Jan Riise

Fru talman! Även min fråga går till utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson men gäller ett helt annat ämne.

För några dagar sedan fick vi regeringens AI-strategi och den tillhörande bilagan Handlingsplan för Sveriges AI-strategi.

Det är nu drygt ett år sedan vi fick AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Där talades det inte så mycket om utbildning, även om behovet underströks tydligt. I AI-strategin finns däremot en hel del ord om detta, till exempel kritiskt förhållningssätt och medie- och informationskunskap. Men för de lägre årskurserna är det fortfarande mest det analoga materialet som gäller.

Min fråga gäller handlingsplanen. Där finns nämligen ingenting av detta med. Vad har regeringen för plan för hur den här strategin ska kunna förverkligas på skolområdet och vilka resurser som ska avsättas för det?

Herr talman! Här sitter man i godan ro och tänker: ”Ett par minuter till ska han väl hålla på.” Men så blev det inte!

Jag har inga reservationer i det här betänkandet. Det kan se lite tråkigt ut att Miljöpartiet inte skulle ha några formella åsikter om detta, men det betyder ju inte att vi inte har synpunkter på olika saker. Jag tänkte därför ändå prata lite grann, och det kan hända att det tar uppemot sex minuter. Vi får se.

Jag tänkte börja med att tala lite om det kommunala självstyret, som omnämns redan i 1 kap. 1 § regeringsformen: ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Kommuners och regioners rätt att fatta egna beslut och att ta ut skatt har utvecklats över lång tid och har efter hand blivit alltmer omfattande. Det vi kallar välfärdsstaten har kommit att ta alltmer plats i regioner och kommuner både ekonomiskt och i vardagen för många människor. Skola, vård och omsorg har helt enkelt vuxit i betydelse.

Samtidigt, och en aning paradoxalt, har den statliga styrningen blivit mer detaljerad. Det är möjligt att man kan säga att även vi som lagstiftare bidrar till detta med nya krav på det kommunala styret. Dessutom bidrar våra myndigheter med ännu fler detaljer.

Vi har på senare tid också haft en diskussion om hur den kommunala vetorätten ska utformas så att statliga intressen inte kommer i kläm – för att uttrycka det en aning syrligt. För egen del tänker jag att det kommunala självstyret och den flernivåstyrning det kan innefatta också är en omistlig del av vår självständighet och vårt rättssystem.

Herr talman! Flernivåstyrning är ett relativt nytt område, eller rättare sagt har det funnits länge men inte diskuterats inom forskningen förrän egentligen på 90-talet. Det blev för svensk del också mer aktuellt i samband med EU:s utvidgning, när vi blev medlemmar för drygt 30 år sedan.

Vi har alltså en struktur med fyra nivåer med sina respektive förutsättningar: kommun, region, nation och EU, och då är samordning förstås i någon mening A och O. Förhållandet mellan EU och nationer och regioner är ett område, och man kan säga att den subsidiaritetsprövning som görs här i riksdagen av förslag till rättsakter är en del av den samordningen.

Ett annat exempel på nationell och internationell nivå är klimatanpassning och klimatarbete mer generellt. I Sverige tillförde den förra regeringen medel till stöd för kommunalt arbete med klimatanpassning genom att finansiera ett antal tjänster för just samordning på länsstyrelserna runt om i Sverige. Det var inga stora summor, men det räckte till en eller ett par personer i varje region som kunde hjälpa kommunerna att utveckla och komma igång med olika former av klimatanpassningsåtgärder.

Personligen tycker jag dels att det var olyckligt att dessa stöd togs bort, dels att de i sig pekar på just den samordnande roll som krävs för att styrning på flera nivåer ska vara effektiv och till nytta.

Andra initiativ som dök upp under 2000-talets första decennier var att städer, framför allt stora sådana, i hela världen gick samman för att skynda på klimatutvecklingen baserat på både en vilja att bidra och en insikt om att nationella strategier och lagstiftning visserligen är bra men att verkstad skapas lokalt. Stockholm var en av de städer som tidigt deltog i det så kallade C40-samarbetet.

Detta engagerade inte minst några av de riktigt stora filantropiska organisationerna, som Rockefeller Foundation, Bloomberg Philanthropies och på lite närmare håll Realdania i Danmark. Det ledde till ett samarbete som nu omfattar 100 städer som gemensamt och var för sig minskat sina utsläpp med betydande volymer.

Herr talman! Apropå frikommunsförsöken, som det ju också finns en motion om och som beretts i betänkandet, genomfördes för drygt tio år sedan en ”devolution” i Storbritannien, där en mängd befogenheter överfördes från staten till staden Manchester – eller egentligen Greater Manchester, alltså något slags Stormanchester.

Ett av de mer iögonfallande resultaten av detta är att den därmed mer lokala styrningen inom hälsoområdet skulle kunna bidra till förbättringar av den lokala hälsan. Sedan förändringen genomfördes har förväntad livslängd i Greater Manchester ökat. Det kanske inte är något bra mått, men ändå. Det finns förstås flera tänkbara förklaringar till detta, men det är ändå intressant att det dyker upp. Resultaten har publicerats i The Lancet, som många säkert känner igen som en av de mest respekterade tidskrifterna inom hälsa och medicin.

Herr talman! I betänkandet finns också en redovisning av hur symmetrisk respektive asymmetrisk ansvarsfördelning kan användas. Den symmetriska innebär att alla organ på samma nivå, till exempel kommuner, har samma ansvar att tillhandahålla service till sina invånare. Den asymmetriska innebär således att det i vissa fall kan vara möjligt att så att säga lägga ut verksamhet exempelvis till en grannkommun med bättre förutsättningar. Detta kan framför allt vara aktuellt för kommuner med begränsat befolkningsunderlag. Det har vi hört lite grann om tidigare.

Det här har utretts i olika sammanhang, och utskottet har i avvaktan valt att inte ta ställning för några tillkännagivanden så länge det pågår beredning av avlämnade utredningar. Jag tänker att vi inte har sett den färdiga kartan än och att det kan tillkomma fler sådana avtal.

Herr talman! Försöksverksamhet är i regel ett bra sätt att testa något nytt. Vi i Miljöpartiet har bland annat föreslagit att testa rösträtt för 16åringar i några kommuner och regioner för utvärdering och eventuella justeringar innan det kan införas i större skala över hela landet. Jag ber att få återkomma till detta i ett annat anförande i närtid, som man brukar säga.

Herr talman! På senare tid har frågan om markanvändningen i Sápmi och norra Sverige – det är ju rätt ofta samma område – blivit alltmer aktuell. Vi har stora industriprojekt och infrastrukturprojekt, och vi har gruvor med stora markkrav. Antalet tänkbara konfliktytor ökar, och det gör även spänningarna, som jag menar bara kan minskas genom dialog.

Jag tänker att dialogen ska föras med de medel vi har, det vill säga i utredningar, kommittéer och samtal mellan samiska företrädare och grupper – inte minst Sametinget har öppnat för detta – och regering och riksdag, forskare, civilsamhälle och andra. Renmarkskommittén har tyvärr lagts ned, men en ny sådan skulle också kunna vara något.

Min fråga till statsministern är hur regeringen avser att initiera och stödja en utveckling som premierar dialogen framöver.

Herr talman! Det är, som andra varit inne på, inget litet område som det här betänkandet täcker in. Jag har vid många tillfällen när jag har läst det blivit förvånad eller glatt överraskad över områden som jag kanske inte tänkt på.

I grund och botten är detta relativt okontroversiella frågor om den infrastruktur som får vårt samhälle att fungera. Men det finns några med lite mer abstrakta lager som speglar hur vi ser på detta samhälle, hur vi vill att det ska fungera och vem som ska ha vilka förutsättningar, antingen för att jämna ut skillnader eller för att förstärka dem. Där går i vissa fall våra åsikter isär.

Låt mig ändå börja med beredskapen. Samhället är i allt större utsträckning beroende av fungerande internet och telefoni. En robust digital infrastruktur är avgörande för vårt samhälles motståndskraft och gör det också svårare att angripa samhällets stabilitet.

Jag och Miljöpartiet menar därför att beredskapsavgifterna, det vill säga de avgifter på runt en tia i månaden som tas ut på elräkningen, bör anpassas så att mer resurser kan avsättas för att göra även internet mera robust genom offentlig-privat samverkan mellan bredbandsleverantörerna och PTS.

Jag vill understryka betydelsen av att den digitala infrastrukturen fungerar i hela landet och att uppkopplingen är robust och säker. Fiber och snabbt mobilnät bör byggas ut i hela Sverige, och staten behöver ta ett ökat ansvar för finansieringen av utbyggnaden i glesbygd.

Sverige har varit världsledande när det gäller tillgång till internetuppkoppling, men jag kan tyvärr konstatera att ett område som är eftersatt är uppkopplingen på tågen. Att resa med tåg borde självklart ha den stora fördelen att det ska gå att kombinera med arbete, ofta digitalt, underhållning eller annan typ av avkoppling. Jag försökte skriva det här anförandet på tåget från Göteborg i måndags, därav min något tveksamma inställning till det hela.

För att kunna utnyttja de positiva faktorer som kommer med tågåkande krävs god internetuppkoppling och förutsättningar för telefonsamtal. Vi menar därför att snabb internetuppkoppling på samtliga tågsträckor i Sverige måste säkerställas.

Herr talman! AI har vi pratat mycket om. AI utgör både hot och möjligheter när det gäller vår beredskap. Å ena sidan kan AI-verktyg tillämpas för att öka vår förmåga att möta olika hot, å andra sidan finns det stora risker kopplat till att olika hotaktörer tillämpar AI i fientligt syfte. Som AI-kommissionen beskriver det i sin slutrapport: ”AI gör det möjligt att snabbt, enkelt och med liten arbetsinsats skapa stora mängder text, ljud och rörlig bild som ett led i desinformations- och påverkanskampanjer. AI kan också användas för att effektivt sprida material och budskap i exempelvis sociala medier.”

AI kan alltså vara ett effektivt verktyg för den som vill påverka samhället, exempelvis genom att polarisera, splittra eller skapa misstro. Det här kan ytterst påverka försvarsviljan och vår demokrati. Utöver denna typ av beteendepåverkan kan AI såklart också användas i en mängd andra syften för att påverka tekniska system och även i militära syften. Det är därför viktigt att regeringen nu arbetar vidare med att implementera AI-kommissionens förslag och ytterligare åtgärder inom Al-området med fokus på att värna säkerhet och personlig integritet samt med beaktande av risker för samhället.

Herr talman! Vi måste inte böja oss för AI-bolagen och Al-förespråkare av skilda slag. Det som de stora amerikanska bolagen säger om allt vi måste göra för att inte bli fullständigt akterseglade är inte nödvändigtvis sant. Det finns några riktigt stora aktörer: Open AI, Anthropic, Google, Meta och en rad andra. Om de säger att vi kan skapa oss en AI-kompis eller att vi behöver förstå att de måste tugga i sig varenda liten informationsbit om oss behöver vi ju inte göra som de säger. Det är dock inte alltid så lätt.

Man ska också komma ihåg att AI innebär en rovdrift på vår personliga information, sådant som vi i all välmening har lämnat ifrån oss eller publicerat på sociala medier, till exempel var vi är, att vi godtar alla kakor, vilka annonser vi tittar på och vad vi söker efter på nätet. Det finns till och med uppgifter som hämtas in om hur vi rör oss i stora affärer, vilka hyllor vi stannar vid och vad vi kanske köper. Bli därför inte förvånade om det dyker upp annonser för det som ni just har tittat på! Det här sammanställs alltså ofta till annonser men framför allt till kunskaper om allt vi gör, allt vi äger och allt vi säger publikt.

Jag är inte odelat positiv till den här utvecklingen, som ni förstår. Tvärtom – jag tycker att det är en reell utmaning som vi måste diskutera med den övergripande rubriken ”Är det verkligen detta vi vill ha?”.

Herr talman! Jag menar alltså att det behöver ställas högre krav generellt på transparens när det gäller Al. Jag menar att transparens och öppenhet när det gäller exempelvis algoritmer som används är nödvändigt för bedömning och eventuellt ansvarsutkrävande. Vi har ju fallet med fördelningen av skolplatser i Göteborg som havererade och där det visade sig omöjligt att få ta del av hur det hade gått till. Regeringen bör därför verka för och stödja utvecklingen av sådana lösningar på nationell och kanske framför allt på europeisk nivå.

Det behöver tas fram nationella riktlinjer för hur AI ska tillämpas och utvecklas på ett etiskt och transparent sätt. Vi menar också att AI-kommissionens förslag bör genomföras, och det måste säkerställas att AI används och utvecklas med respekt för grundläggande fri- och rättigheter, särskilt när ny lagstiftning, strategier och riktlinjer tas fram. Det är därför viktigt med ett samordnat arbete med data- och AI-användning inom svensk förvaltning.

Jag vill också framhålla att regeringen bör se till att Sverige i EU ska verka för en säker användning av AI som inte kränker integritet och rättigheter och som inte används för att utveckla vapensystem. Jag vill också lyfta fram att Sverige i EU och inom ramen för EU AI Act, eller AI-förordningen, ska verka för en säker utveckling av AI, även inom områden som så kallad transformative AI. Utvecklingen av AI innefattar både möjligheter och hot i fråga om arbetet med klimatanpassning och klimatförändringarna i sig, vilket naturligtvis är något som jag välkomnar.

Användningen av AI slukar mycket stora mängder energi, främst i form av el. Det är också en industri som kräver mycket stora investeringar i hårdvara, något som i sin tur ställer krav på ytterligare utvinning av exempelvis sällsynta metaller. Därför tycker jag att det är viktigt att ta i beaktande de stora klimat- och miljökostnader som AI-utvecklingen för med sig och att verka för att begränsa skadeverkningar och gynna återvinning av elektronik. Samtidigt vill jag uppmärksamma de möjligheter som tekniken ger att exempelvis analysera och nyttiggöra stora datamängder inom klimatområdet.

Jag hade kunnat prata om det här en halvtimme till, men låt mig bara säga att för att verkligen göra AI till ett demokratiskt verktyg krävs omfattande insatser på utbildning för de många, inte bara dagens studenter utan även gårdagens och dem av oss som gick i skolan något längre tillbaka.

Herr talman! Som hallänning är man, egendomligt nog, en del av Greater Copenhagen Region. Det var väl ingen som förutsåg det på 1600-talet när Halland blev svenskt, och det kanske verkar lite överdrivet. Men icke desto mindre har det ändå fört med sig en del kontakter och information. Bland annat har vi varit inbjudna att ta del av de betydande satsningar som gjorts på digitalisering inom offentlig sektor i Danmark, bland annat det omfattande arbetet för att utveckla ett system för åldersverifiering inom ramen för arbetet med den digitala plånboken. Låt mig återkomma till det alldeles strax.

Först bara ett par ord om den danska polisens samarbete med Palantir, det amerikanska företag som utvecklat övervakning och AI till tidigare oanade nivåer. Det handlar dels om möjligheter att med hjälp av AI göra existerande information från många olika källor tillgänglig, dels omfattar det system för att med algoritmer förutsäga kriminalitet, vilket riskerar att leda till former av övervakning, allvarliga kränkningar av människors integritet och inte minst ett stort antal felaktiga utpekanden baserade på brister i systemet och felaktiga antaganden om vilka personer man misstänker skulle kunna ägna sig åt dessa verksamheter. Det ligger i farans riktning att detta också kommer att föreslås i Sverige, inte minst efter statsministerns möte med Palantirs grundare Peter Thiel i somras.

Om vi håller oss kvar i Danmark finns uppsidor vad gäller digitalisering som inte har med Palantir att göra, till exempel ett danskt system som kallas F2 som 21 av 24 danska ministerier – departement i vår värld – använder. I det ingår exempelvis sådana stressminskande egenskaper som att ens personliga data bara lämnas en gång för alla. Det finns mallar och frågeformulär, och det ska vara lätt att hitta det man söker.

Herr talman! Det var det hele för nu. Med det vill jag yrka bifall till reservation 19, Främjande av AI-användning.

Fru talman! Detta är det anförande som Linus Lakso hade tänkt hålla på åtta eller möjligen tio minuter, så det kommer att ske vissa förkortningar eftersom jag bara har fyra minuter på mig. Jag hoppas att ni kommer att få med er en del av det som jag vet att Linus ville ha sagt. Han blev tvungen att lämna riksdagen ganska snabbt i dag på eftermiddagen.

Fru talman! Vi befinner oss i ett allvarligt läge när det gäller den pågående klimatkrisen. Vi ser redan i dag hur människor både i Sverige och runt om i världen drabbas av tilltagande extremväder med översvämmade källare, bortspolade vägar och järnvägar, nedblåst skog, orkaner och döende korallrev.

Utsläppen från trafiken utgör ungefär en tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Det är också det område där vi snabbt kan sänka utsläppen. Det finns hållbara tekniker att byta till redan i dag, till exempel elektrifiering och hållbara bränslen. Regeringens svar på klimatfrågorna har också varit just elektrifiering, men i verkligheten har man kanske inte lyckats riktigt så bra.

En stor majoritet av svenska folket oroar sig över klimatförändringarna, vet vi. Det finns ett brett engagemang för en ambitiös klimatpolitik. Det är 70 procent av svenskarna som vill att vi når våra klimatmål.

Regeringen har bland annat kraftigt ökat inblandningen av fossilt i drivmedel, gjort gigantiska skattesänkningar på fossila bränslen, ryckt bort den bonus som stimulerade elbilsförsäljningen och stoppat ett nytt och klimatsmart reseavdrag. År 2024 sjönk elbilsförsäljningen i Sverige för första gången, när den i stället skulle behöva öka. Vi är i det absurda läget att regeringen gynnar fossilindustrin i stället för att hjälpa svenska företag och hushåll som vill ställa om.

Kritiken är massiv från både näringsliv, miljöorganisationer, experter och forskare. Bland andra OECD och Klimatpolitiska rådet har sågat regeringens politik. Den energikälla som har ökat mest är alltså fossila bränslen. Den årliga användningen ökade med motsvarande 15 terawattimmar bara mellan 2022 och 2024.

Miljöpartiets mål, fru talman, är i stället billiga och hållbara transporter i hela landet, med rätt lösning på rätt plats. Därför vill vi få till stånd en nationell elbilsoffensiv med ett antal olika stöd, bland annat en rättvis elbilsbonus. Vi har satt ett tak så att de dyraste bilarna inte får någon bonus medan de billigaste bilarna får den största. Utöver detta tänker vi oss en extra bonus på 10 000 kronor för boende på landsbygd och i glesbygd. Vi vill ha ett inkomstprövat stöd för elbilsleasing på 1 500 kronor riktat till personer på landsbygden. Ett sådant stöd skulle ge den som inte kan eller vill köpa en elbil möjlighet att gå över till elbil redan i morgon. Ett sådant stöd skulle körmässigt kunna motsvara ett bensinpris på ungefär 5 kronor litern.

Vi vill se ett stöd för konvertering av fossilbilar till bland annat biogas och eldrift, vilket har varit framgångsrikt i Frankrike.

Konvertering till biogas är relativt enkelt om man utgår från en bensinbil. Det behöver också vara lika enkelt att besiktiga ett gasfordon som en bensinbil, till samma kostnad.

Vi behöver en väl utbyggd laddinfrastruktur i hela landet. Här behöver det göras mer, inte minst för tunga fordon och för boende i flerbostadshus. Det finns en åtgärdslista för en snabb och samhällsekonomiskt effektiv utbyggnad av laddinfrastruktur i hela landet som Energimyndigheten och Trafikverket har tagit fram. Dessutom vill vi gärna se ett Sverigekort för all kollektivtrafik i Sverige för, som vi har föreslagit, 499 kronor per månad.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 6.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Fru talman! Min fråga går till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson och handlar om de så kallade kumulativa effekterna, alltså vad som sker när ett problem läggs på ett annat, en utmaning på en annan eller sten på börda, om man så vill.

Det här är en frågeställning som rennäringen har känt till i flera decennier. Olika krav på markanvändningen kan läggas på varandra, och det blir till slut svåröverkomligt. Man börjar med en väg, sedan blir det en järnväg och så kanske en gruva.

Den föreslagna utbyggnaden av Per Geijer-gruvan i Kiruna medför konsekvenser både för Kiruna kommun och för Gabna sameby. I fallet Gabna sameby kan det handla om att den delas itu och att all rennäring eller åtminstone all förflyttning av renar på så vis omöjliggörs.

Min fråga är: Är det en rimlig balans vi har mellan krav på förenklingar för nya verksamheter å ena sidan och rennäringens och samernas krav på rättigheter och möjligheter att utöva sin näring å andra sidan?

Fru talman! Jag är inte direkt ovan vid att stå här, men det är lite ovant att stå här och tala för kulturutskottet. Det råkar vara så att kulturutskottets ordförande Mats Berglund är i Eskilstuna, där han naturligtvis ska vara eftersom Folk och Kultur pågår där just nu. Han har nog ett digert schema; jag tror att han sa något om elva paneler plus möten. Så kan det gå, och jag fick ta över detta.

Fru talman! Spel och lotterier är en betydelsefull och viktig del i finansieringen av det svenska idrotts- och föreningslivet. Ett av målen med spelpolitiken som riksdagen har slagit fast är just att ge goda förutsättningar för allmännyttig ideell verksamhet att erhålla finansiering genom intäkter från spel. Så har det varit under lång tid, och Miljöpartiet vill gärna värna denna finansieringsform för de allmännyttiga organisationerna.

Vi har tidigare under mandatperioden sett hur Tidöregeringen har varit inne och petat i lotterilagstiftningen, framför allt med argumentet att motverka skuldsättning. Detta har man gjort trots att remissinstanserna är i stort sett eniga om de allmännyttiga organisationernas lotterier, som oftast handlar om små summor och sällan om penningvinster. Det finns numera också alltid ett tydligt skydd mot att köpa så många lotter att vare sig direktköp eller prenumerationer i realiteten blir till en skuldfälla.

Man kan ju tänka sig att Tidöpartiernas engagemang i frågan ligger någon annanstans än just i omsorgen om konsumenternas skuldsättning. Regleringarna mot partipolitiska lotterier, som vi diskuterade för något år sedan, var nog mer riktade mot ett av oppositionspartiernas finansiering. Det här lagförslaget ser ut att vara riktat mot just föreningslivet, det folkliga engagemanget, precis som de återkommande attackerna mot kulturliv, folkbildning och civilsamhälle som vi har sett och hört under hela mandatperioden.

Det lagförslag vi pratar om i dag handlar alltså om att införa ett förbud mot spel på kredit. Tekniskt riktar sig lagen inte mot konsumenterna utan mot licenshavare och spelombud. Lagen är en utvidgning av rådande bestämmelser och innebär skarpare formuleringar än de tidigare.

Lagen innebär också att licenshavarna och spelombuden nu även ska vidta lämpliga åtgärder för att motverka att spel finansieras med krediter. Det här ställer naturligtvis till det för ombuden, för det kan vara Pressbyråns spelbutiker, tobakister och liknande som nu på relativt kort tid behöver vidta snabba åtgärder.

Här vill jag å ordförandens vägnar tacka utskottets alla partier för att vi tillsammans har lyckats skjuta på ikraftträdandet i två månader så att det i betänkandet nu framgår att lagändringen ska träda i kraft den 1 maj 2026. Detta står även Miljöpartiet bakom.

Problemet med lagstiftningen kvarstår dock alltjämt. Förslaget kommer att försvåra ytterligare, och vi menar att det är problematiskt särskilt för de allmännyttiga organisationerna. Miljöpartiet menar därför att spel för allmännyttiga ändamål bör undantas från förbudet mot spel på kredit. Kreditförbudet är ett väldigt trubbigt verktyg, som riskerar att få oproportionerligt stora negativa konsekvenser för svenskt föreningsliv, för civilsamhället och för alla de ideella organisationer som i dag finansierar sin verksamhet i stort och smått genom bland annat lotterier.

Det kan handla om nykterhetsrörelsens prenumerationer på lotter, idrottsföreningens bilbingo eller den lokala kulturföreningens lottringar på nationaldagen. Det här är ett bra sätt för föreningarna att stärka sin kassa. De kan göra sig lite friare när det gäller att kunna utöka verksamheten eller kanske finansiera ett läger för ungdomslagen.

Den regelförändring som regeringen och Sverigedemokraterna nu föreslår slår hårt mot de här föreningarna, men – och det här är viktigt – den står också tydligt i strid med målet för spelpolitiken om att värna allmännyttiga intäkter från spel.

Det finns ett förslag i propositionen om att Spelinspektionen ska kunna tillåta undantag i enskilda fall. Vi menar dock att det inte är tillräckligt. Det skapar en onödig osäkerhet och ytterligare en administrativ börda för föreningarna och de allmännyttiga organisationerna.

Miljöpartiet har tidigare argumenterat för att gå åt motsatt håll. I stället för att göra det svårare och dyrare för de allmännyttiga föreningarna att bedriva lotterier vill vi förenkla det regelverk som finns. Det har blivit svårt för föreningarna att bedriva lotterier, bingo och vad det nu kan vara. Det är dyrt och förenat med stora ekonomiska risker och dessutom administrativt krångligt.

Från Miljöpartiets sida har vi motionerat om att tillsätta en utredning för att komma till rätta med krånglet. Det bör vara kommunen och inte Spelinspektionen som utför tillsyn, åtminstone upp till en viss nivå på omsättningen, kanske 5 miljoner under en femårsperiod.

Tillsynsavgifterna har ökat kraftigt. För en idrottsförening kan det kosta uppåt flera tiotusentals kronor att i praktiken ansöka om att få ha lotteri, och det är inte ens säkert att ansökan beviljas. Spelinspektionens krav är oförutsägbara, och de sätter avgiftsnivåerna själva.

Nivån för hur stora vinsterna får vara skulle också behöva justeras uppåt. I dag är det ett basbelopp, och det skulle kunna höjas. Detta och mycket annat skulle vi vilja se över.

Fru talman! Miljöpartiet vill alltså, till skillnad från regeringsunderlagets fyra partier, göra det lättare och inte svårare för ideella och allmännyttiga verksamheter att öka sin egenfinansiering.

Jag yrkar därför bifall till den reservation som finns, under punkt 2, och som råkar vara Miljöpartiets i betänkandet.

Herr talman! Jag vill gärna börja med att tala om markanvändning i Sápmi. Samernas rätt och möjligheter att använda mark och vatten inom renskötselområdet har minskat i takt med nya krav på mark för exempelvis nya gruvor eller ett mer intensivt skogsbruk. Omställningen till ett förnybart energisystem har liksom ökad turism också bidragit till nya utmaningar.

Samebyarna har rätt att använda mark och vatten inom renskötselområdet för renbete, jakt och fiske. Men denna rätt måste såvitt jag kan förstå säkras och stärkas ytterligare. Det finns alltså goda skäl att överväga och utreda hur sådana kumulativa och ständigt pågående förändringar av markanvändningen påverkar den samiska rätten att bibehålla och utveckla sin kultur.

Det innebär att nya tillståndsprocesser på traditionella samiska marker måste vägas in. I Miljöpartiet menar vi också att intäkter från naturresurser i högre grad måste bidra till lokal utveckling. Statligt ägda bolag som hämtar sina intäkter i Sápmis naturresurser bör årligen avsätta en andel av intäkterna till att finansiera utvecklingen av samiskt samhällsliv, språk och kultur. Även andra bolag vars verksamheter kraftigt påverkar Sápmis naturresurser bör bidra. Detta, herr talman, behöver utredas.

Gruvor behövs i den gröna omställningen, men i en avvägning mellan motstående intressen måste samers rättigheter och berörda samebyars synpunkter värnas och respekteras i större utsträckning än i dag. Att bevilja tillstånd till nickelgruvan i Rönnbäcken innebär, menar bland annat FN:s rasdiskrimineringskommitté, att Sverige brutit mot rätten till egendom och juridisk prövning och gjort sig skyldig till diskriminering. Tillståndet behöver alltså revideras och inkludera en process med samiskt fritt informerat förhandssamtycke.

I mars 2025 presenterades ett antal strategiska projekt inom EU:s förordning om kritiska råmaterial, Critical Raw Materials Act, varav flera inom Sápmi, ägda av bland annat LKAB och Talga AB. Projekten kommer att få stöd från EU för bland annat förenkling och förkortade tider för tillståndsprövning. Det är angeläget och nödvändigt att samernas rättigheter inte åsidosätts i dessa processer och att kraven på samtycke och konsultation upprätthålls.

Enligt minerallagen har samiska företrädare rätt att begära konsultation enligt konsultationslagen när det gäller exempelvis undersökningstillstånd i prospekteringsfasen.

Jag menar att det skulle kunna vara den omvända ordningen, att den som söker undersökningstillstånd faktiskt är skyldig att söka samråd och konsultation med åtminstone den eller de samebyar som berörs och den eller de som representerar samer i området, exempelvis genom myndigheten Sametinget.

Herr talman! I dag är samerna den enda folkgrupp i Sverige som formellt erkänns som urfolk. Det är emellertid väl belagt att den nationella minoriteten tornedalingar, som också innefattar kväner och lantalaiset, har levt och verkat i Sveriges nordligaste delar under en mycket lång tid.

Det är en grupp som skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen genom språk, kultur och en tydlig geografisk förankring historiskt såväl som i nutid. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset publicerade sin rapport i slutet av 2023, och där rekommenderas att en utredning ska tillsättas för att utreda minoritetens status som urfolk. Det är viktigt för att försoningsprocessen över huvud taget ska kunna fullföljas. Från vår sida instämmer vi i detta.

Enligt rapporten, som för övrigt heter Som om vi aldrig funnits, har försvenskningspolitiken inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet har nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Kommissionen lämnar flera viktiga förslag för att Sverige ska kunna förverkliga och utöka de särskilda rättigheter som gäller tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Vi behöver ta fram en handlingsplan för genomförandet och uppföljningen av kommissionens förslag till insatser. Därutöver bör regeringen skyndsamt erkänna statens ansvar i de kränkningar som har begåtts mot tornedalingar, kväner och lantalaiset och inleda en dialog om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt.

Herr talman! Minoritetspolitiken bygger på två självständiga och likvärdiga Europarådskonventioner – den europeiska språkstadgan för landsdels- och minoritetsspråk och ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. De ratificerades var för sig av Sverige år 2000 efter ett riksdagsbeslut i december 1999. Då erkändes också fem historiska minoritetsspråk och fem nationella minoriteter, likaså var för sig.

Det är lite viktigt att komma ihåg det. Det är inte nödvändigtvis så att samer och samiska hänger ihop eller tornedalingar och meänkieli. Det kan finnas glapp. Likaså är det med den judiska minoriteten. Långtifrån alla har jiddisch som huvudspråk, men det kan vara ett stort kulturellt intresse. Det är alltså två olika konventioner vi talar om.

När Sverige år 2000 erkände judar som en av Sveriges fem nationella minoriteter och jiddisch som ett nationellt minoritetsspråk – var för sig – innebar det samtidigt ett erkännande av det judiska bidraget till vårt svenska gemensamma kulturarv.

Trots det finns det flera hinder som begränsar möjligheterna att leva som jude i Sverige. Det är angeläget att dessa hinder kan övervinnas. Mer måste göras för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör judar och stärka dessa gruppers egenmakt och frihet från diskriminering.

Det är dessvärre så att den utbredda antisemitismen i samhället tillsammans med den bristande tryggheten och säkerheten som finns kring judiska institutioner utgör det största hindret mot judiskt liv i Sverige. Hat och hot begränsar många judars möjligheter att leva ett judiskt vardagsliv och leva öppet med sin judiska identitet.

I dag är dessvärre allmänhetens kunskap om judisk kultur, traditioner och historia låg, vilket påverkar minoritetens upplevelse av att kunna inkluderas i samhället och möjlighet att leva öppet med sin judiska identitet.

Det medför svårigheter för judiska organisationer att verka och utvecklas i Sverige och gör det svårare att utöva kulturen. De säkerhetsarrangemang som de judiska institutionerna själva behöver ombesörja är kostsamma och tar resurser från annan verksamhet.

Herr talman! Sverige är skyldigt genom både nationell rätt och folkrätt att vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de särskilda rättigheter som tillhör den romska minoriteten. Likafullt kritiseras den svenska staten återkommande för att inte leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser gentemot minoriteten.

Sverige har också fått kritik av FN för att romer än i dag utsätts för diskriminering på offentliga platser, och vi har uppmanats att vidta kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med den utbredda diskrimineringen av romer.

Regeringen behöver göra mer för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör romer, stärka deras egenmakt och revitalisera språket romani chib. Som ett led i detta arbete måste strategin för romsk inkludering ges långsiktig och tillräcklig finansiering, bland annat för att främja romskt föreningsliv.

I Sverige finns ett stort antal organisationer och föreningar som på olika sätt representerar romer och romers intressen, till exempel för att motverka antiziganism och stärka romers sociala och politiska rättigheter. Samtidigt saknas en central struktur, och resursbristen är stor.

Antiziganismen påverkar många romers möjligheter att vara en del av befintliga strukturer, och diskrimineringen påverkar romers tillgång till bostad, utbildning, arbetsmarknad, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Situationen synliggör att de åtgärder som hittills har vidtagits inte har varit tillräckliga för att komma till rätta med den diskriminering och de kränkningar som alltjämt drabbar romer.

Regeringen behöver göra mer för att bekämpa antiziganism och diskriminering. En del i detta skulle kunna vara att synliggöra romers historia i större utsträckning, att anmälningar om diskriminering och hatbrott utreds och prövas i domstol i större utsträckning och att det finns utbildningar och information i rättighetsfrågor. Regeringen bör verka i linje med det som anförts.

Herr talman! Sverige är på samma sätt skyldigt genom både nationell rätt och folkrätt att vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de särskilda rättigheter som tillhör minoriteten sverigefinnar. Trots detta har den svenska staten på samma sätt återkommande kritiserats för att inte leva upp till sina förpliktelser enligt minoritetsrätten. En återkommande kritik handlar om osynliggörandet och förminskningen av minoritetens kultur och historia samt statens exkludering av minoriteten i frågor som berör dem.

Språkfrågan är också viktig. Det saknas i dag ett arbete inom skola, utbildning och äldreomsorg för att finskan ska ha förutsättningar att leva. Vi behöver göra ytterligare satsningar för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör sverigefinnar, stärka minoritetens egenmakt och revitalisera det finska språket.

Slutligen, herr talman: Älvdalskan har en lång historia i Sverige och bär uråldriga särdrag som nästan inte längre går att återfinna i någon annan del av det nordiska språkområdet. Att älvdalskan bär spår från fornnordiskan gör den till en levande del av vår språkhistoria, och den är en viktig del av Sveriges språkliga och kulturella mångfald.

Trots det klassas älvdalskan som dialekt. Älvdalskan talas i dag av uppemot 3 000 personer, framför allt i Älvdalens socken i norra Dalarna. Representanter för Ulum Dalska och Älvdalens kommun har under lång tid framfört att älvdalskan bör erkännas som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.

Det är flera experter som uttalat att älvdalskan är att betrakta som ett eget språk, och Europarådets expertkommitté har uppmanat den svenska regeringen att se över älvdalskans status. Regeringen bör därför få i uppdrag att utreda älvdalskans status och se över möjligheten att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.

Med det ska jag försöka att äntligen yrka bifall till reservation 25 som handlar om just älvdalskan. Vi inbjuder naturligtvis även partier som inte tillhör oppositionen att rösta med oss när ärendet kommer upp för votering om två veckor, får vi väl tro.

Jag vill också gärna yrka bifall till reservation 6. Jag står självklart bakom alla Miljöpartiets reservationer. Det ska inte ses som någon prioritering i något fall. Men i valet mellan dem alla blir det nummer 6.

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson, Katarina Luhr och Nils Seye Larsen (alla MP).

Fru talman! Det är egentligen ett särskilt ärende jag vill prata om här, men jag tänkte först säga tack till de tidigare talarna. Jag hade en liten föraning om vad ni skulle säga.

Jag har redan gått igenom en del av de ärenden som finns i betänkandet. Precis som Jessica Wetterling hade jag också möjlighet att delta i den så kallade ledamotsutredningen och är naturligtvis väldigt glad över att en del av de förslag som vi hade med där nu är under beredning och också omnämns i motionerna.

Jag har ett ärende som är baserat på en motion som är undertecknad av ledamöter för samtliga partier i riksdagen – alla åtta partierna. De har gemensamt undertecknat en motion om tillgängligheten i våra byggnader.

Om nu vi som har förmånen att få vara här är folkets främsta företrädare är ju Riksdagshuset – eller rättare sagt riksdagshusen – folkets främsta byggnader. De ska naturligtvis i så stor utsträckning det bara är möjligt också vara tillgängliga för alla som arbetar här, för dem som besöker oss och för oss som ledamöter.

Sedan några år tillbaka finns det återigen ett funktionsrättspolitiskt nätverk i riksdagen. Nätverket har arbetat aktivt med att bland annat arrangera funktionsrättsriksdagen och hålla rundabordssamtal med civilsamhällesorganisationer inom området. Till dessa arrangemang kommer personer med olika funktionsnedsättningar, och det finns naturligtvis också riksdagsledamöter som har motsvarande funktionsnedsättningar.

De ledamöter från samtliga partier som skrivit under denna motion har tyvärr kunnat konstatera att tillgängligheten i riksdagen inte alltid är den bästa. Bland annat förekommer det regelbundet att hissar är ur funktion eller att information om tillgängligheten, till exempel gällande hörslingor i olika rum, inte stämmer. Det skapar frustration, tidsbrist och merarbete.

Det är avgörande för riksdagens trovärdighet i funktionsrättsfrågor att våra egna lokaler är tillgängliga för alla oavsett funktionalitet. Det måste vara möjligt att genomföra arrangemang där många deltagare har funktionsnedsättningar utan att detta leder till orimliga förseningar på grund av att insläppet inte har bemannats på ett adekvat sätt. Deltagare i riksdagens arrangemang får helt enkelt aldrig känna det som att de är till besvär.

Ledamöterna, som alltså representerar samtliga partier, menar också att det vore önskvärt att fler debatter i kammaren teckentolkades och att det bör finnas möjlighet att på riksdagens bekostnad anlita teckentolk vid stora arrangemang, till exempel den återkommande funktionsrättsriksdagen.

Vi är medvetna om att riksdagens hus är gamla och att det inte alltid är möjligt att åstadkomma en total tillgänglighet för alla på alla platser, inklusive ingångar och transportsträckor inne i byggnaderna. Men ambitionen måste vara hög. Detta ska säkerställas så långt det är möjligt, och informationen om tillgängligheten ska stämma. Varje gång ett mötesrum bokas ska korrekt information om rummets tillgänglighet vara lättillgänglig, och den ska framgå av bekräftelsen.

I detta syfte föreslår motionärerna att det införs en rutin som innebär att riksdagens lokalansvariga regelbundet genomför en översyn av tillgängligheten, till exempel en gång om året, och föreslår förbättringar och tillgängliggör information om det aktuella läget i samtliga lokaler.

Ledamöterna begär alltså i sin motion ett tillkännagivande – inte till regeringen utan till riksdagsstyrelsen – om att regelbundet se över tillgängligheten i riksdagens lokaler. Detta är också innehållet i reservation 4, som jag härmed yrkar bifall till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Herr talman! Även min fråga går till kulturministern.

Jag hade häromveckan nöjet att besöka Jämtland, även Hammerdal och Östersund, och talade med bland andra Sametingets nya ordförande Marianne Gråik. Vi pratade förstås om många olika saker, som rennäringen och klimatförändringarna, men också om Sametingets planerade parlamentsbyggnad i Östersund. Redan 2019 bestämdes det att den skulle förläggas dit. Planer finns, liksom en tomt och en skiss över hur den ska se ut. Men det finns inget startbesked för själva bygget.

De norska och finska motsvarigheterna finns längre uppe i norr, i Karasjok och Enare. Det skulle sitta fint med något i Östersund för att markera Sápmis hela storlek.

Ärendet bereds i Regeringskansliet, som det heter. Med en blandning av otålighet och en konstruktiv ansats skulle jag vilja höra från kulturministern hur planerna ser ut på att komma till start.

(Applåder)

Herr talman! När jag skriver anföranden skriver jag oftast som inledning: Tack för ordet! Det passar sällsynt bra den här gången, för det slog mig omedelbart efter att jag hade skrivit det att det inte är helt självklart att man får ordet, att man får möjligheten att göra sin röst hörd.

Flera har påpekat att sedan vi skrev motioner och uttryckte åsikter om yttrandefriheten på internet och om i vad mån det behövs en reglering av techjättarna, framför allt de stora bolagen, har väldigt mycket hänt – till det sämre, måste man dessvärre konstatera.

Den säkerhetspolitiska situationen har snarast försämrats – jag behöver bara säga Grönland – medan Rysslands olagliga och storskaliga invasion av Ukraina snart går in på femte året.

Min gröna kollega från Tyskland i Europaparlamentet, Alexandra Geese, konstaterade nyligen i ett anförande att plattformarna X och Tiktok på riktigt lyfter fram visst material, ibland ren desinformation, på bekostnad av annat, utan att vi användare har bett om det på något sätt. Sent i går kväll kom det ett meddelande från henne: Jag får närmast be om ursäkt för min hårda ton, men jag tvingas än en gång påpeka detta: Det här är inget som vi ska ha. Vi måste fundera på hur vi kan förstärka det europeiska samarbetet för att åstadkomma något som gör saker och ting bättre.

Det här är förstås ingen tillfällighet. Makten över sociala medier eller medier över huvud taget har sedan länge identifierats som avgörande för att exempelvis bidra till att skapa splittring i Europa. Vi måste fråga oss varför vi accepterar affärsmodeller för sociala medier vars syfte är att skapa splittring. Det hade vi aldrig accepterat för andra medier. Demokratin kräver att vi står upp och säger vad vi tycker och att det finns möjlighet att göra det.

Herr talman! Vi måste ta strid för Europas självständighet, och vi måste försvara oss mot dessa floder av desinformation och misstänkliggörande.

Där har vi EU:s Digital Services Act. Någon nämnde tidigare vad den heter på svenska, men jag har misslyckats med att komma ihåg det. Den är, kan man säga, rätt indirekt och defensiv – i och för sig på goda grunder, men man kunde önska att EU satte ned lite fler fötter med lite mer eftertryck. Lagen talar om att mediejättarna ska motverka skador på de demokratiska processerna och stärka transparens och forskning, exempelvis om hur algoritmerna påverkar spridning och synlighet. Vi får alltså notera att det inte handlar om att främja demokrati utan om att motverka att demokratin skadas.

Här hemma talar vi om psykologiskt försvar, som handlar om att bygga upp motståndskraften i samhället mot desinformation och påverkanskampanjer. Det innebär bland annat att höja förmågan hos befolkningen att skilja på pålitliga källor och källor som inte är det.

I dag är det svårt att veta varifrån dessa informationskampanjer kommer. Nationella och internationella aktörer, individer, politiska organisationer och organiserad brottslighet rör sig i samma digitala rum, vilket leder till otydlighet om vem som ska hantera hotet. När sociala medierplattformar dessutom osynliggör inlägg genom att nedprioritera visst innehåll i flödena, så kallad shadow banning eller skuggförbud, riskerar det att ytterligare begränsa och urholka yttrandefriheten.

För att möta detta krävs ett stort samverkansnät mellan relevanta myndigheter, med vederbörlig hänsyn till den personliga integriteten. Det behövs också en förstärkning av medie- och informationskunnigheten i samhället, bland annat genom ökad undervisning i grund- och gymnasieskolan. Dessutom bör en eller flera relevanta myndigheter få i uppdrag att ta fram en nationell strategi för stärkt motståndskraft mot desinformation och propaganda så att medie- och informationskunnigheten kan stärkas.

Härutöver behöver samarbetet inom EU fortsätta för att sätta press på sociala medier-jättarna så att de inte tillåter att desinformation sprids på deras plattformar och för att användare ska kunna överklaga skuggförbud.

Herr talman! Häromdagen fick jag ett meddelande från Lennart Fernström. Det kanske inte är så många utanför den gröna kretsen som vet vem han är, men Lennart är vd för Mediehuset Grön Press och chefredaktör för tidningen Syre. Vi talades vid inför det nya mediestödets införande för något år sedan. Som ni minns utformades det med stegvis minskande stöd så att en rad mindre tidningar utanför de stora koncernerna och tidningar med andra perspektiv än de rent lokala – till exempel fackliga, religiösa och gröna, alltså tidningar med en nationell målgrupp men med specifika intressen – kan tvingas ge upp. Nu skrev han för att tala om att tre av de fyra tidningarna inom Grön Press står inför nedläggningsbeslut, vilket naturligtvis bidrar till minskad mediemångfald.

Det händer att jag hänvisar till regeringsformen 1 kap. 1 §. Andra meningen, den som står efter ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, lyder: ”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.”

Det är två saker, fri åsiktsbildning och rösträtt. Den senare, rösträtten, värnar vi med mycket stor omsorg. Vi provar alla sorters lösningar för att tillgänglighet och legitimitet ska vara helt oantastliga. Det händer att det blir fel – inte ofta, men när det ändå sker tar vi det på mycket stort allvar och försöker hitta lösningar så att det inte ska hända igen, allt förstås till en budgeterad kostnad. Men när det gäller den fria åsiktsbildningen är det lite mindre noga. Det beror säkert till en del på att strukturen är annorlunda i form av civilsamhälle, folkbildning, sociala och andra medier liksom andra forum för meningsutbyte och reflektion.

Jag tycker att det är rimligt att staten tar någon form av ansvar även för den strukturen. Självklart menar jag inte att den ska vara statlig eller helt finansierad av staten utan snarare att staten ska försöka vara en god stat och inte bara tillåta utan faktiskt stödja många olika perspektiv.

Herr talman! Det är här mediestödet kommer in i bilden. Det gäller en sådan tidning som Norra Halland i min hemstad Kungsbacka, som nu slås ut av Stampens lokala tidningar. Det gäller i värsta fall tre av fyra tidningar inom Grön Press och många andra.

Alla människor, oavsett var i landet de bor, ska ha tillgång till allsidig nyhetsförmedling av hög kvalitet. Förutsättningarna för oberoende granskande journalistik behöver förstärkas ytterligare. Så kallade vita fläckar, det vill säga områden med svag journalistisk bevakning, behöver byggas bort.

Det nya mediestödet har medfört försvagad mediemångfald, menar jag. Regeringen har inte gjort tillräckligt för att värna stödet till de rikstäckande små och medelstora tidningarna, som har stor betydelse för mångfalden. För att säkerställa en mångfald av nyhetsmedier över hela landet behöver det nya mediestödet utvärderas och uppdateras och tillföras mer resurser så att målen uppnås.

Herr talman! Betänkandet innehåller också en genomgång av ett antal motioner som på olika sätt uttrycker stor tveksamhet till om det ska vara möjligt för privata företag att erbjuda integritetskänslig information som till exempel brottmålsdomar. Det har flera andra talat om här, inte minst ledamoten Peter Hedberg i detalj. Jag delar uppfattningen att detta är en mycket angelägen fråga.

Jag står självklart bakom alla våra reservationer om reglering av techjättarna och om mediestödet, men jag väljer för tids vinnande att yrka bifall endast till reservation 4 om just detta. Med det tackar jag också för ordet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Vi talar om riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen, det vill säga prövningen av huruvida beslut om ett förslag från EU ska fattas där eller om det hellre ska ske lokalt eller nationellt, närmare medborgarna och dem som berörs.

Sverige har under de senaste åren stuckit ut ganska ordentligt i dessa frågor, vilket även tidigare talare har funderat kring. Vi har i Sverige under en följd av år stått för flest så kallade motiverade yttranden av alla parlament i EU. Det är inte bara några fler utan många fler.

Konstitutionsutskottets slutsats är att vi tycker att det är olyckligt om bara några få europeiska parlament utnyttjar möjligheten att pröva enskilda förslag med avseende på subsidiaritetsprincipen. Den möjligheten måste ändå ses som en viktig kontrollfunktion för demokratin och för legitimiteten i EU:s beslutsfattande. Eller om man så vill: Det vore ur demokratisk synvinkel bättre om andra gjorde som vi snarare än tvärtom, det vill säga att vi anpassar oss.

Herr talman! Sedan december 2009 har riksdagen prövat om förslag till lagstiftning från EU strider mot subsidiaritetsprincipen; det sammanhänger med att det så kallade Lissabonfördraget trädde i kraft då. Då fick samtliga medlemsstaters parlament en skyldighet och en uppgift att säkerställa att subsidiaritetsprincipen efterlevs.

För svensk del blev ordningen då att det är riksdagens utskott som svarar för prövningen. Det är en systematik som i sig skapar återkommande tillfällen till granskning av de lagförslag som kommer från EU. Detta kan vara ett av flera skäl till att vi från Sverige lämnar så pass många yttranden jämfört med andra europeiska parlament. Observera dock att det handlar om ett av flera skäl; det är inte på något vis det enda.

En annan förklaring till vårt stora engagemang i subsidiaritetsfrågor är att vi, liksom för all del även andra parlament, kanske i större utsträckning ser subsidiaritetsprövningarna som ett sätt att också föra fram kritik och politik i stället för bara de rent juridiska övervägandena. Det skulle kunna tolkas som att nationella förhållanden ges för liten plats i EU:s lagförslag, men det kan naturligtvis också finnas andra skäl.

Herr talman! Vi behöver komma ihåg att Europeiska gemenskapen och sedermera Europeiska unionen har setts som exempel på en organisation med ett uppenbart demokratiskt underskott. Det finns de som framhåller detta underskott som avgörande för att EU-parlamentet tillskapades, med de första valen av parlamentsledamöter 1979. Även här, liksom relativt ofta inom nationalekonomin, förekommer förhoppningar om så kallade trickle-down-effekter, alltså i det här fallet att det nytillskapade Europaparlamentet i sig skulle bidra till legitimitet, demokrati och stöd på lokal och nationell nivå.

Jag har inga direkta åsikter om detta mer än en viss tveksamhet, precis som inför samma teori inom nationalekonomin. Däremot finns det en hel del stöd för tanken att beslut fattas bäst nära dem som besluten berör. De som är närmast en fråga är ofta de som har bäst information och ser de praktiska konsekvenserna av besluten. Man säger att det finns en strukturell informationsbrist på central nivå. Det gäller för all del även inom ett land eller en region, och det är inte direkt någon nyhet.

Beslut som fattas nära en själv tenderar att ha högre legitimitet, vilket kan öka acceptansen för impopulära beslut. Det finns också ett visst empiriskt stöd för att beslut blir mer effektiva och bättre anpassade till lokala förhållanden eller i subsidiaritetsfrågor till nationella förhållanden. Detta är inte minst viktigt i frågor som rör urfolk och minoriteter, till exempel när det gäller naturresurser. Jag tänker bland annat på gemensamma europeiska satsningar på sällsynta mineraler, där beslut om utvinning ibland fattas väldigt långt från dem som berörs av ingreppen.

Det finns förstås också områden där gemensamma beslut uppenbart är bättre och mer effektiva än lokala. Europeiska transporter – tågtrafik till kontinenten, för att nämna något – liksom konkurrensfrågor och klimatfrågor är exempel på sådana frågor. Att besluten sedan får anpassas nationellt och lokalt är delvis en annan sak.

Herr talman! Sammanfattningsvis och avslutningsvis: Svensk förvaltningstradition och uppbyggnaden med utskott som löpande och regelbundet genomför granskningarna bidrar till att det blir många yttranden. Den bakgrunden delar vi i viss mån med övriga nordiska länder, med Tyskland och Nederländerna och även med Schweiz och Norge, som ju valt att inte delta i unionen – kanske med detta som en del av förklaringen.

Allra sist, även om det låter en smula självcentrerat: Det vore antagligen bättre om fler gjorde som vi än tvärtom.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Herr talman! Gudrun Brunegård var inne på att det inte är så lätt att säga något som inte redan är sagt när man är näst sist, och det gäller naturligtvis även den som är sist. Samtidigt är det en viss ära att få avrunda överlämnandet av granskningen till riksdagen.

Betänkandet är förvisso ingen kioskvältare, vilket möjligen har bekräftats av tidigare talare. Samtidigt utgör det en i allra högsta grad gedigen genomgång av ett antal aspekter av regeringsarbetet. Till stor del är betänkandet resultatet av ett omfattande och kvalificerat arbete av utskottets kansli – till vilket ett särskilt varmt tack framförs här och nu. Det är enkelt att vara ledamot med ett sådant stöd.

Med detta sagt vill jag ändå passa på att lyfta fram några saker som skymtar fram i materialet. Om det nu överlappar andra saker som redan har sagts får det väl tolkas som att det är frågor som vi tycker är speciellt viktiga.

Jag börjar med regeringens remisser till Lagrådet. För dem som följer detta på distans vill jag säga att Lagrådet består av särdeles erfarna och kunniga jurister och domare från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Regeringen kan välja att låta Lagrådet granska förslag till nya lagar, så att förslagen inte står i strid med befintlig lagstiftning eller för att se om de nya lagarna kanske kan uttryckas bättre och med mer precision, så att det inte blir diskussion om dem senare när lagarna efter riksdagsbehandling ska implementeras i vårt rättsväsen. Det är en oerhört värdefull möjlighet, tänker jag, att få förslagen prövade av några av de främsta juristerna vi har.

Lagrådet prövar också om förslagen står i strid med grundlagen och om de kan antas åstadkomma det man vill att de ska göra, det vill säga att lagförslagen är utformade med en sådan träffsäkerhet att de får avsedd effekt. Det gör ju också att rättssäkerheten ökar för dem som kan komma att bli prövade efter sådan lagstiftning.

Konstitutionsutskottet följer utvecklingen avseende antalet remisser till Lagrådet och har under de sex senaste riksmötena följt upp dessa mer detaljerat fyra gånger. Ungefär fyra av fem propositioner med lagförslag har de senaste åren skickats på remiss till Lagrådet. I antal är det 454 av 580. I ungefär hälften av de drygt 450 förslagen har Lagrådet haft synpunkter, och i andra hälften har förslagen lämnats utan erinran. I en del fall har Lagrådet efterlyst ytterligare beredning eller utredning av förslagen; i andra har Lagrådet avstyrkt hela förslaget eller i vart fall ifrågasatt det – men det är i ett begränsat antal fall.

Sammantaget konstaterar utskottet att det är angeläget att argumentera för sin ståndpunkt i de fall regeringen väljer att inte följa Lagrådets förslag. Det möjliggör en mer omfattande beredning i riksdagen när ledamöter i de berörda utskotten kan följa hur resonemangen har gått.

Herr talman! Ett annat område som har valts ut för årets granskning är regeringens styrning av de så kallade affärsverken. De är numera tre till antalet. De var fler tidigare, men några har ombildats till aktiebolag – med staten som ägare – bland annat för att bättre passa in i ett konkurrensutsatt marknadssammanhang, och andra har lagts ned.

Kvarvarande affärsverk är Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Svenska kraftnät. De är alltså inte självständiga juridiska personer utan räknas som förvaltningsmyndigheter under staten. De har av regeringen tillsatta styrelser och kan vara koncerner med dotterbolag – men de räknas som staten. De styrs med instruktioner och regleringsbrev och i förekommande fall av särskilda uppdrag. Intäkterna är i huvudsak avgifter, inte anslag.

Utskottet konstaterar att det finns skillnader mellan de tre affärsverkens instruktioner, som inte riktigt förklaras av skillnaderna i verksamhet. Från utskottets sida påpekar vi att det är rimligt att dessa skillnader är såväl övervägda som motiverade och dokumenterade för att lättare kunna göra jämförelser och för att kunna följa utvecklingen. Vi påpekar också att dokumentationen avseende de årliga myndighetsdialogerna av samma skäl kunde vara något mer detaljerade, så att det faktiskt går att utläsa vad som har avhandlats.

Slutligen, herr talman, tänkte jag säga några ord om årets upplaga av granskningen under rubriken ”Vissa förvaltningsärenden”. Den handlar i år mer specifikt om hur Landsbygds- och infrastrukturdepartementet har handlagt överklaganden avseende beslut om upplåtelser av nyttjanderätter enligt rennäringslagen.

Förvaltningslagen, som handlar om hur ärenden ska hanteras, är tydlig, nämligen att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt – självklart utan att rättssäkerheten sätts i fara.

Överklaganden rörande beslut enligt rennäringslagen kan vara komplicerade. De rör frågor om talerätt och anstånd eller inhibition, varför det är angeläget att det så snart ett ärende kommer in till departementet görs en bedömning av vilka processer som måste sättas igång omgående för att hela arbetet ska kunna ske just skyndsamt.

Utskottet noterar i granskningen av dessa fall – ett dussintal – att det har förekommit långa perioder av passivitet i vissa fall. Vi tycker att det är angeläget att behovet av eventuella förändringar av rutinerna ses över, så att begreppet skyndsamt får en verklig och faktisk innebörd.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Fru talman! Jag ska försöka klara av det formella först. Miljöpartiets budgetförslag passar ju inte helt i den budgetram som riksdagen har beslutat om. Vi deltar därför inte i det här beslutet, men jag hänvisar förstås till våra särskilda yttranden.

Det är särskilt fint att prata om rikets styrelse. Jag kommer att tala om ungefär samma frågor som 2024, som året före det och kanske också som 2022. Det är helt enkelt frågor som berör Miljöpartiet. Kanske uttrycker det också en viss frustration över att samma frågor återkommer år efter år.

Jag tänkte tala lite om demokratifrågorna och i samband med det också prata om länsstyrelserna, dessa fyrbåkar av statlig närvaro i små och stora regioner, med angelägna frågor och uppdrag. Jag ska säga något om hur vi ser på medier och mediestöd och om hur vi tänker om Institutet för mänskliga rättigheter. Men jag vill börja med stödet till urfolket samerna och till våra fem minoriteter, som förutom samerna omfattar judar, romer, sverigefinnar och minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Fru talman! Jag har det senaste året ägnat en hel del tid åt att försöka förstå hur vi skulle kunna hitta bättre platser och sätt att mötas på – minoriteterna, samerna och vi andra. Vi behöver det. Jag fick en möjlighet att besöka FN:s urfolksforum och fick en inblick i några av de frågor som gemensamma för urfolk var de än är i världen.

Här hemma har jag träffat representanter för samebyar, företag, myndigheter och organisationer och givetvis pratat med samer även utanför samebyarna, på plats i Sápmi, i Stockholm, i Almedalen och digitalt.

Miljöpartiet står självklart för samers rättigheter och för ett levande samiskt samhälle. Sedan vår tid i regeringen och nu som oppositionsparti har vi drivit på för högre ambitioner i politiken för det samiska folket, och det fortsätter vi att göra.

Det är två begrepp som har blivit alltmer tydliga för mig vilkas innebörd försvårar för oss att bidra till en god utveckling. Det första är ”asymmetrisk maktfördelning”. Flera samebyar och forskare har pekat på de orimliga krav som ställs på en i princip ensam representant för en sameby som i möten kanske ställs mot ett internationellt mineralföretag som har hela avdelningar med jurister och avtalsexperter. Så sent som nu i veckan hörde jag att Gabna sameby är beredd att säga upp ett mer än decennielångt samarbete med LKAB. Planerna för den nya gruvan Per Geijer i Kiruna hotar att dela byn i två och försvåra eller omöjliggöra för rennäringen att förflytta sig i området.

Detta illustrerar också det andra begrepp som jag har hört många gånger den senaste tiden: ”kumulativa effekter”. För samebyarnas del handlar det om att en etablering av något slag läggs till en annan etablering, och den sammanlagda påverkan blir väldigt stor. En väg, en järnväg, en gruva, en vindkraftsanläggning eller en elledning går kanske att hantera, men tillsammans blir det bara för mycket.

Fru talman! Vi behöver också långsiktighet i satsningarna för våra minoriteter – judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar, kväner och lantalaiset. För tornedalingarna finns många utmaningar som också gäller samerna. För två år sedan kommer rapporten från sanningskommissionen för denna minoritet, kallad Som om vi aldrig funnits, med en rad förslag varav de flesta inte har genomförts.

Jag vet att det till exempel var en väldigt fin samling i en kyrka i Tornedalen relativt nyligen. Men risken är att rapportens titel Som om vi aldrig funnits gäller än.

Vi menar att det krävs en stark och långsiktig finansiering för att säkra minoritetsspråkens och minoritetskulturernas egenmakt och överlevnad. Vi vill därför göra finansieringen av de nationella minoriteterna permanent, motsvarande den som fanns 2022–2024. Barn och unga ska ha möjlighet att lära sig sitt minoritetsspråk. Judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och samer som vill återta språk och kultur ska kunna göra det. De nationella minoriteternas organisationer behöver utökat stöd, och de nationella minoriteternas kultur och historia behöver synliggöras för fler.

I sammanhanget vill jag också nämna Sámi Giellagáldu, det centrum för bland annat normering av de samiska språken som finansieras gemensamt av sametingen i Sverige, Norge och Finland.

I budgeten har vi markerat behovet av ytterligare fokus och arbetet med att stärka förutsättningarna för Sametinget. Det är en viktig del i att främja det samiska folkets självbestämmande och delaktighet. Där finns ytterligare åtaganden i konsultationsordningen som innebär en ökad belastning på Sametinget. För att stärka dess verksamhet föreslår vi i Miljöpartiet att ramanslaget höjs med 50 miljoner kronor årligen.

Arbetet med en samisk parlamentsbyggnad behöver påskyndas. Det finns ett starkt demokratiskt värde i att Sveriges andra folkvalda parlament får sin egen byggnad. Det har diskuterats i mer än 30 år, och vi vill uppmana regeringen att ge Statens fastighetsverk i uppdrag att fortsätta med förstudien om projekteringen. Vi föreslår att förstudieprojekteringen kan finansieras inom vår föreslagna satsning.

I januari 2024 överlämnades betänkandet Ett starkt judiskt liv för framtida generationer, med förslag till en nationell strategi för stärkande av judiskt liv i Sverige. Strategin föreslås genomföras under åren 2025–2034 med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden för nationella minoriteter och minoritetsspråk. Utredningen har identifierat ett antal målsättningar för att strategin ska få genomslag och leda till varaktiga förändringar.

Som flera här före mig har påpekat har förutsättningarna har förändrats kraftigt de senaste två åren. Vi tvingas alltmer tala om säkerhetssatsningar och en tilltagande antisemitism som på något vis överskuggar allt annat. Det gör ju inte det andra mindre viktigt, men vi måste naturligtvis klara alla delar i detta.

Fru talman! Den långsiktiga strategin för romsk inkludering antogs också 2012 med det övergripande målet att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha möjligheter i livet som är likvärdiga med de som den som är icke-rom har. Två särskilt utpekade verksamhetsområden är utbildning och social omsorg. Det innebär att de utbildningsklyftor som skapas av utanförskap ska elimineras och att den romska gruppen ska ges tillgång till förskola och äldreomsorg på sitt modersmål.

Strategin för romsk inkludering måste ges en långsiktig och tillräcklig finansiering. Regeringens ansträngningar för att förverkliga strategin lyser tyvärr med sin frånvaro. Detta blev inte minst tydligt i förra årets budget, där anslagen för nationella minoriteter och romsk inkludering helt enkelt slogs ihop.

Fru talman! För att länsstyrelserna ska bidra till att öka samhällets förmåga att möta klimatförändringarna behöver de tillföras resurser. Uppgifter där länsstyrelserna utifrån sitt uppdrag och sin kännedom om de lokala förhållandena kan bidra är framtagande, genomförande och uppdaterande av regionala handlingsplaner för klimatanpassning liksom stöd när det gäller att anlägga ett klimatanpassningsperspektiv i såväl regionala som nationella arbeten.

För att säkra länsstyrelsens arbete med att begränsa samhällets sårbarhet till följd av klimatförändringarna satsar Miljöpartiet i sin budget 95 miljoner kronor under detta anslag. Vi satsar på länsstyrelsernas regionala arbete med energiplanering och klimatomställning. Vi avvisar samtliga regeringens satsningar som är öronmärkta för ny kärnkraft, inklusive medel för tillståndsprocesser. Det blir alltså en liten minuspost där.

Arbetet för att värna och stärka vårt fria och öppna samhälle måste ständigt fortsätta. Vi får aldrig ta vår demokrati för given.

För att skydda våra demokratiska grundvalar vill vi göra det svårare att genomföra grundlagsändringar. Vi vill skydda oberoende medier i hela landet och stärka domstolarnas oberoende. Vi vill sänka rösträttsåldern från 18 till 16 år i allmänna val som ett första steg på prov i svenska kommuner. Vi vill också genomföra flera av de förslag som föreslogs av kommittén Demokratin 100 år, bland annat att inrätta en nationell demokratifunktion.

Länsstyrelserna spelar som vi ser det en mycket viktig roll i våra regioner, och den statliga närvaron i regionerna är i högsta grad betydelsefull. Som regionala kontaktytor och gränssnitt till lokal och regional verksamhet är länsstyrelserna oöverträffade. Därför är det rimligt att ge länsstyrelserna det demokratifrämjande uppdraget.

Vi säger nej till AI för ansiktsigenkänning i realtid och därmed till regeringens satsning på 3 miljoner 2027 och 2028. Därmed minskar medlen till Integritetsskyddsmyndigheten.

En grundläggande del i demokratin är skyddet och respekten för de mänskliga rättigheterna. Institutet för mänskliga rättigheter är en central aktör för att fortsätta stärka och skydda dessa principer. Vi föreslår att Institutet för mänskliga rättigheter tillförs de medel man har äskat de närmaste åren i storleksordningen 25 miljoner.

Fru talman! Ett starkt mediestöd är en demokratisk investering. Det handlar om att ge utrymme för allsidig nyhetsförmedling, små redaktioner, lokala medier och alternativa röster som annars riskerar att trängas undan av marknadskrafter. Vi vill ytterligare stärka förutsättningarna för oberoende och granskande journalistik och stärka områden med svag bevakning. Vi vill därför öka mediestödet med 50 miljoner kronor.

Slutligen vill vi förbättra samordningen av medie- och informationskunnighetsfrågor mellan samhällets olika sektorer. En nationell strategi för stärkt motståndskraft mot desinformation och propaganda bör tas fram så att medie- och informationskunnigheten kan stärkas. Ett sådant arbete måste ske i nära samarbete med de aktörer som påverkas mest. För det ändamålet föreslår vi att 10 miljoner kronor avsätts till arbete hos Mediemyndigheten.

Jag ber om ursäkt för överdragen tid, men det var viktiga frågor. Jag kände att jag var tvungen att fortsätta.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Jag vill gärna instämma med tidigare talare: Ida Karkiainens anförande täckte väldigt mycket som jag och Miljöpartiet också skulle kunna ställa oss bakom.

Det vi diskuterar nu och ska fatta beslut om nästa vecka är verkligen ingen lätt fråga. Jag skulle vilja lämna ett kanske lite annat perspektiv på den.

En av utgångspunkterna för mitt politiska engagemang är skäligen enkel: Jag tänker att människor generellt vill väl. De – och vi – vill våra barns bästa, vi hjälper våra grannar och vi står inte och ser på om någon vän eller familjemedlem riskerar att råka illa ut. Vi ringer efter ambulans om någon skadas eller plötsligt blir allvarligt sjuk.

Det är en sorts överenskommelse vi har, de allra flesta av oss: att hjälpa till om och när vi kan.

Jag förstår att det är lätt att avfärda mitt resonemang med hänvisning till hur det ser ut runt omkring i världen i dag, med krig, konflikter, svält och klimatförändringar som gör det svårt eller omöjligt att bo kvar, att odla det man brukat odla eller att kunna planera framåt.

Olyckligtvis är en del av dessa eländen skapade av oss människor, ibland för egen vinnings skull, ibland på grund av maktambitioner. Ibland är det stater som står för det som vi andra har så svårt att ta till oss – staters syn på rätten till territorier eller rätten att gynna sig själva och/eller sina egna.

Det finns uppenbarligen en inre logik i maktstrukturer som gör att beslut som inte alls är bra för dem de berör ändå förekommer på många håll i världen.

Kärnfrågan är alltså: Vad händer om staten inte är god? Den frågan, herr talman, har sysselsatt filosofer, rättsvetare, sociologer och många andra tänkare under lång tid.

Att staten är nödvändig råder det ingen tvekan om. Det är så vi skyddar, ordnar, skapar säkerhet, vårdar och tar hand om. Men staten har också med sitt monopol på användande av våld en väldigt speciell position.

Sverige och många andra länder har system med checks and balances, på svenska kontroller och motvikter, eller ännu enklare: maktfördelning. Det är här detta kommer in i bilden. Jag ska be att få återkomma till det alldeles strax, herr talman.

Först vill jag tala lite om mitt och Miljöpartiets ställningstagande till propositionen. Vi har alltså en reservation som avser en särskild aspekt av regeringens förslag. Det handlar om regeringens möjligheter att få särskilda befogenheter i fredstida kriser.

Låt mig därför säga att vi i övriga frågor inte har några andra åsikter än utskottet. Det gäller bland annat frågan om riksdagens möjligheter att sammanträda i kristid. Det ska till exempel vara möjligt för riksdagen att fatta beslut om digitala sammanträden om säkerhetsaspekter eller andra skäl säger att det vore bäst att göra så. Det kan också av säkerhetsskäl eller andra orsaker vara bättre om riksdagen sammanträder utanför Stockholm. Det hör självklart till de absoluta undantagsfallen men bör ändå ses som en inte helt otänkbar eller osannolik utväg. Inte heller detta har vi några avvikande meningar om.

Vi har heller inga invändningar mot att reglerna för krigsdelegationen uppdateras, bland annat med en större roll för talmannen. För dem som ser detta som webb- eller tv-sändning ska sägas att krigsdelegationen är den grupp av 50 ledamöter och talmannen som i en krigssituation ska kunna ta över riksdagens roll.

Herr talman! I en del av betänkandet behandlas den konstitutionella beredskapen som gäller lagstiftning i svåra kriser – i fredstid och i krigstid. Det är förslag som gör det möjligt för riksdagen att i en allvarlig situation ge regeringen särskilda befogenheter att utfärda föreskrifter. Det ska krävas en bred enighet om detta, det vill säga tre fjärdedelar av de röstande i riksdagen ska rösta för att sådana befogenheter ska kunna ges. Men om det är ”uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas”, som det skrivs, ska regeringen själv kunna fatta ett sådant aktiveringsbeslut. Ett sådant beslut ska förvisso underställas riksdagen så snart det kan ske, och om inte tillräcklig majoritet kan nås faller beslutet automatiskt.

Vi är dock kritiska mot den del av regeringens grundlagsförslag som innebär att regeringen ska få samma möjlighet som riksdagen att införa regler om exempelvis begränsningar av fri- och rättigheter utan att aktiveringsbeslut fattats av riksdagen eller att reglerna godkänts av riksdagen på förhand. Det skulle kunna innebära att regeringen i vissa fall kan fatta ett aktiveringsbeslut som öppnar för beredskapslagstiftning och samtidigt besluta om ny lagstiftning som inte sedan tidigare förberetts som sedan ska godkännas i efterhand av riksdagen.

Herr talman! Jag nämnde tidigare begreppen kontroller och motvikter, checks and balances eller maktdelning. Kloka kvinnor och män har sett till att försvåra den typen av maktmissbruk som jag pratade om tidigare där man inte helt entydigt kan säga att staten faktiskt är god. Man har därför skapat maktstrukturer där det som är möjligt för en aktör kan regleras av en annan. Vanligast är att statliga funktioner delas upp på olika institutioner, till exempel riksdag, regering och domstolar. Riksdagen har en möjlighet att avsätta ett statsråd eller även statsministern genom en misstroendeförklaring.

Vi har också förvaltningsdomstolar och Lagrådet som granskar förslag på ny lagstiftning. Vi har även olika former av kontroller för hur staten sköter både makt och andra resurser genom JO och Riksrevisionen. Genom det kommunala självstyret omöjliggörs statens styrning av en lång rad verksamheter.

Sedan har vi förstås den fjärde statsmakten, det vill säga fria medier med stöd av offentlighetsprincipen – allt kan granskas. Här finns förvisso diskussionspunkter kring det mediestöd som staten kan lämna, men i princip gör granskning och transparens det svårare att ta kontroll över staten.

Om vi för ett ögonblick tittar på USA och president Trump, som ju till synes har fått en oproportionerligt stor makt, är det inte egentligen för att det saknas kontroller och motvikter, utan det är, om jag har förstått det rätt, för att det finns såväl gråzoner i den amerikanska konstitutionen som att presidenten använt exempelvis utnämningsmakten till att placera lojala anställda i nyckelpositioner. Vidare har presidenten också använt medierna, inte minst de sociala, för direkt kommunikation, och han har visat misstro mot de etablerade kanalerna.

Slutligen, herr talman, menar jag och mitt parti att riksdagen har den förmåga som krävs för att fatta snabba beslut, som gör att det inte är nödvändigt och kanske kontraproduktivt att ge den makten till regeringen under en allvarlig fredstida kris. Vi ser farhågor med förslaget och möjligheter att utnyttja brister till egen fördel – om regeringen så bestämmer.

Riksdagen kan också välja att skapa beredskapslagar med syfte att begränsa omfattningen av en eventuell delegation till regeringen av normgivningsmakt. Eller med andra ord: Med en förstärkning av kontroller och motvikter kan vi minska riskerna för att en situation uppstår där staten inte längre är god.

Jag vill såklart inte att vi ska hamna i en sådan situation – inte någonsin. Och jag har som jag sa en stark tilltro till andra människor. Därför vill jag att vi i första hand ska se till att lagstiftningen hanteras av riksdagen, i andra hand genom så tydliga förutsättningar som möjligt genom förberedda beredskapslagar att det blir svårt för framtida regeringar, oavsett färgkombinationer, att ta över den möjligheten från riksdagen. Jag vill verkligen inte att en sådan situation ändå skulle kunna uppstå någon gång när vi kanske inte ens är kvar medan nästa generation står där med eftertankens kranka blekhet och en autokratisk statsledning.

Om människor skulle fråga min dotter om det inte var hennes pappa som var med och fattade beslut om detta en gång i tiden ska hon kunna säga: Jo, men han var bland dem som sa nej.

Med det sagt, herr talman, tackar jag för ordet och yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Detta handlar om EU:s mediefrihetsförordning, som antogs för ett och ett halvt år sedan, och om vissa kompletterande regler som föreslås samlas i en ny lag. Tanken med detta är i grunden att skydda mediernas mångfald och oberoende. För att skapa förutsättningar för mediefrihetsförordningen i Sverige föreslås några specifika regler för att göra uppfyllandet av lagen mer effektivt.

Låt oss börja med ägandet på mediemarknaden. Förslaget innefattar bland annat en registrering av mediebolags ägarförhållanden och eventuella förändringar i dessa. Det är ett svar på mediefrihetsförordningens krav på medlemsstaterna att tillförsäkra medborgarna en mångfald av redaktionellt oberoende innehåll.

För svensk del föreslås alltså ett register hos Mediemyndigheten, till vilket mediebolagen själva rapporterar in ägar- och organisationsstruktur och naturligtvis också de ändringar som kan ske. Medieföretagen ska också ange var den intresserade kan hitta denna information, till exempel på medieföretagets hemsida.

Herr talman! Varför är då detta viktigt? Jo, det har att göra med en tilltagande koncentration av ägandet av medier, inte bara i Sverige och Europa utan även globalt sett. Det förslag som läggs fram i propositionen ger Mediemyndigheten ett tillsynsansvar för medieföretagen, vilka i sin tur åläggs att rapportera ägarförhållanden till Mediemyndigheten.

För att få en förståelse för både omfattning och konsekvenser av en ökande ägarkoncentration gav Konkurrensverket två forskare vid Jönköpings universitet finansiering för en närmare undersökning. De båda forskarna Mart Ots och Marcel Graz använde sig av AI för att analysera 2 miljoner artiklar publicerade i svenska medier mellan 2014 och 2022. Under den perioden bytte mer än hälften av dessa medier ägare, och antalet ägare blev betydligt lägre.

En sådan koncentration av ägande drar alltid till sig uppmärksamhet från konkurrensmyndigheter. Det drabbar ofta konsumenter i form av prisökningar, och just när det gäller medier finns också en oro för att debatten smalnar av, att de synpunkter som förs fram blir färre och att åsiktskorridoren blir trängre. Det är inte bra för den fria åsiktsbildningen, som vi värnar om i regeringsformens första kapitel.

Men, herr talman, forskarna understryker att detta inte ska tolkas som att den journalistiska kvaliteten på de enskilda tidningarna minskar. Tvärtom visade det sig att de besparingar som gjorts genom minskade lokala redaktioner åtminstone till en del investerades i de kvarvarande redaktionerna, som då med lite stordriftsfördelar faktiskt kunde producera bättre material.

Nu ska det ändå läggas till att den redovisade undersökningen inte är den enda och att resultaten varierar en del, inte minst vad gäller kvaliteten. Den oro som finns, inte bara för en minskande lokal bevakning men också för den redaktionella kvaliteten, kvarstår i många fall, även internationellt.

Sammanfattningsvis kan man säga att den vanligaste uppfattningen om ägardominans är att den är mindre bra för läsare, tittare och lyssnare eftersom den leder till en minskande bredd vad gäller nyheter och hur de beskrivs och till en smalare opinionsbildning.

Detta, herr talman, måste ändå sägas gång på gång i en tid när demokratin är på tillbakagång i många länder. En världsledande forskare på området är Ruth Ben-Ghiat, professor vid New York University, som skriver om starka män de senaste 120 åren. Hon påminner oss om bland andra den italienska premiärministern Berlusconi, som fram till för några år sedan byggde hela sitt politiska välde på ett mycket stort ägande av mediebolag.

Med detta i minnet, och många andra exempel som inte ryms här, tycker jag att vi ska stämma i bäcken och inte i ån, som det gamla uttrycket lyder.

Den oro som har framförts av Sverigedemokraterna angående risken för att Mediemyndighetens mandat utökas och att den administrativa uppgiften för företagen att uppdatera sin information riskerar att bli en extra sten på den redan tunga bördan, tänker jag ändå är av mindre betydelse än värdet av att skydda mångfalden vad gäller såväl ägande som lokala inslag.

Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Fru talman! Jag har en fråga till landsbygdsminister Kullgren. Lite till min förvåning hörde jag exakt samma fråga ställas av ledamoten Kinnunen för ett tag sedan. Men jag tänker att jag inte är sämre än att jag kan fortsätta lite grann på den frågan.

Det handlar alltså om Renmarkskommittén, som avvecklades för ett år sedan. Direktiv till en fortsättning finns inte ännu, och vi har inget datum.

För övriga åhörare kan vi säga att kommitténs uppdrag var att lägga fram långsiktigt hållbara lösningar för markanvändningsplanering och andra frågor som rör Sápmi. Det handlar om rennäringen och om jakt och fiske och sådant.

Man skulle kunna följa upp den frågan så här. Det jag hör från representanter för det samiska folket, både samebyar och andra, är att insatser av förtroendeskapande och tillitsskapande natur är väldigt välkomna. Jag förmodar att det har varit en del av resonemangen i förarbetena för de direktiv vi snart ska se.

Jag undrar om ministern har något att säga om detta.

Herr talman! Vårt svenska språk är ett rikt språk. Vi har många möjligheter att uttrycka det vi vill ha sagt vare sig det gäller känslor eller fakta – eller för den delen när det handlar om lagstiftning. I det senare fallet är oftast den stora språkliga utmaningen precision, alltså att så noggrant som möjligt tala om vad som faktiskt menas. Därmed blir det också möjligt att sätta en föreslagen lagstiftning i relation till befintliga regler och dessutom till erfarenheter och forskning på området.

Utan att vara expert på språk och än mindre på juridik tycker jag att det är rimligt att vänta sig ett träffsäkert språk i ett förslag till lagstiftning. I all synnerhet som den rör områden som det finns goda skäl att uppmärksamma, inte minst brottslig verksamhet riktad mot våra välfärdssystem. Till den föreslagna lagstiftningen listas fyra syften varav det fjärde är att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda fusk och olika typer av överträdelser. Att utreda olika typer av överträdelser är alltså ett syfte med förslaget till lagstiftning. Med all respekt, herr talman: Vi kan väl bättre än så?

Inom parentes kan nämnas att begreppet gummiparagraf inte finns i Svenska Akademiens ordbok – men däremot i ordlistan. I ordboken finns dock dess föregångare kautschukparagraf, som tidigast användes år 1890 i betydelsen just tänjbar lagstiftning.

Herr talman! Lagrådet, denna fyrbåk på regeringsjuristernas ängsliga seglats, har man inte upptäckt eller valt att ta hänsyn till. Lagrådet påpekar att det i huvudsak redan finns lagstiftning inom området och att den i betydande omfattning antas täcka behoven i den nu föreslagna lagen. Den existerande lagstiftningen är dessutom tämligen precis vad gäller tillfällen när sekretessen kan brytas. Detta, menar Lagrådet, riskerar nu att åsidosättas på grund av en vag text som trumfar andra bestämmelser. Lagrådet skriver att förslaget därmed skulle kunna beskrivas som ett alexanderhugg med svåröverblickbara effekter och att förslaget därför inger betänkligheter.

Herr talman! Det är givetvis viktigt att det finns tydliga bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter. Det är också utomordentligt angeläget att myndigheter kan samarbeta effektivt för att fullgöra sina uppdrag. Det gäller för övrigt inte bara för att motverka brottslighet utan också i hög grad för att skydda oss vanliga människor och kanske särskilt barnen. Alla barn är våra barn. Flera utredningar visar att det finns ett behov av ett förbättrat informationsutbyte för att motverka bland annat välfärdsbrott och felaktiga utbetalningar. Men ett utökat informationsutbyte måste vara proportionerligt och inte innebära alltför stora ingrepp i rättssäkerhet och enskildas personliga integritet.

En generell sekretessbrytande bestämmelse som den i regeringens förslag är mycket långtgående och väcker allvarliga farhågor. Detta har inte bara Lagrådet utan också andra remissinstanser påpekat. Lagrådet menar att förslaget innebär ett förhållandevis radikalt avsteg från gällande principer på sekretessområdet och medför en inte obetydlig risk att uppgifter sprids slentrianmässigt.

Jag och Miljöpartiet menar därför, som jag antydde tidigare, att den nya bestämmelsen måste vara tydlig, träffsäker och proportionerlig. Regeringen borde ha omarbetat bestämmelsen i enlighet med vad Lagrådet anfört och tydligt avgränsat dess tillämpningsområde.

Herr talman! En fråga som har lyfts upp av flera remissinstanser är hur ett ökat informationsutbyte skulle påverka allmänhetens förtroende för myndigheterna. Särskilt allvarliga risker uppstår inom verksamheter som socialtjänsten, där arbetet i hög grad bygger på förtroendefulla relationer. Detta påpekas av bland andra Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, och Finansinspektionen.

Vi tycker att skolan ska vara en trygg plats för elever och skolpersonal. Regeringen har inte tagit hänsyn till vilka allvarliga konsekvenser som kan uppstå om elever som behöver stöd inte vågar fråga efter det av rädsla för att uppgifterna kan komma att spridas. Jag menar därför att även sekretessen på skolområdet bör undantas från den nya bestämmelsens tillämpningsområde.

Herr talman! Under den nuvarande mandatperioden har flera förslag lagts fram som rör sekretess, informationsdelning och övervakning. Även om varje åtgärd var för sig kan argumenteras för har helheten blivit svåröverskådlig. Vi måste säkerställa att de tillsammans inte leder till ett integritetsintrång som går utöver vad som kan anses rimligt och proportionerligt i en rättsstat. Den totala effekten av flera samtidiga reformer måste bedömas i sin helhet.

Jag tänker att regeringen hellre borde förtydliga de nuvarande bestämmelserna. Regeringen bör även verka för ökad samverkan mellan myndigheter och bättre kunskap hos handläggarna på myndigheter.

Vi noterar självklart att regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att göra en rättslig och systematisk översyn av reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel. Jag tycker att det hade varit ännu bättre med en översyn av samtliga regleringar som påverkar den personliga integriteten, inte bara hemliga och preventiva tvångsmedel.

Vi menar mot denna bakgrund att regeringen bör tillsätta en bred utredning för att kartlägga alla nyligen genomförda och pågående lagstiftningsåtgärder inom detta område för att bedöma den samlade påverkan på den personliga integriteten och rättssäkerheten och föreslå hur skyddet för enskildas rättigheter kan säkerställas. I en sådan översyn kan experter från Justitiekanslern, Integritetsskyddsmyndigheten, forskare och företrädare för civilsamhället ingå.

Med detta sagt tackar jag för ordet och yrkar bifall till reservation 3 under punkt 2.

Herr talman! Sverige har ett representativt och parlamentariskt statsskick. Det innebär bland annat att också mindre partier kan vara representerade i riksdagen. Det bidrar till att skapa en mer rättvisande sammansättning i betydelsen att fler människor är delaktiga. Följaktligen kan fler röster komma till tals och bidra till såväl dynamik som välfärd och en hållbar utveckling. Så är det också i många andra länder. Våra nordiska grannar är några goda exempel.

Det representativa statsskicket anses av forskningen vara stabilt och leda till väl förankrade och kvalitetsmässigt goda beslut. Priset för detta är att det kan ta lite längre tid att nå en gemensam uppfattning, men den trögheten ses också som en fördel. Det ger tid för allmän debatt och dialog. Det anses också ge fler en känsla av större rättvisa. Alla röster räknas, vilket skapar större tillit.

Herr talman! Alternativet är den amerikanska och brittiska modellen där varje valkrets har en plats, och den tas av den som får flest röster. Det har i praktiken lett till ett tvåpartisystem där en majoritet bestämmer alldeles oavsett hur liten den är. Ett sådant system anses ge större möjligheter till ansvarsutkrävande men kan samtidigt upplevas som mer polariserande.

Det kan förstås också uppfattas som mer medialt attraktivt med en konfliktlinje i stället för flera uppfattningar i samma frågor. ”Vi mot dom” har tagit plats ända in i Agendas tv-studio. Men i Sverige är vi sedan länge kända för vår strävan att söka en gemensam uppfattning och söka konsensus i viktiga frågor. Det är sedan gammalt, kan man säga.

Nu har vi ett förslag att ta ställning till där Sverigedemokraterna väljer att lämna en överenskommelse i en grundlagsutredning, en överenskommelse som alla partier stått bakom, om att göra det svårare att ändra grundlagar genom att ställa krav på en kvalificerad majoritet i den andra voteringen, det vill säga den som kommer efter ett val.

Herr talman! Många människor har tagit till sig tanken om en omställning från fossilt till förnybart, från kastat till återvunnet, från exploaterat till återställt. Det inbegriper en tanke om att alla är inkluderade och att alla behövs och kan vara med. Det återspeglas inte minst i Förenta nationernas Agenda 2030. Ett stort antal av dess 169 mål handlar om ”alla”: prisvärda, rimliga och säkra bostäder för alla och utrotande av fattigdom för alla, för att bara ta ett par exempel – eller för den delen målet 16:7 om ett inkluderande, deltagande och representativt beslutsfattande för alla.

Nu vill Sverigedemokraterna kratta manegen för ett Sverige där demokrati uttryckligen bygger på att hälften plus en röstberättigad kan bestämma och att hälften plus en ledamot ska kunna ändra grundlagar.

Det är trots allt de lagar vi kommit överens om tillsammans som definierar det Sverige vi vill ha. Man skulle kunna säga att grundlagarna uttrycker de värderingar vi tror på, som rösträtt, medborgerliga fri- och rättigheter och fria och oberoende domstolar. Vi vill nu förtydliga den praxis som funnits under lång tid, nämligen att grundlagarna ska bygga på breda överenskommelser, och hellre försäkra oss om att det blir svårare att ändra dem. Därför röstar vi i Miljöpartiet nej till yrkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Leila Ali Elmi, Mats Berglund, Camilla Hansén, Daniel Helldén, Annika Hirvonen, Linus Lakso, Rebecka Le Moine, Amanda Lind, Katarina Luhr, Amanda Palmstierna, Nils Seye Larsen, Malte Tängmark Roos och Ulrika Westerlund (alla MP).

Herr talman! Jag har en övergripande fråga som började med en tidningsnotis häromveckan om ett möte mellan statsministern och Peter Thiel i somras. Statsministern har givetvis rätt att träffa precis vem han vill, men det här är ett samtal där anteckningarna sekretessbelagts.

Man ska också veta att Peter Thiel och hans bolag Palantir är bland de ledande i USA för att driva på utvecklingen mot att flytta över stora mängder data – ofta övervakningsdata – och information och andra uppdrag till privata stora bolag.

Min fråga handlar om detta. Är regeringens och statsministerns åsikt i ett större perspektiv att detta är en bra väg för Sverige att gå?