styrts av Socialdemokraternas tänk, inte minst utifrån ännu gällande principprogram där man pratar om kommersialismens avarter, fel? För mig är detta hårresande. Lawen Redar får gärna utveckla detta.

Herr talman! Jag tackar Lawen Redar för ett spänstigt anförande.

Det här med hushållens ekonomiska situation fick vi lära oss redan innan Rysslands vidriga anfallskrig mot Ukraina. Jag minns att SVT fick hålla kurser i vilka tider man skulle dammsuga för att hålla nere elkostnaden - detta på grund av bland annat nedlagd kärnkraft. Denna utveckling har alltså S själva en hel del att göra med. Det gäller även inflationsutvecklingen med mera.

Jag tänkte dock inte uppehålla mig vid det, utan jag tänkte fråga Lawen Redar och Socialdemokraterna om den berömda principen om armlängds avstånd, som debatterades mycket under våren. Socialdemokraterna är tydliga med att man inte vill ha en ideologisk och politisk styrning av kulturen. Men i kulturpropositionen från 1974 sa man sig vilja motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet. Jag har jättesvårt att se hur detta går ihop med principen om armlängds avstånd och kulturell frihet. Kan Lawen Redar utveckla sin tanke kopplat till detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Herr talman! Jag vet inte hur länge man får säga att man är ny på ett politiskt område. Men jag har inte suttit här i ett år än. Just detta med PLO har jag faktiskt inte helt koll på. Det vill jag verkligen medge att jag inte har. Jag ska titta närmare på det - jätteintressant.

Det finns experter - och Svenskt Näringsliv och LO, som Amanda Lind nämner - som uttrycker just den här åsikten kopplat till om vi ska gasa eller bromsa oss ur detta. Här har regeringen valt att hålla lite mer på bromsen tills vi ser vad som händer. Jag tror att det är mer realistiskt och mer rimligt att göra så. Det är också därför vi ställer oss bakom budgeten - den är ju framförhandlad med oss.

Det finns absolut risker med att gasa så mycket som Miljöpartiet väljer att göra i sin budget. En risk är att vi får en fördjupad lågkonjunktur, och då går det verkligen inte att göra alla de satsningar som man vill göra i kulturbudgeten. Någonstans måste vi hitta en balans. Vi måste kunna hitta en balans på gungbrädan när det gäller vår finansiella ekonomi. Där tycker jag nog att den konservativa vägen är bättre att gå. Det handlar om försiktighet tills man har alla fakta på bordet och om att gasa när det är tid för det. Så ser vi på det.

Jag tackar jättemycket för svaren på frågorna.

Herr talman! Tack, Amanda Lind, för anförandet! Amanda Lind höll ett brandtal. Jag har en fråga som är kopplad till detta med PLO. Jag kanske har missförstått det, men vad jag förstår gjordes det inte heller jättemycket på den punkten under den tid som Amanda Lind var minister. Men jag kan ha fel. Amanda Lind får gärna utveckla detta lite.

Miljöpartiet satsar friskt på kulturen i sin budget - det hör vi här. Det är guld och gröna skogar. Jag tror att det närmare bestämt är 2,6 miljarder kronor mer på utgiftsområde 17. I den totala budgeten för hela riket satsar man 130 miljarder kronor mer än regeringen och SD gör. Ungefär hälften av detta ska finansieras med skattehöjningar, och hälften ska finansieras med en ökad statsskuld.

De flesta experter är överens om att detta inte är en jättesmart grej att göra i ett läge med en hög inflation och när vi är på väg in i en lågkonjunktur. Det skulle vara intressant att höra Amanda Lind resonera lite kring riskerna med en sådan otroligt expansiv budget, där man naturligtvis kan lova alltihop och där man kan renovera köket, källaren och vinden på samma gång.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte gav något fullt svar på frågan. Jag fastnade i fusktänket igen.

Det är en helt relevant fråga vilken plattform som ska finnas för det demokratiska samtalet. Som jag sa tycker jag att studieförbunden medför en sådan dialog på ett bra sätt mer än sällan - ofta. Men det är också så att vi ser en förändring i samhället. Vi lever i en digitaliserad värld. För mig som sverigedemokrat är det ett ganska nyktert beteende att se över den här sortens institutioner och former, för det är ändå statliga skattemedel som går till den här typen av verksamheter. Det är inte fråga om Sverigedemokraternas ord när vi kommer in på de här frågorna. Jag ska inte fastna i fusket igen; jag lovar. Jag menar bara att de resurser som i dag går till studieförbunden behöver ses över. Det är också det vi gör nu.

När det gäller bildningen prioriterar nu den här regeringen folkhögskolorna. Jag kan vara lite skeptisk till det på ett sätt. Vi sverigedemokrater har tidigare varit för en neddragning även inom folkhögskolorna. Vi menar att det måste leda någonstans. Det kan inte bara vara mysklubbar där man har lunchdisko för kvinnor. Det måste finnas ett syfte med det man håller på med. Det måste finnas ett mål och en poäng. Det ska leda någonstans. Utbildning och bildning hör ihop. Jag har själv inom min släkt haft folk som gått på folkhögskolor, och det har varit bra. Men det finns också en hel del saker där som inte funkar. Vi måste se över helheten, och det är ett arbete som pågår hela tiden. Att vi drar ned med de här få procenten i det totala på studieförbunden kallar man från vänstersidan för en slakt. Då har man inte riktigt förstått vad ordet slakt betyder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Jag hoppas att jag svarade på frågan nu, så att det inte blev ett politikersvar. Jag gjorde mitt bästa.

(Applåder)

Herr talman! Tack för en jättebra fråga, Catarina Deremar! Som jag tidigare nämnde för Magnus Manhammar är bildning - vilket Magnus också redogjorde för - ett fundament för en demokratisk utveckling.

Det görs jättemycket bra saker inom studieförbunden; det är ingen diskussion om det. Däremot har vi problem, och det är just det: Vi kan inte blunda för problemen och trots att vi har kunskap om dem bara fortsätta ge samma anslag - samma volym pengar - hela tiden. Att Folkbildningsrådet sent omsider vaknade upp och sa "Oj, vi kanske behöver börja granska oss själva lite, för nu kanske det blir regeringsskifte. Då kanske det händer någonting!" håller inte. Det vittnar om en oförståelse och en ovilja att göra något åt detta i grunden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

För Sverigedemokraterna är detta viktiga frågor. Vart skattebetalarnas pengar går och att det ska gynna det demokratiska samhället - att det ska gynna de mål man har med medlen - är centralt. Vi har dock många hål i hinken i samhället i dag, och det finns det många forskare inom dessa områden som vittnar om. Jag har själv haft samtal med dem. Man pumpar ned pengar i hinken, men de bara försvinner. Vart tar alla pengar vägen? Det är ibland svårt att få reda på det, för de försvinner ut i en massa hål som ingen vet något om.

Det där är ett problem, för det skapar en välfärdskriminalitet och en brottslighet. Vi menar att man måste strypa den. Då är just granskningen av studieförbunden extremt viktig, och baserat på Riksrevisionens rapport behöver de inte så mycket pengar. Det är så. Det står svart på vitt och är helt uppenbart i rapporten.

Herr talman! Samtidigt som Amanda Linds regering gjorde dessa satsningar ökade brottsligheten i Sverige. Islamiseringen ökade, och det finns stora problem i samhället. Detta är vi mycket väl medvetna om och väljer att prioritera.

Vi väljer att renovera källaren först, för att återgå till den metafor jag använde i replikskiftet med Lawen Redar. Löftet från oss är fortfarande att vi ska renovera köket, men om vi inte renoverar källaren nu har vi inget hus att renovera ett kök i. Vi måste därför prioritera i någon form av tågordning här, och där väljer vi trygghet och att bekämpa brottsligheten. I ett ekonomiskt ansträngt läge väljer vi den sortens prioriteringar först, och det kommer vi att fortsätta göra.

Frågorna du tar upp är dock viktiga, Amanda Lind. Det är inte så att de är oviktiga för Sverigedemokraterna, och att vi har lyckats få till ens några satsningar inom kulturbudgeten för att prioritera kulturarvet är för oss en vinst. Det står jag för, och jag kommer att fortsätta kämpa för det - i alla fall så länge jag sitter i underlaget för regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Det kommer att bli samma svar som det jag precis gav till Lawen Redar, för det är där vi står. Vi står i en situation där vi behöver ta ansvar för enormt många samhällsproblem som under lång tid har vuxit sig väldigt starka i Sverige. Vi har en integrationsskuld och en enorm brottsutveckling i det här landet. Regeringen har gått till val på att prioritera dessa frågor. Det handlar om sådant som trygghet och välstånd. De sakerna måste komma på plats.

När det gäller de andra frågorna blir jag ändå förvånad, för det låter lite på Amanda Lind som att den förra regeringen tog fullt ansvar för dessa saker. Det låter som att man ligger i fas när det gäller de investeringarna, och det är inte min uppfattning alls. Det krävs i stället ganska mycket resurser för att klara av de skulder som faktiskt finns, inte minst inom kulturområdet men även i samhället i stort.

Där har vi i Sverigedemokraterna varit tydliga med hur vi kommer att prioritera. Detta är en viktig fråga för oss, men vi prioriterar först och främst att unga flickor ska kunna gå ute på gatorna i trygghet. Vi prioriterar att judar ska kunna leva i trygghet i det här landet. Den typen av frågor menar vi är viktiga att ta tag i här och nu. Ovanpå detta har vi en inflation och är på väg in i en lågkonjunktur. Därför måste vi ta ansvar för dessa frågor först.

Fru talman! Jo, till stor del kan det dessvärre det. Vi har haft den värsta inflationen på väldigt länge, och vi går in i en ännu djupare lågkonjunktur om vi pumpar in ännu mer skattemedel och gör satsningar som ökar på inflationen. Men det här vet Lawen Redar om. Vi behöver ta hänsyn till det; så enkelt är det.

Läsfrämjandet är, som jag också nämnde i mitt anförande, något som regeringen satsar på. Men det är inte bara det här utgiftsområdet som berör läsfrämjandet. Det är en viktig del för oss i kulturutskottet. Men det finns också en bristande läsförståelse, vilket vi såg inte minst i Pisaresultaten som kom nu. Det är på riktigt ett allvarligt problem för Sverige och vår kommande generation. Jag har själv fyra söner, och det är inte helt lätt att få dem att sätta sig med en bok när de har andra saker som de kanske upplever som roligare. Ett föräldraansvar behöver alltså finnas, och skolan behöver komma in. Vi som kulturpolitiker har definitivt ett ansvar, men tänk om vi satsar jättemycket på biblioteken och barnen inte kommer till biblioteken. Det är en väldigt stor fråga.

Jag tror att Lawen Redar är inne på något när det gäller dialog över partigränserna, för ska vi bemöta det här på riktigt behöver vi ha en långsiktig plan. Det samtalet tar jag jättegärna med Lawen Redar, som jag också vet har stor kunskap i frågan. Absolut!

Fru talman! Tack, Lawen Redar, för helt rimliga frågor!

Vad ni kanske har missat stavas inflation. Det stavas att vi är på väg in i en lågkonjunktur. Det stavas prioriteringar. Visst, man kan göra som vissa andra partier och bara öka statskassan och statsskulden och allt möjligt för att bara dunka in grejer. Det funkar inte så när vi har en inflation att ta hänsyn till.

När det gäller kulturarvsfrågorna, ja, låt mig använda en metafor! Jag ska sälja mitt hus. Innan jag säljer huset sätter jag på vattenslangarna i källaren så att det blir förruttnelse och börjar ruttna i grunden på huset. Sedan säljer jag huset, och när den nya ägaren kommer skyller jag som säljare på den som har köpt huset.

Så funkar det inte i verkligheten. Vi har fått ärva en enorm brist när det gäller de här institutionernas underhåll. Jag tror inte att Lawen Redar kan säga att man riktigt lyckades prioritera de här frågorna när man satt åtta år i regeringsställning. Nu måste vi hantera dem i ett ekonomiskt tajt läge. Då krävs förhandlingar och överenskommelser, och vi måste prioritera. Så funkar ekonomin och samhället, och där är vi i dag.

Vi hade gärna gjort mer. Men det kan vi inte göra, för vi behöver ta hänsyn till de finansiella förhållanden vi har. Så ligger det till.