Riksflödet

Anförande 121

Herr talman! Jag vill gärna börja med att tala om markanvändning i Sápmi. Samernas rätt och möjligheter att använda mark och vatten inom renskötselområdet har minskat i takt med nya krav på mark för exempelvis nya gruvor eller ett mer intensivt skogsbruk. Omställningen till ett förnybart energisystem har liksom ökad turism också bidragit till nya utmaningar.

Samebyarna har rätt att använda mark och vatten inom renskötselområdet för renbete, jakt och fiske. Men denna rätt måste såvitt jag kan förstå säkras och stärkas ytterligare. Det finns alltså goda skäl att överväga och utreda hur sådana kumulativa och ständigt pågående förändringar av markanvändningen påverkar den samiska rätten att bibehålla och utveckla sin kultur.

Det innebär att nya tillståndsprocesser på traditionella samiska marker måste vägas in. I Miljöpartiet menar vi också att intäkter från naturresurser i hö…

Visa hela anförandet

Det innebär att nya tillståndsprocesser på traditionella samiska marker måste vägas in. I Miljöpartiet menar vi också att intäkter från naturresurser i högre grad måste bidra till lokal utveckling. Statligt ägda bolag som hämtar sina intäkter i Sápmis naturresurser bör årligen avsätta en andel av intäkterna till att finansiera utvecklingen av samiskt samhällsliv, språk och kultur. Även andra bolag vars verksamheter kraftigt påverkar Sápmis naturresurser bör bidra. Detta, herr talman, behöver utredas.

Gruvor behövs i den gröna omställningen, men i en avvägning mellan motstående intressen måste samers rättigheter och berörda samebyars synpunkter värnas och respekteras i större utsträckning än i dag. Att bevilja tillstånd till nickelgruvan i Rönnbäcken innebär, menar bland annat FN:s rasdiskrimineringskommitté, att Sverige brutit mot rätten till egendom och juridisk prövning och gjort sig skyldig till diskriminering. Tillståndet behöver alltså revideras och inkludera en process med samiskt fritt informerat förhandssamtycke.

I mars 2025 presenterades ett antal strategiska projekt inom EU:s förordning om kritiska råmaterial, Critical Raw Materials Act, varav flera inom Sápmi, ägda av bland annat LKAB och Talga AB. Projekten kommer att få stöd från EU för bland annat förenkling och förkortade tider för tillståndsprövning. Det är angeläget och nödvändigt att samernas rättigheter inte åsidosätts i dessa processer och att kraven på samtycke och konsultation upprätthålls.

Enligt minerallagen har samiska företrädare rätt att begära konsultation enligt konsultationslagen när det gäller exempelvis undersökningstillstånd i prospekteringsfasen.

Jag menar att det skulle kunna vara den omvända ordningen, att den som söker undersökningstillstånd faktiskt är skyldig att söka samråd och konsultation med åtminstone den eller de samebyar som berörs och den eller de som representerar samer i området, exempelvis genom myndigheten Sametinget.

Herr talman! I dag är samerna den enda folkgrupp i Sverige som formellt erkänns som urfolk. Det är emellertid väl belagt att den nationella minoriteten tornedalingar, som också innefattar kväner och lantalaiset, har levt och verkat i Sveriges nordligaste delar under en mycket lång tid.

Det är en grupp som skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen genom språk, kultur och en tydlig geografisk förankring historiskt såväl som i nutid. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset publicerade sin rapport i slutet av 2023, och där rekommenderas att en utredning ska tillsättas för att utreda minoritetens status som urfolk. Det är viktigt för att försoningsprocessen över huvud taget ska kunna fullföljas. Från vår sida instämmer vi i detta.

Enligt rapporten, som för övrigt heter Som om vi aldrig funnits, har försvenskningspolitiken inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet har nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Kommissionen lämnar flera viktiga förslag för att Sverige ska kunna förverkliga och utöka de särskilda rättigheter som gäller tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Vi behöver ta fram en handlingsplan för genomförandet och uppföljningen av kommissionens förslag till insatser. Därutöver bör regeringen skyndsamt erkänna statens ansvar i de kränkningar som har begåtts mot tornedalingar, kväner och lantalaiset och inleda en dialog om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt.

Herr talman! Minoritetspolitiken bygger på två självständiga och likvärdiga Europarådskonventioner – den europeiska språkstadgan för landsdels- och minoritetsspråk och ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. De ratificerades var för sig av Sverige år 2000 efter ett riksdagsbeslut i december 1999. Då erkändes också fem historiska minoritetsspråk och fem nationella minoriteter, likaså var för sig.

Det är lite viktigt att komma ihåg det. Det är inte nödvändigtvis så att samer och samiska hänger ihop eller tornedalingar och meänkieli. Det kan finnas glapp. Likaså är det med den judiska minoriteten. Långtifrån alla har jiddisch som huvudspråk, men det kan vara ett stort kulturellt intresse. Det är alltså två olika konventioner vi talar om.

När Sverige år 2000 erkände judar som en av Sveriges fem nationella minoriteter och jiddisch som ett nationellt minoritetsspråk – var för sig – innebar det samtidigt ett erkännande av det judiska bidraget till vårt svenska gemensamma kulturarv.

Trots det finns det flera hinder som begränsar möjligheterna att leva som jude i Sverige. Det är angeläget att dessa hinder kan övervinnas. Mer måste göras för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör judar och stärka dessa gruppers egenmakt och frihet från diskriminering.

Det är dessvärre så att den utbredda antisemitismen i samhället tillsammans med den bristande tryggheten och säkerheten som finns kring judiska institutioner utgör det största hindret mot judiskt liv i Sverige. Hat och hot begränsar många judars möjligheter att leva ett judiskt vardagsliv och leva öppet med sin judiska identitet.

I dag är dessvärre allmänhetens kunskap om judisk kultur, traditioner och historia låg, vilket påverkar minoritetens upplevelse av att kunna inkluderas i samhället och möjlighet att leva öppet med sin judiska identitet.

Det medför svårigheter för judiska organisationer att verka och utvecklas i Sverige och gör det svårare att utöva kulturen. De säkerhetsarrangemang som de judiska institutionerna själva behöver ombesörja är kostsamma och tar resurser från annan verksamhet.

Herr talman! Sverige är skyldigt genom både nationell rätt och folkrätt att vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de särskilda rättigheter som tillhör den romska minoriteten. Likafullt kritiseras den svenska staten återkommande för att inte leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser gentemot minoriteten.

Sverige har också fått kritik av FN för att romer än i dag utsätts för diskriminering på offentliga platser, och vi har uppmanats att vidta kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med den utbredda diskrimineringen av romer.

Regeringen behöver göra mer för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör romer, stärka deras egenmakt och revitalisera språket romani chib. Som ett led i detta arbete måste strategin för romsk inkludering ges långsiktig och tillräcklig finansiering, bland annat för att främja romskt föreningsliv.

I Sverige finns ett stort antal organisationer och föreningar som på olika sätt representerar romer och romers intressen, till exempel för att motverka antiziganism och stärka romers sociala och politiska rättigheter. Samtidigt saknas en central struktur, och resursbristen är stor.

Antiziganismen påverkar många romers möjligheter att vara en del av befintliga strukturer, och diskrimineringen påverkar romers tillgång till bostad, utbildning, arbetsmarknad, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Situationen synliggör att de åtgärder som hittills har vidtagits inte har varit tillräckliga för att komma till rätta med den diskriminering och de kränkningar som alltjämt drabbar romer.

Regeringen behöver göra mer för att bekämpa antiziganism och diskriminering. En del i detta skulle kunna vara att synliggöra romers historia i större utsträckning, att anmälningar om diskriminering och hatbrott utreds och prövas i domstol i större utsträckning och att det finns utbildningar och information i rättighetsfrågor. Regeringen bör verka i linje med det som anförts.

Herr talman! Sverige är på samma sätt skyldigt genom både nationell rätt och folkrätt att vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de särskilda rättigheter som tillhör minoriteten sverigefinnar. Trots detta har den svenska staten på samma sätt återkommande kritiserats för att inte leva upp till sina förpliktelser enligt minoritetsrätten. En återkommande kritik handlar om osynliggörandet och förminskningen av minoritetens kultur och historia samt statens exkludering av minoriteten i frågor som berör dem.

Språkfrågan är också viktig. Det saknas i dag ett arbete inom skola, utbildning och äldreomsorg för att finskan ska ha förutsättningar att leva. Vi behöver göra ytterligare satsningar för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör sverigefinnar, stärka minoritetens egenmakt och revitalisera det finska språket.

Slutligen, herr talman: Älvdalskan har en lång historia i Sverige och bär uråldriga särdrag som nästan inte längre går att återfinna i någon annan del av det nordiska språkområdet. Att älvdalskan bär spår från fornnordiskan gör den till en levande del av vår språkhistoria, och den är en viktig del av Sveriges språkliga och kulturella mångfald.

Trots det klassas älvdalskan som dialekt. Älvdalskan talas i dag av uppemot 3 000 personer, framför allt i Älvdalens socken i norra Dalarna. Representanter för Ulum Dalska och Älvdalens kommun har under lång tid framfört att älvdalskan bör erkännas som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.

Det är flera experter som uttalat att älvdalskan är att betrakta som ett eget språk, och Europarådets expertkommitté har uppmanat den svenska regeringen att se över älvdalskans status. Regeringen bör därför få i uppdrag att utreda älvdalskans status och se över möjligheten att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.

Med det ska jag försöka att äntligen yrka bifall till reservation 25 som handlar om just älvdalskan. Vi inbjuder naturligtvis även partier som inte tillhör oppositionen att rösta med oss när ärendet kommer upp för votering om två veckor, får vi väl tro.

Jag vill också gärna yrka bifall till reservation 6. Jag står självklart bakom alla Miljöpartiets reservationer. Det ska inte ses som någon prioritering i något fall. Men i valet mellan dem alla blir det nummer 6.

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson, Katarina Luhr och Nils Seye Larsen (alla MP).

Gulan AvciL

Anförande 122

Herr talman! Nu är det kanske en och annan som ställer sig frågan varför jag som till vardags ägnar mig åt försvarsfrågor och är i kammaren för att debattera försvarsfrågor helt plötsligt dyker upp i konstitutionsutskottets kammardebatt som handlar om minoritetspolitik.

Svaret är enkelt. Judiskt liv är satt under hård press. Det är en nationell minoritetsgrupp som inte längre kan känna att de kan leva öppet, tryggt och fritt i Sverige. Då krävs det fler röster i debatten, inte färre. När många känner så måste vi erkänna att det är ett brett samhällsproblem. Det är ett misslyckande för rättsstaten.

I ett liberalt och demokratiskt samhälle, herr talman, ska varje människa ha rätten att leva sitt liv utan rädsla. Den rätten gäller också judar. Det handlar om rättigheter som aldrig ska behöva förhandlas bort, relativiseras eller villkoras av hot, hat eller våld.

Judiskt …

Visa hela anförandet

Judiskt liv har funnits i Sverige i över 250 år. Det är varken något främmande eller något tillfälligt, utan det är en självklar del av vårt samhälle. Ändå, herr talman, ser vi hur judar tvingas väga sin frihet mot sin säkerhet, dölja sin identitet och ta av sig Magen David-stjärnan. Det är fler familjer som börjat ställa sig frågan: Finns det en framtid för oss i Sverige?

Herr talman! Förra hösten skulle en bekant komma och äta lunch med mig här i riksdagen. Kvällen innan hörde hon av sig och avbokade vår lunch, inte för att hon var rädd för riksdagen utan för att hon är judinna och för att den aggressivitet som följt av Palestinarörelsens återkommande demonstrationer utanför riksdagens entréer hade skrämt henne.

Att en judisk kvinna som bott hela sitt liv i Sverige inte vågar komma till riksdagen är inte bara ett svek mot våra judiska medborgare. Det är faktiskt ett frontalangrepp mot demokratin.

Antisemitismen är inte bara historia. Den är närvarande. Den är påtaglig och i vissa delar växande. Vi ser den i hot, i hatbrott, i attacker mot synagogor och i en hatisk retorik på våra gator och torg. Hotet kommer från flera håll – från högerextrema miljöer, från islamistiska rörelser och – ja – från vissa delar av vänsterrörelsen.

Antisemitismen har i dag nya uttryck och nya källor. Den är modern. Den är gränsöverskridande och ofta importerad från regioner i delar av världen där judehatet är en del av samhällsnormen och inbäddat i kulturen, i det sociala livet, i det religiösa livet och i politiken. Detta måste vi kunna tala klarspråk om.

Vi måste också kunna tala klarspråk om att med den stora invandringen har internationella konflikter flyttat in i Sverige. Men låt mig vara tydlig: Det är inte konflikterna i sig som är problemet. Problemet är när de används som ursäkt för hat mot judar.

Efter Hamas barbariska terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 har vi sett demonstrationer där judehatet har tillåtits att frodas öppet. Judar har kollektivt blivit skuldbelagda. Judiska symboler har attackerats. Och kritik mot Israel har ofta glidit över i hat mot judar i Sverige, vilket alltför ofta tyvärr har mötts av tystnad, ursäkter och ibland också applåder från delar av vänsterrörelsen men framför allt från stora delar av Palestinarörelsen.

Samtidigt har det varit märkligt tyst, herr talman, när människor har demonstrerat mot den islamistiska regimen i Teheran. Det har varit tyst när kurder i Rojava i de kurdiska delarna av Syrien i flera år har sett till att svenska IS-terrorister inte ska kunna komma tillbaka till svensk mark och utföra terrordåd här i Sverige. Det är tyst när den värsta humanitära katastrofen äger rum i Sydsudan.

För mig blir det tydligt att det inte alltid handlar om att stå upp för rättvisa utan om en selektiv indignation, där Israel och judar alltid hamnar i skottlinjen och islamistiska regimer och terrorsekter tyvärr alltför ofta möts av tystnad. Detta är inte solidaritet, herr talman. Det är ideologisk blindhet, och i dess spår växer judehatet i Sverige.

Låt mig vara kristallklar, för nu kommer nog en och annan att tänka: Man ska väl kunna kritisera Israel. Självklart ska man kunna kritisera den regering som styr i Israel och dess politik. Det gör även jag. Men när kritik övergår i demonisering och judar hålls ansvariga för en över 78 år gammal konflikt i Mellanöstern har vi lämnat den demokratiska debatten bakom oss.

Herr talman! Jag vill belysa ett möte jag hade med judiska ungdomar i somras. Jag besökte ett ungdomsläger. Jag var där för att tala om politik. Men framför allt var jag där för att lyssna. Det jag hörde har jag burit med mig ända fram till i dag. Unga människor berättade för mig om rädsla, om utanförskap, om att inte längre våga bära sin Magen David-stjärna, om glåpord i skolan, om att förlora vänner och om att hållas ansvariga för ett krig bara för att de är judar. Lägret kunde äga rum tack vare, eller på grund av, en stark polisiär närvaro för att skydda och skapa säkerhet för de här ungdomarna.

Herr talman! Många har sagt att vi förra året firade 250 år av judiskt liv i Sverige. Det är en historia fylld av stolthet. Ändå lever unga judar i dag i rädsla. Som svensk politiker skäms jag över att vi har låtit det gå så här långt. Att skydda judiskt liv handlar inte bara om trygghet. Det handlar om vår grundlag. Judar är en av våra fem nationella minoritetsgrupper. Det innebär inte bara rättigheter. Det innebär också skyldigheter för staten. Därför vill jag tala om skolan och vilken viktig roll skolan har.

Min partikollega Mauricio Rojas har på ett väldigt bra sätt redan redogjort för alla de viktiga satsningar som den här regeringen har drivit igenom och driver igenom för att stärka judiskt liv och med kraft motarbeta antisemitismen och skapa trygghet för den judiska gruppen.

Men jag vill alltså prata om skolan. Självklart ska skolan fortsätta att undervisa om Förintelsen, så att Europas mörka historia aldrig faller i glömska. Men det räcker inte att bara tala om antisemitismen som något som hände då. Vi måste också tala om antisemitismen som någonting som händer nu och som drabbar levande judar i vårt land i dag. Därför vill vi liberaler att kunskap om antisemitism ska skrivas in i läroplanen. Är det något som är viktigt så är det att säkerställa att unga människor tar del av historien men också får en insikt om hur viktigt det är att vi upprätthåller judiskt liv i Sverige, och det gör man genom att sprida kunskapen.

Herr talman! Jag var i Stockholms stora synagoga förra tisdagen på Förintelsens minnesdag. Ordföranden, Richard Mühlrad, skickade ett väldigt tydligt budskap till alla oss som var närvarande där. Han sa: Nu krävs Tsalach – nu krävs handling.

Det måste vara slut på ursäkter och bortförklaringar. Antisemitismen kan aldrig ursäktas, och demokratin kan aldrig kompromissas bort. Ett Sverige där judar inte kan leva öppet, tryggt och fritt är inte ett Sverige som vi kan acceptera. Därför krävs det handling nu – mot judehatet – för att judiskt liv ska kunna blomstra under de kommande, minst, 250 åren.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mauricio Rojas (L).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)

Debatt i kammaren

(forts. från § 10) Minoritetsfrågor (forts. KU22)