Jonas Andersson

Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag också är glad över det arbete vi har gjort med demokrativillkoren och att de har införts. Samtidigt inser jag att det ibland kan vara svårt att träffa exakt så rätt som man vill med den här typen av lagstiftning. Man behöver alltså alltid vara redo att göra mer, tänker jag.

Ett fenomen i det svenska samhället som skapat en het politisk debatt och krav på åtgärder är så kallade aktivklubbar, som jag tror att Jakob Forssmed själv nämnde nyss. När det fenomenet har beskrivits i medier har man talat om det som ett slags celler med kopplingar till politisk extremism där personer samlas för kampsports- och styrketräning. Man bygger upp en typ av våldspotential, skulle man kunna säga. De aktivklubbar som har lyfts fram i den svenska debatten har haft sin politiska hemvist på andra kanten, om man jämför med Collective Effort IF som jag tar upp här i debatten. Men om man tänker efter: Vad är det egentligen som skiljer Collective Effort från de aktivklubbar som medierna har skrivit om?

I fallet med Collective Effort handlar det tveklöst om politisk extremism. Samtidigt tränar man alltså kampsport, styrketräning och så vidare tillsammans. Man utvecklar sina färdigheter och, om man så vill, sin våldspotential. På ett sätt är fallet med Collective Effort mer långtgående än de aktivklubbar på högerkanten som har omtalats i medierna, detta med tanke på att man finns med under ett statligt paraply som mottar miljarder i statsbidrag.

Mot bakgrund av det som har framkommit i den här debatten vill jag slutligen fråga Jakob Forssmed om han är beredd att se över demokrativillkoren vid statsbidrag till civilsamhället ytterligare. Hur ser Jakob Forssmed egentligen på demokrativillkoren framöver?

Det är förvisso bara drygt ett år sedan demokrativillkoren trädde i kraft, men jag tror det är viktigt att alltid stå redo att göra mer. När organisationer med så här tydliga vänsterextrema och våldsbejakande inslag legitimeras av staten kan vi inte vara nöjda.

Herr talman! Tack, Jakob Forssmed, för svaret!

Jag lyfter den här typen av frågor också eftersom jag vet hur viktigt civilsamhället är för Sverige som land. Det svenska föreningslivet är på många olika sätt en grundpelare i vårt samhälle. Det är också därför jag tycker att det är viktigt att vi ser till att pengar inte går till fel krafter.

Jag förstår naturligtvis det som Jakob Forssmed tar upp: att han som statsråd inte kan gå in och säga att en specifik förening inte ska få bidrag och så vidare. Det är därför jag ställer frågorna lite mer generellt, utifrån den proposition som riksdagen beslutade om tidigare under mandatperioden.

Jag tycker i varje fall att det framkom en del positiv information i Jakob Forssmeds svar på den interpellation som jag ställt. Jag tänker bland annat på att de nya demokrativillkoren för statsbidrag till civilsamhället har implementerats i förordningen om statsbidrag till idrottsverksamhet. Jag kände faktiskt redan till det, men jag vill ändå understryka att det var bra att Jakob Forssmed lyfte upp det som ett exempel på en förändring som har skett.

Hade de nya demokrativillkoren inte implementerats hade det kanske kunnat vara en förklaring till hur en organisation som Collective Effort, med både vänsterextrema och våldsbejakande inslag, kan finnas med i en organisationsstruktur som mottar statsbidrag. Men nu har demokrativillkoren implementerats. Det gör det hela mycket märkligt, tycker jag.

För mig är det extremt anmärkningsvärt att en organisation med så tydliga vänsterextrema och våldsbejakande inslag kan finnas med i en organisationsstruktur som alltså mottar miljardbelopp av skattebetalarna, av staten.

Jakob Forssmed nämner att Riksidrottsförbundet inte har fördelat statsbidrag direkt till Collective Effort. Det är förstås bra om det ligger till på det sättet. Det är för mig en självklarhet att inte en enda krona av skattebetalarnas pengar ska hamna i våldsbejakande extremisters fickor.

Herr talman! Jag menar att Collective Effort och vad de sysslar med dessvärre ändå legitimeras just nu av den statliga politiken. Genom sin koppling till Riksidrottsförbundet blir Collective Effort en del av en statligt erkänd struktur. Det blir som en typ av kvalitetsstämpel. Även om Collective Effort inte får egna statsbidrag verkar man inom ett system som finansieras med skattemedel. Man får tillgång till resurser, nätverk, plattformar och så vidare.

Det jag undrar är: Håller Jakob Forssmed med mig om att det kan finnas en risk för att den statliga civilsamhällespolitiken legitimerar extremism även om det inte sker genom direkta statsbidrag?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Jakob Forssmed för att han är här. Det är bra att vi i riksdagen i dag kan sätta fokus på hur vi kan säkerställa att inga statsbidrag hamnar i fickorna på extremister.

Jag har alltså ställt frågor till Jakob Forssmed om hur det kan säkerställas att inga statsbidrag till organisationer inom idrottsrörelsen går till den vänsterextrema miljön eller andra antidemokratiska krafter. Jag riktar då in mig både på vad som har gjorts och vad man avser att göra framöver.

Jakob Forssmeds svar på interpellationen är klargörande i vissa delar, men det finns samtidigt frågetecken kvar för mig, vilket jag kommer in på senare.

Herr talman! Den specifika organisation som har gjort att jag har valt att ställa den här interpellationen är en idrottsförening i Malmö vid namn Collective Effort IF. Föreningen är uttalat socialistisk – bara detta kan man tycka är lite udda. Föreningen bedriver hur som helst verksamhet inom olika typer av kampsporter som muay thai, alltså thaiboxning. Men man sysslar även med styrketräning, fotboll och annat.

De senaste månaderna har föreningen fått medial uppmärksamhet i både traditionella medier och i sociala medier på olika sätt. Och det är ingen vacker läsning.

I föreningens lokal är det fullt med kommunistisk propaganda, exempelvis i form av affischer. Det är ett rent romantiserande av diktatur och revolution som man sysslar med. Till exempel har man satt upp sovjetiska affischer i sin lokal.

Förutom kommunistpropagandan är det uppenbart att man har ett samröre med den vänsterextrema miljön i Sverige. Exempelvis lägger man i sina grupper på sociala medier ut bilder på specialdesignade basebollträn med den vänsterextrema organisationen Antifascistisk aktions logotyp på, alltså en logotyp med svarta och röda fanor.

Vidare har Collective Effort hyllats i tidningen Brand, en tidning som i sin tur har kopplingar till den vänsterextrema miljön. Det är förvisso ett antal år sedan, men Brand har bland annat tidigare JK-anmälts av Säpo, som då ansåg att tidningen uppviglat till våldshandlingar.

Det är inte nog med detta. Det förekommer även inslag i Collective Efforts verksamhet som det är svårt att se som annat än en ren uppmuntran till våld mot folkvalda politiker. Man stoltserar till exempel med slagpåsar med Jimmie Åkessons ansikte på. Man tränar alltså slag och sparkar mot bilder på politiker. Det är möjligt att det förekommer uppmuntran till våld även mot andra politiker, men det här är det som jag har tagit del av.

Herr talman! Varför är det då viktigt att lyfta upp det här i riksdagen? Jo, förutom att det naturligtvis i största allmänhet är viktigt att vi bekämpar vänsterextremism är det så att det finns statsbidrag med i bilden kring den här föreningen.

Collective Effort är ansluten till Svenska Muaythaiförbundet. Därigenom är man också en del av Riksidrottsförbundets struktur, vilket Collective Effort också anger på sin egen hemsida. Riksidrottsförbundet mottar i sin tur miljardbelopp från staten, som man fördelar vidare i idrottsrörelsen.

Mot den här bakgrunden undrar jag: Är Jakob Forssmed nöjd med hur demokrativillkoren hittills har implementerats sedan införandet häromåret? Och hur ser ministern på hur civilsamhällespolitiken har förändrats sedan dess?

Herr talman! Nu debatterar vi kulturutskottets betänkande om idrott, friluftsliv och spel, och jag kommer att redogöra för Sverigedemokraternas inställning till de politiska frågor som återfinns i betänkandet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag ska också säga att jag täcker upp för en partivän som inte kunde vara här i dag.

Idrotten, friluftslivet och de kulturella och kreativa näringarna är av central betydelse för det svenska samhället. De bidrar till stärkt gemenskap och folkhälsa och stärker också individens utveckling och Sveriges konkurrenskraft. Självklart är de också betydelsefulla för Sverigebilden. Se bara på Sveriges idrottsframgångar internationellt, nu senast i vinter-OS.

Att bedriva en politik som skapar goda möjligheter för dessa rörelser och näringar är därför en viktig uppgift för politiken. Det finns väldigt mycket att säga när det kommer till idrott, friluftsliv och spel, för det är breda områden. I dagens debatt ska jag göra några nedslag i aktuella frågor.

Herr talman! Sverigedemokraterna och regeringen gör mycket för att stärka idrotten i vårt land. Ett aktuellt exempel är satsningen på idrottshallar och andra idrottsplatser i statens budget för 2026 och 2027. Satsningen innefattar inte bara ekonomiskt stöd för att finansiera anläggningar utan också ett kunskaps- och processtöd. Idrottens tillgång till lämpliga anläggningar och miljöer är avgörande för att föreningsidrotten ska kunna verka. Mot denna bakgrund är vår satsning väldigt viktig. Sverigedemokraterna har länge förespråkat reformer i denna riktning, och Danmark har här varit en förebild för oss.

Så sent som i dag kunde vi läsa en nyhet i medierna om Internationella olympiska kommittén, IOK, som jag känner att jag måste säga något om. IOK kommer framöver att införa könstester för potentiella kvinnliga deltagare. Deltagare som har en manlig kromosomuppsättning kommer inte att få tävla i damklassen i OS, och det gäller redan till sommar-OS i Los Angeles 2028. Detta gäller helt oavsett vad en person identifierar sig som.

Det är bra att det blir så här. Det här är nämligen en viktig rättvisefråga i idrotten. Det är också en viktig jämställdhetsfråga. Biologiska kvinnor ska inte tävla mot biologiska män, och nu behöver de inte bli överkörda och få fullständigt orimliga konkurrensnackdelar inom sina idrotter. Sverigedemokraterna har länge vänt sig mot denna politiskt korrekta orättvisa, så beskedet från IOK är därför glädjande. Till de partier som inte har vågat stå upp för detta vill jag säga att ni har svikit våra kvinnliga idrottare.

Herr talman! Idrotten är en folkrörelse i Sverige. Men den är också mycket mer. Mellan idrotten och spelmarknaden finns tydliga kopplingar, och på så sätt är det logiskt att kulturutskottet också ansvarar för frågor som rör spelmarknaden. Kopplingen mellan idrott och spel finns via lotterier, som är med och finansierar civilsamhället i Sverige. Men det handlar också om spel på sport, vilket är ett nöje för många svenskar.

Under mandatperioden har ett antal reformer skett för att Sverige ska få en mer balanserad svensk spelmarknad. Tidigare i år fattade riksdagen exempelvis beslut om ett nytt förbud mot spel på kredit, en debatt jag själv deltog i. Det var ett klokt beslut som ytterligare bidrar till ett stärkt konsumentskydd för spelarna.

Ett annat beslut som riksdagen har fattat under mandatperioden är att ge spelbolagen utökade möjligheter att använda personuppgifter i syfte att uppfylla omsorgsplikten, som i sin tur syftar till att skydda spelarna. Också det bidrar förstås till ett stärkt konsumentskydd.

Ytterligare en reform på spelmarknadsområdet under mandatperioden är förstås det omdebatterade beslutet att plocka bort det undantag i spellagen som gav partipolitiska lotterier gräddfiler. Detta beslut var viktigt för den svenska spelmarknadspolitikens anseende men också för de politiska partiernas anseende.

Jag skulle kunna prata länge om dessa frågor, men jag väljer att avsluta här.

Herr talman! Jag tror att jag träffade en öm punkt vad gäller förhållandet mellan ABF och Socialdemokraterna.

En del socialdemokrater i riksdagen sitter på dubbla stolar. De sitter alltså i distriktsordförandeposition i ABF och är samtidigt riksdagsledamöter och beslutar om pengar till sina egna organisationer. Det som blir så konstigt är att de då också säger att man ska ha tillit till civilsamhället.

Jag tycker som sagt att många organisationer förtjänar denna tillit, men jag tycker inte att förhållandet att vi har beslutsfattare som sitter här och fattar beslut om hundratals miljoner kronor till sina egna organisationer förtjänar någon tillit. Det är min absoluta uppfattning att detta jävsförhållande skadar tilliten till statens civilsamhällespolitik.

Hade det inte varit bättre för tilliten till civilsamhället om vi hade sluppit det här och inte haft socialdemokrater som sitter på dubbla stolar, i både ABF och riksdagen? Jag tror att det hade varit mycket bättre för civilsamhället.

(Applåder)

Herr talman! Jag har i dagens debatt hört mycket om tillit och att man ska ha tillit till civilsamhället. Jag önskar givetvis att vi kunde ha det i alla lägen, och många organisationer i landet har verkligen gjort sig förtjänta av denna tillit. Men det har också hänt saker politiskt som har skadat förtroendet för hur statsbidrag hanteras. Inte minst är Socialdemokraterna ansvariga för det eftersom tidigare regeringar har gett pengar till islamister, fuskare och bedragare. Att bara tjata om tillit utan att se verkligheten och sitt eget ansvar håller inte.

Jag fortsätter där jag slutade i förra replikskiftet: Socialdemokraternas förhållande till ABF. I kulturpolitiken pratas det ofta om armlängds avstånd. Jag tror att partierna tolkar det lite olika, för jag har hört ganska många olika definitioner beroende på partitillhörighet. Hur tänker Socialdemokraterna att de ska hålla armlängds avstånd när partiets riksdagsledamöter beslutar om statsbidrag till ABF samtidigt som samma riksdagsledamöter har höga poster i ABF och styr den verksamheten? Det blir ju ingen armlängd.

Fru talman! Jag kan börja med att säga att det är en i allra högsta grad seriös fråga. Jag står här i Sveriges riksdag och tar upp detta för att jag tycker att det är viktigt.

Jag tror att en del av den ganska uppskruvade retorik som man hör från den rödgröna sidan bottnar i att man har de här särintressena och specialintressena i ett studieförbund som också råkar vara det som tar emot i särklass mest statsbidrag.

Man har kunnat se det på debattsidorna, där Socialdemokraterna har varit ute och vevat nu under våren. Bland annat i Jönköpings-Posten har man skrivit under debattartiklar som både riksdagsledamot och ordförande för ABF Sydöstra i en debattartikel där man lobbar för mer bidrag till den egna verksamheten.

Jag tycker faktiskt att det är väldigt allvarligt att man gör på det här sättet. Det finns en jävssituation i det här som är extremt uppenbar, och jag tänker: På vilket sätt skiljer sig det här från om man hade haft ett motsvarande fall när det gäller näringslivet, om man hade haft en person som sitter som riksdagsledamot och lobbar för mer bidrag till den bransch som man själv jobbar i? Det är ju precis samma sak, egentligen.

Jag vill fråga Magnus Manhammar om han inte ser den relationen här och att det finns en olämplighet i det här. Skiljer det här sig från det motsvarande fall som jag precis nämnde?

Fru talman! Magnus Manhammar är ju engagerad i frågor om folkbildning, så jag tänker passa på att ställa ett par frågor nu när jag har chansen i debatten.

Jag har debatterat de här frågorna med Magnus Manhammar tidigare och konstaterat att Socialdemokraterna har ett väldigt intimt band till ett av studieförbunden: ABF, det studieförbund som mottar i särklass mest bidrag från staten. Det handlar om hundratals miljoner kronor som de mottar. Samtidigt har man de här intima banden. Och det är inte bara på någon sorts allmän organisatorisk nivå historiskt sett, utan Socialdemokraterna har till och med nu sittande riksdagsledamöter som också har ledande positioner i ABF.

Min fråga till Magnus Manhammar är därför: Är det verkligen lämpligt att man gör på det här sättet – att man sitter och lobbar för hundratals miljoner kronor till en verksamhet där man själv är ordförande och har en ledande ställning? Är det någon sorts socialdemokratisk variant av cirkulär ekonomi?

Fru talman! I dag debatteras kulturutskottets betänkande om det civila samhället, trossamfund och folkbildning. Jag tänker därför att redogöra för Sverigedemokraternas hållning när det gäller frågor som behandlas i betänkandet. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Både för Sverige som helhet och för den enskilda människan är det civila samhället mycket betydelsefullt. Det är en positiv kraft som skapar mening i vardagen och som bidrar med gemenskap, bildning, kultur, fysisk aktivitet och mycket annat. Det här vet vi mycket väl.

Det civila samhället ska dock inte tas för givet av politiken, eftersom de beslut vi fattar påverkar förutsättningarna som civilsamhället verkar under. För Sverigedemokraterna är det centralt att politiken ger goda förutsättningar för civilsamhället att utvecklas samtidigt som vi värnar civilsamhällets oberoende. Civilsamhället får inte bli så beroende av staten att det riskerar att bli det offentligas förlängda arm.

Jag menar att en sådan utveckling tog fart under tidigare rödgröna regeringar. Då fattades politiska beslut som ställde till med stora problem, till exempel när det kommer till invandringspolitiken, som man sedan ville sätta civilsamhället på att fixa.

Fru talman! Sedan valet 2022 har ordning och reda varit i fokus för Sverigedemokraterna och regeringen när det kommer till politiken för civilsamhället, inklusive folkbildningen och trossamfunden. Under mandatperioden har vi tydligt agerat för ökad kontroll och uppföljning när det gäller statsbidrag som delas ut till civilsamhället.

Det är för civilsamhällets bästa som vi har återtagit kontrollen över bidragsflödena. Den vanskötsel av civilsamhällespolitiken som skedde under den rödgröna regeringen ledde fram till att pengar sprätte iväg åt alla möjliga håll, inklusive till islamister, kriminella, bedragare och så vidare. Det här skadade förtroendet för statens politik för civilsamhället i allmänhetens ögon.

Den här mandatperioden har varit en resa för att återupprätta förtroendet för civilsamhällespolitiken. När de rödgröna styrde delades tiotals miljoner kronor årligen ut till det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd och till Islamiska Shiasamfunden i Sverige, som hänger ihop med Irankopplade Imam Ali Islamic Center i Järfälla. Under den här mandatperioden har bidragen till båda dessa organisationer dragits in. Det blev bidragsstopp för islamisterna.

När de rödgröna styrde präglades politiken för studieförbunden av såväl medierubriker som myndighetsrapporter om fusk och fiffel med skattebetalarnas pengar, detta på en nivå man knappast trodde var möjlig. Under den här mandatperioden ser vi inte den typen av rapportering på samma sätt. Våra satsningar på kontroll och uppföljning gör skillnad.

Sverigedemokraterna och regeringen har gjort mycket under mandatperioden för ordning och reda i civilsamhällespolitiken. Redan kort efter valet såg vi till att skärpa riktlinjerna till Folkbildningsrådet. Vi inkom med tilläggsdirektiv till Folkbildningsutredningen som har gjort att vi har fått beslutsunderlag som adresserar den jävssituation som finns i och med att studieförbunden å ena sidan är med och kontrollerar Folkbildningsrådet, å andra sidan är mottagare av statsbidrag från samma organisation. Vi har även infört skärpta och enhetliga demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället, och vi ser att detta börjar få effekt till exempel vad gäller den Irankopplade islamistverksamheten i Järfälla som jag nämnde tidigare.

Sverigedemokraterna följer noggrant implementeringen av de nya demokrativillkoren. Skulle det visa sig att det finns behov står vi redo att agera för fortsatta åtstramningar.

En viktig nyhet från Sverigedemokraterna och regeringen som kom i slutet av 2025 är att de nya, skärpta demokrativillkoren som riksdagen har beslutat om under mandatperioden nu implementeras för folkbildningsväsendet. Demokrativillkoren gäller dessutom inte bara studieförbund och folkhögskolor utan också deras samarbetspartner. I beslutet från Sverigedemokraterna och regeringen ingår också krav om att man öppet ska redovisa vilka samarbetspartner man har.

Att det öppet ska redovisas vilka man samverkar med och att demokrativillkoren också omfattar nästa led är helt avgörande för att vi ska ta kontroll över att statsbidraget går till rätt saker, inte minst för att just samarbete med organisationer i nästa led är en viktig del av vad folkbildningens aktörer sysslar mycket med. Det här gör att eventuella problem kan upptäckas i ett tidigare skede så att vi slipper städa upp lika mycket i efterhand.

Den bristande transparens och skyddade verkstad som tidigare har varit rådande hos vissa studieförbund har varit ett stort problem som har gjort att skattepengar har kunnat hamna i fickorna på extremister och andra skurkar.

Fru talman! Under mandatperioden har vi alltså tagit ytterligare steg för krav och transparens, kontroll och uppföljning. Genom att ta kontroll över bidragsflödena värnar vi skattebetalarnas pengar och på så sätt förtroendet för civilsamhällespolitiken.

Mandatperioden 2022–2026 har politiken för civilsamhället tagit fart åt rätt håll. Sverigedemokraterna bevakar ständigt utvecklingen för att se till att vi håller kursen. Skulle olyckan vara framme och vi får en rödgrön regering i höst finns det en risk för att mycket av det goda arbetet för civilsamhället kommer att skjutas i sank. Detsamma gäller förstås en lång rad andra politikområden.

Låt oss se till att vi inte hamnar där efter höstens val!

I detta anförande instämde Pia Trollehjelm (SD).

Fru talman! I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande Ett nytt förbud mot spel på kredit. Där behandlar vi regeringens proposition med samma namn. Sverigedemokraterna står bakom förslagen i propositionen, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag till beslut.

Spelmarknaden omreglerades till ett licenssystem för drygt sju år sedan. Det är en omreglering som på det stora hela har varit framgångsrik och som det har funnits en bred enighet kring bland partierna i riksdagen.

För Sverigedemokraterna har det varit viktigt att inte genomdriva reformer som kastar om villkoren alltför mycket på spelmarknaden för såväl spelarna som bolagen. Förutsägbarhet och tydlighet med vad som gäller på sikt är viktigt för att det inte ska bli vilda västern på marknaden med oklara gränser för vad som gäller kring exempelvis marknadsföringen.

Under mandatperioden har riksdagen beslutat om ett antal propositioner som på olika sätt kalibrerar och genomför nödvändiga justeringar av lagstiftningen som berör spel. Exempelvis har konsumentskyddet stärkts när det gäller bolagens möjligheter att använda personuppgifter för att kunna uppfylla omsorgsplikten i syfte att skydda spelarna.

Häromåret fattades beslut om att plocka bort en rad undantag i spellagen som gav gräddfiler till partipolitiska lotterier, även det en viktig reform för att värna legitimiteten i systemet i allmänhetens ögon och komma bort från den lagstiftning som Socialdemokraterna riggade för egen vinning. Det ska inte vara möjligt att som politiskt parti med hjälp av undantag i spellagen sko sig på samhällets mest utsatta, oavsett om det sker från ett callcenter i Barcelona eller från annat håll.

Fru talman! Förslagen i propositionen som vi i dag debatterar kretsar kring kreditförbud när det gäller spel. Den nya reglering som föreslås skulle bredda den princip som redan finns om att licenshavare och spelombud inte får erbjuda eller lämna krediter för spel. Vi stärker på så sätt konsumentskyddet ytterligare för att motverka destruktivt spelande och skuldsättning i det svenska samhället. Det är mycket positivt.

Kanske tycker någon att det utvidgade kreditförbudet borde ha kommit tidigare. Att det är först nu under Tidöregeringen som vi kommer att fatta beslut om det och inte när de rödgröna styrde bör man dock inte förvånas över. Hur skadligt kreditspelande kan vara har Socialdemokraterna och deras lotteriverksamhet visat mycket tydligt genom åren.

Socialdemokraternas lotteriverksamhet uppmärksammades medialt för ett antal år sedan för att ha sålt lotter på kredit till redan skuldsatta. Man gjorde så att tusentals svenskar hamnade hos Kronofogden för att inte ha betalat sina lotter.

Fru talman! Genom propositionen om ett nytt förbud mot spel på kredit tar riksdagen nya steg mot en än sundare svensk spelmarknad, med hänsyn tagen till både spelarnas bästa och att marknaden ska fungera för de bolag som verkar där.

Fru talman! Jag vill återigen tacka Jakob Forssmed för svaret.

Något jag kanske inte tycker har framkommit tillräckligt ordentligt gällande händelsen i Kristianstad där en imam öppnade för våld mot kvinnor är att det han har sagt alltså inte är hans eget påhitt. Det han har sagt om hur man får slå kvinnor är något som står i en sura, det vill säga i en del av Koranen. Jag tänker inte börja rabbla passager från islams urkund här i kammaren, men det är ändå värt att ha det sagt så att man förstår vad detta bottnar i.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så osannolikt att uttalanden som det i Kristianstad kan förekomma då och då i Sverige. Att tanken att kvinnomisshandel är okej sprids på det här sättet är ytterligare en aspekt av problemet med islamiseringen av Sverige.

De organisationer som tar emot statsbidrag från Myndigheten för stöd till trossamfund har kopplingar till en rad olika trosuppfattningar – så är det ju – och problem kan förstås förekomma här och var. Ingen är helt utan fel. Men, fru talman, jag vill ändå påstå att det muslimska civilsamhället, som mottar statsbidrag, sticker ut när det gäller tvivelaktigheter och en speciell problematik.

Det kan handla om det jag var inne på innan, det vill säga utländsk finansiering av moskébyggen. Många moskébyggen som är på gång i Sverige har den här kopplingen. Det kan också handla om kopplingar till islamistiska nätverk – vi var inne på Muslimska brödraskapet här tidigare. Vidare kan det handla om olika demokratifientliga uttalanden, som att öppna upp för just kvinnomisshandel. Det kan också handla om krav på särlagstiftning i Sverige, alltså sharia, vilket Sveriges Muslimska Förbund redan för många år sedan öppnade upp för.

Därför undrar jag avslutningsvis vad Jakob Forssmeds bedömning är av varför det är just kring det muslimska civilsamhället som vi ser så många demokratiproblem av det här slaget. Och vad vill statsrådet göra åt den saken?

Fru talman! Jag tackar Jakob Forssmed för svaret. Jag vill återigen tacka för det goda samarbete vi har haft under mandatperioden när det gäller de här frågorna.

Jag skulle vilja ge lite mer bakgrund till det här med Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, som församlingen i Kristianstad tillhör – där man alltså öppnade för kvinnomisshandel.

Jag ska också säga att det för övrigt är så galet att bekämpandet av islamism har behövt bli en så stor fråga i Sverige. Jag tänker exempelvis på de äldre – de som växte upp på 50- och 60-talen. Jag tror inte att de personerna i sin vildaste fantasi kunde tänka sig att den här typen av frågor skulle bli så här stora.

Men för att återgå till ämnet: Förenade Islamiska Föreningar i Sverige får miljonbidrag av Myndigheten för stöd till trossamfund. Min hemkommun är Linköping. Vi har just nu en omfattande debatt om ett moskébygge i staden som framför allt SD vänt sig emot, men även KD har i olika delar vänt sig emot det lokalt.

Ett avgörande skäl till detta är att det är helt uppenbart att stiftelsen som samlar in pengar har sökt ekonomiskt stöd från utländska stater. Man skriver nämligen i sina egna förvaltningsberättelser att man har varit vid utländska ambassader och gjort det. Det här är också någonting som lokalpressen har rapporterat om. Som vi vet handlar utländska stater i det här sammanhanget inte om västerländska demokratier, utan det handlar generellt sett om diktaturer i andra världsdelar.

Det är Islamiska Förbundet i Linköping som har tänkt bedriva verksamhet i den här moskén. Gissa vilken moderorganisation man har! Det är såklart Förenade Islamiska Föreningar i Sverige – som även församlingen i Kristianstad är medlem i. Man är alltså av allt att döma med och möjliggör utlandsfinansierade moskéer i våra städer. Det finns alltså ytterligare tvivelaktigheter kopplade till Förenade Islamiska Föreningar i Sverige.

Fru talman! Förenade Islamiska Föreningar i Sverige har tidigare varit uppmärksammat i medier för olika islamistkopplingar, bland annat genom förtroendevalda som man har. Till exempel har föreningens tidigare ordförande Mohamed Temsamani, som också hade förtroendeuppdrag i Miljöpartiet, omskrivits i medierna för kopplingar till det islamistiska nätverket Muslimska brödraskapet.

Temsamani hade nämligen praktiserat för Frihets- och rättvisepartiet i Egypten för ett antal år sedan. Det är ett parti som är väldigt starkt knutet till just Muslimska brödraskapet. Han har också uppmärksammats för att ha ryckt ut till försvar av den tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan, som fick avgå på grund av just islamistkopplingar.

Att civilsamhällesorganisationer finansierade med statsbidrag i mångmiljonklassen har kopplingar till Muslimska brödraskapet är dessvärre faktiskt inget nytt. En organisation som länge har pekats ut av forskare för just den typen av kopplingar var studieförbundet Ibn Rushd, som fram till ganska nyligen fick cirka 30 miljoner kronor om året i statsbidrag genom Folkbildningsrådet.

En framgång för Tidöpartierna den här mandatperioden är att vi har skärpt kontroll och uppföljning gällande statsbidraget till folkbildning så pass mycket att det faktiskt har lett fram till att Ibn Rushd inte längre får några statsbidrag. Man meddelade därefter att man avvecklar sin verksamhet.

Fru talman! Frågan är när statsbidragen till alla andra organisationer med kopplingar till islamism och Muslimska brödraskapet dras in, precis som för Ibn Rushd. Det är hög tid att statsbidraget till Förenade Islamiska Föreningar i Sverige också stoppas. Det är ju helt uppenbart att man har islamistkopplingar, och det som har framkommit här är såklart extremt allvarligt. Det är vi överens om. Men det är också bara toppen på isberget.

Sverigedemokraterna har länge motionerat i riksdagen om att utreda Muslimska brödraskapets etablering i Sverige och om andra förslag för att motverka att den här typen av islamistiska nätverk ska bita sig fast i civilsamhället i Sverige.

Jag tänkte fråga Jakob Forssmed hur han ser på Muslimska brödraskapets framfart i Sverige. Vad vill statsrådet göra ytterligare för att sätta stopp för detta islamistnätverk?

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka Jakob Forssmed för att han är här i dag och får svara på frågorna i min interpellation.

Det finns en mer generell frågeställning i min interpellation som rör problemet med att statsbidrag går till islamism i civilsamhället. Men det som föranledde mig att skriva den här interpellationen är en händelse tidigare i år i en moské där den islamiska församlingen i Kristianstad är verksam och där en imam under fredagsbönen öppnade upp för misshandel av kvinnor. Närmare bestämt talade imamen på temat ”olydiga kvinnor” om när och hur han menar att man får slå sin fru.

Enligt medierapporteringen ska imamen ha sagt att mannen först ska varna kvinnan, sedan vägra att dela säng med henne och till sist slå henne. Händelsen fick stor medial spridning och är relevant att lyfta upp här i riksdagen eftersom den visar på en baksida med islamiseringen av Sverige.

I synnerhet är frågan relevant eftersom statsbidrag finns med i bilden genom Myndigheten för stöd till trossamfund. Mer exakt erhåller Förenade Islamiska Föreningar i Sverige flera miljoner kronor om året genom Myndigheten för stöd till trossamfund. Församlingen i Kristianstad, där man predikar om kvinnomisshandel, är i sin tur medlem i Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, som alltså får statsbidrag.

Fru talman! Jakob Forssmed nämner att han fått information om att en utredning har inletts med anledning av vad som har uttalats i moskén. Det är förstås ett steg i rätt riktning.

Jag förstår att statsrådet kan vara begränsad i att kommentera enskilda ärenden hos myndigheter, men jag tänkte ändå kosta på mig att tala lite mer om frågan.

Det är helt avgörande att händelser som den i Kristianstad leder till handling. Den sortens beteende har inte i Sverige att göra och ska inte komma i närheten av skattebetalarnas pengar. Vi behöver med både ord och handling slå stenhårt mot islamismens framfart i Sverige.

Jakob Forssmed belyser i sitt svar på min interpellation flera av de bra saker som Tidöpartierna tillsammans har gjort under den här mandatperioden för att säkra att statsbidrag till civilsamhället går till vad som är tänkt och att islamister, fuskare och kriminella håller sina fingrar borta från skattebetalarnas pengar.

Jag tänker då på propositionen om demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället, där vi tillsammans såg till att ett förslag beslutades av riksdagen som var betydligt vassare än det förslag som den tidigare, socialdemokratiska regeringen lade fram.

Jag tänker också på den stödfunktion inom Centrum mot våldsbejakande extremism, CVE, vid Brottsförebyggande rådet som har inrättats för att stödja arbetet mot våldsbejakande extremism. Det är förstås också något som är väldigt positivt.

I de här delarna vill jag tacka statsrådet för gott samarbete under mandatperioden. Tidöpartierna har gjort och gör fortsatt mycket. Men vi måste ständigt hålla garden uppe. Vi kan inte sitta lugnt i båten. Vi behöver vara vaksamma när islamister och andra destruktiva krafter försöker hitta nya sätt att utöva inflytande och nya sätt att tillskansa sig skattebetalarnas pengar.

Fru talman! Eftersom jag nämnde demokrativillkoren vid statsbidrag till civilsamhället i min interpellation och statsrådet gjorde detsamma i sitt svar tänkte jag stanna till där. Det är snart ett år sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft. Det jag undrar är hur Jakob Forssmed ser på resultatet hittills. Är villkoren, enligt statsrådet, så skarpa som behövs för att säkerställa att inga statsbidrag hamnar i fickorna på islamister?

För Sverigedemokraterna står det i varje fall klart att de inte är vassa nog om det skulle visa sig att organisationer som inrymmer verksamhet där man i moskéer uppmanar till kvinnomisshandel ens kommer nära statsbidrag.

Fru talman! Ja, vi vet att studieförbunden har en lång historia i Sverige. Så är det. Det är klart att man i föreningsliv i allmänhet och även i studieförbunden kan lära människor om föreningsdemokrati och så vidare. Vi som är engagerade i politiska partier, som de som finns i kammaren, vet ju det. Många av oss har lärt oss hur det går till att till exempel anordna ett årsmöte och den typen av saker i våra lokala kommunföreningar.

Man hänvisar med ena handen till studieförbundens historia och tror samtidigt att man med andra handen ska läxa upp oss sverigedemokrater om hur det ska gå till i föreningsdemokrati, men om man kollar decennier bakåt hade Vänsterpartiet såvitt jag vet snarare nära band till diktaturer än till något slags föreningsdemokrati. Jag måste säga att det blir lite magstarkt att komma och försöka läxa upp mig gällande den saken.

Vi kan också gå in på de andra delarna. Man kan förstås göra folk fattigare med skattehöjningar och lägga fram en ren fantasibudget till Sveriges riksdag , som Vänsterpartiet har gjort, och sedan säga att folk skulle få mer kultur med det. Jag tror inte att folk kommer att ha råd med mer kultur när ni har höjt skatterna upp till taket, utan det är tvärtom, Vasiliki Tsouplaki. När skatterna på bränsle, bränslepriserna och elpriserna skjuter i höjden – och alla andra skatter som ni vill höja – kommer det inte att bli mer kultur. Det blir inte mer kultur med er politik. Det blir mindre kultur.

Fru talman! Vasiliki Tsouplaki inledde sitt anförande med att prata om att andra partier också har koppling till studieförbunden. Jag känner såklart väl till att det finns en sådan historik i flera fall. Dock känner jag inte till att något annat parti skulle ha så pass intima band till studieförbunden som Socialdemokraterna har. Jag vet till exempel att det från den borgerliga kanten på olika sätt också finns historiska band, men jag ser inte att man går rakt in som riksdagsledamot och tar över ordförandeskapet i något studieförbund samtidigt som ens partikollegor sitter och skriker i riksdagen om att demokratin är hotad.

I själva verket verkar man se det som att det är delar av stödet till förgreningar i socialdemokratin som är hotade. ABF är också en del av något större. Det är det man måste se. Vi har ju haft partilotterierna som har debatterats ganska friskt under den här mandatperioden. Där har Socialdemokraterna också stuckit ut med att vilja ha speciell lagstiftning för sin egen verksamhet, som av en slump gynnar dem själva väldigt mycket – eller rättare sagt tror jag inte att det är en slump.

För att gå in på Vasiliki Tsouplakis fråga: Det jag anförde här uppe var egentligen inte att det skulle bidra till minskat fuskande att vi sänker anslaget. Jag anförde att en hel del av det man gör är sådant som jag inte tycker är prioriterat eller att skattebetalarnas pengar ska gå till. När vi har historiska satsningar på rättsväsen, försvar och annat finns det andra prioriteringar att göra. Jag har faktiskt inga problem att stå för dessa vilken dag som helst.

Fru talman! I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande gällande utgiftsområde 17 i budgetpropositionen för 2026, vilket omfattar områdena kultur, medier, trossamfund och fritid. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.

Flera sverigedemokratiska företrädare deltar i dagens debatt för att beröra olika delar av statens kulturbudget. I mitt bidrag till debatten tänkte jag ta sikte på de delar av budgeten som berör statsbidragen till det civila samhället.

Fru talman! Under mandatperioden har svensk kulturpolitik rest sig ur det rödgröna bidragsträsket och kavlat upp ärmarna för att ta tag i de många problem som har funnits med att statsbidrag till diverse organisationer har sprätt iväg åt alla möjliga håll utan ansvar för skattebetalarnas pengar.

Vänsterblockets kulturpolitik har gått ut på att utan kontroll ösa miljarder kronor i statsbidrag till folkbildning över trossamfund och andra delar för att kunna säga att man satsar på kulturen. När det sedan om och om igen under tidigare mandatperioder har visat sig att pengarna farit iväg till islamister, gangstrar och andra som ska hållas långt borta från skattebetalarnas pengar har man agerat väldigt senfärdigt.

Varför agerade vänstersidan så tafatt och långsamt? Det kan förstås bero på allmänt bristande handlingskraft och på att man tar skattebetalarna och deras pengar för givna. Men vi ska nog inte underskatta det egenintresse från vänstersidan som finns också i delar av kulturpolitiken. Man är ibland med och göder samma sfär som man själv tillhör. I det här fallet syftar jag kanske främst på statsbidraget till folkbildningen.

Fru talman! Att studieförbundet ABF står Socialdemokraterna ytterst nära och att de har överlappande företrädare är vida känt. Till exempel gick nuvarande ordföranden för ABF häromåret rakt in från riksdagen till sin nya post. Kopplingen till socialdemokratin blir också tydlig sett till hur ABF upplåter lokaler i invandrartäta områden, där man har valskola och liknande under valåren. Det har vi sett många exempel på, bland annat i min hemkommun Linköping.

ABF är samtidigt det studieförbund som mottar överlägset mest i statsbidrag. Jag tror att man måste ha med sig det om man ska förstå det höga tonläget från vänstersidan, inte minst från Socialdemokraterna, när det gäller studieförbunden och civilsamhället i stort.

Fru talman! Under mandatperioden har Sverigedemokraterna och regeringen agerat för att ta kontroll över vad statsbidraget till civilsamhället går till. Vi har genomdrivit nya skärpta demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället, som trädde i kraft rätt så nyligen. Vi har redan kunnat se att det har gjort skillnad. Islamiska Shiasamfunden i Sverige tillhör de organisationer som har blivit av med statsbidrag. Det var naturligtvis på tiden med tanke på de islamistiska Irankopplingar man har, och med tanke på att Säpo har varnat för saken.

Sverigedemokraterna bevakar implementeringen av demokrativillkoren, och vi står såklart redo att föreslå nya åtgärder för att sätta stopp för att statsbidrag hamnar fel.

Utöver demokrativillkoren, som omfattar hela civilsamhället, har Sverigedemokraterna och regeringen under mandatperioden gjort mycket för att säkra att statsbidrag till folkbildning går till vad det ska och inte till islamister eller fuskare. De skärpta riktlinjerna till Folkbildningsrådet är en del av det, och fler reformer kommer såklart att följa, med avstamp i Folkbildningsutredningens betänkande.

Sverigedemokraternas och regeringens folkbildningspolitik var också det som till sist satte stopp för bidragsrullningen till det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd, som under mandatperioden har meddelat att man avvecklar sin verksamhet. När de rödgröna partierna styrde Sverige var det i stället en bidragsrullning till Ibn Rushd med tiotals miljoner kronor om året i statsbidrag.

Fru talman! Eftersom vi i dag debatterar kulturbudgeten vill jag förstås även komma in på det sänkta anslag till studieförbunden som har varit en del av politiken under mandatperioden. Sänkningen är en nödvändig prioritering med tanke på att den här mandatperioden har präglats av inflationsbekämpning och av historiska satsningar på rättsväsendet och försvaret.

Det handlar också om något annat. Det sker en hel del inom ramen för studieförbundens verksamhet som faktiskt inte är speciellt viktigt. Det finns många viktiga saker, men jag ska ge några exempel på saker jag inte tycker är så viktiga. Det finns bokcirklar om kommunistiska manifestet, lunchdiscon i invandrartäta bostadsområden och kurser i hundparkour. Det är klart att man får ägna sig åt det, men frågan är om skattebetalarnas pengar ska gå till detta.

Med det sagt ser jag fram emot att fortsätta på Sverigedemokraternas och regeringspartiernas inslagna väg i kulturpolitiken genom ännu ett budgetbeslut i rätt riktning.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag tackar Magnus Manhammar för svaret. Jag tycker dock inte att jag fick så mycket till svar på frågan om ABF. Jag förstår att jag kan ha trampat på en öm tå, men de täta band som finns mellan ABF och Socialdemokraterna ser onekligen konstiga ut. Era politiker går rakt från kammaren in i toppjobb på ABF. Sedan står ni här och talar i ordalag som enligt min uppfattning är väldigt överdrivna.

Jag förstår att det kan vara tuffa tider för folkbildningen. Man måste ställa om och prioritera på olika sätt. Det är mycket riktigt betydande neddragningar, men det finns möjlighet att prioritera det man tycker är allra viktigast. I mitt anförande från talarstolen tidigare tog jag upp att man i stället för trumkurser för icke-binära, kurser i hundparkour, lunchdiscon i utsatta områden och liknande kan prioritera replokalerna och annan verksamhet som är mer uppbygglig. Man har möjlighet att göra det. Man får fortfarande mycket stora belopp, och det går att göra prioriteringar.

Magnus Manhammars engagemang kanske bottnar i någonting annat än egen vinning. Jag säger ingenting emot det. Däremot vidhåller jag att det är uppenbart att Socialdemokraterna har väldigt täta, ja, intima band till en del av de saker som de har genomdrivit i kammaren, till exempel regelverket för de partipolitiska lotterierna och hundratals miljoner kronor till ett visst studieförbund. Att det inte skulle finnas form av egen vinning i detta över huvud taget finner jag mycket osannolikt, fru ålderspresident.

Fru ålderspresident! Tack, Magnus Manhammar, för anförandet!

Jag har en fråga till Socialdemokraterna om de eventuella bakomliggande skäl som kan finnas med i bilden. När man har det här extremt höga tonläget om folkbildningen och pratar om att hela demokratin är i gungning är det en typ av retorik som skadar debatten mer än vad det hjälper. Man gör studieförbunden en björntjänst, enligt min uppfattning, när man överdriver.

Socialdemokraternas mycket nära band till ABF är en illa dold hemlighet. ABF är det av studieförbunden som tar emot överlägset mest statsbidrag av alla studieförbund i Sverige. Det handlar om hundratals miljoner kronor årligen. Företrädare för Socialdemokraterna går från politiken, härifrån riksdagen, rakt in på fina toppjobb på olika nivåer i delar av Folkbildningssverige. Så sent som för någon månad sedan blev det känt att den mångåriga tidigare riksdagsledamoten och tidigare statsrådet Tomas Eneroth tar över som ordförande för ABF.

Det nära band som finns mellan Socialdemokraterna och ABF blev också tydligt när det gäller vad som hände med ABF i Botkyrka. Medlemmar med kopplingar till ABF och de gängkriminella fritidsgårdarna deltog i att kuppa bort den dåvarande kommunstyrelseordföranden Ebba Östlin på ett partimöte. Även det tidigare statsrådet socialdemokraten Anna Ekström gick rakt in i rollen som ordförande för Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation!

Jag tycker ändå att man måste ställa sig frågan om Socialdemokraternas extremt höga tonläge i dessa frågor har någonting att göra med att deras partivänner gynnas så mycket av det här. Man gynnar ju en del av sin egen rörelse.

Herr talman! I dag debatteras kulturutskottets betänkande om det civila samhället, trossamfund och folkbildning. Jag tänker redogöra för Sverigedemokraternas hållning när det gäller hur de här frågorna har behandlats i betänkandet.

Inledningsvis vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 7 i betänkandet.

Det civila samhället är enormt viktigt för Sverige som land och för enskilda svenskar. Det ger mening för många. Det ger gemenskap, bildning, kultur, fysisk aktivitet och mycket mer. Allt det vet vi.

För Sverigedemokraterna är det viktigt att politiken skapar bra förutsättningar för civilsamhället att frodas och vara fritt. Det är viktigt att civilsamhällets oberoende värnas. Av det följer att det samtidigt är viktigt att civilsamhället inte blir så pass beroende av staten att det går mot att bli en förlängd arm till det offentliga Sverige.

En sådan negativ utveckling såg vi enligt min uppfattning under de tidigare rödgröna regeringarna. Då ställde politiken till med invandringskaos och andra problem, och sedan försökte man rikta in civilsamhället på att städa upp och fixa de problem man själv hade ställt till med genom beslut i den här kammaren och i andra församlingar runt om i vårt land.

Herr talman! Innan Sverigedemokraterna och regeringspartierna tog över rodret i Sverige var politiken för civilsamhället gravt misskött av de rödgröna regeringarna. Till vilken grad det berodde på inkompetens, nonchalans eller båda delar kan förstås diskuteras. Klart står i varje fall att en massa problem uppstod som präglar politikområdet än och att de uppstod på grund av den politiska handlingsförlamning som då rådde.

Hittills under den här mandatperioden har civilsamhällespolitiken kretsat mycket kring att Sverigedemokraterna och regeringspartierna har fått rensa upp i det träsk som de rödgröna lämnade efter sig. Jag har flera gånger tidigare pratat om det i kammaren.

Bland annat har vi redan genomdrivit skärpta riktlinjer till Folkbildningsrådet, tilläggsdirektiv till Folkbildningsutredningen samt en uppdelning av folkbildningens budgetanslag i en del för studieförbunden och en del för folkhögskolorna. Vi har även skärpt demokrativillkoren vid statsbidrag till civilsamhället.

Utöver de saker vi har gjort och gör med regeringen när det kommer till frågor om det civila samhället driver Sverigedemokraterna på för ytterligare förändringar som kommer att skapa ordning och reda. Ett förslag som behandlas i det här betänkandet återfinns i reservation 7, som jag yrkade bifall till i början av anförandet. Vi vill införa en central databas som visar alla offentliga bidrag till civilsamhället och vilka organisationer som tar del av dem.

Det här vill vi göra för att det ska bli lättare för såväl statliga som lokala aktörer att få en bra överblick över vilka bidragsflöden som finns, liksom för att hjälpa myndigheterna att samverka för att stoppa fusk och felaktigheter. Egentligen tycker jag att det är helt galet att vi inte redan har en sådan databas på plats, måste jag säga.

I sin granskning av den statliga bidragsgivningen till civilsamhället från 2023 föreslog Riksrevisionen att en sådan typ av databas skulle inrättas. Det förslaget omfattade dock bara statsbidrag. Sverigedemokraterna går alltså längre i den delen då vi vill se att även den kommunala och regionala nivån omfattas.

Ett annat förslag av liknande karaktär från Sverigedemokraterna, som också finns med i betänkandet, är att införa ett nationellt företrädarregister som innehåller uppgifter om företrädarna för de civilsamhällesorganisationer som mottar offentliga bidrag. Att införa ett sådant register skulle hjälpa våra myndigheter att få bättre överblick och kontroll – det skulle bli svårare för personer i civilsamhällesorganisationer att använda bidrag felaktigt. Registret skulle också kunna användas för att se om företrädare varit inblandade i exempelvis ekonomisk brottslighet. Exakt hur ett sådant här register ska se ut behöver vi förstås utreda.

Gällande såväl våra förslag om en central databas för offentliga bidrag som förslaget om ett företrädarregister hänvisas i betänkandet till att förslag som dessa bereds av regeringen. Det är viktigt att regeringen skyndsamt får dessa verktyg på plats. Med hjälp av dem kommer vi att ha ännu starkare möjligheter att slå tillbaka mot kriminella och andra mörka krafter som vill tillskansa sig skattebetalarnas pengar genom föreningslivet.

Herr talman! Förra året beslutade riksdagen om att införa demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället, i linje med den proposition som Sverigedemokraterna och regeringen hade förhandlat fram. Det var ett viktigt steg framåt för att förhindra att skattebetalarnas pengar hamnar i fickorna på islamister, kriminella element och andra som ska hållas borta.

De nya reglerna började gälla vid årsskiftet. Det är alltså inte så länge sedan, men det är viktigt att vi följer upp konsekvenserna av de nya demokrativillkor som nu finns på plats.

Sverigedemokraterna har därför ett förslag i betänkandet som går ut på att ge en myndighet, exempelvis Statskontoret, i uppdrag att återkommande utvärdera konsekvenserna av de nya demokrativillkorens införande. Konsekvenserna behöver bli tydligt klarlagda över tid. Det handlar om förtroendet för det svenska civilsamhället och naturligtvis, för den delen, för politiken, som har varit med och genomdrivit dessa villkor. Det är viktigt att demokrativillkoren träffar rätt och att de blir skarpa nog när det gäller att hålla odemokratiska aktörer borta från statsbidrag till civilsamhället. Sverigedemokraterna är redo att agera för ytterligare skärpningar om det skulle visa sig behövas.

Herr talman! Folkbildningsväsendet är en del av det civila samhället som har fått särskilt mycket uppmärksamhet på senare år, i den här kammaren och i samhällsdebatten i övrigt. Efter de nödvändiga reformerna och den uppstädning som Sverigedemokraterna och regeringen tillsammans har gjort på området under mandatperioden har tonläget från Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna nått absurda nivåer, inte minst när det gäller det minskade anslaget till studieförbunden i statsbudgeten. Man har pekat på att krisberedskapen skulle vara hotad i Sverige och drar paralleller till att Ukraina skulle stå emot Ryssland så pass bra som man gör tack vare folkbildning och studieförbund i stil med dem vi har i Sverige.

Är det inte den typen av överdrifter man kommer dragandes med är det i stället att landsbygden nu kommer att närmast ödeläggas när studieförbunden inte längre får fullt lika många miljarder i statsbidrag att bedriva sin verksamhet med. Även den svenska musikbranschen skulle, har vi fått höra, vara allvarligt hotad med tanke på att studieförbunden prioriterar bort replokaler i det rådande läget.

Socialdemokraternas och övriga rödgröna partiers absurda tonläge i frågan gör att studieförbunden och folkbildningen missgynnas – det blir ett slags björntjänst, om man så vill. Det är uppenbart att en hel del av det man säger är överdrivet och skymmer en mer seriös debatt om dessa frågor, som jag tycker att de förtjänar.

Att vettig folkbildningsverksamhet får bra villkor är bra, men det finns naturligtvis stora möjligheter för studieförbunden att prioritera framåt med de budgetanslag som kvarstår. Väljer studieförbunden bort dagens lunchdiscon i utsatta områden, kurser i hundparkour, speciella trumkurser för icke-binära och andra tveksamma kurser som man i dag sysslar med kommer mer pengar att finnas över till det som är allra viktigast, till exempel replokaler, som vi har fått höra mycket om.

Herr talman! Sverigedemokraterna fortsätter att arbeta för ordning och reda i civilsamhällespolitiken. Vi har kommit en bra bit på väg, men än är vi inte nöjda.

Herr talman! Jag undrar hur studieförbunden ska kunna hjälpa till att lösa kriser när de själva har hamnat i en kris med fuskande, islamism, kriminell infiltration och så vidare, någonting som cementerades under de rödgröna partiernas regeringsår. Jag tror att det blir väldigt svårt.

Vi fick höra från Socialdemokraternas ledamot att det skulle vara något personligt från Sverigedemokraternas sida i det här fallet. Det är rena fantasier. Vi tar strid för skattebetalarnas intressen. Vi tar strid för våra väljares intressen. Här skiljer vi oss kanske från Socialdemokraterna. Vi tycker att det är viktigt att skattebetalarnas pengar går till rätt saker när det gäller folkbildningen, men det är inte direkt någonting som Socialdemokraterna har visat att de bryr sig om.

När det gäller ”personligt”: Vi vet vilket parti det är som har väldigt nära kopplingar till ett studieförbund. Det är Socialdemokraterna som har det – till ABF. Det är inte Sverigedemokraterna som har det. Jag tror snarare att de eventuella personliga kopplingarna kan gå åt ett helt annat håll än vad ledamoten antydde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan har jag också en fundering apropå interpellationen. Man refererar ju till en debattartikel som man menar är skriven av diverse rektorer. Jag skulle vilja fråga Socialdemokraterna vilken debattartikel det rör sig om. Det är nämligen så att Svenska Dagbladet tidigare i år publicerade en debattartikel där bland andra Anna Ekström, socialdemokrat precis som Jytte Guteland, är med och skriver. Man använder i den här debattartikeln ett språkbruk som är snarlikt det i interpellationen; man talar om ”civilt försvar genom folkbildning” och beskriver det som ett ”framgångsrecept”. Är det den här debattartikeln som avses, eller vilken är det? Det vore ju intressant att veta, tycker jag. Om det är så att man använder debattartiklar från sina egna partivänner som källor i interpellationer tycker jag att det är ganska anmärkningsvärt.