Ali Esbati

Herr talman! Det går att göra något för att pressa ned inflationen och effekterna av den för hushåll som sliter. Medan regeringen och Sverigedemokraterna lade fram en statsbudget som var en stor axelryckning åt situationen för vanliga hushåll tog Vänsterpartiets budgetförslag höjd för den realekonomiska situationen. Med Vänsterpartiets budget skulle biljettpriserna i kollektivtrafiken kunna halveras i hela landet. Barnomsorgsavgifterna skulle också sänkas kraftigt, sjukförsäkringen och a-kassan stärkas, pensionerna få ett ordentligt lyft, försörjningsstödet stärkas och karensavdraget slopas. Dessutom skulle det bli ett tillfälligt ensamståendetillägg i barnbidraget.

Sådant gör skillnad på riktigt. För en tvåbarnsfamilj med två kommunalarbetarlöner skulle det redan nu, från början av det här året, ha inneburit ungefär 2 500 kronor mer i månaden. Det är både krispolitik och en politik för en bättre och mer framtidsinriktad samhällsutveckling.

Vi kunde lägga fram ett sådant förslag därför att vi gjorde andra prioriteringar - det var samma pengar, omskyfflade på ett annat sätt. Regeringen sänkte skatter för höginkomsttagare och lämnade det kapital som staplats på hög i ett fåtal händer orört. Våra förslag är i stället anpassade till den verklighet där många hushåll har väldigt små marginaler medan några få knappt märker av någon kris. Det är att ta ansvar.

Det vi sa om att sätta press på matjättarna - det som alla nu verkar tycka är ett bra förslag som de själva har kommit på - avfärdades med brösttoner av finansministern ena dagen och var bokstavligt talat toppen dagen därpå. Det har redan fått effekt på denna oligopolmarknad, men nu krävs det handling från regeringen. Finansministern kan och bör agera för att få till en skarp överenskommelse med matjättarna, så att det inte bara blir reklamsnack från deras sida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om hushållens ekonomi

Förslagen finns där. Nu måste regeringen stappla ut på banan.

Herr talman! Det stämmer att det finns några saker som Sverigedemokraterna inte har medverkat till försämringar i; det kan man ju glädjas åt på sin kammare.

Min poäng var dock att det fanns många saker som ni i Sverigedemokraterna lovade skulle hända med bland annat pensionerna. Ni var med och gjorde en budget, och där finns det inte en tillstymmelse till stöd för pensionärerna på det sättet.

Även i övrigt är det väldigt tydligt vilka typer av frontlinjer som Oscar Sjöstedt ställer sig i. Han vill stödja och försvara rätten för direktörer och ägare av de stora bolagen att fortsätta ha det väldigt gott, men han gör väldigt lite för vanligt folks ekonomi. I stället står han - det är sällan man får säga detta - bokstavligen och slåss mot väderkvarnar. Det är vindkraften som är den stora fienden snarare än inflationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om hushållens ekonomi

Herr talman! Den som lyssnade på Sverigedemokraternas vallöften om hushållsekonomin torde vara ganska överraskad i dag. Det är knappt ett år sedan. Det skulle bli 10 kronor billigare bensin, pensionerna skulle höjas med 2 000 kronor i månaden med mera. Det blev ingenting av det.

Faktum är att det inte heller finns något som tyder på att Sverigedemokraterna visat något egentligt intresse för vanligt folks ekonomi. I stället är det elhandelsbolagens, matvarujättarnas och skolkoncernernas direktörer som har funnit en stabil vän i Oscar Sjöstedt. Där har han stått i frontlinjen samtidigt som svenskar i behov av samhällets stöd har pressats.

Inget gjordes för pensionärerna i budgeten. Det har heller inte direkt låtit som att det kommer någonting framöver. För den som är sjuk eller arbetslös utlovas i stället ännu hårdare tag.

Jag har en fråga, Oscar Sjöstedt. Är tanken att de som behöver pengarna i stället ska glädjas åt din personliga närvaro på presskonferenserna med finansministern?

Herr talman! Finansministern är säkerligen kompetent på många områden, men att läsa Vänsterpartiets budgetmotion tycks inte höra till dem. Vi använder i år samma mängd pengar som regeringen till att göra satsningar. Regeringen gjorde dock andra val. Det var min poäng. Man använder miljarder på ett sätt som stöder dem som i huvudsak redan har det väldigt gott ställt. Vi skulle ha använt pengarna på ett annat sätt. Det är själva kärnan i detta. Det är det som säger något om vad man vill, vilka människor man ser och hur man analyserar samhällsproblem.

Det är dessutom nödvändigt att framöver investera Sverige framåt och ut ur dessa kriser. Det förstår till exempel en person som USA:s president Joe Biden som i sin Inflation Reduction Act just använder många pengar till att investera i framtiden.

De val som finansministern gör måste hon själv stå för. Hon väljer att stödja slottsherrar framför vanliga barnfamiljer.

Herr talman! Finansministern talar mycket om inflationen och tycker inte om den. Det upprepas härifrån att det är en central uppgift att bekämpa den. Men framför allt använder hon hänvisningar till själva konceptet inflationsbekämpning för att inte göra något.

Lite lustigt är det väl ändå att regeringen sänkte skatten för 18-19 miljarder, mest till höginkomsttagare. Man pumpar ut 55 miljarder i elstöd på ett väldigt egendomligt och delvis hemligstämplat sätt. Men detta eldar tydligen inte på inflationsbrasan. Däremot skulle stöd till barnfamiljer, stärkt försörjningsstöd, billigare kollektivtrafik, sänkt barnomsorgstaxa och stöd till välfärdstjänster i kommunerna elda på inflationen.

Kan det möjligen vara så att finansministern helt enkelt tycker att det är bra om svenskar med små marginaler får ta hela inflationssmällen så att utsatta grupper såsom slottsherrar och verkställande direktörer kan hållas skadeslösa?

Herr talman! Den här debatten blir ytterligare en påminnelse om att Sverigedemokraterna och deras stödpartier på regeringskontoren är oförmögna och ointresserade av att agera kraftfullt för att stödja vanliga svenska hushåll. Det är den ledsamma sanningen om regeringsmakten i dag.

Den ekonomiska kris som nu sveper genom Sverige har sin grund i händelser med global räckvidd. Det handlar om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och kvardröjande effekter av covidpandemin. Men hur krisen yttrar sig, vilka effekter den får i och för Sverige och inte minst hur olika den slår mot olika grupper i vårt land kan och borde vara något som en seriös regering tar ansvar för. Men det vi får nu är chockerande passivitet.

Det är som om stora grupper i vårt land är osynliga för SD-M-regeringen. Det verkar vara svårt för dem att föreställa sig svårigheterna som möter den som redan före de kraftiga prisökningarna hade svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. 13 procent är under den relativa fattigdomsgränsen. I arbetaryrken saknar var fjärde kontantmarginaler.

Nu ser vi vad det leder till. Från skolmatsalar kommer uppgifter om att barn inte riktigt kan äta sig mätta hemma och måste äta mer i skolan. Stadsmissionen larmade bara häromdagen om att allt fler, nu också arbetande med lön, söker sig dit för att få nödhjälp. Och Finansinspektionen varnar för harmageddon.

Detta är inte individuella misslyckanden. Det är våra gemensamma samhällsproblem, vårt politiska ansvar. Men högerpartierna klarar inte av att ta in den verkligheten. Då kommer det tips om att bita ihop och att kolla priser - hej och hå. Elisabeth Svantesson, Oscar Sjöstedt och Ulf Kristersson blir livsstilscoacher och förkunnare av bekymrade plattityder.

Herr talman! Det som framför allt har drivit på inflationen är prisökningar på grundläggande varor och tjänster där marknaden fungerar långt ifrån som i de vackra teorierna. Det gäller el. Där sätts priserna utifrån efterfrågan på kontinenten snarare än vad vi producerar och behöver i Sverige. Det gäller mat. Där dominerar ett litet fåtal jättar prissättningen, och så vidare.

En regering som är mer trogen marknadsideologin än Bibeln och som framför allt är mer lyhörd för starka penningintressen än för nödropen från vanliga hushåll från norr till söder visar sig då bli en mycket handfallen regering.

Jag återkommer i mitt andra anförande till vad vi i Vänsterpartiet föreslår och har lyft upp för hushållens ekonomi här och nu. Men vi kan konstatera att från dem som sitter med ansvaret, med regeringsmakten, kommer det inte mycket, inget för hushållen att hurra för.

Fru talman! Det var glädjande att höra Adnan Dibrani presentera flera av Vänsterpartiets förslag som S-förslag. Det är en ordning som vi gärna fortsätter med även i framtiden!

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 3. Det är en reservation som handlar om två frågor med inriktning på arbetsvillkoren för anställda.

Ett problem som vi har på svensk arbetsmarknad mer generellt är vad bemanningsföretagens spridning får för konsekvenser. På ett övergripande plan handlar det om drygt 200 000 personer som finns i sektorn, runt 100 000 årsarbeten. Vissa grupper är överrepresenterade, och det är oftare unga män utan formell utbildning och utlandsfödda. Vi vet bland annat genom statistik från Arbetsmiljöverket att inhyrd personal betydligt oftare arbetar med riskfyllda moment och också oftare drabbas av arbetsolyckor än andra anställda.

Men det är inte bara de bemanningsanställda som påverkas av bemanningsanställningar. Uppdelningen mellan inhyrd och anställd personal på samma arbetsplats försvårar och försämrar möjligheterna att bedriva en effektiv facklig verksamhet. Bemanningsanställningar kan också användas för att urholka återanställningsskyddet i lagen om anställningsskydd, via lösningar där uppsägningar följs av ersättning med inhyrd personal.

Vänsterpartiet ser det som viktigt att arbetsgivare i första hand ser till att ha en tillräcklig bemanning för att kunna hantera variationer i produktionstakten och täcka upp för sjukdomsfall och ledigheter. Det finns också möjligheter att hantera till exempel säsongsvariationer eller att skaffa vikarier för specifika situationer.

Det vi i stället har sett på systemnivå är att införandet av allmän visstidsanställning och bemanningsföretagens insteg på arbetsmarknaden har bidragit till en utveckling i motsatt riktning. I allt högre utsträckning handlar det om att täcka permanenta personalbehov med inhyrd personal. Det undergräver den svenska modellen och arbetstagarkollektivets ställning.

Vänsterpartiet har en rad förslag på detta område för att stärka arbetstagarnas ställning och förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö. De kommer upp i flera andra betänkanden och debatter här i riksdagen, men i dag handlar det mer specifikt om statens användning av bemanningsföretag.

Det finns flera problem med att staten över huvud taget använder sig av inhyrning. Fackförbundet ST, som organiserar statligt anställda tjänstemän, har exempelvis vid flera tillfällen uppmärksammat att det över tid har skett en förändring vad gäller innehållet i de inhyrdas arbetsuppgifter.

Inhyrda från bemanningsföretag används numera inte längre enbart inom myndigheters stödfunktioner, såsom reception, växel och administration, utan även för arbete i myndigheters kärnverksamhet, det vill säga myndighetsutövning. Detta är något som dels kan riskera det offentligas möjligheter till insyn, kontroll och ansvarsutkrävande, dels få negativa konsekvenser för kvaliteten i handläggningen.

I den svenska förvaltningsmodellen är detta problematiskt. Inhyrningen kan också handla om stora konsultkostnader, där resurserna bättre hade använts till att göra jobbet internt och då också till att bygga upp och bevara kompetensen inom den statliga förvaltningens hägn.

Vänsterpartiet anser därför sammantaget att statens användning av bemanningsföretag bör avvecklas. Det handlar dels om att staten ska vara en bra arbetsgivare, dels om att värna den myndighetsutövande verksamheten. Ett första steg är att tydliggöra detta i de statliga myndigheternas arbetsgivarpolicy.

Det är eftersträvansvärt att staten agerar som positivt föredöme i principiella arbetsgivarfrågor. Om staten går före och ser till att undvika problematiska bemanningslösningar i den egna personalförsörjningen kan det förhoppningsvis få spridning till andra delar av arbetsmarknaden. Det är en sådan uttrycklig ändring i statens arbetsgivarpolicy som vi har yrkat på från Vänsterpartiets sida.

Jag ska också kort nämna det andra förslaget som är inbakat i vår reservation.

Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning ligger högre än bland befolkningen totalt. Regeringen har sedan 2016 satsat på att skapa praktikplatser på olika myndigheter för personer med funktionsnedsättning. Runt 500 personer har haft praktik på över 80 myndigheter. Det är ett glädjande resultat, även om man lätt kan tänka sig att detta kan växa.

Regeringen får inte nöja sig med nuläget. För att personer inte ska riskera att bara få en möjlighet till praktik behöver nästa steg tas. Regeringen bör därför tillsätta en utredning som utvärderar den redan befintliga satsningen på praktikplatser och som syftar till att få fler myndigheter att ta emot arbetssökande med funktionsnedsättning och i förlängningen erbjuda dem en anställning.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 23.)

Fru talman! Vänsterpartiet står bakom regeringens proposition och utskottets betänkande. Det finns enighet i riksdagen om att till Ukraina överföra avancerade och tunga vapensystem samt ammunition till denna materiel och att som konsekvens av det bemyndiga regeringen att återanskaffa materiel till det svenska försvaret.

Det illegala och oacceptabla ryska angreppskriget mot och den fullskaliga invasionen av Ukraina har medfört ett enormt lidande för människor i vårt närområde och grundligt förändrat det säkerhetspolitiska läget i vår region. Mot detta oerhörda våld försvarar sig nu Ukraina i en existentiell kamp.

Jag upprepar det jag sagt tidigare i kammaren i samband med extraordinära ändringsbudgetar som rört militärt stöd till denna krigsinsats. Vänsterpartiets förhållningssätt är både principiellt och konkret. Sveriges frihet och självbestämmande vilar ytterst på en kombination av å ena sidan vår egen försvarsvilja och försvarsförmåga och å andra sidan en internationell ordning med respekt för folkrätten, den som Ryssland nu flagrant har brutit mot och fortsatt bryter mot med sitt angreppskrig.

Stödet till Ukraina är riktigt och viktigt av flera skäl - för att vi har ett ansvar för den internationella rättsordningen, för att vi bör visa solidaritet med ett angripet folk i vårt närområde och för att de olika effekterna av det ryska angreppskriget i högsta grad påverkar vårt eget land.

Stödet till Ukraina måste förstås vara långsiktigt och mångfasetterat. Det vi fattar beslut om i dag är militärt stöd. Men olika former av ekonomiskt, politiskt och institutionellt stöd nu och i framtiden kommer att vara av stor vikt. Av mycket stor vikt är också att människor på flykt kan få en fristad i Sverige, med rimliga villkor som erbjuder goda vägar in i det svenska samhällets gemenskap.

Det finns och kommer förstås att finnas många utmaningar för det ukrainska samhället. I likhet med alla andra länder finns där motsättningar, skilda intressen och divergerande framtidsvisioner. Men inget av detta kan vecklas ut eller realiseras när landets själva existens hotas av den nationalchauvinistiska ryska expansionismen. Den ryska statens agerande får inte accepteras eller normaliseras. I dag är det Ukraina som drabbas, och vi har som land möjlighet att bidra till att deras kamp, som är ohyggligt kostsam på alla tänkbara sätt, slutligen kan bli framgångsrik.

I det mycket känsliga läge vi befinner oss i blir det naturligtvis särskilt viktigt för regering och riksdag att ta ansvar för att stärka Sveriges egen förmåga till totalförsvar, inklusive med direkt militära medel. Därför är det avgörande att det beslut som vi fattar i dag också bygger på Försvarsmaktens bedömning av vilken materiel som kan avvaras på kort sikt och att denna materiel skyndsamt kan ersättas. Det är också så betänkandet är utformat, varför vi i Vänsterpartiet som sagt helt står bakom det.

Låt mig avslutningsvis helt kort konstatera att vi fattar detta beslut dagen efter beslutet om svenskt medlemskap i Nato - ett beslut och inte minst en process som vi verkligen inte var eniga om. Vi gör olika bedömningar av hur Sveriges frihet, självbestämmande och nationella intressen framgent bäst kan skyddas i en osäker värld. Men vi är alltså helt eniga om att det som sker i Ukraina har djupgående implikationer för just dessa värden - Sveriges frihet, självbestämmande och nationella intressen - och att vi oavsett synen på framtida militära allianser ska ha ett eget och tydligt ställningstagande i mötet med Rysslands angreppskrig. Vi är då alltså även helt eniga om dagens betänkande om försvarsmateriel till Ukraina, något som i dagens konkreta situation är betryggande och värdefullt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Det var ju ett omständligt sätt att säga nej.

Jag hör att finansministern är mån om att få ned inflationen, men hennes metod för att göra det är huvudsakligen besvärjelser av olika slag. Det är inte något som hjälper mot inflationen, och det hjälper definitivt inte de svenska hushåll som i dag får betala mycket höga matpriser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Vi ser stora vinster bland de bolag som kontrollerar marknaden. Mot det vill regeringen uppenbarligen göra ingenting. Det oroar mig, och det borde också oroa regeringen i längden.

Herr talman! Vi har en situation i Sverige i dag där maten säljs på en, för att citera Konkurrensverket, "koncentrerad marknad med få aktörer, en så kallad oligopolmarknad". Detta flagranta marknadsmisslyckande innebär chockhöjda priser för svenska konsumenter men rejäla vinster för de tre dominerande matvarukedjorna. För många familjer är läget mycket svårt.

Regeringens svar har hittills varit i linje med hanteringen av andra ekonomiska samhällsproblem, nämligen ett aktivt och kraftfullt ingenting. Finansministern har i stället uppmanat folk att kolla priserna mer noga - en sorts idé om regndans inför marknadsgudarna. Men man kan ju ändra sig.

Min fråga till finansministern är om hon är beredd att göra som man gjort i Frankrike och som Vänsterpartiet föreslagit och kalla till sig de dominerande bolagen för att få till en överenskommelse om priserna och samtidigt förbereda andra åtgärder, politisk handling, för det fall en sådan överenskommelse inte kan bli av.

Fru talman! Det blir ju en lite udda användning av ord här. Det utopiska, som man ska komma bort från, handlar egentligen om att man helt enkelt låter bli att göra konkreta saker och i stället tar bort det som har varit på gång för att få mer ren elproduktion. Man ägnar hela sin - tämligen betydande - energi åt att prata om vad som har hänt med kärnkraften förr - inte åt att prata om vilka villkor som råder för elproduktion i Sverige i dag och de närmaste åren. Det är ju detta jag har konstaterat.

Jag konstaterar att man drar bort saker som har varit på gång när det gäller havsbaserad vindkraft. Man gör inte heller någonting konkret för att få igång kärnkraftsbyggande, och skulle man någon gång få igång detta vet vi ju att det skulle ta decennier innan det är på plats. Man måste göra många andra saker, men dessa saker gör man inte. Man gör motsatsen.

Nu pratar finansministern dessutom om att det vore en bra grej att få ned utsläppen. Det tycker jag också, men all politik som presenteras i den budgetproposition som vi nu råkar stå här och debattera pekar ju i motsatt riktning.

Det är detta som blir märkligt. Det är det som blir svårt att förstå, om man nu ska ta finansministern på orden. Sedan är det ju många olika ord som används. Man kunde möjligen ta finansministern på orden när hon tidigare sa: "Om vi inte når klimatmålen når vi dem inte." Det är mer realistiskt att tro att dessa ord är värda att ta på allvar. Men det som sägs om att vi ska ha en energipolitik som är framåtsyftande följs ju inte upp av konkreta åtgärder. Det var detta som var min fråga, och den fick dessvärre inget bra svar.

Fru talman! Moderaterna har ju ofta talat sig varma för det som man kallar långsiktigt stabila villkor för näringslivet, särskilt när det gäller sådant som är kapitalintensiva branscher och där investeringshorisonten är lång. Vi kan för ett ögonblick bortse från att det historiskt sett i slutändan har handlat om att man vill ha lägre skatt för bolagens ledningsgrupper. Låt oss ta dessa ord på allvar; det finns en logik där.

Mot denna bakgrund blir det tämligen egenartat att Moderaterna numera skyller nästan alla problem i Sverige - och kanske också i världen - på de energiöverenskommelser som bland andra Moderaterna har varit med och slutit i närtid, inte minst i syfte att garantera långsiktiga villkor för näringslivet.

Ännu märkligare blir det när man betänker att den överenskommelse som Moderaterna själva var med på ska ersättas av egentligen ingenting mer konkret än ett mycket intensivt användande av ordet kärnkraft. I den budgetproposition som vi nu debatterar finns det ju egentligen ingenting annat än några obetydliga overheadkostnader, eller vad man nu ska kalla det, för att möjligen frambesvärja ny kärnkraft.

Regeringen har i och för sig också agerat utanför budgetpropositionen på energiområdet. Där har det handlat om att en fredagskväll dra tillbaka utredningsuppdrag om finansiering av havsbaserad vindkraft, som i kontrast till kärnkraften faktiskt skulle kunna gå att bygga på färre år.

Mina frågor till finansministern är: Vad är det som har hänt med Moderaterna, och har energipolitiken nu övergått från näringspolitikens domäner till ett fält för förhoppningar och bön?

Fru talman! Jag beklagar om det fanns någon språkförbistring här. I den mån jag var raljant gällde det ju inte vården, utan det gällde Kristdemokraternas politik. Jag fick kanske inte något stöd för att undvika det i framtiden i det som Hans Eklind sa.

Jag noterar att det som sägs från Hans Eklinds sida är att de problem som finns inom den svenska vården, problem som patienter och personal mycket starkt upplever är tydligt beroende på att det helt enkelt saknas folk på många ställen, ska lösas med framför allt en nationell plan.

Det låter fint med en nationell plan, tycker jag, men jag tror att den planen blir mycket dålig och kanske till och med nästan som ett hån mot många som jobbar inom vården om den inte följs upp med mer resurser. Det var så att säga det som var poängen i det som jag sa. Jag tror inte att problem som är så tydligt knutna till att det är för få som jobbar, vilket i sin tur genererar en mycket problematisk arbetsmiljö för dem som jobbar inom vården på många håll, går att lösa med hjälp av olika organisatoriska grepp eller peppande ord eller en nationell plan utan medföljande resurser. Det är liksom det som är kruxet här. Det är det som är kärnan här.

Kristdemokraterna har, hur mycket de än pratar om vården och framställer sig själva som ett vårdparti, inte något svar på den här frågan. Man är med på en budgetproposition - vi diskuterar i dag en budgetproposition - som innebär att det är för lite resurser som hamnar inom sjukvården, och då blir svaret ingenting till dem som arbetar inom vården och dem som behöver vårdens tjänster.

Fru talman! Hans Eklind gav en felaktig bild också av Vänsterpartiets budget. Vi har en budget som är i offentlig finansiell balans 2023 och inte några underskott. Men jag ska inte störa Hans Eklinds upplevelse av Vänsterpartiets budget med fakta här, utan jag tänkte ställa några andra frågor.

Kristdemokraterna lyfter ofta fram sig själva som ett sjukvårdsparti. Man har också tidigare varit med och styrt sjukvården i en lång rad regioner i Sverige och gör det fortfarande. Den här starka verbala omtanken om sjukvården är såvitt jag kan bedöma något som överlevt det fokusskifte som ägt rum inom Kristdemokraterna bort från omtanke om jordens fattiga och de små gemenskaperna till att göra livet så svårt som möjligt för människor som kommit till Sverige från andra länder. Det som förvånar mig är att Hans Eklind och andra kristdemokrater verkar så nöjda med den nedskärningsbudget man nu står bakom och som kommer att innebära en hård press på redan mycket hårt prövad personal inom just vården.

Jag undrar om det är så att Hans Eklind har några tips till de anställda inom sjukvården, de som i dag har svårt att fullgöra sitt arbete på grund av bristen på personal. Handlar det om att man ska lyssna på inspirerande tillrop från kristdemokratiska företrädare? Finns det kanske några andra uppbyggliga ord från kända eller okända skrifter som de kan ta del av för att kompensera bristen på sängplatser eller scheman som är så tajta att de inte klarar av oväntade händelser? Eller är det så att sjuksköterskorna i stället ska glädjas åt annat i budgeten, till exempel låg kapitalbeskattning för dem som plockar ut pengar ur bland annat sjukvården i form av vinst?

Det vore trevligt och hjälpsamt, tycker jag, om Hans Eklind kunde svara på de frågorna.

Fru talman! Det har gått någon månad sedan finansministern, en stund efter färdigställandet av slottsavtalet mellan Sverigedemokraterna och deras regeringsbärande stödpartier, presenterade en budgetproposition för 2023.

Vi har nu alla kunnat hålla upp budgeten mot dels de nyligen avgivna vallöftena, dels den verklighet som budgetförslagen är tänkta att ge sig i kast med, och detta faller inte väl ut för finansministern och de högerkonservativa. Av det som dessa partier i valrörelsen med berått mod presenterade som packat och klart finns inte mycket att se.

I den offentliga debatten presenterar företrädare för regeringen i stället alltmer fantasifulla tolkningar av vad de själva nyss sagt. Som ofrivillig åskådare får man allt oftare känslan av att befinna sig i en riktigt lågkvalitativ kombination av politisk satir och surrealistisk teater. Det är tyvärr varken särskilt skojigt eller tänkvärt.

Detta är ändå inte det värsta med den budget som nu ska beslutas av riksdagen. Det verkligt stora problemet med budgetpropositionen är att den står handfallen inför den ekonomiska verklighet som möter människor i Sverige, både på kort och på lång sikt. Den brännande frågan som man står kvar med är: Vad är denna budget till för? Möter den de problem som tornar upp sig för många människor i mötet med prishöjningar på basvaror och elektricitet? Möter den ropen från lärare som ser kunskapsresultaten sjunka i en segregerad marknadsskola? Presenterar den någon lindring för sjuksköterskor som tvingas springa förbi patienter i korridorerna eller undersköterskor som inte somnar på natten på grund av stressen över att inte ha räckt till på dagen? Nej, nej och åter nej.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2023 - Rambeslutet

Men kanske lyfter budgeten i stället blicken mot horisonten? Tar den sig an investeringar i vår infrastruktur i syfte att stärka den långsiktiga produktiviteten? Hanterar den behovet av ett prissystem för el som är anpassat till vår nationella industristruktur och dess framtida utmaningar? Siktar den kanske mot livsnödvändiga förändringar i syfte att vara ledande inom klimatomställningen? Nej, nej och åter nej, nu med grädde på toppen. Här är det snarare aktiva insatser för motsatsen som träder fram.

Det som återstår är en innehållsfattig och trött produkt som uppenbarligen främst haft internmedicinska syften för slottskamraternas maktunion. Till de flesta andra i Sverige bidde det knappt en tumme.

Men, fru talman, också passivitet kan ge betydande resultat. Genom sitt icke-agerande ser Sverigedemokraterna och regeringen till att bördorna för den pågående krisen fördelas så som man skulle kunna förvänta sig av politiker som läser Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och däri ser en dystopi att med kraft nedkämpa. Taxeringskalendern har här i stället fungerat som ett verktyg att rikta betydande skattesänkningar uteslutande till människor med de högsta inkomsterna.

Just så blir det nämligen i dessa dyrtider. Skiktgränsen för att betala statlig skatt höjs nu dramatiskt. Resultatet är att den som tjänar runt 50 000 kronor i månaden - byrådirektören snarare än läraren - nu kommer att få runt en tusenlapp lägre skatt. Det kostar statskassan 13 miljarder kronor. Och det sker samtidigt som den ekonomiska oron griper tag i många låg- och medelinkomsthushåll.

Men detta sker ju automatiskt, har vi hört företrädare för regeringen säga. Är det inte märkligt hur språket snabbt kan bli slappt och förvillande när man ska glida undan ansvar? Här har vi fått en skatt som tydligen avancerat till naturfenomen eller makalös manick. Kanske lurar man någon en stund med den retoriken. Men faktum är att det hade varit precis lika möjligt att lägga fram ett förslag där denna skattesänkning inte genomförs. Och hade man nu råkat missa detta efter de hårda Tidönätterna fanns ju alla möjligheter i världen att korrigera det.

Faktum är att vi från Vänsterpartiets sida till och med erbjöd konkret hjälp. Det presenterades ett förslag till utskottsinitiativ i förra veckan som skulle ge riksdagen möjlighet att ta ställning till den riktade skattesänkningen separat, men initiativet stöddes bara av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Så ser krispolitiken från höger ut: att ta från de fattiga och ge till de rika.

Fru talman! Ett annat område där Sverigedemokraterna och regeringen har lyckats kombinera pyramidala löftesbrott med handfallenhet inför verkliga problem är frågan om de höga elpriserna.

Det akuta stödet, som utlovades vara på plats före den 1 november, är som bekant inte på plats före den 1 november, eller den 1 december, och det kommer inte att vara på plats före den 1 januari, eller den 1 februari. Jag tror att det är få som hörde de bombastiska löftena i valrörelsen som ser detta stöd som en försenad julklapp, där man kan komma undan med att det är tanken som räknas. Det är också notoriskt svårt att använda den tanken som betalningsmedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2023 - Rambeslutet

Men också det stöd som enligt valretoriken skulle ge människor möjlighet att klara vintern men som nu eventuellt kommer lagom till vårdagjämningen är närmast parodiskt orättvist utformat. Kommer ni ihåg vad energiministern evangeliskt ropade ut till människor runt om i sitt föreställda hjärtland? "Vi ser er!" Det är möjligt att hon gjorde det, men det var uppenbarligen mer som ett slags lycka till.

Nu ser vi det faktiska förslaget. Det blir ingenting till människor i norra Sverige, som nu betalar väsentligt högre priser än tidigare. Samtidigt är det en modell som ger miljardärer i slott och herrgårdar den mest rejäla återbäringen. Småföretagare och småhusägare som verkligen pressats till det yttersta kan i bästa fall se en del av sina kostnader returnerade, om de inte hunnit gå i konkurs eller tvingats flytta innan dess. Som manus till en politisk tv-serie hade detta avfärdats som alltför tendentiöst och ondsint. Nu är det en konkret beskrivning av hur 55 miljarder kronor ska pumpas ut.

Fru talman! Också här skulle det vara fullt möjligt att göra annorlunda. Vänsterpartiet har presenterat ett förslag som skulle ge en helt annan fördelning av utbetalningarna. Det går att ge ett stöd som kommer hela landet till del. Det går att prioritera vanliga hushåll genom att lägga en gräns vid normalförbrukningen i en större villa i stället för att premiera de mycket välbeställda. Det går att prioritera de företag som sliter på hemmamarknaden - bagerier, restauranger och småbutiker - och inte de företag som redan har vältrat över kostnaderna och gjort rekordvinster. Då skulle det bli mer över till dem som behöver det, och då går det ändå att ge möjlighet för storföretag att ansöka om stöd där det kan visas att deras lönsamhet har tagit stryk.

Men några sådana ambitioner har inte SD och regeringen. Och än mer ambitionslösa är man inför själva grundproblemet, att de svenska elpriserna är så höga, trots att Sverige producerar ett mycket stort överskott. Vi sitter fast i ett europeiskt marknadssystem som inte är anpassat till svenska förhållanden och svensk industristruktur eller till det faktum att el inte är en vara vilken som helst. Det är ett system som framför allt gynnar ett fåtal starka kommersiella aktörer, med orimliga effekter för många andra. Att detta är ohållbart inser allt fler runt om i Europa, men hos de blåbruna är det tomt. I stället ekar där de ord, osanningar och besvärjelser som man måste ta till för att dölja sin handfallenhet.

Regeringen har ingen plan för att investera i stärkt överföringskapacitet, ingen plan för ökad elektrifiering, ingen plan för att placera det svenska näringslivet längre fram i energiomställningen. Energipolitiken är ersatt av något slags kulturkrig där man ska känna väldigt starka saker om olika energislag och ge tvångsmässigt uttryck för detta - kärnkraft jippi, vindkraft bu!

Men det är ju inte energipolitik, det är inte industripolitik och det är inte regionalpolitik. Det är bara dumt. Och så kommer vi att stå där om ett år, två år och tre år utan kontroll över elpriserna och utan politisk handling för ökad elproduktion. Det är som att man behöver påminna herrskapet här: Nej, det går inte att utvinna riktig el ur muttrande och affekt över otraditionella luciatåg. Skärp er, och kom in i matchen!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2023 - Rambeslutet

Fru talman! För den som vill se hur man kan ta ansvar i en svår och osäker tid och hur man kan möta ekonomiska och sociala problem både på kortare och på längre sikt kan jag rekommendera Vänsterpartiets budgetmotion En rättvis väg genom krisen.

Jag ska göra några nedslag utöver det jag har tagit upp, i kontrast mot Åkesson-Kristerssonbudgeten.

Det allra viktigaste är att Vänsterpartiet prioriterar den gemensamma välfärdssektorn. Den står inför stora utmaningar och hård press. Budgetpropositionen är en nedskärningsbudget. De som gör jobbet kommer att förlora kollegor. Vänsterpartiet vill i stället höja ambitionerna i välfärden. Med våra satsningar möter vi behoven till följd av den demografiska utvecklingen, huvudsakligen en större andel äldre, och vi satsar samtidigt ytterligare resurser på att öka personaltätheten inom välfärden. Vänsterpartiet avsätter 24 miljarder kronor mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och regioner 2023. Proffsen i välfärden behöver fler kollegor.

Vår budgetmotion innehåller flera ytterligare satsningar på kommunsektorn. Vi vill bland annat införa ett investeringsstöd för samhällsfastigheter, stärka vården i glesbygden och avsätta ytterligare resurser för att stärka socialtjänstens arbete med mäns våld mot kvinnor.

Vi gör detta, nota bene, inom ramen för en budget i offentligfinansiell balans 2023. Detta blir möjligt eftersom vi gör helt andra prioriteringar än SD och regeringen och fördelar bördorna för krisen helt annorlunda. Den som har det mycket gott ställt från förr har helt andra marginaler än den som räknat kronor i slutet av varje månad under lång tid, och då får de snabba prisökningarna en helt annan effekt. Det är skillnad mellan att avstå årets andra utlandssemester och att behöva ställa in hela julfirandet. Det är sådant som borde vara självklart, men i slottskamraternas världsbild är det inte det.

I Vänsterpartiets budgetmotion presenteras en rad konkreta finansierade förslag för att möta krisen på ett rättvist sätt - förslag som gör att vi kan ta oss igenom detta tillsammans och bli ett samhälle som är starkare, rikare och ja, vänligare. Vänsterpartiets budget skulle innebära halverade biljettpriser i kollektivtrafiken, ett riktigt högkostnadsskydd i tandvården, stärkt a-kassa och sjukförsäkring, höjd inkomstpension med i genomsnitt 2 000 kronor i månaden, billigare avgifter för förskola och fritis och avskaffat karensavdrag. Det skulle göra ordentlig skillnad i många människors vardag.

Vi gör detta samtidigt som vi har en kraftfull miljö- och klimatpolitik, satsar på kunskapsskolan och stärker den aktiva arbetsmarknadspolitiken - allt i kontrast mot SD och regeringen, som alltså gör tvärtom. Så, fru talman, ser alternativen i svensk politik ut.

Mot en politik för rädsla och syndabockstänkande ställer Vänsterpartiet en politik för gemenskap, välfärd och framtidstro. I stället för att människor som blivit svikna och bortglömda ska erbjudas den dubiösa glädjen i att peka finger nedåt visar Vänsterpartiet hur vi kan lyfta varandra och hur vi kan se de verkliga samhällsproblemen tillsammans och besluta att börja lösa dem tillsammans. Så kan vår demokrati och vårt folkhem byggas ut i stället för att styckas upp och monteras ned. Där står den verkliga striden i dag och i morgon.

Jag yrkar avslutningsvis bifall till Vänsterpartiets reservationer nummer 2 och 6.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2023 - Rambeslutet

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att Oscar Sjöstedt betecknar min beskrivning av Sverigedemokraternas politik som "flum". Det tror jag är en rimlig beskrivning av Sverigedemokraternas politik. Men den är inte bara flum utan även mycket annat - som inte är bättre, utan sämre.

När det gäller indexeringen av gränsen för statlig skatt låter det här som att det är något som sker med något slags magi. Det är det inte. Det handlar om ett politiskt beslut. Sverigedemokraterna har ställt sig bakom det, och det innebär en direkt skattesänkning enbart för dem som tjänar drygt 45 000 kronor i månaden.

Det kan man tycka är en bra prioritering, men då får man säga det i stället för att koppla ihop det med andra indexeringar. Det är ju inte så att det, om man skulle låta bli att göra höjningen, det vill säga sänkningen av skatten för höginkomsttagare, skulle vara nödvändigt att stoppa indexeringen av garantipensionerna. Det är lustigt att just den nämns, för övrigt, för det var något som vi var med och drev igenom en höjning av före valet, som Sverigedemokraterna delvis motverkade; ni ville ha ett förslag som skulle ha varit sämre för garantipensionärerna. Men nu är det gott och väl - det finns på plats.

Den prioritering som Sverigedemokraterna har gjort är att ställa sig bakom en sänkning av skatten för dem som har de högsta inkomsterna; det var detta som var min poäng.

När det gäller välfärden är det fortfarande så att de tillskott som Oscar Sjöstedt talar om är otillräckliga och innebär en nedskärning ute i kommunerna och regionerna. Detta är något som Sverigedemokraterna och Oscar Sjöstedt måste ta ansvar för, för det här är er budget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2023 - Rambeslutet

Fru talman! Det brukar sägas att det finaste i livet är gratis. Jag funderar när jag läser den budgetproposition som Sverigedemokraterna har förhandlat fram om det är något slags säregen variant av den devisen som har väglett Sverigedemokraternas förhållande till Sveriges pensionärer, långtidssjuka och låginkomsttagare i glesbygd. I stället för ekonomiskt stöd för att göra det lättare för dem att betala räkningarna, klara vintern, fira en mindre knaper jul, ska de glädjas åt andra ting. De ska exempelvis fröjdas åt förslag om angiverisystem i offentlig förvaltning. Några hundra tusen människor i Sverige, många av dem barn, ska tvingas till mer av daglig oro för att ryckas upp ur sin tillvaro. Färre invandrare ska få möjlighet att snabbt lära sig svenska. Eller någon ytterligare person ska riskera att utvisas till tortyr eller till en tillvaro i skräck och misär.

Jag förstår att detta är något av kärnan i den sverigedemokratiska ledningens politiska kalkyler. Jag misstänker att det kräver en del retoriskt och propagandistiskt undangömningsarbete, och jag tänker inte vara Oscar Sjöstedt behjälplig i det arbetet.

Jag vill i stället fråga Oscar Sjöstedt hur han vill motivera för sina väljare att 13 miljarder går till dem som tjänar mer än 50 000 i månaden medan ingenting alls, noll, görs för Sveriges pensionärer. Jag vill gärna veta vad Oscar Sjöstedt tänker om att det elstöd han har hejat fram gynnar den med tre fritidshus snarare än den som sitter med låg inkomst i en liten villa på landet - och över huvud taget ingenting till norra Sverige. Jag undrar vad Oscar Sjöstedt har för budskap till dem som arbetar inom välfärden eller som behöver välfärdens tjänster, till exempel inom äldreomsorgen, som nu får vara med om att Sverigedemokraterna lägger sin tyngd bakom en rejäl nedskärningsbudget som kommer att göra livet svårare för dem.

Herr talman! Eftersom förslaget om en ny riksbankslag också innebär en del grundlagsändringar behandlas det i två omgångar. Dessa förslag har varit vilande sedan i somras. Vänsterpartiet har några yrkanden, som jag kommer att återkomma till.

Men jag konstaterar - i likhet med det jag gjorde när frågan lite nödtorftigt var uppe till behandling strax före riksdagens sommaruppehåll - att processen runt den nya riksbankslagen trots sin omfattning egentligen inte har inneburit någon samhällsdebatt om penningpolitikens grundläggande utformning.

Riksbanksutredningen och den efterföljande propositionen om en ny riksbankslag berör mycket noggrant de olika delarna av Riksbankens verksamhet. Men den högst politiska frågan om penningpolitikens så kallade autonomi eller självständighet har varit en förgivettagen utgångspunkt och inte föremål för debatt.

Fokuset på frågor om former för beslut och utvärdering innebär i praktiken att det inte har blivit någon större diskussion om det som är själva kärnan i verksamheten: hanteringen av inflationen och dess effekter för hushållen och samhällsekonomin. Detta blir lite märkligt och paradoxalt. Vi har till exempel debatten i dag, med få deltagare och med Vänsterpartiets motion som den enda, i ett läge när inflationen, bakgrunden till den och hanteringen av den framåt är brännande samhällsekonomiska frågeställningar.

Herr talman! Vi ser i dag en dramatiskt förändrad situation i världsekonomin och i den svenska ekonomin, där vi har en längre period med mycket låg inflation och låga räntor bakom oss samtidigt som en del tillgångspriser har ökat kraftigt över tid. Denna situation har förbytts i en situation med mycket snabba prisökningar på en rad varor och tjänster.

Bakgrunden är bland annat globala utbuds- och koordinationsproblem efter covidpandemin och effekterna av Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Det är svårt att i dag veta hur beständiga eller "kletiga" prisökningarna kommer att vara, men det är lätt att se att de redan får betydande negativa effekter för hushåll som har små marginaler. Det är också lätt att se att sättet man hanterar den samlade ekonomiska politiken på från statligt håll spelar stor roll för denna inflationschocks avtryck på både kort och lång sikt.

I det läget sitter Riksbanken med sitt prisstabilitetsmål som helt övergripande och med räntorna som i princip enda vapen - inte för att få ned inflationen, utan för att få ned inflationsförväntningarna. Det går att diskutera klokheten i detta fram och tillbaka, inte minst när det gäller vad det får för effekter på lönebildning och arbetslöshet och därmed på vilka grupper det är som får bära de tyngsta bördorna då. Men poängen här är att en egentlig debatt om penningpolitiken inte kan föras - eller den förutsätts i alla fall inte ha någon påverkan på den faktiska penningpolitiken - trots att detta, alltså effekterna på inkomstfördelning och på samhällsekonomins långsiktiga utveckling, ju är genuint politiska frågeställningar.

Vi har här att göra med teorier och föreställningar som har styrt viktiga delar av den ekonomiska politiken sedan 90-talet. I det här fallet handlar det om idén att denna del av politiken ska anses stå över eller utanför andra politiska överväganden och styras av andra regler och faktiskt också av andra mål. Och det är då inte genom allmän, intellektuell skärpa som detta lever vidare, utan genom att det har blivit kodifierat och institutionaliserat. När det gäller Riksbanken och penningpolitiken går det ju ända in i EU-traktat och i svenska grundlagar.

Med detta sagt, herr talman, kan jag konstatera att mycket av det som har gjorts i riksbanksutredningen och i processen inför propositionen är välgrundat och även på flera områden innebär steg framåt, bland annat att det "tydliggörs att Riksbanken inom ramen för penningpolitiken ska ta realekonomiska hänsyn".

Det finns även positiva och mer tydliga skrivningar om finansutskottets granskning, och det finns bra förtydliganden gällande kontanthanteringen och Riksbankens roll för den.

Några ord slutligen om Vänsterpartiets reservation där vi framför att vi hade velat se tillägg eller ändringar i den nya lagen: Vi vill att riksbankslagen ska kompletteras med ett sysselsättningsmål och att detta mål inte ska vara underordnat inflationsmålet. Det är svårt att se hur hänsyn till realekonomiska faktorer och viljan att främja en "balanserad" utveckling ska fungera effektivt om inte sysselsättning och arbetslöshet har en särställning i bedömningen av ekonomin. Det är genom organiserat, produktivt arbete som välstånd och välfärd byggs upp, och det måste vara en central uppgift för den ekonomiska politiken att främja detta.

Ett sådant dualt mål för penningpolitiken som Vänsterpartiet fört fram i såväl riksbanksutredningen som i följdmotionen till propositionen föreslog för övrigt även LO i sitt remissvar på Riksbankskommitténs betänkande. Dåvarande regering menade då i propositionen att detta skulle strida mot unionsrätten.

Utan att öppna för en generaldiskussion om EU-rätten på området kan jag konstatera att Sverige i många år har haft en lagstiftning som enligt kommissionen strider mot EU-rätten, detta eftersom Sverige inte har infört euron som valuta och inte heller anpassat lagstiftningen till ett sådant införande. Eftersom det - som väl är - inte tycks finnas en majoritet i Sverige för att vi ens på lite längre sikt ska gå med fullt ut i EMU är det en rimlig bedömning att Sverige inte heller behöver anpassa sig till det mål för penningpolitiken och den beslutsordning för målet som gäller i ECBS, alltså det europeiska centralbankssystemet, och EMU. Detta är sålunda ett beslut som borde ligga i våra egna händer, och det vore värdefullt både principiellt och i praxis om den svenska riksdagen utnyttjade och prövade detta utrymme. Detta är alltså vad Vänsterpartiet föreslår i följdmotionen till propositionen.

Vänsterpartiet föreslår även att riksdagen ska ha initiativrätt och bestämma de mer precisa målen för penningpolitiken, inklusive det realekonomiska målet, som jag nämnde. I förslaget till ny riksbankslag finns visserligen formuleringen att preciseringen av målet ska "förankras i demokratisk ordning". Men det är Riksbanken som ska ha exklusiv initiativrätt att precisera prisstabilitetsmålet.

Detta är en svårförklarlig ordning, och även i detta fall borde riksdagen agera för att utnyttja en förvisso snävt tilltagen juridisk slingringsmån under EU-rätten.

Med detta yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! Finansministern och jag har lite olika syn på vad "automatiskt" betyder. Och ja - jag har själv varit med och sett till att skiktgränserna inte höjs lika mycket. Skälet till det är att det ger olika utfall. Om indexen höjs så att fattigpensionärer inte riskerar att svälta menar i alla fall jag och Vänsterpartiet att det har en annan funktion än när fler höginkomsttagare, i likhet med Elisabeth Svantesson, får 1 400 kronor mer i månaden. Frågan var varför det är en rimlig prioritering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! SD:s och regeringens budget är som bekant tom på förslag för att hjälpa de mest utsatta hushållen. Landets höginkomsttagare går dock inte tomhänta, utan när bördorna av krisen ska fördelas har den moderata urinstinkten vaknat till liv. De som har mest får rejäla skattesänkningar när gränsen för statlig skatt höjs kraftigt. De som tjänar över 70 000 i månaden får 1 400 i skattesänkning - och det utöver de stöd de kan få för att exempelvis låta rengöra poolen och, numera, värma den.

Skiktgränserna är tänkta att någorlunda följa med löneutvecklingen. Löneökningar på runt 10 procent diskuteras dock knappast utom möjligen hos Moderaterna i Norrtälje och i en del, från verkligheten fritt svävande, bolagsstyrelser. Frågan till Elisabeth Svantesson blir därför: Varför lägger hon 10-12 miljarder på att sänka skatten för dem som har det bäst ställt - ungefär dubbelt så mycket som hon lägger på proffsen i välfärden?