Cecilia Rönn (L) om Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Herr talman! Det säkerhetspolitiska läget är allvarligt, och världsekonomin är i gungning. I detta läge behöver Sverige vara starkt, men Sverige är på väg åt fel håll.

Vi summerar tre förlorade år för Sverige och svenska folket. Efter snart tre år med SD-regeringen blir vanliga familjer fattigare, vården och skolan drabbas av besparingar och gängvåldet biter sig fast och kryper ned i åldrarna. Arbetslösheten är den högsta på tio år, konkurserna når rekordnivåer och Sveriges tillväxt har legat i EU:s bottenliga.

Matpriserna har ökat med nästan 30 procent sedan kostnadskrisen slog till, och för en vanlig barnfamilj innebär det över 30 000 kronor mer per år bara för mat. Vad är regeringens svar på detta? Jo, finansministern tipsar nu om att människor ska pruta i matbutiken.

Faktum är att andelen fattiga i vårt land har fördubblats sedan 2021.

Allt detta är ett svagt, för att inte säga bedrövligt, facit för SD-regeringen. Sverige och svenska folket har blivit fattigare än det hade behövt vara, och det är tyvärr ett resultat av regeringens ekonomiska politik.

Herr talman! Jag tror på Sverige. Vi har otroligt många styrkor, så Sverige hade kunnat stå bättre rustat. Svenska hushåll hade kunnat ha det lite lättare. Vi socialdemokrater har föreslagit breda åtgärder för att stärka vanligt folks ekonomi. Vi vill se en bred skattesänkning i stället för en skattebonus för de allra rikaste. Vi vill höja barnbidraget för alla barnfamiljer, och vi vill att det förstärkta bostadsbidraget för barnfamiljer görs permanent. Vi säger nej till regeringens fördyring av läkemedel, och vi vill stärka bostadstillägget för pensionärer.

Herr talman! Jag trodde in i det sista att regeringen i sin vårbudget skulle lägga fram någon form av åtgärd för att stötta vanligt folk i detta läge. Men det blev tvärtom. Om två veckor, den 1 juli, försämras högkostnadsskyddet för läkemedel när egenavgiften för att hämta ut medicin höjs med 900 kronor. Samma dag slopas det förstärkta tillägget i bostadsbidraget för barnfamiljer. Det kan betyda över 2 000 kronor mindre i månaden för föräldrar som redan kämpar hårt för att få ihop vardagen. Detta sker samtidigt som annat, som mat och hyror, har blivit dyrare.

Enligt SD-regeringen är det en rimlig prioritering att försämra för dem som redan har det tuffast samtidigt som man har råd att sänka skatten för dem som redan har mest.

Låt mig vara tydlig: Det är inte en rimlig prioritering, och det är inte heller en prioritering som skapar tillväxt och får igång svensk ekonomi.

Herr talman! Svensk ekonomi hade kunnat vara starkare. Socialdemokraterna har lagt fram förslag för att öka tillväxten, få fler i arbete och stärka konkurrenskraften. Sverige behöver investera i både sitt militära och civila försvar, och Sverige måste ta till sig av ny teknik, skydda sin industri och skapa sådant som driver framtidens jobb.

Men regeringen har gång på gång valt att blunda för läget och hoppas på bättre tider. När arbetslösheten steg skar man ned på arbetsmarknadsåtgärder. När bostadsbyggandet tvärbromsade tog man bort stödet för att bygga hyreslägenheter för vanligt folk. När vanliga familjer behövde ekonomiskt stöd vägrade man som enda regering i Norden att höja barnbidraget.

Kort sagt: SD-regeringen talar gärna om arbetslinjen, men det är en arbetslinje utan arbete. Man talar om tillväxtpolitik, men det sker ingen tillväxt. Man talar om bostadspolitik, men det blir inga nya bostäder.

Sverige behöver en ny riktning.

Herr talman! Regeringen har gång på gång missbedömt det ekonomiska läget. Gång på gång har man agerat för sent, styrt åt fel håll eller inte agerat alls. I snart tre år har vi sett samma mönster. Det är tre förlorade år för Sverige.

Sverige behöver en ny riktning som tar sig an de stora utmaningarna Sverige har.

Det handlar om att få ned gängkriminaliteten genom att satsa på polis och rättsväsen och skärpa straffen. Vi måste komma åt ekonomin och ledarna för den ekonomiska brottsligheten genom en maffialagstiftning. Det behövs också ett systematiskt arbete för att bryta nyrekryteringen så att barn och ungdomar inte dras in i den kriminella ekonomin.

Det behövs en tillväxtpolitik som tar vara på Sveriges styrkor och möjligheter. Sverige behöver en regering som hade gjort extra satsningar i vårbudgeten för att stötta små och medelstora företag som behöver komma ut på världsmarknaden och förändra sina handelsrelationer i vår stökiga värld.

Vi hade kunnat inrätta en fond för att attrahera forskare till Sverige i ett läge då den amerikanska administrationen inte verkar tro på vetenskap och gör allt för att försvaga universitet och forskning i USA. Varför tar man inte vara på möjligheten att locka några av dessa begåvade människor till Sverige för att driva tillväxt och utveckling i vårt land?

Regeringen har skapat en enorm osäkerhet kopplat till de industrietableringar som finns runt om i Sverige. Man skapar osäkerhet i energipolitiken, fördyrar vindkraftsetableringar och skapar en osäkerhet om vart vi är på väg med den gröna omställningen. Sverige var ett land som utmärkte sig genom hög tillväxt och minskande utsläpp. Nu utmärker sig Sverige åt andra hållet. Nu har vi störst utsläppsökningar och bland de lägsta tillväxttakterna i Europa.

Hur blev det så här? Kan det bero på att Sverigedemokraterna bedriver ett kulturkrig mot den gröna omställningen, vilket skapar osäkerhet för de industrietableringar som kan ge Sverige arbetstillfällen, investeringar och nya exportframgångar?

Detta är på riktigt frågan om vad Sverige ska leva av i framtiden.

Det handlar om att se att konjunkturnedgången också har med bostadsbyggandet att göra.

Det handlar också om att se att mycket av svensk ekonomi har med konsumtion och vanliga människors ekonomi att göra och att osäkerheten i världen gör att människor håller hårt i sin plånbok. Då hade det varit smartare att ge vanligt folk mer pengar i plånboken än att rikta skattesänkningar till dem som redan har mest. Det är ganska självklar ekonomisk tanke.

Man måste också fundera på vad som kan driva på investeringar.

Kan ni i regeringen inte lägga fram några förslag för att fler bostäder ska byggas? Ni behöver inte ta våra förslag om investeringsstöd och statliga krediter för bostadsbyggande, men gör någonting för att det ska byggas fler bostäder. Under era tre år har det inte hänt någonting, och det har bidragit till att svensk tillväxt har varit lägre än den hade behövt vara.

När man hör Moderaternas beskrivning kan man fundera på om regeringspartierna lever i verkligheten. Faktum är att inflationen och kostnadsökningarna också har slagit mot välfärden. Statsministerns löfte att ingen skulle sägas upp i sjukvården var bara tomma ord. Det blev inte så.

Om man menar allvar med en välfärdspolitik som också skyddar vården och skolan måste man införa en ny princip i den ekonomiska politiken: en inflationsuppräkning av statsbidragen. Annars gräver kostnadsökningarna ur de pengar välfärden får. Satsningar på välfärden blir bara på låtsas om det på riktigt är mindre pengar än förra året. Kommuner och regioner kan inte trolla; de måste betala för de kostnader som faktiskt finns.

I ett tufft ekonomiskt läge hade regeringen chansen att fundera över vad som är viktigast, och man valde att gå vidare med ytterligare fördyringar för vanligt folk. Är inte det obegripligt? Hur kom ni fram till att ni hade råd att sänka skatten för högavlönade människor med över 3 000 kronor i månaden medan pensionärer från den 1 juli kan tvingas välja mellan att köpa mat och hämta ut sin medicin? Uppenbarligen var det senare inte en ekonomisk fråga för er, för ni hade ju råd att sänka skatten. Finns det ett moraliskt argument för att det ska bli dyrare att hämta ut medicin för människor som har jobbat och slitit ett helt liv, har låg pension och har svårt att sätta mat på bordet? Jag väntar på svaret på den frågan.

Jag lyssnar på talet om drömmar, och det är fint. Jag delar bilden att människor har drömmar de vill förverkliga. Men det blir inte lättare om hushållsekonomin blir ännu sämre från den 1 juli, och det är de grupper som redan har det tufft som får ta smällen.

Jag hade hoppats att det fanns politiker på den andra sidan av den ideologiska spelplanen som kunde se att i en sådan här kostnadskris, i sådana här tuffa tider, gäller det att hålla ihop ett samhälle. Vi måste ta oss framåt tillsammans för att göra Sverige rikare. Det handlar om att se hur verkligheten ser ut för vanligt folk runt om i vårt land. Tyvärr, herr talman, är det tre förlorade år för Sverige. Sverige behöver en ny riktning, en politik som på riktigt får igång tillväxten och står på vanligt folks sida.

Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas reservation nummer 1.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag uppskattar intresset för den socialdemokratiska kongressen och våra nya förslag, som faktiskt påverkar vardagen och verkligheten för många människor.

Jag börjar med karensavdraget, för det är en viktig fråga. Svensk arbetsmarknad har förändrats ganska radikalt de senaste 10–15 åren. Många människor som arbetar i tjänstemannayrken och akademikeryrken kan jobba hemifrån när de känner sig lite krassliga. De kanske gör det där sista av jobbet efter att barnen gått och lagt sig på kvällen. Framför allt kan de fortfarande sköta sina jobb när de blir sjuka – men hemifrån. Då slipper de betala karensavdrag.

Människor i LO-grupper kan inte jobba hemifrån; de måste vara på jobbet. Så är det i vården, i skolan och i industrin. Den som blir sjuk tvingas välja mellan att gå till jobbet i stället för att vara hemma, som man bör vara när man är sjuk, och att förlora kanske 1 000 kronor per dag för att vara sjuk. Det påverkar vanligt folks hushållsekonomi. Om man inte förstår att det här också är en plånboksfråga för många som jobbar och sliter har man nog inte förstått hur verkligheten ser ut.

Det är ofta de med de lägsta inkomsterna som drabbas av karensregeln. Den innebär att de förlorar pengar när de blir sjuka och inte kan vara på jobbet. Det är en rättvisefråga, och det borde fler partier inse. Ska man ha en arbetsmarknad som funkar för alla måste man också inse att människor arbetar på olika sätt och har olika möjligheter att sköta sina jobb. Det här är inga kostnader som bara uppstår. Det är kostnader som vanliga löntagare tar redan i dag. Det märks när lönen betalas ut den 25:e om man har varit sjuk.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Men det blir lite provocerande att säga att vi har spenderbyxorna på. Läser man resultatet ser man att det blev 100 miljarder i underskott och att det blir det igen. Jag tror att när man summerar dessa fyra år kommer den här regeringen inte att ha mött det finanspolitiska ramverket ett enda år. Det är ett faktum. Det är underskott igen.

Jag vet inte hur många gånger vi socialdemokrater har tagit över efter högerregeringar och tvingats vända underskott till överskott och sanera de statliga finanserna för att ha råd att satsa på det som är viktigt för vanligt folk.

Det som är mest kostsamt för Sverige är att vi återigen har låg tillväxt och hög arbetslöshet. Vi betalar människor för att inte arbeta i stället för att göra insatser för att de ska komma i arbete, betala skatt och betala in till samhället.

Det här området är Liberalernas ansvar i regeringen. Hur kan man ha misslyckats så kapitalt med arbetsmarknadspolitiken? Man har gjort felaktiga bedömningar i varje budget, skrivit ned tillväxten, skrivit upp arbetslösheten och dragit in insatser som skulle leda till att människor får arbete.

Vi socialdemokrater slarvar inte med den offentliga ekonomin. Varför? Därför att vi vet att vanligt folk drabbas om man går med underskott och slarvar med den offentliga ekonomin. Tyvärr har vi varit med om det alltför många gånger. Vi kommer såklart inte att be om ursäkt för att vi lägger fram förslag som stärker vanligt folks ekonomi och skapar ökad rättvisa i vårt land.

(Applåder)