Lars Wistedt (SD) om Personalförsörjning

Herr talman! Ärade ledamöter! Åhörare! I dag debatterar vi försvarsutskottets betänkande nummer 8 om personalfrågor. Sverigedemokraterna anser att betänkandet är väl formulerat och väl täcker de enskilda motioner som väckts av våra ledamöter under den allmänna motionstiden. Vi anser vidare att Försvarsberedningen i sitt fortsatta arbete är väl medveten om de problem som finns och kommer att ta hänsyn till dem under arbetet kommande år. Jag vill därför börja med att yrka bifall till förslagen i försvarsutskottets betänkande 8 i dess helhet.

Betänkandet rör några av de mest centrala delarna i återuppbyggandet av totalförsvarsförmågan, nämligen personalförsörjningen och personalutvecklingen. Det är knappast någon hemlighet - och det syns också i historiens backspegel - att den ena regeringen efter den andra, med start redan i FU 88 i slutet av 80-talet, oavsett om det var en röd eller blå regering, har levt i en egen bubbla där man inte tagit hänsyn till de långsiktiga säkerhetshoten. Man har inte tagit dem på allvar.

Missbedömningarna som gjordes 1925 med de stora avrustningarna gjordes igen. Det ledde till en i princip 70-procentig nedrustning av det militära försvaret i dess helhet, och för arméns del med över 90 procent. När det gäller det civila försvaret var det en närmast total avrustning.

Herr talman! Sverige står nu inför en återupprustning vars like vi i princip inte sett sedan 1939 och andra världskriget. Det är därför glädjande att se att de första stora steg som redan tagits under den förra regeringen - här får vi ge en eloge till dem - med bland annat väsentligt ökade försvarsanslag och återinförande av värnplikten nu fortsätts av det nuvarande regeringsunderlaget. Fler omfattande förstärkningar av den svenska försvarsförmågan är nu under övervägande i Försvarsberedningens arbete.

När det gäller återuppbyggnad kan det ta olika lång tid att till exempel beställa och köpa viss materiel. Att beställa en stridsvagn tar tid, men när den väl är levererad är den i princip körklar. Med personal är det inte på samma sätt. Det tar huvuddelen av ett yrkesverksamt liv att utbildas till en kvalificerad krigsförbandschef eller stabsmedlem. Det kan man inte köpa på Lidl. För detta krävs en bred bas, och den utgörs av värnplikten där män och kvinnor deltar på lika villkor.

Krigets krav medför att det ställs höga såväl fysiska som psykiska krav för de olika befattningarna, och det är utan åtskillnad om man är man eller kvinna. Försvarsmakten är redan i dag väl medveten om detta och arbetar målinriktat utifrån sitt delegerade arbetsgivaransvar för att utöka bredden i rekryteringen. Det vill vi från Sverigedemokraterna ge dem en stor eloge för.

Herr talman! Det är en sak att rekrytera och en annan att behålla och motivera personal att stanna i ett yrke som har en tydlig anvisning att inte vara löneledande. Man måste i stället arbeta med andra stimulansmedel för att behålla kritiska personalkategorier. Det kan vara flygförare och teknisk personal men även officerare som arbetar ute på utbildningsorterna.

Frågan har varit uppe ett flertal gånger i försvarsutskottet. Vår uppfattning är att Försvarsmakten hanterar frågan men att det finns många administrativa och regelmässiga hinder för en snabb lösning. Då är det svårt att tillräckligt snabbt åtgärda akuta problem och flaskhalsar i personalhanteringen, men vi tror inte att de ska hanteras genom pekpinnar i detta betänkande. Vi har fullt förtroende för att regeringen och Försvarsmakten tillsammans kommer att hitta en lösning på problemet.

Ett annat akut problem är rätten att tjänstgöra för till exempel reservofficerare. Det är en kategori som utgör en otroligt viktig del i krigsorganisationen. Deras kompetens och professionalism att föra befäl i kris och krig är direkt avgörande för vår försvarsförmåga. Försvarsmakten har initierat ett arbete som ska redovisas i slutet av 2023 avseende just denna kategori. Vi har fullt förtroende för att Försvarsmakten kommer att lösa uppgiften och lägga fram konkreta förbättringsförslag.

Herr talman! Alla militära ledare på olika befattningar, om det så är i den främsta skytteplutonen, på marinens fartyg, i luften eller i avlägsna staber på olika nivåer, måste ha en hög professionalism och förstå hur man till exempel hanterar strid med kombinerade vapen. Detta täcks i betänkandet.

Detta låter kanske torrt och akademiskt, men verkligheten är en annan och långt ifrån böcker och akademiska avhandlingar med diskussioner i oändlighet om det ska heta bör eller skall.

Kriget i Ukraina har återigen visat hur rått, smutsigt och krävande det är att bara överleva på det moderna slagfältet. Det ställs ännu större krav på ett befäl som ska leda andra och dessutom vara en föregångsperson. Här kommer det stora behovet av professionella reservofficerare in.

Sverigedemokraterna noterar med tillfredsställelse att utskottet i sitt betänkande särskilt framhåller att befälsutbildningen ska fokusera på att leverera ledare på alla nivåer med hög kompetens att leda väpnad strid, det vill säga praktiskt ledarskap.

Avslutningsvis ser vi sverigedemokrater som sitter i försvarsutskottet och Försvarsberedningen fram emot att tillsammans med övriga partier målmedvetet få fortsätta det arbete som inleddes 2015 med att återuppbygga ett nytt starkt totalförsvar för ett fritt, demokratiskt och oberoende Sverige.

I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (SD).

Herr talman! Jag förmodar att ledamoten menar tolvårsregeln. Något som vi måste ta fram när vi arbetar i Försvarsberedningen under kommande år är hur vi löser tidsproblemen. Det finns nog ingen lösning här och nu som är underverket, för i så fall hade den nog redan levererats. Men vi kan konstatera att det finns en rad viktiga personalkategorier, till exempel kvalificerade tekniker och personal ombord på ubåtar, som definitivt behöver ha den här anställningsformen.

Vi tycker också att det ska finnas en möjlighet att fortsätta när tidsgränsen är nådd, om Försvarsmakten bedömer att möjligheten finns och om personen passar in i mönstret och behovsprofilen.