Jesper Skalberg Karlsson

Fru talman! Vi pratade ju lite om alunskiffer i början av debatten, men det är möjligt att ledamoten Sätherberg kom först på slutet för att leverera sitt anförande. Det må vara hänt.

Jag hör i anförandet att man ska stå på Östersunds sida, man ska stå på Åres sida och man ska stå på Krokoms sida. Då har jag bara en fråga rörande hur ledamoten Sätherberg kommer att rösta i eftermiddag.

De socialdemokrater som leder i de kommunerna har ju skrivit i Svenska Dagbladet, och en hel del andra lokaltidningar också för den delen, att riksdagen måste förbjuda brytning i alunskiffer. I betänkandet som vi ska rösta om i dag har dock Socialdemokraterna inte något sådant förslag, så min fråga är helt enkelt: Vad är det som gäller?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Heie för svaret.

Det går inte att landa i någon annan slutsats än att förbudet mot att utvinna uran har fattats för att uran låter och känns farligt. Man har ju inte behandlat grundämnen som kvicksilver, arsenik, cesium och strontium med samma lagstiftningsverktyg trots att de är mycket farliga och i många fall betydligt giftigare.

Min nästa fråga ligger kanske lite utanför dagens debatt, men jag uppfattar att många ledamöter i dag har tagit sig den friheten. Centerpartiet har bestämt sig för att uran låter och känns farligt och är därmed med och underblåser denna rädsla och oro. Hur ska det då gå för Centerpartiet när era rödgröna vänner kommer dragande med att glyfosat är cancerframkallande och andra skräckexempel? Det låter också farligt, men ett förbud mot glyfosat skulle i praktiken omöjliggöra ett modernt jordbruk i Sverige. Befinner sig inte Centerpartiet på ett sluttande plan här? Kan det inte komma att bita er i svansen?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Heie för anförandet.

Det pratas om premisser, och jag skulle vilja uppehålla mig vid just detta. Centerpartiet stod bakom att förbjuda utvinning av uran, det vill säga det som gör att man inte får plocka upp uranatomer om man letar efter uranatomer och inte heller om man letar efter andra atomer. Då vill jag ställa en fråga om premisserna. Vad är den vetenskapliga grund Centerpartiet vilar på när man säger att uran är så unikt farligt att det grundämnet ska vara förbjudet att bryta? Vad är den vetenskapliga bedömningen bakom att uran är farligare än arsenik, farligare än kvicksilver, farligare än cesium och farligare än strontium? Vad är det som gör uran till det unikt farliga som ska ha en särlagstiftning i Sverige? Det vore intressant att veta.

Fru talman! När ledamoten Isak From pratar om att det kan finnas lite alunskiffer och lite uran och att det kan finnas lokala förutsättningar som kan påverka en prövning blir jag faktiskt ganska glad. Det visar på ett tydligt sätt att det här inte är frågor där Sveriges riksdag kan säga ja eller nej till enskilda olika projekt, utan det är frågor som behöver hanteras i domstolar och myndigheter av experter som kan bedöma förutsättningarna för brytning. Vi i politiken ska så att säga ge ramar, och sedan ska andra hantera själva ärendet. Därför är det viktigt att det finns ett tydligt regelverk.

Vi i Tidöpartierna tycker att det är märkligt att vi har 91 naturligt förekommande grundämnen, men ett av grundämnena är förbjudet. Det är bättre att inte ha sådana särregleringar utan att behandla uran på samma sätt som kadmium, arsenik eller kvicksilver, det vill säga från fall till fall utifrån de förutsättningar som finns.

På tal om komplicerat, fru talman, låt mig nämna att det i medier, i många lokaltidningar, i lokala Facebookgrupper och på andra ställen låter som om Socialdemokraterna vill förbjuda brytning av alunskiffer. Det finns dock ingen sådan reservation i betänkandet i dag. Man vill alltså att brytning av alunskiffer ska fortsätta att vara möjlig.

En annan fråga där Socialdemokraterna sitter på två stolar samtidigt är detta om sekundär utvinning. Den svenska utvinningen är ju sekundär utvinning. Man säger alltså nej till brytning av uran, men man säger ja till sekundär utvinning, som är hela den svenska utvinningen av uran. Det är obegripligt. Jag förstår inte hur man ska kunna få en tydlig linje från partiet inför valet nästa år. Det kan bli på det ena eller det andra sättet. Vi får väl se hur det går med den saken.

(Applåder)

Fru talman! Tack till ledamoten From för frågan!

Först och främst vill jag säga att det är skillnad mellan avlopp och mineralbrytning. Kommunalt va är en väldigt tydlig kommunal kompetens. Det är ett ansvar som kommunen ska ta. Jag tycker inte att det är lika självklart att kommunerna ska ha ansvar för Europas försörjning av sällsynta jordartsmetaller och kritiska mineral.

Fru talman! Jag kan ställa en motfråga till Isak From. Jag läste nämligen Svenska Dagbladet häromveckan, där ett tjugotal socialdemokratiska kommunalråd och regionråd krävde att Sveriges riksdag skulle förbjuda all brytning av alunskiffer. Men i det betänkande vi debatterar i dag noterar jag att Socialdemokraterna inte har något sådant förslag. Hur kan det komma sig? Och hur ska människor kunna utröna vad den socialdemokratiska linjen egentligen är? I tidningen har Socialdemokraterna en annan linje än här i kammaren.

Fru talman! Som vi har varit inne på är det viktigt att slå fast att vi har näringsfrihet i Sverige. Samma lagar ska gälla i hela landet. Det ska vara tydligt för ingående parter vad som gäller. Vi ska inte ha olika bedömningar på olika platser.

Jag tycker att det är viktigt att slå fast att vi har en annan miljölagstiftning, andra utvinningsmetoder och ett helt annat system med hängslen och livrem kring gruvbrytning i dag jämfört med hur vi hade det på 60-talet. Vetot mot uran är det enda vetot mot ett grundämne. Det finns inget veto mot någon annan gruvverksamhet eller mot farliga ämnen som arsenik eller kvicksilver. Det vi vill ha är en prövning av myndigheter, domstolar och experter som inte bygger på politiska nycker.

Det finns andra veton. Det finns veton mot vindkraft som också kan överklagas till regeringen, som har rätt att köra över en kommun. Det är inte möjligt med det nuvarande vetot mot uran. Många mineral och metaller är kritiska för Sveriges och EU:s säkerhet. Detsamma gäller inte för till exempel vindkraft. Så visst finns det en pågående debatt om vilka kommunala veton som ska finnas.

Beskedet kring det pm som just nu är ute på remiss kommer dock i så fall i juni och inte i den här debatten. Den här debatten handlar om att möjliggöra framför allt sekundär utvinning, vilket utgör hela den svenska uranutvinningen i dag.

Fru talman! Först och främst tycker jag att det är märkligt att jämföra de beslut som fattades på 60-talet med de beslut som potentiellt kan fattas i framtiden. Det var helt andra utvinningsmetoder. Det fanns i princip ingen tillämplig miljölagstiftning. Det fanns ingen tanke på vad vi ska göra med Y om X händer. Det är klart att Socialdemokraterna borde be om ursäkt för de övergrepp som Ranstadsgruvan ledde till. Det tror jag att människor i Falköping och Skövde hade uppskattat.

När det gäller dagbrott kan jag nämna för den här församlingen att jag är uppvuxen inte långt från dagbrott på norra Gotland. De bidrar med byggmaterial till tågstationer, badhus, järnvägar och annat som byggs i de kommuner alla ni andra kommer från. Jag tycker att det är bra. Jag tycker att det är rimligt att man som stat ställer miljökrav på dem så att de använder de bästa tillämpliga metoderna.

Men jag tror inte att vi ska peka ut grundämnet uran som allt annat omöjliggörande. Skulle man hitta lite uran i Kirunagruvan är det rimliga inte att man stänger den. Det rimliga är att man hanterar det på ett säkert sätt och i enlighet med de intentioner som finns i miljöbalken.

Jag tycker också att det finns skäl för många partier att fundera på om man ska underblåsa rädsla och göda oro i dessa frågor, när vi vet att det finns små halter av farliga ämnen också i många andra produkter: arsenik i ris, kadmium i solpaneler med mera. Uran är inte helt väsensskilt från de 90 andra grundämnen som finns i den svenska marken och jorden.

Fru talman! Först och främst är det värt att notera att det handlar om en mycket liten total yta av Sverige som land när vi talar om gruvbrytning och gruvverksamhet. Det kan låta som att det öppnar gruvor på varenda liten bakgård, men det handlar om en halv promille av Sveriges yta. Det är knappt så att gruvorna täcker Gotlands södra spets.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att när jag pratar om självförsörjning handlar det om att kunna bryta sällsynta jordartsmetaller och kritiska mineral och få upp dem ur jorden så att vi också kan få en ekonomisk utveckling av det.

Uranet är i huvudsak en biprodukt, och det naturliga är att man inte lägger det på deponi utan använder det som går att använda på ett hållbart sätt. Jag tror inte att vi med dagens teknik och dagens kända fyndigheter kommer att öppna storskaliga gruvor där vi bryter enbart uran. Det handlar om att möjliggöra för annan brytning och annan utvinning för att stärka vår självförsörjning när det gäller andra metaller.

Men om man som Miljöpartiet menar att det inte ska kunna brytas i någon fyndighet där det finns spår av uran är vi på ett sluttande plan mot att inte ha någon gruvverksamhet i Sverige. Det är detta vi vill undvika med förslaget i det här betänkandet.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Luhr för frågan.

Det vi behandlar i dag handlar om att tillåta prövningstillstånd för brytning där det finns låga halter av uran. Det verkar finnas ett ganska brett stöd för det. Det handlar som sagt om när uran verkligen är att betrakta som en biprodukt.

Parallellt med det finns ett pm som är ute på remiss. Remisstiden går ut lördagen den 8 november, och en behandling ska ske under våren. Vi ska såklart ta till vara de remissvar som kommer in och behandla dem på ett ansvarsfullt sätt, men det går inte i dag att säga exakt var den behandlingen landar eller när den är klar.

Jag noterar däremot att det finns en trappa för hur omfattande ett kommunalt veto ska vara. Det är till exempel en tydlig skillnad på en kärnteknisk anläggning där man klyver atomer och en gruva där man plockar upp uran med skopa. Förmodligen finns det skäl att se olika på de här sakerna, men exakt var behandlingen landar kan jag inte svara på i dag.

Fru talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande om att ta bort förbudet mot utvinning av uran.

Det handlar inte om att starta storskalig brytning av uran i varje skogsbryn utan i stället om att återställa möjligheten att pröva undersökningstillstånd där det finns en viss mängd uran, under samma strikta regler som gäller för andra mineral i Sverige.

Förbudet infördes 2018 och gjorde uran till det enda grundämne i Sverige som är olagligt att utvinna. Det var aldrig en miljömässigt motiverad åtgärd utan en politisk markering. Resultatet har blivit att man i praktiken hindrar utvinning av även andra viktiga metaller och mineral som vanadin, kobolt och sällsynta jordartsmetaller eftersom de ofta förekommer tillsammans med uran.

Moderaterna anser att lagstiftningen ska vara logisk, teknikneutral och ansvarsfull. Att tillåta prövning av gruvprojekt där halter av uran finns betyder inte att något godkänns per automatik. Varje verksamhet måste, precis som i dag, genomgå prövning enligt miljöbalken och minerallagen. Sverige har bland världens strängaste miljökrav, och det kommer vi att fortsätta ha.

Jag vill också säga tidigt att jag förstår att många människor känner oro inför gruvbrytning, oro för vattnet, oro för naturen och oro för livsmiljön och hemmiljön. Den oron är mänsklig och naturlig och ska tas på allvar. Vi delar ju alla i någon mån ansvaret för att skydda vår natur och säkerställa att utveckling sker på ett tryggt sätt. Men det är just därför vi har ett robust prövningssystem. Beslut om miljö och säkerhet ska vila på fakta och expertbedömningar och inte på politiska nycker.

Fru talman! I det här rummet har vi ett ansvar att se längre än bara nästa mandatperiod. Europa importerar i dag nästan allt uran och majoriteten av de kritiska metaller som behövs för alltifrån klimatomställningen till försvarsindustrin – och det från länder som inte delar våra värderingar. Om Sverige vill och ska vara en del av lösningen och inte en del av beroendet måste vi våga ta ansvar för våra egna resurser på ett säkert och hållbart sätt.

Fru talman! Det svenska förbudet mot att öppna gruvor där det finns uran har gjort att investeringar i prospektering och forskning har avstannat. Sverige, som historiskt har varit en gruvnation och leverantör av råvaror till hela Europa, har halkat efter samtidigt som beroendet av import har ökat. Vi befinner oss nu i ett läge där Europa importerar upp till 98 procent av sina kritiska metaller. Det används som påtryckningsmedel i globala handels- och säkerhetsrelationer.

För mitt parti, Moderaterna, är frågor om självförsörjning, motståndskraft och teknologiskt oberoende en del av analysen som ligger till grund för vårt ställningstagande i betänkandet. I Europa konsumeras en fjärdedel av världens råvaror, men här produceras endast 3 procent. Det är inte långsiktigt hållbart.

Fru talman! Det moderna samhället bygger på metaller och mineral. Det handlar om allt från mobiltelefoner och elbilsbatterier till sjukhusutrustning, elnät och försvarsteknologi. De kritiska mineralen och metallerna kommer från början från gruvan. Sverige har stor tillgång till dessa ämnen, men paradoxalt nog är vi i dag nästan helt beroende av import, och mycket av den kommer från länder där miljökrav, arbetsvillkor och rättssäkerhet ligger långt under svensk nivå. Om tillgången dessutom blir redskap för påtryckningar stannar inte bara den gröna omställningen här utan också utvecklingen av sjukvården, industrin och försvaret.

De som motsätter sig förändringen som regeringen föreslår i dag menar kanske väl, men resultatet blir tyvärr att problem skjuts över på andra länder utan att vi uppnår någon balans mellan hållbarhet och tillväxt.

Fru talman! En annan viktig aspekt av regeringens förslag handlar om möjligheten till sekundär utvinning, alltså att ta vara på uran som en biprodukt när man bryter andra metaller. Den sekundära utvinningen är den svenska utvinningen. De som säger att de inte motsätter sig sekundär utvinning är i praktiken för utvinning av uran i Sverige.

I dag tvingas svenska gruvbolag lämna kvar eller deponera uran, trots att det vore fullt möjligt att omhänderta det på ett säkert sätt. Det här är ineffektivt. Det ökar kostnaderna och leder till större avfallsmängder. Det är dessutom ett slöseri med resurser som vi i framtiden kan behöva.

Om det går att ta hand om fler ämnen i samma process, minska avfall och samtidigt stärka självförsörjningen är det både miljömässigt och ekonomiskt klokt att göra det. Kombinationen av teknik, miljöhänsyn och innovationskraft ska inte underskattas. Det är det som bygger svensk industri stark. Att ta bort förbudet mot att utvinna uran som biprodukt är därför ett steg mot en smartare och mer hållbar svensk gruvindustri.

Fru talman! Låt mig kort få uppehålla mig vid några punkter som jag är övertygad om att andra partier också kommer att nämna i dag.

För det första: Mycket av debatten de senaste veckorna har handlat om att bryta alunskiffer. Här tål det att påminna sig om att det är möjligt redan i dag. Däremot finns det krav på att genomgå en särskild lämplighetsprövning för att bryta alunskiffer. Det kravet kommer att finnas kvar. Det är inget vi behandlar här i dag.

I lokalmedier runt om i landet har vissa partier, som Socialdemokraterna, gått ut med att de vill förbjuda brytning av alunskiffer. Men om vi läser i Socialdemokraternas och Centerpartiets gemensamma reservation finns där inga förslag om ett sådant förbud, och det är bra att man är tydlig med det. Och även om alunskiffern innebär speciella risker är miljöbalkens bestämmelser och den svenska miljötillståndsprocessen med strikta gränsvärden tillämpliga och tillräckliga.

För det andra: Det förekommer i dag ingen brytning av kritiska metaller och mineral i alunskiffer i Sverige. Det har heller inte historiskt förekommit i stor utsträckning. Det förekommer heller ingen renodlad uranbrytning i Sverige i dag. Historisk brytning i alunskiffer och brytning av uran skedde under annorlunda miljökrav, efter annorlunda tillståndsprocesser och med andra utvinningsmetoder än de som finns i dag. Hur Tage Erlanders regering kunde godkänna Ranstadsgruvan på 60-talet utan att ha en ordentlig miljölagstiftning på plats är svårt att förstå. De närboende betalar fortfarande priset, och där vill ingen hamna igen.

För det tredje: Att ta bort förbudet mot uranutvinning gör det inte tillåtet med miljöfarliga gruvor. Alla potentiella gruvor måste genomgå en miljöprövning och bevisa att gruvbrytningen kan bedrivas säkert för att få etableras. Därutöver måste företaget bevisa att gruvan är ekonomiskt hållbar för att vi ska slippa oseriösa aktörer. Slutligen måste en ekonomisk säkerhet ställas ut ifall miljöfarligt avfall måste hanteras – hängslen och livrem med andra ord. Det är motiverat med hängslen och livrem när man bryter fyndigheter som kan innehålla kvicksilver, kadmium, arsenik, zink, koppar och lite uran.

Fru talman! Sverige har en lång historia som gruvnation. Det har byggt vår välfärd, vår industri och vår självständighet. Nu står vi inför en ny tid där de metaller som en gång formade det gamla industrisamhället också är nyckeln i omställningen. Genom att ta bort förbudet mot att öppna gruvor där det finns uran och återställa möjligheten till prövning visar vi att Sverige orkar tänka långsiktigt. Vi tar ansvar för vår egen försörjning av kritiska metaller. Vi stärker vår konkurrenskraft. Vi står upp för den logiska principen att lika fall ska behandlas lika.

Det här, vill jag säga, är inte en rakt igenom enkel fråga. Det finns oro. Den ska vi ta på allvar. Men politikens uppgift är inte att göda oron eller underblåsa rädslan utan att bygga tillit till våra lagar, våra myndigheter och vår förmåga som land att kombinera miljöhänsyn och utveckling. Sverige ska inte välja mellan hållbarhet och tillväxt. Vi ska ha båda. Vi ska fortsätta visa omvärlden att det går med ansvar, kunskap och framtidstro. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Fru talman! Att sänka levnadskostnaderna har varit en av den här regeringens viktigaste uppgifter. Därför har vi sänkt skatten på arbete och pension. Vi har motat inflationen, och räntorna är på väg ned. Drivmedelspriserna har pressats tillbaka, så att människor kan leva i hela landet och livsmedelsproducenterna får lägre kostnader.

Elpriserna har på årsbasis sjunkit år för år. Den installerade effekten har ökat år för år. Allt detta har genomförts med åtgärder som rödgröna partier har röstat nej till.

Fru talman! Den grupp som påverkas mest av de förändringar vi diskuterar i dag är de som tidigare har betalat ungefär 1 450 kronor per år för sina läkemedel. Trappan förändras, och man betalar därmed en större andel själv för kostnaderna under 2 000 kronor, men frikortet bibehålls vid 7 117 kronor. Detta innebär att om man har dyra läkemedel når man gränsen lika snabbt och drabbas inte lika mycket.

Fru talman! Det är också värt att ställa sig frågan: Vad får vi för pengarna då? Vi får sjukvård och läkemedel i världsklass, och så ska vi fortsätta att ha det. Jag är själv inte drabbad av sjukdom, men precis som i diskussionerna om levnadskostnaderna är frågan inte hur man själv påverkas utan vilket samhälle man vill leva i.

Jag tycker att det är gräsligt att se att exempelvis en liter mjölk kostar 22 kronor i dag och att man kan få köpa tomater för omkring 100 kronor kilot. Med detta vill jag säga att mer behöver göras för att sänka levnadskostnaderna. Mer behöver göras för att människor ska ha mer pengar i plånboken.

Men parallellt med detta behöver vi också ha en stabil och långsiktigt hållbar finansiering av läkemedelskostnaderna. Det får vi med det här förslaget.

(Applåder)

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha en ny konsekvensanalys. Jag vill påminna om att regeringen redan har gjort en helhetsbedömning och har gjort ett tydligt åtagande om att följa upp utvecklingen. Men att kräva en ny analys innan beslut har fattats, när vi redan har fakta på bordet, är ett sätt att undvika ansvar snarare än att ta det.

De förändringar som vi föreslår ska genomföras är nödvändiga för att säkerställa en stabil och hållbar finansiering av läkemedelssystemet över tid. En nära dialog med kommuner, regioner och också civilsamhället är en självklar och avgörande del för att följa upp förslaget efter att det genomförts.

Det förslag som regeringen har lagt fram innebär en kostnad på maximalt 75 kronor i månaden. Det kan vara värt att göra en jämförelse med hur priserna har sett ut i Sverige. I förra valrörelsen pratade vänsterpartierna om att det inte är något konstigt om dieseln kostar 30 kronor litern. Detta är en höjning som i så fall motsvarar två och en halv liter diesel.

Med detta menar jag inte att 75 kronor i månaden är obetydligt, men det blir lite äpplen och päron när de rödgröna partierna med skatter och regleringar har sett till att till exempel livsmedel har blivit dyrare. Med extrema experiment som reduktionsplikt gav man Sverige världens högsta drivmedelspriser. Inom energipolitiken vill man ha priser av bergochdalbanetyp. Det kostar nästan ingenting när solen skiner och vinden blåser, men det kan bli hur dyrt som helst när så inte är fallet.

Fru talman! Det låter på ledamoten Dahlqvist som att diesel bara är något man använder om man kör bil på landsbygden, och människor bor ju inte bara på landsbygden och har inte alltid bil. Men diesel är ganska mycket mer. För varje krona som dieselpriset höjs med minskar marginalerna för svenska livsmedelsproducenter med en kvarts miljard. Föreställ er då vad de 10 kronor i lägre pris på diesel som vi har sett sedan valet gör för skillnad för svenska livsmedelsproducenter. Utbud och efterfrågan gäller även här. Kan vi producera mer mat till lägre pris kommer priserna att minska, eller åtminstone inte öka lika fort som de annars hade gjort.

Fru talman! När det gäller högkostnadsskyddet är det värt att notera att om man tidigare har betalat 1 450 kronor per år för sina läkemedel kan det nu bli ungefär 2 000 kronor eftersom trappan förändras och man därmed betalar en större andel själv. Men frikortet bibehålls vid 7 117 kronor, som det har varit tidigare. Det innebär att den som har dyra läkemedel når den gränsen lika snabbt och inte drabbas lika mycket.

Förklaringen till den förändring som nu genomförs, eller rättare sagt det sätt man har valt att genomföra förändringen på, är att systemet ska bli lite mer självbärande eftersom fler betalar mer innan staten kliver in medan de som har störst behov skyddas mot att få orimligt höga kostnader. Detta är en bra modell när man tvingas göra justeringar.

Men, fru talman, jag ser mycket fram emot höstens budgetprocess, för då vill jag se hur Socialdemokraterna finansierar de 2,2 miljarder som deras ställningstagande kostar. Blir det en ny bolåneskatt? Blir det en ny fastighetsskatt? Eller blir det någon annan kreativ skatt som gör att det blir dyrare att leva i Sverige? Det är nog i alla fall svårt att införa skatter som inte påverkar vanligt folk.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda min replik med att gå tillbaka lite i debatten. Ledamoten Dahlqvist menade att en socialdemokratisk regering aldrig har lämnat över några underskott i statens finanser. Jag menar att det är fel. När man lämnade över makten 1991 visade statsfinanserna på omkring minus 80 miljarder kronor. Man får nog korrigera retoriken lite.

Uppgiften att sänka levnadskostnaderna har legat högst upp på regeringens dagordning. Vi har sänkt skatten på arbete och pension. Vi har motat tillbaka inflationen och sett hur räntorna har pressats ned. Drivmedelspriserna har pressats tillbaka så att människor kan leva i hela landet. Elpriserna har på årsbasis sjunkit år för år. Allt detta har genomförts med åtgärder som de rödgröna har röstat nej till.

Fru talman! Jag minns valrörelsen 2022. Då hade vi rubriker om att pensionärer på Gotland var tvungna att sova med dubbla täcken för att de helt enkelt inte hade råd att värma upp sina eluppvärmda hyresrätter. Jag minns rubriker, och jag har också träffat människor vars barn varit tvungna att sluta med sina fritidsaktiviteter för att dieseln för att köra till fotbollsträningen helt enkelt var för dyr. Nu är vi i ett annat läge i Sverige.

Fru talman! Det är klart att vi behöver värna sammanhållningen i Sverige. Men vi ska också komma ihåg att många har fått täckning för de ökade kostnader som har uppkommit. Sedan valet 2022 har till exempel garantipensionen ökat med 22 procent eftersom den räknas upp med prisbasbeloppet. Att klyftorna har ökat beror på att vi har några fler miljardärer. Men så länge de som har minst får mer ser inte jag att det är miljardärerna som är problemet.

Fru talman! Tack, ledamoten Jonsson, för inlägget!

Vi i Moderaterna ser att det behövs ett utökat statligt ansvar för läkemedel. Det behövs också mer jämlikhet, särskilt avseende läkemedel för sällsynta hälsotillstånd. Man har gjort mer på området under den här mandatperioden än under tidigare. Det är i grund och botten bra, men vi erkänner också att mer behöver göras.

Fru talman! Med dagens beslut visar regeringen, som leds av Moderaterna, att vi är beredda att göra prioriteringar även när de är obekväma. Det är rimligt att göra en prioritering där människor som jag till exempel inte ska få tillgång till att läkemedelsförmånerna omfattar mjukgörande kräm, mjällschampo och helt vanliga värktabletter i utbyte mot att människor med sällsynta hälsotillstånd får tillgång till de senaste och bästa läkemedlen.

Vi ska såklart ta in läkemedel inom förmånen och i sjukhusläkemedlen när de har en bevisad effekt för en patientgrupp. Det kan finnas skäl att fortsätta skruva på det system som TLV kom fram med den 1 januari i år, på uppdrag av sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson.

Fru talman! Det som däremot är höljt i dunkel är hur Centerpartiet ska få ihop sina prioriteringar med de andra partierna på den egna sidan. Centerpartiet är det enda parti som godkänner den prioritering vi nu gör inom högkostnadsskyddet. Samtidigt ställs nu ultimativa krav på att nästa regering som Centerpartiet stöttar inte får höja skatten. Men när jag läser rödgröna budgetar är det bolåneskatt, beredskapsskatt, fastighetsskatt – det är skatt på nästan allt som rör sig. Det blir mindre pengar i plånboken för människor, på totalen förmodligen ett stort minus. Det blir svårt att komma överens med Centerpartiet om detta, tror jag.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Jonsson för frågan.

Först blir det lite sifferexercis, men det är inte min mening att vara magister här i talarstolen. Den förändring vi just nu gör av högkostnadsskyddet påverkar nästa års budget med 2 160 miljoner kronor. Däremot kommer vi oaktat dessa förändringar att behöva tillföra ungefär 5 miljarder kronor till läkemedelsförmånen. Man behöver alltså ha två olika siffror i huvudet samtidigt.

Som tidigare nämnts i debatten finns det en ny ordning på TLV för särläkemedel sedan den 1 januari. Nu är tid för läkemedelsbolagen att inkomma med ansökningar om prisförhandlingar så att man kan sätta sig ned och genomföra fler av dem. Om det visar sig, och det finns vissa tecken på det, att det här inte är tillräckligt är vi beredda att fortsätta skruva i systemet.

Som vi är överens om rent ideologiskt behöver vi dock på sikt ett utökat statligt ansvar för läkemedel och mer jämlikhet, särskilt avseende läkemedel för sällsynta hälsotillstånd.

Fru talman! Sverige har ett av världens mest generösa läkemedelssystem. Det ska vi vara stolta över. Högkostnadsskyddet innebär att ingen ska behöva avstå från nödvändig medicin för att man inte har råd.

Nya läkemedel har stått för en stor del av den förbättring av sjukvården som vi sett under 2000-talet. Sjukdomar som för bara några decennier sedan var obotliga kan i dag behandlas effektivt. Fler människor lever längre och friskare liv tack vare nya läkemedel och avancerade behandlingsmetoder.

Fru talman! Finansieringen av läkemedel ska vara jämlik men också långsiktigt hållbar. Därför är det nödvändigt att genomföra de förändringar som regeringen nu föreslår. Här vill jag nämna några siffror som ligger till grund för förslaget. Mellan 2012 och 2024 ökade statens kostnader för läkemedelsförmånen med 49 procent. Under samma period ökade patienternas andel av kostnaden, egenavgiften, med 17 procent. Det innebär att skattebetalarna – alla vi – i dag tar ett stort och växande ansvar. Det är vi beredda att fortsätta göra. Men det är inte hållbart att statens andel av kostnaderna ökar nästan tre gånger så snabbt.

Fru talman! I årets budget lade regeringen in 6 nya miljarder vikta för läkemedel. Det innebär att vi lägger 41 miljarder kronor år 2025. Nästa år prognostiseras att ytterligare 5 miljarder kronor behövs, och med nya innovationer på läkemedelsområdet – som aldrig är ett problem men som måste finansieras – kan den siffran komma att justeras uppåt. Nya mediciner mot Alzheimers eller diabetesmediciner som godkänns för att behandla obesitas är investeringar i folkhälsan. Men vi som är ansvariga för att hushålla med skattebetalarnas pengar kan inte ignorera nya utgifter på tiotals miljarder.

Om kostnaderna för läkemedel fortsätter att öka i den takt vi sett de senaste åren riskerar det att tränga undan nya högkvalitativa läkemedel och andra insatser i välfärden. Vi vill inte hamna där.

Fru talman! Vi har förståelse för den oro som finns. Från oppositionen har vi hört invändningar om att förändringen slår mot pensionärer, kroniskt sjuka och personer med låg inkomst. Det är viktiga perspektiv, och dem tar vi på allvar.

I det förslag vi ska besluta om i dag föreslås att kostnadstrappan förändras och kostnadstaket höjs. Kostnadstaket ändras från 2 900 kronor till 3 800 kronor. För den som äter medicin hela året innebär det en ökad kostnad på 75 kronor per månad. Samtidigt kommer frikortet, som också är en del av högkostnadsskyddet, inte att förändras. Frikortet kommer att fortsätta ligga på 7 117 kronor. Sammantaget innebär förändringarna – och icke-förändringarna – att de med låga årliga läkemedelskostnader påverkas mest av förändringen, medan kroniker med dyra, livsnödvändiga läkemedel skyddas.

Fru talman! Delar av oppositionen säger att vi gör fel prioritering och att vi borde skjuta till mer pengar utan att kräva något av någon. Men i praktiken skulle det innebära att man behöver låna pengar, öka underskotten eller tvingas ta från andra delar av vård och välfärd. Det menar vi inte är ansvarsfullt. Är det barnsjukvård, psykiatri eller äldreomsorg vi ska spara på i så fall? Ska satsningar på det här finansieras av en ny bolåneskatt eller fastighetsskatt som riskerar att driva människor från hus och hem?

Fru talman! Fram till för några veckor sedan hade Socialdemokraterna samma budgetförslag för läkemedel som regeringen. Nu har man ändrat sig. Frågan är dock om partiet kommer att stå kvar vid detta också i budgeten för 2026 och tillföra de nästan 2,2 miljarder kronor som krävs för att återgå till förra årets nivå på egenavgifter. Det kommer vi såklart att följa upp.

Fru talman! Sjukvård och läkemedel behöver finansieras både jämlikt och på ett långsiktigt hållbart sätt. De förändringar som genomförs nu handlar inte om att spara utan om att ta ansvar och prioritera för dagens patienter men också för dem som blir patienter i morgon. Om vi vill att nya behandlingar mot cancer, demens och diabetes ska nå alla behöver vi ta några obekväma beslut nu.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Hultberg och Thomas Ragnarsson (båda M).

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Ankarberg Johansson. I Nordamerika, världens största marknad för life science, bedrivs just nu ett handelskrig. I Sydasien, där många ingredienser till läkemedel tillverkas, kan gränskonflikter skapa stor oordning. I Europa, där vi bor, vill tillväxten inte riktigt ta fart. Situationen för läkemedelsleveranskedjorna är fylld av osäkerhet. Det är en osäkerhet som är svår att påverka politiskt. Vad kan den svenska regeringen göra för att säkra och stärka tillgången till läkemedel i Sverige?

Fru talman! När det gäller tandläkarbristen är jag enig med ledamoten Rågsjö. Vi behöver fler tandläkare i Sverige med kliniker på fler platser. Det vet inte minst jag som kommer från Gotland, där köerna till tandvården är långa.

När det gäller högkostnadsskyddet är det viktigt att vi har en långsiktig finansieringslösning för läkemedel. Vi noterar att de har blivit betydligt dyrare de senaste åren. Man får lite skrämselhicka när man läser prognoserna, där det talas om prisökningar på 6-7 procent per år där den statliga delen redan från början var över 30 miljarder. Det är ganska omfattande belopp, och vi behöver fundera över hur man prioriterar.

En långsiktig finansiering av högkostnadsskyddet är viktig, och det är bakgrunden till att det nu ses över. Remissperioden är dock inte över, utan det kommer att bli en annan debatt om detta.

Fru talman! När det gäller små patientgrupper och tillgången till läkemedel är det för tidigt att utvärdera den nya ordning som gäller på TLV från den 1 januari i år. Jag är övertygad om att vi om några månader kommer att kunna se resultat. Om det inte blir som tänkt ska vi inte utesluta att det kan göras nya satsningar på området. I maj kommer också Socialstyrelsens strategi för sällsynta hälsotillstånd, vilket kan vara ett bra komplement.

Jag tror som sagt att vi behöver engagera många delar av det svenska samhället - många myndigheter men också politiken - för att fler människor ska få tillgång till de mediciner som kan förlänga och rädda liv. Vi har fortfarande en bit kvar att jobba med för att nå upp till det europeiska snittet när det gäller tillgängliggörande av läkemedel. Förklaringen till det kräver betydligt mer än två eller åtta minuter, så det får vi ta i en separat och längre debatt.