Mikael Damberg (S) om Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Herr talman! Nästa år är det val, och om vi ska tro på SCB:s senaste opinionsmätning är andelen osäkra väljare rekordstor. Det är bra, tycker jag. Det finns ingen mening med att bestämma sig redan i dag för vad man ska rösta på när man har betydligt mer än ett år kvar på sig att fundera.

Jag vill ändå vända mig till just den grupp som inte har bestämt sig. Kom ihåg hur det såg ut innan Tidöpartierna tog över och innan vi avsatte den tidigare S-ledda regeringen! Inflationen var skyhög, och så gott som allting blev dyrare. Vi måste backa mer än 30 år i tiden, till innan förra valet, för att hitta likadana skräcksiffror. De gäller inte längre.

Inflationen är tillbaka på hanterbara och kontrollerbara nivåer ganska nära målnivån, som är 2 procent. Vill vi tillbaka till höginflationsmiljön? Riksbankens styrränta var hela 4 procent för bara några år sedan. Nu kan vi konstatera att den är 2 procent. För ungefär fem minuter sedan gick Riksbanken ut med att de sänker den med 25 punkter till 2 procent. Det är alltså en halvering, allt annat lika.

Alla som har bolån har fått se sina bolånekostnader minska med hälften. Det kan röra sig om åtskilliga tusenlappar varje månad. Om ens bank inte har sänkt räntan i samma omfattning som Riksbanken skulle jag rekommendera att man tar ett snack med sin bank, alternativt – kanske ännu hellre – tar ett snack med någon annan bank. Var kraftigt illojal mot din bank! Det är mitt råd.

Vi inför dessutom lättnader när det kommer till amorteringskravet. Vill vi tillbaka till en situation med höga räntor och dyra bolån? Det var vrångdyrt att tanka bilen, herr talman. När Socialdemokraterna hade makten kostade en liter diesel 28 kronor. Nu pendlar den omkring 15–16 kronor. Det är inte riktigt en halvering men inte långt därifrån.

Att det ska vara vrångdyrt att tanka bilen verkar vara det enda man faktiskt är överens om inom oppositionen. I övrigt spretar det åt alla möjliga håll och kanter, men att det ska vara dyrt att tanka bilen verkar man vara hyfsat överens om. Vill vi tillbaka till en situation med skyhöga bränslepriser, när det dessutom var snudd på omöjligt för många att betala elräkningen? Det fullkomligt obegripliga – och, skulle det visa sig, vilket Sverigedemokraterna sa på förhand, även ödesdigra – beslutet att stänga fullt fungerande kärnkraft fick konsekvenser i folks plånböcker.

Elpriserna är fortfarande höga, för det tar längre tid att bygga upp än det gör att rasera. Men de har sjunkit, och framför allt är de mindre volatila. Volatilitet är någonting bra om man exempelvis åker bergochdalbana på Gröna Lund. Men jag misstänker att de flesta uppskattar låg volatilitet när de ska betala sin elräkning.

Vill vi tillbaka till situationen med hög inflation, höga räntor, höga elpriser och vrångdyrt när man tankar bilen? Jag vill inte tillbaka till den tiden. Men röstar man på något av de partier som orsakade den situationen kommer vi såklart att landa där igen. Vill man inte det bör man heller inte rösta för det. Här har den enskilde väljaren, givetvis mig självinkluderad, ett ansvar. Man kan inte rösta för höga bränslepriser och sedan spendera de kommande fyra åren med att beklaga sig över hur dyrt det är att tanka bilen.

Herr talman! Det är kämpigt även i dag. Det är inte lätt. Vi har löst en hel del problem. Vi kommer att lösa ytterligare problem under de 15 månader som är kvar till nästa val. Förhoppningsvis fortsätter vi att lösa problem i ytterligare fyra år efter det.

Jag nämnde inflationen. Den har vi löst. Vi ärvde extremt låg tillväxt. Nu har vi högre tillväxt. Vi har dubbelt så hög tillväxt som euroländerna i år och enligt prognoserna, om vi ska tro på dem, även nästa år. Vi har avsevärt högre tillväxt än i USA. Vi har en signifikant starkare svensk krona, inte minst tack vare den ekonomiska politik som vi har fört. En stark krona gör att allt det vi importerar kommer att bli billigare, även maten.

I det här läget har Socialdemokraterna haft kongress och beslutat om en massa saker som de vill genomföra. Mycket av det som de har beslutat är formlös materia, och det är så de vill ha det. Man ska hålla beslut och formuleringar så vaga som möjligt så att ingen egentligen vet vad man tycker. Men av det vi kan säga om de beslut som det går att räkna på och kvantifiera är att de sammantaget skulle leda till att Sveriges bnp minskar med så mycket som 9 procent. Detta förutsätter förstås att Socialdemokraterna på något sätt lyckas få igenom de beslut som de fattade på sin kongress.

En bnp-minskning med 9 procent, 600 000 färre arbetade timmar och 11 000 färre sysselsatta – allt det vore i det närmaste katastrofalt. Den vänstersväng i den ekonomiska politiken som Socialdemokraterna vill genomföra vore i det närmaste katastrofal.

Vi har stora investeringar framför oss, som redan är påbörjade men också ligger framför oss, inte minst i en upprustning av Försvarsmakten. Det här kan bara finansieras med högre tillväxt, givetvis inte med lägre tillväxt.

Man har också fattat beslut om att avveckla alla privata initiativ inom välfärdssektorn, det vill säga alla föräldrar som har små barn i en förskola eller något större barn i vanlig skola. Det gäller också om ens gamla mamma bor på ett äldreboende som drivs privat. Ni som har det på det sättet måste börja bygga en plan B. Era små eller något större barn eller era gamla mammor kommer inte att få vara kvar där de är i dag om de är på en privat driven skola eller på ett privat äldreboende. Allt detta kommer att stängas ned och i praktiken förbjudas om Socialdemokraterna får bestämma. Min uppmaning är att man hellre bör rösta för sin egen familj än på Socialdemokraterna alternativt göra en plan B. Gör den redan nu!

Herr talman! Tidigare i juni släppte Konjunkturinstitutet en rapport om de samhällsekonomiska effekterna av migrationen till Sverige. För mig, för mina partikollegor och för väldigt många svenskar var det inga överraskningar. Rapporten tar avstamp i 1983, herr talman. Den förda migrationspolitiken har sedan åtminstone 1983 varit en ekonomisk belastning. Det gäller i synnerhet den så kallade flyktinginvandringen.

Samtliga övriga partier i kammaren, i princip hela den svenska journalistkåren, fackförbund och den ena självutnämnda experten och förståsigpåaren efter den andra har under den här tiden försökt göra motsatsen gällande. Det blir en förtjänst för samhället lite längre fram, sa den dåvarande S-ledaren och statsministern Stefan Löfven. Flyktingar kan ge Sverige superekonomi, sa den dåvarande LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson.

Man har helt enkelt haft fel, åtminstone sedan 1983 och förmodligen längre tillbaka än så ändå. I över 40 år har man haft fel, och vi har haft rätt. Jag har givetvis respekt för att vi alla är olika och tycker olika, men för mig är det svårt att förstå varför man väljer att ha förtroende för någon som aktivt haft fel i över 40 års tid. För mig är det mycket enklare att ha förtroende för den som har rätt.

Det finns ändå en del ljusglimtar i rapporten. Det finns framskrivna prognoser som gör gällande att invandringen till Sverige kan, nota bene kan, bli ekonomiskt positiv. Denna ganska positiva prognos slår in givet att dels flyktinginvandringen hålls till ett minimum, dels den invandring som vi har till Sverige i framtiden består av mer eller mindre högkvalificerad arbetskraftsinvandring.

Det är enligt precis detta vi agerar nu. Flyktinginvandringen går mot noll, medan arbetskraftsinvandringen begränsas till de mer eller mindre högkvalificerade jobben. Ska den här optimistiska prognosen i rapporten bli på riktigt behöver Sverigedemokraterna vara ett så pass stort parti att vi har inflytande över avgörande delar av Sveriges nuvarande och framtida migrationspolitik. Annars vet vi vad som händer. Då faller vi tillbaka i det som uppenbarligen inte funkar och i det vi redan har provat i över 40 års tid. Om regeringschefen heter Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt spelar då mindre roll.

Herr talman! Rapporten är självklart intressant, men den behandlar bara transfereringar till och från det offentliga och den enskilda individen, huvudsakligen uppenbarligen från det offentliga i form av olika bidrag till, i det här fallet, den enskilde migranten.

Det finns givetvis en plethora av aspekter att förhålla sig till när det kommer till migrationspolitiken och dess effekter: islamism, Hamaskramare, terrorromantiker, klanvälde, klanstrukturer, sharialag, Muslimska brödraskapet, organiserat tiggeri, alternativa rättsstrukturer och rättskipning, utanförskapsområden, förnedringsrån och våldtäkter liksom ett allmänt förakt för det Sverige som jag och många med mig älskar. Det är sådant vi brottas med nu eftersom vi har haft politiker som i stället för att försöka ha rätt har sagt saker som ”öppna era hjärtan” och ”mitt Europa bygger inga murar”.

Vad är Socialdemokraternas svar på den politik som de själva har fört i över 40 års tid och som har lett oss hit? Jo, tvångsblandning. Människor, enskilda individer eller småbarnsfamiljer ska inte få bo där de egentligen vill bo. De ska bo där det socialdemokratiska högkvarteret anser att de borde bo.

Den grundläggande friheten att få bo där man vill, där man känner att man trivs och hör hemma och där man inte minst känner sig trygg ska rivas upp för att Socialdemokraterna ska få genomföra sin sociala ingenjörskonst på det svenska folket. Jag vill inte bo i era tvångsblandade områden. Jag är svensk. Jag vill bo i ett svenskt område. Jag tänker inte integreras i Socialdemokraternas mångkultur. Jag föreställer mig att jag inte är helt ensam med att tycka, tänka och känna så. Jag skulle tro att även de flesta invandrare vill bo i ett svenskt område. De vill inte heller bo i Socialdemokraternas utanförskapsområden.

Vi i Sverigedemokraterna kommer att göra allt vi kan för att Socialdemokraternas förslag om tvångsblandning av befolkningen inte ska bli verklighet.

Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag och passa på att önska alla en mycket trevlig sommar.

(Applåder)

Herr talman! Vad är det jag ljuger om? Har ni inte haft någon kongress, Mikael Damberg? Jag var i och för sig inte där, men jag följer nyheterna. Har ni inte kommit med förslag om att man ska tvångsblanda befolkningen? Vad är det som är lögn? Förklara gärna den politiken i stället! Förklara vad det innebär för svenska folket när Socialdemokraterna vill tvångsblanda dem. Det är rimligare, tycker jag.

Fattiga äldre har relativt sett, om än inte i absoluta kronor och ören, herr talman, haft en starkare ekonomisk utveckling än en genomsnittlig löntagare. Många av de system som kommer på plats när man är gammal och har en inkomstpension som inte är tillräcklig – garantipensionen är kanske det mest påtagliga, men det finns andra saker också – är nämligen indexerade med inflationen. Så är det inte med den vanliga lönen. De som har tagit smällen för den inflation som vi nu äntligen har passerat är de vanliga löntagarna. De har inte haft 9–10 procent i löneutveckling. Det har däremot garantipensionärerna haft.

Så överdriv inte, Mikael Damberg! Och framför allt: Förklara gärna för mig och för resten av svenska folket vad det innebär att de ska tvångsblandas.

Herr talman! Det som har hänt är inte att politiker, framför allt inte Tidöpartierna, har fattat beslut om att läkemedel borde bli dyrare. Det är inte så det är. Det som har hänt är att läkemedel har blivit dyrare. Det handlar alltså inte om ett politiskt beslut om att göra läkemedel dyrare, utan de har blivit dyrare ändå, precis som ganska mycket annat. Läkemedel påverkas också av inflationen.

Det som också är sant är att det offentliga, i detta fall staten, tar en större andel av kostnaden för de här läkemedlen, som Mikael Damberg står och pratar om, än vad som var fallet tidigare. Staten står alltså för en större andel av den totala kostnaden visavi den enskilde brukaren. Jag tror att man gör sig själv lite grann en otjänst om man inte förstår hela händelseförloppet.

Jag tycker alltså inte att det är bra att läkemedel har blivit dyrare. Men varken jag, någon annan i den här kammaren eller regeringen har fattat beslut om att läkemedel ska bli dyrare.

Dessutom tycker jag, herr talman, att det är rimligt att sträva mot en princip om hälften kvar när det gäller inkomstskatten. Jag tycker att man ska få behålla åtminstone hälften av en löneökning; 50 procent borde gå till löntagaren och max 50 procent till staten eller det offentliga. Nu har vi sänkt detta – det var 55 procent, vilket uppenbarligen är mer än hälften. Hälften vore ju 50 procent, och 55 procent är mer än hälften. Nu har vi sänkt till 52 procent, vilket fortfarande är ganska mycket. Jag tycker att det är en rimlig princip: hälften kvar. Staten eller det offentliga ska inte ta mer än hälften av en löneökning. Jag tycker också att det är en moralisk princip.

Herr talman! Jag är inte kristen, så jag vet inte hur jag ska tolka det där med Jesuskomplex. Jag förstod inte mycket alls av det där inlägget.

Sverigedemokraterna har inte haft någon påverkan, tyckte jag mig höra. Jag skulle vilja säga att de här fyra partierna tillsammans, med Sverigedemokraterna som det största partiet, nog har varit det mest reformivriga gäng som har utgjort regeringsunderlag åtminstone så länge som jag har varit politiskt engagerad – och politiskt medveten, möjligen.

Herregud, se på alla reformer och hela paradigmskiftet inom rättsväsendet! Nu har vi för ett tag sedan ingått ett avtal med Estland om att hyra fängelseplatser eftersom det är så många bovar och banditer som kommer att behöva skaka galler som ett resultat av vår politik. Jag har förstått det som att just den frågan kräver kvalificerad majoritet i den här kammaren, så det kan vara relevant att lyssna på vad oppositionen har att säga om hur de avser att agera i just den frågan.

Men herregud, billigare bränsle har vi inte fått av en slump utan för att vi har genomfört en massa åtgärder. Lägre elpriser, som vi hörde Edward Riedl tala om tidigare, har vi inte heller fått av en slump utan för att vi har genomfört en massa åtgärder. Vi har sänkt skatten för vanliga löntagare och för pensionärer. Vi har höjt garantipensionen. Vi har sänkt skatten för människor som sparar. Enligt den senaste siffran jag såg är det, tror jag, nästan 4 miljoner svenskar som nu har ett investeringssparkonto, herr talman, och har fått lägre skatt därför att vi vill uppmana dem att spara.

Jag hinner inte under ett replikskifte berätta om allt vi har gjort under snart tre års tid. Sverigedemokraterna har, som jag bedömer det – och jag tror att de flesta håller med om den bedömningen – haft stort inflytande i den här samarbetskonstellationen, vilket är helt riktigt eftersom vi är ett stort parti. Hade vi inte haft det hade vi inte suttit kvar. Detta är inget hot på något sätt; vi vill ha inflytande, och det har vi också fått.

Herr talman! Som jag konstaterade i mitt anförande kunde Riksbanken nu gå fram med ytterligare en sänkning av sin styrränta. De sänkte den 25 punkter till, från 2,25 procent till 2 procent.

Vad var anledningen till att de kunde göra det? Riksbanken är självständig, ska sägas. Det är vår myndighet. Riksbanken lyder inte under regeringen och tar inga instruktioner från regeringen, utan det är vår myndighet. Den lyder under riksdagen. Anledningen till att de kunde fatta det här beslutet självständigt är att vi har kommit till rätta med inflationen, det vill säga att saker har slutat bli dyrare på det sätt som var när vi tog över. Då var inflationen tvåsiffrig – om jag minns rätt tangerade den 10,3 procent, och styrräntan höjdes i omgångar upp till 4 procent. Nu, för bara en halvtimme sedan, kunde Riksbanken meddela att den sänks till 2 procent. Det är alltså en halvering.

Anledningen till att de kunde fatta det beslutet självständigt är just att vi har kommit till rätta med inflationen. Om vi inte hade kommit till rätta med inflationen och allt hade fortsatt bli dyrare på det sätt som var när vi tog över hade de inte kunnat fatta ett sådant beslut. Då hade styrräntan fortsatt varit 4 procent eller kanske ännu mer – vad vet jag.

Att skrämmas med inflationsspöket när vi har ägnat halva mandatperioden åt att bekämpa och närmast tagit livet av inflationen – inte riktigt, för lite inflation kan vara bra, men vi har ägnat halva mandatperioden åt att bekämpa den – tror jag inte är en framgångsrik väg. Det är det inte heller att påstå att det inte har hänt någonting för vanliga löntagare och pensionärer. Vi har sänkt skatten för vanliga löntagare och för pensionärer, inte en gång utan två gånger. Kanske hinner det bli en tredje gång också. Det kan jag inte stå här och spekulera kring, eller det tänker jag inte göra. Och vi har höjt garantipensionen. Den skrevs upp 9,3 procent när inflationen var så hög.

Herr talman! Det kan inte vara på det här sättet. Jag vet inte vad det är som stör Martin Ådahl här egentligen, om det är någon sorts överdriven politisk korrekthet eller om det är det känslomässiga som tar över. Men det kan inte vara på det sättet när vi står här som vuxna människor att jag som riksdagsledamot inte kan prata om en rapport som kom ganska nyligen från Konjunkturinstitutet. Jag tyckte att det var en intressant rapport, och därför väljer jag att prata om den. Sedan får man tolka det som man vill. Jag vet inte om jag ens använde ordet belastning, utan jag refererar till vad den rapporten säger. Den finns ju tillgänglig; det är bara att ta fram den.

Vad rapporten konstaterar är att flyktinginvandringen till Sverige har varit ekonomiskt kostsam sedan 1983 – detta därför att man började titta på siffrorna just 1983. Jag bara konstaterar att den rapporten säger så. Jag tycker att det var intressant.

Martin Ådahl vill gå in i något mode av allmän känslosamhet eller politisk korrekthet. Så kan det inte vara. Vi är vuxna människor; vi måste kunna prata om saker och ting på ett öppet och fritt sätt. Att resultatet i den här rapporten inte gick Martin Ådahls väg är en helt annan sak. Det struntar väl jag i. Det är inte mitt problem.

När det gäller begreppet tvångsblandning tog jag upp det eftersom jag är så mycket emot det. Det är inte så att jag är för det, om Martin Ådahl missade det. Jag ogillar skarpt att det finns partier i den här kammaren som håller sig med sådana idéer. Jag tycker att människor ska få bo var de vill. Det var det som var hela min poäng. Det är inte så att jag är för tvångsblandning, herr talman. Jag är väldigt mycket emot det.

Herr talman! Poängen var inte att angripa Martin Ådahl för överdriven politisk korrekthet eller woke eller vad det kan vara. Jag har noterat det här vid flera tillfällen. Det är ju inte det första replikskiftet jag och Martin Ådahl har, utan det har ju blivit några stycken genom åren – vilket jag för all del uppskattar. Poängen är: Ibland är det så att jag kommer med fakta, och sedan lägger Martin Ådahl in värderingar i dessa fakta. Det är detta som är lite irriterande.

Om vi har en rapport som konstaterar att flyktinginvandringen till Sverige har varit ekonomiskt kostsam sedan åtminstone år 1983 är det väl intressant information? Då är det väl bra att vi vet om detta? Att sedan ta steget till att man har en annan syn på människor eller att det är nedvärderande på något sätt – det har liksom inte med saken att göra. Om det är på det sättet och om Konjunkturinstitutet har rätt i sin rapport behöver vi ju veta om det. Vi behöver kunna förhålla oss till det.

Det är det jag menar är lite irriterande: att man alltid ska börja prata om någonting annat. Vi har ju ett seriöst problem – eller vi har haft det. Nu reder vi ut det, såklart. Nu har vi lagt om hela migrationspolitiken, så nu upphör ju det här att vara ett problem. Men vi har haft ett problem under 40 års tid i alla fall med den här politiken, och det är det som stör mig lite grann.

Man kan säga fina saker och så där, men man kan ju inte leva i någon fantasivärld. Finns det problem så har vi problem, och då behöver vi kunna förhålla oss till dem.

Jag kom förresten på något i och med att Martin Ådahl i det första replikskiftet började att prata om arbetsgivaravgifter. Jag hann inte med där. Låt mig säga några ord om det. Jag har ingenting emot att man sänker arbetsgivaravgifterna.

Jag tror egentligen att man ska sänka skatten på arbete. Man kan rikta den skattesänkningen mot arbetsgivaren eller mot arbetstagaren. I grund och botten får det samma effekt – i grund och botten blir det mer attraktivt att arbeta. Man kan inte göra allt, för man har inte alla pengar i hela världen. Vi har valt att sänka skatten för löntagarna, inte för arbetsgivarna.

Herr talman! Riksbanken har ett inflationsmål, punkt slut. Det är inflationen de tittar på. Nu sänker de räntan eftersom de bedömer att inflationen är under kontroll.

Låt mig säga detta. Låt oss titta på Miljöpartiets budgetpolitik. I den vill man finansiera väldigt mycket saker – mer än andra partier, ska jag säga. Eller till att börja med ska jag säga att man inte står bakom det finanspolitiska ramverk vi har. Det ville man ställa sig utanför. Man ville inte ha ett balansmål, utan man ville ha ett underskottsmål. Man ville aktivt driva staten med underskott. Man ville också låna pengar till en himla massa saker man tycker är vettiga att göra.

Låt mig säga det. Driver man saker med underskott och lånar väldigt mycket pengar – mer än andra partier i den här kammaren – ökar inflationen. Så enkelt är det. Trycker man ut en massa pengar för att finansiera saker blir de pengarna mindre värda. Då ökar inflationen. Det här är ett av de mest grundläggande nationalekonomiska samband som över huvud taget finns.

Om Miljöpartiet på något mirakulöst sätt hade fått igenom sin budgetpolitik hade vi haft högre inflation. Det är jag helt säker på – 100 procent säker. Då hade Riksbanken inte kunnat sänka räntan på det sätt de har gjort. Så är det. Det är inget påhitt – det är så. Lånar man pengar och driver saker och ting med underskott får man inflation. Notan ska alltid betalas. Det finns inte någon gratislunch.

Låt mig också invända mot påståendet att vi inte har gjort någonting för de grupper som har tuffare ekonomiska marginaler. Vi har höjt garantipensionen, sjukpenningen, sjukersättningen och akassan.

Herr talman! Jag skulle ha mardrömmar – ja, nu kommer det tack och lov aldrig att ske, men om det skulle ske – om Janine Alm Ericson och Miljöpartiet skulle springa runt och göra klimatinvesteringar med lånade pengar. Jag skulle ligga sömnlös. Jag tänker att vi väl då skulle köpa Northvolt med lånade pengar, antar jag. Vi ser ju hur det här går. Vi ser ju hur bubblan spricker, inte sant?

Man kan säga: ”Jo, vi står bakom det finanspolitiska ramverket, men vi vill ha underskott i stället för balansmål. Vi vill ha ett annat skuldankare.” Men balansmålet och skuldankaret är ju ramverket, herr talman. Man kan inte bryta ut saker och säga: ”Vi står bakom det här, men vi ska ta bort allt som är essensen i det – men vi står ändå bakom det och ersätter det med någonting annat.”

Om man medvetet och aktivt driver en politik för underskott, om man vill öka statsskulden och om man vill låna pengar för allt det man behöver göra står man inte bakom det finanspolitiska ramverket. Jag är helt säker på, herr talman, att det i slutändan kommer att leda till högre inflation.

Notan ska alltid betalas. Så är det. Man ska inte tro att lösningen på lång sikt kan vara att låna sig till saker och ting. Notan ska alltid betalas. Det märkte vi inte minst med den ekonomiska politik som vi förde under pandemin, herr talman, när vi var tvungna att hjälpa hushåll, företag, föreningsliv och allt vad det var. Vi drev staten med ganska stora underskott. Notan kom ju, inte sant? Notan kom i form av högre inflation. Jag står nog alltså knappast ensam på den sidan.

Ja, herregud – en stor del av den proposition vi pratar om nu är en konjunkturåtgärd. Rotavdraget är kanske det mest tydliga i just den här budgeten. Det handlar om att hjälpa en sektor – en näring – som har det väldigt svårt.

Jag hinner inte säga något mer.