Karin Rågsjö

Herr talman! Den SD-beroende regeringen verkar ibland ha glömt bort pandemin och vad som inte funkade då, i en stor kris. Under lång tid har Sveriges beredskap inför pandemier, kriser och krig försvagats. Kommersialisering av hälso- och sjukvård har gjort tillgången till läkemedel och sjukvårdsmateriel sårbar. Just in time har länge varit ledordet.

Den i särklass viktigaste åtgärden för samhällets beredskap är robust och jämlik välfärd och hälso- och sjukvård i fredstid. Fokus i beredskapsarbetet borde därför ligga på att stärka hälso- och sjukvården och välfärden i övrigt. En under normala förhållanden väl resurssatt hälso- och sjukvård har förstås bättre förutsättningar att klara fredstida krissituationer, kriser och krig.

Väl resurssatt kan man dock inte säga att det är om intensivvården har färre platser nu än före pandemin. Socialstyrelsen bedömer att intensivvården behöver förstärkas med ungefär 11 procent, räknat på dagens kapacitet. Vissa regioner, exempelvis Stockholm, har brutit trenden genom att öka antalet platser. I mars 2025 rapporterades dock att inte heller antalet disponibla vårdplatser har ökat som man vill sedan 2022 utan snarare minskat något.

Nu blir det lite historia här: På senhösten 2019 föreslog jag ett utskottsinitiativ om just beredskap. Den 1 oktober 2019 bytte nämligen fem regioner leverantör av sjukhusmateriel, till exempel engångsartiklar, sprutspetsar, dialysmaterial, hjärtklaffar, slangar till respiratorer och så vidare, och redan torsdagen den 3 oktober gick Akademiska sjukhuset upp i stabsläge. Orsaken var brist på sjukvårdsmateriel. Det kom ingenting från leverantören.

Sjukhus i alla de fem berörda regionerna drabbades av försenade leveranser, och 489 operationer ställdes in i dessa regioner. Ett antal sjukhus gick upp i stabsläge.

Vänsterpartiet föreslog då en nationell beredskapsplan för viktiga medicinska produkter så att produkterna finns tillgängliga både nationellt och regionalt. Vi föreslog även att förutsättningarna för ett statligt ägt bolag med inriktning på medicinska produkter skulle ses över. Intresset för utskottsinitiativet var minimalt, om man säger så – men tre månader senare var pandemin här, och då ändrades förutsättningarna helt.

När krisen väl slår till är det för sent att börja planera upphandlingar av god kvalitet. Vi har från Vänsterpartiets sida tidigare motionerat om att det behövs ett nationellt ansvar för lager av skyddsutrustning, vilket är väldigt bra, och om en inhemsk produktion av skyddsutrustning och förbrukningsmaterial för vård och omsorg.

Om man bortser från vårdpersonalens arbetsmiljö i hälso- och sjukvården i nuläget riskerar man även att försämra beredskapen. Det kan ju alla förstå. Det kan leda till väldigt jobbiga situationer, och Vänsterpartiet arbetar därför i alla lägen för att vårdpersonalens arbetsmiljö ska stärkas. Jag vill aldrig mer se en överläkare på Södersjukhuset i Stockholm iförd cyklop i stället för visir, som under inledningen av pandemin. Jag kände en väldigt djup skam över Sveriges brist på skyddsutrustning. Det var skamligt. Nu har vi kommit en bit framåt, vilket är bra, herr talman.

Regeringen har sänkt skatterna med totalt 120 miljarder kronor under mandatperioden. Det innebär förstås att utrymmet att satsa på välfärden blir något mindre. Blir det bättre av det? Kan vi inom hälso- och sjukvården möta krig och kriser bättre? Jag är skeptisk. Det är de sjuka som får ta smällen, också i ett krig eller en kris.

Försvarsmakten saknar i dag och i sina planer för framtiden en fungerande sjukvårdsförmåga. Ansvaret för krigsskadade soldater har helt förts över till den civila sjukvården utan föregående beredning eller lagändring, och detta trots att den civila sjukvården saknar förutsättningar och förmåga att bedriva krigssjukvård.

Reservkapacitet, beredskapslager, beredskaps- och krigssjukhus saknas. Till skillnad från det tidigare totalförsvaret saknas i allt väsentligt finansiering, planering, samordning och krigsorganisation, skriver ett antal reservofficerare och majorer, tillika överläkare inom anestesi och intensivvård, till försvarsutskottet. Det här måste man titta på.

Enligt artikel 3 i Natoförordningen är vi skyldiga att själva klara vår egen sjukvård i krig; att utländska sjukvårdsförmågor tillförs Sverige i händelse av storkrig kan inte ingå i planeringen, men det kanske alla här i salen vet. En egen, nationell förmåga krävs. Därför måste man ha en bra sjukvård i fredstid, inte sant?

Majorerna och reservofficerarna skriver vidare att planeringen för krig på svensk mark ur ett sjukvårdsperspektiv är obefintlig. Under pandemin stängde grannländer och många Natoländer sina gränser, avbröt sjukvårdsleveranser och prioriterade den egna befolkningen. Detta gjordes trots avtal och löften om att hjälpa varandra. Det verkar man i Sverige helt ha glömt bort. I Finland har man inte denna naiva planering, utan man förlitar sig på exempelvis stora beredskapslager.

Den befintliga sjukvården måste kunna stå pall i en kris. Om den på grund av resursbrist inte fixar det är vi väldigt illa ute. Stärk sjukvården i fredstid, och ta höjd för kriser och krig!

Herr talman! Ibland måste man inse att man har förlorat, och det borde Kristdemokraterna göra nu. Då kan man inte fram till valet åter prata om en helstatlig vård. Den matchen har ni redan gått, och ni blev knockade.

Så till en annan fråga. Enligt artikel 3 i Natoförordningen är vi skyldiga att själva klara vår sjukvård i krig. Det kommer alltså inte stora sändningar från exempelvis USA eller Finland. Att utländska sjukvårdsförmågor tillförs Sverige i händelse av storkrig kan alltså inte ingå i planeringsförutsättningarna, utan vi måste ha en nationell förmåga. Krigssjukvård är definitionsmässigt all sjukvård som bedrivs i krigstid, och krig kan innebära tiotusentals, kanske hundratusentals, skadade utöver ordinarie vård som inte kan anstå. Då blir det speciellt att som i nuläget ha en vård som inte fungerar som den ska. Jag menar därför att man som stat har ett ansvar att se till att det finns finansiella förutsättningar för jämlik vård i alla regioner.

Att Sverige har gått igenom en stor kris med skyhög inflation kan inte ens ha undgått Kristdemokraterna. Man skulle därför kunna indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen, men den tanken verkar inte ha slagit ledamoten Christian Carlsson.

Min fråga är fortfarande: Hur ska vi med dagens kapacitet kunna fixa en kommande pandemi, andra kriser eller i värsta fall ett krig? Jag är väldigt orolig.

Herr talman! Ledamoten tar upp Sollefteå, och där håller jag fullständigt med. Men sedan tar det nog stopp. Jag tycker att det är märkligt att ni som är ansvariga för vården, alltså Kristdemokraterna, ständigt lägger hela ansvaret på kommunerna och inte ser sitt eget ansvar. Jag tycker att om man har ansvar för en fråga, då tar man det och skyller inte ständigt på regionerna, för det blir jättemärkligt.

Jag satt själv i Vårdansvarskommittén, och det var inte så länge sedan vi slog klubban i bordet och var överens om att vi inte ska ha en helstatlig vård. Detta var sex partier helt överens om, och ändå driver Kristdemokraterna frågan vidare som om ni hade en stor majoritet bakom er. Nog om detta, herr talman.

Om vi ska kunna axa upp i krig och kriser måste vi ha en sjukvård som funkar också i fredstid, inte sant? Då är det kanske inte helt regionernas fel att Sverige har färre intensivvårdsplatser nu än före pandemin – de behöver öka med 11 procent. Men Stockholm har faktiskt brutit denna trend och ökat antalet intensivvårdsplatser. De disponibla vårdplatserna har inte heller ökat nationellt, vilket man kunde tro att de skulle ha gjort med Kristdemokraterna vid rodret för hälso- och sjukvården.

Samtidigt har det samlade Tidögänget och den SD-beroende regeringen valt att sänka samtliga skatter med 120 miljarder under sina år. Då undrar jag oroligt hur det blir med välfärden. Blir det bättre? Har hälso- och sjukvården kapacitet att möta pandemier, kriser och krig? Det finns inga reservationer i detta ärende, men det finns omständigheter som gör att jag är ytterst orolig.

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson! Vården är väljarnas viktigaste fråga, och den SD-beroende regeringen har under tre år dränerat vården genom att inte ta hänsyn till inflationen och pensionskrisen i regionerna.

Vårdköerna minskar inte; de ökar. I januari 2021 var det 100 000 personer som hade stått i kö i mer än 90 dagar. I juli i år var det över 180 000 personer. Intensivvårdsplatserna är färre än före pandemin.

Regeringen föreslår ingen höjning av de generella statsbidragen till nästa år. Samtidigt slopas sektorsbidraget. Regeringen lägger 2026, nästa år, nära 2 miljarder mindre på hälso- och sjukvården jämfört med 2025.

Jag måste säga att ansvarstagandet för vården är extremt undermåligt från regeringen och SD. Ni skyller hela krisen på regionerna. Varför?

Fru talman! Även vi ställer oss bakom skrivelsen. Jag vill tacka specifikt Emma Henriksson, som har råddat ihop det här.

Men det handlar också om vad man gör med den här skrivelsen. Det handlar om politik. Jag tror på ett samhälle som håller ihop. Då ska man inte fattiggöra människor. Och jag tror på ett samhälle som ser till att barn har det så bra som möjligt. Med en tickande arbetslöshet riskerar barn att få det sämre. Ojämlikheten skenar i Sverige. Det får inte samhället att hålla ihop. Det kommer inte heller att öka den psykiska hälsan.

När det gäller psykisk hälsa är det dags att lyfta på stenarna. Att förhindra självmord börjar väldigt tidigt. Det handlar om att se nyanser och att lyssna.

Psykiatrin mår dåligt. Det är det område inom hälso- och sjukvården som det har satsats minst på, och så har det varit ganska länge. Psykiska diagnoser måste likställas med fysiska. Så är det inte i dag. Väldigt många faller mellan stolarna, både barn och vuxna. Det saknas personal inom psykiatrin. Det kan vi se med det som nu händer i Östergötland. Där har man just skurit ned på psykiatrin. Det är en moderatstyrd region, kan jag säga.

Det här handlar också om att om jag kommer in med ett psykiskt tillstånd och mår väldigt dåligt psykiskt kan jag bli hemskickad. Det skulle aldrig hända om jag kom in med en begynnande hjärtinfarkt. Man måste likställa den psykiska hälsan med den fysiska.

Området är eftersatt. Fokus inom psykiatrin ligger ofta på korta behandlingar i dag, och tillgången till vård är väldigt ojämn mellan regionerna. De som har pengar går ofta till en privat terapeut. Det är inte ovanligt.

Vår utgångspunkt är att förebyggande och tidiga insatser behöver kombineras med adekvat vård som är tillgänglig och jämlik över hela landet. Därför måste det finnas möjligheter till psykologisk behandling för fler.

Vänsterpartiets förslag innebär att individuellt anpassad psykologisk behandling erbjuds inom primärvården genom remiss för att på sikt bli en del av regionernas reguljära verksamhet. Endast aktörer som inte är vinstdrivande ska kunna omfattas av förslaget. Det har vi lagt in i vårt budgetförslag.

I grunden handlar det om att likställa det fysiska med det psykiska och att inte bara satsa på piller. Socialstyrelsens statistik från 2023 visar att 1,2 miljoner patienter hämtade ut antidepressiva läkemedel. Det är 11 procent av befolkningen. Det är ingen bra siffra. Den största ökningen de senaste fem åren finns bland barn och unga. Det är en stor varningsflagga på det.

Fru talman! Det här kräver att vi hittar fler dörrar att öppna för barn men även för vuxna förstås med olika sviktande psykiska tillstånd. Visst kan läkemedel hjälpa till, men speciellt om man också får andra förutsättningar och andra verktyg. Man ska inte bara gå hem med sin burk, och sedan hoppas vi att det ska bli bättre. Det funkar inte. Används de farmakologiska behandlingarna i stället för andra behandlingsterapier på grund av resurs- eller kompetensbrist? Det kan vi fundera på.

Vi vill också utreda hur medicineringen av depression har utvecklats under en tioårsperiod och hur medicineringen har bidragit till bättre psykisk hälsa i befolkningen. Förskrivningen av psykofarmaka, i synnerhet ångestdämpande och antidepressiva medel, till barn och unga har som sagt ökat markant i Sverige. Det är väldigt oroande. Det finns ingen forskning på området som säger att det här blir bättre för barnen. Det är väldigt skakigt.

Vi anser att regeringen borde göra en översyn av förskrivningen till barn och unga och säkerställa att de farmakologiska behandlingarna inte sker på grund av resursbrist inom barn- och ungdomspsykiatrin eller skolhälsovården. Blir det piller i stället för en fungerande skola eller samtal med kurator? Utvecklingen har pågått under en längre tid med ökad förskrivning av ångestdämpande läkemedel och en korrelerande ökning av diagnostiserade depressions- och ångesttillstånd. Det måste vi helt enkelt titta närmare på.

Ungdomsmottagningarna är en viktig aktör för att tidigt upptäcka missbruk och beroende samt psykisk ohälsa. Det är en dörr man borde öppna lite vidare. Ungdomsmottagningarna har hög trovärdighet hos unga personer och är en välkänd instans. Men ungdomsmottagningarna bör uppgraderas. De är helt enkelt för olika över landet.

Elevhälsan finns i skolorna och följer eleverna i deras miljö, från förskoleklass till gymnasieskolan, för att säkerställa att de mår bra och stödja deras utveckling mot utbildningens mål. Det handlar om att ha svåra samtal och att följa upp dem. Det ska vara förebyggande och hälsofrämjande, omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser.

Men är det så i dag? Nej, det är det ju inte. Det sker ofta på konsultbasis. Exempelvis kan en frilansande kurator ringas in till skolan när det skett något akut. Det var inte meningen. Jag trodde att en kurator skulle finnas där hela tiden och vara med i teamet. Dessutom har personalen ofta ansvar för alldeles för många elever. Möjligheten till stöd och hjälp varierar också, beroende på vilken skola man går i. Det är som ett lotteri.

Vänsterpartiet vill stärka elevhälsan och se över organisationen för elevhälsan. Vi kan inte bara hänvisa till bup hela tiden. Det måste finnas andra dörrar att öppna.

Genom regeringens åderlåtning av hela hälso- och sjukvården drabbas också barn och unga som behöver handfast stöd av varierande grad. Till er som säger att resurser inte spelar någon roll vill jag säga att jag nog anser att de gör det. Resurser spelar roll.

Herr ålderspresident! Vi har väl aldrig sagt att vi är emot all privat vård. Vi är emot de otroliga vinster som görs. Vi är emot det dysfunktionella som händer. I den här diskussionen kan vi också prata om nätläkarna. Vilka är det som söker nätläkare? Det är inte den sjukaste i Gävleborg, som behöver prata med någon, utan det är tyvärr de i innerstaden i Stockholm. Man har sett det i olika mätningar.

Jag tycker absolut att det vore väldigt bra om exempelvis fler stiftelser drev vårdcentraler. Det vore väl bra om man hade en gräns för vinstuttag. Jag tycker också att det vore väldigt bra om den offentliga vården var bättre. Jag tycker i och för sig att den offentliga vård jag möter är ganska bra.

Det finns olika typer av privat ägande. Det kan ju vara läkare som har kooperativ – jag går till en sådan vårdcentral. Det kan vara stiftelser. Men de här stora koncernerna som äger så mycket – jag ska inte namnge dem – är inte små verksamheter, utan det är gigantiska verksamheter. Förenade Arabemiraten har tittat på dessa och vill köpa över sådana. Det finns enorma intressen.

Just nu kostar det sammantaget regionerna 25 miljarder per år att hålla koll på alla privata entreprenörer i vården, skolan och exempelvis LSS. Skulle vi inte kunna använda dessa pengar lite bättre? Vi måste stoppa maffian och infiltrationen i samhället på något sätt, och då måste man titta över de former som finns. Det verkar inte Centerpartiet vara berett att göra. Det tycker jag är tråkigt. Men fortsättning följer.

Herr ålderspresident! Centerpartiet är ett parti som verkligen vurmar för de privata inom vårdsektorn. Ni har verkligen boostat det som vi sitter i nu.

Vad jag vet – jag har också lite kontakter i Gävleborg – händer det också väldigt mycket som är negativt där, men jag ska inte dra i det.

Jag är inte emot de privata generellt. Jag är helt emot de extrema vinster som en del drar ut ur det här, och jag är definitivt emot att vårdval och etableringsfrihet skapar en maffia över hela Sverige.

Det ser vi nu. Det ser vi i Stockholm. Det kommer vi kanske att se i Gävleborg också. Det ser vi runt om i landet. Plötsligt ägs vårdcentralen av en familj eller whatever som har connections till exempelvis Bandidos. Det har vi ju sett, tyvärr. Det är jättetråkigt. Jag vill inte gå till vårdcentraler som eventuellt drivs av kriminella krafter.

Det här är ett generellt problem. Då kan man fundera på vad man ska göra – om man ska springa efter eller försöka tänka lite smart. Även med etableringsfriheten anser jag att politiker ska ha visst inflytande över var man ska lägga vårdcentraler. Ska de exempelvis ligga i områden där endast rika bor? Är det inte bra att man har vårdcentraler på andra ställen? Det måste finnas en annan tanke bakom etableringsfriheten. Det kan inte vara de privata aktörerna som kör vården framför sig. Det måste finnas någon sorts motkraft, om ledamoten förstår vad jag menar, från politiker som tänker klokt.

Sverige ser också väldigt olika ut. Ledamoten brukar ofta när han pratar om just privat sektor landa i Gävleborg. Jag landar i Stockholm. Där har man haft 40 olika vårdval, som man nu tar tillbaka delar av eftersom man har märkt oegentligheter i väldigt hög utsträckning.

Herr ålderspresident! Sex av åtta partier är emot ett helt förstatligande av vården. Det blev lite märkligt när vi här i dag lyssnade på Kristdemokraternas syn på svensk sjukvård och dess problem. Efter det att Vårdansvarskommittén, där samtliga våra partier har suttit, lämnade sitt betänkande säger ni i KD fortfarande att vi ska ta bort regionerna och förstatliga vården.

Detta verkar vara den universallösning som ni kan komma på. Detta säger ni trots att frågan nu har utretts i två år och delvis sågats av experter och en bred politisk majoritet. Ni har inte majoriteten med er heller, och då vore det kanske bra om ni tittade på hela ert fögderi. Det är ju ändå ni som är ansvariga för sjukvårdsfrågan.

När det gäller den ojämlika vården ser vi stora skillnader i hälsa – klassmässiga och regionala. Förutsättningarna för en jämlik vård skiljer sig åt beroende på var i landet du bor, vem du är och varifrån du kommer. Den vård du erbjuds ska inte vara beroende av din samhällsklass, ditt kön, ditt ursprung eller din geografiska hemvist. Så är det. Här krävs ett ökat statligt inflytande över den ekonomiska fördelningen, alltså hur vi ska fördela pengar över landet.

Herr ålderspresident! När det gäller den dåliga arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården är det personalen som är guldet. Men en fungerande vård borde inte förutsätta att man blir hjälte eller hjältinna – det handlar om kvalificerade och samhällsbärande arbeten som kräver stor kompetens och som bör behandlas därefter, det vill säga att personalen behöver få bra arbetsvillkor och bra arbetstider. I vår budgetmotion presenterades därför förslag på kraftigt ökade generella statsbidrag. Vi vill indexera statsbidragen. Det vill nu också Socialdemokraterna, vilket gläder mig.

Man kan fråga sig vems behov som ska styra. Det är behoven som ska styra hälso- och sjukvården. De som är sjukast ska komma först, men där är vi inte riktigt. Nätläkarbolagen och andra privata utförare prioriterar de friskaste patienterna, som kräver minst insats men som ger hög ersättning och som därför är lönsamma.

Detta innebär att den offentliga vården i större utsträckning får ansvara för personer med stora och mycket stora vårdbehov, vilket är resurskrävande och påverkar den offentliga vården. Jag pratade bland annat om detta när jag var nere i Helsingborg och åkte runt bland olika vårdcentraler och träffade vårdpersonal. Det var väldigt tydligt där.

Det är vinstmöjligheterna som får styra hur vårdresurserna fördelas, i stället för att man låter behoven styra. Vi anser att den svenska hälso- och sjukvården bör återgå till att styras med utgångspunkt från just vårdbehov och långsiktiga planeringsmöjligheter för regionerna.

Den nära vården har vi pratat om ganska länge. Ursäkta, men den känns långt borta. År 2022 fastställde Socialstyrelsen 1 100 invånare per läkare som ett nationellt riktvärde. Det tycker vi alla är bra; ingen är emot det. Men vad händer? Den senaste kartläggningen från Myndigheten för vård och omsorgsanalys visar att omkring 30 procent av befolkningen har en fast läkarkontakt. Det är en siffra som varierar mellan 18 och 95 procent. Vårdförbundet och Läkarförbundet anser att det här måste prioriteras högre, och det tycker väl alla. Det handlar också om resursbrist inom sjukvården, vilket Vårdanalys har skrivit om i sina rapporter. Det är därför hög tid att prioritera primärvården – nu.

Herr ålderspresident! När det gäller maffian inom välfärden vill inte jag, när jag går in på en av de otaliga vaccinationscentraler som vi ser, i alla fall i den här regionen, att Bandidos eller någon annan maffiaverksamhet ska tvätta pengar där och ha hand om verksamheten. Nu pratar jag om maffian, inte om välfärdsbrott, för det är tydligt att maffian har letat sig in i samhällskroppen och fått tillgång till makt över våra liv och makt över vår hälsa. Och den förra borgerliga regeringen och nu den SD-beroende regeringen har gett maffian förutsättningar att verka inom välfärden.

Det fria vårdvalet och etableringsfriheten kan låta hoppsan hejsan, men med pengar som incitament – alltså vinster i välfärden – skapas en sjuk kultur.

Bland de exempel som uppmärksammats finns den misstänkta ekobrottshärva som lett till att Västra Götalandsregionen beslutat att häva avtalen med tre vårdcentraler. Nyligen rapporterade dessutom Ekot att Region Stockholm sagt upp ett avtal med en vårdkoncern som hade kopplingar till Bandidos och de brottsmisstänkta vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen.

Ivo beskriver att deras uppdrag har blivit mycket mer komplext och har gått från att fokusera på kvaliteten i vård och omsorg till att också granska bolagsstrukturer, bulvanupplägg, förekomsten av droger och vapen och gängrekryteringar. Det är som att Ivo har blivit FBI. Något är väldigt dysfunktionellt.

Tidöregeringen talar ofta om hur mycket överadministration regionerna pysslar med och om den ineffektiva vården. Men med den här politiken, som ger maffian förutsättningar att tjäna pengar på välfärden, kommer regionerna att behöva bygga upp enheter för att stoppa det värsta av brottsligheten, stora enheter för kontroll som tar pengar från vården. Då kan vi prata om överadministration.

Vi vill ha en treårig stopplag för nyetablering av företag i sektorerna vård, skola och omsorg för att städa ut kriminella verksamheter, avskaffa de system som ger möjlighet till vinstjakt inom vården och inrätta en specialenhet på Ekobrottsmyndigheten i syfte att utreda privata företag som bedriver välfärdsbrottslighet.

Jag yrkar bifall till reservation 8. Regeringen bör utreda vilken betydelse lagen om valfrihetssystem har haft för den ökade välfärdsbrottsligheten.

Canceröverlevnad är en tydlig klassfråga. Den har ökat i alla socioekonomiska grupper de senaste 20 åren, men glappet mellan de olika grupperna kvarstår och har inte påverkats. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som i grupperna med flest överlevande hade ungefär 3 000 liv kunnat räddas. Det är verkligen en klassfråga. Här måste man ha helt andra förebyggande insatser och vara ute i ett tidigt skede på ett helt annat sätt för att täppa igen de här gapen.

Den psykiska hälsan är ständigt i fokus. En stor anledning till den kraftigt ökade förskrivningen av psykofarmaka, också specifikt till barn och unga, tror vi är att andra metoder att möta den växande psykiska ohälsan inte är tillgängliga i tillräckligt hög grad.

Utöver psykofarmaka erbjuds i regel kortvarig manualbaserad psykologisk behandling, ofta baserad på kognitiv beteendeterapi. Det är väldigt populärt. Längre psykoterapibehandling och psykoterapier med annan inriktning erbjuds sällan inom den offentliga vården. Det kostar väldigt mycket att gå i privat terapi, som många gör. Det blir en klassfråga.

Vi tror att fler möjligheter till vård och behandling mot psykisk ohälsa skulle kunna ge bättre resultat. Vi vill därför se en utredning av möjligheterna att inom primärvården erbjuda terapi hos utbildade legitimerade terapeuter, med kravet att de inte ska vara vinstdrivande.

Min sista fråga, herr ålderspresident, gäller den samsjuklighetsproposition som vi väntar på.

Det måste finnas förutsättningar för personer med beroendeproblematik att få behandling mot psykiatriska tillstånd inom regionernas psykiatri. Forskningsresultat visar att nio av tio personer med missbruk eller beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill helst söka vård inom socialtjänsten.

I de flesta jämförbara länder organiseras vården annorlunda än i Sverige. De har också lägre dödstal.

Den här problematiken adresserade Samsjuklighetsutredningen. Nu har regeringen tillsatt en samsjuklighetsdelegation. Det kanske är ett steg på vägen. Vi hoppas det. Men det händer inte så mycket.

Med tanke på det yrkar jag bifall till reservation 19.

Fru talman! Det är exakt som Johan Hultberg säger: Det här finns lite varstans och är systemhotande.

Men nu släpper jag detta – debatten alltså, inte frågorna – och övergår till något helt annat, fru talman. Ledamoten och jag har jobbat ihop ganska mycket, med olika frågor.

Covid var ingen lätt match. Det skulle man kunna göra en film om. Det kommer säkert en serie snart, tror jag, om just det och vad som hände i socialutskottet.

Jag tänker också på beroendefrågorna, där du verkligen har pushat ditt eget parti framåt. Det har, precis som ledamoten Anders W Jonsson sa, betytt väldigt mycket. Vi har också närmat oss varandra i socialutskottet när det gäller synen på beroende.

Ledamoten stred också för det juridiska könet. Den typen av energi och mod är viktigt; det måste man ha om man sitter i riksdagen, tycker jag. Man måste kunna ta matchen även inåt, i det egna partiet. Det har vi nog alla gjort.

Jag vill bara tacka ledamoten för ett fantastiskt samarbete, tycker Vänstern, i de frågor jag har nämnt. Tack!

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).

Fru talman! Som gåva tänker jag ge ledamoten en liten ideologisk debatt så här på sluttampen.

Det fria vårdvalet och etableringsfriheten har öppnat dörrarna för välfärdsbrotten. Det är inget snack om det. Det har skapat en ganska sjuk kultur. Pengar som incitament skapar ofta en speciell kultur.

Ivo beskriver också att deras uppdrag har blivit mycket mer komplext. Det har gått från att fokusera på kvaliteten i vården och omsorgen till att också granska bolagsstrukturer, bulvanupplägg, förekomst av droger och vapen och gängrekryteringar. Ivo blir något slags FBI i det dysfunktionella läge som vi har.

Tidöregeringen talar ofta om hur mycket överadministration regionerna pysslar med. Det här skapar verkligen överadministration på ett gäng ställen. Exempelvis måste regionerna nu bygga upp sina egna små enheter för att följa det som sker. Det blir väldigt kostsamt.

Jag undrar om ledamoten så här i slutdebatten har några skarpa förslag när det gäller just den frågan.

Fru talman! Det är lite förvånansvärt att man precis samma dag som vi lämnar över betänkandet till ministern drar igång kampanj nummer två på samma tema. Ledamoten nämner siffror för alla läkare och så vidare som står bakom. Det finns andra frågor som människor har fått tycka till om. Det är exempelvis: Anser ni att vården behöver mer resurser? Det anser nog nio av tio. Man kan ställa frågor på lite olika sätt.

Jag menar att en sjukvårdspolitik måste innehålla lite mer än ett mål som inte kommer att nås. En sjukvårdspolitik borde också innebära att man skulle ha haft mer spej på regionerna när det exempelvis gäller hur det såg ut i deras budgetar 2023 och 2024, när de var tvungna att säga upp 4 000 personer. Det hade varit fantastiskt om Kristdemokraterna, som ändå har haft ansvaret för hälso- och sjukvården under den här mandatperioden, hade sett lite mer till vad de hade kunna göra för personalen och för patienterna.

Det låter som om det skulle flöda av pengar i regionerna, och det gör det inte – det vill jag säga. Med den extrema inflation vi har haft och i det läge som nu råder har regionerna det fortfarande knackigt ekonomiskt.

Man kan också fundera på hur det ser ut för de privata aktörerna när man får höra att det kostar 25 miljarder kronor varje år bara att följa upp vinster i välfärden på hela basen: hälso- och sjukvård, skola och så vidare. 25 miljarder – ni förstår hur mycket pengar vi i stället skulle kunna strö över patienterna och personalen!

Det här är också en fråga som ingår. Hälso- och sjukvården består inte bara av viljan att förstatliga. Vi står nu alla bakom en ökad statlig styrning. Det är vi i Vänsterpartiet väldigt glada för, för det är detta vi har haft med i våra motioner och så vidare.

Fru talman! Ledamoten kör vidare med statlig vård. Vi har precis avslutat arbetet i vår kommitté, Vårdansvarskommittén, och har lämnat vårt förslag. Sex av åtta partier är emot det som ledamoten har föreslagit och fortsätter att föreslå.

Det skulle kanske vara mer effektfullt för Kristdemokraterna, som har hela ansvaret när det gäller sjukvården, att befinna sig lite här och nu. Det är inte bara politiker utan också expertkommitté och forskare som har tittat på detta.

Det är trist att höra att ledamoten kör hela den svenska vården i botten när ledamoten igen framför sina krav på helstatlig vård. Ni är väldigt ensamma i den frågan.

Ni säger att vi ska erkänna detta, och att vi har erkänt att staten ska ta ett större ansvar. De politiker som satt i kommittén hade med sig förslag från sina partier. Det är inte KD som har piskat fram vår analys, utan den har vi gjort tillsammans i väldigt stort samförstånd.

Det är väl väldigt bra att åtta partier är beredda att göra saker och ting tillsammans för detta. Det är beklagligt att Kristdemokraterna, som faktiskt inte sitter i opposition utan i regeringsställning, inte tar ansvar för här och nu.

Det är väldigt mycket inom vården som inte fungerar på grund av olika saker. Exempelvis har regionerna haft en extrem ekonomisk kris på grund av inflationen. Det glömde tyvärr ledamotens parti tillsammans med de övriga partierna när man lade fram budgeten för 2023 och 2024.

Det är fortfarande så att det helt enkelt saknas pengar i potten. Saker och ting har blivit dyrare. Vi vill indexera. Är det något som ledamoten är intresserad av?

Fru talman! Det kostar alltså 25 miljarder per år för att följa upp alla privata aktörer inom välfärden. Är inte det en extrem summa som man skulle kunna använda lite mer effektivt?

För regionerna, som måste bygga upp sin undersökningsverksamhet för att kunna kolla de företag som kommer in, kommer det att kosta jättemycket pengar. Kommer staten då att gå in med mer medel, eller blir det pengar som ska gå till vården som man ska använda på det sättet?

Det är uppenbart att maffian nu sitter i olika verksamheter, också inom sjukvården. Det skadar förstås förtroendet.

Statligt stöd till regionernas arbete mot välfärdsbrottslighet, som regeringen föreslår, är förstås välkommet, men att bygga upp mer centrala kontrollfunktioner som ska jaga välfärdsbrottslighet kommer inte att få effekt förrän man ser över etableringsfriheten. Vi är absolut inte emot den privata sektorn, utan det handlar mer om hur man riggar det hela – vad man kräver och så vidare.

Det är klart att det behövs en helt annan sittning runt problemen från stat, regioner och kommuner, precis som statsrådet säger, för att få stopp på det. Då måste man göra saker tillsammans. Men jag undrar fortfarande vad som går först: Är det att den privata sektorn ska svälla inom hälso- och sjukvården och därmed även den brottsliga verksamheten, eller är det att våra skattepengar ska gå till vården och till patienterna?

Jag tror nämligen att det kommer att kosta extremt mycket pengar att rigga system i regioner, kommuner och stat för att få koll på de kriminella – på maffian. I det arbetet måste man hitta vägar fram och kanske också ”kill one’s darlings” i det arbetet.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det blir tyvärr lite så att både regionen och riksdag och regering springer efter maffian. De är snabbare än vi, tyvärr.

Ekobrottsmyndigheten har ganska länge larmat om att inkomstkällan inte längre huvudsakligen är narkotika utan välfärdsbrott. Då blir jag förstås väldigt orolig. Man kan bara se på den uppsjö av vaccinationscentraler som finns, och så vidare.

Vet vi vad som pågår? Handlar det om utpressning eller infiltration? Det vet vi inte alls. Men vi vet att detta kommer att bli, eller är, systemhotande. Vi har ett välfärdsbygge med etableringsfrihet, med minimal kontroll – för kontrollen är fortfarande minimal om inte regionerna bygger upp otroligt stora ”investigation”-delar. När vinster är incitamentet driver detta fram dysfunktionella system, menar jag.

Jag tycker att vi är under attack. Man ser kriminella som gör vinster på gemensamma skattemedel genom att bedriva verksamheter inom välfärden. Privata företag som kontrolleras av kriminella startar och driver exempelvis vårdcentraler – det har vi sett – och vaccinationsmottagningar. Det finns då ett sätt att både ta ut vinst på skattepengar och tvätta pengar från kriminell verksamhet.

Detta innebär förstås stora förluster för välfärden och också ett klart hot mot dem som är patienter. I förlängningen är det även ett hot mot välfärdssystemet, rättssäkerheten och demokratin i Sverige. Det finns ett systemfel inom hälso- och sjukvården när det gäller detta.

Möjligheten för privata aktörer att tjäna pengar på skattefinansierad välfärd medför också enorma kostnader för det offentliga. Bara personalkostnaderna för att kontrollera de privata företag som agerar inom välfärden uppgår till omkring 25 miljarder kronor per år, enligt en ganska stor utredning från LO. Är det rimligt att marknadsivern inom högern och Centerpartiet får kosta vad som helst?

Att vinster i välfärden skapar svängdörrar för välfärdens plundrare accepteras genom att systemen inte görs om. Vi har lagen om valfrihet och etableringsfrihet i primärvården över hela landet.

I Stockholm, där privatiseringarna gått väldigt långt, införde det tidigare moderatledda styret etableringsfrihet på ett fyrtiotal vårdområden. Det handlar om allt från gynekologi till ögonsjukvård. Då blir det otroligt viktigt att kontrollera de verksamheterna. Det är precis samma valfrihetslagstiftning som också öppnat dörren för omfattande fusk och möjliggjort för oseriösa kriminella aktörer inom hemtjänsten, exempelvis. Det som har skett i Stockholm får alla försöka dra lärdom av.

Vänsterpartiet har länge pekat på de allvarliga konsekvenserna av att släppa iväg kontrollen över sjukvården till privata aktörer. Jag tycker att det är detta man gör. Politiker sätter sig på läktaren. Det har inte bara lett till att maffian har fått svängrum utan också till en ojämlik fördelning med överetablering inne i städerna och andra resursstarka områden och stora vita fläckar i förorter och på landsbygden. När diktaturer som Kina och Förenade Arabemiraten visar intresse för att bli ägare av svenska vårdcentraler – det har ännu inte blivit så, vad jag vet – blir man riktigt orolig.

Jag frågar fortfarande: Vart är vi på väg? Sverige är unikt med sitt system av en vårdmarknad och ett system som skapar förutsättningar för vinster i välfärden. Jag menar fortfarande att ni ser mellan fingrarna med detta.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

När maffian har letat sig in i välfärden, exempelvis hälso- och sjukvården, borde alla varningsklockor ringa. När jag går in på någon av de otaliga vaccinationscentraler som finns vill jag ju inte att Bandidos eller någon annan maffiaverksamhet tvättar pengar där. Jag benämner inte det här som välfärdsbrott utan vill benämna det som maffia. En maffia har letat sig in i samhällskroppen och får tillgång till makt över våra liv och vår hälsa.

Den förra borgerliga regeringen och den nu SD-beroende regeringen ger just maffian förutsättningar att verka inom välfärden. Vi anser att det är det fria vårdvalet och etableringsfriheten som har öppnat dörren för välfärdsbrott och därmed maffian. Pengar som incitament och vinster i välfärden skapar en ganska sjuk kultur.

Kriminella aktörer bedriver verksamheter inom den offentligt finansierade välfärden. De tjänar stora summor på att utarma vår gemensamma välfärd samtidigt som de styr över känslig verksamhet som berör väldigt många människor.

Bland de exempel som har uppmärksammats finns den misstänkta ekobrottshärvan i Västra Götaland, där man har beslutat att häva avtalen för tre vårdcentraler. Det är 11 000 personer som berörs av detta. Nyligen rapporterade också Ekot att Region Stockholm sagt upp avtal med en vårdkoncern som hade kopplingar till Bandidos och de brottsmisstänkta vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen.

Detta har vi sett också inom den personliga assistansen och HVB, men nu kommer larmen i stället från vården. Nyligen larmade Ekobrottsmyndigheten om hur välfärden används som brottsverktyg. Strax före årsskiftet rapporterade ETC om hur bolag som bedriver tillståndspliktig verksamhet köps och säljs utan kontroll. De nya ägarna uppfyller inte kraven på verksamheten.

Samtidigt har Ivo återkommande påtalat att de saknar tillräckliga resurser och verktyg för att uppfylla sitt uppdrag. Myndigheten beskriver hur deras uppdrag blivit mycket mer komplext, och det förstår man ju. Det har gått från att fokusera på kvaliteten i vård och omsorg till att också granska bolagsstrukturer, bulvanupplägg, förekomsten av droger och vapen och gängbrottslighet. Har Ivo blivit något slags FBI? Något är väldigt dysfunktionellt.

Statsrådet och de övriga inom Tidösamarbetet talar ofta om hur mycket överadministration regionerna pysslar med – den ineffektiva vården. Med den här politiken, som ger maffian förutsättningar att tjäna pengar på välfärden, kommer regionerna att behöva bygga upp enheter för att stoppa den värsta brottsligheten – stora enheter för kontroll som tar pengar från vården. Då kan man tycka att vi verkligen pratar om överadministration.

Vi vill i stället se en treårig stopplag för nyetablering av företag i sektorerna vård, skola och omsorg för att städa ut de kriminella verksamheterna. Vi vill avskaffa de system som ger möjlighet till vinstjakt inom vården och tillse att aktiebolag som aktörer inom sjukvården inte tillåts samt inrätta en ny specialenhet på Ekobrottsmyndigheten i syfte att utreda privata företag som bedriver välfärdsverksamheter för att kunna upptäcka, förbjuda och lagföra gängen. Vi anser inte att de insatser som regeringen ständigt får komma med – man hamnar lite i bakvattnet eftersom det här tyvärr är väldigt kreativa aktörer – är tillräckliga för att täppa till förutsättningarna för maffian att agera inom svensk välfärd.

Fru talman! Det är väldigt dyrt att leva i Sverige just nu – det kanske ledamoten har koll på. Matpriserna har skjutit i höjden på olika sätt. Elräkningarna är fortfarande ganska höga. Arbetslösheten är hög och många far illa, helt enkelt.

En lång rad remissinstanser har uttalat sig om detta, exempelvis Läkarförbundet och myndigheten Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, som skriver så här: ”En höjd egenavgift ökar risken för att patienter avstår från att hämta ut läkemedel och förbrukningsartiklar … av ekonomiska skäl. Vilka konsekvenserna blir på en övergripande nivå och för enskilda grupper beskrivs inte … i förslaget.” Cancerfonden skriver att en höjning av högkostnadsskyddet kan påverka drabbades möjlighet att genomgå cancerbehandling.

Det är inte vilka remissinstanser som helst som flaggar för att detta kan få väldiga konsekvenser. De skulle förstås aldrig göra det om de inte hade koll på läget. Det är ingen hysterisk grupp som står och skriker här utanför, utan det handlar om människor som har tagit ett stort ansvar när det gäller hälso- och sjukvården.

Man måste också se det sammantaget, tycker jag. Vad är det som händer ekonomiskt i Sverige just nu, där många människor far väldigt illa? Det gäller kanske inte den grupp som ledamoten och jag tillhör, utan det är en helt annan typ av personer som far illa ekonomiskt. Det är ensamstående mammor, det är personer med väldigt låga löner, exempelvis butiksanställda, undersköterskor och så vidare, och det är de arbetslösa. Det är i den kontexten man måste se den här höjningen.

Ledamoten säger att det har gjorts konsekvensanalyser. Men just av detta kommer det ju inte att göras någon konsekvensanalys, eller hur? Hur ska ni följa upp det? Jag kanske har missat någonting i min allmänna såsighet. Vad vet jag?

Fru talman! Om det bara var vi partier som var lite oroliga för det här kanske det inte skulle vara så mycket debatt här. Men det handlar också om vad remissinstanserna har sagt – det tycker jag är intressant.

Det är inte vilka remissinstanser som helst. Det är exempelvis Sveriges Apoteksförening, som har genomfört en enkät bland sina medarbetare. De kan se att 67 procent av medarbetarna varje vecka möter kunder som inte kan hämta ut sina läkemedel. Vi kan också se att 90 procent av medarbetarna anser att den föreslagna förändringen kommer att innebära att fler avstår från sin behandling.

Man kan fundera på hur ledamoten ser på detta. Det saknas något slags konsekvensanalys av det här. Hur ska ni följa upp det? Det är jag lite nyfiken på.

Läkarförbundet har också varit väldigt upprörda över det här. De säger att de tycker att det verkar som att regeringen bestämt sig för hur många miljarder som ska sparas långt innan man bestämt sig för hur det ska gå till. De efterlyser också, som många andra remissinstanser, en analys av konsekvenserna av att höja egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 per år. Det är en höjning med 900 kronor. Det kan låta som peanuts för oss i den här salen, men det är det inte för väldigt många andra.

Läkarförbundet befarar också att det höjda taket och den kraftiga höjningen av det första trappsteget riskerar att leda till att patienter i ekonomisk utsatthet avstår från läkemedelsbehandling. De vet nog vad de talar om.

Mina frågor till ledamoten Jesper Skalberg Karlsson är: Hur ska ni följa upp det här? Finns det konsekvensanalyser? Kommer ni efter ett år att titta på hur det gick? Kommer ni att göra något slags djupdykning i ärendet, eller kommer ni att höja egenavgiften ännu mer?

Fru talman! Har man inga argument hamnar man kanske i Venezuela. Herregud! Har jag någonsin stått och talat om Venezuela som ett föredöme?

Man kan också prata om extrema skatter. Det är bara att titta på vart samhället är på väg. Det ser inte så bra ut.

Det har hänt någonting i Sverige, fru talman, sedan den SD-beroende regeringen tillträdde. År 2024 levde över 330 000 människor fler i materiell och social fattigdom i Sverige än 2021. Det är en ökning med 90 procent. Man kan säga att det händer saker som är djupt olyckliga för det här samhället, som då inte kommer att hålla ihop.

Antalet människor som saknar kontantmarginal har ökat med över 22 procent, och över 35 procent fler anger att de har svårt att få ekonomin att gå ihop om man jämför 2024 med 2021. Det är inga lysande siffror direkt.

Kronofogden rapporterar om fortsatta dramatiska ökningar av antalet skuldsatta och de samlade skuldbeloppen. Vidare fortsätter antalet ansökningar om vräkningar, även barnvräkningar, att öka.

60 procent av ensamstående föräldrar med låg inkomst oroar sig för sin försörjning de kommande sex månaderna. 85 000 äldre har inte råd att ha tillräckligt varmt hemma. Det är en ökning med 142 procent sedan 2021.

Jag kan rada upp massor av siffror. Ni kan få sitta hela eftermiddagen och lyssna på mina siffror, men det ska jag kanske inte plåga er med.

Regeringen och Sverigedemokraterna vill nu höja egenavgiften i högkostnadsskyddet för läkemedel, trots att många i dag tvingas välja bort medicin av ekonomiska skäl. Det kan tyckas som ett icke-problem, men det är ett problem. Hur kan vi då kalla oss ett välfärdsland?

Samtidigt väljer ni inte bara dessa skattesänkningar på 33 miljarder, utan ni kan också öka rotavdraget med 4 miljarder. Det är en prioritering av vad man vill i samhället, tycker jag.

Ni satsar på de absolut rikaste. Det är väl ingen hemlighet. Det är en tydlig inriktning. Då fattiggörs många. Alla ska ha råd med medicin, inte sant?

Förslaget om att höja egenavgiften i högkostnadsskyddet är ett exempel på hur politik kan slå mot vanliga människor – för det handlar om vanliga människor, inte om några udda existenser. Det kan handla om människor med vanliga jobb som har ganska låg lön. Det kan handla om undersköterskor. Det kan handla om ensamstående föräldrar generellt. Det kan handla om butiksanställda. Då är det ibland svårt att prioritera. Det säger väldigt många undersökningar.

Det har aldrig varit dyrare att leva i Sverige än nu. Matpriserna skenar, och hyrorna höjs. Det finns de som bor i hyresrätt, inte bara villaboende. Räntan hålls uppe, elräkningarna gräver djupa hål i hushållsbudgeten och arbetslösheten är hög. Då kan man fundera på varför regeringen nu vill göra något åt just detta.

Det viktigaste hade varit att tillsätta en bred, ordentlig utredning och titta på vad som kan göras åt problemet. Det är väldigt bra med alla läkemedel som kommer in i Sverige. Det är suveränt, tycker jag. Men vad ska vi göra med dem? Hur ska vi betala för dem? Det är många frågor som rör på sig nu, bland annat kärnkraften. Det är mycket det svenska folket till slut kommer att få stå för.

Många har larmat om det här. Patientföreningarna har larmat om att många sjuka inte kommer att ha råd att hämta ut sin medicin. Det kan vara livsfarligt. Läkarförbundet avstyrker hela det förslag som regeringen kallar uppdaterat högkostnadsskydd. De tycker att det verkar som om regeringen bestämt sig för hur många miljarder som ska sparas långt innan man bestämt sig för hur det ska gå till.

Läkarförbundet efterlyser, precis som många andra, en konsekvensanalys. Det verkar inte finnas. Myndigheten Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket skriver att en höjd egenavgift ökar risken för att patienter avstår från att hämta ut läkemedel och förbrukningsartiklar av ekonomiska skäl. Vilka konsekvenserna blir på en övergripande nivå och för enskilda grupper beskrivs inte i förslaget.

Apoteksföreningen genomförde en enkät. Det visade sig att 67 procent av dem som svarade på enkäten varje vecka mötte personer på apoteken som inte hade råd att ta ut sina läkemedel. Bland medarbetarna var det också 90 procent som ansåg att den föreslagna förändringen kommer att innebära att fler avstår från sin behandling.

Det här är inte vilka remissinstanser som helst. Det kommer svidande kritik mot förslaget från organisationer, patientföreningar och myndigheter.

Cancerfonden skriver att en höjning av högkostnadsskyddet kan påverka drabbades möjlighet att genomgå behandling. Ljuger de, eller kommer inget av detta att ske? Det vet vi inte, för det blir ingen konsekvensanalys. Regeringen satsar ändå.

Den som tjänar 200 000 kronor i månaden i Sverige får 52 000 kronor i sänkt skatt per år. Man kan fundera på det. Är det en vettig politik? Är det en politik som gynnar flertalet? Är det en politik som bygger landet? Nej, det är en politik som gynnar dem som redan har. Men ett solidariskt samhälle – det har någon nämnt här, och jag tror det var KD – är liksom inte er grej. Det finns inte på kartan, utan ni följer tesen att åt den som redan har ska vara givet. Det har ni gjort i fyra år snart, och det kommer ni att fortsätta göra om ni får makten en gång till.

Det här förslaget känns extremt osolidariskt. Det säger också alla dessa remissinstanser. Jag vill alltså yrka bifall till både reservation 1 och reservation 2.

Fru talman! Även andra har sagt någonting om detta, exempelvis myndigheten Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket. De säger så här: ”En höjd egenavgift ökar risken för att patienter avstår från att hämta ut läkemedel och förbrukningsartiklar … av ekonomiska skäl. Vilka konsekvenserna blir på en övergripande nivå och för enskilda grupper beskrivs inte närmare i förslaget.”

Cancerfonden skriver att en höjning av högkostnadsskyddet kan påverka drabbades möjlighet att genomgå en cancerbehandling.

Om alla dessa remissinstanser skulle se att detta förslag inte betydde så mycket och inte skulle slå mot dem som redan ligger hade de inte skrivit detta. Då hade ingen agerat. Dock är det många som har försökt belysa ert förslag och vad som kommer att hända med dem som har det sämst ekonomiskt.

Politik är att välja. Man kan alltid välja att göra olika saker. Man kanske kan välja att inte sänka skatten med 33 miljarder. Det var en riktad skattesänkning för de rikaste. Det kan man fundera på.

Ojämlikheten i Sverige skenar. I dag är det en väldigt bra artikel i Dagens Nyheter om vad som händer när människor har helt olika livsvillkor. Ni har spätt på detta. Det är inte så att ojämlikheten har dykt upp nu när Tidöpartierna regerar, men ni jobbar hårt för att klasskillnaderna ska bli ännu större och för att de människor som har det absolut sämst ska få det ännu sämre. Jag ser det i era förslag – inget snack om saken!

Fru talman! Stockholm dras ofta upp som exempel här. För säkerhets skull vill jag bara säga detta: Lägger man ihop skattesatserna för Stockholms stad och regionen har vi fortfarande låga skatter. Vi hamnar på elfte plats i hela Sverige. Jag har fler sådana punkter om hur fruktansvärt bra det faktiskt går i Stockholm bara när det handlar om hälso- och sjukvården.

Den här frågan, Christian Lindefjärd, handlar inte bara om läkemedel. Den handlar om helheten just nu. Människor känner en enorm press ekonomiskt. Det kan inte ledamoten ha skygglappar för. Vi kan se högre hyror, jättehöga räntor och extremt höga matpriser. Människor får det alltså sämre. Då slår ni till med detta ganska outredda ärende.

Jag går tillbaka till remissinstanserna. Läkarförbundet, exempelvis, avstyrker förslaget som ni kallar ett uppdaterat högkostnadsskydd. Fackförbundet tycker att det verkar som om regeringen bestämt sig för hur många miljarder som ska sparas långt innan man bestämt sig för hur det ska gå till. De efterlyser också, precis som väldigt många andra, en analys av konsekvenserna av att höja egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor per år och person. Det är ändå en höjning med 900 kronor eller ungefär 30 procent.

Då blir återigen min fråga till Sverigedemokraterna: Varför en så grund, eller snarare obefintlig, konsekvensanalys? Det här borde man kanske ha utrett. Utredningarna ligger på hög i Regeringskansliet. Varför inte utreda också detta på ett lite annat sätt i stället för att komma med det här yxhugget?