Angelica Lundberg

Herr talman! Jag vill ägna mitt sista anförande åt att tacka.

Först och främst vill jag tacka Gunnar Strömmer, inte bara för den här debatten utan också för allt det arbete som han har gjort på det civilrättsliga området och på det straffrättsliga området under den här mandatperioden. Det som Gunnar Strömmer och regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har åstadkommit under de här fyra åren kommer att ha stor betydelse för människors trygghet och vardag. Jag kan bara hoppas att den som är justitieminister efter valet i höst, oavsett vem det blir, väljer att bygga vidare på det arbete som nu har påbörjats.

Jag vill också ta tillfället i akt och tacka talmannen, vice talmännen, talmanspresidiet och alla medarbetare i riksdagens fantastiska förvaltning för de här åtta åren. Detta ser ut att bli mitt sista anförande här i riksdagens talarstol, och det har varit en ynnest att under åtta år få arbeta på en så välorganiserad och välkomnande arbetsplats.

Jag vill också rikta ett tack till alla riksdagskollegor från mitt eget parti och andra partier. Vi tycker ibland lite olika, men vi bär tillsammans ansvar för Sveriges framtid. Det arbete som utförs här kan påverka människors liv långt efter att en mandatperiod är över, så använd tiden väl!

Själv lämnar jag kanske riksdagen men inte mitt engagemang. Jag ser fram emot nya möjligheter att fortsätta arbeta med de samhällsfrågor jag brinner för. Med det, herr talman, säger jag inte hej då utan: På återseende, förhoppningsvis!

(Applåder)

Herr talman! Jag delar naturligtvis ministerns uppfattning att de åtgärder som vi har vidtagit är otroligt viktiga. Avskaffandet av mängdrabatterna är ju bara en del i ett jättestort paket med olika åtgärder på det straffrättsliga området. Jag tänker också att torsdagens omröstning kommer att bli ett viktigt besked till väljarna om vilka som faktiskt sätter brottsoffrets fokus i främsta rummet.

För den som utsätts för brott kan det vara ett stort steg att göra en polisanmälan. Det gäller inte minst kvinnor som utsätts för brott i nära relation. Vi vet att många brott inte anmäls direkt; för den som lever under hot, kontroll eller våld kan det ta månader, eller ibland flera år, att våga ta steget och kontakta polisen. Ofta kan man behöva lämna relationen innan det finns tillräckligt med styrka för att genomgå en rättsprocess.

När anmälan väl är gjord har brottsoffret gjort sin del, och då är det staten som tar över ansvaret. Därför menar jag att brottsoffer aldrig ska behöva förlora möjligheten till rättslig prövning därför att polisens eller åklagarens handläggning har tagit för lång tid.

Som ministern nämner har vi redan i dag särskilda preskriptionsregler för vissa brott mot barn. Det betyder att vi har konstaterat att det finns vissa situationer där den utsattas omständigheter gör att man måste titta på hur preskription används. Det är inte rimligt att gärningsmannen gynnas av att staten misslyckas med att utreda brottet i tid.

Jag menar att det finns skäl att överväga om preskriptionstiden ska kunna pausas när en aktiv förundersökning mot en identifierad misstänkt har inletts. Det ska inte vara handläggningstiden som avgör huruvida ett brott prövas i domstol eller inte.

I Danmark har man redan en ordning där preskription kan avbrytas när den misstänkte får ta del av misstanken eller när åklagaren begär att personen ska anses vara misstänkt. Det kan vara värt att titta på. Även Tyskland har längre lägsta preskriptionstider, vilket gör att man ger ett hårt belastat system ytterligare något år på sig att utreda brott.

Det här är särskilt viktigt när det gäller brott som kan vara delar av ett större mönster av våld och kontroll i nära relation. Ett enskilt olaga hot eller ofredande kan framstå som mindre allvarligt, men tillsammans kan den typen av gärningar utgöra delar i en eskalerande våldsspiral. Här behöver polisen också bli bättre på att se helheten. Alltför många anmälningar läggs i dag ned därför att den enskilda händelsen inte sätts i ett större sammanhang.

Sverigedemokraterna och regeringen har vidtagit kraftfulla åtgärder för att stävja gängbrottsligheten. Nu är det dags att vi också tar tag i det våld som sker i hemmet – den plats på jorden som ska vara en människas allra tryggaste. Om vi menar allvar med det perspektivskifte från gärningsman till brottsoffer som ministern beskriver måste vi också vara beredda att täppa till de luckor som finns. Det duger inte att staten säger till ett brottsoffer som har gjort allting rätt: Tyvärr, vi hann inte utreda i tid.

Jag vill därför fråga ministern om vi är överens om att ett verkligt perspektivskifte till brottsoffrets fördel också kräver att vi ser över de preskriptionsregler som i dag kan innebära att ett brott aldrig prövas därför att staten inte har hunnit utreda det i tid.

Herr talman! Jag delar uppfattningen att de reformer, tillsatta utredningar och uppdrag som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har genomfört under den här mandatperioden är viktiga för att stärka brottsoffrets ställning. Jag tycker dock att vi bör gå ännu längre.

Vi vet att polis och åklagare arbetar under ett mycket hårt tryck. Grova våldsbrott och häktade mål måste prioriteras; det är både naturligt och nödvändigt. Det är naturligtvis glädjande att höra att utredningstiderna nu minskar och förbättras. Samtidigt finns dock brott som ofta drabbar kvinnor, exempelvis olaga hot, förtal, ofredande och hemfridsbrott. Det är brott där utredningarna ibland blir orimligt långa. Samtidigt har dessa brott de kortaste preskriptionstiderna.

Frågan är vad som händer när ett brott inte hinner prövas därför att rättsväsendet inte har hunnit utreda det innan preskriptionstiden löper ut. Om möjligheten till lagföring försvinner för att tiden har gått blir konsekvensen att brottsoffret går miste om möjligheten till upprättelse. Detta är inte en rimlig ordning, och det riskerar att påverka förtroendet för rättsväsendet.

Låt mig ta ett inte särskilt ovanligt exempel. En kvinna lämnar till slut en våldsam relation, men våldet upphör inte. Hennes ex skickar hotfulla meddelanden, dyker upp vid hennes bostad, kontaktar hennes arbetsgivare, skär sönder däcken på hennes bil, sprider kränkande uppgifter om henne och förtalar henne inför hennes arbetskollegor och släktingar. Hon polisanmäler varje gång.

Till slut ser polisen att det inte rör sig om enskilda händelser som uppstått ur ett vakuum; de är en del av ett mönster. Då kan en förundersökning inledas, och då sker allting mycket systematiskt. Telefoner ska säkras, meddelanden ska gås igenom, vittnen ska höras och digital bevisning ska hämtas in. Förhör ska renskrivas och åklagare ska informeras.

Samtidigt trillar häktade mål in, grova våldsbrott ska utredas, semestertider kommer, bemanningen är låg och tiden går. Innan åklagaren hinner väcka åtal preskriberas ett eller flera av brotten. Att samlingsbrottet grov kvinnofridskränkning och olaga förföljelse och så vidare har längre preskriptionstider påverkar faktiskt inte eftersom de enskilda gärningarna ändå kan preskriberas.

Varför ska den kvinna som gjort allting rätt – som anmält, medverkat i förundersökning och lämnat in bevis – förlora möjligheten till rättslig prövning därför att utredningen inte hann färdigt? Vi måste säkerställa att brottsoffer inte förlorar rätten till upprättelse på grund av omständigheter de inte själva kan påverka.

Herr talman! Preskription fyller såklart viktiga rättssäkerhetsfunktioner. Jag förespråkar inte att gamla gärningar helt plötsligt ska kunna tas upp och lagföras efter mycket lång tid, men jag menar att vi behöver göra någonting åt dagens system. Ska preskriptionsklockan faktiskt fortsätta ticka medan staten utreder brottet?

Jag vill därför ställa frågan till justitieministern om ministern är beredd att se över möjligheten att pausa åtalspreskriptionen när en aktiv förundersökning mot en identifierad misstänkt pågår.

Fru talman! Vi behandlar nu näringsutskottets betänkande NU23 om privatkopieringsersättning. Vad är då privatkopieringsersättning? Alla känner säkert inte till att vi redan i dag betalar en avgift för detta vid köp av mobiltelefoner och andra lagringsenheter.

Avgiften brukar kallas kassettbandsavgiften. Vi som tillhör en av de generationer som använde kassettband, och senare cd-skivor, vet att man köpte tomma kassettband och skivor för att spela in till exempel musik på. Man satt vid radion och väntade på den där låten som man gillade, och sedan tryckte man ned de två knapparna för inspelning – och hoppades att programledaren inte skulle bryta in så att man missade de sista sekunderna av låten.

Ni som minns kommer kanske också ihåg känslan när man fick ett blandband med väl utvalda låtar av någon man tyckte om, eller när man spelade in en film från tv på vhs och tog med sig bandet till sin bästa kompis för att titta på det där. Kvaliteten varierade förvisso något, men det var fantastiskt – eller hur? Nåväl, tiderna förändras, och nu för tiden sker den mesta lagringen digitalt. I dag är ungdomarnas blandband i stället en delad spellista på Spotify.

Fru talman! Normalt sett har den som har skapat ett verk ensamrätt att bestämma över hur det får användas och kopieras. Det finns dock vissa inskränkningar i upphovsrätten, och en sådan inskränkning är rätten för privatpersoner att för privat bruk kopiera exempelvis musik, filmer, texter och konstverk. Enligt EU-rätten får medlemsstaterna införa den här typen av inskränkningar i upphovsrätten under förutsättning att upphovsmän och andra rättighetshavare får rimlig kompensation.

Privatkopieringsersättning är alltså den ersättning som betalas till kompositörer, konstnärer och andra rättighetshavare vars verk kopieras lagligt för privat bruk. Avgiften betalas av oss konsumenter när vi köper lagringsmedier, såsom mobiltelefoner, usb-minnen och surfplattor.

I propositionen föreslår regeringen flera förändringar. Ersättningsrätten moderniseras så att den knyts till digital lagring i stället för till äldre ljud- och bildupptagningsteknik. Det tydliggörs att endast verk som gjorts tillgängliga i förvärvssyfte omfattas av systemet. Dessutom införs ett tak per produkt och en möjlighet till medling om parterna inte skulle komma överens. Sammantaget syftar förslagen till att skapa en modernare och mer rättssäker ordning där både rättighetshavares och konsumenters intressen beaktas.

Sverigedemokraterna delar uppfattningen att upphovsmän ska få rimlig ersättning för sitt arbete. Samtidigt måste kostnaderna för konsumenterna hållas på en rimlig nivå.

I en tidigare följdmotion framhöll vi att regeringen borde ha inväntat EU-domstolens avgörande angående offlinekopior i strömningstjänster. Under riksdagens behandling kom domen, och EU-domstolen slog fast att sådana offlinekopior – det vill säga om jag gör en låt från min spellista eller en film från min playtjänst tillgänglig offline – inte ska betraktas som privatkopiering. Mot denna bakgrund har vi valt att inte fullfölja det förslag som lades fram i motionen.

Fru talman! Den gamla kassettbandsavgiften skapades i en helt annan tid, då människor kopierade cd-skivor, kassettband och dvd-filmer hemma. I dag sker en mycket stor del av konsumtionen via licensierade strömningstjänster där användaren redan betalar för innehållet. Samtidigt läggs avgifter på elektronikprodukter som mobiltelefoner, datorer och lagringsmedier.

Sverigedemokraterna har under lång tid varit drivande för att reformera systemet. Det var också efter initiativ från oss som riksdagen tidigare riktade ett tillkännagivande till regeringen om att se över privatkopieringsersättningen och särskilt pröva möjligheten att låta staten ta ett övergripande ansvar för finansieringen. Även om regeringen nu har genomfört flera nödvändiga moderniseringar har man inte valt den lösning som vi då förespråkade.

När svenska konsumenter förväntas bära dessa kostnader är det viktigt att ersättningssystemet är väl avvägt och anpassat till våra förändrade konsumtionsmönster. Vi vill inte ha en situation där människor betalar flera gånger – först genom abonnemang på strömningstjänster, sedan genom olika licens- och plattformsavgifter och därefter ytterligare en gång genom privatkopieringsersättning på själva tekniken. Därför måste lagstiftning av den här typen fortlöpande ses över så att ersättningssystemen fungerar som det är tänkt.

Sammanfattningsvis, fru talman: Upphovsrättshavare ska få rimlig ersättning för sitt arbete, och Sverige ska fortsatt vara en stat som värnar starka immateriella rättigheter. Men lagstiftningen måste utgå från dagens verklighet, inte gårdagens teknik. Ersättningssystemet ska vara rättssäkert, proportionerligt och förutsägbart utan att lägga onödiga kostnader på vare sig konsumenter eller företag. Med anledning av detta kommer Sverigedemokraterna att fortsätta följa utvecklingen på området.

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Preskriptionstiderna för mindre allvarliga brott är ofta korta, samtidigt som polisen naturligt nog prioriterar grov brottslighet. Detta leder till långa utredningstider.

Sverigedemokraterna och regeringen har tagit viktiga steg för att stärka rättsväsendet, men jag är orolig för att ett eventuellt maktskifte kan komma att leda till att brottsoffer återigen hamnar i skymundan. Fokus måste fortsatt ligga på dem som drabbas av brott – på människor vars vardag slås i spillror och som känner otrygghet.

När utredningar drar ut på tiden så mycket att brott preskriberas innan åtal väcks riskerar vi både rättssystemets trovärdighet och brottsoffrets rätt till upprättelse. Jag vill fråga vilka åtgärder justitieministern avser att vidta för att säkerställa att brott utreds i tid och inte preskriberas på grund av långa handläggningstider.

Fru talman! Jag anser ju att det är tydligt vad som omfattas och inte omfattas i lagstiftningen. Det uttryckte jag både i mitt anförande och i mitt tidigare replikskifte. Det är därför jag säger att vi behöver titta på om lagstiftningen är tillräckligt skarp.

Varför det här inte har inkluderats från början är en fråga som ledamoten får ställa till regeringspartiernas företrädare. Vi har inte varit med och tagit fram propositionen, och jag vet inte vilka överväganden som har gjorts i just den delen. Den vilar dock naturligtvis på en utredning.

Sedan ska man komma ihåg att vi inte kan besluta om lagstiftning utifrån några få enskilda exempel. Det måste vara ett problem som är omfattande. Visar det sig när lagstiftningen kommer på plats att den inte fungerar på det sätt som vi har tänkt att den ska fungera är jag naturligtvis öppen för att se över hur vi kan stärka den ännu mer.

När det gäller Västsverige och vad regiongruppen i Västsverige gör överlåter jag med varm hand till regiongruppen i Västsverige att arbeta med de frågor de anser lämpliga. Jag tycker inte att det är min roll som riksdagsledamot eller företrädare för Sverigedemokraterna att gå in och peka på vad olika företrädare ute i våra kommuner och regioner ska tycka eller inte tycka.

Jag kan dock konstatera att man kan ha två saker i huvudet samtidigt. Man kan tycka att turismföretagen gör ett fantastiskt jobb och samtidigt tycka att de i vissa delar borde agera på ett annat sätt.

Fru talman! Tack, ledamoten, för ytterligare en chans att utveckla resonemangen kring den här lagstiftningen!

När det gäller det här enskilda exemplet som vi alla i utskottet har tagit del av är det inte så att jag har uppfattningen att det den här företagaren säger är det största problemet kommer att täckas av den här lagstiftningen. Det var precis därför jag både i mitt anförande och i tidigare replikskiften sa att vi behöver följa utvecklingen av den här lagstiftningen noggrant för att se om den får den effekt som vi önskar. Vi kan naturligtvis inte fatta beslut om en lag utifrån enskilda exempel, men vi behöver se att lagen får den effekt vi vill att den ska ha.

När det kommer till turismfrågor är det naturligtvis någonting som regioner och kommuner jobbar med. Det som blir ett problem i det här fallet är att man ger sig in i en viss del av det som turismbolaget gör och då konkurrerar ut en lokal aktör. Här finns det ett privat alternativ som är villigt att satsa på detta – ett företag som är villigt att investera och kanske anställa och så småningom bidra till vår välfärd på många sätt. Då ska kommunen eller regionen inte gå in och konkurrera ut den verksamheten.

Jag tror att man kan uppskatta det som turismföretagen gör i Västsverige och andra delar av landet och samtidigt vara kritisk till att kommunala bolag, staten och regioner går in i verksamheter och kanske konkurrerar ut privata alternativ.

Fru talman! Anledningen till att vi inför den nya lagstiftningen är just att den gamla lagstiftningen inte har fungerat tillfredsställande. Jag sa inte att vi har en lagstiftning som fungerar tillfredsställande – det hade ju naturligtvis varit konstigt – utan det jag sa var att begreppet otillbörlig påverkan redan i dag används, och vi vet precis vad det betyder. Det är inte oklart, tycker jag.

Lagstiftningen som vi nu plockar fram handlar i grunden om en enkel princip, nämligen att det ska vara lika spelregler för alla. Syftet med det är att vi ska få bättre konkurrens, billigare priser för konsumenterna och bättre fungerande marknader. Vi ser i dag stora exempel där det verkligen inte fungerar som det ska. Det gäller inte minst matmarknaden, som jag nämnde i mitt anförande. Vi har andra sektorer som också behöver bättre konkurrens.

Jag är helt övertygad om att den här lagstiftningen kommer att bidra till detta. Jag är däremot inte helt säker på att den kommer att vara tillräcklig. Jag nämnde till exempel de gratistjänster som vissa regioner och företag erbjuder. Dessa syns inte i en redovisning därför att de ju de facto är gratis. Där kanske vi behöver skruva på lagstiftningen framöver, men det återstår att se.

För oss är det här ett viktigt steg som kommer att skärpa och förbättra konkurrensen i Sverige.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan och möjligheten att diskutera det här betänkandet vidare!

Jag delar inte uppfattningen att det är otydligt vad otillbörlig påverkan är. Det är ett begrepp vi redan har i lagstiftningen, och begreppet kommer ju att utvecklas genom den praxis som följer av all lagstiftning.

Jag representerar inte regeringen här i dag, men när det gäller remissinstansernas kritik har ju regeringen i sin proposition tagit hänsyn till de remissinstanser som har uttalat sig. Det behöver inte betyda att man delar den uppfattningen. Jag tror att vi kommer att se att mycket av den kritik som har framförts mot lagförslaget helt enkelt inte är befogad.

Jag tycker att det här lagförslaget är tydligt. Vi har myndigheter som tydligt kommer att implementera detta, och vi har domstolar som sedan kommer att redogöra för praxis när det gäller vissa otydligheter i lagstiftningen. Jag delar alltså inte alls uppfattningen att det här är otydligt. Otillbörlig påverkan är ett begrepp som redan finns i lagstiftningen, och jag tycker inte alls att det är något konstigt med att vi nu använder det begreppet i denna lagstiftning. Jag tror att kritiken är obefogad.

Fru talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande om nya verktyg för stärkt konkurrens i privat och offentlig verksamhet.

Syftet med den nya lagstiftningen är att förhindra att kommuner och regioner säljer varor och tjänster på ett sätt som snedvrider konkurrensen. Samtidigt ges Konkurrensverket möjlighet att ingripa även i fall där inga lagbrott har begåtts men där konkurrensen ändå fungerar dåligt. Målet är att fler företag ska kunna konkurrera på lika villkor, vilket i längden ger bättre priser och utbud.

Det här är ett viktigt steg för att skapa rättvisare spelregler på marknaden. Vi vet att konkurrens är en grundbult i en fungerande marknadsekonomi. Den driver innovation, pressar priser och skapar bättre kvalitet för konsumenterna. Men konkurrensen måste också vara rättvis.

Det här är en viktig fråga för Sverigedemokraterna. Vi möter företagare runt om i landet som gör allting rätt, som investerar, anställer och tar risker, men ändå får se sig undanträngda – inte av bättre produkter utan av aktörer som spelar efter helt andra regler.

Det finns exempel på verksamheter som subventionerats med skattemedel som kan bära förlust över tid eller som har tillgång till resurser som privata företag saknar. Resultatet av det blir att seriösa företag trängs undan – företag som skapar jobb, betalar skatt och bidrar till vårt välstånd. I vissa fall, vilket företagare själva vittnar om, erbjuds tjänster till och med gratis.

Jag vill lyfta fram ett konkret exempel från verkligheten. Ett företag inom besöksnäringen i Västsverige beskriver hur regionala skattefinansierade destinationsbolag erbjuder kostnadsfri planering och stöd till utländska researrangörer. Det här är tjänster som privata företag måste ta betalt för och inkludera i sina offerter för att kunna överleva. När det offentliga kliver in och gör detta gratis spelar det ingen roll hur effektiv man är eller hur innovativ man är som företagare. Man konkurreras ut ändå.

Det är precis den här typen av situationer som den här lagstiftningen syftar till att komma åt, och det är därför den nya lagen om offentlig säljverksamhet behövs. Den slår fast en tydlig princip: Offentliga aktörer ska inte få snedvrida konkurrensen på ett otillbörligt sätt. Det handlar inte om att förbjuda offentlig verksamhet, tvärtom. Det handlar om att sätta upp tydliga ramar och riktlinjer.

Det här förslaget innehåller också viktiga undantag. Offentlig verksamhet som är motiverad av allmänintresse ska fortsatt kunna bedrivas. Det gäller till exempel när marknaden inte fungerar, när det handlar om samhällsviktig service eller när det finns behov som är kopplade till säkerhet och beredskap. Detta är naturligtvis avgörande.

För Sverigedemokraterna är det självklart att staten och kommuner ska kunna agera där det verkligen behövs, men det ska inte ske på ett sätt som tränger undan företag i onödan.

Fru talman! Sverigedemokraterna och regeringen har under den här mandatperioden prioriterat att bekämpa inflationen, och vi ser nu resultatet av det arbetet.

Vår reform med sänkt matmoms har fått effekt. Enligt preliminära siffror från SCB sjönk livsmedelspriserna med 5,5 procent från mars till april. Det här är ett viktigt besked för många hushåll. Samtidigt är det tydligt att matmarknaden fortfarande har strukturella utmaningar. Den präglas av få aktörer, svag konkurrens och svårigheter för nya företag att ta sig in. Därför behöver konkurrensen stärkas ytterligare. Det är avgörande för att pressa priserna över tid men också för att säkerställa ett brett utbud av bra mat – inte minst svenska livsmedel, som är producerade med hög kvalitet.

Det här visar också att konkurrens, som kanske låter lite krångligt när vi står här i talarstolen och pratar om det, egentligen inte är en abstrakt fråga utan berör människors plånböcker direkt. När konkurrensen fungerar dåligt stiger priserna. Därför tar vi nu fram fler verktyg och skapar en starkare konkurrenspolitik.

Fru talman! Nu stärks Konkurrensverkets möjligheter att agera. Myndigheten får bättre verktyg att utreda marknader, kräva in information och ingripa även i fall där ingen bryter mot lagen men där konkurrensen behöver bli bättre. Det här innebär att Konkurrensverket kan ålägga företag att ändra beteende eller vidta åtgärder för att förbättra konkurrensen när det gäller både offentliga aktörer och privata företag. Det här är en viktig modernisering av konkurrenspolitiken.

Samtidigt delar jag regeringens bedömning att man inte ska tillåta krav på avyttring av egendom. Att tvinga företag att sälja av delar av sin verksamhet utan möjlighet till fullgod ersättning är ett alltför långtgående ingrepp och riskerar att urholka äganderätten. Det är också svårt att backa från om det skulle visa sig att det inte uppnår målet. Egendomsskyddet i grundlagen är en bärande princip i vårt samhälle och ska värnas.

Vissa menar, fru talman, att den här lagen går för långt. Jag delar inte den uppfattningen. Snarare bör vi ställa oss frågan om den är tillräckligt skarp. Vi bör vara beredda på att noggrant följa upp den här lagen, och om det visar sig att den inte får tillräckligt genomslag måste vi vara öppna för att utveckla den vidare, för vi vet att problemen finns.

Fru talman! I grunden handlar detta om det samhälle vi vill ha: ett samhälle där företagande uppmuntras, där konkurrensen är sund och där skattebetalarnas pengar används ansvarsfullt. Sverigedemokraterna vill se ett Sverige där företag kan växa och offentlig sektor fokuserar på sina kärnuppgifter. Vi menar därför också att det här inte nödvändigtvis är slutpunkten utan början på ett arbete för att förbättra marknaderna och stärka konkurrensen i Sverige, till nytta för både medborgare och näringsliv.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Vi debatterar i dag näringsutskottets betänkande 18 Tillståndsprövning enligt förnybartdirektivet. Propositionen som behandlas i betänkandet bygger på EU:s reviderade förnybartdirektiv, som handlar om att öka användningen av förnybar energi i EU i syfte att minska beroendet av rysk energi och fossila bränslen. Det är i grunden en mycket bra och legitim målsättning.

De föreslagna ändringarna innebär bland annat att länsstyrelsen ska komma in i ett tidigare skede och att deras bedömning av hur omfattande en miljökonsekvensbeskrivning behöver vara också ska få större vikt i tillståndsprocessen. Dessutom föreslås en regel som gör det enklare att avgöra om en verksamhet som påverkar ett Natura 2000-område kan godkännas. Oavsett om det är vindkraftsindustri eller annan industri ska det vara enkelt att förstå vilka regler som gäller, och handläggningstiderna ska vara rimliga.

Det är positivt att de länder i EU som har en hög andel fossila bränslen eller är beroende av Putins Ryssland för sin elförsörjning också arbetar för att komma ifrån det. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Det här direktivet innebär en tydlig inriktning mot att underlätta tillståndsprocesser, främst för förnybara energislag. EU väljer att fokusera på förnybart i stället för fossilfritt och inför ett snabbspår för förnybar energi, medan planerbar fossilfri kraft inte omfattas av samma regelverk. Det gör att det blir ännu viktigare att vi i Sverige utformar balansen i vårt system så att alla kraftslag behandlas rättssäkert och förutsägbart.

På 90-talet stod vatten- och kärnkraft för elproduktionen i Sverige, vilket gav extremt stabila och låga priser. Produktionen var då, liksom nu, så gott som fossilfri. Vi hade stabil, säker och billig el – precis en sådan elproduktion som alla länder vill ha. Då började vi mixtra med den. Om det berodde på okunskap eller på politiska ideologiska uppfattningar låter jag vara osagt. Men faktum är att vi har förändrat vår elproduktion i grunden.

När kärnkraften på grund av de politiska beslut som togs i början av 2000-talet började läggas ned övergick Sverige mer och mer till vindkraft. I dag står vindkraften för ungefär 20 procent av den svenska elproduktionen. Vindkraft och även solkraft är väderberoende. Om det inte blåser och om solen inte skiner produceras såklart inte någon el.

När man har en alltför stor andel väderberoende kraft i ett system blir det instabilt. Det leder till de kraftiga svängningar som svenska hushåll nu upplever och skapar en osäkerhet för företag som vill utvecklas.

EU:s förnybartdirektiv har en ambition att nå 45 procent förnybart till 2030. Trots att Sverige redan på 90-talet nådde det målet byttes stabil kärnkraft ut mot väderberoende vindkraft. I dag är Sveriges elproduktion ungefär 70 procent förnybar. Eftersom Sverige redan har en mycket hög andel fossilfri elproduktion är utmaningen för oss inte att ersätta fossil energi utan i stället att säkerställa ett stabilt och fungerande elsystem över tid. Vi behöver inte ställa om till ett fossilfritt energisystem. Vi har redan ett.

Fru talman! Att Sverige återigen har gått för långt i sin strävan att vara bäst i klassen har inte heller den här gången gynnat oss. Det är därför positivt att utbyggnadstakten för ny vindkraft har dämpats i ett läge där elsystemets stabilitet behöver värnas och att Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen har skapat möjligheter för ny kärnkraft.

Den första ansökan om ny kärnkraft på ny plats på över 50 år har lämnats in. Det är bra. Det är nödvändigt för att vi ska kunna återfå det stabila elsystem vi en gång hade. Det kommunala vetot är också en viktig del i den här balansen.

Fru talman! Sammanfattningsvis hade Sverige tidigare ett stabilt och i huvudsak fossilfritt elsystem byggt på vattenkraft och kärnkraft och med låga och förutsägbara priser. Genom politiska beslut har systemet förändrats i riktning mot mer väderberoende produktion och mindre planerbar kraft, vilket har ökat osäkerheten i elsystemet.

Samtidigt som det är positivt att EU förenklar tillståndsprocesserna och att fler länder minskar sitt fossilberoende behöver vi för vår del säkerställa balansen i elsystemet, bland annat genom att möjliggöra för ny kärnkraft. Vi behöver ett system som kombinerar fossilfrihet med stabilitet och leveranssäkerhet. Utan det riskerar vi jobb, investeringar och Sveriges konkurrenskraft. Vi får inte upprepa historiska misstag utan måste säkerställa en ansvarsfull elproduktion för framtiden.

Herr talman! Regeringen har ingått en överenskommelse med Somalia för att underlätta återvändande och möjliggöra verkställande av utvisningar, något som är helt avgörande både för rättsstatens trovärdighet och för att Sveriges migrationspolitik ska kunna fungera i praktiken.

För fortsatt bistånd har Sverige ställt motkrav på att Somalia ska följa folkrätten och ta emot sina av Sverige utvisade medborgare. Oppositionen, bland annat Socialdemokraterna, har riktat kritik mot det upplägget, och nu har tyvärr utvisningarna stoppats. Det innebär att det i dagsläget inte fullt ut är möjligt att utvisa den som inte har rätt att vistas i Sverige.

Vad gör ministern för bedömning av hur politiska utspel från oppositionen påverkar Sveriges möjligheter att verkställa utvisningar till Somalia eller andra länder som historiskt har varit motvilliga att ta emot sina egna medborgare?

Herr talman! I Kristianstad har en imam öppet predikat om att män ska slå sina fruar om de inte lyder. Vi kämpar hårt i Sverige för att stoppa mäns våld mot kvinnor, och så har vi personer, år 2025, som uppmanar till kvinnomisshandel. Det är vidrigt, och det ligger långt ifrån de värderingar som vi vill ha i Sverige.

Tidigare regeringars naiva inställning har lett oss hit. Detta är ett av de största misslyckandena i svensk politik. Sverigedemokraterna vill här tydligt markera en röd linje. Den som vill ta med sig en sådan unken kvinnosyn hit är inte välkommen att stanna i Sverige.

Vad avser migrationsministern att göra för att säkerställa att det finns möjlighet att riva upp medborgarskap för den som uppvisar bristande vandel genom att uppmuntra till kvinnoförtryck?

Herr talman! Nyligen aviserade LKAB att sprickzonen i Kiruna utökas långt utöver den tidigare förutspådda gränsen, vilket innebär att ytterligare 6 000 personer måste lämna sitt hem när gruvan expanderar.

Gruvan är värdefull, inte bara för Kiruna utan för hela landet, och det finns en bred samsyn kring en fortsatt brytning. Men på grund av konkurrerande riksintressen saknas det paradoxalt nog byggbar mark i Sveriges till ytan största kommun. En ytterligare flytt av staden är därför svår att genomföra på ett acceptabelt sätt.

Regeringen har gett länsstyrelsen i uppdrag att samordna frågan om riksintressena. Men jag vill fråga ministern: Vilka andra åtgärder avser regeringen att vidta för att stötta Kiruna kommun och för att säkerställa att det finns byggbar mark inte bara för flytten utan också för en fortsatt samhällsutveckling?

Herr talman! Barns och ungas psykiska ohälsa är ett växande samhällsproblem. Flera studier pekar på ett samband mellan ökad skärmtid, en stillasittande livsstil och negativa effekter på den psykiska hälsan.

Enligt en ny rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har levnadsstandarden för barn och unga försämrats, och andelen unga med fetma har ökat. Forskning visar också att sociala medier kan bidra till stress, ångest och en försämrad självkänsla, speciellt för flickor i tonåren. Vi har fått en generation depp när vi borde ha haft en generation pepp.

Delar socialministern uppfattningen om sociala mediers påverkan på barns och ungas psykiska hälsa? Hur ser socialministern på en utredning om åldersgränserna för sociala medier för att förbättra det förebyggande folkhälsoarbetet?

Herr ålderspresident! Man ska komma ihåg att det land som Tidöpartierna ärvde hösten 2022 var ett trasigt land med enormt många stora problem.

Det är såklart viktigt att beta av problemen undan för undan, och för det krävs det naturligtvis investeringar. Vi har inte en aldrig sinande kassa eller ett pengaträd i regeringens källare som vi kan använda oss av. Vi måste se till att de satsningar vi gör är viktiga och riktiga och att de har effekt.

Vinnova har fortfarande kvar uppdraget, och det finns fortfarande pengar till det. Men jag tror att det finns andra delar i det här som är viktigare för företagen, och jag tror att frågan är för viktig för att vi ska skapa en politisk konflikt som kanske inte är nödvändig. Jag tycker att vi ska arbeta tillsammans för att hitta bästa vägen för företagen. Där tror jag att vi kan vara överens, jag och ledamoten.

Herr ålderspresident! Tack till ledamoten för frågan!

Det finns en uppsjö av olika stöd från det offentliga till det privata näringslivet. Det är innovationsstöd, industrikliv, klimatkliv och så vidare. Att få en överblick över systemen och stöden och över vad de har för effekt är mer eller mindre omöjligt.

Vi måste göra satsningar som faktiskt gör nytta på riktigt. Så länge vi inte vet var pengarna hamnar är inte mer pengar alltid lösningen. Jag tror att ledamoten och jag är överens om att regelförenklingar för företag kommer att bidra till en ökad innovationskraft och även stärka konkurrenskraften för Sveriges företag ute i världen.

Vi har ju en historik i Sverige av att tillämpa till exempel EU-direktiv och annat som kommer från Bryssel på ett sätt som kanske inte alltid harmonierar med vad företagen vill och behöver och på ett sätt som kanske inte alltid heller är nödvändigt.

Jag tror att det viktiga är att vi skapar regelförenklingar för företag och att vi skyddar immateriella rättigheter och stärker skyddet för de små och medelstora företagen när det kommer till deras immateriella tillgångar.

Herr ålderspresident! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 8.

Immaterialrätt framstår antagligen för många som både tråkigt och komplicerat, men trots detta är vi alla dagligen omringade av immateriella tillgångar, troligtvis utan att reflektera över det eller ens veta om det.

Immaterialrätt handlar om tillgångar som inte är fysiska. Det kan till exempel vara uppfinningar som skyddas via patent, varumärken, logotyper eller företagsnamn som skyddas genom varumärkesskydd. Det kan vara design och formgivning som skyddas genom mönsterskydd. Det kan också vara litterära och konstnärliga verk som böcker, musik och film som skyddas av upphovsrätten. Allt detta är tillgångar som har ett värde.

Syftet med immaterialrätten är att uppmuntra kreativitet, innovation och företagsamhet genom att ge skapare och uppfinnare ensamrätt att bestämma över hur deras verk eller idéer ska få användas under en viss tid.

Det gör att de kan få en belöning för det arbete och den tid som de har lagt ned på sin uppfinning eller sitt varumärke och att andra inte kan stjäla det som tillhör dem.

Herr ålderspresident! Det svenska folket är exceptionellt när det kommer till uppfinningar och innovationer. Sverige har genom åren, via våra uppfinnare, fått globala storföretag som varit avgörande för Sveriges utveckling.

Vi står dock i dag inför en utmaning som hotar Sveriges position som ledande innovationsnation. Trots vårt rika arv av uppfinningar och teknologiska framsteg riskerar vi att förlora mark i den globala konkurrensen. En central orsak till det är bristerna i vårt immaterialrättsliga system, särskilt när det gäller att skydda och försvara patent.

En del i att återskapa det vi har förlorat och åter göra Sverige till en blomstrande industrination är att underlätta för nya uppfinningar, lösningar och innovationer och att skydda dem från immaterialrättsintrång. Här kan och bör politiken ta på sig sin del.

Sverigedemokraterna har lyft fram de här problemen och föreslagit konkreta åtgärder för att stärka Sveriges innovationskraft. Men, herr ålderspresident, det är inte lätt att navigera i den juridiska djungeln. Vi föreslår därför att en myndighet ska få i uppdrag att assistera svenska företagare och uppfinnare vid immaterialrättsliga intrång. Det skulle kunna handla om rådgivning, stöd och vägledning för att hjälpa aktörer att navigera i det komplexa rättssystemet. Vi vill också utreda hur en försäkringslösning med statlig garanti skulle kunna erbjuda skydd och ekonomiskt stöd för dem som hamnar i en tvist om sitt patent.

Vidare föreslår Sverigedemokraterna att det ska införas ett tak för rättegångskostnader vid patenttvister för att hjälpa småföretagare och uppfinnare att försvara sina rättigheter. Detta är något som annars kan kosta stora summor och som kan hindra mindre aktörer från att ta sin sak till domstol. Så ska det såklart inte vara. Näringsutskottet riktade 2022 ett tillkännagivande till regeringen om att se över handläggningstider och processkostnader, så att även mindre aktörer får möjlighet att skydda sina patent.

De här förslagen är inte bara önskvärda. De är också nödvändiga. I en studie från Chalmers från 2023 analyserades ett stort antal rättegångar i 40 länder, däribland Sverige, där mindre företag deltagit i olika rättstvister. Resultatet visade att de små aktörerna och deras rådgivare saknade både erfarenhet och kunskap när det gällde immaterialrätt. Det är därför avgörande att vi skapar ett system där även små och medelstora företag har möjlighet att försvara sina rättigheter utan att riskera hela sin ekonomi. Vi måste säkerställa att det finns en rättslig infrastruktur som är tillgänglig och rättvis för alla aktörer, oavsett storlek.

Herr ålderspresident! Vi kan inte tillåta att ett bristande skydd för immateriella rättigheter hindrar Sveriges innovationskraft. Vi måste undanröja onödig byråkrati och regelkrångel för företag för att möjliggöra nyetablering och innovation. Det här gäller för alla företag – nya som gamla, små som stora – i alla branscher. Det ska inte vara så himla krångligt.

Genom att vidta dessa åtgärder kan vi skapa ett system som främjar innovation, skyddar uppfinnare och säkerställer att Sverige förblir en ledande aktör inom forskning och utveckling – från tändstickor och skiftnycklar, via Bluetooth, Spotify och mobilt bredband och in i framtiden.

Fru talman! Ekonomiskt våld, alltså att försöka kontrollera eller styra sin partners ekonomi, är en allvarlig form av maktutövning. Sverige har genom Istanbulkonventionen förbundit oss att motverka ekonomiskt våld, men trots detta finns begreppet inte i svensk lagstiftning.

Riksrevisionen konstaterade i en rapport nyligen att det finns brister i statens hantering av ekonomiskt våld i nära relationer. De som är utsatta för den här formen av våld vittnar om att det kan vara svårare att läka ifrån än fysiskt våld och att myndigheter ofta möjliggör våldet snarare än motverkar det. Så här kan vi inte ha det.

Sverigedemokraterna har drivit på för att förändra reglerna kring bodelning, som i dag kan utnyttjas för ekonomiskt våld, och där har vi en utredning på gång. Jag vill fråga justitieministern vilka andra åtgärder han avser att vidta för att motverka ekonomiskt våld.

Fru talman! I går sa riksdagen ja till gårdsförsäljning av alkohol. Det är en efterlängtad reform som Sverigedemokraterna har drivit igenom tillsammans med regeringen för att främja företagande, landsbygdsutveckling och turism. Men tillämpningen av lagen har kritiserats trots att den inte ens har införts än. Bakgrunden är att Folkhälsomyndigheten i sina förslag till nya föreskrifter har lagt onödigt skarpa begränsningar. Dessutom har Socialdemokraterna, som säger nej till gårdsförsäljning, redan börjat sätta käppar i hjulet för små dryckesproducenter genom att begränsa öppettiderna i de kommuner där de styr.

Kommunala avgifter och villkor kommer att kunna slå väldigt olika. Jag vill därför fråga vad civilminister Slottner kommer att göra för att säkerställa att mikrobryggerier, vingårdar och destillerier som vill införa gårdsförsäljning inte drabbas negativt beroende på i vilken kommun de verkar och vem som styr den.