Jan Riise

Fru talman! Som nyss påpekades har mycket redan tagits upp, men jag ber ändå att få läsa upp en del av det som jag har antecknat.

Att få rösta i fria val är en grundsten i vår demokrati och i många andra länder, men tyvärr inte alla. Demokratin har globalt sett till och med backat under 2000-talet. Flera länder har blivit autokratier, vilket innebär att ledaren i och för sig är vald men sedan har tagit sig mer och mer av makten.

Flertalet länder av dem vi kallar demokratiska har proportionella valsystem. Parlamentets sammansättning speglar hela bredden och därmed också ett brett spektrum av åsikter, förslag och öppningar för kompromisser och samarbeten. Det upplevs av många som mer rättvist att även mindre partier kan vara representerade i de nationella parlamenten. Personligen är jag helt övertygad om att det är ett bra system – troligen det bästa – även om det finns utrymme för förbättringar på många områden.

Fru talman! Valmyndigheten skriver på följande sätt på sin hemsida: ”Det svenska valsystemet grundar sig på allmän och lika rösträtt och att valen är fria, hemliga och direkta. Valsystemet är decentraliserat och transparent och därmed robust.” Allmän och lika rösträtt är en självklarhet. Även om det är lite utanför ämnet för den här diskussionen tål det ändå att sägas att alla under 18 år faktiskt är uteslutna från rätten att delta. 18-årsgränsen har förvisso stöd bland många, men allt fler har börjat överväga om kanske även 16–18-åringar borde ha rösträtt. Mitt parti har motionerat om det mer än en gång och föreslår att det provas i några kommuner och regioner. Jag återkommer till det i en annan debatt.

Fru talman! Utskottet föreslår i likhet med propositionen att Valmyndigheten ges ett större ansvar för att stötta och samordna valsystemet. Det har såvitt jag förstår den praktiska konsekvensen på lokal nivå att de mindre partierna, som mitt och flera andra, befrias från den rent logistiska utmaningen att se till att det finns valsedlar i alla röstningslokaler före ett visst klockslag på valdagen. Jag kan avslöja att det i en kommun som Kungsbacka handlar om ganska många ställen. Det görs en betydande insats på valdagens morgon.

En annan poäng för vår del är att distributionen av valsedlar från tryckeri till parti förenklas avsevärt och att våra valsamordnare inte behöver bevaka leveranser från Postnord under flera sommarveckor. Vi tänker att det är enklare med en adress och en mottagare. Det borde också kunna leda till en viss minskning av antalet beställda valsedlar, vilket förstås är en angelägen effekt av förslagen till förändringar.

Fru talman! Det är naturligtvis en självklarhet att alla medborgare med rösträtt, det vill säga de som har fyllt 18 år, också ska kunna rösta. Men som utskottet konstaterar i betänkandet är bestämmelserna i vallagen om tillgänglighet inte särskilt omfattande. För personer med funktionsnedsättning kan såväl brist på information som utformningen av vallokalen göra det svårt att rösta. Här finns helt klart utrymme för förbättringar.

Till att börja med borde det vara möjligt att via Valmyndighetens hemsida se hur tillgängliga de olika röstningslokalerna för förtidsröstning är. För dem som behöver handgriplig hjälp med att genomföra själva röstandet – att stoppa valsedlar i kuvert – är det möjligt att rösta med hjälp av ett biträde. För att ytterligare öka säkerheten och motverka eventuell otillbörlig påverkan föreslås det nu att en röstmottagare också ska vara närvarande för att säkerställa att det hela går rätt till.

Därtill har vi utlandssvenskarna, vars förutsättningar för att rösta av många uppfattas som både otympliga och osäkra. Att vara beroende av en många gånger mindre tillförlitlig postgång är en annan utmaning. I betänkandet föreslås att utlandssvenskar ska kunna förtidsrösta även i Sverige. Det har tidigare inte varit möjligt men tycks vara en rimlig tingens ordning.

Det finns också förslag om ändringar som gäller röstkort och förtidsröstning. Jag drar mig till minnes att jag själv förtidsröstade utan röstkort på Stockholms central 2022. Det skrevs helt enkelt ut ett där och då. Jag tyckte att det var väldigt praktiskt med ökad tillgänglighet och utan stora risker för fusk. Jag bör väl tillägga att jag visade legitimation.

Fru talman! Låt mig avrunda med några tankar om rösträtten som sådan. Det finns flera olika rankningar av länders demokratiska tillstånd, och generellt sett väger rösträtten väldigt tungt i dessa rankningar och i sammanställningen av ett lands demokratiska standard. Men det finns också några skillnader som kan vara lite tänkvärda.

Vårt eget V-Dem Institute vid Göteborgs universitet mäter demokrati genom en sammanvägning av hundratals indikatorer, varvid rösträtten vägs in i flera. Allmän och lika rösträtt är en utgångspunkt men också andelen röstberättigade i en befolkning och hur lätt eller svårt det är att rösta. I Sverige räknar vi med att andelen unga under 18 år är kanske 17–18 procent medan andelen i Afrika söder om Sahara kan vara 45–50 procent.

Freedom House är ett annat institut som mäter vilka som får rösta och om invånarna kan delta på lika villkor – det vill säga använder ett mått på hur fria och rättvisa valen är. Man undersöker också hur sannolikt det är att oppositionen faktiskt kan vinna ett val.

Både V-Dem och Freedom House lägger också stor vikt vid rösträtten och den faktiska möjligheten att rösta. Det gör även The Economist, som också tar med begreppet pluralism. Detta kan vara relevant att hålla i minnet i en diskussion, liksom att förekomsten av flera partier faktiskt ger en större bredd och fler insikter och åsikter, vilket totalt sett borde ge ett bättre samhälle.

Med detta sagt, fru talman, tackar jag för ordet och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Herr talman! Riksmötets första KU-debatt handlar alltså om något så viktigt som stärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. Det är två hörnstenar i det svenska samhället, och frågor som rör dessa ska självklart ägnas den betydande uppmärksamhet som de förtjänar.

Det stärkta skydd för demokratin som vi talar om handlar om att skruva åt förutsättningarna för att kunna ändra våra grundlagar. Detta kan synas kontraproduktivt i tider då krav på effektivitet och produktivitet härskar. Men jag tycker inte att man ska se det som att de föreslagna reglerna gör någonting svårare. Snarare är det så att de gör det lättare att försvara de lagar som vi har och som vi menar har varit bra för Sverige.

Vi tillstyrker därmed förslagen om kvorumregler och om att det ska krävas kvalificerad majoritet för ändring av grundlag. Vi tillstyrker också att dessa regler ska gälla samtliga grundlagar. Det har diskuterats förslag om att markera vissa grundlagar som speciellt viktiga, men vi menar att det är rimligt att grundlagar bedöms som likvärdiga. Sammantaget bidrar sådana regler till att det blir svårare för en tillfällig majoritet att försöka genomföra förändringar till det egna partiets eller de egna partiernas fördel.

Till att börja med tycker vi att en viktig aspekt av vårt demokratiska system är den proportionella demokratin som ger fler partier och därmed fler åsikter som kan lyftas, diskuteras och så småningom avslås eller bifallas. I vilket fall bidrar de till att bredda debatten och den fria åsiktsbildningen. Det är något vi ska ta väldigt väl vara på.

Herr talman! Våra grundlagar speglar vår gemensamma uppfattning om hur vårt samhälle ska vara ordnat. De är en del av svaret på frågan: Vilket samhälle vill vi ha? De är själva grunden för det svenska statsskicket.

Vanligtvis tänker man sig kanske en suverän stat som ett territorium med fastlagda och erkända gränser, och det har sina grunder och goda skäl. Men man kan också tänka sig en stat som ett område där invånarna har en sorts överenskommelse om hur detta område ska styras, vilket sedan tar sig uttryck i lagstiftning och förvaltning.

Som ett litet sidoinlägg kan man säga att det också gör det möjligt att tänka sig en stat med mer än ett folk. Vi behöver inte gå längre än till Norge för att finna den tanken – ett land som har två folk: nordmän och samer.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet välkomnar således de förslag vi har fått på våra bord. Det är rimligt, tycker vi, att stärka skyddet för grundlagarna genom ytterligare krav på hur förändringar ska kunna genomföras.

Det har funnits en samsyn bland riksdagens partier om att grundlagsändringar bara ska göras med breda majoriteter som står bakom besluten. Likaså har det knappast varit ifrågasatt att grundlagsändringar ska kräva två beslut med ett val emellan. Den tröghet som det skapar har betraktats som angelägen för att inte locka till snabba förändringar av det sätt landet ska styras på.

Det är närmast en självklarhet, kan jag tycka, att grundlagar inte ska kunna genomdrivas av en majoritet som inte är större än hälften plus en ledamot. Vi har, som jag nämnde alldeles nyss, inte den sortens majoritetsstyre, och jag tror att det vore olyckligt om vi gick åt det hållet, i synnerhet i tider då polariseringen generellt anses öka i samhället.

I sammanhanget har det också diskuterats om det är viktigt att alla grundlagsändringar omfattas av krav på kvorum och kvalificerad majoritet vid det andra beslutstillfället. För vår del instämmer vi i utskottets överväganden och beslut – det är rimligt att kraven ska gälla alla grundlagsändringar. Dels är det svårt att avgöra var gränsen skulle gå mellan krav på kvalificerad majoritet och krav på enkel majoritet vid beslut, dels finns det exempel från andra länder på att grundlagsbeslut fattats som vanliga majoritetsbeslut, vilket om det skedde här skulle motverka tanken på en bred medverkan från riksdagens partier.

Det är inte heller rimligt, menar vi, att införa regler som innebär att vissa grundlagar inte kan ändras över huvud taget – evighetsklausuler som helt bortser från de omfattande förändringar vår planet och världens stater står inför.

Herr talman! Vi har också ett förslag om domarnas och domstolarnas oberoende. Utvecklingen i Europa och på andra håll i världen har gjort det nödvändigt att stärka domares och domstolars oberoende och minska riskerna för otillbörliga påtryckningar, inte minst från regeringar som skulle kunna vilja påverka hur rättvisa skipas i vårt land. Sådana exempel finns från andra länder, även länder som kanske sett sig som immuna mot sådana ganska omtumlande förändringar av landets rättssystem.

EU-kommissionen genomförde för något år sedan en undersökning om medborgarnas förtroende för domstolsväsendet i respektive land. I några länder ökar förtroendet, om än kanske från låga nivåer. I Slovenien, Slovakien, Italien och Portugal har förtroendet ökat kraftigt, men från mycket låga nivåer. I några länder har ett redan svagt förtroende sjunkit ytterligare. Det är mest tydligt i Ungern och Polen men har skett även i exempelvis Kroatien. Här talar vi om förtroendesiffror på 22–25 procent av befolkningen.

På den övre tabellhalvan finns länder som tappat lite eller vunnit lite. Danmarks och Finlands domstolsväsenden åtnjöt då, 2023, störst förtroende bland sina respektive invånare, hela 86 procent. På platserna tre till fem återfanns Österrike, Tyskland och Luxemburg. På sjätte plats hittar vi Sverige, som efter en nedgång med ett par procentenheter noterades ha förtroende hos 75 procent av befolkningen. På de här platserna är rörelserna ganska små, och jag kan inte redogöra för hur konfidensintervall och andra statistikdata ser ut.

En annan undersökning är den som Stiftelsen Rättsfonden genomförde för några år sedan i Sverige och som visade att en stor andel ungdomar definierade som sistaårselever på gymnasiet levde i tron att regeringen kan ändra domar. Hela 68 procent, det vill säga lite drygt två tredjedelar av ungdomarna, svarade i undersökningen att så är fallet. Detta är oroväckande. Det är ett skäl så gott som något att genomföra de föreslagna förändringarna, som inte bara ökar oberoendet faktiskt och formellt utan därmed också kan skapa ett bättre förtroende för domare och domstolar. En rättsstat är helt enkelt inte tänkbar utan ett helt oberoende domstolsväsen.

Slutligen, herr talman, vill jag understryka att Miljöpartiets ställningstaganden baseras på kongressbeslut som omfattar såväl grundlagsförändringar som domstolars oberoende. Det särskilda yttrande som lämnades av Miljöpartiet i samband med utredningen avser funderingar kring möjligheten att ett av de val som krävs kan vara ett extra val.

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Min fråga går till civilminister Erik Slottner. Vi har sedan i våras en digitaliseringsstrategi och sedan förra veckan en budgetproposition där det finns en hel del strategier och målsättningar vad gäller digitalisering och den fortsatta utvecklingen inom AI – något som vi i mångt och mycket välkomnar. Jag tycker till exempel att det är väldigt bra att staten tar kontroll över identitetsuppgifter och frågor som åldersverifiering.

Jag saknar dock några frågor som behöver belysas. Det handlar bland annat om hur vi relativt okritiskt överlämnar både data och uppgifter till privata företag. Det här är särskilt vanligt i USA, där till exempel polisen samarbetar med bolag som samlar in miljarder bilder för att hantera ansiktsigenkänningsfrågor.

Min fråga är hur regeringen tänker på det området. Är det rimligt att överlåta så mycket av medborgarnas uppgifter till stora privata techbolag?

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag har varit här i huvudsak.

För något år sedan avslogs ansökningar om 13 stora vindkraftsprojekt i Östersjön med hänvisning till försvarets invändningar. Jag uppfattade det som att Försvarsmakten var synnerligen aktiv i det sammanhanget. Därför blir jag lite undrande över motsvarande frånvaro och tystnad när det gäller ny kärnkraft på Ringhals, om vi nu är överens om de risker som faktiskt finns med tanke på ett eventuellt angrepp.

Min följdfråga blir: Har regeringen inkluderat Försvarsmakten i planerna för Ringhals? På vilket sätt har det i så fall gjort avtryck?

Herr talman! Även min fråga går till energi- och näringsministern.

För några veckor sedan presenterades planerna på nya reaktorer vid Ringhals i Varbergs kommun. Det finns mycket att säga om det, men jag vill gärna fokusera på en särskild aspekt, nämligen det säkerhetspolitiska läget.

I Ukraina har vi sett att kärnkraftsanläggningarna i Zaporizjzja och Tjernobyl hörde till det första som Ryssland tog kontroll över. Att ha kontroll över just kärnkraft har dubbla syften, dels att kunna styra energitillgången, dels att kunna hota med anläggningarna och förstöra dem med stora skador som följd.

Analytiker och forskare är överens om kärntekniska anläggningars sårbarhet. Det handlar om infrastrukturen runt omkring dem. Dessutom är de väl synliga och lätta att inta. Ringhals ligger i norra Kattegatt vid farleden in mot de viktiga hamnarna i Varberg och Halmstad och i förlängningen Öresund och Östersjön.

Min fråga till energi- och näringsministern är varför en så viktig säkerhetsfråga inte diskuterats.

Fru talman! Jag tackar trafikutskottet, som jag har haft nöjet att lyssna till under en dryg timme här. Det har varit en givande stund med många olika perspektiv.

Jag ska inte försöka ersätta Linus Lakso, men jag kan ta hans plats här just i dag. Jag kommer kanske att prata om andra saker än vad många av er har gjort, men även om jag inte nämner Gotland eller Donsö specifikt betyder det inte att vi tycker att det är ointressant.

En siffra som återkommer hela tiden är 90. 90 procent av all handel sker via sjöfart, både internationellt och i Sverige. Det är enorma export- och importflöden som går via våra hamnar.

Sjöfarten har en central roll i vår omställning för att skapa ett fossilfritt samhälle, men ändå pratar vi väldigt lite om sjöfartens möjligheter att bidra. Stora volymer kan transporteras på sjön med mycket liten energianvändning per transporterat ton. Det finns alltså ekonomiska och klimatrelaterade skäl till att vi behöver värna sjöfarten. Det gäller både export och import med fartyg, som går långväga, och vi får inte glömma kust- och inlandssjöfarten, som har tagits upp här vid flera tillfällen. Om vi kan avlasta vägar och järnvägar där vi i dag har kapacitetsbrist nationellt är det en fördel.

Fru talman! Transportsektorn ska minska sina utsläpp med 70 procent till 2030. Det har vi också talat om vid flera tillfällen här. Detta mål har sju av åtta av riksdagens partier kommit överens om i denna kammare, men i den matchen har vi ändå bara kommit halvvägs. Hur vi ska ta oss i mål är regeringens ansvar, men trots att vi närmar oss halvtid finns det inte många lösningar i sikte. Regeringen behöver komma med en politik för hur sjöfartens omställning ska skyndas på, för i en värld där vi värnar om miljön och klimatet kan sjöfarten omöjligt fortsätta att ta sig fram med fossil bunkerdiesel.

Fru talman! Miljöpartiet har förslag för att påskynda omställningen. En av de viktigaste reformer som vi vill få på plats är någon form av produktionsstöd för elektrobränslen. Det skulle underlätta och skynda på sjöfartens omställning till hållbara bränslen.

På korta sträckor är elektrifiering ett bra alternativ, men för långväga transporter kommer vi att behöva producera hållbara bränslen, till exempel olika typer av elektrobränslen såsom vätgas, emetanol och annat – därav Miljöpartiets förslag om ett produktionsstöd.

Ett statligt produktionsstöd för elektrobränslen skulle också komma extra lägligt i och med att EU äntligen har införlivat sjöfarten i EU:s utsläppshandelssystem och det stora reformpaket som rullas ut: Fit for 55. Från och med 2026 ska sjöfarten vara helt inkluderad i utsläppshandelssystemet, och infasningen har redan inletts.

Fartyg som färdas mellan EU och tredjeländer behöver köpa utsläppsrätter för 50 procent av de utsläpp som resan medför. Detta kommer att betyda mycket för sjöfarten och dess arbete för omställningen. Inom EU gäller 100 procent av utsläppen. Till att börja med omfattas koldioxidutsläpp, men efter 2026 omfattas även metan och kvävedioxider. Det vi behöver göra från riksdag och regering är att stötta sjöfarten i denna omställning.

Fru talman! EU har också tagit beslut om FuelEU Maritime-systemet, som innebär ett reduktionspliktssystem för sjöfarten. Det är otroligt glädjande att detta är på plats sedan den 1 januari 2025, med ett par undantag som handlar om EES-länderna Norge och Island. Det gäller, som sagt, att kunna producera hållbara bränslen.

Sjöfarten har, som nämnts, många fördelar när det kommer till miljön, framför allt genom att vara ett effektivt sätt att transportera stora mängder gods. Men det finns stora utmaningar på miljöområdet. Riksrevisionen har granskat regeringens politik på området, vilken lämnar en del övrigt att önska. Riksrevisionen konstaterar att miljön i svenska hav är hårt belastad, att god miljöstatus inte nås samt att negativa konsekvenser för både miljö och samhälle kan förväntas om vi inte vidtar omfattande åtgärder.

Ett problem som kommit att uppmärksammas alltmer är den så kallade skrubbningen, alltså tvättvatten som använts ombord och som släpps ut orenat i havet. Flera länder har redan förbjudit detta. Sverige har följt efter, men statens insatser för att minska sjöfartens utsläpp kan bli mer effektiva. Det behövs både tillräcklig reglering av utsläpp och tillräcklig mottagningskapacitet i hamnarna för att utsläppen i havet ska minska.

Fru talman! Jag vill betona att utvecklingen i våra hav är oerhört allvarlig samtidigt som tillståndet för ekosystemen i både Östersjön och Västerhavet på många sätt är akut. Därmed är det ett kritiskt läge för att kunna vända utvecklingen och återuppbygga ekosystemen.

Jag kan konstatera att sjöfarten bidrar till flera belastningar på havsmiljön, bland annat genom utsläpp av skadliga ämnen såsom skrubbervatten, som jag pratade om alldeles nyss, alltså tvättvatten från rening av rökgaser samt tvättvatten från rengöring av lasttankar. Jag menar därför att regeringen så snart som möjligt bör införa ett förbud mot utsläpp av allt skrubbervatten i Sveriges hela territorialvatten. Detta har, som vi hörde, redan hänt. Förbudet mot utsläpp från alla skrubbrar börjar gälla något senare, 2029, men det bör införas så snart som möjligt, helst tidigare än 2029.

Även om regeringen uppger att Sverige har koordinerat förslaget med liknande förslag i Danmark och Finland menar jag att det svenska förbudet ska tidigareläggas i enlighet med Riksrevisionens rekommendationer så att vi får förbud överallt så snart som möjligt.

Sjöfartsfrågor

Jag vill också peka på vikten av att verka för förbud även inom stora vattenområden som Östersjön och internationella vatten. Det är inte bara inom våra egna gränser som detta är angeläget. Jag menar att regeringen ska verka för strängare reglering av utsläpp från sjöfart generellt och att regeringen måste verka aktivt inom EU och internationellt för att utsläppen från marina aktiviteter ska minska både drastiskt och skyndsamt, för att på sikt upphöra helt. Det är också viktigt att regeringen driver på för en skärpning av Marpol så att det inte längre ska vara tillåtet att släppa ut lastrester i havet.

Fru talman! Mellan Danmark och Tyskland öppnas Fehmarn Bält-tunneln för järnvägs- och vägtrafik 2029. Som andra varit inne på kommer detta markant att ändra godsflödena in i och ut ur Sverige. Risken är överhängande att vi får stora mängder gods på vägarna, inte minst på E6 norrut mot Göteborg och Norge, om inte vårt järnvägssystem är anpassat till förändringarna. Detta bör genast utredas.

För att öka kapaciteten till och från Sverige och övriga Norden måste flera transportslag involveras, inte minst järnväg. Det är av klimatskäl nödvändigt att en betydande del av den tillkommande trafiken kan flyttas från väg till järnväg eller till kustsjöfart. Hamnarna i Göteborg och längs Hallandskusten, och såvitt jag förstår även hamnen i Uddevalla, arbetar med att förbättra förutsättningarna för sjöfart på kortare sträckor. Det kan bidra ganska mycket.

Vi menar att det behövs en svensk grön kustfartsstrategi som kombinerar de maritima frågorna och den nationella godshandlingsplanen. I Norge har en sådan redan tagits fram.

Med detta sagt står jag självfallet bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 13, som handlar om kustsjöfarten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 juni.)

Fru talman! Jag ska väl då för ordningens skull meddela att detta inte är min sista debatt. Jag återkommer i morgon i ett helt annat ärende.

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse är en årligen återkommande genomgång av tillståndet i riket sett genom den lins som utgörs av anmälningar mot och klagomål på den offentliga verksamheten i Sverige.

Antalet anmälningar har ökat ganska dramatiskt under senare år, som vi redan har hört. Det ställer för all del krav på en alltmer effektiv organisation för att hantera alla dessa ärenden, men det är också en sorts temperaturmätare för tillståndet i landet. Frågorna som jag slås av är flera: Vad är det för anmälningar? Varför är de fler än tidigare? Är ökningen ett resultat av en ökad tillgänglighet, har det helt enkelt blivit sämre ställt eller har kraven ökat?

Genom ämbetsberättelsen får vi inblickar i detta.

Fru talman! Inledningsvis konstaterar chefs-JO Erik Nymansson följande: ”Hur väl demokratin fungerar avgörs i stor utsträckning av medborgarnas kunskaper och tillgång till fakta, och det är därför viktigt att vi kommunicerar våra beslut på ett bra sätt.”

Detta är förstås en helt central iakttagelse. Och som jag återkommer till alldeles strax handlar det inte bara om medborgarna utan också om det allmänna, alltså de myndigheter, kommuner och andra organisationer vi har för att sköta landet.

Fru talman! Jag vill ta upp två exempel från ämbetsrapporten, som har varit uppe vid konstitutionsutskottets både öppna och slutna sammanträden med justitieombudsmännen.

Justitieombudsman Katarina Påhlsson ansvarar för tillsynen inom kriminalvården, och en hel del annat. Men kriminalvården har som bekant tvingats till stora förändringar i takt med att antalet dömda ökar och i takt med att straffens längd också ökar. En konsekvens av detta har blivit att antalet dubbelbeläggningar, alltså fängslade som får dela redan små rum med andra, har ökat avsevärt.

Samtidigt har anmälningarna från intagna ökat kraftigt. Det kan självklart vara en fullkomligt rimlig reaktion på förändrade förutsättningar. Men det som ser ut som ett orsakssamband behöver inte alls vara det. Det är viktigt att komma ihåg. Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att utvärdera det och därefter ta ställning till om det, i så fall, är den sortens kriminalvård vi vill ha. Det är det minsta vi kan göra, tänker jag.

I det sammanhanget kan det också vara värt att tänka igenom hur tillsynen inom kriminalvård, polis med mera ska vara utformad. Precis som det har påpekats här finns alltså ingen ordinarie tillsyn; Justitieombudsmannens tillsyn är extraordinär.

Fru talman! Jag vill också uppmärksamma något som justitieombudsman Thomas Norling nämnde i ett svar på en fråga jag ställde, nämligen att det kan vara svårt att nå ut – apropå att kommunicera det man har kommit fram till – med resultat, iakttagelser och beslut som bygger på händelser i en kommun till alla andra kommuner, eller åtminstone till så många som möjligt. Jag tänker särskilt på de frågor som rör barnens rättigheter, att vara delaktiga i samtal som rör deras situation, att de blir lyssnade på och att eventuella beslut alltid utgår från barnets bästa.

Barnkonventionen har varit svensk lag nu i några år, och det är dags att på allvar ta itu med de delar av lagstiftningen som kanske ännu inte sjunkit in ordentligt överallt.

I en rapport från Unicef häromveckan konstaterades det att av de 131 rekommendationer som FN:s barnrättskommitté lämnat till Sverige har inte en enda genomförts. Inte en enda. Några är på gång, andra står still medan ytterligare några går åt fel håll. Det gäller exempelvis sådant som att sätta barn i fängelse.

Med det sagt känns det som ännu mer angeläget att skyndsamt utveckla, testa och utvärdera nya modeller för informationsspridning så att vi utan att tappa bort kravet på evidens ändå kan utöka den uppsättning verktyg och metoder som finns för exempelvis landets socialtjänster. Även Thomas Norling tog upp utmaningen att försöka nå ut med sina slutsatser, beslut, bedömningar och andra erfarenheter.

Konstitutionsutskottet har som jag nämnde både ett öppet och ett slutet sammanträde med justitieombudsmännen. Till det ska också läggas ett möte om budgeten, som självklart också påverkas av det ökande antalet anmälningar. En del kan hanteras genom effektiviseringar, medan annat sannolikt kräver fler händer. En tanke om att några av dessa händer skulle kunna vara i Göteborg kan ju glädja en västkustbo som jag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag att lägga ämbetsberättelsen till handlingarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Fru talman! Nu närmar vi oss slutet på detta maratongranskningsbetänkande som handlar om vissa frågor rörande statsrådens tjänsteutövning. En del av frågorna har ni hört om i de senaste sex sju anförandena, och även jag kommer att upprepa en del av vad som har sagts.

Låt mig börja med Migrationsverkets handläggning av medborgarskapsärenden och regeringspartiernas fokus på att det ska bli mycket svårare att bli svensk medborgare. Detta fokus är och var så starkt att fyra partiledare gemensamt i november 2024 gick ut i en debattartikel och meddelade en avsikt att pausa utfärdandet av nya medborgarskap till dess att en ny lag är på plats.

Anmälan, som kom från mitt parti, uppmärksammade bland annat att medborgarskapsärenden är myndighetsbeslut som Migrationsverket fattar och att det, som i all annan förvaltning, ska ske så snabbt och så enkelt som möjligt. Ingen har heller påpekat att det faktiskt drabbar en hel del människor som med all rätt har möjlighet att söka svenskt medborgarskap. Den absoluta majoriteten är ju inte farliga människor.

Jag noterar därför med viss förfäran att migrationsministern har kommenterat utskottets arbete med denna anmälan med att det visar på skillnader mellan ”en regering som offensivt ser till att farliga personer inte får medborgarskap i Sverige och en opposition som lägger tiden på att anmäla enskilda meningar i debattartiklar”.

Jag kommenterar inte detta vidare. Enligt andra regeringsmedlemmar är jag ju dessutom bara en tomte eller ett troll.

Detta blir samtidigt en övergång till ett ärende som väckte en del uppmärksamhet när samma minister, då ansvarig för biståndsfrågor, hävdade att det förekom upp till sju led i förmedlingen av biståndsmedel från regeringen via Sida till mottagare i biståndsländerna.

Det visade sig småningom vara ett enda undantagsfall, där två av de sju leden avser regeringen till Sida och Sida till de svenska organisationer som svarar för själva fördelningen av arbete och resurser. I normalfallet talar vi om två tre led eller maximalt fyra led. Det må vara så. Statsrådets uppgifter har förklarats bygga på muntliga uppgifter från Sida. Konstitutionsutskottet påpekar därför att det är angeläget att sådana muntliga uppgifter också dokumenteras för att kunna spåras i efterhand.

Jag har förstått av uppgifter i pressen att det understundom kan finnas önskemål om ”no paper trail”, alltså inga spår på papper. Men det är givetvis, och med det jag nyss sagt, inget som jag personligen skulle stötta. Det underlättar vårt gemensamma arbete i KU om saker som kan uppfattas på olika sätt faktiskt också dokumenteras, vare sig det gäller anställningar och uppsägningar, trålfiske, medborgarskap eller biståndsfrågor.

Fru talman! Konstitutionsutskottet har också granskat energi- och näringsministerns uttalande om det statligt ägda företaget Vattenfall och huruvida bolaget har haft kompetens att beräkna den så kallade kapacitetsfaktorn för olika kraftslag på ett, enligt statsrådet, korrekt sätt.

Det står självklart statsråden fritt att delta i samhällsdebatten på olika sätt. Det ska snarare välkomnas än undvikas, och det är en uppfattning som delas av utskottets ledamöter. Men som statsråd får man nog vara beredd på att ens uttalanden granskas, och utskottet konstaterar därför att ”formuleringar i uttalanden som i onödan riskerar att skada ett bolags trovärdighet och affärsmässighet bör undvikas”. Jag delar naturligtvis den uppfattningen.

Slutligen, fru talman, förekommer i det här avsnittet av granskningsrapporten också en anmälan avseende en presskonferens där det lämnades uppgifter om en kommande proposition där det, enligt pressträffen, skulle föreslås införande av trålningsförbud i skyddade marina områden längs de svenska kusterna.

Det framgick emellertid inte helt klart för närvarande medier och andra att propositionen i fråga är en så kallad inriktningsproposition med förslag som inte i alla avseenden kan betraktas som skarpa. Att propositionen dessutom inte fanns tillgänglig vid pressträffen bidrog till att öka osäkerheten om vad det egentligen handlade om.

Här handlar det om att minska riskerna för missförstånd. Allra enklast hade det förstås varit att inte ha någon presskonferens förrän propositionen fanns på plats. Utskottet påpekar också att det hade varit värdefullt om det av inbjudan hade framgått vilken sorts proposition det var tal om och att det självklart hade varit bättre om propositionen hade funnits tillgänglig vid tillfället.

Det är också min uppfattning att det bör vara praxis att kunna tillhandahålla den dokumentation som avhandlas och att innehållet beskrivs korrekt, både i samband med inbjudan och under själva presentationen.

I den mån man kan se någon gemensam nämnare för dessa fyra ärenden, med eller utan kritik från utskottet, är det med all respekt någonting som kanske kan klassificeras som fort men fel.

Med detta sagt ber jag att få tacka för ordet för den här gången. Jag återkommer inom kort i ett annat ärende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings- betänkandeHandläggning av vissa regeringsärenden m.m. och Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen (kapitel 2 och 3)

Fru talman! Jag har i ett par tidigare anföranden pratat om regeringens relation till riksdagen och om hur ord som samråd, mandat och förståelse kan ses. Jag kommer att fortsätta med det nu.

Regeringen har stort ansvar för sina relationer till nästan alla myndigheter – JO och Riksrevisionen är självklart undantagna. De är en del av våra gransknings- och kontrollfunktioner. Det finns också ett stort ansvar gentemot våra minoriteter och urfolket samerna. Ett eller möjligen flera ärenden i årets granskning har med detta att göra.

Fru talman! De senaste decennierna har minoritets- och urfolksfrågorna fått ökad uppmärksamhet inte bara här i Sverige utan i Norden och övriga världen. När det gäller samerna kan jag konstatera att sannings- och försoningskommissioner har arbetat, arbetar eller ska återuppta arbetet i Norge, Finland och Sverige. Baserat på de berättelser som framförs, den dokumentation som presenterats avseende diskriminering och övergrepp och historiken finns det all anledning att ta uppmaningar och förslag till förtroendeskapande på stort allvar. Konsultationslagen kan ses även i det ljuset, tycker jag. Den tillkom för att garantera det samiska folket inflytande i frågor som berör det.

Den anmälan som konstitutionsutskottet har granskat handlar om avvecklingen av Renmarkskommittén. Kommittén hade tillsatts 2021 med syfte att ta fram förslag till en ny rennäringslag. Det visade sig efter hand att olikheterna i uppfattningar hos olika grupper representerade i kommittén var större än vad som förutsetts, och arbetet fortskred i långsam takt. Ett delbetänkande publicerat 2023 fick remissvar som speglar dessa omfattande skillnader i uppfattningar.

Regeringen fann alltså att det kunde finnas skäl för ett omtag, men i stället för att ta kontakt med berörda samiska grupper för konsultation och samråd publicerade man ett pressmeddelande där man meddelade sin avsikt att avveckla kommittén. Även kommitténs ordförande och sekretariat meddelades samtidigt, vilket naturligtvis bidrog till uppfattningen att beslutet redan var fattat. Detta fick förutsägbara reaktioner där några fann det onödigt att delta i konsultationer eftersom beslutet till synes redan hade fattats. Konsultationer hölls förvisso en månad senare, varefter regeringen fattade det formella beslutet om avveckling.

Fru talman! Det centrala i anmälan är att det talas i konsultationslagen om begreppet ”god anda”. Konsultationer ska föras i god anda, som det heter. Konstitutionsutskottet tolkar det som att även om man har en uppfattning om vart en diskussion ska leda, till exempel till en avveckling, är det nödvändigt att närma sig ärendet med respekt för de eventuella andra åsikter som kan finnas.

För egen del vill jag gärna lägga till att om ”förtroendeskapande” är en målsättning i sig får man väga varje tänkbart förslag även i det perspektivet.

Fru talman! Institutet för mänskliga rättigheter etablerades för bara ett par år sedan, 2022. Institutet är en nationell institution i ett globalt sammanhang där FN:s så kallade Parisprinciper är grundläggande. Ett institut för mänskliga rättigheter måste vara helt oberoende för att med förtroende kunna bevaka diskriminering och efterlevnad av lagar för fri- och rättigheter. Det måste vara helt oberoende från varje tänkbar möjlighet för påverkan eller inflytande.

I årets granskning förekommer ett ärende om hur tillsättning av styrelsemedlemmar har gått till. I institutets instruktioner ingår noggranna beskrivningar av hur det ska gå till och vilka institutioner som har möjlighet att nominera.

Årets ärende handlar om hur regeringen valde en annan ledamot än någon av de nominerade och därmed gick förbi de regler institutet har. Detta handlar inte om någon som helst bedömning av personerna i fråga utan om att de principer som Institutet för mänskliga rättigheter har frångicks.

För mig framstår det som en både rimlig och enkel lösning att följa de instruktioner som finns. Därmed undviks eventuella frågor av det här slaget, och integriteten för institutet kvarstår vad gäller utseende av styrelseledamöter. Jag förmodar att instruktioner och ordning ses över till nästa gång det blir aktuellt för att ytterligare tydliggöra vikten av att följa den ordning för nomineringar som finns.

Fru talman! Klimatlagen är en del av det klimatpolitiska ramverket tillsammans med Klimatpolitiska rådet och de riksdagsbundna mål som satts upp för klimatpolitiken för 2030, 2040 och 2045, vilket inkluderar de så kallade etappmålen för att nå nettonollutsläpp 2045.

Från Miljöpartiets sida ville vi, som ett av två anmälande partier, pröva om klimatlagen uppfylldes i sin helhet, alltså med de krav som finns i lagens 2 §, framför allt vad gäller om åtgärder som vidtas bidrar till att minska utsläpp och om de åtgärder som vidtas vilar på vetenskaplig grund och är evidensbaserade. KU beslutade dock att fokusera på de formella frågorna om innehåll i klimathandlingsplan och klimatrapporter, som en sorts minsta gemensamma nämnare – därav vårt särskilda yttrande i granskningsbetänkandet.

Det är självklart inte konstitutionsutskottets uppgift att bedöma den förda politikens utformning eller innehåll i sig. Men det måste vid någon tidpunkt vara möjligt att utvärdera resultatet av den och att bedöma om den förda politiken och de åtgärder som vidtagits lett till att utsläppen minskar och att prognoserna för att nå klimatmål och etappmål förbättras och om åtgärderna som vidtas är baserade på evidens och vetenskap.

Jag noterade att ledamoten Lars Johnsson trodde att någon förmodligen skulle ta upp klimathandlingsplanen. Det tänker jag inte göra. Däremot vill jag nämna att det finns expertmyndigheter som på olika sätt också har uttalat sig. Det kan vara värt att använda sig av deras uttalanden som underlag för en eventuell bedömning framöver.

Jag tycker egentligen inte att det finns något att välja på. Det finns inget utrymme för att hänvisa till mandat att sänka bensin- och dieselpriserna eller minska reduktionsplikten, i varje fall inte utan att samtidigt fortsätta arbeta för minskade utsläpp. Detta framfördes också vid den presskonferens som hölls för drygt en vecka sedan.

För egen del ser jag framför mig att diskussionen fortsätter, även om sådant som expertmyndigheternas förutsättningar och att det inte kan uteslutas att en ny granskning kan komma att begäras, då förstås med de erfarenheter som gjorts i det förhållandevis omfattande arbete som utskottet gjort i år.

Självklart ska frågor om klimatpolitik och klimatmål också tas upp i samhället i stort, i alla de forum vi har tillgängliga, på tidningarnas debattsidor, i sociala medier, på föreläsningar och seminarier och inte minst i kommande valkampanjer och valarbete.

Sammanfattningsvis är min uppfattning att klimatlagen ska bedömas i en helhet, där även regeringens förmåga att leverera på kraven i 2–3 § granskas. Inte minst hade expertmyndigheternas analyser och evidensbaserade slutsatser kunnat vägas in för en mer omfattande granskning av regeringens arbete med klimatlagen i relation till såväl långsiktiga mål som fastställda etappmål.

Vad gäller utskottets granskning avseende de formella delarna i klimatlagen, om klimathandlingsplaner och redovisningar i budgetpropositioner, instämmer vi men utvecklar ställningstagandet i det särskilda yttrandet.

Fru talman! Jag ska se om jag kan hålla mig till svenska hela vägen.

Riksdagen har, som jag sa i mitt förra anförande, ett förhållande med regeringen som i vissa avseenden ska vara strukturerat och förutsägbart och ge möjlighet till ansvarsutkrävande. Jag kommer att återkomma till detta även i det här sammanhanget.

Alla ledamöter har som bekant möjlighet att ställa muntliga frågor till statsråden här i kammaren. Vi kan också skicka skriftliga frågor, där vi oftast får svar inom en vecka, och vi kan begära interpellationsdebatter, som också ska äga rum inom en viss tid. Som många ledamöter erfarit är det kanske oftare förknippat med fördröjningar eller till och med att statsråd ställer in med kort varsel. Det är förstås inte alls bra.

Ett av årets granskningsärenden handlar om just ordningen vid en interpellationsdebatt. Praxis säger att den ledamot som begärt debatten och fått de formella grunderna prövade och inte sällan förtydligade av kammarkansliet ska få statsrådets första och direkta svar skriftligt dagen före debatten, så att ledamoten kan förbereda ytterligare inlägg.

Detta är ju en rimlig tingens ordning, kan man tycka, och som alla andra rutiner ska den förstås ses över emellanåt. Världen utanför kan ju komma att förändras. I det här fallet handlar det om ett svar från finansministern som vid själva tillfället för debatten visade sig inte vara detsamma som statsrådet hade lämnat i förväg.

Nu fick jag intrycket att den ledamot som fick det annorlunda svaret ända fann sig i situationen och kunde genomföra debatten i stort sett som planerat. Det hela kan möjligen rubriceras som ett misstag från Regeringskansliets sida, men icke desto mindre har KU funnit det lämpligt att ta upp det.

Gott så, tänker jag. Det är bra att praxis och överenskomna rutiner hålls och inte tillåts förfalla. Jag föreställer mig att ingen ligger sömnlös för detta, men utskottets påminnelse om vikten av att rutiner följs är en del av vår granskning.

Fru talman! Regeringen svarar för Sveriges utrikespolitik, men riksdagen har dels ett utrikesutskott, dels de båda nämnderna Utrikesnämnden och EU-nämnden där regeringen förankrar sin politik i utrikesfrågor. De båda nämnderna har, som har sagts flera gånger, förekommit i årets granskning, den senare i ett par frågor om rovdjur respektive strömmingskvoter.

EU-nämnden har sina speciella utmaningar, på så vis att regeringen alltså ska förankra de ståndpunkter som Sverige representerar i det europeiska samarbetet i unionen. Dessa ståndpunkter baseras ibland på underlag som distribueras sent men där nämnden ändå förväntas göra så gott den kan i ett sent skede.

Anmälan avseende rovdjuren, i första hand varg, men också lo och björn, var baserad på en not, ett tanke-papper, ett non-paper, eller ”une note”, som man kanske säger i Bryssel. Det är alltså inte fråga om ett beslutsunderlag, och följaktligen togs det upp under punkten Övriga frågor.

Anmälan rörde också notens faktiska beslutskraft, om den möjligen tilläts bli större än vad den ska vara avseende de stora rovdjurens skyddsstatus, och om det är rimligt att en not under punkten Övriga frågor ska vara vägledande och bindande för ny politik på området. Statsrådet förklarade vid KU:s utfrågning att regeringens politik avseende vargstammens storlek och skyddsstatus är densamma som tidigare och att status för lo och björn skulle kunna komma att förändras om nya data visar på att antalet djur ökar.

Jag tackar å hela Miljöpartiets vägnar min kollega från Vänsterpartiet, ledamoten Gonzalez Westling, för hans omsorg om våra möjligheter att se skillnad på lo och varg. Jag tror att jag kan säga med stor säkerhet att vi kan det!

Fru talman! Konstitutionsutskottet granskar mekanismer, kommunikationskanaler och förutsättningar – men allt utifrån våra lagar. En granskning kan leda till kritik, för all del, men kanske ännu viktigare i bästa fall också till förbättringar i rutiner baserat på samförstånd.

För egen del finner jag det ändå angeläget att alltid också sätta ärendets juridiska och konstitutionella natur i relation till vad det faktiskt handlar om. Det jag menar är att om det handlar om fiskekvoter kan vi diskutera de formella förutsättningarna för att förhandla utifrån den ena eller andra utgångspunkten. Det är okej. Men det är svårt utan att också ta in betydelsen av beslutet, om det som i det här fallet äventyrar fiskbestånden i Östersjön en lång tid framöver.

Vi har redan i 2 § i kapitlet om statsskickets grunder i regeringsformen följande formulering: ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.”

De övriga länderna runt Östersjön som är medlemmar i EU har liknande formuleringar som i varierande grad talar om skydd för miljön och om att hushålla med resurser för kommande generationer.

Fru talman! Jag har förståelse för att det för årets ärenden som har berört dels fiskekvoter, dels rovdjursstatus – eller om man så vill mängden strömming i Östersjön respektive antalet vargar i Sverige – är nödvändigt att diskutera detaljer avseende vad som sagts, vem som sagt vad och vilka siffror som har använts. Statsrådet upprepade vid flera tillfällen under KU:s utfrågning att när det handlar om eventuell jakt på lo och björn behövs det mer data, och om dessa data är korrekta kanske skyddsstatusen för dessa djur också kan sänkas från strikt skyddad till skyddad.

Men någonstans skaver det när våra absolut grundläggande uppfattningar, så som de uttrycks i grundlagar i länderna runt Östersjön, ändå inte förmår ta vara på de värden som fisk i hav och djur i natur utgör. Ekonomisk tillväxt i all ära, men den kan inte få tillbaka fisk eller utrotade djur.

Det finns diskussioner om naturens rättigheter som förs bland forskare inom det juridiska området. Det är också centrala begrepp för många urfolk och minoriteter i hela världen. Jag tänker att det kan vara värt att ta kunskapen om dem på allvar, liksom att faktiskt försöka förstå sådana förutsättningar, för att bättre kunna nå gemensamma lösningar som upplevs som rättvisa. Vi har en bit kvar att gå på den vägen, och jag tror inte att vi kommer att se detta i år eller nästa år. Men kanske kan vi någon gång i framtiden föra den sortens diskussion.

Slutligen, fru talman, gäller det Utrikesnämnden. Anmälan till KU menade att en så betydande ändring av praxis som en fångutväxling borde ha föregåtts av ett samråd med Utrikesnämnden. Här står ord och uppfattningar lite grann emot varandra; från regeringen menar man att det helt enkelt inte fanns tid för det, medan oppositionen inte är helt övertygad om att så var fallet.

Utskottet konstaterar att det under alla omständigheter är värt att uppmärksamma de möjligheter till samråd som Utrikesnämnden innebär. Det kan inte ersättas av till exempel samråd med partiledarna. Möjligheterna till sekretess och tystnadsplikt är omfattande och antalet ledamöter är litet, så risken för läckor borde vara obetydlig. Det ska vara ett formellt samråd med protokoll och anteckningar som gör det möjligt att spåra för framtidens forskare på området.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkandeInledning

Fru talman! Tack för ordet! Resultatet av årets granskningar har som bekant redan presenterats, och dagens överläggningar har åtminstone för min och uppenbarligen för många andras del mer karaktär av eftertanke och funderingar. När jag började skriva detta fastnade jag redan i ”tack för ordet” – tack till ordföranden som utvecklade de tankarna utan att jag då hade en aning om det. Själv var jag inne på det franska ”merci pour la parole”, som ju faktiskt har något med hela talet att göra. Vi nöjer oss med ordet, men jag antar att vi kan tolka det som helheten.

Många av de ord som jag har med mig här har redan använts, men jag skäms inte för att använda dem en gång till och går in på lite funderingar som jag har haft.

Det ska naturligtvis sägas att tempot i själva granskningsarbetet har varit högt i år, ibland mycket högt. För de mindre partierna i utskottet ställer detta ganska stora krav på både fokus och ledig tid i almanackan. Jag minns att jag vid något tillfälle med en suck sa till mig själv att jag nästa år inte ska boka in någonting annat under april och maj.

Med det sagt är detta samtidigt ett utsökt tillfälle att tacka utskottets kansli för fantastisk hjälp, väl strukturerade underlag och förståelse och tålamod, som med osviklig professionalism visats oss alla. Tack också till alla övriga ledamöter för konstruktiva diskussioner, kritiska frågor och, åtminstone i några fall, samförstånd. Utan er hade detta inte varit möjligt.

Fru talman! Riksdagens kontrollmakt regleras i regeringsformen. Det handlar om konstitutionsutskottet och våra granskningar men också om frågor och interpellationer, misstroendeförklaringar och åtal mot statsråd samt om riksdagens myndigheter, Riksrevisionen och Justitieombudsmannen. Dessa instrument står i någon mening under vår kontroll och tillsyn, men ur samhällets perspektiv finns det naturligtvis en mycket bredare förankring som är absolut oundgänglig. Jag tänker på civilsamhällets organisationer, på utbildningsväsendet i hela sin bredd och på det arbete som miljontals människor lägger ned i vården, omsorgen, skolan, företagen och förvaltningarna. Ytterst är det ju medborgarna som genom fria val väljer sina företrädare.

En delvis annan dimension av samma diskussion handlar om minoriteternas intressen och rätt att bli hörda. Vi har ett ärende i årets granskning som handlar om just detta, och, som redan sagts, för att det ska fungera och för att den fria åsiktsbildning som vi värnar ska kunna ta den plats den förtjänar krävs strukturer, kunskap och stöd som gör detta möjligt. Jag ska återkomma till det ärendet i ett senare anförande.

Fru talman! En stat definieras förvisso av sina gränser och sitt territorium. Men det är också möjligt att beskriva en stat genom dess sätt att organisera sin administration. Parlamentets kontrollmakt är en del av den bilden liksom, kan jag tycka, de former för samarbete som skapas under en längre tid och som bidrar till att legitimera förhållandet mellan riksdag och regering och därmed också, i någon mening, mellan riksdag och medborgare.

Jag återkommer i ett senare anförande till både utrikesnämnden och EU-nämnden och ärenden som har att göra med hur dessa båda nämnder fungerar för förankring och mandat. Vi har tre ärenden som har anknytning till utrikesnämnden och EU-nämnden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkandeInledning

Det finns, menar jag, skäl att fortsätta uppmärksamma hur dessa relationer fungerar och hur pass väl ledamöter i respektive nämnd tycker att de involveras i en grad som är rimlig och när det gäller förhållanden som tidvis kan ligga utanför regeringens möjligheter att påverka. Här finns, tycker jag, goda skäl att fortsatta granskningar görs även med en överblick som målsättning och inte bara med enskilda ärenden i fokus.

Fru talman! Två ärenden har bordlagts – eller egentligen fyra, varav två av skäl som har med förundersökningar och sekretess att göra. De mer publika frågorna har bordlagts för att kunna återupptas så snart det är möjligt under nästa riksmöte. Det gäller dels frågor om huruvida den tidigare regeringen på ett otillbörligt sätt påverkat AP-fonderna att investera i Northvolt, dels frågor om de säkerhetsbrister som uppmärksammats vid Lantmäteriet. Båda ärendena är angelägna, och utskottet valde i båda fallen att bordlägga för att ge möjlighet att få svar på ytterligare frågor. Det finns mig veterligen inga samband mellan de båda ärendena.

Jag kommer i de följande tre anförandena att fokusera på ett mindre antal ärenden. Gemensamt för flera av dem är att de berör frågor som är av betydelse för vårt samhälles hållbarhet. Jag tänker på fisken i haven, trålning och rovdjur lika mycket som på frågor om förtroende för våra företag och institutioner och inte minst på minoriteterna och urfolket samerna. Jag kommer då också att kunna ta upp några av de frågor som nämnts under inledningen. Alla är ju inte lika lyckligt lottade som vi i de små partierna, som automatiskt får flera tillfällen att föra fram vår sak och tala.

Med detta vill jag tacka för orden i denna första omgång.

Herr talman! Jag tackar övriga ledamöter i utskottet för intressanta inlägg. Miljö- och jordbruksutskottets ordförande befinner sig på resa, och därför har jag fått möjligheten att delta i denna debatt. Jag tänker uppehålla mig lite vid våra reservationer i betänkandet och kommer även att slå ett litet slag för att uppmärksamma situationen i Kattegatt och Skagerrak, det vill säga vid västkusten norr om Öresund.

Inledningsvis vill jag säga att de marina ekosystemen är hårt pressade. Fisket har en helt central roll. Vi i Miljöpartiet anser därför att det är ekosystemen i haven som ska sätta gränserna för hur mycket fisk som får fångas och att en ekosystembaserad havsförvaltning måste införas.

Det innebär att frågor om hållbar förvaltning av fiskeresurserna måste integreras med havsmiljöförvaltningen i stort. Det krävs också att Havs- och vattenmyndighetens instruktion ändras så att det framgår att myndigheten ska tillämpa en ekosystemansats och att denna hållbara förvaltning av fiskeresurserna ska integreras med havsmiljöarbetet.

Vi menar också att Havs- och vattenmyndighetens instruktion måste tydliggöras så att det framgår att myndigheten inom sitt ansvarsområde ansvarar för ett samordnat genomförande av hela EU:s miljölagstiftning, inklusive EU:s gemensamma fiskeripolitik, med hänsyn till sådant som miljökvalitetsnormer, rådgivning och genomförande av åtgärder liksom uppföljning och utvärdering.

Herr talman! Andra ledamöter har varit inne på Ices, International Council for the Exploration of the Sea, en väl ansedd organisation som med 6 000 forskare från hundratals institut i 20 länder sammanställer kunskaper och data och ger råd om förutsättningarna för fiske, bland annat till EU-kommissionen. Men tyvärr är den årliga rådgivning som kommissionen beställer från Ices precis det som man beställt, det vill säga råd som inte utgår från en ekosystemansats eller från att fiskekvoterna ska bidra till att nå en god miljöstatus överlag.

Det krävs ett aktivt arbete från regeringens sida, gärna med utgångspunkt i Miljömålsberedningens betänkande från 2020 om ekosystembaserad förvaltning med miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart nyttjande av havets resurser. Det krävs också ett betydande fotarbete inom Baltfish Forum, en regional organisation för Östersjön, och inom Scheveningen Group, en annan regional organisation, som bland annat driver frågor av betydelse för fisket i Atlanten och – av särskilt intresse i vårt fall – i Skagerrak och Kattegatt, alltså längs den svenska västkusten från Kosters klippor till Laholmsbukten.

Herr talman! Fisket har i likhet med jordbruket närmast traditionellt haft tillgång till subventioner och stödformer för olika ändamål. Det har naturligtvis funnits goda både livsmedelspolitiska och arbetsmarknadspolitiska skäl till det. Men det finns också skadliga subventioner, herr talman, subventioner som varit välmenande men resulterat i överkapacitet och överfiske, subventioner som gjort det goda till det bästas fiende.

När torsken i Östersjön praktiskt taget är slut måste vi tänka om tillsammans med fiskare, naturvårdsorganisationer, forskare och konsumenter, så att vi kan komma till en samsyn och gemensam förståelse för att vi måste arbeta tillsammans för att få tillbaka fisken i Östersjön – och längs västkusten; jag återkommer till det.

Jag är väl medveten om att det finns olika uppfattningar om vilka fångstkvoter som med någon säkerhet kan antas vara hållbara liksom om de skillnader som finns mellan olika områden i Östersjön. Men vi i Miljöpartiet är övertygade om att de skadliga subventioner som leder till överfiske måste fasas ut – typ omgående.

Herr talman! Om överfisket fortsätter kollapsar bestånden. Det hände på Grand Banks utanför Kanadas kust på 1990-talet, för cirka 30 år sedan. Fisket där har inte återhämtat sig helt än. Särskilt drabbade var rovfiskar, högt uppe i näringskedjan.

I Östersjön är det som påpekats strömmingen som bär upp stora delar av systemet. Utan strömming riskerar hela ekosystemet att haverera. Och inte bara det – utan strömming drabbas det lokala och kustnära fisket. Det är alltså på många sätt en kamp mot klockan. I Miljöpartiet tycker vi att regeringen ska ge ansvarig myndighet i uppdrag att använda sig av de möjligheter som finns inom EU:s gemensamma fiskeripolitik för att skydda arter i svenska territorialvatten.

Herr talman! När det gäller själva fisket menar vi att fiskerinäringen måste intensifiera arbetet med att eliminera bifångster och utveckla redskap som inte skadar bottnen med dess växt- och djurliv.

Vi måste också bli väldigt mycket bättre på att skydda ålen. Den är utrotningshotad. Av det ålbestånd som en gång fanns återstår bara en liten spillra. 99 procent av den europeiska ålen har försvunnit sedan 1950-talet. Ålens komplicerade livscykel och långa resor över stora delar av världen gör den extra utsatt. Skyddet för ålen måste bli betydligt striktare i Sverige och i hela EU. Det handlar om att dels se till att det finns fria vattenpassager, dels få bort fisketrycket.

Det pågående men för tillfället pausade arbetet med att miljöanpassa vattenkraften kommer att ge fler fria vattenpassager för ål och andra vandrande fiskar. Men det kommer att ta tid. Därför är det oerhört viktigt att försiktighetsprincipen tillämpas fullt ut och att vi här och nu vidtar alla åtgärder vi kan, inklusive totalt fiskestopp. För en akut hotad art är varje individ viktig. Mitt parti och jag menar att allt fiske av ål i Sverige och EU ska upphöra tills ålen uppnått god bevarandestatus.

Herr talman! För drygt 15 år sedan infördes ett system med överförbara fiskekvoter. Det innebär att rätten att fiska en viss mängd går att sälja och köpa. Det har lett till en viss ägarkoncentration och större fartyg, som för all del är eller kan vara bättre ur miljösynpunkt, liksom till färre yrkesverksamma och svårigheter att komma in i fiskerinäringen för dem som vill det. Från Miljöpartiets sida ser vi gärna att det görs en utvärdering av det drygt 15 år gamla systemet innan det eventuellt utvidgas till att omfatta även fiske av arter som lever på bottnen, som torsk, sej, kolja och rödspätta.

Slutligen, herr talman, vill jag säga några ord om fisket från Öresund till norra Bohuslän. De problem och utmaningar som finns i Östersjön finns till stora delar också på västkusten. Jag vill inte ställa de båda haven mot varandra – det gynnar inget av dem. Jag vill ändå påpeka att fisket i Skagerrak och Kattegatt i princip är begränsat till trålning av räkor och kräftor. Det är långt ifrån vad det har varit. Det finns förstås mycket goda skäl att inkludera även västkusten i diskussionerna om ekosystembaserad förvaltning och fångstkvoter, om strategier för hållbart kust- och husbehovsfiske.

Dessutom gäller det att vi tar bättre hand om de fina älvarna i Halland. Det är de som alla kan – Viskan, Ätran, Nissan och Lagan – där förvisso en del insatser görs, men där det finns mer att ta tag i för att återskapa möjligheterna för inte minst lax och ål.

Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation nummer 2.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 maj.)

Fru talman! Min fråga går till justitieminister Gunnar Strömmer.

Under nästa riksmöte kommer en hel del förslag angående förändringar av våra grundlagar från regeringen till kammaren. Det handlar bland annat om ett förslag som ska göra det svårare att ändra grundlagar på så vis att det krävs en kvalificerad majoritet vid den andra omröstningen.

Min fråga är: Skulle det inte vara lämpligt att ta det beslutet först – alltså det andra beslutet om att kräva kvalificerad majoritet, efter nästa val – och låta det träda i kraft och sedan ta övriga grundlagsförändringsbeslut så att vi får den ökade legitimiteten redan från början?

Fru talman! Det är nu åtta år sedan den rödgröna regeringen presenterade en digitaliseringsstrategi för Sverige. Dåvarande bostads- och digitaliseringsministern, Peter Eriksson, listade fem områden som modeller för en positiv samhällsutveckling: digital kompetens, digital trygghet, digital ledning, innovation och infrastruktur.

Vi har från nuvarande regering hört talas om en ny digitaliseringsstrategi. Men den har mig veterligen inte synts till. Andra här har vittnat om att den inte riktigt har nått fram till lansering eller presentation.

Regeringen förefaller också ha gett upp om 2017 års strategi om en världsledande svensk ställning inom området. Det har andra också vittnat om. Jag tänker lite som von Heidenstam sa: Skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Däremot har AI-kommissionen som bekant lämnat en färdplan för Sverige med inte mindre än 75 förslag för att snabbt få Sverige på banan i fråga om innovativ utveckling inom området artificiell intelligens. Betänkandet har varit på remiss och bearbetas i Regeringskansliet. Jag återkommer till det om ett par minuter.

I slutet av 2024, för några månader sedan, lämnade den nuvarande regeringen ett uppdrag till Digg och PTS, det vill säga Myndigheten för digital förvaltning och Post- och telestyrelsen, om att överväga ett närmare samarbete och därmed ett mer utvecklat digitaliseringsarbete inom offentlig sektor.

I Miljöpartiet har vi länge lyft att bredband av hög kvalitet ska finnas tillgängligt i hela landet. God tillgång till digitala tjänster är en förutsättning för att man ska kunna bo, arbeta, driva företag och verka var som helst i landet. Att man ska kunna göra det är lite av en idé som vi har. Vi kan konstatera att digitaliseringen behöver stärkas för små och medelstora företag på landsbygden. Där marknaden inte klarar av att bygga ut bredband behöver staten ta ett ökat ansvar för att finansiera exempelvis fiber och snabbt mobilnät i glesbygd.

En robust infrastruktur är avgörande för samhällets motståndskraft och gör det svårare att angripa samhällets stabilitet. I en robust infrastruktur vill jag gärna räkna in det här med rätt kompetens och kunskaper. Där har inte bara hemmalösningar utan också studieförbund och folkbildning nyckelroller, kan jag tycka.

Fru talman! I väntan på digitaliseringsstrategin tänkte jag säga några ord om våra prioriteringar och förslag. Därefter ska jag prata lite om AI som avslutning.

Vårt mål för digitaliseringen av den offentliga förvaltningen är en enklare vardag för medborgare, en öppnare förvaltning som stöder innovation och delaktighet samt högre kvalitet och effektivitet i verksamheten. Dessa mål förtydligar och preciserar också delar av det förvaltningspolitiska målet. Vi vill lyfta fram att det för att genomföra detta krävs tillgång till data, inte minst eftersom data är avgörande för teknikutvecklingen. Vi menar därför att regeringen bör se över hur tillgången till data kan öka och se till att Myndigheten för digital förvaltning främjar offentliga aktörers förmåga att dela och nyttiggöra data.

Digitaliseringen genomsyrar vårt samhälle. Sverige har mycket hög användning av elegitimationer. Bank-id används bland annat för att uträtta ärenden och signera dokument digitalt. För att man ska kunna få ett bank-id krävs svenskt personnummer och ett bankkonto. Det innebär att det i dag finns människor i Sverige som är utestängda från möjligheten att använda bank-id.

Sverige är också ett av de få länder inom EU som inte har en statlig elegitimation. Elegitimationer är en samhällskritisk infrastruktur som måste fungera dygnet runt, årets alla dagar. Det nu förändrade säkerhetspolitiska läget, ett växande digitalt utanförskap och nya krav från EU gör frågan om en statlig elegitimation mer aktuell än någonsin. Digitaliseringen riskerar annars att försvåra åtkomsten till nödvändig service för exempelvis äldre och människor med någon form av funktionsnedsättning, men också för personer utan svenskt personnummer.

Jag vill åter påminna om det säkerhetspolitiska läget, som har understrukit vikten av att säkra att det finns alternativ när digitala lösningar riskerar att ligga nere. Jag menar därför att en statlig digital elegitimation bör införas. Men jag menar också att det måste finnas alternativa lösningar på plats för dem som saknar bank-id eller annan digital elegitimation.

Innan jag går in på AI-frågorna vill jag nämna en reservation som jag av praxisskäl inte kommer att yrka bifall till. Den avser internet på tåg. Det är kanske någon talare som har snuddat vid det här. Det är beklämmande att vi fortfarande inte har säker uppkoppling på de stora tåglinjerna i Sverige efter så många år. Det här bara måste lösas.

Fru talman! Inom Miljöpartiet har vi arbetat med AI-frågorna i några år nu. Vi är positivt inställda till teknikens utveckling. Den kan ge oss många fördelar, inte minst inom hälsoområdet och när det gäller att förstå och därmed kunna motverka klimatförändringar. Torka, värmeböljor, översvämningar och bränder är extremt komplexa händelser. AI har förutsättningar att bidra till insatser som i sin tur kan bidra till att begränsa skadorna eller förebygga dem.

Data i realtid ska analyseras mot bakgrund av tidigare erfarenheter och analyser. Utveckling av sådana modeller ställer mycket stora krav på både transparens och trovärdighet. Med samarbete över olika områden kan vi ha en helt annan beredskap och därmed också en möjlighet att begränsa risker, skador och de svåra följder för enskilda människor som vi ser i så många klimatrelaterade sammanhang. Den sortens utveckling ser vi förstås positivt på. AI-kommissionens förslag när det gäller resurser för forskning och utveckling är givetvis välkomna.

Samtidigt är vi noggranna med att granska teknologins nackdelar vad gäller kränkningar av mänskliga rättigheter, liksom när det handlar om så vitt skilda företeelser som arbetsplatser, integritet och upphovsrätt. Utvecklingen inom området går obegripligt snabbt. Den som vill hålla sig uppdaterad får följa nyhetsbrev och texter på bloggar och liknande i stort sett dagligen.

På senare tid, det vill säga de senaste veckorna, har flera skribenter tagit upp AI-genererade texter och bilder som är intill förväxling lika de original som använts som träningsmaterial. ”Ghibli-effekten” används som begrepp. Ghibli är en speciell japansk stil som Studio Ghibli utvecklat men som nu kan massproduceras. Det här väcker helt nya frågor när det gäller upphovsrätt och vem som egentligen har rätt till vad. I den mån det finns en ”Jan Riise, Miljöpartiet”-stil, med mina ord, min meningsbyggnad och mina språkliga mönster, går det förstås att skapa texter som ser ut som om jag faktiskt sagt så eller skrivit så.

Lägg därtill allt som skrivits på Facebook och andra kanaler de senaste 20 åren och som nu sammanställs av de stora bolagen. Det är också så att AI integreras i söktjänsterna, så att de svar jag får när jag söker på någonting är anpassade till en person som deras algoritmer tror är jag. Det här har jag redan sett hända. Det är kanske i början av utvecklingen, men det fungerar. Det är dock inte alltid jag tycker att det stämmer så bra.

Fru talman! Vi är också bekymrade över den enorma energiförbrukning som dessa AI-system genererar. Det är inga små servrar och serverhallar vi talar om. Vi ser även med oro på följderna av de stora hårdvarubehoven, inte minst eftersom det handlar om användning av ändliga resurser och sällsynta metaller.

Det finns något som kallas Jevons paradox. Det är ett gammalt begrepp. På svenska blir det väl ungefär att det bästa blir det godas fiende. Ökad användning leder till bättre produkter som i sin tur ändå i det här fallet leder till ökade klimateffekter. Vi följer förstås detta med stor uppmärksamhet.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 20 om kompetens, som jag berörde som hastigast.

Fru talman! I detta betänkande har vi i Miljöpartiet 20 reservationer, om jag har räknat rätt. Jag har därför ingen som helst möjlighet att gå igenom alla. Det jag tänker säga ska inte tolkas som någon rangordning eller att en sak är viktigare än någon annan, utan jag vill ta upp några av de frågor vi har. Och apropå det senaste anförandet stöder även vi tanken om att utreda älvdalskan som ett eget minoritetsspråk.

Fru talman! Genom historien har nationella minoriteter och urfolk i hela världen utsatts för omfattande övergrepp, kränkningar och diskriminering. Berättelserna är likartade oavsett om de har sitt ursprung i Sápmi, på Nordamerikas prärier, i Latinamerikas regnskogar eller på Söderhavets öar. Denna historia förpliktar oss till något annat, något bättre, för alla de människor som berörs. Det handlar förstås inte minst om rätten till språk, kultur och inflytande.

Vi i Miljöpartiet står upp för nationella minoriteters rättigheter och drev under förra mandatperioden på för en högre ambition i minoritetspolitiken och gör det även fortsättningsvis. Jag talar alltså om de minoriteter som lever här: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar.

Under vår tid i regeringen satsade vi stort på nationella minoriteters språk och på kultur med nya språkcentrum och stärkta minoritetsbibliotek. Tillsammans lade vi fram en historisk konsultationsordning för det samiska folket och inrättade sanningskommissioner för urfolket samerna och den nationella minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset. De nationella minoriteterna i Sverige utgör uppemot en tiondel av vår befolkning, men de har inte fullt ut tillgång till lika rättigheter och möjligheter.

Fru talman! Urfolkens historia spänner över sekler och årtusenden. Den är för övrigt förvånansvärt lik över kontinenterna. Men själva diskussionen och utvecklingen inom området är kanske inte mer än 50 år. Det kan vara viktigt att komma ihåg detta ur två olika aspekter.

Det betyder dels att oförrätter, förtryck, diskriminering och oförståelse för många urfolk runt om i världen har kunnat fortgå under mycket lång tid utan att omvärlden reagerat. Dels betyder det att vi har en process som pågår här och nu. Vi har sannings- och försoningskommissioner och nya avtal och lagar, men vi har också en bra bit kvar att gå.

ILO:s konvention 169 antogs 1989 men har ännu inte ratificerats av Sverige, trots kritik från flera internationella organ och trots att konventionens bäring på Sverige har utretts flera gånger. I Högsta domstolens mål Girjasmålet uttalar domstolen också att ILO 169 i vissa delar redan är bindande för Sverige genom att den ger uttryck för allmänna folkrättsliga principer, vilket understryker konventionens betydelse.

Vidare har vi FN:s urfolksdeklaration, som antogs 2007 av FN:s generalförsamling. Jämfört med ILO-deklarationen handlar den mer om rättigheter, som rätten till kultur, språk och identitet liksom till utbildning, hälsa och arbetsliv. Sverige har rekommenderats att genomföra deklarationerna och i samarbete med det samiska folket etablera mekanismer för detta.

Vidare har FN:s rasdiskrimineringskommitté kritiserat bristerna när det gäller samernas inflytande och framför allt bristen på fritt och informerat förhandssamtycke – free, prior and informed consent, FPIC. Det här är viktigt, och jag är helt övertygad om att det är ett begrepp som kommer att återkomma.

Fru talman! I dag är samerna den enda folkgrupp i Sverige som formellt erkänns som urfolk, för övrigt också Europas enda urfolk, möjligen tillsammans med Grönlands inuiter. Vi menar att definitionen av urfolk, så som den kommer till uttryck i ILO:s konvention, inte utesluter att det skulle kunna finnas fler folk med samma anspråk på att kunna ses som urfolk.

Tornedalingar, kväner och lantalaiset har levt i Sverige under mycket lång tid, vilket är väl belagt. Svenska Tornedalingars Riksförbund har begärt att regeringen ska erkänna tornedalingar, kväner och lantalaiset som ett urfolk enligt artikel 1 i konventionen. En sådan status skulle innebära ett folkrättsligt och formellt erkännande och bidra till att bevara och utveckla språket, identiteten och kulturen. Regeringen bör tillsätta en utredning för att utvärdera principerna om fler grupper, som tornedalingar, kväner och lantalaiset, ska betraktas med urfolk. Det är viktigt att ett sådant arbete ges tid och resurser, inte minst för att samråda med berörda parter.

Fru talman! Hatet mot judar finns i vår historia, i högerextrema grupper, i delar av den extrema vänstern och i islamistiska miljöer. Vi ser antisemitism hos vuxna och barn som flytt till Sverige från länder där judehat har präglat skolundervisning och statlig propaganda. Detta har flera ledamöter före mig varit inne på i debatten.

Detta begränsar många judars möjligheter att leva ett vardagsliv som de önskar och kunna leva öppet med sin identitet. De säkerhetsarrangemang som de judiska institutionerna själva behöver ombesörja är kostsamma och tar resurser från annan verksamhet. Detta är bekymmersamt och naturligtvis en helt otillfredsställande situation.

I dag finns varken strategi för att stärka den judiska minoriteten eller ett förvaltningsområde för jiddisch. Synligheten för jiddischkulturen och jiddisch är i vissa fall mer komplex än för många andra minoritetsspråk, eftersom det bland många personer med judisk bakgrund finns en oro över den egna säkerheten, vilket kan motverka benägenheten att visa sin identitet. Det är därför angeläget med satsningar på att främja och synliggöra jiddisch som minoritetsspråk och att synliggöra judiskt kulturliv.

Fru talman! Sverige är genom både nationell rätt och folkrätt skyldigt att vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de särskilda rättigheter som tillhör den romska minoriteten. Trots detta har svenska staten återkommande kritiserats för att inte leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser gentemot minoriteten. Sverige har också fått kritik av FN för att romer än i dag utsätts för diskriminering på offentliga platser och har uppmanats att vidta kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med den utbredda diskrimineringen.

Regeringen behöver göra mer för att synliggöra och främja den särskilda kultur som hör till romer, stärka deras egenmakt och revitalisera språket romani chib. Som ett led i detta arbete måste strategin för romsk inkludering ges en långsiktig och tillräcklig finansiering. För att öka romers inkludering är främjandet av ett romskt föreningsliv en viktig del. Det finns ett stort antal organisationer och föreningar som på olika sätt representerar romer och romers intressen i Sverige. Vi behöver diskutera formerna för stöd till den strukturen.

Fru talman! Sverige är också skyldigt att genom nationell rätt och folkrätt vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de rättigheter som tillhör minoriteten sverigefinnar. Trots detta har staten även här återkommande kritiserats för att inte leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser.

Språkfrågan är också viktig, och det saknas i dag ett arbete inom skola, utbildning och äldreomsorg för att finskan ska ha förutsättningar att leva. Regeringen behöver genomföra ytterligare satsningar för att synliggöra och främja den särskilda kultur som hör till sverigefinnar samt stärka minoritetens egenmakt och revitalisera språket.

Fru talman! Sammanfattningsvis bör regeringen inrätta ett sammanhållet program för att bevara minoritetsspråken och utöka möjligheterna att kommunicera med myndigheter på minoritetsspråk. Detta är avgörande för att säkerställa att minoriteterna kan ta del av viktiga tjänster och stöd, och det skulle främja jämlikhet och inkludering.

Vi har som sagt 20 reservationer. Jag väljer för enkelhetens skull och för tids vinning att yrka bifall endast till reservation 4. Det får inte på något vis tolkas som en rangordning av övriga reservationer. Vi står fullt ut bakom dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Fru ålderspresident! Det är nu 35 år sedan en svensk maktutredning presenterades. Det gjordes av en forskargrupp som sedan 1985 hade haft i uppdrag att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Rapporten levererades 1990.

En av författarna hette Olof Petersson. I det avslutande kapitlet tar han sig för att skissa på några olika svar på en av utredningens frågor, nämligen huruvida Sverige hade kommit närmare ett demokratiskt idealtillstånd. Sammantaget gav svaren i huvudsak ett dystert besked – utifrån hur frågan hade ställts – om att landet snarare avlägsnade sig från det som avsågs. Då ska man komma ihåg att 1985 års demokratiideal möjligen präglades av delvis andra faktorer än vad som gissningsvis skulle komma fram i dag.

När jag säger ”gissningsvis” skulle jag vilja nämna några exempel som Petersson tog upp då, alltså 1990. Industriarbetet beskrevs av många som både monotont och själsdödande. Kritiken mot det sätt som arbetet organiserades på ökade. Många uppfattade att deras kunskaper inte togs till vara. Medborgerlig vanmakt och brist på valmöjligheter inom till exempel skola och omsorg lyftes fram liksom unga människors minskande eller kanske bristande intresse för att engagera sig i folkrörelser och partier.

Som om inte detta vore nog noterades också en flykt från de politiska arenorna, vars roll till dels övertogs av medierna. Dessutom observerades ett ökande inslag av väljare som bytte parti mellan valen – tänka sig!

Maktutredningen var viktig därför att den pekade på hur samhällets makt var fördelad, vilka förändringar som kunde skönjas och hur medborgarna såg på olika områden, som möjligheterna att göra sina röster hörda.

Som flera har påpekat har dock en hel del hänt sedan dess – inte minst inom vårt område, där till exempel begreppet lobbyism tillkommit. Det var något mindre känt då, liksom svängdörrar, korruption, rasism, natur- och klimatkriser och grundlagsskydd – för att inte tala om Facebook, Instagram och Tiktok, som vid den tiden var helt okända fenomen. Följaktligen hade vi då heller inte den diskussion om anonyma konton som vi har i dag.

Det är kanske inte ägnat att förvåna att olika förslag om en ny maktutredning då och då kommer upp. En del av dessa förslag kommer med årlig regelbundenhet under den allmänna motionstiden. En sökning på riksdagen.se bland motioner med ordet maktutredning ger ett drygt hundratal träffar.

Sammanfattningsvis vad gäller frågan om en ny maktutredning: Många människor känner sig inte delaktiga i och upplever att de har ett lågt inflytande på politiska beslut som berör dem själva. Vi och Vänsterpartiet har en gemensam reservation med förslag om en ny maktutredning med uppdrag att lämna förslag på hur vi bygger en demokrati som representerar allas intressen på bästa sätt. Jag föreställer mig att en sådan maktutredning skulle kunna undersöka fördelningen av makt och inflytande inom olika områden och mellan olika grupper i det svenska samhället, helt säkert med hjälp av andra format för utredning och analys än de som användes mellan 1985 och 1990.

Vi behöver bland annat titta på former och rutiner för att involvera personer i politiska beslut som direkt berör dem på kommunal, regional och statlig nivå. Det gäller inte minst dem som i dag kanske har olika svårigheter att delta i dessa, som personer med funktionsnedsättning. Vi vet att dessa i dag har en lägre delaktighet och representation i processerna.

Jag kan också nämna det riksdagsseminarium som några av oss här ordnar om ett par veckor och som handlar om huruvida en sänkt rösträttsålder till 16 år skulle vara något att arbeta för. Det ligger också inom dessa funderingar.

Fru ålderspresident! Det var alltså 40 år sedan Maktutredningen tillsattes. Ett angränsande begrepp är demokrati, och där har vi varit lite mer aktuella på så vis att en demokratiutredning tillsattes 2014 och lämnade sitt betänkande 2016. Sedan tillsattes kommittén Demokratin 100 år inför jubileet 2021. Året därpå kom dess betänkande, kallat Vår demokrati – värd att värna varje dag.

De senaste åren har vi dock sett en utveckling mot allt fler autokratier, alltså i princip valda ledare som efter hand avvecklar eller monterar ned demokratiska funktioner, ibland inklusive öppna och rättvisa val.

Det finns, tycker vi i Miljöpartiet, ett behov av en nationell samordning av myndigheter och andra aktörer som genomför demokratifrämjande insatser – insatser som blir alltmer värdefulla. Vi tycker därför att en nationell demokratifunktion borde inrättas med uppdrag att öka kunskapen om demokratin och att bidra till samordning av myndigheters och andra aktörers insatser.

Vi har därför med viss envishet föreslagit i våra budgetmotioner att någon existerande myndighet skulle kunna ges detta uppdrag och att länsstyrelserna skulle kunna få ett kompletterande uppdrag för att utveckla de regionala initiativen och förutsättningarna.

Dessa åtgärder tillsammans skulle syfta till att skapa ett mer jämlikt, inkluderande och rättvist samhälle där alla människor oavsett bakgrund har lika möjligheter och rättigheter.

Apropå lika möjligheter och rättigheter, fru ålderspresident, har vi i regeringsformen en text om att det allmänna ska motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet och uttryck, som avser att skydda transpersoner, saknas i uppräkningen. Enligt vår mening bör man överväga att göra ett tillägg i bestämmelsen så att även könsöverskridande identitet och uttryck inkluderas.

Slutligen, fru ålderspresident, har vi de fria och oberoende medierna, som är en grundförutsättning för demokratin. De speglar debatten och granskar makthavarna. Public service står för både högkvalitativ och oberoende nyhetsrapportering och innefattar ibland också underhållning som når ut brett på olika sätt.

Vi behöver en stark public service med ett brett uppdrag och en långsiktig, självständig och stabil finansiering. Det ska inte vara möjligt för oss politiker eller andra som vill ta makten över medierna att med snabba beslut beskära public services möjligheter att verka.

Det har gjorts inskränkningar på många håll i världen under senare år. Så sent som i går, eller när det nu var, hörde vi talas om nedskärningar i USA till den public service som ändå finns där. Detta visar bara att det är ytterst angeläget att stärka den oberoende ställning som public service har. Ett grundlagsskydd skulle både säkra oberoendet och göra det hållbart över tid.

Vi anser att det är angeläget att utreda detta och att regeringen bör återkomma med förslag som gör det möjligt att ge public service detta grundlagsskydd.

Jag står förstås bakom alla våra reservationer men har kommit fram till att jag ska yrka bifall enbart till reservation nummer 11, som handlar just om en ny maktutredning.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Fri- och rättigheter

Herr talman! Som nybliven riksdagsledamot hösten 2022 blev jag av mitt parti föreslagen att ta en plats i konstitutionsutskottet och blev då omedelbart indragen i grundlagsdiskussionerna om utlandsspioneri. Tidvis gick debattens vågor ganska höga där.

Med denna branta inlärningskurva i ryggen fick jag också möjlighet att delta i den grundlagsutredning som presenterades i januari och som handlade om några fri- och rättigheter och i vad mån sådana ändringar skulle göras i regeringsformen.

I det betänkande vi nu diskuterar finns några av de frågor utredningen diskuterade med. I avvaktan på beredningen inom Regeringskansliet föreslår utskottet avslag på de motioner som behandlar dessa frågor.

Från Miljöpartiets sida har vi, i likhet med övriga partier, delat uppfattningen att rätten till domstolsprövning och rätten till abort kan läggas till i regeringsformen. När det gäller rätten till domstolsprövning är det i stora drag en anpassning till rådande praxis; det ska vara möjligt att få sin sak prövad. Med rätten till abort följer att de mer detaljerade frågorna kring rätten att avbryta en graviditet regleras i vanlig lag.

Herr talman! Det har under åren lämnats in ett antal motioner om möjligheter att återta medborgarskap dels för olika brott, dels för oriktiga uppgifter alternativt otillbörlig påverkan vid själva ansökningstillfället. Dessa motioner har regelmässigt avslagits, och så föreslås bli fallet även i år för dessa motioner – som utan undantag väckts av ledamöter som representerar partierna i regeringsunderlaget.

Frågan om möjligheter att återta medborgarskap diskuterades vid åtskilliga tillfällen även av 2023 års fri- och rättighetskommitté, alltså den utredning jag nyss nämnde. Vi och Vänsterpartiet såg oss tvungna att lämna reservationer när det stod klart att regeringspartierna gärna såg att en rätt omfattande mängd brott skulle kunna leda till att medborgarskapet återkallades.

För vår del är det viktigt att betona medborgarskapet som ett tecken på integration och gemenskap snarare än något som kan användas i tillägg till det system vi redan har för att ställa kriminella till ansvar och utdöma straff.

Jag vill i sammanhanget instämma i det som ledamoten Malin Björk nyss lyfte: Eftersom det finns samsyn om två tredjedels majoritet vid det andra tillfället när en grundlag ska behandlas bör alla beslut som tas med anledning av de utredningar som nu finns omfattas av den nya regeln så att ingen i efterhand kan ifrågasätta att vi har gjort rätt.

Herr talman! Efter många turer kunde lagen om fastställande av kön i vissa fall antas under våren 2024. Det ger möjlighet för ungdomar från 16 år – och givetvis alla som inte längre räknar sig som ungdomar – att själva bestämma sin könsidentitet.

Nu är kampen för rättigheter inte över för att en strid är vunnen och en lag är klubbad. Utvecklingen i Sverige och exempel från Europa visar att vi inte bara kan arbeta för nästa reform utan att rättigheter som redan finns behöver ett starkare skydd.

Att stärka skyddet för en utsatt minoritet i Sverige är en angelägen uppgift för politiken. Som jag ser det bör tillägg göras i 2 kap. 12 § regeringsformen – alltså den paragraf som handlar om att ingen får missgynnas för sin sexuella läggning – för att inkludera könsöverskridande identitet och uttryck i bestämmelsen. Då skulle vi tydliggöra att lagar och föreskrifter inte får missgynna transpersoner, vilket är angeläget eftersom transpersoners rättigheter allt oftare ifrågasätts i den offentliga debatten.

Herr talman! Staten ska skydda invånarnas rätt att utöva sin tro i trygghet. Trots det fortsätter samfund och enskilda troende att utsättas för hat, hot, trakasserier och våld. För att åtgärda det kan trossamfunden ansöka om statligt stöd för att investera i säkerhetshöjande åtgärder, till exempel övervakningskameror, säkerhetsdörrar och vakter. Det är bra att möjligheten att söka stöd finns, men det räcker inte. De judiska församlingarna, exempelvis, använder oproportionerligt stora delar av sina budgetar på säkerhet.

Vi menar att stödet för säkerhetsåtgärder måste reformeras ytterligare så att det kan utformas på ett mer ändamålsenligt sätt och för att möjliggöra mer långsiktiga och löpande investeringar i stället för engångsinsatser.

Herr talman! En stark och levande demokrati bygger på grundläggande principer om en fri akademi, fria domstolar, fri press och fri kultur. Akademisk frihet är dock något mer än friheten att fritt få välja forskningsfrågor och forskningsmetod och publicera forskningsresultat. Akademisk frihet omfattar också den högre utbildningen samt lärosätenas organisering, finansiering och utnämningar av styrelse och rektorer.

I en rapport från Universitetskanslersämbetet framgår att varannan lärare, forskare och doktorand anser att den akademiska friheten vid svenska lärosäten i dag är utmanad. Den akademiska friheten utmanas genom politisk påverkan och genom hur systemet för finansiering fungerar.

Enligt min mening måste regeringen initiera en utredning som tar ett brett grepp om den akademiska friheten i grundlagen och även föreslår ett stärkt skydd för akademisk frihet i hela lagstiftningskedjan som omfattar såväl högre utbildning och forskning som lärosätenas organisationsform, finansiering och utnämningar av styrelse och rektorer.

Herr talman! Jag har nått slutet av denna sammanställning av fri- och rättigheter som är viktiga för oss i Miljöpartiet och tänkte avrunda med några ord om Institutet för mänskliga rättigheter. Ledamoten Martin Westmont menade tidigare att det borde läggas ned. Jag har en diametralt motsatt uppfattning och menar att institutet gör stor nytta.

Det inrättades den 1 januari 2022. Institutets uppgifter är att följa, undersöka och rapportera hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige. Institutet ska lämna förslag till regeringen om åtgärder som behövs, ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete. Institutet ska även främja utbildning, forskning, kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna.

Som den mindre myndighet det är ingick institutet i den utredning som skulle se över just hur mindre myndigheter är organiserade och om några av dem eventuellt skulle kunna slås samman till något större verksamheter. Utredaren konstaterade att Institutet för mänskliga rättigheter inte borde bli föremål för några ändringar, åtminstone inte för stunden, dels på grund av att det är en ny myndighet, dels för att dess ärenden är viktiga även om flera andra myndigheter är delvis verksamma inom området. Det ska vi vara glada för, tycker jag.

Fri- och rättigheter

Jag vill avsluta med att lyfta institutets nyligen publicerade årsrapport för 2024. Där ägnas ett särskilt kapitel åt äldre och bland annat en diskussion om möjligheten av en särskild konvention om äldre personers mänskliga rättigheter – detta lite apropå diskussionen om diskriminering. Här ägnar man sig faktiskt åt precis det som Martin Westmont efterlyste.

Det är en arbetsgrupp inom FN som haft i uppdrag att identifiera, som det heter, möjliga brister i skyddet av äldre personers mänskliga rättigheter och att överväga åtgärder. FN:s arbetsgrupp konstaterar att de ramverk vi har inte är tillräckliga och att det finns brister inom bland annat – notera gärna detta – följande områden: diskriminering, våld och försummelse, rätt till självbestämmande, palliativ vård, omsorg, socialförsäkring och ekonomisk trygghet, utbildning och livslångt lärande, tillgång till rättvisa, rätt till arbete och tillgång till arbetsmarknaden, rätt till bästa möjliga hälsa, tillgång till hälsovård, delaktighet i samhällslivet, tillgänglighet, infrastruktur och delaktighet i beslutsprocesser.

Ålderism lyfts som en orsak bakom dessa brister.

Vi får för övrigt ständigt påpekanden om att riksdagen inte representerar de äldre särskilt väl. Jag kan för egen del tycka att det inte bara är beroende av hur många ledamöter som uppnått en viss ålder, men visst; det finns en poäng. Glädjande nog är fyra av de tio riksdagsledamöter som passerat 65 år av en egendomlig slump också ledamöter från olika partier i konstitutionsutskottet. Kanske är det här kampen mot ålderismen börjar.

Med det sagt, herr talman, tackar jag för ordet och yrkar bifall till reservationerna 3 och 11.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Herr talman! Det kan inte ha undgått någon att ämnet för dagen, eller snarare för stunden, är offentlig förvaltning. Det kan lätt förleda en att tro att det handlar om organisationen av statliga, regionala och lokala myndigheter, men det är förstås mycket mer än så.

Betänkandet tar sitt avstamp i frågor om demokrati, som liksom tidigare är tema för ett gediget antal motioner – runt 200 årligen har åtminstone ordet demokrati med någonstans i texten.

I budgetpropositionen för 2017/18 beskrevs målet för demokratipolitiken med orden ”en levande demokrati som är uthållig, kännetecknas av delaktighet och där möjligheterna till inflytande är jämlika”.

Av budgetpropositionen för 2025 framgår det att resultatredovisningen inom demokratipolitiken utgår från följande tre bedömningsgrunder: utvecklingen av valdeltagandet i det senaste allmänna valet, omfattningen av medborgerligt engagemang i demokratiska processer och omfattningen och konsekvenserna av hot, våld och trakasserier mot förtroendevalda, journalister och andra som engagerar sig i det offentliga samtalet.

En fjärde bedömningsgrund skulle kunna vara tillgänglighet. Jag återkommer till det.

För övrigt går det väl så där, kan man säga. Valdeltagandet har minskat – inte jättemycket men ändå så pass att vi behöver prata om det. Det var drygt 84 procent som röstade i riksdagsvalet 2022, en nedgång med 3 procentenheter sedan valet före och 6 procentenheter lägre än valen i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det sägs att partierna minskar, men det har gått lite upp och ned med runt en kvarts miljon medlemmar för riksdagspartierna. Några har faktiskt gått upp, och några har kommit till.

Det finns alltså goda skäl att ägna demokratin på alla nivåer mer än förströdda tankar då och då. Jag menar såklart inte att klandra riksdagsledamöter eller partier för brist på intresse, men jag saknar den fokuserade diskussionen.

För några år sedan föreslog kommittén Demokratin 100 år att länsstyrelserna skulle ges ett långsiktigt demokratifrämjande uppdrag. Länsstyrelsernas arbete i samband med att Sveriges demokrati fyllde 100 år bidrog till ökat engagemang för demokratin. För kommittén var samarbetet med länsstyrelserna särskilt viktigt för att nå ut lokalt runt om i landet.

Genom ett långsiktigt demokratifrämjande uppdrag skulle regeringens demokratipolitik kunna föras ut i hela landet och frågor som rör medborgarnas kunskap om och delaktighet i demokratin ges större utrymme. I uppdraget skulle även kunna ingå att länsstyrelserna förser regeringen med lokala och regionala analyser av tillståndet för demokratin.

Vi i Miljöpartiet tycker fortfarande att det är en bra idé att regeringen ger länsstyrelserna ett sådant demokratifrämjande uppdrag.

Herr talman! Utbyggnaden av den statliga närvaron och servicen behöver fortsätta i hela landet. Det har flera före mig varit inne på här. Genom fler servicekontor, beslut om omlokalisering och nyinrättade myndigheter samt Försvarsmaktens, Polismyndighetens och Kriminalvårdens pågående expansion finns förutsättningar för tusentals nya statliga jobb runt om i landet.

Det här är viktigt inte minst i mitt hemlän Halland, som är ett av de tre fyra länen i Sverige som har minst statlig verksamhet. Det ser ut som att det ger en del andra negativa effekter. Utredningar och undersökningar behöver göras, men det finns sådana indikationer.

Det är här de statliga servicekontoren kommer in i bilden igen. De är mycket uppskattade med över 2,6 miljoner besök under 2023 och stor kundnöjdhet – mycket stor, till och med.

Beslutet att i enlighet med förslaget i budgetpropositionen minska anslaget till Statens servicecenter menar vi är en helt felaktig prioritering som kommer att slå hårt mot kommuner runt om i Sverige. Vi anser tvärtom att servicekontoren ska fortsätta att utvecklas och att fler verksamheter ska kunna knytas dit.

För den invånare som inte är trygg med eller inte har möjlighet att nyttja digitala tjänster är statens samhällsservice inte likvärdig utan beror i hög grad på var i landet man bor. I glesbygd kan man behöva färdas flera timmar i bil för ett enkelt ärende. Här fyller de statliga servicecentren en viktig roll.

Jag tycker därför principiellt att fler servicekontor och servicepunkter ska upprättas. Det regionala perspektivet ska finnas med i varje beslut om var statlig verksamhet ska placeras, och arbetet med omlokaliseringar av statliga jobb och etableringen av nya servicekontor borde kunna fortsätta. Vi anser därför att regeringen bör verka för att anslagen inte ska sänkas, att utbyggnaden av servicekontor ska kunna fortsätta och att likvärdigheten för de statliga servicecentren ska garanteras.

Offentlig förvaltning

Herr talman! Avslutningsvis vill jag lyfta fram en företeelse som vi tycker behöver uppmärksammas.

Offentliga myndigheter och verksamheter har oftast en upphandlad resetjänst som de anställda ska boka sina arbetsresor genom. Samma myndigheter, kommuner, regioner och andra har i regel också en klimatpolicy och en resepolicy. Att klimatpolicyn går ut på att minska utsläpp är förhållandevis självklart, och valet av transportmedel är en del i det. Men det är tyvärr inte riktigt lika uppenbart att samma organisations upphandlade resebyrå måste kunna bidra till detta.

Offentlig förvaltning

Det finns många vittnesmål om att kompetensen för att boka tågresor genom de upphandlade tjänsterna sällan är jämförbar med motsvarande hjälp att boka flygresor. Exempelvis saknas ofta helt möjligheten att boka internationella tågresor.

Om fler ska kunna välja det miljöbästa alternativet måste det vara enkelt att välja. En upphandlad resetjänst måste därför på ett enkelt sätt kunna erbjuda det resande som efterfrågas.

Mina partivänner och jag anser att det behöver bli obligatoriskt för alla offentliga myndigheter som upphandlar resetjänster att också ställa krav på att den anlitade resebyrån klarar av att boka tågresor, både i Sverige och i Europa och med såväl dagtåg som nattåg. På det sättet skulle kompetensen att boka tågresor öka inom branschen, vilket också skulle gynna privatpersoner genom att fler resebyråer skulle skaffa sig denna kompetens.

Herr talman! Mina varmaste hälsningar till Tyra i Norrbotten! Din berättelse ska inte glömmas bort.

Jag står självklart bakom alla våra reservationer, inklusive den om servicecentren, men jag yrkar bifall endast till reservation 12.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tryck- och yttrande-frihet, massmedie-frågor

Fru talman! Fria, självständiga, trovärdiga och granskande medier är omistliga inslag i en demokratiskt ordnad värld. Utan fria medier ingen demokrati.

Fria medier tillsammans med mötesfrihet, yttrandefrihet och andra friheter tar vi ofta för självklara, men alltför många människor i världen har inte tillgång till dessa. Det är dessa friheter och medier som är grunden för den fria åsiktsbildning som vi finner i inledningen till regeringsformen, alltså regeringsformen 1 kap. 1 §: ”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.” Denna mening är det säkert ingen här i huset som har några invändningar mot. Det kan förstås finnas olika tankar om hur detta ska förverkligas. Jag tolkar det som att det ska finnas stöd för en struktur som möjliggör denna fria åsiktsbildning, på samma sätt som vi har en ordning för val med regelbundna mellanrum.

Det nya mediestödet har dessvärre medfört en minskad mångfald. Min tidning hemmavid, Norra Halland, står inför en långsam död med den utformning stödet fick. För att säkerställa den eftersträvade mångfalden måste vi se till att utvärdera och uppdatera stödet med större resurser.

Fru talman! Nämner jag staden Alingsås tänker kanske inte alla spontant på de spännande ljusinstallationerna i november varje år eller de mysiga kaféerna. Kanske går tankarna snarare till avslöjandet om de båda ledande politikerna som hade någon sorts intern klubb för skvaller och allehanda nedsättande omdömen om andra. Det var tidningen Göteborgs-Posten som avslöjade det hela. På samma sätt har tidningar och andra medier genom åren satt strålkastarljuset på en lång rad, tidvis ganska märkliga, förhållanden som inte hör hemma i förvaltningen, vare sig här eller någon annanstans.

Göteborgs-Posten lever såvitt jag vet ett ganska gott liv. Tidningen drevs i många generationer av familjen Hjörne men drivs nu av företaget Stampen. Man har också ett antal lokala tidningar, bland annat Kungsbacka-Posten, Hallands Nyheter och Hallandsposten. Jag gissar att om det som hände i Alingsås hade hänt i Kungsbacka hade Kungsbacka-Posten fått en del av dessa resurser. Det är givetvis bra men gör också att två tidningar, Norra Halland och Kungsbacka-Posten, har flera fördelar. Ingen av dem är utpräglat rödgrön eller står mig nära politiskt sett, men det är fantastiskt att båda finns.

Det är en grundläggande förutsättning för demokratin att hela befolkningen har goda möjligheter att delta i debatten och att följa samhällsutvecklingen och politiken på lokal, regional och nationell nivå. Genom att modernisera mediestödet ytterligare kan vi skapa verkliga förutsättningar för en oberoende och granskande journalistik och en mångfald av medier över hela landet.

Fru talman! Detta leder osökt över till en annan del av betänkandet, nämligen det som handlar om hot och hat mot såväl förtroendevalda som journalister med flera. Jag har ingen uppfattning om huruvida grävande journalister utgör en mer utsatt grupp, men det är minst sagt anmärkningsvärt att fyra av tio journalister i en undersökning från 2019 sa att de hade avstått från att rapportera om händelser eller särskilda ämnen för att undvika att utsättas för hot och hat. Fyra av tio, fru talman, är ju alldeles förfärligt. Så kan vi inte ha det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tryck- och yttrande-frihet, massmedie-frågor

Vi behöver en handlingsplan för att komma vidare här, förslagsvis baserad på det arbete som gjordes under förra regeringen. Det går ju inte att komma ifrån tanken att det som kan se ut som enskilda angrepp på enskilda människor mycket väl kan vara delar av organiserade attacker med syfte att splittra oss och få oss att tveka.

Fru talman! Det är i detta sammanhang närmast ofrånkomligt att också säga något om de stora plattformarna, alltså våra älskade och hatade sociala medier. Människor över hela världen har fått nya möjligheter att göra sig hörda, men med tiden har det visat sig att plattformarna kanske inte är så neutrala och välkomnande för det fria ordet som det först verkade. Inte utan obehag minns jag bilderna från president Trumps installation i januari, där plattformsjättarnas ägare och vd:ar trängdes på främsta raden för att visa sin vördnad och övertygelse om vart landet var på väg.

Det som förut kunde verka misstänkt har blivit helt uppenbart: Mitt Xkonto har förvandlats till en ström, eller malström, av inlägg som i huvudsak talar om för mig att jag har fel.

Vi inom Miljöpartiet följer förstås utvecklingen nära. Det gäller inte bara X utan också de stora plattformarna, utvecklingen inom EU och vårt eget utskottsinitiativ om lite ordning vad gäller partiers kommunikation, som Mauricio Rojas också var inne på. Vi måste ha en ordning för den, och det kan vara rimligt att partiernas politiska budskap har en tydlig avsändare, självfallet utan att man för den skull kommer i konflikt med yttrandefrihetslagstiftningen.

Det finns mycket mer att säga om detta. Vi behöver hitta tid att prata om dessa frågor. De är viktiga och kommer att bli allt viktigare framöver.

Slutligen, fru talman, har vi frågan om det frivilliga grundlagsskyddet genom utgivningsbevis, alltså det som gör det möjligt att sälja känsliga personuppgifter till vem som helst under sken av att det i grund och botten handlar om journalistisk verksamhet. Det är problematiskt.

Dessa uppgifter, som i och för sig inte är skyddade, kan utgöra allvarliga kränkningar av den personliga integriteten och kan användas medvetet eller omedvetet för att skada enskilda personer, vare sig de är jobbsökande, dejtningspartner eller grannar. I andra fall kan det röra sig om organiserad brottslighet som på olika sätt vill kartlägga människors eventuella tidigare försummelser eller sjukdomar.

Detta, fru talman, är inte något vi behöver, och jag ser till min glädje att ett flertal partier här är inriktade på och vill diskutera hur vi framöver ska hitta vägar att begränsa möjligheterna att tillhandahålla känsliga uppgifter på det sättet.

Jag yrkar bifall till reservation 14. Med detta tror jag att jag uttrycker en insikt om att det finns många partier här som vill diskutera mediestödets utformning även framöver. Det i sig är glädjande.

Tryck- och yttrande-frihet, massmedie-frågor

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! Även min fråga går till kulturminister Parisa Liljestrand. Den handlar om de samiska språkcentrum som påbörjat angelägna verksamheter, inte minst med normering av de samiska språken, de senaste åren.

Sápmi sträcker sig som bekant över Sverige, Norge och Finland, och till viss del även Ryssland. Därför finansierar de svenska, norska och finska sametingen tillsammans språkcentrumet Sámi Giellagáldu. Det finns rent fysiskt i Norge, men det har också anställda i Sverige och Finland. Centrumets verksamhet är inte bara angelägen ur språksynpunkt. Den är också, tycker jag, ett erkännande av urfolket samerna i sig – ett folk vars historia och språk sträcker sig över flera länder.

För årets verksamhet togs det svenska anslaget till Giellagáldu bort, och för 2026 är situationen minst sagt bekymmersam. Detta beror inte minst på att kulturanslaget till Sametinget har stått still sedan flera år tillbaka.

Min fråga är om kulturministern kan lämna ett besked om att verksamheten för 2026 kan tryggas, genom ett direkt anslag eller ett anslag via Sametinget, så att Sámi Giellagáldu kan fortsätta sin viktiga verksamhet.