Serkan Köse

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag nämnde i mitt anförande situationen för unga med funktionsnedsättning. Bara hälften av dem är sysselsatta. Johan Pehrsons svar handlade om krav på språk och utbildning och om att ta de jobb som finns. Sedan pratade han om dem som hoppat av skolan. Är det statsrådets svar till alla de unga människor med funktionsnedsättning som förväntar sig att regeringen ska agera mer kraftfullt för att skapa förutsättningar för just dem?

Statistiken från Skolverket visar på en ännu mer bekymmersam trend: Endast en av tio ungdomar som lämnar gymnasiesärskolan har ett jobb hösten efter det. Ännu mer oroväckande är att var tredje ungdom varken arbetar, studerar eller har någon daglig verksamhet. Är svaret att de ska ägna sig åt språk och utbildning och att de ska ta de jobb som finns, eller problematiserar statsrådet utifrån att man har hoppat av skolan?

I en tid där Sverige har en åldrande befolkning, en arbetskraftsbrist och en ständig ekonomisk omställning är det viktigt att vi värderar och utnyttjar alla tillgängliga kompetenser som finns i samhället. Det inkluderar även kompetenser hos personer med funktionsnedsättning. Dessa unga människor förtjänar ett samhälle och ett system som aktivt stöttar dem, inte bara med ord utan också med konkreta åtgärder.

Johan Pehrson - kommer regleringsbrevet för Arbetsförmedlingen 2024 att adressera de påtagliga problem som unga med funktionsnedsättning möter, såsom långa väntetider på funktionshinderskoder, brist på specialistkompetens och tröga handläggningar av lönebidrag? Vad avser Johan Pehrson konkret att göra för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning har samma möjligheter som alla andra att fullt ut bidra på arbetsmarknaden?

Fru talman! Jag tackar Johan Pehrson för svaret och Jonathan Svensson för en väldigt bra och viktig interpellation.

På tal om fattigt svar på en viktig fråga: En av de viktigaste grupperna som står utanför arbetsmarknaden är unga med funktionsnedsättning. Statsrådet nämner inte ett ord om denna grupp. I dag är bara hälften av personerna med funktionsnedsättning sysselsatta. För dem med nedsatt arbetsförmåga är siffran ännu lägre, endast 44 procent. Detta ska jämföras med en sysselsättningsgrad på 81 procent i den övriga befolkningen. Det hade varit bra om statsrådet i sitt svar hade uppmärksammat detta och sagt något om denna grupp. Situationen är ännu mer utmanande för personer med bostad enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Bland dessa individer är endast 3-4 procent sysselsatta, och en majoritet har arbetsmarknadsstatusen "sjuk". Deras medianinkomst är betydligt lägre än för befolkningen i stort.

Fru talman! Arbetsförmedlingens rapporter visar tydligt att unga med funktionsnedsättning möter enorma problem i dag på svensk arbetsmarknad, där de står inför större utmaningar än vad andra unga gör. De möter ofta långa perioder av arbetslöshet och för en tuff kamp för att hitta arbete som inte kräver ekonomisk subvention.

En särskilt påtaglig svårighet är den oacceptabelt långa väntetiden för det som kallas funktionshinderskod. Denna väntan kan sträcka sig över ett år, vilket fördröjer stöd och försvårar möjligheten till arbete. Detta har jag debatterat med arbetsmarknadsministern tidigare.

När de unga till slut får en kod möts de av nya hinder när det gäller de nedskärningar som Johan Pehrson har genomfört inom arbetsmarknadspolitiken de senaste åren och de specialkompetenser som inte längre finns på Arbetsförmedlingen men som var väldigt värdefulla för personer med funktionsnedsättning, för att ge dem det stöd de behöver.

Dessutom leder bristen på specialiserade handläggare inom Arbetsförmedlingen till att många inte kan placeras i arbete eller praktik. Trots att pengar finns för lönebidrag används dessa inte fullt ut, vilket resulterar i att resurser som kunde ha hjälpt till att ge dessa personer stöd går tillbaka till staten.

Du har ett ansvar, Johan Pehrson, för att se till att alla unga, oberoende av funktionshinder, erbjuds samma möjligheter på svensk arbetsmarknad. Du har också ansvar för att säkerställa att Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs för att hjälpa dessa unga människor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att förbättra situationen för unga med funktionsnedsättning behövs förstärkta resurser till Arbetsförmedlingen. Det är också viktigt att det finns ett samarbete mellan arbetsgivare och Arbetsförmedlingen för att man ska kunna skapa mer inkluderande arbetsmiljöer.

Det handlar om att genomföra konkreta åtgärder, såsom utbildningsinsatser för arbetsgivare och riktlinjer för arbetsanpassning och uppföljning, samt att erbjuda incitament för arbetsgivare som arbetar aktivt för att inkludera personer med funktionsnedsättning.

Med anledning av detta vill jag fråga Johan Pehrson: På vilket sätt planerar man att stärka Arbetsförmedlingen för att unga med funktionsnedsättning ska kunna erbjudas bättre stöd? Finns det några initiativ från statsrådets sida för att genomföra samarbete med näringslivet och civilsamhället för att skapa en mer inkluderande arbetsmarknad? Återigen, Johan Pehrson: Vad finns det på bordet?

Fru talman! Låt oss konstatera, statsrådet, att arbetet med etableringsjobben påbörjades av den socialdemokratiska regeringen.

Det är tydligt att Johan Pehrson inte har någon målsättning för arbetsmarknadspolitiken, vilket är det som interpellationen handlar om.

Jag nämnde bostadsmarknadens kris i dag och den stigande arbetslösheten. Detta är viktiga frågor som kräver konkreta och effektiva åtgärder. Vi ser en avmattning på arbetsmarknaden som kombineras med ett historiskt lågt bostadsbyggande. Det innebär stora utmaningar och gör det svårare för människor att hitta arbete där det behövs mest.

Tyvärr har vi en regering som saknar en klar målsättning i denna kritiska tid. Man skyller i stället på den tidigare socialdemokratiska regeringen. Trots att Johan Pehrson har varit arbetsmarknadsminister i ett och ett halvt år är reformlistan fortfarande tom.

Att enbart reagera på kriser är inte tillräckligt, fru talman. Vi behöver en proaktiv och väl genomtänkt strategi som tar itu med både de nuvarande och de framtida utmaningarna på svensk arbetsmarknad.

Till skillnad från Johan Pehrsons regering har Socialdemokraterna en klar vision om full sysselsättning. Alla som kan jobba ska jobba. Arbetet, fru talman, är inte bara grundläggande för individens försörjning och frihet, utan det är också kärnan i vår gemensamma välfärd.

För att detta mål ska uppnås krävs en aktiv och individanpassad arbetsmarknadspolitik. Det är viktigt att Arbetsförmedlingen har tillräckliga resurser och tillräckligt stöd för att effektivt kunna utföra sitt uppdrag. Det handlar inte om att vi ska ha en massa pengar att dela ut, Johan Pehrson, utan det handlar om att pengarna ska gå till att rusta människor för de lediga jobb som finns i dag.

Jag är fortfarande intresserad av vilka konkreta åtgärder Johan Pehrson har för att främja jobbskapande, stödja omställningen och återuppliva tillväxten i vår ekonomi.

Jag tackar för debatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det Johan Pehrson kallar ökade kostnader kallar vi investeringar. Det är investeringar i kompetens och i människor, så att de rustas med de färdigheter som efterfrågas på arbetsmarknaden och kan stå redo att ta de jobben. Vi kallar det en investering och ett stöd - Johan Pehrson kallar det en kostnad.

Att ha EU:s lägsta arbetslöshet var ett mål. Det var den socialdemokratiska regeringens mål i början av 2014. Det var ett bra mål. Det är viktigt att ha mål i politiken, även om man sedan kanske inte når hela vägen. Jag har flera gånger ställt frågan till Johan Pehrson vad Liberalerna har för mål. Det vore intressant att veta om Johan Pehrson har något mål med arbetsmarknadspolitiken.

Vi socialdemokrater är tydliga och har ett tydligt mål: att nå full sysselsättning. För att nå full sysselsättning krävs en aktiv och mångfasetterad arbetsmarknadspolitik. Det innebär ett brett spektrum av åtgärder anpassade till individuella behov, som arbetsmarknadsutbildning, subventionerade anställningar och arbetslivsinriktad rehabilitering. Vikten av samverkan mellan kommuner och Arbetsförmedlingen kan inte nog betonas i detta fall, särskilt när det gäller att integrera en kedja av insatser för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det är ett politiskt mål.

Det svenska samhällskontraktet innehåller inte enbart rättigheter utan även krav och förväntningar. De som söker arbete ska aktivt delta i de åtgärder som erbjuds för att förbättra sina chanser på arbetsmarknaden. Det är också ett mål, och Arbetsförmedlingen spelar en central roll i den kontexten. Deras uppdrag är att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och stödja kompetensförsörjningen, och det tycker vi är viktigt. Oavsett var i landet man bor ska Arbetsförmedlingen vara tillgänglig, och det ska ges stöd.

Vi kan väl konstatera att Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken har fått mindre resurser med Johan Pehrsons politik de senaste åren, från 2019 fram till i dag. Det är mindre resurser till de människor som behöver åtgärder för att rustas till att kunna ta de lediga jobben. Till skillnad från Johan Pehrson vill vi stärka Arbetsförmedlingens anvisningskapacitet och förmåga att erbjuda en jämställd och jämlik arbetsmarknadspolitik.

Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken är också kopplad till utbildningspolitiken. Det är avgörande att vårt utbildningssystem möter arbetsmarknadens behov och att antalet deltagare i bland annat arbetsmarknadsutbildningar ökar. Jag och Johan Pehrson har ett flertal gånger haft debatter om att vi behöver se till att utöka också arbetsmarknadsutbildningarna.

Den gröna omställning som Sverige står inför - också detta har vi debatterat många gånger - kräver framför allt rätt utbildad arbetskraft. Vi socialdemokrater ser det som en nationell prioritet att se till att vårt utbildningssystem och vår arbetsmarknadspolitik är väl rustade för dessa utmaningar och att de går in i varandra mycket tydligare än i dag.

Vi socialdemokrater anser också att det behövs en kombination av rättigheter och krav. En väl genomtänkt och finansierad arbetsförmedling och en stark koppling mellan arbetsmarknads- och utbildningspolitiken är nödvändigt för att vi ska klara av de utmaningar vi har på svensk arbetsmarknad i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med tanke på de nuvarande utmaningarna och den tydliga avsaknaden av en målmedveten arbetsmarknadspolitik från regeringens sida vill jag återigen ställa frågan till statsrådet: Hur avser statsrådet att säkerställa att Sveriges arbetsmarknad inte bara återhämtar sig från nuvarande lågkonjunktur utan också stärks för att möta framtida utmaningar, inklusive den nödvändiga omställningen till en mer hållbar och jämlik ekonomi? Hur ska arbetsmarknadsministern göra för att utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik ska docka in i varandra mycket tydligare än i dag?

Fru talman! Jag tackar Johan Pehrson för svaret.

Det är en oroväckande tid för Sverige, en tid präglad av ekonomisk osäkerhet och utmaningar på arbetsmarknaden. I detta sammanhang tänker jag fokusera på tre centrala aspekter, nämligen den aktuella ekonomiska situationen, arbetsmarknadens utmaningar samt regeringens roll och behovet av konkreta åtgärder.

Låt oss för det första titta på vår ekonomiska situation. Prognosen för 2023 indikerar en av de svagaste ekonomiska utvecklingarna i vårt lands historia med en bnp på nedgång och en förväntad tillväxt som är lägst i Europa. Denna nedgång, förstärkt av en kostnadskris och en ekonomisk kris, har lett till att många hushåll nu kämpar med ekonomin och med att betala sina räkningar. Vi ser också en oroande inflation som är högre än våra grannländers, vilket påverkar varje medborgares ekonomi och levnadsstandard.

För det andra är situationen på bostadsmarknaden, som jag också nämnde i min förra interpellation, mycket oroväckande. Bostadsmarknaden har länge varit en tillväxtmotor i svensk ekonomi, men nu ser vi att bostadsbyggandet minskar dramatiskt. Det är den största nedgången sedan 90-talskrisen. Detta hotar inte bara vår nuvarande ekonomi utan även framtida tillväxtmöjligheter. Situationen påverkar arbetsmarknaden direkt då brist på bostäder gör det svårare för människor att flytta dit där jobben finns, vilket i sin tur leder till en förvärrad kompetensbrist.

För det tredje ser vi nu, trots tidigare motståndskraft, en tydlig avmattning på arbetsmarknaden. Vi har fortfarande en relativt hög sysselsättningsgrad, men det är oroande att antalet arbetade timmar och tillfälliga anställningar minskar samtidigt som varslen ökar. Detta pekar på en bekymmersam utveckling, särskilt med tanke på att vi förväntar oss en fortsatt ökning av arbetslösheten under de kommande åren.

I ljuset av dessa utmaningar kan man fråga sig vad Johan Pehrson och regeringen gör. Otroligt nog väljer Johan Pehrson att minska resurserna till Arbetsförmedlingen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken - och det i en tid när det behövs mer resurser för att rusta människor att komma tillbaka. När hela ekonomin och inflationen vänder kommer vi att ha en enorm kompetensbrist.

Det är också anmärkningsvärt, återigen, att man skär ned på arbetsmarknadspolitiken med 2 miljarder inför nästa år. Jämför vi i år med hur det har sett ut tidigare kan vi väl säga att man halverar insatserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken - i en tid när det behövs mer arbetsmarknadspolitik, mer resurser till utbildning och mer resurser till kompetensutveckling för att vi ska kunna rusta människor för de jobb som finns i dag.

Det är också uppseendeväckande att Arbetsförmedlingen inte får de resurser den efterfrågar, fru talman. Johan Pehrson säger att anslagen ökar med 200 miljoner kronor medan Arbetsförmedlingens bedömning är att man behöver minst det tredubbla. Till skillnad från Johan Pehrson föreslår vi socialdemokrater ökade satsningar på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och ett förstärkt förvaltningsanslag till Arbetsförmedlingen. Vi anser att dessa åtgärder är viktiga för att stärka arbetsmarknaden och säkerställa att Sverige navigerar genom denna kris med en kraftig och välfungerande arbetsmarknad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med anledning av detta undrar jag, återigen, om Johan Pehrson har satt upp några specifika mål för arbetsmarknadspolitiken och i så fall vilka. Jag skulle gärna vilja att statsrådet sa något om detta.

Med tanke på den försämrade situation vi har på arbetsmarknaden i dag undrar jag också, återigen, vilka konkreta steg statsrådet avser att ta för att säkerställa att arbetslösheten inte fortsätter att stiga och att de som nu förlorar sina jobb får den hjälp och det stöd de behöver för ett snabbt återinträde på arbetsmarknaden när det vänder.

Fru talman! Jag tackar Johan Pehrson för svaret. När det gäller diskussionen om Europas lägsta arbetslöshet kan vi ta den i nästa interpellationsdebatt.

Nu har vi lyssnat på Johan Pehrson i en halvtimme, och det står tydligt och klart att vi möter en minister som verkar leva efter mottot se inget, hör inget, säg inget. Det är en minister vars strategi tycks vara att om han inte erkänner problemen existerar de inte.

Johan Pehrson lyssnar kanske, men ofta tycks det vara ett eko av hans egen röst som upprepar tomma löften som har blivit hans signaturmelodi. Jag kan konstatera att det är en symfoni av missade möjligheter och bortslösade resurser som ekar i bakgrunden medan samhället ropar efter konkreta åtgärder, Johan Pehrson.

Frågan kvarstår: När kommer regeringen med Johan Pehrson i spetsen att ta av sina ögonbindlar, rensa öronen och börja lyssna på verklighetens röster? Eller är vi dömda att fortsätta bevittna detta teaterstycke där Johan Pehrson spelar huvudrollen som den osynlige åskådaren i sitt eget drama?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På Liberalernas hemsida står, som jag nämnde, allt man vill höra om samhällsproblem. Ni skriver om områden med begränsade livschanser, hög arbetslöshet, dåliga skolresultat, minskad trygghet och bristande förtroende för samhällets institutioner. Ni pekar på de problem som vi diskuterar - en enastående analys. Men hur översätter vi detta i konkret handling, Johan Pehrson?

I stället väljer han att samarbeta med ett parti som tvärtemot denna analys inte bidrar till lösningar på segregationen utan förstärker samhällets splittring genom att peka ut specifika grupper och underminera samhällets sammanhållning.

Jag är mer än villig att diskutera med Johan Pehrson om de djupa problemen med segregation och om hur vi ska komma fram till de lösningar som krävs. Men för att detta ska vara möjligt och ske måste Johan Pehrson och Liberalerna bestämma sig för på vilken sida av historien som de vill stå på.

Fru talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret, även om det inte riktigt var något svar på de frågor som jag ställde och inte heller på de frågor som Sofia Amloh ställde.

Det är också viktigt som oppositionspolitiker att ompröva sin egen politik. Det är därför som man i opposition kan utveckla den. Man politikutvecklar hela tiden.

Jag är glad över att mitt parti, till skillnad från Johan Pehrsons parti, ser över vår egen politik. Vi tittar på i vilka delar vi har misslyckats och i vilka delar vi kan förstärka och förbättra för att komma tillbaka. Så funkar politiken. Man omprövar sin egen politik hela tiden. Det är en pragmatisk inställning till utveckling i samhället, och det är väl också det som kännetecknar socialdemokratin.

Tillbaka till diskussionen om segregation. Jag instämmer i att det är en ganska komplex fråga som kräver noggrann analys. Vi behöver bottna i problemet och i de lösningar som ligger på bordet i dag.

Johan Pehrson nämnde väldigt många olika delar i sitt svar. Men när det gäller delarna utbildning, arbetsmarknad och bostad kan vi konstatera att statsrådet inte riktigt svarar på frågorna om de nedskärningar man gör på utbildningssidan, på bostadsområdet och inom arbetsmarknadspolitiken.

För att göra skillnad i kampen mot segregation krävs mer än bara goda intentioner. Det krävs konkreta strategier och handlingar. Under den förra socialdemokratiska regeringens tid tog vi några steg, fru talman, bland annat långsiktiga reformer för minskad segregation från 2015 och framåt. Det var vi som tog fram den strategin. Även om det fanns brister i genomförandet var det ett steg i rätt riktning.

Nuvarande regerings nedskärningar i välfärden skapar oro och riskerar att förvärra situationen ytterligare i redan utsatta områden. Det är oroväckande att se Johan Pehrsons budget, som prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare, samtidigt som välfärden är underfinansierad, vilket riskerar att fördjupa välfärdskrisen. Väldigt många kommuner sitter nu och tittar på hur de ska få ihop sina budgetar.

De generellt riktade statsbidragen från Johan Pehrson räcker inte till för att kompensera för den pågående kostnadskrisen inom välfärden. Detta visar återigen, Johan Pehrson, på behovet av stärkta resurser till våra skolor, fältassistenter och idrottsföreningar samt för att förbättra den aktiva arbetsmarknadspolitiken och hantera boendesegregationen. Investeringsstödet, Johan Pehrson, var viktigt. Men det har Johan Pehrson tagit bort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På Liberalernas hemsida kan man läsa följande: Segregation är ett av våra största samhällsproblem. Det är en grogrund för låga skolresultat, skjutningar och arbetslöshet. På regeringens hemsida kan man läsa att arbetet mot segregation handlar om att förbättra situationen i områden med socioekonomiska utmaningar och att motverka strukturella orsaker till segregationen genom att skapa jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla.

Fantastiskt! I allt detta instämmer jag till fullo, både det som Liberalerna har skrivit och det som regeringen har skrivit. Därför är det anmärkningsvärt, fru talman, och olyckligt att regeringen återigen minskar investeringarna i bostadsbyggande och resurserna till välfärden och till den aktiva arbetsmarknadspolitiken - för att nämna några exempel på saker som kan förvärra och cementera segregationen.

Fru talman! Med tanke på alla dessa utmaningar frågar jag återigen hur Johan Pehrson avser att adressera och motverka de djupt rotade orsakerna till segregation i vårt samhälle. Vad finns det på bordet, Johan Pehrson?

Fru talman! Även om frågan var riktad till statsministern vill jag tacka arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson för svaret.

Fru talman! Vi lever i ett underbart land med enorma möjligheter. Men i dag står vi inför svåra utmaningar. Det är ökande segregation och växande samhällsklyftor, vilka hotar sammanhållningen i vårt land. Därför är det djupt oroande att se den nuvarande regeringens passivitet och brist på åtgärder.

Arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson har varit minister med ansvar för dessa frågor i mer än ett år, och ännu har vi inte sett några konkreta reformer för att bryta segregationen. Hittills är reformlistan tom, men jag hoppas att den kommer att förändras.

I stället var en av Johan Pehrsons första åtgärder som minister att lägga ned Delegationen mot segregation, Delmos. Det var en myndighet som spelade en nyckelroll i arbetet mot segregation. Statskontoret påpekade i en rapport att nedläggningen av Delmos har påverkat statens långsiktiga arbete mot segregation och försämrat samordningen.

Fru talman! För att effektivt bekämpa ojämlikhet och segregation krävs en politisk vilja, och det krävs också en tydlig vision. Detta inkluderar att adressera segregationen inom skolan, på arbetsmarknaden och på bostadsmarknaden.

Vi har i dag en skolsegregation som inte bara bidrar till ojämlikhet i utbildningsresultat utan också till en djupare samhällssplittring. Vi ser hur barn från olika socioekonomiska bakgrunder separeras inte bara geografiskt utan även i möjligheter och framtidsutsikter. För att ta itu med detta problem krävs en bättre omfördelning av resurser till våra mest utsatta skolor och förbättrad kvalitet på utbildning och stöd för både lärare och elever.

I arbetsmarknadspolitiken står vi inför utmaningen att integrera de mest utsatta i vårt samhälle, inklusive nyanlända och lågutbildade. Det är därför oroande, fru talman, att se den nedskärning på 2 miljarder kronor i den aktiva arbetsmarknadspolitiken som Johan Pehrson har presenterat. Det innebär mindre pengar till Arbetsförmedlingen och mindre pengar till arbetsmarknadspolitiska program och insatser. Detta behöver omvärderas i ljuset av politikens långsiktiga effekter på samhällsintegrationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi ser också en växande boendesegregation som förstärker utanförskapet och leder till ojämlika levnadsvillkor och ökad kriminalitet. Denna utveckling gör bostadssegregationen till en brådskande fråga som kräver snabba och effektiva åtgärder.

Därför, återigen, är det anmärkningsvärt att den SD-ledda regeringen med Johan Pehrson inte presenterar några konkreta reformer och lösningar för att tackla denna utmaning. Även här är reformlistan tom.

Regeringens beslut att avskaffa investeringsstödet underminerar möjligheterna att bygga prisvärda och hållbara bostäder och, framför allt, att renovera miljonprogramsområden, vilket är avgörande för att minska segregationen i samhället men också för att främja ett mer inkluderande och mer jämlikt samhälle.

Vi måste investera i våra samhällsbyggare, det vill säga våra lärare, fältassistenter och idrottsföreningar, som spelar en central roll i arbetet mot segregation. De är avgörande, Johan Pehrson, för att inspirera och stärka våra unga. De ger hopp och framtidsutsikter till dem som annars skulle stå utanför. Vi måste ge samhällsbyggare de resurser som krävs, och vi behöver fortsätta att stödja dem i deras värdefulla arbete.

Avslutningsvis kan man konstatera att det behövs en omfattande plan med en stark politisk vilja och en klar vision för att effektivt bekämpa den växande segregationen i vårt land.

Har regeringen, Johan Pehrson, en långsiktig plan, en vision eller en politisk vilja att bryta segregationen? Och i så fall - vilka konkreta reformer ligger på bordet hos Johan Pehrson för att vi ska uppnå detta?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret. I dag har vi diskuterat den allvarliga situationen för unga som varken arbetar eller studerar - närmare bestämt 140 000 unga människor.

Vi möter dessa unga människor varje dag. Vi möter dem ute på gatan, på torgen och i centrumen. De finns överallt. Vi vet att många av dem kämpar väldigt hårt för att göra rätt för sig men möter hinder.

Vi har ansvar, statsrådet, för att se till att dessa unga människor får all hjälp och allt stöd de behöver för att komma i studier eller arbete. De måste få en chans. Vi har ansvar för att se till att dessa unga människor får en chans. Då gäller det att samhället har tillräckligt med resurser för att klara detta.

Det gäller att kommunerna har tillräckligt med resurser för att möta dessa unga människor i skolan. Vi pratar om elevhälsan. Det behövs resurser till skolan. Det behövs också mer resurser till sjukvården så att vi kan möta dessa unga människor.

Det behövs mer resurser till studieförbunden; att man tar bort en halv miljard kommer inte att hjälpa unga människor. Att studieförbunden tvingas lägga ned verksamheter som riktar sig till unga människor kommer inte heller att hjälpa. Folkhögskolorna som vi träffar pratar om plus och minus. Många brottas med sin ekonomi just nu. Det är många kurser som man funderar på om man kommer att klara att ha kvar eller inte.

Det behövs mer resurser till Sveriges kommuner och regioner. Vi vet att många kommuner nu brottas med sina budgetar för att få ihop detta. Det behövs mer resurser till arbetsmarknadspolitiken, inte mindre resurser. Mindre resurser till Arbetsförmedlingen kommer inte att hjälpa dessa unga människor. Inte heller kommer mindre resurser till arbetsmarknadspolitiska åtgärder att hjälpa dessa unga människor.

Jag vet att Jakob Forssmed är engagerad i dessa frågor. Jag hoppas verkligen att Jakob Forssmed tar med sig dessa diskussioner in i Regeringskansliet och till sina kompisar i regeringen och får dem att fundera. Vi behöver göra allt vi kan för att se till att dessa unga människor kommer i arbete eller utbildning. Tack för en bra debatt!

Herr talman! Jag vill återigen tacka statsrådet för svaret och för förtydligandena om de åtgärder som har vidtagits och som regeringen avser att vidta. Jag måste säga att det känns bra.

I sitt första svar lyfte statsrådet upp en viktig punkt som jag vill understryka: att det finns god kunskap om effektiva insatser för arbetslösa unga men att kunskapsläget är bristfälligt när det gäller dem som varken arbetar, studerar eller är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Denna kunskapslucka måste åtgärdas för att vi effektivt ska kunna stödja denna grupp.

Anders Forslund och Linus Liljebergs forskning för IFAU leder till viktiga insikter i detta sammanhang. Deras studie visar att nästan en tiondel av ungdomarna i åldrarna 20-24 varken arbetar eller studerar och att många av dessa, nästan en tredjedel, har funktionsnedsättningar. Denna forskning visar återigen att gruppen, precis som statsrådet var inne på, är heterogen och att det inte finns någon universell lösning för dessa unga individer. Det behövs ett batteri av åtgärder för att vi ska kunna hantera detta.

Jag konstaterar också att många av dessa ungdomar är lågutbildade, bor i familjer med försörjningsstöd och har föräldrar som är födda utanför Europa. Deras situation varierar. Vissa är aktivt arbetssökande. Andra har gett upp hoppet om att hitta arbete. Och en del har valt att ta ett sabbatsår.

Enligt MUCF:s rapport uppger 48,2 procent av de unga, det vill säga hälften av ungdomarna, att man har fått ekonomisk hjälp av föräldrar eller närstående någon gång under det senaste året. Men det finns en grupp, på närmare bestämt 6 procent av ungdomarna, som uppger att de inte har möjlighet att få ekonomisk hjälp av föräldrar eller närstående. Andelen är högre bland utrikes födda unga. Det är alarmerande. Därför välkomnar jag statsrådets engagemang i frågorna.

Forslund och Liljeberg pekar på att internationell forskning visar att ungdomsprogrammen kan ha positiva effekter på sysselsättning och inkomster men att effekterna kan variera över tid. Detta understryker behovet av tidiga, målgruppsanpassade insatser.

Statsrådet frågade vad vi behöver göra. En nyckelfaktor är individuell uppföljning, vilket ger bättre resultat och pekar på behovet av en skräddarsydd strategi. Däremot står det klart att vi behöver en kombination av offentliga, privata och civilsamhälleliga insatser för att effektivt stödja dessa unga.

Jag välkomnar att statsrådet lyfter upp stödet till folkhögskolorna. Däremot är det lite märkligt att stödet till studieförbunden tas bort. En halv miljard kronor försvinner från studieförbunden, som gör enorma insatser inte minst riktat till dessa grupper.

Slutsatsen från forskningen är att arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom arbetsförmedlingsinsatser, subventionerade anställningar och i vissa fall arbetsmarknadsutbildning kan vara effektiva. Återigen, statsrådet: Det krävs snarare mer och inte mindre resurser till den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att forskningen tydligt visar att vi behöver noggrant planerade, målgruppsanpassade och sektorsövergripande strategier för att framgångsrikt stödja dessa unga människor mot arbete och studier.

På Kristdemokraternas hemsida lyfts det fram ganska tydligt att det är viktigt att få in unga på arbetsmarknaden och att det är avgörande för ungas möjligheter att bygga upp ett fungerande liv som vuxna. Därför frågar jag statsrådet igen: Hur avser statsrådet att ta till vara denna forskning och vidareutveckla åtgärder för att effektivt stödja de unga människor i Sverige som varken arbetar eller studerar för att de ska få möjlighet att bygga upp ett fungerande vuxenliv, som Kristdemokraterna pekar på?

Herr talman! Tack, statsrådet, för ert svar! I förra veckans debatt med arbetsmarknadsminister Johan Pehrson diskuterade vi de utmaningar som unga med funktionsnedsättning möter på arbetsmarknaden. Det är en grupp där endast hälften är sysselsatta, och många upplever diskriminering.

Herr talman! Dessa problem är direkt relevanta för dagens diskussion om de närmare 140 000 unga svenskar som enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, befinner sig utanför arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Denna situation, herr talman, som ofta kan leda till långvarigt utanförskap, påverkar allvarligt ungas psykiska hälsa, självbild och framtidstro.

Unga med funktionsnedsättning står inför större utmaningar än andra unga på arbetsmarknaden, inklusive långa perioder av arbetslöshet och en svår kamp för att hitta arbete. Det är därför viktigt att vi skapar förutsättningar för att bryta ned hindren för dessa unga människor.

Herr talman! För att Arbetsförmedlingen ska kunna stödja dessa individer effektivt krävs det att myndigheten har tillräckligt med resurser och personal. Det personliga och kunniga stödet till personer med funktionsnedsättning kan inte ersättas av digitalisering, utan det kräver en djupgående förståelse för varje individ man möter.

Det är därför viktigt, herr talman, att vi ser dessa unga individer som en resurs för samhället och inte som en börda. Vi måste skapa en arbetsmarknad som är öppen och tillgänglig för alla, oavsett funktionsförmåga eller andra hinder. För att göra detta krävs en sammanhållen politik som inte bara adresserar de omedelbara behoven utan också de långsiktiga lösningarna för att integrera dessa unga människor i samhället.

Jag vill tacka statsrådet för svaret. Statsrådets svar visar på en medvetenhet om problemets allvar. Statsrådets betoning på betydelsen av att stödja unga med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning är viktigt eftersom dessa grupper ofta är överrepresenterade bland unga som varken arbetar eller studerar.

Jag välkomnar också regeringens betoning på behovet av samarbete mellan olika aktörer på nationell, regional och lokal nivå.

Herr talman! MUCF:s rapport lyfter att unga, särskilt de som är utrikes födda eller har funktionsnedsättningar, kämpar med hårdare ekonomiska levnadsvillkor, vilket också har förvärrats under pandemin. Detta visar att behovet av insatser som kan leda till att unga människor kan bryta utanförskapet är fortsatt stort.

Herr talman! Vi socialdemokrater accepterar inte att unga människor fastnar i passivitet och arbetslöshet. De ska få det stöd de behöver för att komma in i arbete eller utbildning. Vi ska ha en statlig aktiv arbetsmarknadspolitik i hela landet. Oavsett var i landet man bor ska man snabbt kunna få hjälp och stöd för att komma i jobb. En viktig förutsättning för det är att samverkan mellan arbetsförmedling, kommuner och arbetsgivare fungerar i varje kommun.

Unga med psykisk ohälsa, funktionsnedsättning eller andra svårigheter ska få särskilt stöd och särskild vägledning. Unga som saknar gymnasieutbildning ska i första hand stöttas till att fullfölja denna. Därför vill vi socialdemokrater återinföra utbildningskontrakten, som vi tycker är viktiga. Vi vill också införa en bortre gräns för hur länge unga vuxna får vara arbetslösa innan någon form av insats ges.

Herr talman! Jag välkomnar återigen Jakob Forssmeds engagemang i frågan. Men min fråga kvarstår: Hur avser regeringen att konkret stärka och utveckla stödet för dessa unga människor så att de kan få möjligheten till dels jobb, dels utbildning?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Låt mig understryka att vi socialdemokrater är väldigt tydliga med att arbetsmarknadspolitiken ska vara ett statligt ansvar. Frågan handlar inte om det utan om vad kommunerna kan bidra med i en aktiv arbetsmarknadspolitik. Kommuner ska inte konkurrera med oberoende aktörer utan vara ett komplement och komplettera dem och Arbetsförmedlingen där det finns behov. Det är det vi pratar om.

Låt mig också vara tydlig med att staten genom Arbetsförmedlingen har ett omfattande ansvar för att säkerställa att arbetsmarknadspolitiken är effektiv i hela landet, vilket Johan Pehrson också nämner. Med en rad olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som utförs av många olika parter, som kommuner och organisationer i civilsamhället, är det viktigt att myndigheten ser till att värdera de unika bidrag dessa olika leverantörer och aktörer kan erbjuda. Det är detta vi diskuterar här. Kommunernas arbete för att underlätta arbetssökandes väg till jobb är väldigt viktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Återigen: Samarbete mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna är avgörande för att skapa en proaktiv och framtidsinriktad arbetsmarknadspolitik. Samverkan med civilsamhällets aktörer är också viktigt, särskilt för de arbetssökande som har behov av kombinerade stödformer.

Det är positivt att statsrådet kommer att följa detta noga, och jag förväntar mig att Arbetsförmedlingen fortsätter att fördjupa och bredda samarbetet med andra aktörer. Effektiviteten i Arbetsförmedlingens process kan förbättras markant genom kommunernas aktiva engagemang, vilket i sin tur kan öka individers möjlighet att hitta ett arbete. Därtill måste vi hantera de rättsliga och praktiska utmaningar som finns för att fullt ut utnyttja denna potential, och här har Johan Pehrson ett ansvar.

Tack för debatten!

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Återigen: Arbetsförmedlingens samarbete med kommunerna är avgörande för att fler ska få arbete, vilket också tydligt framgår av myndighetens förordning.

Myndighetens uppdrag är inte begränsat till att endast förmedla arbeten utan omfattar även att säkerställa effektiv samverkan med kommuner för att förbättra stödet till arbetssökande.

Den tidigare socialdemokratiska regeringens regleringsbrev för 2022 betonade vikten av denna samverkan och att ett strategiskt och operativt samarbete är avgörande för att garantera högkvalitativa stödinsatser. Arbetsförmedlingens verksamhetsplan för 2023 understryker vikten av överenskommelser med kommunerna, särskilt för dem som står långt från arbetsmarknaden och dem i socioekonomiskt utsatta områden.

Till augusti 2023 hade Arbetsförmedlingen ingått överenskommelser med 279 kommuner, vilket markerar ett betydande framsteg. Låt mig konstatera att detta är ett resultat av den avvecklade Delegationen för unga och nyanlända till arbete och inget annat. Den nya samverkansmodellen har skapat starkare och mer förutsägbara samarbetsrutiner.

Fru talman! Regeringen måste nu klargöra kommunernas roll som leverantörer av arbetsmarknadspolitiska tjänster. Utredningen om kommuners medverkan som jag nämnde i mitt förra inlägg har fastställt att kommuner kan agera som leverantörer under nuvarande regler men pekat på behovet av vissa regeländringar. Remissinstanserna, inklusive Arbetsförmedlingen, har välkomnat denna möjlighet under förutsättning att likabehandling enligt upphandlingsrättsliga principer upprätthålls.

Även Sveriges Kommuner och Regioner och TCO har gett sina synpunkter. SKR föreslår en utredning om kommunernas möjligheter att ta ett samordnande och rustande uppdrag.

Detta visar att kommunerna bör vara en kraftfull aktör inom arbetsmarknadspolitiken. Deras arbete i samverkan med Arbetsförmedlingen har visat på framsteg, men det är vitalt att detta arbete fortsätter att utvecklas och att vi ser verkliga förbättringar i människors liv som ett resultat av detta arbete.

Fru talman! Jag frågar åter statsrådet: Hur avser regeringen att fortsätta att stödja och utveckla samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna för att ytterligare stärka arbetsmarknadens funktion och för att ge bättre stöd till dem som står långt från arbete?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

I takt med digitaliseringens snabba framfart, strukturomvandlingar i näringslivet och den framväxande gröna industriella revolutionen har vi en ökande kompetensbrist i vårt land, vilket innebär att den svenska arbetsmarknaden står inför en snabb omvandling. Samtidigt växer klyftan mellan tillgängliga jobb och arbetskraftens kompetenser, en situation förvärrad av pandemin.

Dessa utmaningar kräver en aktiv och framåtblickande arbetsmarknadspolitik, en prioritering som tyvärr verkar saknas hos Johan Pehrson och Tidöpartierna.

Fru talman! Kommunernas roll blir allt viktigare i denna kontext. Med sin lokala expertis är de en central resurs för integration och inkludering av dem som står långt från arbetsmarknaden. Det är ofattbart att Arbetsförmedlingen trots detta avvisar kommunernas arbetsmarknadspolitiska insatser och i stället planerar att använda upphandlade tjänster för arbetsträning och förstärkt arbetsträning. Vi menar att kommuner och ideella organisationer har stor potential att hjälpa fler människor att komma in på arbetsmarknaden.

Fru talman! Den 21 november 2019 initierade den socialdemokratiskt ledda regeringen en utredning för att klargöra de juridiska förutsättningarna för kommunernas möjlighet att agera som leverantörer av arbetsmarknadstjänster för Arbetsförmedlingen.

Utredningen konstaterar att kommuner kan och bör vara leverantörer av arbetsmarknadstjänster åt Arbetsförmedlingen i enlighet med gällande lagstiftning såsom LOU och LOV.

Denna bedömning stödde Arbetsförmedlingen i sitt yttrande till regeringen. Ändå ser vi nu en paradoxal situation där Arbetsförmedlingen ifrågasätter kommunernas möjligheter att erbjuda dessa tjänster mot ersättning trots att upphandlingslagstiftningen inte ses som ett hinder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar inte om att kommunerna ska konkurrera med oberoende aktörer utan om att kommunerna ska komplettera dem och Arbetsförmedlingen där oberoende aktörer inte finns. Ett samarbete där kommunerna kan samarbeta effektivt med statliga myndigheter för att förbättra situationen för arbetssökande tycker jag är avgörande, fru talman.

Det bör säkerställas att Arbetsförmedlingen och kommunerna har en gemensam målsättning och att kommunerna kan nyttja sin potential som en resurs i arbetsförmedlingen. Vi behöver avlägsna osäkerheten kring kommunernas roll och se till att de kan bidra till effektiv matchning.

Med anledning av detta frågar jag dig, statsrådet Johan Pehrson: Vad är ditt svar till Sveriges Kommuner och Regioner angående kommunernas roll i arbetsmarknadspolitiken? Kommer kommunerna att få möjlighet att erbjuda insatser för dem som står längst från arbetsmarknaden, och kommer de att få ekonomisk ersättning från Arbetsförmedlingen för detta arbete?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! För er som inte vet är det Johan Pehrson som har varit lagledare och lagkapten för det nya laget i ett år. Mig veterligen har lagledaren och lagkaptenen Johan Pehrson hittills inte presenterat en enda proposition som tar sig an de problem och utmaningar som vi har pratat om i dag. Johan Pehrson pratar om allt annat än det vi pratar om i dag.

När det gäller regleringsbrevet för 2023, Johan Pehrson, nämns inte personer med funktionsnedsättning i målen, trots att dessa utgör en betydande andel av arbetskraften samtidigt som sysselsättningsgraden är väsentligt lägre än för den övriga befolkningen.

I detta sammanhang vill jag fråga Johan Pehrson om regleringsbrevet för nästa år för Arbetsförmedlingen kommer att ta itu med de påtagliga problemen med väntetiden för funktionshinderskoden, bristen på specialkompetens och den tröga handläggningen av lönebidrag. Vad avser regeringen att konkret göra för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning inte bara inkluderas i vårt samhälle utan också kan bidra fullt ut på arbetsmarknaden?

Fru talman! För att förbättra situationen krävs det att regeringen i nästa års regleringsbrev presenterar konkreta mål för hur personer med funktionsnedsättning ska inkluderas i arbetsmarknaden och hur deras sysselsättning kan ökas. Detta är också en stark önskan från den samlade funktionsrättsrörelsen i Sverige, som också framfört detta i en skrivelse till regeringen.

Det är också viktigt, fru talman, att Arbetsförmedlingen får i uppdrag att förkorta tiden det tar att registrera en funktionshinderskod och att säkerställa tillgång till specialkompetens. Men det räcker inte. Vi måste stärka stödet till arbetsgivare och skapa samarbete med sociala företag och civilsamhället för att bredda vägen in på arbetsmarknaden för fler. Vi ser också ett behov av inspel från statliga myndigheter. Sedan 2016 har de haft i uppdrag att erbjuda praktikplatser för personer med funktionsnedsättning, med ett mål om 1 000 platser per år. Det är ett mål som inte har nåtts. Statskontorets uppföljning visar på en markant brist. Endast 260 praktikplatser har erbjudits, och ännu färre har tillsatts.

Det är dags, Johan Pehrson, att ta ansvar. Tack för debatten!

(Applåder)

Fru talman! Tack återigen för svaret, statsrådet! Många unga människor med funktionsnedsättning drömmer om att ha ett arbete där de kan bidra till samhället och utvecklas personligt, men i verkligheten är det endast hälften av dessa unga som är sysselsatta, och en tredjedel upplever diskriminering. Denna dystra verklighet speglar en arbetsmarknad som inte bara misslyckats med att vara inkluderande utan också utesluter väldigt många unga människor.

Fru talman! Detta utestängande är inte någon isolerad händelse utan snarare en del av ett större mönster. Arbetsförmedlingens byråkratiska maskineri som borde vara en hjälpande hand verkar i stället ofta bli ett hinder.

Ett av de mest påtagliga exemplen är den oacceptabelt långa väntetiden för det som kallas en funktionshinderskod. Det är en väntan som kan sträcka sig över ett år för att ens få en chans att börja få stöd. Vilken annan grupp i vårt samhälle skulle acceptera en sådan fördröjning av sina möjligheter till försörjning? Vilken annan grupp skulle finna det acceptabelt att deras strävan efter självständighet och värdighet hejdas av byråkratins tröghet?

Fru talman! När dessa unga slutligen får sin kod möts de av nästa barriär. De nedskärningar som genomfördes av högerpartierna inom arbetsmarknadspolitiken har drastiskt, med 40 procent, minskat på specialisterna på Arbetsförmedlingen. Fyra av tio arbetsterapeuter, audionomer, synspecialister, psykologer, socialkonsulter med mera har försvunnit från Arbetsförmedlingen, och deras expertis är ovärderlig för personer med funktionsnedsättning som försöker att etablera sig på arbetsmarknaden.

Och problemen slutar inte där. Även när möjligheten till ett anställningsavtal med lönebidrag närmar sig uppstår nya flaskhalsar i form av en underbemannad administration. Detta leder till att personer med funktionsnedsättning blir stående utanför, inte på grund av brist på vilja eller förmåga utan på grund av ett system som inte längre klarar av att placera dem i arbete eller praktik.

Förändringen av Arbetsförmedlingen och bristen på specialiserade handläggare har medfört att myndigheten inte längre klarar av att anvisa och placera arbetssökande med funktionsnedsättning i arbetsträning, praktik eller jobb. Vi kan också konstatera att på Samhall står platserna tomma.

Dessutom används inte de pengar som Arbetsförmedlingen får till lönebidrag fullt ut, vilket resulterar i att pengar som kunde ha hjälpt går tillbaka till staten. Det är inte okej. Företag och organisationer som tidigare varit framgångsrika i att integrera personer med funktionsnedsättning i arbetslivet får nu färre resurser och möjligheter att göra just detta.

Fru talman! En arbetslinje värd sitt namn måste inkludera personer med funktionsnedsättning. Det är inte acceptabelt att bara hälften av personer med funktionsnedsättning är sysselsatta. Människor med funktionsnedsättning både kan och vill arbeta men ges inte de förutsättningar som krävs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Skolsiffror visar att bara en av tio hade ett jobb hösten efter att man har lämnat anpassad gymnasieskola. Ännu värre: Var tredje ungdom varken arbetade, studerade eller hade daglig verksamhet. Att en av tio ungdomar från anpassad gymnasieskola, eller gymnasiesärskolan som vi kallar den, inte har ett arbete och var tredje varken arbetar eller studerar är ett svek mot dessa individer och ett misslyckande för hela samhället.

I en tid då vi har en åldrande befolkning, arbetskraftsbrist - som också Camilla Mårtensen lyfte - och ekonomisk omställning måste vi värdera de kompetenser som personer med funktionsnedsättning besitter. Dessa unga människor förtjänar ett system som stöttar dem. Vi ska bygga broar, inte barriärer.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Många unga människor med funktionsnedsättning önskar inget annat än att ha ett arbete där de kan bidra till samhället, växa som individer och känna sig självständiga. Men verkligheten på den svenska arbetsmarknaden speglar inte dessa ambitioner. Endast hälften av dessa unga är i dag i arbete, och en tredjedel rapporterar om diskrimineringserfarenheter. Detta är siffror som tydligt visar på bristfällig inkludering.

Detta är inte, fru talman, en fråga om individuella misslyckanden, utan det handlar om en arbetsmarknad som inte bara underpresterar i sitt inkluderingsuppdrag utan också tenderar att aktivt stänga ute de människor som behöver tillgång till arbetsmarknaden som mest. De alarmerande siffror som vittnar om låg sysselsättning och hög arbetslöshet bland unga med funktionsnedsättningar är ett symtom på djupgående strukturella problem som behöver åtgärdas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Arbetsförmedlingens rapporter belyser de svårigheter som unga med funktionsnedsättning möter. De står inför större utmaningar än andra unga på arbetsmarknaden. De möter ofta långa perioder av arbetslöshet och en tuff kamp för att hitta arbete som inte kräver ekonomiska subventioner. Det är därför av yttersta vikt att skapa förändringar som kan bryta ned dessa hinder och öppna arbetsmarknaden så att alla unga, oavsett funktionsförmåga, har samma chanser att lyckas.

För att myndigheten ska lyckas med sitt uppdrag att tillvarata dessa personers kompetens måste den ha tillräckligt med resurser och personal. Personalen ska kunna erbjuda det intensiva och ofta avgörande stöd som krävs. Med andra ord krävs långsiktiga planeringsförutsättningar för Arbetsförmedlingen, inte ytterligare budgetnedskärningar.

Det personliga och kunniga stödet till personer med funktionsnedsättning kan inte, fru talman, ersättas av digitalisering eftersom det handlar om att skaffa en djupgående förståelse för individen för att kunna ge rätt stöd.

Du har ett ansvar, Johan Pehrson, för att se till att alla unga, oberoende av funktionsvariationer, erbjuds samma möjligheter på arbetsmarknaden. Du har också ansvar för att säkerställa att Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs så att varje ung person med funktionsnedsättning får det personligt anpassade stöd som behövs för att komma in på arbetsmarknaden.

Samtidigt, fru talman, är samverkan med arbetsgivare viktigt för att skapa mer inkluderande arbetsmiljöer. Det handlar om konkreta åtgärder som utbildningsinsatser för arbetsgivare, riktlinjer för arbetsplatsanpassning och uppföljning samt incitament för arbetsgivare som aktivt arbetar för att inkludera personer med funktionsnedsättningar.

Därför undrar jag, Johan Pehrson: Hur ska Arbetsförmedlingen stärkas så att den kan ge bättre stöd till unga med funktionsnedsättning? Vilka initiativ finns hos regeringen för samarbete mellan regering, näringsliv och civilsamhälle för en mer inkluderande arbetsmarknad?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! I drygt tre timmar har vi diskuterat folkbildningens och studieförbundens betydelse. Vi har både analyserat det i ett historiskt perspektiv och pekat på hur det är i dag och i framtiden - hur vi ser på studieförbundens och folkbildningens betydelse för samhällsutvecklingen.

Man kan konstatera att statsrådet två gånger hänvisade till Socialdemokraternas budget, som presenterades för en timme sedan. Han menade att Socialdemokraterna köper regeringens budget och de neddragningar som regeringen har aviserat, men det stämmer inte riktigt. Man kan konstatera att Socialdemokraterna i sin budget för 2023 presenterade mer pengar till folkhögskolorna än vad regeringen gjorde. Samtidigt kan man konstatera att vi i Socialdemokraternas budget säger nej till regeringens nedskärning på studieförbunden. Det är alltså en skillnad mot regeringens politik.

Återigen: I tre timmar har vi diskuterat folkbildningen, och man kan väl konstatera att statsrådet flera gånger har fått chansen att svara på frågan varför han tycker att nedskärningarna är viktiga. Det vore intressant och bra om statsrådet i sitt avslutande inlägg kunde rama in diskussionen: Vad vill Liberalerna med folkbildningen? Vad vill Liberalerna med studieförbunden? Vad vill Liberalerna säga till alla de människor där ute som väntar på ett svar från regeringen? De kanske ska gå en kurs inom folkbildningen, det vill säga hos dem som väntar på att få stöd - folkbildningsorganisationerna och studieförbunden. Vad är budskapet till alla de människor som tittar på detta?

Är det så att statsrådet egentligen delar vår uppfattning men sitter i knäet på Sverigedemokraterna och är tvungen att försvara nedskärningarna? Läser man Liberalernas dokument och om Liberalernas syn på folkbildningen ser man nämligen att vi är helt överens. Därför blir det helt obegripligt för mig att statsrådet inte kan säga vad Liberalerna tycker om studieförbundens och folkbildningens betydelse för samhällsutvecklingen.

Jag tackar för en bra debatt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för svaret! Låt oss konstatera att vi lever i en tid av global osäkerhet med utmaningar som sträcker sig över nationsgränser. I dessa tider blir frågan om integration, sammanhållning och förståelse för varandra alltmer central. Sverige med sin långa tradition av öppenhet och inkludering har alltid sett folkbildning som en nyckelaktör när det gäller att bygga broar mellan kulturer, traditioner och erfarenheter.

Herr talman! Sedan 2015 har studieförbunden med sitt initiativ Svenska från dag ett visat att de är redo att ta ansvar, vilket också Linus Sköld redogjorde för. Studieförbunden har stått som en bastion och ett stöd för de många som har flytt undan krig och konflikt och har erbjudit mer än bara språkundervisning. Studieförbunden har genom sitt arbete lyckats nå dem som ofta glöms bort i de större institutionernas verksamheter.

Herr talman! Med Rysslands illegala invasion av Ukraina 2022 förändrades spelplanen återigen. Återigen stod studieförbunden redo att ta emot, stödja och integrera. Men detta arbete kommer inte utan kostnad. Trots tidigare ekonomiskt stöd stod det snart klart att medlen inte räckte till. Ändå kan man konstatera att Liberalerna i sitt budgetförslag för 2024 kraftigt minskar stödet till studieförbunden.

Herr talman! Folkbildningen är inte bara en institution. Den är en del av vårt lands dna. Den spelar en avgörande roll i integrationsprocessen, erbjuder ovärderliga utbildningsmöjligheter - till exempel svenskundervisning och yrkesförberedande kurser - och fungerar som en brobyggare mellan individer och arbetsmarknaden. Det är det vi diskuterar i denna interpellationsdebatt.

Enligt forskning har deltagande i studiecirklar och andra folkbildningsaktiviteter visat sig vara effektivt. Det ökar sannolikheten att arbetslösa får arbete, särskilt bland utrikes födda.

Herr talman! Att minska stödet till denna verksamhet är inte bara ett slag mot de individer som drar nytta av dessa tjänster. Det är också ett självskadebeteende.

Med anledning av detta vill jag återigen fråga statsrådet: Hur avser statsrådet och Liberalerna att säkerställa att studieförbunden fortsätter att erbjuda detta ovärderliga stöd till asylsökande och utrikes födda, vilket också statsrådet hyllar, att främja kompetensutveckling och att bidra till en mer hållbar integration i vårt samhälle?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, utbildningsministern, för svaret! Folkbildningen är inte bara en utbildningsform. Den är ett fundament i vår nationella identitet, med rötter som sträcker sig långt tillbaka i vår historia. Ända sedan 1900-talets tidiga år, då arbetare samlades i studiecirklar för att utbilda sig och kämpa för sina rättigheter, har folkbildningen utgjort en plattform för gemenskap, debatt och kunskapssökande.

Fru talman! Det är med studieförbunden som hjärta som denna folkbildningstradition, denna identitet, har formats och bevarats. Tack vare studieförbunden har miljontals svenskar funnit både gemenskap och en röst. Under 1900-talets början växte folkbildningen och studieförbund som Arbetarnas bildningsförbund fram parallellt med den svenska välfärdsstatens uppgång.

Studieförbunden har alltid varit en bro mellan medborgare från alla samhällsskikt. Studieförbunden erbjuder möjligheter för dem som kanske saknat formell utbildning under sina tidiga år eller för dem som önskar fortsätta sin lärresa genom livet.

Fru talman! Studieförbunden är inte bara utbildningsinstitutioner. De är ställen där folkets röst ekar, engagemang tar form och folkets påverkan märks.

I dessa tider av snabb förändring, med teknologiska och samhälleliga utmaningar, har studieförbundens roll blivit än mer kritisk. Studieförbunden har anpassat sig till den digitala eran, med onlinekurser som erbjuder kvalitativ utbildning oberoende av geografisk eller socioekonomisk position.

Fru talman! Folkbildningen omfattar inte bara traditionella ämnen. Den betonar även kritiskt tänkande, medborgerligt engagemang och demokratins fortlevnad. Sådan utbildning är ovärderlig i en tid präglad av desinformation och polarisering.

Fru talman! Studieförbunden har varit en central pelare i integrationsprocessen, särskilt för asylsökande och utrikes födda kvinnor. Studieförbunden har agerat som brobyggare mellan nyanlända och det svenska samhället, särskilt under utmanande perioder som coronapandemin. Om vi ser tillbaka till 2016, då nästan 80 000 asylsökande kom till Sverige, ser vi att studieförbunden stod i första ledet och erbjöd möjligheter till utbildning och samhällsförståelse.

Fru talman! Statskontorets rapport från 2020 understryker studieförbundens betydelse. Den visar hur nyanlända tack vare studieförbundens insatser kunde integreras snabbare i det svenska samhället, övervinna utanförskap och sträva mot arbete och vidare studier. Trots denna insikt och det tydliga behovet står studieförbunden nu inför potentiella nedskärningar. Om dessa blir verklighet kan budgeten för 2026 minska med en halv miljard från nuvarande nivåer. Detta kan hota progressen i integrationsarbetet och underminera vår tradition av livslångt lärande.

Med anledning av detta vill jag fråga utbildningsministern: Vad är det verkliga priset för dessa besparingar? Och varför riskerar vi att underminera studieförbundens ovärderliga arbete när deras betydelse är så uppenbar och erkänd?