Malcolm Momodou Jallow

Fru talman! Det här är min sista debatt i den här kammaren den här mandatperioden. Jag önskar att den hade handlat om något annat än att sätta 14-åriga barn i fängelse.

Fru talman! Låt mig börja där. Barn föds inte som kriminella. Ingen fyraåring drömmer om att bli torped. Ingen sjuåring skriver i skolboken: ”När jag blir stor vill jag skjuta någon.” Någonting händer på vägen. Någon upptäcker ensamheten, ilskan, fattigdomen och längtan efter att höra till. Och när samhället inte säger ”Jag ser dig” gör någon annan det – en rekryterare, en gängledare, en vuxen man som inte själv vågar hålla i vapnet. Gängen hinner före oss. Det är den sanningen vi måste våga möta.

Och vad svarar politiken? Vi flyttar straffbarhetsåldern längre ned. Den sänks till 14 år. Den här regeringen säger med stöd av Socialdemokraterna att 14-åringar ska kunna dömas till fängelse. Ungdomsreduktionen begränsas. Och för personer under 18 år höjs det maximala fängelsestraffet till 18 år. Lyssna på det – 18 år! Vi är beredda att ge ett barn ett fängelsestraff som är lika långt som hela barndomen. Och det kallar vi handlingskraft.

Jag säger inte detta för att ursäkta brott. Den som förlorat ett barn till våldet ska aldrig behöva höra politiker förminska det som hänt. Men rättvisa och prevention är inte motsatser. Vi måste skydda barnet från att bli skjuten och skydda barnet från att bli skytten. Det är samma kamp, fru talman.

Bakom många av dessa barn finns det vuxna människor. De beställer, betalar för och levererar vapnet. Sedan skickar de fram ett barn för att bära risken. Jag vill se en stat som jagar dem med all sin kraft, som tar deras pengar, tar deras vapen och slår sönder deras organisationer och verksamheter.

Vi ska straffa de vuxna som använder ett barns liv som förbrukningsvara. När 14-åringen blir för riskabel för gängen kommer de nämligen inte att lägga ned sin verksamhet. De kommer att leta efter en 13-åring och sedan en 12-åring, en 11-åring och en 10-åring.

Sverige måste bestämma sig. Ska vi följa gängen allt längre ned i åldrarna? Eller ska vi stoppa dem innan de når barnen?

Fru talman! Jag har stått i den här kammaren och den här talarstolen många gånger. Men när jag nu gör mitt sista anförande den här mandatperioden vill jag lämna efter mig en övertygelse. I ett samhälle får man aldrig bli så rädd för sina barn att man slutar tro på deras möjlighet att förändras.

Ett barn kan begå en fruktansvärd handling, och det måste få konsekvenser – ja. Ett barns värsta handling får dock inte bli hela definitionen av dess framtid.

Vi kan bygga fler fängelser – fler fängelser än bostäder, till och med – och vi kan höja murarna och sänka åldrarna. Men om barnen fortsätter att komma dit har vi löst fel problem. Den viktigaste kampen utkämpas nämligen långt innan man kommer till domstolen. Den utkämpas den dag ett barn står vid ett vägskäl och två händer sträcks fram: gängets hand, och samhällets hand.

Vår uppgift är inte att bygga den bästa fängelsecellen för barnet som tog fel hand. Vår uppgift är att se till att vår hand når barnet först. Det är den politik jag fortfarande tror på.

Jag vill lämna denna kammare med dessa ord: Skydda brottsoffren, och jaga dem som rekryterar, men ge aldrig upp barnens framtid. Om ni inte visste detta vet ni det nu.

Jag vill yrka bifall till motion 2025/26:4234.

Jag tackar alla kollegor, kammarkansliet och utskottskansliet för den här tiden i Sveriges riksdag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Fru talman! Om det finns ett parti som har dubbla måttstockar när det gäller den här frågan är det Sverigedemokraterna. Som jag nämnde är nästan hälften av partiets ledamöter i riksdagen dömda brottslingar. Vi har folk här som är dömda för allt möjligt från rattfylleri till narkotikabrott, folk som är åtalade för pedofili och så vidare. I den här kammaren finns alltså folk som är dömda brottslingar. Det handlar om tusen olika saker. De har en partiledare som umgås med gängledare och som har bjudit en gängledare till sin fest.

Sverigedemokraterna har haft ledamöter som är dömda brottslingar och som tvingats avgå. Det har varit skandaler om rasism, hot, våld och ekonomiska oegentligheter. Den gruppen finns alltså inom ett parti som vill tala om vikten av god karaktär och säga hur andra ska bete sig. Allt detta är upp och ned.

Varför har Sverigedemokraterna dubbla måttstockar? Det är partiet som ständigt kräver hårdare tag mot andra. Det är partiet som vill att staten ska granska människors karaktär, moral och livsföring. Men gäller de reglerna även dem själva? Nej, det gör de inte, för hade de gjort det hade hälften av deras ledamöter inte suttit här. Det är den verklighet de aldrig vill möta. De måste granska sig själva och ha lite självinsikt. Det skulle hjälpa.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill upplysa både ledamoten Malcolm Momodou Jallow och övriga om att under punkt 1 om regeringens lagförslag behandlas också motionen från ledamoten. Den är alltså omhändertagen. Reservationen är en sak, men beslutspunkten som reservationen berör omfattar även motionsyrkanden.)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Fru talman! Tack, Ludvig Aspling, för repliken – jag längtade!

Jag tänker så här: Jag förstår att ledamoten inte ser mig som svensk. Det är därför ledamoten hänvisar till Gambia. Men jag är svensk, precis som ledamoten. Jag förstår att ledamoten som sverigedemokrat har lite svårt att se icke-vita som svenskar. Men jag står här som svensk riksdagsledamot och representerar svenska folket. Därför kritiserar jag ledamotens vandelsförslag.

Jag vågar säga att jag är en av de mest principfasta och konsekventa ledamöterna, för på samma sätt som jag kritiserar den svenska regeringens förslag kritiserar jag de gambiska, iranska och kongolesiska regeringarnas förslag och så vidare. Så gör jag. Jag har inga dubbla måttstockar.

Att man kan utvisas från Gambia om man saknar jobb är det dummaste jag har hört. Att man blir utvisad därifrån för att man inte har ett jobb är en av de mest intelligensbefriade sakerna jag någonsin har hört. Det finns inte.

Jag vet det här, för jag kommer från Gambia. Jag är väldigt insatt i politiken där. Det är därför jag är kritisk till politiken där, precis som i många andra länder. När jag ser demokratin hotas, oavsett i vilket land det är, oavsett på vilken kontinent det är, ställer jag mig kritisk till det. Det är det jag gör här också.

Sverigedemokraterna måste fokusera på förslaget vi har här i Sverige. Sverigedemokraterna vill på något sätt öppna för att utvisa så många människor som möjligt som kommer från det globala syd. Det är det det handlar om och inget annat. Låt oss prata om det.

Fru talman! Det är första gången jag står här i talarstolen som partilös. Jag har inte haft möjlighet att begära replik. De som känner mig vet att jag älskar att begära replik, för jag älskar debatten. Eftersom jag inte har kunnat begära replik kommer jag att tillåta mig att använda den här tiden till att säga allt jag behöver säga. Håll i er!

Fru talman! Det finns lagar som förändrar regler. Och det finns lagar som förändrar relationen mellan staten och människan – mellan staten och folket. Vandelspropositionen handlar om en sådan lag.

Regeringen kallar det för ett vandelskrav. Jag vill kalla det för vad det faktiskt är: ett av de största stegen bort från rättsstatens grundprinciper i modern svensk migrationspolitik. Det är det vi debatterar här i dag.

Fru talman! I en rättsstat ska människor dömas för vad de gör – inte för vilka staten misstänker att de är, inte för vilka människor de känner, inte för vilka rykten som cirkulerar och inte för myndigheters subjektiva uppfattningar om deras karaktär. Men det är exakt den dörr som regeringen nu vill öppna.

För första gången införs ett system där människors rätt att arbeta, studera, leva med sina familjer och bygga sina liv i Sverige i allt större utsträckning ska avgöras av statens bedömning av deras vandel.

Vad betyder det, fru talman? Det betyder att vi går från att fråga ”Har personen begått ett allvarligt brott?” till att fråga ”Tycker staten att personen lever på rätt sätt?”. Där börjar problemen.

Fru talman! Amnesty skriver att Sverige går mot raslagar, och jag instämmer till hundra procent. Lagrådet, jurister, människorättsorganisationer, Institutet för mänskliga rättigheter och flera andra remissinstanser har riktat stark kritik mot lagförslaget. De har inte bara underkänt förslaget. De kallar det bland annat för det största steget bort från rättsstatens grundprinciper i modern svensk historia. Det gör de inte för att de vill skydda grovt kriminella utan för att de ser vad som händer när lagar bli vaga, otydliga och flummiga.

De ser vad som händer när makten flyttas från domstolar till myndighetsbedömningar. De ser vad som händer när människor inte längre vet vilka handlingar som faktiskt kan leda till att de förlorar rätten att stanna i Sverige. Förutsägbarhet är inte en teknisk detalj, fru talman, utan det är själva grunden för rättsstaten.

Det finns stunder i politiken då man måste ställa sig en enkel fråga: Vem är lagen till för? Vem är den riktad mot? När jag läser den här propositionen kan jag inte låta bli att tänka att det inte handlar om rättvisa. Det handlar om makt. Det handlar om att skapa ett Sverige där vissa människor ska leva med full trygghet medan andra ska leva med ständig osäkerhet. Vissa människor ska bedömas efter lagen och andra ska bedömas efter politikers uppfattning om deras karaktär.

Fru talman! Regeringen kallar detta för ett vandelskrav. Men låt oss tala klarspråk. Detta är ett karaktärskrav. Regeringen vill förvandla Migrationsverket till moralpoliser som påminner om talibanerna i Afghanistan.

Det är ett moralitetskrav, ett krav där staten ska avgöra om du är tillräckligt skötsam, tillräckligt lämplig och tillräckligt önskvärd för att få stanna i landet där du kanske har bott i 10, 15 eller 20 år. Det är här vi måste stanna upp, för vem ska definiera vad som är god vandel? Det är en fråga vi måste ställa oss, fru talman.

Jag vill att svenska folket ska förstå vad detta faktiskt handlar om. Det handlar inte om de grovt kriminella. Det finns redan lagstiftningar för dem. Det handlar om något mycket större. Det handlar om att ge staten makten att säga: Vi tycker inte att du lever på rätt sätt.

Föreställ er en ensamstående mamma! Hon arbetar. Hon betalar skatt. Hon kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Matpriserna stiger. Hyran stiger. Elpriserna stiger. Hon halkar efter. Skulderna växer. Är det då bristande vandel?

Föreställ er en person som får ett återkrav från Försäkringskassan! Det är ingen dom, inget brott, ingen domstol. Är det då bristande vandel, fru talman?

Föreställ er en person som bott i Sverige i 15 år! Barnen är svenska. Vännerna är här. Arbetet är här. Livet är här. Den här personen är miljöaktivist eller emot folkmord och går ut och demonstrerar och visar solidaritet med Palestina. Staten gör en helhetsbedömning av personens livsföring. Är det då rimligt att hela framtiden ska kunna raseras, fru talman?

Det mest anmärkningsvärda är ändå hyckleriet som vi ser. Samtidigt som regeringen vill mäta invandrares vandel med mikroskop granskar man aldrig sin egen.

Vi har sett politiska skandaler i den här regeringen. Vi har sett ekonomiska skandaler. Vi har sett avslöjanden om fiffel. Vi har sett företrädare som har fått lämna sina uppdrag. Vi har sett återkommande avslöjanden om kopplingar till extremism i den politiska miljön – i dag står man här och föreläser för andra om svenska värderingar. Vi har sett rapportering om politiker som umgåtts med personer i den organiserade brottsligheten. Vi har sett uppgifter om företrädare som utreds för allvarliga brott. Vi har sett avslöjanden om misstänkta skatteupplägg och tveksam hantering av offentliga medel.

Men aldrig hör jag regeringen säga: Låt oss göra en vandelsprövning av makthavarna inom Tidöpartierna! Aldrig hör jag dem säga: Låt oss bedöma politikernas karaktär innan de får stifta lagar! Aldrig hör jag dem säga: Låt oss återkalla privilegierna för dem som missbrukar folkets förtroende!

Nej, det kommer vi aldrig att höra. Vandelskravet ska bara riktas nedåt, aldrig uppåt. Man riktar det mot den som har minst makt, aldrig mot den som har mest. Man riktar det mot invandrare från globala syd och inga andra.

Fru talman! Det är därför detta inte handlar om vandel. Det handlar om dubbla måttstockar. Det handlar om ett Sverige där vissa människor ska bevisa sitt människovärde om och om igen medan andra aldrig behöver göra det. Det handlar om att skapa två klasser av människor – de människor vars rättigheter är självklara, och de människor vars rättigheter är villkorade.

Fru talman! Mina föräldrar lärde mig att en människas värde inte avgörs av hennes ursprung, av hennes namn, av hennes religion och av var hon är född. Men det är precis dit den här regeringen är på väg. Den säger att vissa människor aldrig riktigt ska få känna sig hemma i Sverige. De ska aldrig riktigt få känna sig trygga och aldrig riktigt få veta om de får stanna i Sverige.

Fru talman! Låt mig ställa en fråga till regeringen och regeringspartierna: Vem är det egentligen som ska definiera vad god vandel är?

Vem har gett just denna regering den moraliska legitimiteten att stå här och föreläsa för andra människor om karaktär, värderingar och människovärde?

Är det Moderaterna, ett parti som leder en regering som gång på gång har skakats av skandaler, vänskapskorruption, jäv, ministeravgångar och avslöjanden som aldrig hade accepterats om de handlat om människor utan makt? Är det samma regering vars migrationsminister har fått svara på frågor om hans egen sons kopplingar till den våldsbejakande högerextrema miljön?

Dessa människor vill nu tala om för andra föräldrar hur de ska uppfostra sina barn.

Är det Kristdemokraterna, ett parti vars ledare själv har en brottmålsdom bakom sig och som dessutom öppet stöder folkmord? Nu vill man införa moralprövningar för människor som aldrig ens varit dömda för brott.

Är det det vi kallar för svenska värderingar? Är det det vi kallar god vandel? Eller gäller vandelskraven bara människor som är födda någon annanstans?

Så har vi Sverigedemokraterna, fru talman, ett nazistiskt parti som startades av en SS-soldat och som har byggt hela sin politiska identitet på att tala om lag och ordning, ett parti som hatar och jagar invandare, ett parti som vill mäta invandrares karaktär med linjal, ett parti som vill granska invandrares vandel med mikroskop.

Samtidigt har svenska folket under åratal fått läsa om SD-politiker som dömts för brott, tvingats avgå efter skandaler, avslöjats med rasism, hot, våld eller ekonomiska oegentligheter. Man har en partiledare som umgås med gängledare men vill utvisa invandrare utifrån myndigheters subjektiva uppfattningar om deras karaktär och vilka de umgås med. Man har ledamöter som åtalas för narkotikabrott och misstänks för pedofili. De ska tala om vandel och tala om för oss andra hur vi ska bete oss.

Vi får inte heller glömma trollfabriken, där människor anställts av Sverigedemokraterna för att sprida hat och hot. Nu kommer dessutom nya uppgifter om misstänkt fiffel med partiets ekonomi, påhittade arrangemang, tveksam hantering av skattemedel och transaktioner som väcker allvarliga frågor.

Fru talman! Om denna lag skulle tillämpas efter samma principer på Tidöpartierna som på migranter skulle halva den politiska debatten handla om regeringens egen vandel. Men det är just det som avslöjar hela projektet. Vandelskravet handlar inte om moral, inte om värderingar, inte om rättvisa. Det handlar om makt.

När en invandrare gör fel talar regeringen om karaktär. När makthavare inom Tidöpartierna och deras familjer, vänner och väljare gör fel talar regeringen om misstag.

När en migrant granskas används mikroskop. När den egna sidan granskas används förstoringsglas med locket på.

Det är inte rättvisa. Det är inte likhet inför lagen. Det är dubbelmoral upphöjd till statlig princip.

Fru talman! Den som vill mäta andra människors vandel bör först våga granska sin egen. Den som vill undervisa andra om svenska värderingar bör först leva upp till dem själv. Den som vill ge staten makten att döma människors karaktär bör först fråga sig om makten själv verkligen förtjänar det förtroendet.

Fru talman! Vi måste fråga oss själva vilket samhälle vi vill vara. Vill vi vara ett samhälle där människor bedöms efter tydliga lagar, bevis och domar, eller vill vi vara ett samhälle där staten ges allt större makt att bedöma människors livsföring, karaktär och värde?

För mig är svaret enkelt. Rättsstaten finns inte till för att skydda rasister och korrupta brottslingar bara för att de är makthavare. Rättsstaten finns till för att skydda alla, särskilt när opinionen ropar efter mer makt, fler kontrollverktyg och hårdare tag. Det är då principerna prövas. Det är då modet prövas. Det är då demokratin prövas.

Fru talman! Jag säger nej till godtycke och dubbla måttstockar. Jag säger nej till lagstiftning som urholkar rättssäkerheten. Jag säger ja till ett Sverige där människors rättigheter inte avgörs av politikers subjektiva uppfattningar om deras vandel.

Därför yrkar jag avslag på propositionen.

Jag vill också nämna att jag har skrivit en följdmotion som jag har fått veta att jag inte får yrka bifall till, eftersom den säger samma sak som reservation 1.

Jag tycker att detta är väldigt märkligt från demokratisk synpunkt. Som förtroendevald ska jag kunna lägga ett förslag och yrka bifall till det. Men nu fick jag höra att eftersom mitt förslag säger samma sak som reservation 1 måste jag yrka bifall till reservation 1. Då hade det varit sjyst om det stod att mitt förslag ingår i reservation 1. Men det gör det inte.

Jag vill bara ha detta sagt. Jag yrkar bifall till reservation 1.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna ledamöterna om vad ordningsreglerna säger om god ordning och respektfullhet gentemot varandra.)

Herr talman! Det var därför jag sa att det alltid är trevligt att debattera med dig, Larry Söder. Du kommer med rimliga synpunkter.

Jag håller helt med om allt du sa. Vi är alla överens om att inga barn ska vräkas och att man inte ska skylla ifrån sig. Vi har alla ett ansvar, oavsett var barnen bor, oavsett vilken kommun de bor i och oavsett vilket parti som styr i den kommunen. Vi här har ett ansvar för att göra allt vi kan för att inga barn ska behöva vara hemlösa. Det håller jag med om till hundra procent.

Min fråga handlar dock inte om att förbjuda. Den handlar om Vänsterpartiets grundläggande princip. Vi menar att det borde finnas en mycket enkel princip om att inga barn ska vräkas utan att ett nytt hem finns på plats. Socialtjänsten och alla andra ska vara inblandade i god tid och se till att man fixar något annat boende, ett alternativt boende, innan barnet vräks.

För mig och Vänsterpartiet är det viktigt att barnet inte ska bli hemlöst innan man sätter igång för att hjälpa barnet, utan man ska sätta igång tidigt för att hjälpa barnet. Så fort man får en signal om att det finns risk för att en barnfamilj kommer att vräkas ska man börja arbeta för att se till att barnfamiljen ska ha någonstans att ta vägen, så att de inte hamnar på gatan när kronofogden kommer utan i ett alternativt boende.

Om Kristdemokraterna delar uppfattningen att barnets trygghet ska stå i centrum kan det ändå vara bra att få veta om ni är beredda att arbeta för nationella regler eller en lagstiftning som säkerställer att barn inte vräks utan att ett alternativt boende finns på plats. Om inte undrar jag om Kristdemokraterna anser att det är acceptabelt att barns rätt till ett hem i praktiken avgörs av vilken kommun man bor i. Om vi inte har en lagstiftning eller en princip som säger att det ska finnas ett alternativt boende innan ett barn vräks blir det nämligen så.

Herr talman! Det är alltid trevligt att debattera med Larry Söder.

Eftersom Vänsterpartiets förslag nämndes vill jag förtydliga vissa saker, vilket leder fram till den fråga jag tänker ställa.

År 2022 kom det en lagstiftning som gjorde det möjligt för privata fastighetsägare att ansöka om skiljeman utsedd av hyresnämnden om parterna inte kommer överens. Antalet hyresförhandlingar som har gått till skiljeman har exploderat. De privata fastighetsägarna lägger medvetet fram orimliga krav på hyreshöjningar i syfte att det ska vara omöjligt att komma överens med Hyresgästföreningen. Skälet är att de i princip alltid kan räkna med högre hyreshöjningar i skiljemännens beslut än de kan driva igenom i förhandlingar. Bara under 2024 gick 170 000 lägenheter till skiljeman. Det är dessutom problematiskt att skiljemännens beslut i dag inte behöver motiveras.

Från Vänsterpartiets sida vill jag förtydliga att vi värnar partsmodellen till hundra procent. Vi vill gärna tillsätta en utredning som kan titta på dessa frågor så att systemet inte utnyttjas på ett felaktigt sätt. Det är självklart för oss att det främst är parterna som ska titta på dessa frågor, förhandla och komma överens. Det vill jag att folk ska vara medvetna om.

Larry Söder och jag är överens om familjens betydelse i fråga om trygghet för barnen, det vill säga vikten av stabila hem. Samtidigt vet vi att barn i Sverige fortfarande vräks från sina bostäder. Förra året genomfördes 3 330 vräkningar, vilket drabbade 824 barn. Det är barn som har tvingats lämna sina hem, byta skola och kastas in i en otrygg situation de själva inte har orsakat.

Inga barn ska vräkas utan att ett nytt hem finns på plats. Stöder Kristdemokraterna principen att inget barn i Sverige ska förlora sitt hem utan att ett nytt boende finns ordnat?

Herr talman! Det är glädjande att höra att regeringen har ansvar för de barnen. Det var inte det beskedet som vi hörde här nyss. Det är bra att man tydliggör det.

I min värld är regeringen ansvarig för alla barn. Man säger att regeringen har gjort allt den kan och att den ansträngt sig väldigt mycket. Då har den misslyckats. Trots ansträngningarna är det i dag 824 barn som är hemlösa. Trots ansträngningarna är det 3 330 vräkningar. Det är det högsta antalet på 20 år. Det är ett totalt misslyckande. Det bästa ni kan göra är att erkänna det misslyckandet och se till att göra bättre ifrån er. De här barnen förtjänar mycket bättre, herr talman.

Om antalet barnvräkningar ska minska krävs ett permanent och indexerat bostadsbidrag som följer hyresutvecklingen, tryggare socialförsäkringar och en bostadspolitik som gör att man bygger fler hyresrätter med rimliga hyror.

Tidöregeringen säger gärna att kommunerna ska ta sitt ansvar, och det ska de. Men staten har alltid det yttersta ansvaret för att inga barn i Sverige vräks. Regeringen kan inte fortsätta att administrera konsekvenserna av sin egen politik och låtsas att orsakerna ligger någon annanstans. Det går inte.

Här är skillnaden mellan högern och vänstern självklar. Tidöregeringen tar ansvar för de barn som bor i kommuner som ni styr, medan vi i de rödgröna tar ansvar för alla barn i hela landet. Det kommer vi också att göra efter valet. Sverige kommer att byta regering så att barnen kan få det de förtjänar, det vill säga ett tryggt hem.

Sluta skylla ifrån er och börja föra en politik som minskar fattigdomen och gör det möjligt även för de mest utsatta att bo kvar i sina hem! Det borde finnas en enkel princip som hela riksdagen kunde enas om: Inga barn ska behöva förlora sina hem.

Herr talman! Tack så mycket, David Josefsson!

Moderaterna brukar tala om ansvarstagande i ekonomin. Men när det gäller bostadspolitiken verkar ansvaret alltid landa hos någon annan och aldrig hos regeringen. Det gäller nu kommunerna. Det är inte alla kommuner, utan det gäller de kommuner som inte styrs av Moderaterna. De är de som på något sätt är skyldiga.

Vi ser historiskt höga hyreshöjningar. Vi ser hushåll som tvingas lämna sina hem. Vi ser en politik som konsekvent gynnar egna bostäder framför hyresrätter. Villaägare får skattesubventioner, och hyresgäster får hyreshöjningar.

Det var 3 330 vräkningar år 2025. Det var 824 barn som blev vräkta. Det är väldigt många barn som är vräkta och inte har ett hem. De tvingas lämna sina hem.

David Josefssons parti ingår i regeringen, och hans parti har statsministerposten. Vänsterpartiet styr för övrigt inte i Malmö. Det är bland annat Liberalerna som styr i Malmö. Detta sagt bara för sakens skull.

Barn som bor i min hemstad Malmö är inte David Josefssons ansvar. De får gärna vara hemlösa. Barn som råkar bo i Göteborg, där Vänsterpartiet styr, får gärna vara hemlösa. Det är inte regeringens ansvar. Det är inte Moderaternas ansvar.

Det är vad jag hör här. Jag hoppas att alla föräldrar vars barn i dag är hemlösa hör detta. Det är det besked som Moderaterna ger. Om ni råkar bo i en kommun som styrs av ett parti som inte hör till Tidöregeringen är det någon annans ansvar. Tidöpartierna har ingenting med det att göra.

Det är ett fruktansvärt sätt att tänka. Ni sitter i regeringen. Ni ska vara ansvariga för alla barn och alla som bor i Sverige. Det är väldigt viktigt.

Min fråga är: Anser David Josefsson att de barn från Malmö, Göteborg och Stockholm som är vräkta inte är regeringens ansvar?

Herr talman! Det både förvånar mig och förvånar mig inte att ledamoten Alireza Akhondi använder samma typ av retorik som Tidöpartierna har använt här. Man säger att de vräkta barnen bor i kommuner som styrs av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som därför inte bryr sig om dessa barn.

Det här är en tydlig skillnad mellan vänstern och högern: Vi i vänstern anser att vi har ansvar för alla barn i Sverige, oavsett vilken kommun de bor i. Oavsett vilket parti som styr den kommun som de hemlösa barnen finns i är det vårt ansvar att kämpa för de barnen så att de får ett hem att bo i. Det är skillnaden mellan vänstern och högern.

Det är skillnaden mellan mig som vänsterpartist och Alireza Akhondi som centerpartist: Jag bryr mig om alla barn i Sverige, oavsett om de i bor i Malmö eller Göteborg och oavsett om de bor i en kommun som styrs av Tidöpartierna eller en kommun som styrs av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det spelar ingen roll för mig. Det som spelar roll – det som är viktigt – för mig är att inga barn ska behöva vara hemlösa. Inga barn ska behöva vräkas i Sverige, ett av de rikaste länderna i världen, 2026.

Det är skillnaden mellan mig och Alireza Akhondi: Jag kommer att göra allt i min makt för att kämpa för vartenda barn, oavsett vilken kommun barnet bor i.

Herr talman! Det är glädjande att få möjlighet att prata om det förslag som Vänsterpartiet har lagt fram.

Jag tänker så här: Ledamoten påstår att Vänsterpartiet kommer med verklighetsfrånvända förslag. Men med tanke på antalet människor i Sverige som tycker att hyrorna är för höga och som är emot de marknadshyror som Centerpartiet vill ha kan man undra vem det är som är verklighetsfrånvänd. Majoriteten – över 70, närmare 80, procent – av den svenska befolkningen vill inte ha marknadshyror. Ändå är det jag och Vänsterpartiet som är verklighetsfrånvända och inte Centerpartiet, som vill genomföra marknadshyror. Jag tror att det behövs lite mer självinsikt i den här debatten.

Jag och Vänsterpartiet driver frågor som vi vet att folket efterfrågar. På tre år har hyrorna höjts med 15 procent. Matpriserna skenar, räntorna pressar hushållen och lönerna hänger inte med. Miljontals människor i Sverige kämpar varje månad för att ha råd att bo kvar i sina hem. Över 3 300 vräkningar skedde förra året, och bland dem som vräktes fanns flera barn. Folk lånar pengar för att betala sina hyror.

I det läget tycker jag att det är rimligare och mer verklighetsförankrat att säga att man sätter stopp för att människor ska få andrum och ha råd att bo kvar i sina hem än det är att stå och förespråka marknadshyror, som majoriteten av svenska folket har sagt nej till.

Herr talman! I dag debatterar vi hyresrätten. Efter flera år med Tidöpartierna vid makten står en sak fullständigt klar: Den här regeringen saknar både viljan och förmågan att försvara hyresrätten. Den talar gärna om valfrihet, men i praktiken monterar den ned den enda boendeform som fortfarande är öppen för vanligt folk. Ett eget hem som inte kräver kapital, arv eller banklån – det är hyresrätten, herr talman.

Jag vill i dag vända mig direkt till alla de 3 miljoner hyresgäster som finns i Sverige. Det är 3 miljoner människor och familjer, 3 miljoner röster och 3 miljoner livsöden. Vi är många och består av alla sorters människor. Vi är arbetare och studenter. Vi är pensionärer som ser hyran äta upp en allt större del av pensionen, och vi är ensamstående mammor som vrider och vänder på varje krona. Vi är låginkomsthushåll, vars barn riskerar att förlora sitt hem när hyrorna skenar och politiken sviker.

Vi är 3 miljoner människor, herr talman, och tillsammans är vi starka. Vi kan skapa förändring tillsammans. Vi kan välja bort de politiker som för länge sedan har valt bort oss. Vi kan välja en annan politik och skapa ett annat samhälle där människors rätt till ett eget hem är viktigare än fastighetsägares ständigt ökande vinster.

Den ekonomiska verkligheten i Sverige har blivit hårdare under de år som Tidöregeringen har styrt Sverige. Hushållens marginaler har krympt. Konsekvenserna märks tydligt bland vanliga människor i samhället. År 2025 genomfördes 3 330 vräkningar i Sverige. Det är den högsta siffran på över 20 år. 824 barn drabbades; 824 barn tvingades lämna sitt hem.

Nästan varje vräkning har samma grundorsak, herr talman, nämligen fattigdom. Under denna mandatperiod har reallöneökningarna i princip utraderats samtidigt som priserna på mat, el och hyra har fortsatt stiga. Hårdast har detta slagit mot låginkomsttagare. På bara några år har fattigdomen fördubblats.

I dag beräknas över 730 000 människor leva i fattigdom i Sverige. Samtidigt har vi över 600 000 dollarmiljonärer. Det betyder att Sverige snart har nästan lika många fattiga som dollarmiljonärer. Det är ett brutalt kvitto på ett samhälle där klyftorna växer.

Herr talman! Fattigdomen är inte bara siffror. Bakom siffrorna finns människor. Bakom siffrorna finns hem som går förlorade. Bakom siffrorna finns barn som tvingas lämna sina hem, sin trygghet, sina skolor och sina vänner. Bakom siffrorna finns ensamstående föräldrar som inte längre klarar hyran. Och bakom siffrorna finns pensionärer som arbetat hela sina liv men som får tillbringa sin ålderdom som hemlösa.

Detta är verkligheten. Men när denna verklighet möter regeringens politik möts den av något märkligt: bortförklaringar eller tystnad. Eller ännu värre: Den pekar ut invandrare som syndabockar. Allt som går fel i Sverige är invandringens fel.

Det här är fegt, herr talman. Regeringen säger att pengarna inte räcker. De räcker inte till bostadsbidrag. De räcker inte till barnfamiljer. De räcker inte till hyresgäster. Men märkligt nog räcker pengarna alltid till skattesänkningar för de rikaste och till subventioner för villaägare. Pengarna räcker alltid till ökade rotavdrag. Tidöregeringen lägger 22 miljarder kronor på att subventionera renoveringar i villor och bostadsrätter. Samtidigt säger man till hyresgäster som inte har råd med hyran att marknaden får lösa det.

Det här är inte bostadspolitik, herr talman. Det är klasspolitik. Den som äger sin bostad får statligt bidrag för att renovera köket. Men den som hyr får i stället hyreshöjningar varje år. När regeringen höjer rotbidraget och samtidigt säger att den inte har råd att stödja hyresgästerna har den redan valt sida. Den sidan är aldrig hyresgästernas. Tidöregeringen borde skämmas. Det här handlar inte om ekonomiska begränsningar, utan det handlar om politiska prioriteringar. Det är skamligt att man väljer bort 3 miljoner hyresgäster.

Herr talman! Rätten till bostad är en mänsklig rättighet. Rätten till bostad finns inskriven i regeringsformen. Den finns också inskriven i FN-konventionen och i barnkonventionen, men ingenting tycks räcka till för Tidöregeringen. Hyresrättens vara eller icke vara är en fråga om jämlikhet, herr talman.

Regeringen förstår inte hur viktigt det är för ett samhälle att ha ett brett utbud av hyresrätter på alla platser i samhället och som vanligt folk har råd att bo i. Den förstår inte att det handlar om jämlikhet och minskad segregation. Den förstår inte att ett blandat samhälle är trygghet på riktigt och inte bara ord.

För individer handlar detta om det mest grundläggande av allt: att ha en egen trygg bostad med stabila långsiktiga villkor och som man på egen hand klarar av ekonomiskt. Detta är något som bara hyresrätten klarar att leverera.

Herr talman! De allmännyttiga bostäderna är ett av de starkaste verktyg som kommunerna har om de vill föra en socialt ansvarstagande bostadspolitik. Trots detta fortsätter högern att vara märkligt tyst om dessa så viktiga aktörer på bostadsmarknaden. Reformerna för att stärka allmännyttan lyser med sin frånvaro i regeringens politik.

Vänsterpartiet vill stärka allmännyttan och reformera allbolagen. De marknadsprinciper och vinstkrav som gäller i dag står i konflikt med allmännyttans ansvar och måste avskaffas. Vi vill att allmännyttan ska ha en hyresnormerande roll när parterna förhandlar om hyror, och den ska drivas utifrån social nytta och samhällsansvar.

Herr talman! I dag sorteras människor bort från bostadsmarknaden innan de ens fått chansen att visa att de kan vara goda hyresgäster. Redan i betänkandet Sänk tröskeln till en god bostad visades tydligt hur orimliga inkomstkrav och godtyckliga urval stänger människor ute från bostadsmarknaden.

I dag kräver många hyresvärdar upp till fyra gånger årshyran i inkomst. För en trerummare med genomsnittlig hyra innebär ett sådant krav i praktiken att mer än hälften av Sveriges heltidsanställda inte blir godkända som hyresgäster. Så är det trots att det inte finns ett enda samband mellan inkomstkrav och människors benägenhet att betala hyran.

Herr talman! Utöver själva inkomstkraven ratar många hyresvärdar inkomster från akassan, sjukpenning och bostadsbidrag. De kan ställa en rad irrelevanta krav som i praktiken sorterar bort låginkomsttagare, unga, äldre och nyanlända. Detta är alltså inte bara en fri marknad. Det är en exkluderingsmaskin. Ändå väljer regeringen att inte gå vidare med skarpa förslag mot sådana överkrav.

Vänsterpartiet har under många år krävt att dessa orimliga krav ska förbjudas, oavsett om det handlar om privata eller allmännyttiga hyresvärdar. Det är en enkel och riskfri reform som mycket snabbt skulle sänka trösklarna in till bostadsmarknaden för åtskilliga människor.

Herr talman! När det gäller hyresrätter är denna regering bara intresserad av en sak, nämligen att den som hyr ut alltid ska få tjäna ännu mer pengar. Vinsten måste öka oavbrutet. Den som har mycket har helt enkelt alltid rätten att få ännu mer.

De stora hyresvärdarnas rätt att årligen öka sina vinster går före allt. Om de efter många år med miljardvinster plötsligt ett år inte ökar sin vinst agerar Tidöpartierna direkt. Förslag om marknadshyror förklädda genom namn som trygghetshyror levereras omedelbart på silverbrickor. Detta är något Vänsterpartiet inte kan acceptera, herr talman.

Att bo i andra hand betyder högre hyra och färre rättigheter än för dem som bor i första hand. Andrahandshyresgäster har de allra högsta boendekostnaderna och ofta de allra lägsta inkomsterna. Privatuthyrningen har på kort tid dubblerats och är i dag en miljardindustri. År 2024 uppgick det totala redovisade överskottet från privatuthyrning till drygt 4,5 miljarder kronor. Storstadsregionerna står för 60 procent av uthyrningarna, och oftast tas en dubbelt så hög hyra ut jämfört med förstahandskostnaden.

Trots detta känner alltså Tidöpartierna ett enormt behov av att öka inkomsterna för privatuthyrarna ännu mer på bekostnad av hyresgästerna, övriga skattebetalare och bostadsmarknaden.

Oavsett vad Tidöpartierna säger skapar privatuthyrningen nämligen inte några nya bostäder. En ökande och osäker andrahandsmarknad bygger inte några nya bostäder. Ökad andrahandsuthyrning skapar inte några flyttkedjor. Det skapar en stagnerad marknad med exakt samma antal bostäder som förut. Det Tidöpartierna sysslar med är inte bostadspolitik, herr talman, utan avkastningspolitik.

Andrahandsuthyrning kan ibland vara motiverad, men då ska den ske på villkor som är rimliga för den som hyr. Bostäder ska i grunden vara just en bostad för den som äger eller hyr den. De ska inte fungera som mjölkkor för individer som inte behöver bostaden.

För att förhindra spekulation som driver upp priserna på bostadsmarknaden vill Vänsterpartiet avveckla privatuthyrningslagen, och vi vill skärpa reglerna för andrahandsuthyrning så att all uthyrning av bostäder avspeglar bruksvärdet.

Herr talman! Hyresrätten är inte bara en boendeform. Hyresrätten är en förutsättning för jämlikhet. Den gör det möjligt för unga att flytta hemifrån. Den gör det möjligt att lämna en destruktiv relation. Den gör det möjligt att ta ett jobb i en ny stad och att leva sitt liv utan att vara skuldsatt upp över öronen.

Tidöpartierna verkar inte förstå detta. De verkar inte förstå att ett samhälle behöver ett brett utbud av hyresrätter, på alla platser, till hyror som vanligt folk har råd att betala. Ett samhälle där bara de rika har råd att bo är nämligen inte ett tryggt samhälle. Det är ett segregerat samhälle.

Herr talman! Statistik från SCB visar att låginkomsttagare är kraftigt överrepresenterade bland hyresgäster, och bland dessa är ensamstående kvinnor överrepresenterade. När Tidöpartierna väljer bort hyresrätten är det alltså inte ett neutralt beslut. Det är ett politiskt beslut som slår allra hårdast mot ensamstående kvinnor med barn.

Varje gång en hyresrätt ombildas försvinner en bostad från den upplåtelseform som för många är den enda möjliga. Att kalla detta för att bredda möjligheterna är inte bara missvisande – det är en lögn.

Herr talman! Hyresgästerna kan inte längre vara stötdämpare i fastighetsbolagens affärsmodeller. Under år av högkonjunktur har fastighetsbolag gjort miljardvinster, men när räntorna stiger och konjunkturen vänder förväntas hyresgästerna bära hela risken. Det är inte rimligt, och det är därför Vänsterpartiet nu går fram med ett tydligt vallöfte till Sveriges hyresgäster: Vi vill frysa hyrorna.

Efter år av historiska hyreshöjningar, år där hushållen fått bära hela kostnaden och år där fastighetsbolag fortsatt att göra miljardvinster är det nu nog. Det är dags att säga: Det räcker nu – stopp! Sätt stopp för hyreschocken, stopp för en politik där hyrorna stiger snabbare än lönerna och stopp för en utveckling där vanligt folk trängs bort från sina hem.

Herr talman! Vänsterpartiet accepterar inte en utveckling där hyresrätten monteras ned bit för bit. Vi accepterar inte att barn vräks, och vi accepterar inte att orimliga inkomstkrav stänger människor ute. Vi accepterar inte att ägande upphöjs till norm medan hyresgäster behandlas som andra klassens medborgare.

Därför, herr talman, vill vi stoppa utförsäljningen av allmännyttan, reformera allbolagen så att allmännyttan kan drivas utifrån social nytta, förbjuda orimliga inkomstkrav från hyresvärdar och stoppa renovräkningar. Vi vill också säkerställa att barn aldrig vräks utan att det finns ett nytt hem, för ett barn ska aldrig behöva betala priset för politiska misslyckanden – aldrig!

Herr talman! Det här handlar i grunden om vilken typ av samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där hem är en rättighet eller ett samhälle där hem är en investering? Vill vi ha ett samhälle där människor bor eller ett samhälle där människor spekulerar?

Till Sveriges 3 miljoner hyresgäster vill jag säga detta: Jag vet att det är svårt att känna hopp under Tidöregeringen när man dagligen utsätts för nya och hårdare politiska reformer som är föraktfulla och repressiva. Det är allt från kollektiva bestraffningar, vräkningar, visitationszoner, övervakning, hot med att skicka militären, utförsäljningar och så vidare – men ni är inte ensamma, och ni är inte maktlösa.

Ni är 3 miljoner människor och 3 miljoner röster. I nästa val har ni makt att förändra detta land. Ni kan välja en regering som står på hyresgästernas sida. Ni kan välja en politik där hem inte är en lyx utan en rättighet.

Ett hem är mer än bara fyra väggar. Ett hem är trygghet, värdighet och framtid. I ett rikt land som Sverige ska alla ha råd att bo.

Med de orden vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 7.

Fru talman! Detta är glädjande att höra. Jag vill ändå få ett förtydligande, så att väljarna förstår exakt vad som sägs.

Min fråga lyder: Kommer Sverigedemokraterna att stödja någon reform som innebär friare hyressättning eller marknadshyror, oavsett vilket namn som ges? Det spelar ingen roll om det kallas fri hyressättning, marknadshyror, marknadshyror i nyproduktion eller trygghetshyror, som Moderaterna nu ompaketerar marknadshyror till. När ledamoten svarade använde han ordet marknadshyror. Men marknadshyrorna kan ompaketeras, vilket Moderaterna nu har gjort. Ni samarbetar med Moderaterna, som har lagt fram det här förslaget. Kommer ni att ställa er bakom ett förslag om något som i praktiken innebär marknadshyror men kallas något annat?

Fru talman! Det blir allt tydligare att Sverigedemokraternas strategi är att skylla alla samhällsproblem på invandringen och invandrare. Men människor vet bättre än så. Problemet är en bostadspolitik som har övergett hyresgästerna. Det är det vi ska prata om. Men där står Sverigedemokraterna tyvärr på fel sida. Det är allmän kunskap att Sverigedemokraterna hatar invandrare och anser att allting som går fel är invandrarnas fel. Men det var inte det min fråga skulle handla om.

Roger Hedlund nämnde fri hyressättning när han pratade med kollegan Alireza Akhondi. Jag vill ställa en fråga till Sverigedemokraterna om något som många hyresgäster i Sverige undrar över just nu. Moderaterna har under lång tid drivit på för att införa marknadshyror. Nu ser vi hur samma idéer återkommer, men under ett nytt namn: trygghetshyror. Låt oss vara ärliga: Att höja hyrorna kraftigt i nyproduktion genom friare prissättning är inget annat än marknadshyror i ny förpackning. Det vet vi alla.

Ni i Sverigedemokraterna gick till val på ett tydligt löfte, Roger Hedlund. Ni lovade svenska hyresgäster att ni aldrig skulle stödja marknadshyror. Min fråga till Sverigedemokraterna är mycket enkel: Ser ni de så kallade trygghetshyror som Moderaterna föreslår som en form av marknadshyror? Tänker ni bryta ert löfte till väljarna?

Fru talman! Menar Sverigedemokraterna allvar med sitt löfte till hyresgästerna? Jag vill få svar på den här väldigt viktiga och relevanta frågan. Jag undrar om Roger Hedlund här i kammaren i dag kan ge ett tydligt besked till svenska hyresgäster: Kommer Sverigedemokraterna att stödja någon reform som innebär friare hyressättning eller marknadshyror, oavsett vilket namn som ges?

Herr talman! I betänkandet vi debatterar i dag behandlas inte bara frågan om planering och byggande utan även frågan vilken sorts land vi vill leva i och vilken sorts framtid vi vill lämna ifrån oss.

Låt mig vara tydlig redan från början: Vi bygger inte bara hus, herr talman – vi bygger samhällen. Det är det vi gör i civilutskottet. När vi fattar beslut om planering och byggande avgör vi inte bara var väggar och tak ska stå, utan vi avgör hur människor ska leva – hur de ska bo, hur de ska växa upp och hur de ska åldras. Det är därför detta område kräver ansvar, moral och långsiktighet.

Regeringen har dock valt en annan väg – en väg där marknaden styr och människan får stå tillbaka. Det är en väg där medborgarnas inflytande krymper och byggbolagens makt växer. Det är på det sättet man glömmer det viktigaste, herr talman: Vi bygger inte bara hus, utan vi bygger samhällen.

Herr talman! Demokratin i planeringen urholkas. Planering borde stärka människor, inte marginalisera dem. Det borde handla om att skapa inflytande, inte ta ifrån människor det. Men i detta betänkande avvisas allt som skulle göra processen mer rättssäker för vanliga människor. Makten flyttar längre bort, demokratin krymper och marknaden applåderar.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet säger: Så här bygger man inte ett land. Så här skapar man inte framtidstro. Som jag sa bygger vi inte bara hus; vi bygger samhällen.

Låt oss tala om klimatet, herr talman! Det är den tysta, skrikande punkten. Klimatkrisen knackar inte längre på dörren utan sitter redan i vardagsrummet. Ändå avfärdas alla motioner som kopplar byggandet till klimatmålen, och alla krav på energieffektivitet, klimatsmart planering och fossilfri uppvärmning stryks. Det är som att titta våra barn i ögonen och säga ”Vi hann inte” eller ”Vi orkade inte” när sanningen är att regeringen valde att inte agera.

Vi i Vänsterpartiet vet vad som står på spel. När man bygger hållbart bygger man inte bara miljöer, utan man bygger samhällen som håller i generationer.

Vi ser en vardag i kris, herr talman, och regeringens blinda fläck. Rosenbad märker inte det här, men ute i verkligheten är bostadskrisen brutal. Hushåll tvingas låna pengar för att betala hyran. Barn vräks mitt i skolterminen, utsattheten växer och ojämlikheten djupnar.

Siffrorna ljuger inte. Förra året blev 824 barn hemlösa. I Sverige, ett av världens rikaste länder, stod 824 barn utan trygghet eller ett hem. Det är ett moraliskt haveri och ett politiskt svek som vi ser. Detta är ett bevis på vad som händer när man glömmer den grundläggande sanning som mitt anförande bygger på, herr talman: Vi bygger inte bara hus, utan vi bygger samhällen.

Herr talman! För Vänsterpartiet är en bostad en rättighet, inte en lyxvara eller ett investeringsobjekt. Regeringen gör narr av tanken att en bostad är en mänsklig rättighet, men låt oss tala klarspråk: Utan en trygg bostad faller allt. Utan bostad blir det ingen frihet, integration eller jämlikhet. Utan bostad finns ingen framtidsplan. Utan bostad kan människor inte flytta dit där jobben eller utbildningen finns.

Högern gör allt för att förminska frågan, för om bostaden inte är en rättighet blir ojämlikhet ett val – inte ett misslyckande. För oss är bostaden dock själva grunden i samhällsbygget. Som jag sa nyss, herr talman: Vi bygger inte bara hus, utan vi bygger samhällen.

Sverige förändras i grunden och i en farlig riktning. Vi ser ett Sverige som förändras i snabb takt – ett samhälle där människor utvisas trots tio år i landet, där barn rycks från sin familj, sitt klassrum och sina vänner och där fel hudfärg eller religion gör människor mindre skyddsvärda. Det är inte ett tryggt samhälle. Det är ett kallt samhälle, och kalla samhällen byggs av kall politik.

Vi ser hur regeringen har byggt ett marknadsparadis för de rika medan vanliga människor lever i en mardröm. Låt oss titta på rotavdraget eller på bidrag för dem som redan har pengar – för de rikaste. Bara förra året var det 70 miljoner kronor som inte gick till svenska byggarbetare som förlorat sitt jobb, till krisande byggföretag som gått i konkurs eller till att bygga bostäder i Sverige. Dessa pengar gick i stället till utländska företag som renoverar svenskars semesterhus i Spanien.

Vi har sett skattesänkningar för de rika och bidrag till småhus där pengar redan finns men en total ovilja att bygga hyresrätter som vanliga människor har råd med. Det är inte så man bygger trygghet. Det är så man bygger segregation. Men vi vet sanningen, herr talman: Vi bygger inte bara hus, utan vi bygger samhällen.

Herr talman! Vänsterpartiet har tydliga, progressiva och genomtänkta alternativ. Vi vill ha demokratisk planering som stärker människor, inte marknaden. Vi vill ha regional bostadsplanering där alla kommuner tar ansvar – också de rika. Vi vill ha klimatkrav i varje detaljplan, för framtiden börjar med byggandet. Vi vill ha mobilitet före parkering och städer som sätter människor före bilar. Vi vill ha statliga investeringar i bostäder som vanliga människor har råd med. Vi vill ha riktiga hem – inte marknadskoncept.

Detta är inte omöjligt, herr talman, utan det är nödvändigt. Det är inte radikalt, utan det är rimligt. Det är inte utopiskt, utan det är vägen framåt med Vänsterpartiets politik. Vi i Vänsterpartiet bygger inte bara hus, utan vi bygger samhällen.

Herr talman! Jag och Vänsterpartiet säger: Vi bygger inte bara hus, utan vi bygger samhällen. Den meningen är hela kärnan i min kritik mot Tidöregeringens politik. Just nu bygger regeringen ett Sverige där barn vräks; 824 barn vräktes förra året, som jag nämnde. Vanliga människor tvingas låna för att betala hyran. Klimatkrisen ignoreras i varje beslut. Segregationen ökar. Människor utvisas efter tio år i landet. Fel hudfärg eller religion kostar människor deras trygghet.

Detta är inte ett misstag, herr talman, utan det är resultatet av politiska val och politiska beslut. Låt oss vara tydliga: Högern bygger inte samhällen. De bygger marknader. De bygger otrygghet. De bygger klyftor. De bygger hat och rasism.

Sverige förtjänar bättre. Sverige förtjänar att vara ett land där bostaden är en rättighet, där klimatet prioriteras, där barn aldrig blir hemlösa, där alla kommuner – inte bara de fattiga – tar ansvar och där vi bygger trygghet, jämlikhet och framtidstro.

Vi i Vänsterpartiet vet detta: När vi bygger hyresrätter som människor har råd med bygger vi samhällen. När vi planerar för klimatet bygger vi samhällen. När vi sätter människor före marknaden bygger vi samhällen.

Det är dags att återta samhällsbygget, herr talman. Det är dags för politisk anständighet och ansvarstagande. Det är dags att bygga det Sverige som vi vet är möjligt. Vi bygger ju inte bara hus, herr talman, utan vi bygger samhällen.

Sverige kan bättre än så här. Sverige är bättre än så här, men då krävs politik som ser människor och inte marknader. Då krävs politik som bygger trygghet, inte otrygghet. Då krävs politik som bygger framtid, inte ovisshet. Framför allt, herr talman, krävs förståelse för detta: Vi bygger inte bara hus, utan vi bygger samhällen.

Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 3.

Fru talman! Tillåt mig att börja mitt anförande med att hedra min mentor reverend Jesse Jackson som gick bort i går i USA. Han var en medborgarrättskämpe och en man som inte bara formade amerikansk utrikespolitik utan även det globala samtalet om rättvisa. Han lärde oss att solidaritet inte är en nationell strategi utan ett moraliskt ansvar. När makten teg talade han, och när världen vacklade stod han upp. Hans röst påminner oss i dag om att utrikespolitik ytterst handlar om människovärde. Jag bär hans röst med mig i dag i denna kammare.

Fru talman! Det finns ögonblick i historien då ett land inte kan gömma sig bakom formuleringar, utredningar eller diplomatiska avvägningar utan tvingas svara på en enklare fråga: Vilka är vi när det verkligen gäller? Vi lever nu i ett sådant ögonblick.

Det fanns en tid när Sverige inte mätte sin röst i decibel utan i mod. När vi stod upp mot apartheid var det inte för att det var bekvämt utan för att det var rätt. Det fanns en tid när vi försvarade folkrätten även när stormakter rynkade pannan och när vi inte frågade ”vad kostar detta oss” utan ”vad kostar det mänskligheten om vi inte agerar – om vi väljer att vara tysta?” Det var därför världen lyssnade på Sverige när vi talade. Det var inte för att vi var störst utan för att vi var konsekventa.

Fru talman! I dag ser vi något annat. Som enda EU-land valde Sverige mitt under en humanitär katastrof och ett folkmord av historiska proportioner att inte återuppta stödet till UNRWA – som enda EU-land. Det här är inte en fotnot; det är en tragedi.

När svårt skadade barn från Gaza behöver livsavgörande vård svarar regeringen: Nej, vi hjälper inte. Det är inte för att vi saknar kompetens och inte för att vi saknar resurser, utan för att den politiska viljan saknas. Detta är inte teknikaliteter utan moraliska vägval, och varje vägval definierar oss som nation.

I Gaza begravs barn under rasmassor, och sjukhus bombas. Läkare opererar utan narkos, och föräldrar gräver fram sina barn med sina bara händer. Detta är inte retorik och inte propaganda. Det är verklighet dokumenterad av FN, läkare och journalister på plats.

Mitt i detta väljer Sveriges regering hyckleri. Den väljer att använda försiktighetens språk och att dra tillbaka stöd från den organisation som försöker förhindra svält och sjukdomar – när det som krävs just nu är klarhet. Vi kan inte vara selektiva i vår syn på civila liv. Antingen är varje barns liv lika mycket värt, eller så är det inte det. Om vi börjar rangordna barns värde har vi redan förlorat vår moraliska kompass.

Fru talman! Vi står enade bakom Ukrainas rätt till självförsvar. Vi talar tydligt om Rysslands brott mot folkrätten, och det är helt rätt! Men folkrätten kan inte vara geografiskt selektiv. Antingen gäller den alla eller så förlorar den sin legitimitet.

När Sverige är kompromisslöst i en konflikt men undvikande, försiktigt och till och med medskyldigt i en annan ser världen det, och när världen ser dubbelmoral försvagas den internationella rättsordningen. Det är inte bara en moralisk risk, utan det är en säkerhetspolitisk risk. När reglerna upplevs som selektiva och när cynismen ökar minskar stabiliteten.

Fru talman! I Sudan pågår massakrer, etnisk rensning och systematiska våldtäkter. Miljoner människor är på flykt, men uppmärksamheten från världen lyser med sin frånvaro. När vissa liv mobiliserar världens samvete och andra möts av axelryckningar skapas en farlig hierarki av mänskligt värde. Sverige ska inte bidra till den hierarkin.

I östra Kongo dör människor i konflikter kopplade till de mineraler världen kräver: kobolt, coltan och litium. Vi talar oftast om handel och om den gröna omställningen, men för många kongoleser ser detta ut som ännu en plundring. Om vår klimatomställning byggs på exploatering är den inte rättvis, och det som inte är rättvist är aldrig hållbart.

Fru talman! Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om inriktning. Vi kan vara ett Sverige som väger varje ord tills de förlorar sin kraft eller ett Sverige som talar klarspråk när folkrätten kränks. Vi kan vara ett Sverige som drar sig tillbaka när världen brinner eller ett Sverige som går fram när mod krävs.

Tidöregeringen har valt en snävare, kallare och mer protektionistisk utrikespolitik. Vi i Vänsterpartiet väljer något annat. Vi väljer att vara konsekventa, och vi väljer universella rättigheter på riktigt. Vi väljer solidaritet – inte som symbol utan som politik.

En dag kommer denna tid att beskrivas. Det kommer att stå om bombade sjukhus i Gaza, om massgravar i Sudan och om plundring och exploatering av gruvor på bekostnad av det kongolesiska folket.

Fru talman! Det jag vill att Sverige ska stå för är just folkrätten. Vi ska stå på rätt sida om historien. När folkrätten kränks i Sudan och man senare ställer frågor om vad vi gjorde vill jag att Sverige ska kunna svara: Vi stod upp – inte för att det var lätt, inte för att det var populärt, utan för att det var rätt.

(Applåder)

Fru talman! Under veckan publicerade Sveriges Stadsmissioner hemlöshetsrapporten för 2026. Den är en larmklocka som borde få regeringen att vakna.

Trots en nationell strategi mot hemlöshet har antalet vräkningar ökat med över 30 procent på tre år, det vill säga under de tre år som Tidöpartierna har suttit vid makten.

Förra året vräktes 824 barn. Det är en ökning med 50 procent på fem år. Sedan nollvisionen infördes har nästan 10 000 barn vräkts i Sverige. Detta är inte längre ett socialt problem, utan det är en bostadspolitisk katastrof och ett statligt svek mot barn.

Fru talman! Min fråga går till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson. Hur kan regeringen försvara att barn fortfarande vräks, trots att barnkonventionen är lag i Sverige? Vilka omedelbara åtgärder tänker ministern vidta för att stoppa barnvräkningarna i Sverige?

Fru talman! I dag ska vi debattera fastighetsrätt. Låt mig dock vara kristallklar: Det går inte att tala om fastighetsrätt i Sverige utan att beskriva hur själva samhällsgrunden håller på att spricka. Hur ska vi prata om mark, bostäder och trygghet när tryggheten för tusentals familjer redan har ryckts bort? Hur ska vi tala om lag och ordning när regeringen själv skapar kaos? Hur ska vi diskutera samhällsbygge när regeringen i stället ägnar sig åt att rasera det?

Sverige befinner sig mitt i en akut, politiskt skapad kris. Det är ingen naturkatastrof eller någon slump utan en politiskt skapad kris med Tidö- och SD-regeringen som arkitekter. Det är en kris där människor som har gjort allt rätt kastas ut och utvisas, en kris där familjer splittras, en kris där hat, rasism och islamofobi normaliseras från högsta ort. Det är en kris där fattigdomen har dubblerats sedan 2021, med en historisk hög arbetslöshet och den lägsta tillväxten i hela EU, en kris där regeringen pekar finger åt alla andra för att dölja att deras egen politik är ett monumentalt misslyckande.

Fru talman! Vi har en kris där ett SD-drivet ungdomsförbund öppet vill skapa en milis liknande ICE i USA, en maskerad dödspatrull på svensk mark som ska jaga invandrare. Det är en idé direkt hämtad från Trumperans förnedring och brutalitet. Vi har förslag om att sänka straffåldern till 13 år och sätta små barn i fängelse. Vi har en förlamad klimatomställning och en polariseringsnivå som vi inte sett i modern tid.

Mitt i allt detta kom ett fall från min hemstad Malmö som skakade mig i grunden: Raif, fyra år gammal, ett litet barn med autism som fortfarande använder blöjor, som inte kan tala, som behöver närhet, stöd, struktur och trygghet ska nu, enligt Tidöregeringens politik, utvisas från Sverige utan sin familj.

Detta är inte ledarskap. Detta är ett sammanbrott.

Det här, fru talman, är resultatet av en regering som hellre pekar ut invandrare, muslimer och arbetarklassen som fiender än löser problem. Det är en regering som ersätter ansvar med syndabockar, en regering som inte bygger utan river.

Fru talman! I detta sammanhang, i detta Sverige, ska vi i dag tala om fastighetsrätt. Men hur ska någon tro på regeringens fastighetspolitik när deras samhällspolitik redan har kollapsat? Just därför är fastighetsrätten inte ett tekniskt sidospår i dag utan en symbol för samma katastrofala politiska kurs där marknaden får härja fritt och människor betalar priset.

Fru talman! Sverige befinner sig mitt i en bostadskris – inte en framtida eller teoretisk kris utan en pågående kris som slår mot helt vanliga människor här och nu. Bostadsbristen består. Bostadsbyggandet är fortsatt alldeles för lågt, och konsekvenserna är brutala.

Allt fler trängs bort från bostadsmarknaden. Allt fler hushåll klarar inte sina boendekostnader. För låginkomsttagare är situationen direkt ohållbar. Det här är varken någon slump eller naturlag utan resultatet av politiska beslut och politiska försummelser.

Fru talman! Värst drabbade är de som bor i hyresrätt – de som redan har de minsta marginalerna och som får hela krisen i knäet när hyrorna skenar. År efter år höjs hyrorna. År efter år pressas hushållen hårdare. Till slut går det inte längre.

Resultatet ser vi nu svart på vitt: Under 2024 vräktes över 3 000 människor. Det är en kraftig ökning, och det är ingen slump. 711 barn förlorade sitt hem. Bara under första halvan av 2025 vräktes ytterligare 422 barn.

Vi pratar om barn som har ryckts upp från sin vardag, från sitt rum, från sin trygghet. Det här är inte siffror – det är söndertrasade barndomar, förlorad trygghet och politiska misslyckanden – med namn, ansikten och livsöden.

När Kronofogden säger att den vanligaste orsaken är att folk inte har råd att betala hyran talar vi inte om slarv, fru talman, utan då talar vi om fattigdom – i ett av världens rikaste länder.

Frågorna vi måste ställa är: Varför låter regeringen detta fortsätta? Varför gör man ingenting? Varför accepterar man att barn vräks, samtidigt som miljardärerna blir fler? Det enda svaret som återstår är att de prioriterar marknadens värden framför människors värdighet.

Fru talman! Låt oss tala om markpolitiken, ett av de verktyg som mest konkret kan förändra bostadspolitiken. I dag lockas kommuner att sälja mark till högstbjudande, eftersom det ger snabba pengar. Min hemkommun Malmö gör exakt detta och har gjort det ett tag. Långsiktigt är det dock förödande, för när kommunerna tappar kontrollen över marken tappar de även kontrollen över bostadsförsörjningen. Byggandet blir ryckigt, oplanerat och otillräckligt. Spekulationen tar över, och barnen får betala.

Vänsterpartiet är glasklart, fru talman: Kommuner ska inte sälja ut mark. De ska äga den och upplåta den med tomträtt. Det är så man skapar stabilitet, långsiktighet och social hållbarhet.

Fru talman! Situationen förvärrades kraftigt när den borgerliga regeringen avskaffade förköpslagen 2010. Den var inte perfekt, men den gav kommunerna verktyg att köpa mark när det behövdes för samhällsbyggande.

Sedan dess har minst två statliga utredningar rekommenderat en ny förköpslag, och 2022 fanns det med i direktiven för en ny utredning. Hur svarade denna regering? Jo, med att byta inriktning och radera allt som handlade om bostadsbrist. De svarade med att ge utredningen en ny inriktning, och i dag hänvisar de oss motionärer här i riksdagen till en utredning som medvetet har rensats på allt som rör bostadsbrist.

Direktiven ändrades. Ambitionerna ströks. Bostadsfrågan offrades. Det är svårt att tolka detta som något annat än att regeringen inte vill lösa bostadskrisen.

Man måste fråga sig vad regeringen är rädd för. Är man rädd att bostadspriserna ska falla? Eller är det helt enkelt bara så att värdet på fastigheter är viktigare för denna regering än människors rätt till en trygg bostad?

Fru talman! Bostadsbristen driver upp markpriserna och skapar utrymme för spekulation. Byggherrar som har fått planlagd mark låter den ligga i åratal för att maximera sina vinster. Under tiden växer bostadsköerna. Under tiden vräks barn. Under tiden förlorar människor sin trygghet.

Detta är fullständigt oacceptabelt. Det är en politiskt tillåten spekulationsekonomi på människors bekostnad.

Redan 2018 föreslogs i utredningen Ett snabbare bostadsbyggande att Boverket skulle få i uppdrag att ta fram en modern kommunal förköpslag. Det förslaget ligger fortfarande på bordet. Behovet är fortfarande akut. Om regeringen verkligen vill bidra till att minska bostadsbristen är det hög tid att ge Boverket i uppdrag att ta fram en modern kommunal förköpslag med fokus på bostadsbyggande.

Fru talman! Regeringen står inför ett val: marknaden eller människorna. Vänsterpartiet har redan gjort sitt val. Vi väljer människor. Vi väljer värdighet. Vi väljer trygghet. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.

Regeringen kan fortsätta att prata medan barn vräks. Regeringen kan fortsätta att skylla på alla andra medan familjer slits isär. Regeringen kan fortsätta att normalisera hat, rasism, islamofobi och polarisering. Men vi kommer aldrig att acceptera ett Sverige där marknaden styr och människor faller. Aldrig! I september är det dags att byta regering.

Herr talman! Jag håller med om mycket av det Larry Söder säger om barn. Jag delar hans synpunkt. Jag brinner för barn, och jag tycker att det är viktigt att barn inte utsätts för sådant här. Barn har ingenting med saken att göra, utan det är samhället som är uppbyggt på ett sätt som gör att man inte skapar förutsättningar för barn att kunna leva ett drägligt liv. Vi politiker har ett ansvar för att arbeta för att förbättra situationen så att barn ska slippa vara hemlösa, allt detta enligt framför allt barnkonventionen, som är lag i Sverige.

Larry Söder svarar inte på min fråga. Han konstaterar att det finns hushåll som inte har råd att köpa sina bostäder. Det vet jag, och de är fler i dag än någonsin. Det är okej om folk vill äga sina bostäder. Men eftersom det är fler och fler som inte ens har råd att köpa mat – hur ska vi då se till att de går från att vara fattiga till att köpa sina egna bostäder, som kostar miljontals kronor? För mig är det inte verklighetsbaserat. Om en människa eller ett hushåll inte har råd att köpa mat är inte det första man tänker på att köpa en villa som kostar 5–10 miljoner. Därför kan jag inte förstå tanken på och hela vurmen för att alla ska äga sina bostäder.

Jag vill väldigt mycket, och många människor vill så mycket. Men man måste också ta hänsyn till vilka förutsättningar som finns för att kunna uppnå det man vill. I det läge vi befinner oss i nu har merparten av hushållen inte råd att köpa sina bostäder. Då måste vi fokusera på att skapa arbetstillfällen så att folk har råd att köpa mat och betala sin hyra. Sedan kan vi prata om huruvida de kan köpa en villa som kostar 10 miljoner. Det är rimligare i min värld, i alla fall.

Herr talman! Tack så mycket, Larry Söder, för anförandet!

Jag och Larry Söder har haft liknande debatter tidigare om detta att sju av tio vill äga sina bostäder. Jag blir dock inte klokare, så jag tänkte prova en gång till så att jag kanske får en bättre förklaring som gör att jag förstår. Sju av tio vill alltså äga sina bostäder; man vill ha småhus, som det ofta pratas om, bostadsrätter eller villor. Jag vill tydliggöra att vi från Vänsterpartiets håll vill ha blandad bebyggelse. Vi tycker att det är bra. Som jag sa i mitt anförande blir det ett bättre samhälle när man har blandade bestånd av hyresrätter, bostadsrätter, småhus och villor. Det är positivt för samhället med en blandad bebyggelse.

Det finns dock något som jag inte kan förstå. Vi har ett läge där 200 000 fler människor är fattiga. Vi har ett läge där hushållen lånar pengar för att ha råd att betala för de grundläggande behoven, alltså mat och hyra. Vi har ett läge där man inte har råd att köpa mat därför att matpriserna ökar. Vi har ett läge där man inte har råd att betala elräkningarna för att energipriserna har gått upp, framför allt nu under vintern. Vi har ett läge där man vräker fler barn än någonsin tidigare. I min hemkommun Malmö är det flera barn som är hemlösa efter att ha blivit vräkta.

Hur ska människor i detta läge ha råd att köpa sina bostäder? Jag vill bara förstå. Vad finns det för möjligheter? Vad är det för politik ni vill bedriva som kommer att hjälpa den ensamstående mamman som riskerar att bli vräkt för att hon inte har råd att betala sin hyra eller köpa mat till sina barn? Hur ska ni se till att den här mamman kan köpa en villa?