Vasiliki Tsouplaki

Fru talman! Tack, ledamoten, för de engagerade orden som framfördes här i talarstolen om vikten av satsningen på nationella minoriteter och satsningen på judiskt liv utifrån den utredning som har gjorts.

Det jag funderar på är varför inte budgeten följer det engagemang som ledamoten visar. När det gäller satsningen på nationella minoriteter som nämns fanns det under förra året 33 miljoner i budget till Sametinget och Isof för språkcentrum och satsningar för revitalisering av minoritetsspråken.

Nästa år kommer det att finnas totalt 8,5 miljoner för samma verksamhet. Jag uppfattar det som ett hårt slag mot språkarbetet, och det är väldigt beklagligt. Tidigare låg också en del av de pengarna direkt under Sametinget, och nu flyttas de. Jag skulle vilja veta hur ledamoten resonerar om det.

En annan del är satsningen för judiskt liv, som är väldigt viktig. Vi från Vänsterpartiet ser att utredningen hade en mängd olika viktiga förslag. Detta är pengar som delvis ligger under konstitutionsutskottets utgiftsområde. I vår budget finansierar vi alla förslag i utredningen. Det innebär 40 miljoner mer. Varför har Tidöpartierna valt att inte följa utredningens alla förslag och lägga hela den summan?

I vårt budgetförslag finns sammanlagt 151 miljoner mer till de nationella minoriteterna. Det är någonstans där man skulle behöva ligga för att fullfölja de åtaganden som Sverige har enligt internationella konventioner och så vidare.

Sedan behöver vi tala om antisemitism. Men det hinner jag inte med i detta inlägg. Det sparar jag till nästa inlägg.

Fru talman! När man ser ut över Sverige skulle man kunna tro att vi bor i ett ekonomiskt hårt utsatt land. I ett replikskifte tog jag upp att lärare på våra skolor sägs upp. Samma sak gäller för vårdpersonal runt om i landet. Arbetslösheten bland kulturarbetare har ökat med 30 procent sedan regeringen tillträdde. Tåg har svårt att ta sig fram, och kommuner har inte råd att renovera avloppssystem. Vi har nu den tredje högsta arbetslösheten i EU, efter Spanien och Grekland. Barnfamiljer vräks från sina bostäder. Boendekostnaderna har ökat med 26 procent och matpriserna med 25 procent på två år. Den som i dag blir sjukskriven kan få vänta länge på besked om ersättning från Försäkringskassan, eftersom de har sagt upp en stor mängd handläggare.

För den som tittar utifrån på detta måste det framstå som att vi inte har råd med en välfärd och ett trygghetssystem som ger människor trygghet eller ett levande kulturliv. Men så är det faktiskt inte. Vi i Sverige är ett av de länder som har lägst statsskuld i hela EU, och regeringen och Sverigedemokraterna har valt att tacka nej till skatteintäkter på 34 miljarder som staten annars skulle fått in under nästa år.

Det är pengar som kunde ha gått till en bättre äldreomsorg, högre personaltäthet på förskolorna och ökat bostadsbyggande. Man kunde ha stärkt kultursektorn och civilsamhället, som i dag går på knäna och får säga upp personal. Man får ställa in föreställningar och aktiviteter och neka ungdomar replokaler.

Det går att göra på ett annorlunda sätt, vilket Vänsterpartiet har gjort i sin budget. Det är alltså fullt möjligt.

Jag kan inte tolka det hela på annat sätt än att man är nöjd med läget och i stället har gjort bedömningen att de som i dag tjänar sisådär 65 000 kronor i månaden verkligen behövde rejäla skattesänkningar. Vi vet sedan tidigare att man varit oroad för att dessa höginkomsttagare inte haft råd att själva betala någon för att åka till deras sommarstuga när den ska stängas för vintern. De kan behöva hjälp av någon som åker dit och spolar i kranar eller toalett för att de inte har möjlighet att betala det själva. Det här är tjänster som alla skattebetalare behöver hjälpa till att subventionera i dag.

När man får kritiska frågor om bristen på äldreomsorgsplatser, om vårdköerna eller om stora skolklasser är det aldrig statens ansvar att göra något åt det. Det är alltid politiker på andra nivåer som borde prioritera annorlunda. Det som händer i kommuner och regioner som inte får ihop sina budgetar är att de börjar se över de områden som inte är lagstyrda. Då är det föreningsbidrag, kulturskola, museer, konserter för skolelever och det förebyggande arbetet som får stryka på foten.

Fru talman! Om vi kikar närmare på det som många uppfattat som statens ansvar inom kulturpolitiken ser vi att det tyvärr haltar där också. Vi hörde tidigare att det inte är Tidöpartiernas fel att till exempel musikhusen får stänga; det är studieförbunden som borde prioritera annorlunda när de får mindre pengar.

Det finns tyvärr ingen lyhördhet för de stora behov som uppstått efter att sektorn gått igenom först en pandemi och sedan år av inflation. Även inom kultursektorn påverkas man av högre hyror och ökade omkostnader. I bästa fall låter regeringen och Sverigedemokraterna stöden ligga kvar på samma nivå som tidigare, men i flera fall minskar de.

Ett sådant exempel är neddragningen på kultursamverkansmodellen. Först försvann pris- och löneuppräkningen, och inför nästa år tar man bort ytterligare 20 miljoner. Det sker i ett läge där regionerna har väldigt svårt att kompensera för bortfallet. Det kommer till exempel att slå mot länsmuseer, länsteatrar och det ideella kulturlivet runt om i landet.

Inför dagens debatt har ett stort antal fria aktörer inom scenkonsten hört av sig till oss i utskottet. Många av dem sitter kanske på läktaren nu och lyssnar.

Många som har hört av sig är beroende av stöd från Kulturrådet och till exempel kommunernas inköp av föreställningar. De fria teatergrupperna utgör en mycket stor andel av barn- och ungdomsföreställningarna i vårt land. De står också för en utmanande och nyskapande scenkonst.

I mitt hemlän Västmanland har Amatörteaterns Riksförbund sitt säte, och därifrån servar man alla lokala amatörteaterföreningar. Man har ett manusbibliotek som är till stor hjälp för alla som behöver ett manus. Nu kommer de att behöva lägga ned den enda tidning för amatörteater som finns i vårt land. De kommer att behöva säga upp den enda kommunikatören. Detta sker på grund av en sänkning på 5 procent av anslaget från Kulturrådet. Det låter kanske inte så mycket, men då ska man veta att detta anslag har legat stilla år efter år när andra kostnader har ökat. Så här ser det ut för väldigt många aktörer.

Det finns flera exempel från Västmanland. Vi har teatergruppen Tropos, som i somras meddelade att de lägger ned efter 25 år. Anledningen är att anslagen har legat stilla i tio år medan kostnaderna har ökat.

Teatermaskinen i Riddarhyttan har inte råd att behålla sin teaterlokal. Genom åren har den varit en knutpunkt för symposier, festivaler och konstnärliga samarbeten i den västmanländska glesbygden, ofta med ett lokalt perspektiv som andra aktörer inte lyfter fram. Men något verksamhetsstöd har de inte kunnat få från Kulturrådet.

Tidöpartierna måste förstå att det inte handlar om att verksamheterna inte skär ned, utan det handlar om att man inte kompenserar dem för deras ökade kostnader.

Jag tänker att Tidöpartiernas representanter också träffar dessa organisationer och pratar med sina kommunpolitiker. De borde också veta att det är detta som händer, men hittills har svaret bara varit det vi hörde tidigare här: Privata finansiärer behövs. Vi kommer att få skattesänkningar. Detta ger folk mer pengar i plånboken, och då kommer de att konsumera mer kultur.

Som jag ser det, och jag hörde att också Lawen Redar gjorde den analysen, kommer de stora grupper som i dag behöver välja bort kulturupplevelser på grund av låga inkomster knappast att få mer med regeringens budget, som är förhandlad med Sverigedemokraterna. De få kronor det handlar om behöver gå till vinterskor till barnen, till den dyrare maten och till det som Tidöpartierna nu också föreslår, nämligen dyrare mediciner och dyrare tandvård för ungdomar. De som har fått stora skattesänkningar hade råd med kulturupplevelser sedan tidigare.

Fru talman! Det ideella kulturlivet står för en stor del av aktiviteterna för barn och unga. Man är arrangörer för konserter, festivaler, filmvisningar, konstutställningar och teaterföreställningar. Mycket av detta arbete görs i dag ideellt, men man behöver stöd för en del av sina omkostnader.

I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram de insatser som studieförbunden gör. Det är insatser som nu försvinner på många platser. Vid sidan av folkbiblioteken är studieförbunden den enda aktör som finns i alla kommuner och som i decennier har varit garanten för att även den som bor utanför en större stad ska nås av till exempel författarsamtal, kurser, studiecirklar och musikuppträdanden. De är dessutom ryggraden i hela civilsamhällets bildningsverksamhet.

Men regeringen och Sverigedemokraterna har bestämt sig för att det är saker som inte behövs i 30 procent av fallen, och därför skär man ned det statliga stödet med en tredjedel den här mandatperioden.

Redan efter ett års neddragningar har ett stort antal musikhus och replokaler tvingats stänga. Anställda har sagts upp, och studieförbundet Kulturens har lagt ned hela sin verksamhet. Om man vill försvaga civilsamhället är detta verkligen ett välriktat slag just utifrån att studieförbunden utgör dess ryggrad.

För mig och många andra är det uppenbart att man vill försvaga stora delar av civilsamhället. Vissa delar uppskattas - de som än så länge inte har retat upp något av Tidöpartierna och som inte uppfattas ha politiska åsikter.

Sveriges konsumenter tyckte SD var för ideologiska - bort med deras statsbidrag! De organisationer som lyfter fram invandrares perspektiv och jobbar för deras rättigheter, såsom organisationen Sios - bort med deras bidrag! De som jobbar med fredsfrågor, miljöfrågor, biståndsfrågor och mänskliga rättigheter - ska de verkligen få så mycket pengar?

När jag började här i riksdagen för sju år sedan uppfattade jag att den stora skiljelinjen mellan oss i Vänsterpartiet och de borgerliga partierna handlade om hur mycket kultur och föreningsliv skulle få kosta. Men det fanns en samsyn kring värdet av det ideella engagemanget och hur det bidrar till vårt välstånd och välmående och till ett sammanhang, trygghet och viktiga samtal. Detta är saker som inte alltid går att mäta men som har ett stort värde ändå.

Tyvärr är den tiden förbi nu, och utvecklingen har gått väldigt fort. Det fria och det frispråkiga ses som ett hot mot makten, inte som en förutsättning för vår demokrati. Maktutövningen mot civilsamhället präglas av misstänksamhet och misstro i stället för av tillit.

Fru talman! Nu har jag dragit över min talartid men har tyvärr inte hunnit prata mer i detalj om Vänsterpartiets budgetförslag. Det är olyckligt, men det blir så ett sådant här år när det finns så mycket att beklaga i regeringens förslag.

Så här i slutet av min talartid vill jag ändå berätta att Vänsterpartiet lägger 2,3 miljarder kronor mer än regeringen och Sverigedemokraterna på kulturutskottets område. Det räcker bland annat till satsningar på civilsamhället, kultursamverkansmodellen och fler anställningar inom scenkonstallianserna.

Idrotten får pengar, inräknat riktade medel till parasporten, liksom trossamfunden. Det blir högre ersättningar till konstnärer, Svenska Filminstitutet, kulturarvet, biblioteken, friluftslivet och folkbildningen.

Det handlar kort sagt om alla de delar som utskottet har i uppdrag att ansvara för. Jag menar att det är så en ansvarsfull budget ska se ut.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Det känns betryggande att Roland Utbult säger: Nej, det ska inte bli några nedskärningar. Men när ledamoten säger att han tror att det kommer att ligga på den här nivån innebär det ju att alla stöd som finns sakta men säkert kommer att urholkas.

Jag kan inte se framför mig att det finns privata finansiärer som säger: Jag vill satsa några miljoner på löne- och prisuppräkning, för det tycker jag känns viktigt. Det var det jag ville synliggöra med att man vill ha en plakett eller namnge en salong. Jag menar inte att det stör på något vis, men det är kanske den typen av satsningar man vill göra med sina pengar eftersom man vill lämna efter sig någon form av arv.

Vi såg till exempel att en större bolagsägare kunde gå in med 100 miljoner till Stockholms konserthus. Men det kanske inte är någon som säger ja till lite mer barnteater i skolan. Det är det jag är ute efter.

Jag vet att ledamoten brinner för att barn som lever i ekonomisk utsatthet ska få ta del av kultur. Jag menar att vi är politiskt ansvariga för de kulturpolitiska målen. Det ansvaret kan vi inte lägga över på privata finansiärer. Det kan vi inte kräva av dem. Det tycker jag inte att vi ska göra, utan det ansvaret måste vi här i riksdagen och ni som regeringspartier ta.

Det oroar mig när ledamoten säger att Kristdemokraterna inte får gehör bland Tidöpartierna och när Sverigedemokraterna säger att de inte får gehör för mer pengar till kulturarv.

Det verkar finnas partier som bromsar kultursatsningar i ert regeringsunderlag. Det oroar mig att det inte är Roland Utbults idéer som får genomslag i slutändan.

Fru talman! Jag har en fråga lite grann på samma tema till ledamoten Utbult. Det gäller den privata finansieringen.

Vänsterpartiet välkomnar förstås om de som har resurser vill stoppa in privata medel i kultursatsningar. Det som jag är orolig för är bland annat det som Berglund lyfte upp, att det blir en anledning för det offentliga att dra sig tillbaka.

Men jag är också orolig när det gäller skatteavdrag, som ledamoten nämnde. Jag har bara snabbt ögnat igenom det nya kulturprogrammet som Kristdemokraterna har presenterat. På flera områden föreslår man olika typer av skatteavdrag. Jag tänker att om det finns ett intresse för att satsa mindre offentliga medel på kulturen samtidigt som det kommer in mindre offentliga medel, när man gör en stor mängd av olika typer av skatteavdrag, blir det på totalen mindre kulturpengar att fördela.

Jag upplever att jag och ledamoten är överens om att vi ska ha nationella kulturpolitiska mål med en ganska hög ambitionsnivå. Min fundering är: Hur ska vi politiskt kunna jobba för att uppnå de kulturpolitiska målen om det inte finns en rejäl offentlig kulturbudget att gå in med för att se till att det finns verksamheter som drar mot de målen? Det handlar till exempel om riktade satsningar för att barn och unga ska kunna ta del av kultur.

Hur ska vi kunna garantera att vi kan nå de kulturpolitiska målen? Om det blir upp till var och en som pytsar in lite pengar vill man kanske helst lägga sina privata pengar där man kan få en fin plakett på väggen där det står att man har satsat. Man kanske vill namnge en salong, eller vad det nu kan vara. Man säger kanske inte: Jag vill att vi ska uppnå de kulturpolitiska målen med hjälp av mina pengar.

Herr talman! Jag tackar för svaret, som jag kanske inte riktigt tycker är ett svar på min konkreta fråga, som gällde de 34 miljarder som framför allt går till dem som har det allra bäst. Utifrån det som ledamoten eftersträvar - ett ökat läsfrämjande i skolan och möjlighet för barn att ta del av litteratur - undrar jag: Hade inte dessa pengar kunnat göra nytta där? Nu får kanske de som redan har möjlighet att åka på två utlandssemestrar och som har en sommarstuga skattesänkningar på tusentals kronor. Det var detta jag funderade över.

Fackföreningar, föräldrar och skolelever har under många år larmat om att det är väldigt tufft i skolorna. För att man ska kunna lära sig att läsa behövs det stöd, framför allt från pedagoger och skolbibliotekarier.

De läslistor som nämndes i ledamotens inlägg är inte någonting som någon har bett om. Jag har inte hört svensklärare och fackföreningar säga: Vi behöver stöd från Skolverket för att veta vilken litteratur vi ska sätta i händerna på barnen. Däremot säger man: Det saknas specialpedagoger. Det saknas speciallärare. Klasserna är för stora. Vi hinner inte hjälpa de barn som har det svårt med läsningen.

Detta syns i de internationella mätningarna. Det finns också ministrar som pratar mycket om detta. Man talar om från skärm till pärm och om att det nu ska komma skolböcker. Men om det inte finns någon som kan hjälpa barnen att knäcka läskoden och som kan ge en extra push och extra tid till det barn som behöver det är detta med läslistor en lite onödig satsning, tycker jag. Det behövs faktiskt pedagoger i barnens vardag. De 34 miljarderna skulle kunna räcka till ganska många pedagoger ute i våra kommuner.

Detta vill jag gärna att ledamoten svarar på.

Herr talman! Tack, Kristina Axén Olin, för ditt engagemang för just barns lärande och läsning!

Både jag själv och ledamoten har ju jobbat som lärare i vår tidigare karriär. Jag uppskattar att de få satsningar som regeringen och Sverigedemokraterna gör går till läsning. Det är behjärtansvärt, och det finns delar i det som är väldigt bra, till exempel när det gäller skolbiblioteken.

Därför blev jag lite förvånad när ledamoten tidigare i ett replikskifte hävdade att Vänsterpartiet hade varit emot denna förändring när det gäller skolbibliotek. Jag måste få säga att det absolut inte stämmer. Vi har drivit frågan om rätten till skolbibliotek och bemannade skolbibliotek i två decennier, vad jag vet.

Vi hade hoppats att det också skulle komma satsningar på fler skolbibliotekarier och att man skulle öka antalet platser på högskolan så att man också kan genomföra denna lagändring på ett bra sätt.

Men jag funderar på hur ledamoten ser på utvecklingen i kommunerna. Jag fick höra lite grann i det tidigare replikskiftet. Ledamoten är ganska positiv. Men jag ser att det är väldigt tufft på skolor runt om i landet. De får säga upp personal. De har fått göra det under en lång tid. Det har kallats effektiviseringar, men det handlar faktiskt om att man år efter år har gjort nedskärningar, och nu går skolpersonalen på knäna. Ledamoten beklagade att inte fler kan ta emot Skapande skola, till exempel. Det är för att man har det väldigt, väldigt tufft.

Min fundering är om inte ledamoten ser att de pengar - 34 miljarder - som har gått till skattesänkningar för de mest välbeställda i vårt land hade gjort större nytta om de gått till bildningen och barnen, som ledamoten nämnde i sitt inlägg.

Fru talman! Jag tackar Peter Ollén för svaret.

Det som konstateras i propositionen är att det är ett stort antal framför allt mindre kristna kyrkor som kommer att hamna utanför gränsen. Förslaget om 1 000 fanns med i utredningen, och 3 000 är den gräns som gäller i dag. 2 500 är såklart en förbättring. Fler kommer att inkluderas, men vi hade förstås velat se att man gick på utredningens förslag för att omfatta fler mindre samfund.

Det är tufft att vara ett mindre samfund i ett så sekulariserat land som Sverige. Har man samlat ihop 1 000 personer har man jobbat på ganska bra, och jag tänker att det finns anledning att staten stöttar mindre trossamfund på det sättet.

För studieförbunden tycker jag tyvärr inte att logiken riktigt håller ihop. När man ser att det förekommer brister i uppföljning, i kontrollsystem, har ju studieförbunden, när det har uppdagats fusk, verkligen skruvat åt. Man har gått fram med it-system som följer upp på personnivå med inloggning med bank-id. Stora, kostsamma system har riggats hos studieförbunden för att komma till rätta med oegentligheter där studieförbunden har blivit utsatta för bedrägerier. De har nu gjort allt för att täppa till hålen de senaste åren. Jag tycker inte att regeringspartierna riktigt har uppskattat detta. Det här är kostsamma investeringar som har gjorts personellt och i it-infrastruktur.

Om detta hade drabbat en myndighet skulle man ha sett till att den hade fått mer ekonomiska muskler för att komma till rätta med fusk och oegentligheter, men här har regeringen och SD gått åt andra hållet. När man har blivit utsatt för bedrägerier straffas man genom att få ett lägre anslag. Det är olyckligt. Kan ledamoten kommentera detta?

Fru talman! Jag känner att vi har haft lite för få replikskiften i den här debatten, så jag måste passa på innan den är slut.

Peter Ollén talar väldigt fint om framväxten av vårt demokratiska samhälle med hjälp av folkrörelserna och den kraft som frigjordes eller organiserades i de olika typer av rörelser vi kunde se från 1800-talet och framåt. Det är väldigt fint att höra detta. Vi delar den uppfattningen. Jag tog ju upp mycket av detta i mitt anförande också.

Utifrån att ledamoten ser värdet av folkbildningen och att även mindre trossamfund har fått stöd och kraft att växa undrar jag: Hur kommer det sig att Moderaterna lägger fram en proposition där man inte tar det antal som utredningen föreslog, 1 000 betjänade, som gräns för att få det statliga stödet utan i stället lägger sig på en nivå med 2 500 betjänade? Det är en av mina frågor.

Sedan vill jag också höra lite mer om hur ledamoten motiverar de stora neddragningar man gör inom folkbildningen, framför allt genom studieförbundens kapade bidrag? I slutet av mandatperioden kommer de att ha blivit av med en tredjedel av det statliga stödet. Kan ledamoten förklara lite hur det resonemanget går ihop med den fina förklaring som fanns inledningsvis?

Fru talman! Att på några få minuter tala om betydelsen av ett starkt civilsamhälle låter sig inte göras enkelt. Jag är lite orolig för, fru talman, att jag i dag kommer att dra över min anmälda talartid.

En av anledningarna är att själva begreppet innehåller en sådan bredd av organisationsformer, verksamheter, livsåskådningar, viljor och syften. Men det är också för att civilsamhället betyder så många olika saker för alla de miljoner invånare som på ett eller annat sätt är involverade. Det handlar om glädje, gemenskap, delade sorger, kamp, trygghet, andrum och inspiration.

För Vänsterpartiet är det självklart att vi ska ha goda villkor för civilsamhället att verka. Det är en central demokratifråga att vi har ett vitalt föreningsliv och att människor har möjlighet att organisera sig kring gemensamma intressen.

Det är genom våra breda folkrörelser som tidigare generationer har förändrat samhället. Det var brist på inflytande och fattigdom och hunger som drev på men också insikten om att det är möjligt med förändring när människor går samman och att samhällsordningen inte är av gud given utan att människor kan och har rätt att få en värdig framtid här på jorden.

Då precis som nu är föreningarna också demokratiskolor. Där lär man sig till exempel viktiga processer för beslutsfattande. Men vi ser också att många nya former av organisering har växt fram sedan dess, och det är viktigt att vi hänger med från politiskt håll så att våra regelverk för bidrag anpassas och dialogen är god mellan det offentliga och civilsamhället.

Fru talman! Vänsterpartiet menar att vi måste vara rädda om det ideella engagemanget och se till att vi har enkla och tydliga regelverk och bra stöd från bidragsgivande myndigheter och att till exempel kommunerna har en väg in för föreningarna för att underlätta det ideella engagemanget. Vi behöver också långsiktiga organisationsbidrag.

I en demokrati som fungerar väl är föreningarna också röstbärare. De samlar erfarenheter och åsikter från sina medlemmar och kan med samlad styrka ge sig in i det politiska samtalet. De fungerar som opinionsbildare och trycker på den politiska makten. Hela vårt beslutsfattande är faktiskt byggt på att civilsamhället får möjlighet att svara på remisser och bidra med sina perspektiv.

Jag tror ändå att det är viktigt att vi ser till att hålla en rågång mellan de här två sfärerna. Så fort bidragen blir för styrande och civilsamhället blir en utförare av kommunala, regionala eller statliga uppdrag finns det risk att de kritiska rösterna hämmas och i förlängningen att vårt lagstiftningsarbete blir sämre.

Den nuvarande regeringen verkar tyvärr inte ställa sig helhjärtat bakom att vi behöver ha en mångfald av röster eller se nyttan i att de får höras.

Fru talman! Vi har sett att flera ministrar har uttryckt sig kritiskt till ideellt engagemang, demonstrationer och opinionsyttringar. Jag menar att det tyder på politisk omognad att man inte kan hantera kritiska röster bättre, och jag är allvarligt oroad att insikt om vad som bygger en stark och frisk demokrati saknas hos landets ledning.

Det finns flera exempel i närtid. Jag drar några stycken här.

Utbildningsminister Mats Persson har gång på gång kritiserat studenters olika sätt att uttrycka stöd för det palestinska folket och kräva ett stopp på folkmordet i Gaza. Vänsterpartiet har nu anmält ministern till KU för hans hantering av den frågan.

Mats Persson har också haft idéer om att vissa åsikter hämmar den akademiska miljön och låtit utreda det. Det visade sig inte stämma. Problemen som framkom var i stället politisk styrning och underfinansiering. Vi får se vilka slutsatser regeringen drar av det.

Vi har också sett att Carl-Oskar Bohlin, moderat minister, snabbt var ute och krävde åtgärder hos Energimyndigheten när det visade sig att en anställd var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna.

Det finns många sätt att kväsa oppositionella röster och minska det ideella engagemanget. Det behöver inte nödvändigtvis vara med lagstiftning, utan man kan komma långt med att folk blir oroliga att de ska förlora jobbet eller inte komma i fråga för en tjänst för att man har säkerhetsprövningar som klassar ett stort antal invånare som risker.

Facket har nu anmält hela det här förfarandet till Justitiekanslern. Jag vill citera förbundsjuristen Joakim Lindqvist: "Det är inte det hon har gjort, utan att hon haft 'fel' politisk inställning till civil olydnad. Det är hennes ideologiska ställningstagande i sig som myndigheten tar in i sin bedömning, och det är ännu allvarligare."

Häromdagen öppnade justitieminister Gunnar Strömmer för en inskränkning i föreningsfriheten, och Ebba Busch har öppnat för att utvisa människor baserat på deras trostolkning. Det gungar alltså rejält kring våra grundläggande fri- och rättigheter med Tidöpartierna.

Jag kan till viss del förstå att det kan kännas lockande att ge sig på odemokratiska åsikter. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Vi ska döma handlingarna och inte ägna oss åt åsiktsregistrering. Vi ska hålla tankefrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet högt. Vi måste hålla de grundläggande rättigheterna högt.

Fru talman! Det har nyss också visat sig att det nya regelverket för medier slår undan benen för mindre tidningar med utgångspunkt i till exempel kristna värderingar och med gröna och socialistiska perspektiv. Det var precis det som flera partier i oppositionen varnade för. Risken är nu stor att de som kommer att finnas kvar är stora koncerner med borgerliga ledarsidor.

Sverigedemokraterna berättade att de hoppades att det skulle bli resultatet av den här förändringen medan regeringspartierna i riksdagsdebatten då hävdade att det inte alls var tanken.

Jag passar också på att lyfta fram några andra tunga finansieringsfrågor.

Det handlar om neddragningarna för studieförbunden med en tredjedel av statsstödet. Det handlar också om resurser som i förlängningen går till bildning och utbildning för hela Föreningssverige.

Man har också passat på att ta bort bidraget till de etniskt baserade föreningarna, som organiserar många av dem som drabbas av den hårdnande migrations- och integrationspolitiken.

Jag mötte nyss organisationen Sveriges konsumenter, som bevakar så att konsumenterna inte får stryka på foten när EU och Sverige lagstiftar. Den kommer inte att ha några statliga bidrag kvar nästa år.

Tidöpartierna passar också på så här i Natotider att ta bort bidrag till fredsorganisationer och till civilsamhällets biståndsverksamhet.

Det måste väl ändå vara så att en stark demokrati ska inrymma en mångfald av åsikter. I alla fall för mig som vänsterpartist är det självklart, och jag beklagar att minister Jakob Forssmed som ansvarar för civilsamhällespolitiken inte tagit sig tid att delta i den här debatten i dag när vi ser detta massiva angrepp på det breda civilsamhället.

Fru talman! För Vänsterpartiet är det också självklart att civilsamhället i första hand är en viktig resurs. Det är därför det ska finnas offentliga stöd. Att människor över huvud taget organiserar sig kring ett intresse, en sakfråga eller en tro bidrar till att vår befolkning får sammanhang, social gemenskap och utlopp för kreativitet. Man får känna sig behövd i ett sammanhang. Det förbättrar också vår folkhälsa och bildning, för att nämna bara några saker.

Men baksidan behöver vi också lyfta fram. Det finns förstås en risk att den där gemenskapen kan kräva likformighet och lojalitet och inte tål ifrågasättande. Ibland upplever människor att de inte kan vara sig själva fullt ut, och det finns förstås organisationer och samfund som inte tror på alla människors lika värde och som också uppmuntrar till hat och våld.

Den risken kan inte fullt ut lagstiftas bort, och det är viktigt att vi får ett balanserat regelverk. Flera miljoner människor i vårt land gör ideella insatser varje dag för sina medmänniskor. Det är i grunden något fint och viktigt för vårt samhälle och vår demokrati som ska uppmuntras, inte ses som ett potentiellt hot.

Fru talman! Det finns demokrativillkor redan i dag. Det tror jag att vi behöver berätta för dem som lyssnar på debatten. Det finns demokrativillkor i statens bidragsgivning, men det har funnits kritik mot att de är svåra att tolka och tillämpa. Därför välkomnar vi från Vänsterpartiet att det görs ett omtag.

Det förslag som lades fram av den förra regeringen var tyvärr även det oklart i vissa delar. Vi hade en lång följdmotion då.

Vi har en lite kortare följdmotion den här gången, för den nuvarande regeringen har gjort några mindre ändringar som förbättrat och förtydligat regelverket. Min förhoppning är att det kan underlätta för bidragsgivande myndigheter och bidra till tydlighet för mottagande organisationer.

Men det finns fortfarande några frågetecken. Jag har förstås förståelse för att man i en sådan här proposition inte kan räkna upp alla eventualiteter, men vi hade velat se några förtydliganden.

Ett handlar om vem som kan anses vara en central företrädare. Där är vårt resonemang väldigt likt det som Miljöpartiet tidigare har redogjort för. Det är väldigt stora inskränkningar som man tänker sig ska kunna göras när en enskild företrädare på något vis bryter mot de här kriterierna, och då är det viktigt att det är tydligt vem som kan anses vara en sådan företrädare.

Jag tycker också att det är bra att det finns tydliga skrivningar om ålder. Jag tycker att Roland Utbult på ett bra sätt redogjorde för varför det är viktigt att unga får en egen skrivning här.

Det som däremot saknas gäller ett kriterium, som gäller i dag, om demokratisk uppbyggnad. Vi har de senaste åren sett många exempel på att tolkningen av det här demokrativillkoret riskerar att skärpa andra delar. Därför hade vi önskat att demokratisk uppbyggnad hade ingått i utredningen.

Min talartid rinner iväg. Men jag ska bara förklara lite kort att det handlar om att bidragsgivande myndigheter kräver att lokala organisationer ska ha egna stadgar. Det blir svårt om man kräver mycket inflytande från den nationella nivån för att kunna betala ut bidrag. Vi tycker att man hade behövt se över det.

Därför vill jag lyfta upp reservation nummer 3, som handlar om just demokratisk uppbyggnad. Det är en organisationsmodell som har gällt i Sverige i över hundra år. Vi har nationella organisationer där man sätter sina stadgar, på kongressen eller vid årsstämmor, och de gäller även för lokala organisationer.

Det finns fortfarande frågetecken om en del av skrivningarna, som vi tycker lämnar öppet för godtycklighet. Det kommer till exempel att bli svårt för den som ska bedöma ansökningarna när det gäller en del begrepp. Vi tycker därför att propositionen behöver utvärderas ganska snart. Det är också en av våra punkter.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga något om villkoren för trossamfunden. Vänsterpartiet hade velat se en lägre gräns för antalet betjänade. Att samla 1 000 personer kring en gemensam tro tycker vi hade varit en bättre nivå. Där har vi en gemensam reservation med Miljöpartiet.

Min förhoppning är att staten nu får verktyg för att neka odemokratiska organisationer bidrag. Men jag hoppas att Tidöpartierna lägger om sin politik för civilsamhället i andra delar, så att de 6 miljoner invånare som dagligen bidrar till en starkare demokrati får stöd för det i såväl ord som handling och ekonomiska termer.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi alltså den kyrkoantikvariska ersättningen, det vill säga det stöd som staten och därmed alla skattebetalare varje år skjuter till för underhåll och renovering av de av landets kyrkobyggnader som tillhör Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan är en institution som spelar en betydelsefull roll i många människors liv, vilket vi har hört flera exempel på tidigare i debatten. För många handlar det förstås om deras kristna tro, men för ännu fler handlar det om själva kyrkobyggnaden som en plats för ceremonier som markerar viktiga och känslofyllda händelser i livet. Det kan vara den egna skolavslutningen, barnens dop, bästa vännens bröllop eller en älskad släktings begravning. På många orter är kyrkan också en av få öppna mötesplatser och en viktig arena för kultur.

Allt detta är betydelsefullt, men det är viktigt att poängtera att det inte är därför alla skattebetalare är med och bidrar. Det är i stället för att kyrkorna och kristendomen har varit en så betydande del av vårt samhälles utveckling och för att byggnaderna står för en tusenårig historia, vilket jag tycker att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna har redogjort för på ett tydligt sätt. Kulturarvet är gemensamt, och allmänheten ska ha tillgång till det - inte bara församlingsmedlemmarna.

När kyrkan skildes från staten var det därför viktigt att skapa förutsättningar för att fortsätta att gemensamt vårda vårt kulturarv och tillsammans bära de kostnader som uppstår för Svenska kyrkan när den ska sköta om bland annat byggnader och kyrkogårdar på ett sätt som faktiskt bevarar deras historiska värde. Det innebär nämligen merkostnader att hålla kyrkobyggnaderna tillgängliga och funktionella för både besökare och anställda samtidigt som de historiska värdena i byggnader, miljöer och inventarier bevaras.

Den överenskommelse som slöts på 90-talet har vid de avstämningar som görs vid kontrollstationerna vart femte år visat sig hålla bra. Vänsterpartiet har ingen egen följdmotion till skrivelsen, men vi ställer sig bakom flera förslag som Centerpartiet har lagt fram om ökad digitalisering och förbättrade möjligheter för länsstyrelserna att följa upp arbetet med de kyrkoantikvariska insatserna. Vi ser att länsstyrelserna generellt sett har alldeles för låg budget för insatser kopplade till kulturmiljö och kulturarv, och vi har i tidigare budgetmotioner föreslagit en höjning av både länsstyrelsernas anslag och den kyrkoantikvariska ersättningen.

I många delar av landet är också länsmuseerna en viktig samarbetspart, och jag vill passa på att lyfta behovet av att säkra ekonomin även för dessa institutioner när regionerna runt om nu faktiskt behöver skära ned på många områden.

Vänsterpartiet uppskattar det utvecklingsarbete som har skett inom såväl Svenska kyrkan som berörda myndigheter för att utveckla rutiner kring den här ersättningen, men vi ser med oro på den ökade ekonomiska börda som läggs på landets församlingar för underhåll och renoveringar samtidigt som de brottas med ett minskat antal medlemmar som ska bära kostnaderna. Vi förstår att det kan vara en stor utmaning att få ihop sin dagliga verksamhet i byggnader som ska bevaras. Hur ska man kunna skapa tillgänglighet och bra ventilation och ha råd med exempelvis uppvärmning samtidigt som känsliga föremål och målningar ska ha rätt klimat?

För oss är det viktigt att församlingar och stift får det stöd de behöver för att kunna bevara och tillgängliggöra vårt gemensamma kulturarv. Det handlar om både kunskapsstöd och ekonomiskt stöd. Precis som många partier har nämnt här tidigare ser vi att ersättningsnivån inte har följt med i kostnadsutvecklingen på ett tillfredsställande sätt sedan de beräkningar som gjordes på 90-talet och att det är många insatser som inte kan göras i dagsläget.

Alla vet hur det är med underhåll av fastigheter: Ju längre man väntar, desto mer växer problemen och desto dyrare blir det. Även de senaste årens inflation har aktualiserat behovet av en uppräkning. Vi kommer därför att återkomma med ett förslag till upptrappning av stödet i vårt förslag till höstbudget, och min förhoppning är att fler partier kommer att ställa sig bakom det. Utifrån debatten i dag tycker jag att det låter som att det finns en samlad, gemensam bild av att det behövs en höjning.

Avslutningsvis vill jag passa på att nämna en annan fråga som inte har lyfts tidigare, och det är hur staten har möjlighet att stötta upp utbildningssektorn för att rätt kompetens ska finnas för dessa insatser framöver. I morse kunde vi till exempel höra i kulturnyheterna i P1 om bristen på kyrkomusiker och den nya folkhögskoleutbildning som ska avhjälpa problemet med stora pensionsavgångar framöver.

När det handlar om just vården av kulturarvet behövs det spetskompetens bland annat inom en rad hantverksyrken men också inom konservering och den typen av yrken. Det berör alltså både folkhögskola och högskola men även utbildningar som ligger under Myndigheten för yrkeshögskolan. Jag skulle därför vilja slå ett slag för att vi uppmärksammar de delarna.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Som min partikamrat Lorena Delgado Varas lyft tidigare i debatten är Vänsterpartiet positivt till att regeringen tagit fram en strategi, men vi har en del medskick för det kommande arbetet.

Jag arbetar vanligtvis i kulturutskottet och deltar i dagens debatt för att trycka på det faktum att en strategi för de kreativa och kulturella branscherna inte får ses som en fråga främst om företagsrådgivning och exportstöd, även om de frågorna är viktiga. För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att en sådan här strategi verkligen tar det breda greppet över hela kulturpolitiken och stärker upp till exempel utbildningssektorn och de sociala skyddsnäten.

En övergripande kritik från oss är att det finns så få konkreta förslag och att ingången från regeringen är att det inte ska behövas nya resurser för att finansiera strategin. Det tycker vi är väldigt olyckligt. Det kommer att behöva tas fram handlingsplaner, och självklart kan det då behövas en utökad budget hos ansvariga myndigheter för att kunna bedriva ett aktivt utvecklingsarbete. Vi ser också att flera delar av den kulturella infrastrukturen i dag är underfinansierad och står inför nya sparkrav inom såväl civilsamhället som det offentliga på kommunal, regional och nationell nivå.

Herr talman! En central fråga för att det ska gå att försörja sig inom de här branscherna är att vi har ett fungerande regelverk för upphovsrätten. I skrivelsen anges krafttag mot illegal nedladdning men ingenting om bristerna i dagens lagstiftning gällande immaterialrätten. Om det inte finns ett starkt skydd och en politisk förståelse för kulturarbetares situation kommer få personer att kunna försörja sig på sitt skapande. Det EU-direktiv som skulle skapa ett ramverk för detta, DSM-direktivet, som vi debatterade förra året, har än så länge inte lett till stärkta rättigheter i praktiken och därmed inte heller till ökade intäkter.

Den här frågan måste regeringen följa mycket nära och vara beredd att ta nya initiativ kring. Den utredning som gjordes i Sverige om den oavvisliga ersättningsrätten har mött massiv kritik från de konstnärliga branschorganisationerna, och vi ser behov av ett omtag där. Länder som Spanien och Holland har fått till en lagstiftning som man kan inspireras av.

Herr talman! Under pandemin blev det väldigt tydligt att de som drev enskilda företag stod utanför många system. Aktiebolag och handelsbolag fick snabbt statligt stöd. När vi och andra partier lyfte frågan i finansutskottet kom det ett stöd även till enskilda företagare, men omsättningsgränsen sattes så högt att många tyvärr ändå inte kom i fråga. Det visade på en okunskap om hur låga intäkter många inom de kreativa och kulturella branscherna har. Vi har tidigare här i debatten hört många framgångsexempel, men det är också viktigt att lyfta att många har det väldigt tufft ekonomiskt. Många behöver kombinera sitt företagande med tillfälliga anställningar, projektmedel eller stipendier. Dessa så kallade kombinatörer hamnar ofta mellan stolarna i både sociala trygghetssystem och företagsstöd.

I strategin framställs gigekonomin som en positiv utveckling som erbjuder flexibilitet och ska skapa tillväxt. Men att behöva hoppa mellan olika tillfälliga uppdrag är absolut inget nytt. Inom de kulturella och kreativa branscherna finns sedan länge till exempel frilansande musiker, skådespelare och journalister. Det som har hänt de senaste decennierna är att de fasta tjänsterna blivit färre och att allt fler inom de offentliga institutionerna övergått till att förvänta sig att kulturarbetare har eget företag och fakturerar i stället för att få anställning. De statliga stödstrukturerna för frilansande har i vissa fall också blivit svagare.

Det har visat sig, herr talman, att otryggheten och svårigheten att försörja sig inom de här branscherna verkar särskilt avskräckande för dem som kommer från arbetarklassen och dem som har bott en kortare tid i Sverige. De har kanske inte de kontakter som man behöver ha inom kultursektorn för att ta sig in och inte heller ett ekonomiskt kapital att falla tillbaka på. Det är viktigt för oss i Vänsterpartiet att snarast få på plats ett trygghetssystem som kan stärka rättigheterna, så att fler från olika delar av vårt samhälle vågar satsa på ett yrkesliv inom de här branscherna.

Herr talman! Det här är ett stort och komplext ekosystem. Alla länkar i kedjan behöver fungera bra. Då väger frågan om utbildning och kompetensutveckling väldigt tungt i en sådan här strategi. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att vi behöver stärka hela utbildningssektorn för att kunna locka fler från olika bakgrunder till kultursektorn. Kulturskolan är till exempel ett viktigt komplement till grundskolan och behöver stärkas i många delar av landet. Det är viktigt att ta bort avgifterna för att sänka trösklarna och ge alla barn samma möjlighet att utveckla sina kreativa förmågor. Regeringen jobbar just nu på ett fritidskort, och vi tror att det kan vara en bra väg framåt. Men det saknas kulturskolepedagoger, en nyckelkompetens för att kunna korta köerna och låta fler barn utvecklas.

Vi beklagar också att regeringen skär i studieförbundens verksamhet. Den svenska musikexporten skulle inte se ut som den gör i dag utan studieförbundens replokaler och stöd till musikintresserade i alla åldrar.

Vi vill också påpeka att det finns en lucka i redovisningen av utbildningsutbudet för vuxna i strategin. En stor del av de yrkesutbildande och högskoleförberedande utbildningarna inom kultursektorn tillhör inte kategorin yrkeshögskoleutbildningar, som det står, utan är en egen kategori under Myndigheten för yrkeshögskolan. De har ett eget regelverk som bland annat tillåter höga terminsavgifter. Det vore intressant, tycker vi, med en översyn av regelverket för att undersöka om avgifterna utgör en tröskel för den som vill vidareutbilda sig.

Vi saknar också centrumutbildningarna i strategin. De är väldigt viktiga. De finns över hela landet. De förmedlar jobb och bidrar med kompetensutveckling för frilansande.

Men jag ska också ta upp något som är bra i strategin. Det är väldigt bra att miljöers utformning och plats för kultur får stort utrymme. Vi delar regeringens oro för att de processer vi kan se i många storstäder där kulturverksamheter som skapar värden i en stadsdel inte får plats när attraktiviteten i stadsdelen ökar och hyrorna och fastighetspriserna följer med upp. Då får man inte längre plats. Det är viktigt att den här gentrifieringsprocessen sätts under lupp. Vi ser fram emot den rapport som ska komma om tillgången på lokaler senare i år. Vi ser att även de små företagen kan ha stora behov av lokaler för sitt skapande och sin affärsidé.

Ett orosmoln som jag vill passa på att ta upp gäller det arbete som pågår med att se över myndighetsstrukturen på kulturområdet. Det är viktigt att strategin inte tappar fart på grund av stora omorganisationer.

Jag vill också lyfta fram att vi uppskattar den del av strategin som handlar om stödet till den fria konsten och yttrandefriheten globalt. Jag vill dock i det sammanhanget påpeka att det sker ett stort kulturellt utbyte, och en positiv Sverigebild förmedlas, via det breda civilsamhället inom biståndsarbetet. Jag uppmanar därför regeringen att även fortsätta att stödja den verksamheten via olika myndigheter framöver.

Herr talman! Tiden rinner iväg. Jag vill avslutningsvis lyfta fram det fantastiska kulturutbud som skapas varje dag inom våra kulturella och kreativa branscher. De tusentals människor som ger oss en vackrare, intressantare och roligare vardag, bidrar till fördjupande samtal, skapar arenor för möten och ökad förståelse mellan människor, utmanar våra tankemönster och bidrar till en hållbar tillväxt förtjänar ökad trygghet vid sjukdom och föräldraledighet. De förtjänar förbättrat stöd för företagsutveckling och goda förutsättningar till kompetensutveckling.

Från Vänsterpartiet kommer vi att följa den här strategins utveckling noga och hoppas att vi efter valet 2026 får möjlighet att vara med och styra insatserna för att öka möjligheterna att nå målen.

(Applåder)

Herr talman! Jag kommer med andan i halsen här. Som föregående talare nämnde är vår representant i konstitutionsutskottet frånvarande, så jag ska göra mitt bästa för att lite kort redovisa Vänsterpartiets politik när det gäller minoritetsfrågor. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 13.

Vänsterpartiet har under lång tid drivit frågor i syfte att stärka samers rättigheter. Jag tänker fokusera på den delen. Vi har till exempel regelbundet motionerat om ratificeringen av ILO:s konvention om urfolk. Sverige har ju haft bekymmer med att upprätthålla de konventioner vi har lovat att följa och under lång tid diskriminerat den samiska gruppen.

Minoritetsfrågor

Reservation 12 rör de samiska språken, herr talman. Situationen för de samiska språken är mycket allvarlig. Trots revitalisering under de senaste decennierna är de fem samiska språken fortfarande klassade som hotade språk. Här behöver vi göra insatser. Till exempel resursbiblioteken är en viktig resurs, men de är underfinansierade. Vi ser att det behöver göras stora insatser på det här området.

Århundraden av assimileringspolitik har inneburit att många samer aldrig eller endast bristfälligt har fått lära sig sitt eget språk. Här har svenska staten ett ansvar. Tidigare har samiska barn varit förbjudna att använda de samiska språken i skolan, och vi kan fortfarande se konsekvenserna i efterföljande generationer. När många samer slutade tala sitt språk fick de också svårt att förmedla det vidare till sina barn. Därför behöver vi se till att vi har lärarutbildningar så att vi kan få till modersmålsundervisning på att adekvat sätt framöver. Det behövs också ökade resurser för att kunna genomföra de insatser som vi har utlovat. Det gäller bland annat ökade insatser för att Sametinget ska kunna bedriva den här politiken.

Vänsterpartiet föreslår också insatser för att titta över en egen samisk språklag så att vi kan urskilja de delarna.

Jag tror att jag stannar där, herr talman. Resten av mitt anförande får vi återkomma till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

Fru talman! De allra flesta människor i vårt land tar del av kultur dagligen - i vilken utsträckning och på vilket sätt skiljer sig förstås åt. När det gäller eget skapande är inte skillnaderna så stora, men när det handlar om att som publik ta del av professionell kultur på scener och i museer och konsthallar blir skillnaderna desto större. Då spelar bland annat klass och bostadsort in. Vi kan se att kvinnor är överrepresenterade och personer med funktionsnedsättningar underrepresenterade.

Vi menar att detta i förlängningen ger avtryck i vilka som kan tänka sig arbeta inom ett konstnärligt yrke. Utan mångfald bland kulturarbetarna riskerar kulturen att beröra färre. Perspektiven blir enahanda. Många berättelser kommer aldrig fram, och intresset för kultur blir lägre. Då blir det också svårt att nå nya grupper, och situationen cementeras. Den som aldrig ser någon som liknar en själv på vita duken, skärmen eller scenen har svårare att föreställa sig själv där.

Vänsterpartiets mål om ett samhälle med kultur för alla kräver därför ett aktivt arbete med ökad mångfald inom de konstnärliga yrkena, det som ofta benämns breddad rekrytering. Det handlar också om jämlikhet, demokrati och rätten till det offentliga rummet. Den som skapar musik, litteratur och scenkonst är också med och formar samtiden och skapar vårt framtida kulturarv och får en plattform för att föra fram åsikter.

Vi ser att en strategi för att nå ut med kultur till alla måste inkludera perspektiv kring ökad mångfald inom kulturlivet och beröra både det som traditionellt är kulturpolitik och det som kallas konstnärspolitik, det vill säga både breda insatser för hela befolkningen och riktade insatser för dem som arbetar inom kultursektorn.

Fru talman! De konstnärliga utbildningarna på högskolenivå hör till de mest snedrekryterande utbildningarna, framför allt när det gäller de studerandes socioekonomiska bakgrund. Det kan finnas många orsaker till att det varit svårt att bryta snedrekryteringen till just de konstnärliga utbildningarna, exempelvis det faktum att de som har utbildat sig under många år inom ett konstnärligt yrke tjänar 65 procent av lönesnittet för högskoleutbildade. Det är vanligt att man efter utbildningen måste ha ett flertal olika jobb för att kunna försörja sig. Många får kombinera stipendier, projekt, timanställningar och frilansande med egen firma. I en bransch med få fasta tjänster blir också kontakter viktigare. Statistik visar att studenter från studieovana hem oftare väljer utbildningar som leder direkt till arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur för alla

Den här situationen innebär inte bara osäkra månadsinkomster utan även svårigheter att förutse inkomster vid sjukdom, föräldraledighet och pension. Utredningen Företagare i de sociala trygghetssystemen pekar på att denna otrygghet kan vara avskräckande för dem som har en svag position på arbetsmarknaden. De reella villkoren för dem som väljer att satsa på ett konstnärligt yrke är troligtvis en av de största utmaningarna för att locka fler från arbetarklassen till kultursektorn och framför allt de konstnärliga yrkena. Detsamma gäller för dem som varit kort tid i Sverige. De välbetalda och trygga jobben är få, och minskningen har pågått under en längre tid. Vänsterpartiet vill därför att kulturinstitutionerna får höjda anslag, så att man kan fastanställa fler. Vi vill bygga ut konstnärsallianserna, en särskild anställningsform för dansare, skådespelare och musiker vilken ger trygghet mellan olika uppdrag men i dag inte kan ta emot alla som egentligen kvalificerar sig.

Vi hoppas att regeringen tar tag i socialförsäkringsfrågan så att konstnärer också kan vara föräldralediga och bli sjukskrivna utan att behöva lämna hus och hem. Det behövs också en fungerande akassa.

När det gäller att skapa möjligheter för fler att komma in i kultursektorn behöver vi också skapa breda tidiga insatser riktade till barn. Alla barn ska få ta del av och skapa kultur själva, och uppmuntras vara kreativa från förskola och upp genom gymnasiet.

Alla som vill ska kunna få en plats på en kulturskola, och fritidsgårdarna ska vara arenor för eget skapande. Vi ska ha starka folkhögskolor och studieförbund som ger människor vägar till både det professionella utövandet och en rik fritid.

Herr talman! Utöver de breda satsningarna på barn och unga, ett starkt utbildningsväsen och stärkt socialförsäkring behöver staten också ta ett ansvar för en politik som riktar sig till minoriteter så att de har möjlighet att bevara och utveckla sin kultur. Det handlar såväl om de nationella minoriteterna som andra kulturella och språkliga minoriteter som invandrat till vårt land.

Det är anmärkningsvärt att regeringen och Sverigedemokraterna bestämt sig för att en typ av förening, den som samlar människor kring en språklig och kulturell gemenskap, inte ska få bidrag. Det går till exempel jättebra att få bidrag för svensk folkdans som kulturförening, men inte för en organisation med fokus på estnisk, kurdisk eller somalisk kultur i bredare bemärkelse.

Representanter från Liberalerna har sagt att det är segregerande att vara med i en sådan förening och att man borde organisera sig tillsammans med andra. Ett av problemen man då stöter på är väl att det inte lärs ut serbisk folkdans i så många andra sammanhang än just inom en serbisk organisation.

Jag menar att det är stor skillnad på att träna språk med andra grekiskspråkiga och att gå en studiecirkel hos ett studieförbund med dem som vill lära sig beställa mat på semesterresan.

Hela poängen med att vi organiserar oss i olika föreningar är ju att vi har olika intressen och bildar en gemenskap med vissa personer kring det intresset. Men det betyder inte att vi inte kan finnas med i andra gemenskaper.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur för alla

Det går att ha ett jobb där man pratar svenska, att spela fotboll med människor från olika samhällsklasser och att sedan på helgen träffa och se fransk film med franskspråkiga. Från Vänsterpartiet vill vi se ett samhälle där flerspråkighet och bred kulturell kompetens är något som tas till vara och uppvärderas och inte ses som ett hot mot en fantasi om en enhetlig svensk kultur.

Herr talman! I vår motion som i dag behandlas i betänkandet Kultur för alla lyfter vi specifikt fram samisk kultur. Samernas rättigheter har stärkts de senaste decennierna. Men de övergrepp och den diskriminering som svenska staten har utsatt samer för och som fortfarande pågår på många plan är ofta okänd för både beslutsfattare och allmänhet. Internationella organ som FN och Europarådet påtalar återkommande brister i hur Sverige respekterar samernas rättigheter som urfolk och hur diskriminering påverkar samernas situation.

Från Vänsterpartiet har vi tidigare lagt fram förslag i kulturutskottet om en sanningskommission om statens agerande. En del av de frågorna behandlas också i konstitutionsutskottet.

Vi har lyft fram frågan om repatriering, återlämnande av samiska föremål och kvarlevor. Där finns ett tillkännagivande från riksdagen som både tidigare och nuvarande regering behövt och behöver ta tag i. Vi lyfter också upp frågan om mer resurser till språksatsningar och det samiska resursbiblioteket i vår budgetmotion för 2024.

En viktig insats för den samiska kulturen skulle också vara att instifta en samisk nationalscen. Den samiska teatern bildades genom ett beslut i Sametinget redan 1992 och tog senare sitt nuvarande namn, Giron Sámi Teáhter. Sedan dess har man haft i uppdrag att bedriva professionell scenkonst med den samiska kulturen och identiteten som grund och också främja de samiska språken genom att lyfta fram till exempel samhällsaktuella frågor.

Förutom att Giron Sámi Teáhter är det samiska folkets teater är det också, menar vi, en kunskapsbank i språk och kultur för hela det samiska området. Det gjordes ett pilot- och utvecklingsarbete 2017-2020 med uppdrag att utreda och klarlägga hur man skulle kunna utveckla verksamheten till en samisk nationalscen.

Från Vänsterpartiet menar vi att man nu måste ta det förslaget vidare. Vi avsätter pengar för det ändamålet i vår budgetmotion, och vi vill att regeringen tar tag i frågan skyndsamt. Därför vill jag i dag yrka bifall till reservation nummer 11.

Fru talman! Spel om pengar omsätter väldigt stora belopp, och en majoritet av befolkningen, 56 procent, uppger sig ha spelat om pengar det senaste året. För de allra flesta är det något som skapar lite spänning i vardagen när man skrapar en lott eller satsar en mindre summa på resultatet i ett idrottsevenemang, men för en del övergår spelandet tyvärr till något ångestfyllt med stora förluster och svårigheter att sluta som följd.

Den lavin av nätkasinon som poppat upp de senaste åren erbjuder spel och regelverk som är utformade för att locka till ökat spelande. Det gläder mig att det arbete med förstärkt tillsyn, hårdare reglering och ökade möjligheter att stoppa olicensierade bolag som den förra regeringen jobbade med har tagits över av den nuvarande. Med det sagt finns det fortfarande fler frågor att hantera, till exempel om matchfixning, alltför utbredd spelreklam, som har diskuterats här tidigare, slappt regelverk för restaurangkasinon och ökat spelande bland unga.

Men i dag kommer jag att fokusera på villkoren för lotterier. Civilutskottet riktade i juni 2018 ett tillkännagivande till regeringen angående utökade krav på skriftliga avtal vid telefonförsäljning. Frågan utreddes i en uppföljning, och det konstaterades att det inte fanns några betydande bekymmer med skuldsättning eller spelmissbruk kopplat till lotteriverksamhet, som är den enda spelformen där telefonförsäljning är aktuell i dag. Det är inget riskfyllt spel, och lotteriprenumerationer är lätta att avsluta för den som ångrar ett avtal som är överenskommet på telefon. Detta konstaterar också regeringen i den proposition vi nu debatterar - även om det kanske låter lite annorlunda från regeringsrepresentanterna här och nu.

Trots att det inte finns några betydande bekymmer med telefonförsäljningen av lotterier landar vi i Vänsterpartiet i slutsatsen att det finns goda skäl att införa ett skriftlighetskrav på det sätt som regeringen föreslår. Det finns en pedagogisk vinst i att all telefonförsäljning regleras på samma sätt, för det gör att konsumenter vet vad de kan förvänta sig när de har blivit uppringda av en telefonförsäljare. Man kan alltså förvänta sig ett skriftligt avtal när man har tackat ja.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Spelfrågor

En ökad kunskap om detta kan hänga ihop med en enhetlig lagstiftning. I slutändan kan det minska konsumenters utsatthet för bedrägerier, som är ett stort problem.

Fru talman! Regeringen och Sverigedemokraterna talar tyvärr med kluven tunga när de säger sig vilja bevaka konsumenternas intressen. I år tar de bort hela stödet till organisationen Sveriges Konsumenter, som på nationell nivå aktivt arbetar med att stötta landets invånare mot företag som på olika sätt missbrukar sin ställning. Avskaffandet av stödet till Sveriges Konsumenter sparar inte några stora slantar till statsbudgeten utan verkar vara en idé som följer Tidöpartiernas agenda om att försvaga stora delar av civilsamhället där det pågår opinionsbildning och där man försöker skydda olika gruppers intressen.

Fru talman! För att civilsamhället verkligen ska kunna vara självständigt och utgå från sina medlemmars intressen och inte vara beroende av politikers välvilja behöver man ha finansiering från annat håll än det offentliga. Det måste därför fortsatt vara möjligt att bedriva verksamheter som lotterier, bingohallar, secondhandaffärer och kaféer och att ha enklare försäljning vid idrottsevenemang. Man ska kunna bjuda på kaffe och kanske sälja en bulle till.

Lotterier bidrar varje år med stora summor till svenskt föreningsliv. Intäkterna är en viktig inkomstkälla som tryggar både verksamheten i sig och föreningslivets oberoende.

Särskilt viktigt blir det när vi ser hur regeringen och Sverigedemokraterna ger sig på bidragen till stora delar av civilsamhället. Utöver konsumentföreningen som jag nyss nämnde har man också dragit in stödet till de etniska organisationerna och fredsorganisationer. Civilsamhällets biståndsverksamhet rycks upp med rötterna, och studieförbunden, som finansierar större delen av svensk bildningsverksamhet, får också minskade anslag.

Fru talman! För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att värna goda villkor för de allmännyttiga lotterierna. Ända sedan spelmarknaden omreglerades har vi i Vänsterpartiet framhållit att lotterierna inte ska falla under samma regelverk som de stora nätkasinobolagen eftersom det är två helt olika typer av verksamhet.

Den grundläggande skillnad som finns mellan allmännyttig ideell verksamhet och ett vinstdrivande bolag måste också ge utslag i lagstiftningen. Det finns även anledning att göra skillnad på reglering utifrån hur riskfyllt ett spel är. De spelformer som ger störst risk för spelproblematik behöver ha ett starkare konsumentskydd och fler kontroller.

Det här var vi till största delen överens om över partigränserna. Men sedan har det i praktiken, när det hela ska genomföras, blivit ett väldigt omfattande regelverk även för de mindre lotterierna. Det som tidigare kunde hanteras av kontrollanter på Lotteriinspektionen ska nu genomlysas av utländska certifieringsföretag, och sedan ska alltihop översättas till svenska. Flera organisationer har fått avveckla sina lotterier på grund av miljonkostnader för den här certifierings- och licensieringsprocessen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Spelfrågor

Fru talman! Det är mot den här bakgrunden man ska förstå att flera remissinstanser vänder sig mot införandet av ett skriftlighetskrav. Det ger ökad administration för lotterierna, och därmed högre kostnader. Det drabbar i slutändan viktig ideell verksamhet, till exempel sociala insatser, barn och ungdomsidrott, verksamheter för personer med funktionsnedsättning eller forskning om olika sjukdomar.

Vänsterpartiet vill därför se att de negativa konsekvenserna av förslaget - ett förslag som vi ändå ställer oss bakom - vägs upp med att man minskar kostnaderna för de allmännyttiga licensinnehavarna på andra sätt.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 14, som berör just den här frågan.

Fru talman! I dag har många invånare ett mycket mer stillasittande liv än tidigare generationer. Det påverkar kondition och muskelstyrka och riskerar att försämra hälsan. En stor rörelseundersökning visade att vi tillbringar i genomsnitt åtta till tio timmar om dagen sittande. Särskilt skrämmande är att denna mätning visade att femåriga barn i Sverige är stillasittande runt nio timmar om dagen.

För Vänsterpartiet är det viktigt att förskolan fortsätter att ha ett stort fokus på lek, rörelse och utomhuspedagogik för att garantera att alla barn får röra sig tillräckligt och kan etablera hälsosamma vanor i en tidig ålder. I vår budgetmotion för 2024 lägger vi ett statligt stöd på 250 miljoner kronor per år till kommunerna för att stötta upprustningen och utbyggnaden av lekparker, spontanidrottsytor och parklekar.

En stor insats för att öka motionerandet och idrottandet står förstås det organiserade föreningslivet för. Sammanlagt är runt 4,5 miljoner i vårt land medlemmar i en friluftsorganisation eller en idrottsförening. Det är en mycket hög andel av befolkningen och en tradition att vara stolt över.

Situationen är alltså inte helt entydig. Sverige har ett stort bekymmer med stillasittande samtidigt som vi har en av de befolkningar i Europa som rör på sig mest. Det är självklart stora skillnader mellan olika grupper. En del är med i många föreningar och rör på sig mycket medan andra står helt utanför. Som så ofta spelar klass och kön roll för hur vi lever. Undersökningar av barns och ungas idrottande visar att det är barn till högutbildade som idrottar mest.

Av detta drar Vänsterpartiet slutsatsen att det krävs en blandning av olika politiska insatser för att skapa goda förutsättningar för en bra folkhälsa.

Fru talman! Låt mig börja med vikten av att skapa platser för rörelse. Det behövs bra stadsplanering hos kommunerna så att det finns tillgång till cykelvägar, upplysta motionsspår, simhallar, idrottshallar, parker och stadsnära skogar så att det blir enkelt att motionera i vardagen. Det behövs förstås också bra kollektivtrafik till såväl idrottsplatser som naturområden. Vi vill också höja anslagen för att underhålla vandringsleder och annan naturvård som kan öka tillgängligheten till naturområden.

När det gäller möjligheterna till idrott, motion och friluftsliv i skog och mark är det också viktigt att vår allemansrätt får vara fortsatt stark.

När Riksidrottsförbundet för några år sedan genomförde en enkät till sina medlemmar visade det sig att en tredjedel av föreningarna som bedrev barn- och ungdomsidrott hade platsbrist medan en fjärdedel av det totala antalet föreningar menade att de hade svårt att få tag på lokaler för sin verksamhet. Problemet fanns i både små och stora kommuner, och många föreningar uppgav att de inte kunde ta emot alla barn som var intresserade av att idrotta på grund av svårigheten att få till fler träningstider.

Det var också många, uppemot hälften av de svarande, som beskrev att det fanns stora renoveringsbehov i lokalerna de använde. Vi vet också sedan tidigare att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning och för parasporten är dålig i många idrottslokaler, så det är en viktig aspekt vid ny- eller ombyggnation.

Vänsterpartiet anser att det behövs ökade resurser till lokaler och även en nationell stödfunktion för att stötta kommunerna i arbetet med att få fram fler idrottsytor.

Fru talman! En annan viktig aspekt att belysa är den ekonomiska tillgängligheten till idrott. Det framgår av Centrum för idrottsforsknings årliga uppföljning av statens idrottsstöd att barn med högskoleutbildade föräldrar idrottar i större utsträckning än barn till föräldrar med endast gymnasieutbildning. Barn till ensamstående idrottar i mindre utsträckning än barn till sammanboende föräldrar, och tjejer med utländsk bakgrund idrottar minst av alla. Alltför många lämnar idrotten alltför tidigt. Vid elva års ålder deltar som flest barn i idrottsföreningar. Sedan sjunker medlemskurvan kraftigt. Kostnaden för att idrotta är ett av skälen till att barn och ungdomar lämnar idrotten.

Riksidrottsförbundet har också tidigare flaggat för att ekonomin ser dålig ut i många föreningar. Nio av tio föreningar som själva äger eller driver anläggning är oroliga för sin ekonomi. Det handlar om höga elpriser, räntor och hyror. Detta riskerar i förlängningen att leda till högre avgifter för att föreningarna ska klara sin ekonomi, vilket drabbar många barnfamiljer som redan har ett starkt pressat ekonomiskt läge.

För Vänsterpartiet är det angeläget att utjämna de ekonomiska klyftor som skapar skillnader i tillgången till en meningsfull fritid och i slutändan leder till ojämlik hälsa bland barn och unga. I vårt budgetförslag dubblade vi därför regeringens satsning på idrott i utsatta områden. Jag tror också att det aviserade fritidskortet är en insats som rätt utförd skulle kunna ge fler barn en meningsfull fritidssysselsättning. Vänsterpartiet har tidigare haft en reform som liknar denna för att erbjuda barn och unga gratis idrott, men den har vi lagt på is i väntan på att se hur reformen med fritidskortet faller ut.

Jag blir dock ganska oroad av de nya myndighetsrapporterna som visar på väldigt höga kostnader för administrationen av fritidskortet. Detta måste vi följa så att så mycket som möjligt av resurserna går till föreningslivet och barnen och inte till våra myndigheters it-system.

Bristen på ledare inom idrott och friluftsliv och lärare inom kulturskola har också nämnts när det gäller att kunna ta emot fler barn och unga. En viktig fråga som vi har lyft upp och som andra partier har motionerat om är att man skulle kunna ha samma villkor för friluftsorganisationer som för idrottsföreningar när det gäller arvodering av ledare. Skatteverket har här gjort lite olika bedömningar beroende på vilken typ av förening det är. Här skulle det behövas ett mer enhetligt regelverk så att alla får samma förutsättningar att rekrytera ledare.

Till detta kommer frågan om tillgång till lokaler och träningstider, som jag redan har nämnt, vilket riskerar att bli en bromskloss vid införandet av fritidskortet. Flera debattörer har redan tagit upp det, så jag lämnar det därhän.

Det var ändå ett positivt besked från regeringen att en del av de pengar som inte kommer att kunna användas för fritidskortet i år ska gå ut till föreningsliv och kulturskolor. Det är dock inte hela potten. Jag tycker att det skulle vara intressant att höra var resten av dessa miljoner kommer att hamna under innevarande år; fritidskortet kommer ju inte att vara på plats förrän 2025.

När det gäller friluftslivsföreningarna är utmaningarna delvis andra. Färre barn har i dag en uppfattning om vilka aktiviteter de kan erbjuda.

Friluftsdagar i skolan är inte längre obligatoriska. Det märks att det är mycket färre skolor som ordnar friluftsdagar. Skolan är en viktig arena för att nå alla barn och unga med information, inte minst om vad det organiserade friluftslivet skulle kunna innebära. Det handlar om att kunna gå med i en förening men också om att kunna vara i naturen på egen hand och känna sig bekväm med det. Jag tänker att detta också hänger tätt ihop med kunskapen om allemansrätten.

Det är väldigt viktigt att jobba med friluftslivspolitikens mål vad gäller skolans verksamhet. Det är det enda mål där som har backat när det gäller friluftslivspolitiken. Vi har motionerat om att vi tycker att Skolverket skulle få en mycket tydligare roll och ta ett ansvar för att jobba med detta.

Fru talman! Idrott kan skapa sammanhållning på olika sätt, som i en förening där man deltar som idrottare eller får chans att vara med som styrelsemedlem eller supporter. Men det gäller också för oss som är åskådare på distans, oavsett om det är hemma framför tv:n eller kanske vid en storbildsskärm i parken tillsammans med andra; man blir en del av något större. Landslagets eller den enskilda idrottarens framgångar blir också våra framgångar.

Tack vare det stora intresset för idrotten i Sverige och den breda folkrörelse som vi har skapat kring den kan vi, trots att vi har en liten befolkning, stå oss väldigt bra i den internationella konkurrensen. Det är roligt att se. Vi har både en välorganiserad breddidrott och framgångsrika elitidrottare.

Jag ser att min talartid börjar rinna ut, men jag vill ändå lyfta några förslag som vi i Vänsterpartiet har lagt fram när det gäller satsningar på just elitidrotten.

Under förra året rapporterades det en hel del om ohälsa hos våra elitidrottare. Det handlade om fysiska skador, som kan skapa långvariga problem, och även psykisk ohälsa, som kan uppstå efter en avslutad idrottskarriär. Många intervjuade beklagade att man inte fått tillräckligt stöd från sitt specialidrottsförbund när man mått dåligt. Det är väldigt viktigt att vi tar dessa berättelser på allvar och att det finns ett stödsystem. Det behövs en beredskap för att stötta idrottare när de avslutar sin karriär.

Vi tänker också att det måste vara möjligt att förbereda sig för dubbla karriärer redan som ung idrottare. Det måste gå att kombinera elitidrottande med högskolestudier för att ha något att falla tillbaka på. Riksidrottsförbundets satsningar tillsammans med en rad högskolor och universitet - riksidrottsuniversitet och elitidrottsvänliga lärosäten, som det heter - är jätteviktiga steg på vägen men rör främst utbildningar inom det idrottsvetenskapliga området.

Det finns också stipendier som delas ut till idrottare genom Svenska Spel och Riksidrottsförbundet. Detta är också en viktig del i att skapa goda förutsättningar.

Från Vänsterpartiets sida ser vi dock att den pusselbit som saknas handlar om våra trygghetssystem; de behöver funka bättre för dem som är elitidrottare. Vi har därför nu motionerat om att regeringen behöver kika på hur vi kan se till att vi har både ett pensionssystem och ett socialförsäkringssystem som fungerar för elitidrottare. Man behöver också se över CSN-reglerna och arbetslöshetsförsäkringen, akassan, så att de systemen kan anpassas till de speciella villkor som elitidrottare lever under.

Nu tror jag att jag har fått med allt jag behövde säga, fru talman. Men jag behöver också yrka bifall till vår reservation nummer 5.

Herr talman! Varje dag runt om i vårt land görs tusentals insatser av ideellt engagerade människor. Det tränas idrottslag, delas ut mat till behövande, tas emot joursamtal från människor i kris och ordnas studiecirklar och sociala aktiviteter av olika slag.

Civilsamhällets olika grenar samlar 6 miljoner människor i vårt land. Utan deras insatser skulle vårt samhälle bli sämre på alla sätt. De bidrar till demokratin, gemenskap och ökad bildning.

Utan våra folkrörelser och deras kamp för demokrati och allmän och lika rösträtt skulle vi inte stå här och debattera i dag. Det har funnits en bred politisk samsyn på värdet av civilsamhället i den här kammaren. Det är både med sorg och oro som jag ser att det inte längre är fallet.

Herr talman! Sedan regeringen tillträdde med stöd av Sverigedemokraterna ser vi en tydlig omsvängning. På område efter område gör regeringen och Sverigedemokraterna neddragningar som direkt påverkar människors möjligheter att bilda sig, organisera sig och påverka samhällsdebatten genom att göra sina röster hörda.

Tidöpartierna försämrar tryggheten och rättssäkerheten för människor med utländsk bakgrund och tar samtidigt bort bidragen till de föreningar som historiskt organiserat just de personerna. 18 miljoner försvann på ett bräde. Det är felräkningspengar i statsbudgeten men hela det statliga stödet till Sios, som funnits i 50 år som paraplyorganisation för etniska föreningar.

Man driver på för Natomedlemskap och ökad inblandning i internationella konflikter och tar samtidigt bort stöd till fredsorganisationerna. Den nationella konsumentorganisationen förlorar statligt stöd av oklara orsaker. Man bedriver en miljöpolitik som ökar de skadliga klimatutsläppen. Samtidigt utmålar man kritiska miljöorganisationer som hot mot demokratin.

Man vill försvaga den partipolitiska oppositionen genom att dra undan mattan för partipolitiska lotterier. Man skär rejält i studieförbundens bidrag. En tredjedel av det statliga stödet ska bort denna mandatperiod. Det senaste beskedet är att civilsamhällets del i biståndsarbetet kommer att förändras. 2 000 avtal rivs upp i år av Sida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mervärdesskatt

Det är kanske en förändring när det gäller arvsskatt och finansiering via Allmänna arvsfonden som står närmast på tur.

Herr talman! Utöver goda ekonomiska villkor behöver civilsamhället ha tydliga och lättolkade regelverk, både juridiska och skattetekniska, så att den ideella styrelsen lätt kan göra rätt.

Vi i Vänsterpartiet försöker ständigt hitta olika sätt att förbättra villkoren för civilsamhället. I vår motion som behandlas i skatteutskottets betänkande har vi uppmärksammat hur bristen på lokaler utestänger många som skulle vilja vara med i en förening. Framför allt är det idrottsföreningar som larmar om svårigheter att få tag i lokaler.

Sedan 2016 har det varit extra svårt för dem att hyra lokaler, eftersom Skatteverket då gjorde en ny tolkning av regelverket. Riksidrottsförbundet, som organiserar ungefär 3 miljoner personer i vårt land, ser en stor risk med den nuvarande situationen.

Bristen på lokaler kan tvinga fram en bolagisering av de ideella föreningarna. Vi vill att denna idrottsverksamhet ska bygga på medlemsdemokrati och inflytande. Det vore olyckligt om man skulle behöva gå den här vägen för att få fram träningstider till barn, unga och vuxna som vill aktivera sig.

Herr talman! Jag har tidigare varit med om att Vänsterpartiet tillsammans med andra partier i skatteutskottet - jag tror att det blev enhällighet till slut - fått igenom ett tillkännagivande om en förändring på skatteområdet som skulle gynna civilsamhället. Det handlade om slopandet av den så kallade internmomsen.

Jag tror att det förslag som vi har lagt fram i dag också kan anses ha fått ett positivt bemötande. Utifrån vad jag kan utläsa av svaret på vår motion, förslaget från Malin Danielsson i Liberalerna och Centerpartiets motion kan det finnas en samsyn i fråga om att underlätta för ideella organisationer att hyra lokaler, även om det i dag inte finns ett färdigt förslag från regeringen att ta ställning till.

Det är gott så, tänker jag. Frågan som jag ställer mig är bara: Vilka föreningar kommer att ha råd att betala för en lokal framöver om Tidöpartierna får fortsätta med sina nedskärningar av föreningslivet?

Fru talman! Positiv ska man vara. Jag är positiv till min läggning. Men man får inte vara naiv, utan man måste se de varningssignaler som kommer från kommuner och föreningsliv när det gäller denna satsning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

Ledamoten pratade om när Vänsterpartiet satt i regeringen. Vi har aldrig suttit i en regering men hoppas få göra det efter valet 2026.

I många år drev vi att det skulle in i skollagen att varje skola ska ha ett skolbibliotek. Det fick vi igenom, och 2010 kom lagändringen. Men det har visat sig att skolorna försöker runda detta, och därför måste lagstiftningen skärpas: Skolbiblioteken ska vara bemannade så att de är ett bra stöd i den pedagogiska verksamheten och tar plats i skolmiljön på ett bra sätt.

I mitt huvudanförande tog jag upp att de 40 miljoner man vill framhäva som något väldigt positivt i princip är en neddragning för folkbiblioteken. När vi budgetförhandlade med en tidigare regering avsattes 250 miljoner till stärkta folkbibliotek, så dagens summa är mindre.

Jag tror inte att en kulturkanon blir en jättehit eller att den främjar läsning eller läsförståelse. Men om man tror på den idén måste man se till att människor ges möjlighet att hitta de böcker som ska finnas på läslistorna, och då behöver man gå in på de praktiska detaljerna, vilket jag försöker lyfta fram.

Låt mig slutligen påminna ledamoten om att folkbildning är ett stort område. För många unga är till exempel musikverksamheten inom studieförbunden mycket viktig, men här sker också nedskärningar. Anledningen att vi inte är så positiva och hoppfulla är att vi ser att regeringen skär ned på många områden inom civilsamhället, vilket oroar oss.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt någon fråga från ledamoten, så jag tänker att jag spånar lite fritt på någon sorts tema som Emma Köster anför. Självklart kan man inte nämna allt. Det pågår jättemycket spännande, intressant och viktig kultur för barn och unga varje dag runt om i vårt land.

De nedskärningar vi ser inom kulturskolan är oroande, och därför har många ledamöter i dag har tagit upp dem. De hänger ihop med kommunernas tuffa ekonomi men också, som jag nämnde, med att många barnfamiljer har en svår situation och inte har möjlighet att låta barnen delta i fritidsaktiviteter inom vare sig idrott eller kultur.

Fritidskortet skulle kunna vara en bra satsning. Jag har många gånger debatterat det med Roland Utbult, och jag är försiktigt positiv. Att få hem ett kort där man ser att man har rätt att delta i kulturskola eller idrottsförening kan vara bra. Men problemet är det som Kristoffer Lindberg tidigare nämnde, nämligen att vi inte ser hur detta kommer att genomföras på ett sätt som blir bra för föreningslivet och kostnadseffektivt. Det riskerar också att bli mycket administration.

Det som framför allt oroar oss är att kulturskolor och idrottsföreningar inte har kapacitet att ta emot alla för att det saknas träningstider, lokaler, ledare och utbildade pedagoger. Risken är att de 750 miljonerna bara subventionerar de barn som redan i dag har en plats i en fritidsaktivitet, till exempel kulturskola. Staten kommer att subventionera dem som redan har råd om inget görs för att lösa allt det andra. Detta är en viktig fråga som regeringen måste ta tag i.

Fru talman! Det är samhällets ansvar att ge alla barn och unga i landet lika goda möjligheter att bygga vidare på den första upptäckar- och skaparglädjen som vi kan se hos små barn. Vi behöver uppmuntra lusten att söka kunskap och lära sig nya saker, vidga sin värld och ta del av nya sammanhang. Det är därför grundläggande att alla barn under hela sin uppväxt har tillgång till kulturella verksamheter där de själva är skapande men också att de får uppleva professionellt utövad kultur inom olika genrer.

Det finns stora skillnader när det gäller barns tillgång till kultur i dag. Kommer du från ett hem med höga inkomster och har högutbildade föräldrar är chansen mycket större att du har fått gå på teater eller en konsert än om dina föräldrar har arbetarbakgrund. Det är också mycket större chans att du går kurser hos kulturskolan om dina föräldrar är födda i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

Trots att det finns ett nationellt mål om att särskilt prioritera barns och ungas tillgång till kultur finns det i dag inget systematiskt och samlat arbete för att nå det målet. Det finns inte ens samlad nationell statistik att utgå ifrån om man vill mäta hur det går med målet.

Fru talman! Så här kan det inte fortsätta. Vi har både FN:s barnkonvention, som säger att alla barn har rätt till kultur, och våra egna nationella mål att arbeta utifrån. Från Vänsterpartiet vill vi se rejäla och effektiva satsningar både på barns eget skapande och på deras tillgång till professionell scenkonst och andra kulturupplevelser.

En utmärkt arena för att nå alla barn är förstås skolan, som dessutom har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag att jämna ut de skillnader som olika uppväxtvillkor ger. Men bara i två av landets regioner och i ett fåtal kommuner finns i dag en kulturgaranti som garanterar alla elever ett visst antal scenföreställningar under skoltiden och ibland även insatser från Skapande skola. Andra elever kan gå hela sin skolgång utan att komma i kontakt med en scenkonstföreställning eller göra ett museibesök, trots att styrdokumenten för olika skolformer betonar vikten av att elever får möta kultur i skolan.

Många lärare är positiva till att till exempel ta del av museernas utställningar och material, men ekonomi, tidsbrist och geografiska avstånd utgör hinder för att de ska kunna realisera det.

Riksantikvarieämbetet fick i uppdrag för några år sedan att undersöka vad som krävs för att öka interaktionen mellan skolan och kultursektorn, och man konstaterade att det som saknas i styrkedjan är någon som följer upp barnens rätt till kultur i skolan. Vänsterpartiet föreslår därför två reformer: en nationell scenkonstgaranti och en utredning om en ny yrkesroll i skolvärlden i form av en kulturpedagog. Vi vill att varje skola ska ha tillgång till en kulturpedagog som kan vara länken mellan skolan och kulturen och garanten för att kulturella uttryckssätt integreras i undervisningen, att eleverna får ta del av scenkonst och att det blir ett utbyte mellan skola och kulturinstitutioner som till exempel länsmuseer eller länsteatrar.

När det gäller en scenkonstgaranti behöver vi bara gå till vårt grannland Norge för att få exempel på hur man kan jobba på ett bättre sätt. Där finns en nationell samlande aktör, Scenekunstbruket, som väljer ut högkvalitativa föreställningar för barn och ungdomar. Sedan nästan 20 år är organisationen nationell samordnare för att sprida produktioner genom en reform som kallas Den kulturelle skolesekken. De utvalda föreställningarna förmedlas vidare till regionerna och kommunerna. Det är ett välfungerande system sedan lång tid tillbaka.

Man kan då fråga sig hur det ser ut i Sverige. Jo, här visar organisationen Assitej att i dagsläget behöver svenska kulturarbetare själva jaga skolor, ansvariga lärare, kultursamordnare och bidrag i 290 kommuner och 21 regioner. De ska marknadsföra sig, delta på utbudsdagar och själva schemalägga turnéer. Allt detta kan man få hjälp med i Norge. Vänsterpartiet vill utreda hur man skulle kunna få till ett mer systematiskt sådant arbete i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

Det finns i dag anslag genom till exempel Kulturrådet och kultursamverkansmodellen som skulle kunna användas för att införa en nationell kulturgaranti för alla barn från förskolan till gymnasiet. Vad är det som hindrar regeringspartierna från att säga ja till en utredning om att införa den norska modellen i Sverige? Det vet jag inte riktigt.

Förra året föreslog Vänsterpartiet det här i riksdagen och fick nej. I år är det Socialdemokraterna som lägger fram ett sådant förslag. Därför har jag ställt mig bakom deras motion och därmed reservation nummer 1, som jag yrkar på.

En annan insats och välbehövlig reform som är viktig i skolorna är bemannade skolbibliotek. Här har regeringen faktiskt gjort några bra ansatser, men jag vill ändå kommentera det som ledamoten från Moderaterna framförde tidigare om att 40 miljoner ska gå till folkbiblioteken. Under mandatperioden när Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade budgetsamarbete lades 250 miljoner på satsningen Stärkta bibliotek. Av den är alltså bara de 40 miljoner kvar som Emma Ahlström Köster nämnde. Det är en mycket lägre summa till folkbiblioteken än vad som fanns under tidigare mandatperioder.

Fru talman! Några ord om kulturskolan. Det är redan många som har talat om den här i dag, så jag drar ned lite grann på det jag hade tänkt säga. Vänsterpartiet anser att de nationella 100 miljoner som det har talats om och de 200 miljoner som fanns under en period var väldigt välbehövliga för att kulturskolorna skulle mäkta med ett utvecklingsarbete. En hel del har tagit bort sina avgifter helt, breddat sitt kursutbud och nått nya grupper.

Många kulturskolor har gjort ansatser för att nå barn med funktionsnedsättning, som varit underrepresenterade i kulturskolan under många år. En ganska liten del av totalbudgeten för kulturskolan har alltså gett väldigt stor, väldigt positiv utväxling. Vi vill fortsätta det arbetet och stötta kommunerna. Vi tycker också att stödet ska ligga på den nivå som flera har nämnt tidigare, alltså 200 miljoner, som under pandemin.

Vi tycker att det behövs en injektion för att få bort eller få ned avgifterna. Det är inte bara kommunerna som har en tuff ekonomisk situation, utan barnfamiljerna har det också väldigt tufft, och i dag är det få barn från familjer med dålig ekonomi som har möjlighet att gå en kurs på kulturskolan. Vi vill satsa på att stötta kommuner som vill ta bort avgifterna. Det lägger vi 300 miljoner på i vår pott.

Flera ledamöter har lyft fram de långa köerna till kulturskolan. Vi vill satsa på att utbilda fler kulturskolepedagoger. Det fanns en satsning som hette Kulturskoleklivet, som tyvärr var underfinansierad. Det är långa köer i tre av fyra kommuner. Det behöver lösas för att få ordning på situationen.

Fru talman! Jag vill återknyta till det som jag inledningsvis sa om FN:s barnkonvention, där man slår fast att alla barn och unga har rätt till kultur. Det är tydligt att kulturupplevelser stärker barn på olika sätt. För dem som lever under svåra förhållanden kan en bok, en stunds målande eller att få uppleva teater ge en stunds andrum och möjlighet att tänka på annat. Men det kan också vara ett redskap för att bearbeta egna upplevelser och skapa hopp.

För några veckor sedan möttes vi ledamöter av protesterande clowner här utanför riksdagen. Det var organisationen Clowner utan gränser som höll upp en banderoll för oss alla att läsa. Budskapet var väldigt tufft. Det stod: "Snart finns inga barn kvar att spela för." De stod här för att påminna riksdagens ledamöter om att vi behöver göra mera för att stoppa mördandet av barn i Gaza. Organisationen har i många år haft en verksamhet i Gaza. Deras cirkus- och yogacenter jämnades med marken under kriget nu. Det var mycket glädjande att de i förra veckan meddelade att de är tillbaka i Gaza för att fortsätta jobba med barn som verkligen behöver glädje i sin vardag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

En annan organisation som har svenskt stöd är Frihetsteatern, som har funnits i flyktinglägret i Jenin på Västbanken. De har haft stöd från Sida och svenska kulturintressenter. Där har barn fått en samlingsplats sedan 2006, men i december kunde vi läsa i Svenska Dagbladet att flera av deras medarbetare har dödats. Teaterpedagoger har fått sina hem genomsökta. Hela ledningen för Frihetsteatern fördes bort, och teatern har tagits över av den israeliska armén. Detta pågår alltså på Västbanken.

Genom att beröva barn kultur berövar man dem även glädje och framtidshopp. Sveriges riksdag behöver stå upp för ett stort och starkt bistånd som stärker arbetet med barns rättigheter och deras tillgång till kultur världen över. Vi behöver göra det arbetet tillsammans med civilsamhällets organisationer. Självklart måste vi också agera kraftfullt för ett eldupphör i Gaza och för att få stopp på våldet från bosättare och israelisk militär, både i Gaza och på Västbanken.