Jonas Andersson (SD) svarade Magnus Manhammar i en replik om Civila samhället, trossamfund och folkbildning i debatten ”Protokoll 2025/26:97 Onsdagen den 25 mars” den 25 mars 2026.
Magnus ManhammarS· i en replikJag tackar för frågan. Det blir inte riktigt seriöst med den här typen av frågor. Det blir också väldigt historielöst, och det är tyvärr inte första gången som det blir historielöst i debatten med företrädare för…Fru talman! Kära tittare och alla ni här i kammaren! Vi lever i en tid då mycket förändras snabbt. Tempot är högt, och alldeles för ofta saknas den öppenhet och förståelse som våra samtal skulle behöva. Tänk om alla mötesplatser mellan människor kunde präglas av just detta: tid, omtanke och vilja att förstå varandra!
Folkbildningen, som den här debatten bland annat handlar om, visar vägen. Den skapar platser där människor får växa, där man möts och förstår. Det är vad folkbildningen gör.
Fru talman! Bildning handlar i grunden om något väldigt enkelt och också väldigt fint. Det handlar om att bli sedd, att få en chans och att få växa tillsammans med andra. En deltagare på en folkhögskola uttryckte det så här: ”Vi har fått en andra chans.” En annan deltagare sa så här: ”Vi blir sedda för dem vi är.” En tredje berättade: ”Folkhögskolan gav mig hopp om att allt kommer ordna sig.”
En annan person beskrev hur en studiecirkel blev det första sammanhang där hon vågade ta plats. ”Det var där jag började tro på mig själv”, sa hon. En annan person jag mött, som kom till Sverige med sina barn från krigets Syrien, berättade för mig: ”Jag hade aldrig varit där jag är i dag utan studieförbundet. Där fick jag språket men också vägen in i samhället.”
Fru talman! Detta är folkbildningen. Detta sker varje dag i klassrum, i studiecirkellokaler, i kulturverkstäder och i små grupper över hela landet. Det är inte alltid det syns i rubriker, men det gör skillnad i människors liv. Det är just därför som det är så allvarligt med de nedskärningar vi nu ser.
Under den här mandatperioden har stödet till studieförbunden minskat kraftigt. Omkring en tredjedel, alltså 500 miljoner kronor, har tagits bort. Samtidigt har folkhögskolorna inte fått den uppräkning som krävs för att möta de ökade kostnaderna. Konsekvenserna är tydliga.
Studieförbunden visar i sin egen rapport att en femtedel av all verksamhet redan har försvunnit. Samtidigt ser vi hur folkhögskolorna har börjat läggas ned på flera platser. Det går snabbt – snabbare än man någonsin kunde tro.
Bakom siffrorna finns också förändringar i verkligheten. Det handlar om cirklar som inte längre startar, verksamheter som läggs ned och mötesplatser som försvinner. I vissa fall försvinner just det sista organiserade sammanhanget på en ort, i en by eller i en stadsdel.
Nedskärningarna slår inte heller lika överallt, utan de slår hårdast där behovet är som störst, i områden där folkbildningen är en av få öppna dörrar. Detta slår hårt mot utsatta grupper och mot personer med funktionsvariation. Det slår hårt mot mindre kommuner och ekonomiskt svaga områden. Det slår också väldigt hårt mot landsbygden.
Fru talman! När vi ser hur studielokaler stängs och hur verksamheter drar sig tillbaka från delar av landet, då vet vi vad det betyder. Det betyder att det blir färre som får stöd att ta sig vidare. Det blir färre som lär sig språket, och det blir färre som hittar ett sammanhang. Det betyder att människor inte nås. Det betyder mer ensamhet, och det betyder färre vägar framåt. Det är både själsliga och kulturella vägar som försvinner, men det handlar också om ekonomiska vägar för samhället.
Fru talman! Vi ser också konsekvenserna i kulturen på många sätt. Ett av de tydligaste exemplen är att replokaler runt om i landet just nu försvinner. Tusentals unga står nu utan plats att skapa, att spela och att mötas. Det är lätt att underskatta detta, men många av våra största artister började just där, i en replokal, i en studiecirkel, i en gemenskap.
Fru talman! För många människor, inte minst på landsbygden, är möjligheten att delta i folkbildning inte ett komplement – det är som sagt det enda som finns. Det är där man möter kultur. Det är där man får delta. Det är där man får vara en del av något större. Det är där man får växa. I den meningen är folkbildningen också en del av vår gemensamma välfärd. När de möjligheterna försvinner är det inte bara en verksamhet som försvinner. Då försvinner också en del av det som håller ihop vårt samhälle.
Fru talman! Folkbildningen bidrar till att människor kommer i arbete. Den stärker språket för den som är ny i Sverige. Den finns där när det traditionella skolsystemet inte räcker till för alla. Folkbildningen utbildar fritidsledare, socialpedagoger, lärarassistenter – massor med yrken som vårt samhälle behöver mer av.
Folkbildningen stärker demokratin. Den bygger tillit och den skapar möten mellan människor som annars aldrig hade träffats. Den har en avgörande roll i vår tids stora utmaningar.
Folkbildningen spelar en viktig roll i arbetet mot ensamhet, där människor behöver sammanhang. Det behöver vi alla. Den spelar en avgörande roll i arbetet mot segregation och orättvisor, för folkbildningen öppnar vägar in i samhället för alla. Den spelar en avgörande roll i klimatomställningen där vi alla behöver mer kunskap, förståelse och engagemang.
Fru talman! Folkbildningen är inte en verksamhet i marginalen. Den är en uppenbar del av lösningen på samhällets problem, som jag precis nämnde. Det är just därför det är så allvarligt att se hur den minskar i omfattning. Jag vill också säga detta: Jag tror inte att någon människa vill att andra människor ska få färre möjligheter. Jag tror att vi alla delar en grundläggande vilja att människor ska få växa, leva sina liv och hitta sin plats i samhället. Men då behöver vi alla också våga se konsekvenserna av de beslut vi fattar i den här salen och också i kommuner och regioner.
Fru talman! Folkbildning handlar ytterst om möjligheter. Det handlar om att människor ska kunna ta nästa steg. När en cirkel försvinner, försvinner också en möjlighet. När en folkhögskoleplats försvinner, försvinner också en väg vidare. I en tid som vår har vi inte råd med detta.
Fru talman! Vi socialdemokrater menar att riktningen behöver vara en annan. Folkbildningen behöver stabila och långsiktiga villkor. Studieförbunden ska finnas i hela landet, och det ska också folkhögskolorna göra, och förutsättningarna för dem att fortsätta sitt viktiga arbete måste vara de bästa. Folkbildningen ska inte finnas för något systems skull utan för människornas skull.
Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till reservation 12.
Tack, alla ni som lyssnat! Att mötas är något av det finaste vi har.
Fru talman! Magnus Manhammar är ju engagerad i frågor om folkbildning, så jag tänker passa på att ställa ett par frågor nu när jag har chansen i debatten.
Jag har debatterat de här frågorna med Magnus Manhammar tidigare och konstaterat att Socialdemokraterna har ett väldigt intimt band till ett av studieförbunden: ABF, det studieförbund som mottar i särklass mest bidrag från staten. Det handlar om hundratals miljoner kronor som de mottar. Samtidigt har man de här intima banden. Och det är inte bara på någon sorts allmän organisatorisk nivå historiskt sett, utan Socialdemokraterna har till och med nu sittande riksdagsledamöter som också har ledande positioner i ABF.
Min fråga till Magnus Manhammar är därför: Är det verkligen lämpligt att man gör på det här sättet – att man sitter och lobbar för hundratals miljoner kronor till en verksamhet där man själv är ordförande och har en ledande ställning? Är det någon sorts socialdemokratisk variant av cirkulär ekonomi?
Fru talman! Jag tackar för frågan.
Det blir inte riktigt seriöst med den här typen av frågor. Det blir också väldigt historielöst, och det är tyvärr inte första gången som det blir historielöst i debatten med företrädare för Sverigedemokraterna.
I Sverige har vi demokrati. Den grundades av ett antal olika rörelser som införde demokratin i det här landet, vilket vi ska vara stolta över. Det var inte minst nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, men det var också rörelsen för folkbildning i Sverige som såg till att vi fick demokrati, att vi fick föreningsfrihet, att vi fick politiska partier och att vi fick en landsbygdsrörelse, en kristen rörelse och olika andra religiösa rörelser. Det har skapat ett myller av föreningar. Det kan handla om idrottsföreningar, politiska föreningar, religiösa föreningar och intresseföreningar. Det är det som är civilsamhället och demokratin i Sverige. Känner man inte till det har man förmodligen inte öppnat en historiebok.
Arbetarrörelsen var alltså en del av det som bildade demokratin i Sverige, och det är klart att ett bildningsförbund förmodligen hade en koppling till Socialdemokraterna då och har det också i dag. Precis som de andra studieförbunden har kopplingar till olika folkrörelser och olika partier har också Socialdemokraterna det. Det är inget konstigt.
Om vi vill önska bort partierna från Sverige kanske vi inte har någon demokrati längre. Det verkar ju lite konstigt. Men i fascistiska stater och stater som är diktaturer eller auktoritära har de inte så många partier, utan där är det bara ett parti som styr. I vårt land hoppas jag dock att vi ska fortsätta ha demokrati.
Det är inte något konstigt att föreningar med föreningsfrihet kan ha kopplingar till olika politiska partier. Om det var förbjudet skulle vi inte ha någon demokrati. Jag hoppas att vi kan försöka ha en mer seriös diskussion om vad civilsamhälle och demokrati är och hur vi kan stärka det och se att partier, föreningar och intressen inte behöver stå mot varandra utan att alla intressen behövs i det här myllret som är vår demokrati.
Fru talman! Jag kan börja med att säga att det är en i allra högsta grad seriös fråga. Jag står här i Sveriges riksdag och tar upp detta för att jag tycker att det är viktigt.
Jag tror att en del av den ganska uppskruvade retorik som man hör från den rödgröna sidan bottnar i att man har de här särintressena och specialintressena i ett studieförbund som också råkar vara det som tar emot i särklass mest statsbidrag.
Man har kunnat se det på debattsidorna, där Socialdemokraterna har varit ute och vevat nu under våren. Bland annat i Jönköpings-Posten har man skrivit under debattartiklar som både riksdagsledamot och ordförande för ABF Sydöstra i en debattartikel där man lobbar för mer bidrag till den egna verksamheten.
Jag tycker faktiskt att det är väldigt allvarligt att man gör på det här sättet. Det finns en jävssituation i det här som är extremt uppenbar, och jag tänker: På vilket sätt skiljer sig det här från om man hade haft ett motsvarande fall när det gäller näringslivet, om man hade haft en person som sitter som riksdagsledamot och lobbar för mer bidrag till den bransch som man själv jobbar i? Det är ju precis samma sak, egentligen.
Jag vill fråga Magnus Manhammar om han inte ser den relationen här och att det finns en olämplighet i det här. Skiljer det här sig från det motsvarande fall som jag precis nämnde?
Herr talman! Det som skiljer är att i näringslivet är det pengar som människor försöker tjäna, och det kan bli korruption genom det. I civilsamhället och folkbildningen är det ett ideellt engagemang, där man inte tjänar pengar utan engagerar sig för att göra det bättre för andra, för sina medmänniskor, och för att stärka demokratin och tron på mänskliga rättigheter. Det är ett ideellt engagemang.
Det vore klädsamt om också Sverigedemokraterna kunde tycka att ideellt engagemang kan vara viktigt. Det vet jag att det finns Sverigedemokrater som gör. Det finns det människor i alla partier som gör. Det vore klädsamt och fantastiskt om Sverigedemokraterna i stället för att vara förvånade över att människor från andra politiska partier engagerar sig i civilsamhället, i föreningar och i bildningsförbunden kunde tänka sig att engagera sig i civilsamhället och i bildningsförbunden och också bidra till att stärka mänskliga rättigheter och demokrati.
Jag har med mig ett hjärta från min dotter för att komma ihåg varför jag är här i riksdagen och vilka vi kämpar för. Det som är sanningen i Sveriges riksdag är att vår demokrati är relativt hotad i dag. Vår demokrati har blivit svagare, konstaterar både forskningen i Sverige och internationell forskning – till och med den svenska demokratin. Det är inte bara den amerikanska demokratin som har blivit svagare.
Det beror på att man gör de här nedskärningarna på civilsamhället och jagar olika föreningar. Tidöregeringen men också Sverigedemokraterna jagar föreningar som står upp för mänskliga rättigheter och för människors rätt att uttrycka sig.
Vi har en fara för demokratin, och frågan jag fick i den här diskussionen är ett sätt att återigen försöka misstänkliggöra dem som står upp för demokrati och som engagerar sig i civilsamhället och i folkbildningen.
Jag har varit på massor av ABF-kurser. Jag kan inte minnas att jag har fått en enda krona någon gång. Det är snarare så att man har tagit tid från sin familj och från sitt liv i övrigt för att engagera sig ideellt i studieförbunden. Jag har varit i massor av olika studieförbund och massor av olika föreningar. Jag sitter också i många föreningsstyrelser i dag, för det är viktigt även utanför politiken. Jag hoppas att Sverigedemokraterna också kan tänka sig att börja göra det.
(Applåder)