Jan Riise

Fru talman! Jag noterar att svaren fortsätter enligt samma mönster som tidigare. Jag återkommer därför med en dåres envishet till frågan om inte en allmännyttig verksamhet ska ha möjlighet att fortsätta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om förtroendeskadlig partifinansiering

Jag säger inte att det vi har sett har varit bra; låt det vara helt tydligt. Jag förutsätter att det tas om hand på det sätt som har beskrivits. Men med det sagt och ordnat tycker jag ändå att det finns skäl att diskutera om inte partipolitisk verksamhet ska betraktas som allmännyttig i den bemärkelsen att den därmed jämställs med andra typer av organisationer. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på det.

Jag kan också säga, bara som en liten poäng, att jag nog har pratat med Kjell-Olof Feldt i telefon en gång. Jag får alltså ge statsrådet rätt i att det fanns telefoner då, även om det är många år sedan. Men det var inte för att sälja lotter som jag talade med honom, kan jag säga!

Fru talman! Tack för diskussionen så här långt, statsrådet!

Jag är också lite förvånad över att statsrådet håller fast vid samma historia i replikskifte efter replikskifte. Det handlar väldigt mycket om hur lotteriförsäljning går till, men nu var det väl inte det vi talade om. Vi talade om förtroendeskadlig partifinansiering.

Jag förutsätter att det Lena Hallengren talade om tidigare har tagits om hand och håller på att tas om hand och att vi kommer att se ett slut på det. Men i övrigt hade vi en diskussion - åtminstone hade jag en diskussion - om huruvida vi ändå inte ska se partipolitisk verksamhet som en allmännyttig verksamhet som därmed bör ha samma villkor som övrig allmännyttig verksamhet. Det har ju diskuterats här att vi skulle behöva ha samma regler även för en lång rad andra verksamheter. Jag vill återvända till det ämnet och fråga statsrådet om det.

Fru talman! Vi talar alltså om förtroendeskadlig partifinansiering. Det är inget nytt. Vi har pratat om det på olika sätt sedan valet 2022 och kanske långt innan dess. Det handlar bland annat om reglerna för anonyma bidrag till partier och stöd från utlandet. Detta har lett till den så kallade insynskommittén som nu arbetar som bäst med frågor om transparens och redovisning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om förtroendeskadlig partifinansiering

I våras kom avslöjanden i Kalla fakta som ledde till att diskussionen utvidgades till att röra frågor om hur partiernas resurser används och om det är rimligt att de, inklusive partistöd, används anonymt. Det kan man också tycka är en förtroendefråga.

Det finns gott om vittnesmål om hur förtroende tar lång tid, kanske åratal, att bygga men kan raseras väldigt snabbt. Förtroendeskapande åtgärder är en avgörande del i allt samhällsbyggande för hållbar utveckling.

SVT har under en följd av år undersökt väljarnas förtroende för politiken. Det skiljer sig förstås åt mellan partier, men generellt har det fallit något under senare år. Genomsnittet är att lite drygt hälften av väljarkåren har högt eller ganska högt förtroende för oss politiker. Till min glädje är det Miljöpartiet och Socialdemokraterna som ligger högst - tidvis över 70 procent. Det är för all del angenämt att ha det förtroendet, men i ärlighetens namn är inte sju av tio särskilt mycket. Det finns alltså saker att fundera över för oss alla.

Fru talman! Miljöpartiet skrev i augusti remissvar på utredningen om lotterier. Vi menade inledningsvis att partipolitiskt arbete måste ses som allmännyttigt. Det är den enda rimliga slutsatsen vi kan dra, och därför måste det som bedrivs inom ramen för partipolitiskt arbete bedömas efter samma regler och måttstockar som andra allmännyttiga verksamheter.

I min värld handlar detta om regeringsformen 1 § där det står att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. Jag tycker att det är en viktig mening och ett tydligt uttalande. Åtgärder som på något sätt inskränker den förutsättningen måste vara ytterst väl motiverade, och den struktur som finns för att möjliggöra delaktighet och göra så många som möjligt till aktiva medborgare måste skyddas och underhållas - och stärkas där det behövs.

För egen del tänker jag att detta handlar om att vara just förtroendevald. Vi är här för att vi har lovat våra väljare att göra vårt bästa för att uppnå och förverkliga mål som handlar om bättre miljö, hållbar omställning och solidaritet med människor och djur och det ekologiska systemet. Det är bland annat därför det är nödvändigt att vara öppen med finansieringen. Ingen ska ju behöva misstänka eller oroa sig för att den sker på felaktiga grunder.

Från Miljöpartiets sida står vi kvar vid det vi har sagt tidigare. Transparens, öppenhet och tydlighet är några nyckelord man kan använda. Vi ser inga starka skäl att inte vara tydlig med vem man träffar och vilka som ger bidrag - och som sagt gärna också hur pengarna används.

Vi måste komma ihåg att vi inte är här för vår egen skull. Vi är här för våra väljares skull.

(Applåder)

Fru talman! Ja, det är väl rimligt att det går till på det sättet. Först ser vi om det blir någonting av initiativet i insynskommittén. Gör det inte det kan det komma ett utskottsinitiativ om L är beredda att ställa sig på vår sida i det sammanhanget; naturligtvis gärna också andra partier.

Om det till äventyrs skulle ta stopp även där får vi väl slå oss ned och fortsätta resonera om hur vi kan komma vidare - om det är i form av diskussioner i riksdagen eller om detta på något vis kan komma att leda till initiativ som i förlängningen handlar om lagstiftning.

Precis som många här har sagt måste vi gå till botten med detta och få ett stopp på den här sortens kommunikation och diskussion. Vi är inte vare sig betjänta av eller värda detta.

Fru talman! Jag instämmer väl med min kollega Malin Björk. Det som vi har talat om i konstitutionsutskottet är ett utskottsinitiativ med syfte att leda fram till just tilläggsdirektiv till insynsutredningen.

Jag kan inte se annat än att om det besvaras redan innan vi är där har vi uppnått detta. Som jag ser det är det samma sak vi pratar om här. Om det går att lösa utan ett utskottsinitiativ är det fint. Om det inte gör det, om diskussionen på något vis hänger upp sig i insynskommittén, har vi ett utskottsinitiativ i KU. Där skulle vi naturligtvis vara betjänta av ett stöd från Liberalerna för att få detta att bli verklighet.

Fru talman! Det är inte så svårt att hitta företrädare i debatten som vill hindra användandet av anonyma inlägg och lögner i valkampanjen. Sju av åtta partier står glasklart för detta. Bara detta borde vara nog för att vi ska kunna komma vidare i sammanhanget. Och då räknar vi inte in de vanliga skillnaderna. Att vi ser saker på olika sätt är ju en del av själva idén. Det är rimligen helt okej.

Men vi ska förstås vara helt eniga om att vi inte ska ha vare sig anonym finansiering eller anonyma budskap. Våra politiska budskap ska förvisso ha mottagare, men minst lika viktigt är att det finns en tydlig avsändare. TV4 krafsade lite på ytan och hittade ett getingbo av olika konton och uttalanden ägnade åt smutskastning och lögner, allt helt anonymt.

Men den här debatten har också en rubrik som handlar om hur demokratin och partiernas förtroende kan stärkas och bibehållas. Jag skulle vilja ägna några sekunder åt det. Jag inser förstås att det egentligen krävs månader och år, men så är det också oerhört viktigt.

Demokratin står under hot i många länder. Partierna har ett otvetydigt ansvar. Möjligen har Sverigedemokraterna ett extra stort ansvar eftersom det är otvetydigt att den senaste tidens resonemang har skadat både Sverige och demokratin på ett oacceptabelt sätt.

Det är angeläget att vi kommer framåt här. Även om riksdagen är ett angeläget forum att föra den här sortens diskussioner i, exempelvis i kommittéer och utredningar, kan vi inte utesluta att regeringens roll också kan komma att vara viktig. Vi måste gå till botten med detta.

Vi är inte över huvud taget betjänta av den här sortens kommunikation framöver. Att vi går till botten med detta gör inte bara vår värld mindre giftig. Det är också vad Sveriges väljare är berättigade till, tänker jag.

Fru talman! Jag oroar mig fortfarande för det sammanhang som de tidigare, nu nedtagna, anonyma kontona finns i. De är ackompanjerade av ett mycket stort antal konton med anonyma namn och bilder, och de ägnar sig inte alls åt någon som helst diskussion. Det finns inga möjligheter att besvara de inläggen.

Det här får till följd att jag och många andra som håller på lite vid sidan om börjar fundera över om man verkligen ska skriva ett inlägg. Ja eller nej? Jag vet inte.

Detta är besvärande. Jag skulle vilja återkomma till följande fråga. Inser Mattias Bäckström Johansson att era anonyma konton - vi vet inte hur många de är - påverkar en stor grupp andra konton?

Fru talman! Jag tackar för svaren hittills.

Mattias Bäckström Johansson har frågat efter bevis över vad som har hänt. Det måste vara ställt utom allt tvivel, men såvitt jag minns var det första som hände när saker och ting kom fram att jag och alla andra på min sida av oppositionen blev kallade för klägg. Det kan jag tycka är obehagligt i sig. Det är en underskattning eller brist på erkännande av vår roll i sammanhanget.

Jag undrar om ledamoten kan ge svar på kontexten. Om det till äventyrs är så att alla konton är stängda, finns det uppenbarligen tusentals till. Det är de som svarar mig när jag skriver på X och kallar mig för idiot. De lever ofta i dessa sammanhang och hänvisar till SD med jämna mellanrum.

Fru talman! Tack, statsrådet!

Vi har de senaste veckorna talat mycket om anonymitet. Statsrådet nämnde att det finns skäl som gör att det kan vara rimligt att vara anonym, till exempel i insändare eller i andra sammanhang.

Nu talar vi om de politiska partierna och partiernas företrädare. Där råder lite andra förutsättningar, vilket exempelvis KU har påpekat med jämna mellanrum.

Jag skulle ändå vilja komma tillbaka till resonemanget om någon form av reglering, utredning eller lagstiftning om detta med förbud för politiska partier att använda sig av anonyma konton.

Det gäller Amanda Linds förslag som nämndes här, och som statsministern svarade positivt på för någon månad sedan. Är inte det en väg framåt utöver att det diskuteras i riksdagen, tänker jag?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svar hittills! Jag kommer säkert att återkomma till några av de ämnen som redan har behandlats.

Jag tänkte på en sak som statsrådet sa här: Man ska vara försiktig med att skaffa sig insyn i hur andra partier gör. Då tänkte jag: Är inte det rätt viktigt? Det gäller inte att skaffa sig insyn i det, men att se hur andra gör kan vara nog så angeläget. Det handlar om att ta ställning till om det är bra eller dåligt. Det har sju av åtta partier i riksdagen gjort på olika sätt, inklusive Moderaterna. Det är angeläget att fortsätta där.

Om jag får ta det väldigt snabbt: Att gå bakåt i resonemangen och tala om att andra partier gjort saker och ting under historiens gång, eller under de senaste åren, leder ingen vart. Vi ska se framåt härifrån. En eventuell lagstiftning skulle träffa även oss andra, så att säga.

Fru talman! Den fria åsiktsbildningen är enligt regeringsformen en grundsten för den svenska folkstyrelsen. En fri åsiktsbildning innefattar i sin tur insyn och tillgänglighet till offentlig verksamhet så långt det är möjligt. Transparenta beslutsprocesser och dokumenterad tjänsteutövning liksom saklig och korrekt information är viktiga pusselbitar. I regeringsformens nästa mening talas det om att folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick.

Det känns intuitivt rimligt att riksdagsledamöter, statsråd och partier har ett stort ansvar och en vilja att leva och verka efter dessa förutsättningar. Det innefattar, tycker jag, fru talman, en tydlig gräns, en röd linje, mot finansiering och annat stöd med mer eller mindre dolda avsikter och målsättningar eller anonyma påverkansoperationer, som det vi pratar om i dag.

Spåren förskräcker. Det är inte nog med att vi har en debatt om troll, alternativa fakta och direkta lögner - it's all in the optics, säger de i USA. Det viktiga är hur det ser ut. Saker är inte alltid - eller till och med långt ifrån alltid - vad de ser ut att vara. Det här är ett känt fenomen och arbetssätt inom både reklam och politiska kampanjer och började ingalunda med president Trump.

Som Malin Björk precis sa fanns detta redan för hundra år sedan när stora pengar flödade ut ur Ryssland för att finansiera en världsrevolution. Sedan dess har en rad pr-genier - somliga för all del självutnämnda - försökt påverka den politiska agendan. Om det inte har handlat om människor som på ett eller annat vis är farliga har det handlat om produkter som sagts inte vara så farliga, till exempel cigaretter och olja.

Fru talman! Det finns dock tecken på förbättringar. EU lanserade i mars i år ett nytt regelverk för politisk annonsering med bland annat krav på transparens avseende avsändare och kostnader liksom öppenhet avseende målgrupper.

Miljöpartiet har för sin del tillsammans med Centerpartiet lanserat tanken på ett utskottsinitiativ om möjligheten till tilläggsdirektiv till den så kallade insynsutredningen alternativt någon annan form av utredning avseende finansiering av partier för just den sortens anonyma verksamheter. Liberalerna har presenterat ett liknande initiativ i den nämnda utredningen, som nu ligger till sig lite under sommaren.

Jag ser fram emot att diskussionen fortsätter. Det är viktigt av flera skäl: dels för att tydliggöra en gemensam ståndpunkt som handlar om att avsändare i politiska diskussioner ska vara kända, dels för att markera en utveckling för större transparens i partiernas finansiering och ekonomi. Vi har redan utvecklat regler och riktlinjer för vilka pengar som flyter in i verksamheterna. Nu behöver vi och väljarna också ha en möjlighet att se hur de används.

Fru talman! Jag har såvitt jag förstår fått det hedersamma uppdraget att försöka avrunda KU-debatterna som varat från morgonen fram till början av eftermiddagen, och som vår ordförande Ida Karkiainen startade för flera timmar sedan. Jag ska försöka att göra det på ett bra sätt.

Vi hade, som Jessica Wetterling nämnde, finbesök i riksdagen för någon vecka sedan när Sametinget hade sitt plenummöte här. Det ordnades dessutom seminarier och andra möten om samiskt självbestämmande och andra frågor. Det vi pratar om här, tydligare regler för val till Sametinget, var inte på dagordningen - åtminstone inte under de stunder jag satt med och lyssnade.

Sametinget grundades 1993, alltså för drygt 30 år sedan. Val till Sametinget hålls vart fjärde år. Nästa val genomförs, som har sagts, 2025, närmare bestämt den 18 maj. Inför valet 2025 har regeringen i en proposition föreslagit en del förändringar i dagens system med syfte att reglerna ska bli tydligare och mer lika dem som gäller för de allmänna valen.

Det handlar bland annat om skydd för partibeteckningar för undvikande av förväxlingsrisker, på samma sätt som för de allmänna valen. I propositionen finns också förtydliganden vad gäller vallokalens utformning, inte minst för att säkerställa att väljare med funktionsnedsättning ska kunna delta.

Rösträkningen föreslås i propositionen flyttas från Sametinget till länsstyrelsen. Sametinget är ju som bekant inte bara ett parlament utan också en myndighet som hittills ansvarat för rösträkning och sammanställning av resultaten.

Det finns såvitt jag har förstått olika uppfattningar om den delen i det nya förslaget. Det kan ses som ett onödigt ingrepp i det självbestämmande som finns. Å andra sidan kan jag se poängen med att skapa ytterligare en säkerhetsnivå för att undvika eventuella framtida diskussioner om brister i systemet.

Fru talman! En för Sametinget viktig fråga handlar om röstlängden, eller egentligen vilka regler som ska gälla för att en ansökan om att bli uppförd i röstlängden ska godkännas. I dag är det som gäller att man ska uppfatta sig som same och ha samiska som språk i hemmet, eller ha haft det i föräldrahemmet eller hos far- eller morföräldrar.

I samtal jag haft med ledamöter i Sametingets styrelse har uttryckts ett mycket starkt önskemål om att utöka antalet generationer till fyra, i stället för de tre som jag nämnde. På så sätt skulle fler kunna delta, fler som uppfattar sig som samer, men där språket i praktiken gått förlorat under den tid som svenska språket var det enda som användes till exempel i skolan.

Jag har inte någon möjlighet att yrka på någon förändring i den frågan här och nu. Men jag avser att fortsätta att följa utvecklingen för att eventuellt kunna återkomma i ärendet, exempelvis under allmänna motionstiden.

Slutligen, fru talman, delar jag den oro som uttrycks i det särskilda yttrandet från Vänsterpartiet. Om det är så att Sametinget har lågt förtroende och dess legitimitet har ifrågasatts, som bland annat Statskontoret redogjort för i sin utredning, finns ju alla skäl att arbeta för att förbättra det. Det omfattar självklart också den konsultationsordning som införts och värdet av att Sametinget faktiskt också hörs i de ärenden som berör det.

Liksom ledamoten Wetterling kommer jag att fortsätta följa den utvecklingen med stort intresse och att återkomma med förslag.

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. Om jag får önska något mer är det en trevlig och skön sommar med mycket god läsning till alla här och alla som känner sig delaktiga i det vi håller på med.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

Fru talman! Skrivelse 75 om regeringens behandling av riksdagens skrivelser är ett viktigt dokument; det har andra talare också understrukit. I en särskilt angelägen bemärkelse är det även en del av våra kontrollfunktioner.

Jag noterar, som andra, att det finns ett antal ärenden som fortfarande bereds efter att både en och två - och ibland fler - regeringar haft möjlighet att slutföra dem.

Jag kan heller inte låta bli att se att en del av det som kan se ut som total enighet mellan regering och riksdag i verkligheten speglar det faktum att regeringen med stödparti har majoritet i samtliga utskott samtidigt som det finns avvikande meningar från oppositionspartierna - ofta i enighet - i många av utskotten. Det handlar om ärenden som regeringen och riksdagsmajoriteten menar är slutbehandlade, medan Miljöpartiet och övriga oppositionspartier inte alls delar den uppfattningen.

Fru talman! Låt mig ta ett par exempel.

I finansutskottet konstaterar företrädare för S, V och MP att ett tillkännagivande om att tillsätta en utredning för att säkerställa att framtida prischocker på energi kan undvikas betraktas som avslutat. Våra partier menar tvärtom att de förslag som presenterats inte var tillräckliga eller mer av engångskaraktär och att tillkännagivandet därmed inte alls kan betraktas som slutbehandlat.

Även i civilutskottet finns tillkännagivanden som av regeringen tolkats som att "tillsätta en utredning". Tillkännagivandena har dock varit mer omfattande, och därmed kan de inte anses vara slutbehandlade förrän samtliga bifallna motioner har behandlats.

I utrikesutskottet har vi och övriga oppositionspartier konstaterat i ett gemensamt yttrande att regeringen inte hörsammat ett tillkännagivande om inrättande av ett ministerråd för transport- och infrastrukturfrågor på nordisk nivå.

MP anser tillsammans med S, V och C i socialutskottet att ett tillkännagivande om psykisk ohälsa inte är slutbehandlat i och med att två utredningar har färdigställts utan menar att det också krävs ett beslut om vad som ska göras med de resultat utredningarna har redovisat.

I trafikutskottet har MP tillsammans med S, V och C i olika kombinationer lämnat tre avvikande meningar. En av dem handlar om ett tillkännagivande avseende statens ansvar för järnvägsunderhåll, där vi tillsammans med V och S hävdar att regeringen helt enkelt inte har gjort tillräckligt för att förverkliga ett större ansvarstagande för järnvägsunderhållet. Innan det är gjort kan tillkännagivandet helt enkelt inte anses vara slutbehandlat.

Viktigast är kanske att näringsutskottet har uppmärksammat att importen av rysk energi till Europa måste upphöra för att man inte den vägen ska bidra till att finansiera det orättvisa och förödande ryska kriget i Ukraina. Utskottet beslutade redan våren 2022 om ett tillkännagivande till regeringen om att verka för ett omedelbart stopp av importen av rysk energi. Utskottet menade då att importen av rysk energi måste upphöra snarast möjligt. I skrivelse 75 redovisar regeringen detta tillkännagivande som slutbehandlat trots att det ryska inflödet av energi till Sverige och andra länder fortfarande är betydande och i vissa fall till och med har ökat.

Fru talman! Slutligen ska jag ta upp ett ärende som nämns i oppositionspartiernas avvikande mening till kulturutskottets uttalande. Det handlar om återlämnande av samiska föremål och kvarlevor till samerna. Det är artefakter och mänskliga kvarlevor som finns vid universitet och museer runt om i Sverige. Till skillnad från övriga avvikande meningar handlar detta om en stark önskan om ett skyndsamt genomförande. Riksantikvarieämbetet har överlämnat två rapporter till regeringen. Det är angeläget av flera skäl att nödvändiga beslut tas så snart det går, inte minst för att frågan redan har diskuterats under lång tid, i flera decennier. Det är en central fråga för samisk identitet och kulturarv, på samma vis som för andra urfolk över hela världen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

Herr talman! Vi närmar oss slutet av detta granskningsmaraton, och jag tackar för möjligheten att lägga till något - sannolikt upprepa något som redan har sagts - och i bästa fall peka på någon gemensam nämnare som kan behöva påminnas om.

Det faller sig naturligt att Miljöpartiet har särskilt skarpa ögon för sådant som rör klimat- och miljöfrågor, och vi lyssnar särskilt noga när sådana frågor avhandlas vid regeringens presskonferenser, i frågestunder och i debatter. Med detta i minnet är det förstås så att flertalet KU-anmälningar från mina partikamrater handlar om just dessa ämnen, även om vi har varit inblandade i andra. Jag tänkte ta upp två exempel.

Det ena exemplet gäller en fråga ställd till finansministern under en frågestund, och den handlade delvis om subventioner till utbyggnad av vindkraft. Det andra exemplet handlar om den pressträff som egentligen skulle handla om Strålsäkerhetsmyndighetens delvis nya uppgifter i ljuset av en svensk storsatsning på ny kärnkraft men som kom att handla om en uppgift om tio nya reaktorer.

Stödet för utbyggnad av vindkraft har de senaste dryga 20 åren hanterats som en del av det så kallade elcertifikatssystemet. I all korthet handlar det om att vindkraftens andel av de medlen är, eller snarare har varit, dryga 20 miljarder kronor, vilket i sin tur är omkring en tredjedel, eller en fjärdedel, av de totala stödbeloppen.

Finansministern använde i sitt svar på en fråga om detta i kammaren hela summan, och hon antydde därmed att stödet till vindkraften har överstigit 60 miljarder kronor, vilket föranledde en KU-anmälan från en av mina partikollegor. Jag har tidigare talat om dels att vi är bara människor, dels att uttalanden i oförberedda sammanhang ses med lite mildare ögon, eller mellan fingrarna, men ambitionen måste alltid vara att det som sägs ska vara korrekt så långt det går.

I samband med granskningen ställdes frågor till Regeringskansliet och finansministern om underlaget för uttalandet, varvid det framkom att statsrådet i hastigheten och i förbiseende använt hela summan i svaret där det borde ha varit den del som faktiskt berörde vindkraften. Det här gör det svårt att klandra, enligt samma tes om att vi är blott människor, men det är likafullt olyckligt att det inte blir rätt.

Det andra ärendet som ledde till en anmälan handlade om den presskonferens som gällde Strålsäkerhetsmyndigheten. Presentationen och pressmeddelandet kunde relativt intuitivt tolkas som ny politik från regeringens sida avseende antalet kärnkraftsreaktorer. Jag har berört detta tidigare i dag, men jag säger det igen: Det är viktigt att den kommunikation som delas inte bara med dem som råkar vara närvarande utan med i princip hela världen, om än med de begränsningar som olika översättningsprogram kan medföra, ska vara korrekt. Det är självklart inte bra när regeringen i egenskap av just regering och inte partirepresentanter informerar på ett sätt som kan missförstås. Att vara tydlig, för att inte säga övertydlig, är absolut nödvändigt och står över eventuella politiska poäng eller meddelanden. Om ett besked kan tolkas som ny politik inom ett område som handlar om investeringar på hundratals eller tusentals miljarder måste det vara riktigt, alldeles oavsett vem som kommunicerar.

Det första ärendet ledde inte till någon kommentar om brist från utskottets sida, vilket det andra ärendet gjorde. Mitt budskap är ungefär detsamma; det är så viktigt att det blir korrekt så långt det går. Jag förstår att man inte alltid säger rätt saker vid oförberedda tillfällen, men likafullt står de och faller med detta. Det är väl känt att om en lögn upprepas tillräckligt ofta blir den en sanning. Vi hörde det senast häromdagen i en EU-debatt där någon uttryckte att siffran har använts i många sammanhang, men det hjälper inte om den inte är korrekt.

Min förhoppning avseende det här ärendet är att det så småningom når regeringen och även oss andra som sitter här att i görligaste mån vara så korrekta som möjligt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Repetition är kunskapens moder, sägs det. För dem som eventuellt är nytillkomna kommer jag nu att berätta lite om hur jag ser på två av de ärenden som flera av föregående talare har berört. Det kan möjligen vara till hjälp för dem som väljer riksdagswebben framför Lunchekot vid detta tillfälle.

Det är framför allt två ärenden som har kommit att engagera mig mer än andra.

Det ena handlar om styrelseledamöter på lärosäten, vilket flera här redan har talat om. Regeringen hade med mycket kort varsel valt att informera samtliga personer som var på väg att utses till ledamöter vid något av landets lärosäten om att deras förordnandetid skulle komma att minskas från 36 till 17 månader. Som skäl angavs att det under de senaste månaderna före beslutet kommit flera rapporter om det allvarliga nationella säkerhetsläget, vilket förstås innefattar verksamheten vid universitet och högskolor, och att man därför ville ha möjlighet att se över och komplettera eller ersätta ledamöter med personer med särskild säkerhetspolitisk kompetens. Detta togs inte särskilt väl emot på lärosätena och inte heller av vare sig nomineringspersoner eller tilltänkta ledamöter.

Snabbt kom också en KU-anmälan med en begäran om granskning av utbildningsminister Mats Perssons agerande.

"Beslutet kan inte annat än tolkas som ett misstroende mot de nuvarande styrelsernas kompetens och den rådande processen att utse dessa. I förlängningen riskerar beslutet att utgöra ett hot mot lärosätenas självständighet och därmed möjligheten att kritiskt söka ny kunskap, följaktligen ett hot mot den akademiska friheten." Så skrev rektorerna för samtliga lärosäten i ett öppet brev till regeringen omedelbart efter att det här blev känt.

Jag har haft flera samtal med representanter för såväl nomineringspersoner som lärosäten och Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF. Utöver kritiken vad gäller misstroende avseende styrelsernas och lärosätenas kompetens inom det säkerhetspolitiska området och hotet mot självständighet och därmed den akademiska friheten kom också själva hanteringen att spela en stor roll i den fortsatta diskussionen. Också tiden för meddelandet till föreslagna kandidater har varit i fokus för KU:s granskning.

Utbildningsminister Mats Persson medgav i utfrågningen att tidpunkten var olycklig och att föreslagna ledamöter borde ha fått en bättre framförhållning, men menade att förekomsten av allt fler rapporter och indikationer på ett förvärrat säkerhetsläge gjorde att man fick fatta beslut om en kortare mandatperiod.

Från universitetshåll hävdades att frågor om säkerhet, inklusive informationssäkerhet, normalt sett hanteras inom organisationen och inte i styrelsearbetet.

Utskottets eniga uppfattning var att den sena kommunikationen med nomineringspersoner och genom dem också med ledamöter ska ses som en brist i förhållande till de regler som gäller.

Ärendet så som anmälan var utformad är slutbehandlat, men frågor kvarstår inför att man ska utse nya eller genomföra omval av gamla ledamöter när de 17 månaderna går ut i höst. Instruktioner till nomineringspersoner har dröjt och har därmed skapat en viss oro bland nuvarande ledamöter.

Det är förstås min förhoppning att erfarenheterna från denna process bidrar till eftertanke och nya rutiner som bättre balanserar mellan krav på säkerhet och akademisk frihet liksom tilltro till de personer som ombetts och utsetts att sondera, fråga och föreslå ledamöter.

Herr talman! Det andra ärendet som väckt konstitutionsutskottets och mitt intresse är en anmälan om att en förflyttning av generaldirektören för Strålsäkerhetsmyndigheten kan ha genomförts med en del brister i hanteringen. KU begärde in upplysningar från Klimat- och näringslivsdepartementet avseende processen före, under och efter beslutet om att förflytta generaldirektören till Regeringskansliet.

I det nya energilandskap som målats upp av regeringspartierna har som bekant kärnkraften en avgörande roll. I strategin för den omvandlingen ingår såklart även Strålsäkerhetsmyndigheten och dess förutsättningar att ställa om från ett fokus på våra befintliga drygt 40 år gamla kraftverk till att bidra till utvecklingen av processer och organisation för att kunna bygga nya. Att i det sammanhanget fundera över om ledarskapet och tillgänglig kompetens är optimalt är naturligtvis fullt rimligt. Men i den mån det resonemanget leder till en slutsats om att det vore bättre på ett annat sätt måste såklart den förändringen skötas på ett korrekt sätt. Det är egentligen så självklart att det inte skulle behöva sägas.

Utskottet ställde frågor kring detta och fick svar från Regeringskansliet. Vi gav också generaldirektören, som så småningom flyttades till Regeringskansliet, en möjlighet att inkomma med sin syn på hur det hela hanterats. Berättelserna stämde helt enkelt inte överens, visade det sig då. Det kan man naturligtvis säga är fullständigt naturligt, men här framkom det att uppfattningarna gick isär avseende flera frågor och det ganska rejält.

Utskottet begärde in ytterligare information, bland annat tjänsteanteckningar från det möte där generaldirektören av statssekreteraren informerades om att man avsåg att genomföra en förflyttning för att på så sätt kunna tillsätta en ny ledning. Dessa anteckningar visade sig vara skrivna cirka fyra veckor efter mötet. Detta är inte förbjudet på något sätt, men man vet ju själv hur det fungerar när man läser gamla saker eller ska skriva något långt efteråt.

I efterhand konstaterar således utskottet att hela processen genomförts utan att statsrådet, klimat- och miljöministern, varit delaktig i möten eller på annat sätt. Det är i sig inte nödvändigtvis någon brist, men det ankommer ändå på statsrådet att säkerställa att processen varit korrekt och att den överenskommelse som nåtts verkligen varit ömsesidig och frivillig. Det är grunden för att utskottet därmed klassificerar ärendet som en brist.

Fru talman! Vi är nu inne på själva ärendena. Några av de ärenden som jag hade tänkt prata om har redan berörts, men vi får i så fall ta det en gång till.

Inledningsvis vill jag tala om det ärende som vi kallar G19 och som handlar om utsläppsberäkningar i budgetpropositionen för 2024.

När jag satte mig för att skriva detta anförande häromkvällen - inte i går kväll, utan en tidigare kväll - kom det ett meddelande på min telefon från Omni. Rubriken talade om en ny FN-rapport där det konstaterades att 1,5-gradersmålet lär passeras under 2028 enligt WMO, World Meteorological Organization. FN:s generalsekreterare António Guterres liknade mänskligheten vid meteoren som en gång förintade dinosaurierna. Det är inte bara så att vi är i fara - det är vi som är faran, sa han.

Jag tänker att det finns kopplingar till det vi pratar om här: utsläppsberäkningar i budgetpropositionen för Sverige - ett av de 195 länder som skrivit på Parisavtalet. Det kunde för all del vara intressant att jämföra med hur de andra 194 länderna formulerar sina ambitioner och gör sina beräkningar, men det är bortom detta anförandes möjligheter. Under förutsättning att vi accepterar utgångspunkten att våra utsläpp av växthusgaser har en avgörande betydelse för en global uppvärmning blir dock frågan om hur ens budgetambitioner uppfattas förstås en pusselbit som inte är utan betydelse.

Med en konstruktivt kritisk ansats - en ansats som ibland internt i KU kallas "den goda revisorn" - är det vår uppgift att peka på detta. I det här specifika fallet handlar det om en text och ett infogat diagram som illustration.

Av texten kan man få intrycket att de totala ökningarna av utsläpp till följd av den kraftigt minskade reduktionsplikten som genomfördes enligt regeringens vallöften skulle begränsas till i storleksordningen 5-6 miljoner ton för perioden 2024-2030. I själva verket avser den summan den beräknade ökningen av utsläppen orsakad av reduktionspliktens sänkning för året 2030 och ingenting annat. Det kan man förstå om man samtidigt studerar det diagram som finns infogat i texten.

Detta är ett sätt att redovisa som har använts tidigare, och det har passerat bland andra Klimatpolitiska rådet utan anmärkning.

Fru talman! Icke desto mindre finns det naturligtvis - i ljuset av nyheten om Parisavtalets 1,5 grader och meteoren - goda skäl att inte bara göra det nödvändigaste ur ett politiskt formellt perspektiv. Det finns gott om forskning som talar om betydelsen av inkludering för att klara den gröna omställningen. Lättillgänglig kommunikation är ett utmärkt verktyg för att stötta den processen och ett villkor för att det ska lyckas.

Fru talman! Låt mig också ägna några ord åt en helt annan fråga, nämligen överläggning och samråd inom EU om fiskemöjligheter i Östersjön, och för den delen även i andra europeiska hav och längs kontinentens kuster. I det här fallet handlar det om regeringens samråd och kommunikation med EU-nämnden, det vill säga med riksdagens verktyg för att kommentera, diskutera, föra fram synpunkter och vara delaktig i utformningen av svenska ståndpunkter och förhandlingspositioner i EU.

Ärendet rör de fiskekvoter i Östersjön som ändrades med mycket kort framförhållning inför ett möte i Europeiska rådet i december 2023. KU-ärendet handlar om huruvida statsrådet Peter Kullgren i sammanhanget dels ställde EU-nämnden i en näst intill omöjlig situation, dels bidrog till ett beslut som får beskrivas som dåligt eller mycket dåligt för Östersjöns bestånd av sill och strömming.

KU kan inte granska hanteringen av ärenden inom EU, av förklarliga skäl. Vi får helt enkelt utgå från att statsrådet i sammanhanget gjorde det bästa möjliga av situationen, rent formellt. Samtidigt är det förstås djupt otillfredsställande att angelägna och relevanta synpunkter från riksdagen inte kan delges regeringen och diskuteras på ett rimligt sätt, kanske för att krafter och aktörer bortom vår insyn påverkar arbetet och utvecklingen.

Jag kommer förstås att följa detta och andra ärenden lite extra framöver och ser gärna att utskottet och andra på olika sätt belyser hur EU-nämnden eventuellt kan fortsätta att utvecklas för en bättre delaktighet.

Fru talman! Det är inte utan en känsla av lättnad jag står här i dag. Jag har sett fram emot dagens debatter avseende KU20 och konstitutionsutskottets vårgranskning. Vi har levt med detta i flera månader, och nu är vi äntligen framme.

För drygt en vecka sedan presenterades de 29 ärenden som utskottet haft att ta ställning till det här året. De vändes och vreds på, frågor formulerades, genmälen granskades och statsråd kallades till utfrågning. Allt det är redan känt. Men efter att ha smält kommentarer från medier och andra och efter att ha fått lite avstånd till frågorna är det nu tid att sammanfatta och kanske också i någon mening blicka framåt.

Fru talman! Som flera tagit upp här har vi i partierna de senaste veckorna haft ett energiskt och koncentrerat fokus på EU-frågor inför det val av ledamöter till Europaparlamentet som avslutades i går. De mer formella frågorna kring hur beslutsfattandet i Bryssel och Strasbourg går till har kanske inte varit högst på agendan i debatterna. Mig veterligen har inte heller riksdagens roll i EU-samarbetet varit någon kioskvältare. Men jag tänker ändå att det så här dagen efter kan finnas anledning att fundera något över det, nu när vi alla varit ute bland våra väljare mer än under vanliga försommarveckor.

Det är ju inte alldeles ovanligt att människor man möter eller som kanske intervjuas i radio- eller tv-nyheter uttrycker att det är för mycket som bestäms i Bryssel. Är det inte snus och eldning av kvistar i trädgården är det fri- och rättigheter som många tycker lika gärna eller bättre kan skötas på hemmaplan.

När Sverige blev medlem i Europeiska unionen för snart 30 år sedan innebar ju det att riksdagens rätt att fatta beslut i vissa ärenden flyttades till beslut i Bryssel av parlament och råd. För att i någon mån bibehålla riksdagens inflytande över politiken inrättades EU-nämnden, där regeringen kan och förväntas samråda med riksdagen i EU-ärenden.

Det är ett delvis lite ostadigt system, tycker jag, bland annat för att europeiska länder helt enkelt inte är lika och av naturliga skäl har olika uppfattning om till exempel deadliner.

Vi har i år granskat två sådana ärenden, som handlar om fiskefrågor - som i sig är ett komplicerat kapitel med kvoter, vetenskaplig forskning och fiskare och samhällsorganisationer som sällan eller aldrig har samma uppfattning om de utmaningar vi står inför.

Förra året hade vi två andra ärenden, ett som handlade om järnvägar och ett som sammanfattar en del av problematiken - att göra information och kunskap tillgänglig vid en tidpunkt som ger riksdagens EU-nämnds ledamöter en rimlig chans att ta ställning och förankra i sina riksdagsgrupper.

Vi har, lite inom parentes, också ett ärende till nästa år som handlar om rovdjurens antal i Europa och i Sverige. Men det får vi prata om nästa år.

Gemensamt för alla dessa är att kommunikationen mellan rådet, kommissionen, Regeringskansliet i Sverige, vår svenska representation i Bryssel och EU-nämnden är känslig för förseningar och otydligheter. Det är frågor som KU egentligen inte kan granska, vilket gör att granskningarna blir lite begränsade och ibland landar i att våra tjänstepersoner såväl i Bryssel som på Regeringskansliet och i EU-nämnden blir offer för omständigheter som kanske skapats av ordförandeländers tvehågsenhet eller för den delen förhandlingspositioner som är låsta eller dokument som inte produceras och distribueras i tid inför mötena.

Jag var i fredags på Våxtorps marknad, lite söder om Laholm. Det är en fantastisk tillställning där södra Sveriges samtliga knallar samlas. I ärlighetens namn tror jag inte att resonemanget hade hjälpt mig i diskussionerna där, för de handlade om helt andra saker. Det skulle ändå vara värdefullt att någon gång granska själva processen med dokumentation till och från Bryssel och se om det eventuellt finns förbättringsmöjligheter inom den del av systemet som vi råder över.

Fru talman! Det blev en lång utläggning här om förhållandet till Europeiska unionen, så jag tänkte ta upp något betydligt enklare: att saker och ting beskrivs så som de faktiskt är. Utskottet har gång på gång talat om vikten och nödvändigheten av att det som statsråden kommunicerar på olika sätt ska vara korrekt.

Vi har uttryckt stor förståelse för att det ibland, till exempel i debattsituationer och frågestunder där svar krävs direkt, inte alltid blir helt rätt, men de krav som ställs på förberedda presentationer bör vara desto högre. Flera sådana ärenden är föremål för årets granskningar, och vi återkommer till dem senare. Om man ska säga något mer generellt om dem är det kanske ändå att det finns felsägningar och presentationer som inte håller måttet och där det faktiskt inte varit nödvändigt att slira på korrektheten.

Jag påpekade i samband med presskonferensen, när vi presenterade granskningen, att om det hade varit ett publikt bolag som visade en presentation med rubriken "Tio nya reaktorer" hade det kunnat bötfällas för vilseledande av marknaden.

Med detta sagt vill jag säga att vi har en generös inställning till felsägningar i debatter och andra mer pressade sammanhang, även om det innebär att en uppgift som faktiskt är felaktig får spridning. Vi är ju inte mer än människor, någon av oss.

Med detta sagt är det förstås min förhoppning att antalet uttalandeärenden ska minska, inte för att våra riksdags- och partikamrater inte är på hugget när felaktigheter förekommer utan för att antalet onödiga felaktigheter och otydligheter faktiskt ska minska. Vi har tillräckligt med problem med desinformation och falska nyheter utan att regeringen ska behöva fylla på.

Slutligen, med detta sagt, har vi också pratat om regeringens ansvar för förvaltningen. Där har vi ett par angelägna ärenden som jag tänker återkomma till i en följande debatt.

Sammanfattningsvis handlar mina starkaste intryck - förstås utan att förringa andra - om relationen mellan EU, regeringen och riksdagen och om att det som sägs eller presenteras som förberedda utspel ska vara korrekt och hellre övertydligt än öppet för olika tolkningar. Jag vet att det är svårt, men vi måste ta oss åt det hållet.

Flera av oss har talat om värdet av enigheten i utskottet. Jag sällar mig givetvis till dem och tackar så hjärtligt både kollegor och, inte minst, kansliet - detta övernaturligt professionella kansli utan vars hjälp vi inte hade kommit igenom detta.

Jag tänker ibland på att vi har debatter som oftast är en rad anföranden medan andra utskott har debatter som är fyllda av repliker och annat. Då ska man veta att vi har dessa repliker under resans gång. Därför blir mötena väldigt långa, så egentligen är det ingen större skillnad. Men det är fint att vi kan nå denna enighet, tycker jag.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren! Tack, Jennie Nilsson och Aida Birinxhiku för sammanhanget!

Vi har helt klart mycket arbete framför oss för att säkerställa en fungerande och rättvis tilldelning av medel till skolan - från förskolan till gymnasiet. Det gäller att använda både kommunala och statliga pengar på bästa sätt som ger bästa möjliga resultat. Jag är övertygad om att det också har att göra med skolan som plats, som arbetsmiljö, för såväl lärare och annan personal som för elever. Det är den tid de har tillsammans som avgör hur det går.

Vi i Miljöpartiet har hög tilltro till lärares kompetens och erfarenhet. Vi vill tillbaka till ett samhälle som har hög tillit till skolan och dem som jobbar där. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för en skola där man kan lita till elevernas nyfikenhet och lärarnas kompetens och som ger dem förutsättningar och mandat att göra ett bra jobb och att möta varje elev utifrån deras naturliga lust att lära, även elever som har stora behov av särskilt stöd.

Vår uppgift är förstås inte att detaljstyra och kontrollera pedagogerna i det dagliga arbetet i skolan, i klassrummen, utan att ge förutsättningar för att skolans medarbetare ska kunna använda sin fulla kompetens. Då kan Sverige återta lite av den status landet tidigare haft med höga resultat i internationella jämförelser.

Pisaundersökningen och annat visar att svenska barns skolresultat bland annat beror på föräldrars utbildningsnivå och ekonomi. Vi är helt övertygade om att minskad ojämlikhet mellan människor och ökad likvärdighet i skolan är avgörande. Det ger förutsättningar för att stärka kunskapen i att läsa, skriva och räkna. Jag ser framför mig och hoppas på en god utveckling i det här avseendet.

Fru talman! För transparensens skull ska jag meddela att min valkrets är densamma som Aida Birinxhikus, nämligen Halland. Fast jag kommer från den norra delen av regionen, nämligen Kungsbacka.

Aida Birinxhiku har just berättat hur det ser ut i skolorna i Halland. Det är kanske representativt inte bara för regionens sex kommuner utan för många fler i hela landet. Vad gäller Kungsbacka kan jag bara bekräfta att problemen och utmaningarna är desamma. Låt mig peka på ett par punkter som har berättats för mig.

Den demografiska situationen förändras. Det finns helt enkelt färre barn i skolåldern i Kungsbacka nu än för några år sedan. Man kan förstås tycka att det är som det är och inte direkt någon statlig fråga, och det kanske det inte är heller. Men resultatet blir färre barn i varje klass med i princip samma kostnader, men således med lägre total ersättning eftersom den ändå räknas per elev. Om kommunen skulle komma på tanken att höja skolpengen per elev gäller det även de privata skolorna, som fyller sina klasser först och därmed kan höja intäkterna totalt per elev. Det var inte riktigt meningen, tänker jag.

Vad jag har förstått enligt de uppgifter jag har fått innebär detta 18 miljoner mindre år 2025 för de kommunala skolorna i Kungsbacka, att jämföra med de 40 miljoner som Aida tidigare nämnde. Det innebär att de blygsamma uppräkningarna för löner och andra kostnader äts upp mer eller mindre direkt. Men jag tolkar statsrådets svar som att det finns en förståelse för dessa synpunkter och att de kanske till och med delas i Regeringskansliet.

En annan sida av saken, fru talman, är som bekant friskolorna. I Kungsbacka har vi utöver många andra även Internationella Engelska Skolan. Jag väljer den som exempel för att den i flera avseenden illustrerar just det som är mindre bra med systemet.

När skolan skulle etableras fick den en centralt belägen tomt nära idrottsanläggningar, kommunens eget gymnasium och teaterlokaler och med tillgång till utomhusaktiviteter och möjligheter till gymnastik och liknande. Skolgården blev motsvarande mindre. Dessutom ordnades skolskjuts från kommunens alla hörn, inklusive det lilla område en och en halv mil bort där jag bor. Detta sker till avsevärda kostnader för kommunen och har den egendomliga effekten att min dotter inte kan åka med denna buss fast hon ska till samma ställe, det vill säga det kommunala gymnasiet som ligger alldeles intill Engelska skolan.

Fru talman! Dagens system med skolpeng måste reformeras. Riksrevisionen har granskat skolpengen i dess nuvarande utformning och konstaterar att den motverkar en likvärdig skola och behöver förändras. Det nuvarande systemet gör det svårt att planera och fördela resurser effektivt.

Kommunen fördelar skolpeng till fristående skolor på samma grunder som till sina egna skolor, men kommunen har som bekant andra ansvarsområden och skyldigheter som friskolorna inte har. Sammantaget innebär detta en betydande merkostnad för de kommunala skolorna som de på ett eller annat sätt måste kompenseras för.

Jag menar att detta bidrar till att stärka den bild som Aida Birinxhiku nyss redovisade och som jag ställer mig bakom.

Herr talman! Det börjar inte jättebra, mitt manus här. "Vi diskuterar i dag", börjar det. Det gör vi ju strängt taget inte, utan vi säger att vi i allt väsentligt är eniga om det här. Det får väl ändå betraktas som en styrkefaktor i sammanhanget, tänker jag, för det är ett angeläget ärende att göra lagstiftningen om hets mot folkgrupp lite tydligare.

Från mitt partis sida har vi deltagit i diskussionerna, varit aktiva i den utredning som lett fram till förslaget och engagerat oss i debatterna.

Hatbrott med främlingsfientliga och rasistiska motiv var vanligast bland de hatbrott som anmäldes år 2022. I fjol, framför allt efter den 7 oktober, ökade antalet anmälningar om hatbrott med antisemitisk grund.

Andra studier visar på hur utbredd antisemitismen och antiziganismen är i vårt samhälle.

Vi instämmer i bedömningen att det är tydligt att mer behöver göras även om man tar med pågående insatser för att sprida kunskap om Förintelsen och motverka antisemitism och antiziganism och i förlängningen hatbrott. Arbetet mot antidemokratiska och våldsbejakande aktörer behöver alltså stärkas ytterligare.

Under vår tid i regering inrättade vi ett centrum mot våldsbejakande extremism. Vi tillsatte också en utredning som sedermera föreslog en kriminalisering av bland annat förnekelse av Förintelsen, folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Herr talman! Det har nämligen saknats en sådan uttrycklig kriminalisering av förnekelse av Förintelsen i svensk hatbrottslagstiftning. Det är förstås skäl nog - mer än nog, kan man säga - att införa en sådan lagstiftning. Men dessutom har Europeiska kommissionen invändningar mot det svenska genomförandet av det så kallade rasismrambeslutet, som är EU:s straffrättsliga instrument i arbetet mot rasism.

Genom rambeslutet har EU:s medlemsstater åtagit sig att kriminalisera viss rasistisk och främlingsfientlig hatpropaganda. Vid sidan av mer allmänna bestämmelser om sådan propaganda finns ett åtagande att kriminalisera offentligt urskuldande, förnekande och flagrant förringande av vissa brott när detta görs under vissa närmare angivna omständigheter.

Det handlar om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser enligt definitionen i Internationella brottmålsdomstolens stadga. Det innefattar också brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som de definieras i Internationella militärtribunalens stadga, det vill säga stadgan för de så kallade Nürnbergrättegångarna mot nazistiska krigsförbrytare efter andra världskriget.

När rambeslutet skulle antas i svensk lagstiftning gjordes bedömningen att den befintliga svenska lagstiftningen skulle motsvara de krav som rambeslutet ställer. Men kommissionen var av en annan åsikt, och i februari 2021 mottog Sverige ett formellt ifrågasättande av vår underlåtelse att genomföra sådan lagstiftning som införlivar rambeslutets bestämmelser. Under alla omständigheter borde vi anmäla sådana bestämmelser till kommissionen, tyckte man i Bryssel.

I svaret till kommissionen försvarade regeringen Sveriges sätt att genomföra rambeslutet genom en mer generell reglering än rambeslutets bestämmelser. Samtidigt angav regeringen, i syfte att tillmötesgå kommissionen, att det fanns skäl att låta utreda om det är möjligt att komplettera befintlig strafflagstiftning med en mer uttrycklig kriminalisering av de nu aktuella gärningarna.

Även om regeringen vidhåller uppfattningen att gärningarna är straffbara enligt mer generella bestämmelser anförs att det skulle kunna finnas ett värde i att införa en straffbestämmelse som uttryckligen tar sikte på just de gärningarna.

Herr talman! Den utredning jag nyss nämnde fick i uppdrag att ta ställning till om det borde införas ett särskilt straffansvar för bland annat offentligt urskuldande, förnekande eller så kallat flagrant förringande av folkmord. Genom tilläggsdirektiv fick utredningen i uppdrag att ytterligare ta ställning till om straffansvar för hets mot folkgrupp också borde omfatta uppmaningar till våld och gärningar som riktar sig mot enskilda individer i de skyddade grupperna.

Samhället ska inte tolerera våld, hot och hat oavsett vilken ideologi som ligger bakom. Vi i Miljöpartiet vill förebygga att extremistiska och våldsbejakande attityder uppstår. Vi vill agera när de omsätts i handling, med rättssäkerheten som grund, eftersom det är det öppna samhällets värderingar vi ska försvara.

Herr talman! Det kan uppfattas som problematiskt när yttrandefriheten blir en del av frågeställningen. Vi värnar förstås lika självklart som andra om de svenska tryck- och yttrandefriheterna. Dem ska vi vara mycket rädda om. De utgör själva grunden för vår fria åsiktsbildning. Varje tänkbar inskränkning måste prövas noggrant. I det här sammanhanget krävs det att gärningen faktiskt är menad att uppmana till våld eller hot, det vill säga mer än att någon uttalar olika former av missaktning mot en grupp eller en enskild. Den sammantagna bedömningen är att förslagen är förenliga med både regeringsformen och Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

Slutligen, herr talman, ser Miljöpartiet positivt på de förslag som också innebär att enskilda brottsoffer ska få ett bättre skydd av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.