Stefan Olsson

Fru talman! Tack, ledamoten, för förtydligandet om vilken roll jag spelar och vem jag företräder här i parlamentet! Jag vill gärna påpeka vilken roll jag har för att det underlättar för förståelsen hos allmänheten för att det är skillnad mellan riksdag och regering och att riksdagsmajoriteten inte alltid nödvändigtvis är regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Verksamheten i Europeiska unionen under 2022

Jag har lyssnat på ledamoten Lundgrens förslag om att upphävandet av en ratificering skulle kunna vara ett alternativ. Jag har själv inte reflekterat över detta förslag tidigare, men det är naturligtvis något jag nu ska ta med mig. Det kan vara en väg så god som någon annan. Men en sanktionspolitik skulle också kunna fungera. Jag är öppen för förslag, för även i ett tidigare replikskifte med en annan ledamot har vi konstaterat att nästan ingen Kubapolitik fungerar.

Fru talman! Jag företräder inte regeringen, utan jag företräder ett av partierna i utskottsmajoriteten och kan därför inte svara på vad regeringen bör göra.

Men när det gäller avtalet vill jag minnas att Centerpartiet har menat att man borde kunna utvärdera effekterna av det för att se om vi ska jobba vidare med avtalet eller inte. Jag skulle därför initialt vilja ställa en motfråga till ledamoten: Har avtalet haft någon effekt så som det var tänkt? Betyder det någonting? Är det ett verktyg som verkligen är effektivt?

Fru talman! Texten i utskottsbetänkandet är alltså inte regeringens, utan utskottsmajoritetens. Det sitter fyra partier i utskottsmajoriteten - inte i regeringen. Jag vill bara förtydliga detta för dem som lyssnar.

Men om jag lär mig någonting av detta replikskifte är det att ledamoten Svennelings uppfattning är att ingen politik gentemot Kuba har fungerat, oavsett om den har varit hård eller snäll. Då kan ju inte heller den linje som utskottsmajoriteten företräder sägas vara sådan att vi vet att den skulle vara sämre än den som har förts tidigare. Vi vet dock att flera decennier av försök med dialog inte har förändrat regimens inställning ett dugg.

Fru talman! När det gäller att försöka få till någon form av förändring av regimen på Kuba har den hittills förda politiken visat sig vara helt meningslös, oavsett vad man har prövat. Sverige har under många decennier försökt ha relationer av utbyte, men ingenting händer när det gäller Kuba. Vi skulle mycket väl kunna pröva en hårdare linje framöver.

När det gäller att Kuba skulle hamna i klorna på de ondskefulla diktaturerna är det ett faktum att Kuba redan från början var i händerna på den ondskefulla diktaturen Sovjetunionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Verksamheten i Europeiska unionen under 2022

Kuba är inte ett stort hot mot världsfreden i sig. Jag kan inte säga vad vi ska göra med Kuba, men den politik som Vänsterpartiet nu vill att vi ska fortsätta med - det vill säga att föra dialog, att vara snälla och att tro att de ska ändra sig - har ju inte heller funkat. Jag vet inte riktigt vad ledamoten vill ha i stället.

Fru talman! Betänkandet vi debatterar i dag handlar om regeringens årliga skrivelse till riksdagen om verksamheten i Europeiska unionen, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Under 2022 hade vi regeringsskifte i Sverige, och ansvaret för det gångna årets EU-politik är därför delat. Riksdagens beröm och kritik faller ungefär jämnt på majoritet och opposition.

Så vad hände under 2022? Ja, det som överskuggat allt annat är såklart kriget i Ukraina. Året hade knappt börjat innan Ryssland kastade allt vad anständighet heter över bord och startade det största anfallskriget på europeisk mark sedan andra världskriget.

EU kom att sättas på prov. Skulle unionen hålla ihop? Det kan inte uteslutas att Rysslands president Vladimir Putin tänkte sig att EU skulle splittras när han drog igång invasionen. Flera EU-länder, däribland det största, Tyskland, var ju stora importörer av naturgas. Och Ryssland hade redan 2014 angripit Ukraina utan att EU egentligen hade gjort något. Visst, sanktioner mot Ryssland fanns, men de var inte värre än att de gick att leva med.

Men vad blev utfallet? Det blev tvärtom. Invasionen orsakade inte splittring utan blev den hink med isvatten över sig som EU-länderna behövde för att vakna upp, se realiteterna och sluta sig samman. Det tog förvisso några veckor av yrvakenhet innan EU-länderna till fullo förstod vad som stod på spel och innan världen också kunde se med vilken kraft Ukraina försvarade sig självt.

Ryssland misstog sig, och i dag står EU mer enat än någonsin. Unionens och de enskilda medlemsstaternas stöd till Ukraina har varit överväldigande. När det stod klart att många ukrainare behövde sätta sig i säkerhet aktiverade unionen massflyktingsdirektivet utan krångel. Fyra miljoner ukrainare har på så vis lyckats rädda sig undan kriget.

EU och dess medlemmar har därtill stöttat Ukraina militärt, finansiellt och humanitärt med en summa som vid överlämnandet av regeringens skrivelse uppgick till 19,7 miljarder euro. Medlemsstaterna har därtill givit Ukraina krigsmateriel, ammunition och hjälpt till med att träna och utbilda ukrainska soldater. Men verkligen värt att nämna ur ett renodlat EU-perspektiv är det gemensamma beslutet att avveckla unionens beroende av den ryska gasimporten. Beslutet att anta planen REPowerEU får sägas vara en milstolpe i unionens historia - kanske inte unionens stoltaste ögonblick men dess nyktraste. REPowerEU, som antogs under våren 2022, syftar till att en gång för alla bryta med det sjuka beroendet av den ryska gasen. Gasimporten var ett strategiskt missgrepp och borde ha avvecklats för länge sedan, men nu ser det äntligen ut att bli gjort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Verksamheten i Europeiska unionen under 2022

Fru talman! Sverige gick med i EU 1994, och vi har nu snart tre decennier att blicka tillbaka på. Är svenskarna nöjda med medlemskapet?

Vi vet att EU fortfarande framstår som en mystisk byråkratisk koloss långt bort från vårt eget land. Vi lever med GDPR och andra regler som vi egentligen inte förstår syftet med. Och vi har svårt att förstå varför frågor som har med svensk skog och svenskt vildmarksliv att göra ska vara reglerat av människor som knappt verkar ha sett en riktig gran ens på bild. Ändå är det folkliga stödet för EU-medlemskapet det största som har uppmätts sedan Sverige gick med.

SOM-institutet presenterade tidigare i år siffror på vad allmänheten tycker om unionen. På frågan om Sverige alltjämt bör vara medlem svarade 68 procent ja och endast 11 procent nej. Vidare frågade SOM-institutet även vad allmänheten tyckte om en eventuell svexit, det vill säga vad man tycker om att Sverige ska utträda ur unionen. Endast 12 procent tyckte att det var en bra idé. 66 procent svarade att det var ett dåligt förslag. Siffrorna kan inte tolkas på annat sätt än att EU numera är en naturlig del av svenska folkets liv.

Men visst finns det ändå rum för förbättringar. Sverige har rykte om sig att vara mer noggrant än andra länder när det gäller att implementera EU-regler. Ordet överimplementering brukar användas. Det är därför glädjande att regeringen har aviserat att ett implementeringsråd ska inrättas, som ska arbeta med att se till att EU:s regler på ett smidigare sätt än i dag kan införlivas med svensk lagstiftning.

Fru talman! Vi hade alla önskat att kriget i Ukraina aldrig hade brutit ut, men när det nu ändå är ett faktum kan vi konstatera hur betydelsefullt EU är i världspolitiken. Kriget handlar ju inte längre bara om Ukrainas överlevnad utan även om vilken rättsordning världen i stort ska leva efter. Det har i denna kamp visat sig att EU är en betydligt viktigare global maktspelare än vad unionen själv tidigare har förstått. EU är inte ett land och kan därför aldrig agera med samma omedelbara kraft på världsarenan som USA kan göra, men när EU:s medlemsstater agerar gemensamt har det stor betydelse.

Rysslands första angrepp på Ukraina 2014 kom ju som bekant som en följd av att Ukraina ville underteckna associeringsavtalet med EU. Avtalets viktigaste syfte var att förbättra handelsrelationerna mellan Ukraina och EU, men det sågs av Kreml som ett hot mot det ryska väldets överlevnad.

EU är inte längre bara en samarbetsorganisation för frihandel och ekonomi utan är också en global maktspelare. Som sådan är det rimligt att vi i EU skaffar oss en gemensam uppfattning om vilken unionens globala roll ska vara. Detta är alltjämt något oklart. Det här är inte platsen att reda ut den saken till fullo, men som exempel kan nämnas att det framgent kommer att vara av största vikt att EU visar sitt stöd för demokratierna i Stilla havet, som alla fruktar ett eventuellt aggressivt kommunistiskt Kina i framtiden. EU har ett mycket stort handelsutbyte med Kina, och det är därför av vikt att vi redan nu förklarar att unionen inte kommer att låta sig utpressas om det kommer till en större militär kris i Stilla havet. EU hade behövt förklara detta tydligare visavi Ryssland. Vi behöver inte begå samma misstag igen.

Fru talman! Det ryska angreppet på Ukraina är oprovocerat, orättfärdigt och olagligt. Det är en stor sorg att det ukrainska folket ska drabbas av krig på detta sätt. Men ett ljus i mörkret är att utrikesutskottets betänkande som vi debatterar i dag har kunnat läggas fram i enighet, med stöd från alla riksdagens partier.

Kriget har med rätta upprört svenska folket, som genom sina ombud i riksdagen rest sig som en man - det är inte ofta man kan använda det uttrycket eftersom vi är oeniga i så många andra politiska frågor, men här passar det - för att protestera mot det ryska anfallskriget. Enigheten är total. Samtliga partier i riksdagen fördömer kriget, fördömer de ryska krigsbrotten och står eniga bakom Sveriges stöd till ukrainska folket.

Allt detta är viktigt att säga eftersom vi kan utgå ifrån att utländska underrättelsetjänster följer vad vi säger här i kammaren för att se om det finns någon liten glipa att utnyttja för att försvaga trovärdigheten i vårt stöd till Ukraina. Men det gör det inte. Vi är eniga.

Sveriges stöd till Ukraina sedan invasionen förra året är nu uppe i mer än 21 miljarder kronor. Av dessa består det militära stödet av omkring 17 miljarder. Resterande del består av stöd i form av humanitär hjälp, civil krishantering och finansiellt stöd till den ukrainska statskassan. Omkring 50 000 ukrainska medborgare befinner sig som flyktingar i Sverige.

Sverige agerar aktivt inom EU och FN till stöd för Ukraina och har varit drivande för att få till maximalt hårda sanktioner mot Ryssland.

Sverige arbetar nu också för att vi efter kriget ska få en omfattande och gedigen rättsprocess där de ansvariga för de många ryska krigsbrotten ska kunna åtalas och dömas. Sverige har ökat sin finansiering till Internationella brottmålsdomstolen, ICC, och ställer upp med både åklagare och utredare. Vi arbetar även för att en särskild krigstribunal ska inrättas för själva aggressionsbrottet, det vill säga anfallskriget. ICC har inget mandat att åtala för sådana brott, men det är uppenbart för var och en att Rysslands angrepp på Ukraina är olagligt. Att ansvariga ryska politiker ställs inför rätta är därför mer än rimligt.

Det är inte bara svenska staten som är engagerad. Civilsamhällets organisationer har på samma sätt varit mycket aktiva. Nybildade hjälporganisationer har kommit till för att förse ukrainska armén med sjukvårdsmateriel och lastbilar. Insamlingar görs för att skicka dieselgeneratorer som ska förse befolkningen med el där de ryska terrorbombningarna har slagit ut elförsörjningen.

Överallt där man går i vårt land kan man se ukrainska flaggor. På kavajslagen bärs den ukrainska flaggan tillsammans med den svenska. Sveriges stöd till Ukraina är således kompakt och enigt.

Av beslutstekniska skäl föreslår utrikesutskottet att riksdagen avslår inkomna motioner, men det görs alltså i enighet med hänvisning till att det som efterfrågas i motionerna redan är under genomförande.

Fru talman! Låt mig nu säga några ord om den motion som Sverigedemokraterna har lagt fram rörande Sovjetunionens iscensatta massvält som drabbade Ukraina under åren 1932 och 1933 och som bär namnet holodomor. Sverigedemokraterna har föreslagit att riksdagen ska begära av regeringen att Sverige ska uttala att holodomor ska klassas som ett folkmord. Sverigedemokraternas intention bakom motionen är inte svår att förstå och sympatisera med. Den framtvingade massvälten har uppenbara likheter med den bombkampanj som Ryssland i dag utsätter Ukraina för. Då ville man att ukrainarna skulle svälta, nu att de ska frysa.

Ett symboliskt ställningstagande från riksdagens sida skulle på så vis vara en god manifestation till stöd för Ukraina. Emellertid finns även andra aspekter att beakta för ett parlament när det gäller historiska massövergrepp.

Juridiskt sett är folkmord en specifik term som definieras av FN:s folkmordskonvention från 1948, och god juridisk sed stadgar att man inte tillämpar nya lagar på gamla brott. Vi kallar detta för legalitetsprincipen. Sverige är en rättsstat, och som sådan agerar den med hjälp av lagar. Lagarna är statens verktyg.

Ska vi därför vara den noggranna rättsstat som vi vill vara måste vi ha en rättslig ordning för hur och när vårt parlament ska besluta om hur historiska händelser ska klassificeras. Vi har ingen sådan ordning i vår författning, och vi bör inte gå på i ullstrumporna och fatta symboliska beslut som visserligen känns bra men som inte har juridiskt bindande kraft.

Därutöver bör vi från riksdagens sida även vara försiktiga med att göra oss till en del av den akademiska diskussion som alltid förs om historiska händelser. Den svältkampanj som Josef Stalin utsatte Ukraina för var inte endast menad för den ukrainska befolkningen utan drabbade även människor exempelvis i Kazakstan.

Forskningen omkring svältkampanjen pågår ständigt, och det är inte ett parlaments uppgift att försöka fastställa vad som skett i det förflutna. Det är en uppgift som bäst utförs under fria former där forskare och allmänhet själva väljer de ord som ska beskriva massövergrepp. Forskarna behöver frihet att lägga till nya fakta och omtolka händelseförlopp utan att känna att den politiska makten står och tittar dem över axeln.

För Moderaternas del ser vi att holodomor har alla de karaktärsdrag som gör att man kan tala om händelsen som ett folkmord i allmänna ordalag. Ingen seriös aktör förnekar dess existens. Det behövs därför inte någon politisk insats för att kräva att dolda fakta tas fram eller att tidigare hemliga arkiv öppnas. Av juridiska och forskningsmässiga skäl menar vi därför att riksdagen bör avstå från ett formellt beslut om att klassificera holodomor som folkmord.

Fru talman! Ingen utrikespolitisk fråga har större betydelse för världen just nu än att Ukraina överlever som självständig nation, främst för ukrainarnas egen skull. På samma sätt som alla andra folk förtjänar de att leva i fred och frihet. Men det handlar också om världen i stort och om Sverige. Vi ska aldrig mer ha en världsordning där den starke har rätt att slå den svage bara för att han är starkare.

Jag vill tacka riksdagens partier för ett gott samarbete och yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till biståndsministern. För inte alltför länge sedan fick jag syn på en annons i mitt Facebookflöde från den svenska streamingtjänsten Draken Film. Intressant, tänkte jag, att en svensk streamingtjänst försöker konkurrera med HBO och Netflix, och dessutom med kvalitetsfilm. Men det måste vara dyrt, tänkte jag, så jag skulle kolla vilka som står bakom detta. Jag gick till Draken Films hemsida, och döm om min förvåning när det då visade sig att Sida är en av sponsorerna bakom denna streamingtjänst. Hur kan det vara möjligt?

Jag konstaterade att bakom Draken Film står den ideella föreningen Göteborg Film Festival. Tydligen har denna filmfestival på något sätt lyckats komma över biståndspengar. Om jag förstår saken rätt är det för att jobba med filmare i länder med begränsad yttrandefrihet, men det är inte den typen av filmer som förekommer på streamingtjänsten.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga hur regeringen arbetar för att stoppa detta läckage av biståndspengar.

Herr talman! Äntligen är vi kvitt myten om den svenska neutraliteten och alliansfriheten! Vi kan äntligen lägga denna villfarelse bakom oss. Alliansfriheten tjänade aldrig Sverige väl. Sverige har undgått krig genom att vi har haft ett gynnsamt geografiskt läge och varit påpassligt undfallande när det behövts.

Det fanns skäl för Sverige att välja en neutral position efter andra världskriget när Sovjetunionen tvingade på Finland den förnedrande vänskaps- och biståndspakten. Men det är känt att Sverige under Tage Erlanders ledning var villigt att lämna alliansfriheten till förmån för en nordisk försvarsunion. Danmark och Norge hade ju också varit alliansfria vid inledningen av andra världskriget, men Tyskland hade inte respekterat det.

Men Erlanders alliansfrihet var aldrig en äkta sådan, för samtidigt som han sa till svenska folket att vi var neutrala inledde Sverige ett hemligt försvarssamarbete med Natoländerna. Det hemliga samarbetet var emellertid aldrig mer hemligt än att Sovjetunionen mycket väl visste vad som pågick. Det var bara svenska folket som inte fick veta något.

När kalla kriget tog slut borde Sverige därför ha gått med i Nato, men myten om det underbara neutrala landet var då så fast rotad hos svenska folket att ingen förändring kunde genomföras. Myten om alliansfrihetens välsignelse gjorde därför att Sverige och Finland drog fel slutsatser om den ryska imperialismen, som fanns där hela tiden. Den började inte förra året. Den började redan 1994 med första Tjetjenienkriget. President i Ryssland var då Boris Jeltsin. Revanschismen fanns där redan från början.

Sverige och Finland har under denna tid lämnat ett stort gap i det som kallas Natos nordöstra flank. Vår ovilja att göra gemensam sak med våra demokratiska grannar har invaggat Putinregimen i en känsla av trygghet. Det har gjort att den tyckt att den kan göra som den vill på det som den anser vara sin bakgård. Det har ökat dess aptit på makt. Det har gjort att den gör anspråk på att ha en intressesfär.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

År 2008 attackerades Georgien. År 2014 attackerades Ukraina första gången. Det är då inte konstigt att Putinregimen vågade sig på ännu ett anfall mot Ukraina.

Herr talman! Det gläder mig ändå att fjällen för ögonen föll med förra årets invasion. I dag har en majoritet av Sveriges riksdag en klar blick över hur farligt Ryssland är och vad som behöver göras för att försvara Sverige och Europa. Jag är hjärtinnerligt glad över att den falska historieskrivningen om neutralitetspolitikens välsignelse nu äntligen kan kastas i papperskorgen.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Min egen erfarenhet av politik kommer från den lokala nivån. Jag är före detta regionpolitiker, och jag har många gånger ställts inför en situation där man måste berätta för mottagare av pengar att det inte blir så mycket som de hade tänkt sig det närmaste året och ibland även att man har tagit bort pengar för att man har prioriterat en annan del av budgeten. Då säger man det ärligt: Vi har valt att prioritera ett annat angeläget ändamål.

Törs man inte göra den typen av prioriteringar ska man nog inte vara politiker. Om man inte gör detta måste man ju gå till de andra och säga att de inte får några pengar. Vi måste alltid välja mellan olika alternativ.

Herr ålderspresident! Först och främst vill jag bara påpeka att ärendet för dagen handlar om att granska den förra regeringens politik och inte den kommande biståndspolitiken, även om jag har förstått att det är vad ledamoten Thorell vill prata om.

Då ska jag kort besvara något av detta.

Det är alldeles riktigt att den nya majoriteten överger enprocentsmålet eftersom vi inte har som mål att betala ut så mycket pengar som möjligt. Däremot är biståndsbudgeten fortfarande mycket stor. Den kommer att ligga på 56 miljarder kronor per år de närmaste tre åren. Det är inte fullt en procent, men det är fortfarande väldigt mycket pengar.

Socialdemokraterna följer i sitt budgetförslag inte heller enprocentsmålet, så jag förstår inte riktigt kritiken på den punkten.

Sverige raserar naturligtvis inte den multilaterala biståndspolitiken på något sätt bara för att man genomför vissa förändringar. Det handlar om att man flyttar om i biståndsbudgeten, men det gör naturligtvis inte att något totalhavererar. Som jag berättade i mitt anförande lägger vi ungefär två tredjedelar av vår biståndsbudget på de multilaterala organisationerna. Det stora hotet om att FN nu inte skulle ha några pengar att röra sig med över huvud taget framstår faktiskt som något överdrivet.

Herr ålderspresident! Ämnet för dagens debatt är den hittills förda politiken inom biståndsområdet som rör Sveriges finansiella stöd till olika multilaterala biståndsorganisationer under åren 2019 och 2020. Bakgrunden är att riksdagen har tyckt att det har varit svårt att bedöma hur det multilaterala stödet har sett ut. Regeringen gör därför sedan några år tillbaka en särskild redovisning.

Skrivelsen har behandlats av utrikesutskottet, och inte oväntat finns såväl plus som minus att dela ut. Viktigt att påminna om är att det är den förra regeringens politik som granskas.

Låt oss börja med det som är bra och som jag räknar med att den nya regeringen kommer att fortsätta med.

Det är bra att Sverige har tagit ett stort ansvar för att finansiera de multilaterala samarbetsorganisationerna. Fördelen med att kanalisera bistånd genom FN:s olika organ är att stödet blir mer organiserat för mottagarländernas del. Jag tycker själv alltid att det är svårt att få överblick över den samlade biståndspolitiken för Sveriges del. Men jag antar att det är lika svårt när man ser den från mottagarsidan.

Bra har även varit att Sverige har hållit fanan högt och velat utmana andra länder att också finansiera de multilaterala organisationerna. Det finns ju en misstänksamhet mot dem på grund av att de sitter i New York och andra ställen långt bort från dem som finansierar dem.

Dessutom vet vi att det förekommit och sannolikt fortfarande förekommer korruption inom FN. Detta är ett stort problem för biståndets trovärdighet.

Generellt sett är det bra med samlade multilaterala insatser, och Sverige står tydligt för detta. Det kommer alltså inte att bli som ledamoten Thorell hävdade i sitt anförande, att den kommande multilaterala biståndspolitiken totalt havererar med en ny regering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer

Men låt oss nu också tala om problemen. Ett av dem är den totala volym som kanaliseras genom de multilaterala organisationerna. Hur vet vi när den ligger på rätt nivå?

I den skrivelse som vi debatterar i dag konstateras att det multilaterala biståndet omfattat 67 procent av den totala biståndsbudgeten, alltså 39 miljarder för år 2020. Det finns ingen motivering till att detta skulle vara den rätta nivån. Någonstans närmar man väl sig den övre gränsen där vi inte ska avsätta mer till multilateralt stöd, men var går den gränsen? Jag noterar att skrivelsen inte kan förklara detta, och man undrar då om den förra regeringen alls har reflekterat över saken.

På samma sätt finns det frågetecken om Sveriges framskjutna roll när det gäller stödet till olika organisationer.

Låt mig ta ett par exempel. Sverige var under 2020 största bidragsgivare till Världslivsmedelsprogrammet med 1,6 miljarder kronor, vilket motsvarade 22,8 procent av det totala kärnstödet till den organisationen.

Sverige var även under samma år största bidragsgivare till FN:s flyktingkommissariat UNHCR med 1,2 miljarder kronor, vilket motsvarade 13,3 procent av organisationens kärnstöd.

Därtill var Sverige näst största bidragsgivare till FN:s befolkningsfond, UNFPA, med 1,3 miljarder kronor, motsvarande 15,8 procent av organisationens kärnstöd.

Sverige är alltså inte bara en stor bidragsgivare utan i många fall den största, trots att vi är ett litet land. Det är självklart inte fel av Sverige att vilja vara bäst i klassen, men är vi det? Vad är det som gör att andra länder gör helt andra bedömningar?

Skrivelsen från regeringen förklarar inte varför det är på det viset. Det är en brist, för vi kan inte anta att andra länder - länder som vi alltid annars jämför oss med - har fel. Vi kan inte anta att Danmark, Nederländerna eller Frankrike har en sämre multilateral biståndspolitik än Sverige.

Ytterligare ett problem med förra regeringens redovisning har med den samlade bilden av det multilaterala samarbetet och transparensen att göra.

Biståndspolitiken lider generellt sett av att den är oöverskådlig och svår att begripa sig på för den som vill se hur skattepengarna används. Den multilaterala delen utgör här inget undantag. Till stor del måste man som företrädare för allmänheten lita på att de många samarbetsprojekten har kommit till i rätt ordning och får goda recensioner av revisionen. Men så är inte fallet. När Riksrevisionen under samma tid som skrivelsen handlar om granskade regeringens multilaterala biståndspolitik var den mycket kritisk.

Jag citerar: "Det framgår inte av UD:s underlag vilka omständigheter som har varit avgörande för regeringens beslut som rör kärnstöd. Till exempel framgår det inte hur styrkor, svagheter, möjligheter och risker med ett visst kärnstöd eller en viss multilateral organisation har vägts in i beslut eller påverkat föreslagna nivåer på kärnstöd."

Vidare säger man: "Det är dessutom svårt att veta vilka resultat kärnstödet kan ha bidragit till eftersom UD inte gör någon samlad dokumenterad uppföljning av enskilda kärnstöd eller organisationsstrategier."

Herr ålderspresident! Kritiken får sägas vara hård, och den tidigare statsministern Magdalena Andersson höll med om att det tyvärr var så sakernas tillstånd såg ut. För i svarsskrivelsen från regeringen skrev hon:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer

"Regeringen instämmer delvis i bedömningen att de underlag som ligger till grund för Sveriges beslut om kärnstöd kan bli tydligare."

Däremot riktade Riksrevisionen inte någon större kritik mot det multilaterala samarbete som sker genom Sida.

Herr ålderspresident! Den svenska biståndspolitiken saknar inte hjärta. Den saknar inte heller vilja. Den höga ambitionen är god, och den kommer att fortsätta med den nya regeringen. Men det finns alltjämt många frågor omkring hur väl detta fungerar, frågor som jag tror att de flesta önskar att det finns svar på.

Är det rätt att så mycket som två tredjedelar av biståndsbudgeten går till multilaterala samarbeten? Hur vet vi att det är rätt nivå? Om kärnstödet är den bästa formen av bistånd, varför går inte alla pengar dit? Den svenska multilaterala biståndspolitiken är annorlunda jämfört med alla andra länders. Hur kommer det sig? Och är det inte besvärande att Riksrevisionen efter idogt letande inte kan hitta underlag som förklarar hur regeringens olika satsningar på multilaterala samarbeten har kommit till?

(Applåder)

Fru talman! Tack till ledamoten Alexandra Völker för interpellationen och tack till utrikesministern för svaren!

Jag vill i mitt sista inlägg bara upprepa vad jag sa om att det krävs en så kallad behörig myndighet för att en terroristlistning ska kunna bli fallet.

Jag tycker att ledamoten Rojhan anförde ett exempel på en terroristhandling som skulle kunna föranleda en terroristlistning, nämligen attentatet mot en synagoga i Tyskland. Det är ett rimligt fall. Det är bara det att Sveriges regering inte kan besluta om en förundersökning i Tyskland i det här fallet. Sveriges regering är inte den behöriga myndigheten här, utan det är en åklagarmyndighet i Tyskland som måste göra detta. Om det inte sker finns det inte ett juridiskt fall enligt lagstiftningen så som den ser ut just nu.

Det är det här som är det juridiskt komplicerade. Därför är det inte en enkel process, och jag är inte alls förvånad över att det tar tid för EU att reda ut vad som faktiskt ska gälla så att vi till sist kan få enighet i EU även om hur juridiken ska se ut när vi väl terroristlistar revolutionsgardet.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för att han har redogjort för hur det ligger till med processen för att eventuellt terrorstämpla revolutionsgardet i Iran.

Jag är ledamot i utrikesutskottet, tillsammans med bland andra interpellanten Völker. Vi får ju väldigt mycket information från regeringen om hur denna process framskrider. Det har väl inte gått ett sammanträde i utskottet utan att dessa frågor har diskuterats. Jag är även ersättare i EU-nämnden, och inte heller där tror jag att ett sammanträde har passerat utan att nämnden har diskuterat dessa frågor när det har diskuterats utrikesfrågor.

Informationen från regeringen om hur denna process framskrider är alltså god, men varför dröjer det? Vi vill självklart ha en enig EU-linje - jag har förstått att detta även är Socialdemokraternas önskan, så som den har uttryckts i utrikesutskottet och i EU-nämnden. När ett land är ordförande i EU kan detta land inte vara det mest aktivistiska utan måste, som en ordförande ofta gör, lyssna och samla ihop den gemensamma ståndpunkten. Detta är inte alls ovanligt.

Det som framför allt rör till det hela är rättssäkerheten. Jag tycker att ledamoten Rojhan beskrev den juridiska situationen mycket väl. Grunden för terroristlistning är som sagt den gemensamma ståndpunkten - 931 tror jag är det rätta numret. Den talar dock inte om kränkningar av mänskliga rättigheter i allmänhet eller om allmänt dåligt uppträdande av en stat. Till exempel omfattas inte det ryska anfallskriget mot Ukraina av detta juridiska utrymme. Man kanske skulle vilja terrorstämpla Ryssland, men det går inte på grund av det här lagrummet - i alla fall inte i detta lagrum.

Varför är då rättssäkerhet viktigt även när man ska terrorstämpla och när man känner att man ska klämma till revolutionsgardet i Iran så att det skakar om? Jo, därför att rättssäkerheten alltid skyddar enskilda individer.

Som ledamoten Malm redogjorde för i sitt anförande är det iranska revolutionsgardet inte bara ett garde utan även en ekonomisk verksamhet. Detta är i och för sig ett skäl till att man ska terrorstämpla revolutionsgardet. Det kan dock finnas individer som, utan att vi riktigt vet varför, har någon form av koppling till gardet och som kan hamna i kläm om man inte gör detta på ett rättssäkert sätt.

Lagstiftningen säger att det måste finnas en behörig myndighet som inleder till exempel en förundersökning mot det iranska revolutionsgardet. Tyvärr kan utrikesministern inte inleda förundersökningar. Regeringen får inte bestämma att Åklagarmyndigheten i Sverige, eller i något annat land, ska inleda en förundersökning mot det iranska revolutionsgardet även om man så skulle vilja. Man är förhindrad att göra detta.

Därför, fru talman, tycker jag att vi ska låta denna process inom EU ha sin gång. Det kommer att komma ett svar på den här frågan i god tid.

Fru talman! I mitt anförande här i dag skulle jag vilja ta tillfället i akt att tala om Sveriges utrikespolitik i det långa perspektivet. När det gäller utrikespolitiken för de närmaste åren instämmer jag till fullo med vad som föredragits av utrikesministern i den utrikespolitiska deklarationen. På kort sikt är de viktigaste uppgifterna att hjälpa Ukraina att vinna kriget, se till att Sverige och Finland går med i försvarsalliansen Nato samt rusta upp vår egen försvarsmakt. Men vad händer när detta är gjort?

Blir det som vi vill vinner Ukraina tillbaka allt det territorium som gått förlorat sedan ockupationen av Krim. Det gör emellertid att Ryssland också kommer att stå som den stora förloraren. Hur kommer vårt förhållande till vårt stora grannland att vara då?

Det mesta talar tyvärr för att Putinregimen överlever. Såvitt vi vet finns ingen intern splittring inom regimen. Oppositionsledare som Aleksej Navalnyj sitter inlåsta, och ingen vågar anordna spontana demonstrationer. Men därtill får vi nog dessvärre räkna med att regimen också blir bitter och revanschistisk. Det är den redan i dag, och det blir knappast bättre efter en förlust i kriget mot Ukraina.

Militärt sett borde hotet från Ryssland närmast vara tillintetgjort när Finland och Sverige går med i Nato eftersom den sista luckan i det gemensamma försvaret av Nordeuropa därmed är tilltäppt. Men vi vet efter många exempel i historien, inte minst förra årets invasion av Ukraina, att beslut att gå i krig inte alltid kommer till som resultat av förnuftiga överväganden.

Vad som också kommer att hända när vi väl får fred i Europa igen är att fokus kommer att flyttas till Stilla havet. Det är ingen nyhet att Kina växer i ekonomisk och militär styrka, och det hade inte varit ett problem om det inte vore för att landet alltjämt kontrolleras av kinesiska kommunistpartiet. Sannolikt kommer den kommunistiska diktaturen att göra anspråk på att dominera sin omgivning. Den kommer att säga att den har rätt till en intressesfär och att mindre stater i dess närhet måste göra som de blir tillsagda.

Kommer Ryssland att kroka arm med Kina nu när västländerna kapar alla band? Det vet vi inte, men Ryssland har gas och olja som Kina behöver.

Hur ska Sverige navigera i denna framtid? Jag tror att vi får gå tillbaka till tiden för slutet av andra världskriget och fråga oss hur man tänkte då. För att säkra fred och stabilitet skapade man FN för att få en regelbaserad världsordning där konfliktlösning med våld är förbjuden, i kombination med att västmakterna slöt sig samman och bildade försvarsalliansen Nato. Västmakterna rustade också upp militärt, inte minst med kärnvapen, för att understryka att krig inte ska kunna löna sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Vad betyder detta för oss i dag? I korthet handlar det om att Sverige, inom ramen för EU och Nato där vi har våra närmaste vänner, bör driva på för att skapa sammanhållning inte bara inom Europa utan även med våra vänner på andra sidan planeten. Det faller sig inte alltid naturligt för oss i Europa att tänka på att vi också behöver försvara friheten borta i Stilla havet. Det kan uppfattas som något främmande att svenska flottan ska vara med och patrullera Taiwansundet, men jag tror att alla förstår vad jag menar. Om det är där gränsen mellan frihet och förtryck går är det där vi behöver vara om vi vill bidra till det gemensamma försvaret av friheten i världen.

Fru talman! Under de närmaste åren är det, som många talare denna dag redan har varit inne på, en prioriterad uppgift att säkerställa att Sverige är tryggt och att kriget i Ukraina får ett lyckligt slut. Men det kommer en tid därefter. Vi kommer att leva som granne till ett Ryssland som styrs av en bitter diktator, och vi vet att kinesiska kommunistpartiet smider planer för att öka sin makt. Vi ska därför inte tro att vi går en framtid till mötes där det råder lugn och harmoni, utan vi går sannolikt mot ett nytt kallt krig.

Krigsslutet i Ukraina kommer att vara som ett nytt 1945. Det kommer att vara startpunkten för en ny tid i världspolitiken. Låt oss därför göra som västmakterna gjorde 1945, men denna gång inte bara för Europas säkerhet utan också till stöd för demokratierna på andra sidan jordklotet. Kampen för friheten i världen kommer att kunna vinnas bara om demokratierna är starkare än diktaturerna i allt - ekonomiskt, militärt och moraliskt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).

Herr talman! Min fråga går till justitieministern.

I dagarna har vi fått läsa om krisen inom Socialdemokraterna i Botkyrka kommun, där människor som har kopplingar till gängkriminalitet kan ha infiltrerat partiet och därmed medverkat till att avsätta partiets gruppledare i fullmäktige, som där även är kommunstyrelsens ordförande.

I höstas kunde vi också läsa om turbulens i den politiska ledningen i Södertälje kommun. Partiet i centrum var då Kristdemokraterna. Även här påstås att infiltration av kriminella kan ha förekommit.

Kan det finnas anledning, justitieministern, att förstärka statens tillsyn av kommunerna för att omöjliggöra kriminella gängs försök att påverka politiken?

Fru talman! Min fråga riktar sig till finansministern.

I dag lägger vi regeringens svar på Riksrevisionens granskning av statsbidragen till kommunerna till handlingarna. Riksrevisionen är mycket bekymrad över hur de riktade statsbidragen egentligen fungerar. Regeringen hänvisar till den utredning som har tillsatts och som ska se över frågan. Den ska enligt direktivet presentera sina förslag våren 2024.

Eftersom de riktade statsbidragen verkligen är illa ansedda av kommuner och regioner undrar jag om finansministern kan säga något om hur arbetet med denna reform framskrider. Jag undrar även om det går att skynda på arbetet, så att utredningen presenterar sina förslag redan under 2023.

Fru talman! I inledningen av mitt anförande berättade jag att jag är nyvald riksdagsledamot. Jag satt alltså inte i riksdagen under den förra mandatperioden och har därför haft begränsade möjligheter till inflytande över detta.

Däremot har jag varit aktiv i Sveriges Kommuner och Regioner och där på bästa sätt arbetat för att motverka alla former av riktade statsbidrag. Nu är jag äntligen invald i riksdagen och ska fortsätta mitt arbete här.

Allmänpolitisk debattNärings- och regionalpolitik

Det är mitt svar på vad jag har gjort i den delen.

Fru talman! I detta mitt första anförande i kammaren som nyinvald riksdagsledamot skulle jag vilja tala om problemen med de så kallade riktade statsbidragen och hur de, tvärtemot vad det är tänkt, försvårar och försämrar för kommuner och regioner.

Min uppfattning är att staten behöver rensa upp bland bidragen och reglera dem kraftigt för att på sikt avskaffa dem helt och hållet.

Det kan tyckas märkligt att jag som under flera år arbetat som förtroendevald med sjukvårdsfrågor säger nej till statligt understöd till regionerna. Alla regioner har som bekant svårt att få ekonomin att gå ihop. Men min personliga erfarenhet, som jag vet att jag delar med hundratals regionråd och kommunalråd i landet, är att de riktade statsbidragen är mer till besvär än till nytta.

Jag talar här inte om de generella statsbidragen som är helt nödvändiga för att få den kommunala och regionala verksamheten att gå runt utan de riktade bidragen, där staten tänker sig att den ska understödja ett visst ändamål. Exempel på bidrag är "Undervisning under skollov och läxhjälp" och "Personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp".

Det är inte svårt att förstå att en skolminister eller socialminister vill dela ut särskilda bidrag som dessa. Ändamålen är ju i sig behjärtansvärda. Men det blir ändå fel. Jag ska kort nämna några av skälen till att bidragen inte fungerar som det är tänkt.

Ett första skäl är att bidragen är tidsbegränsade. De leder därför till att en kommun eller en region startar upp nya projekt som i ett senare skede saknar finansiering. Till en början gillar alla bidraget, men i samma stund som det upphör finns ingen planering för hur de nya verksamheterna ska rymmas inom budgeten.

Ett andra skäl är den omfattande byråkrati som bidragen orsakar. Det finns i dag tjänstemän som arbetar heltid med att söka bidrag. Det har till och med gått så långt att det finns företag som kan livnära sig på att hjälpa kommuner att söka statsbidrag. De riktade statsbidragen har blivit en industri i sig som bara handlar om hur man ska hantera dem.

Ett tredje skäl är att de riktade statsbidragen skapar ojämlikhet. Statskontoret har i sin granskning av statsbidragen kunnat visa att små kommuner - som av naturliga skäl har få tjänstemän - avstår från att söka bidrag, eftersom det är för mycket arbete med dem. Resultatet blir att dessa kommuner inte tar del av bidragen. Medborgare som har oturen att bo i en liten kommun blir alltså förfördelade.

Dessa problem har sedan länge varit kända inom det kommunala och regionala Sverige. Samarbetsorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner har under både borgerlig och socialdemokratisk ledning kritiserat de riktade statsbidragen.

Fru talman! Jag kommer att återkomma i denna fråga när det drar ihop sig till att riksdagen ska behandla statsbudgeten. Jag vet att det kommer att ligga många riktade statsbidrag i den budget som vår nya regering presenterar inom kort, men jag hoppas att mitt anförande här i kammaren åtminstone bidrar något lite till den allmänna förståelsen för hur illa systemet med riktade statsbidrag fungerar.