Peder Björk

Fru talman! När den här mandatperioden började hade Sverige fler servicekontor än i dag. När mandatperioden är slut kommer Sverige att ha ännu färre. Det är verkligheten. Det är också resultatet av SD-regeringens politik som människor runt om i landet nu faktiskt ser.

Fru talman! Här finns en tydlig skiljelinje i svensk politik. För SD-regeringen är statlig närvaro något man talar om. För oss socialdemokrater är det något man bygger. När vi summerar mandatperioden ser vi färre servicekontor, mindre lokal närvaro och längre avstånd till statlig service. Det är inte resultatet av naturkrafter eller myndighetsbeslut, utan det är resultatet av politiska prioriteringar från statsrådet och SD-regeringen.

När vi socialdemokrater talar om att hålla ihop Sverige handlar det om något konkret. Det handlar om att människor ska kunna träffa Försäkringskassan, Skatteverket eller Arbetsförmedlingen utan att behöva resa i flera timmar. Det är också därför vi socialdemokrater vill gå i en annan riktning, med fler servicekontor, starkare statlig närvaro och en offentlig verksamhet som finns nära människor i hela Sverige.

Fru talman! I valet den 13 september kan människor välja en annan väg än den som statsrådet Slottner har valt. Det är dags att ta Sverige på allvar.

Fru talman! Det är faktiskt rätt löjligt att höra statsrådet prata om att det här handlar om effektivitet när statsrådet sitter i en regering som ökar Regeringskansliets budget med över 2 miljarder den här mandatperioden och som sedan låtsas bry sig om statens pengar och prioritera annat och därför drar ned 130 miljoner på statens servicekontor.

Dessutom vill statsrådet inte ta ansvar för var i landet dessa servicekontor ska finnas eller hur neddragningen ska gå till, utan ansvaret har han och den borgerliga regeringen, som i så många andra fall, outsourcat till en myndighet.

Konsekvensen av detta blev att kontor inte lades ned där det fanns skäl att fundera på om behovet var stort eller litet utan att kontor lades ned där hyreskontrakten var på väg att löpa ut.

Det är så här SD-regeringen styr, och det får konsekvenser för enskilda människors vardag.

Fru talman! Snart har Erik Slottner varit ansvarigt statsråd i fyra år, och då kan det vara läge att göra bokslut. Jag förstår att statsrådet inte vill prata om resultatet när det gäller statlig närvaro och service. Det är ju inte bara några enstaka kontor här och där som har lagts ned, utan enligt statsrådets förändringsplan ska en fjärdedel av alla servicekontor tas bort. En fjärdedel är inte bara lite på marginalen.

Fru talman! Det är inte bara den offentliga servicen genom servicekontor som har försämrats under mandatperioden. Det har även skett en centralisering av Skatteverkets lokalkontor, och Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har minskat sin lokala närvaro. Vidare har ett statligt huvudkontor i norra Sverige flyttats till Stockholm genom aktiv politik av regeringen.

För människor handlar statlig service om att få hjälp. Det kan vara att få träffa en handläggare, få svar på frågor eller få stöd när den digitala kontakten inte räcker. Men här går utvecklingen åt helt fel håll under ledning av statsrådet Erik Slottner. Det är svårt att inte beskriva det som något annat än en reträtt av staten från stora delar av landet.

Vi socialdemokrater gör ett helt annat val. Vi ser servicekontoren som en investering i just service, tillgänglighet och tillit, och vi ser statlig närvaro och service som ett verktyg för att hålla ihop landet. Vi vill stärka den lokala statliga närvaron och utveckla servicekontoren, inte avveckla dem.

Fru talman! Jag undrar: Är statsrådet nöjd med sin insats för statlig närvaro och service efter sina fyra år i SD-regeringen?

Fru talman! När Erik Slottner tillträdde som civilminister i SD-regeringen lyfte han fram vikten av statlig närvaro. Han talade varmt om servicekontor. Han lyfte också fram dem som ett framgångsrikt sätt att göra offentlig service mer tillgänglig. Men sedan, fru talman, hände något. Annat blev viktigare för civilministern och hans sverigedemokratkompisar. Då började nedstängningen av servicekontor, och den statliga närvaron minskade.

Som mest har Sverige haft 148 servicekontor under den här mandatperioden. Vid utgången av 2025 återstod 125 stycken. Enligt den plan som regeringen själv har lagt fast väntar ytterligare nedläggningar i år och de kommande åren. Det här, fru talman, är inte en utbyggnad och inte en förstärkning, utan det är en avveckling.

Men, fru talman, det här handlar egentligen inte om siffror och antal kontor. Det handlar om människor – om äldre som behöver hjälp med myndighetskontakter, om människor som saknar digital vana och som behöver hjälp av riktiga människor på ett fysiskt kontor och om den som behöver träffa en person av kött och blod när något går fel med pensionen, sjukpenningen eller, för den delen, deklarationen.

För dessa människor spelar det på riktigt roll om staten finns i närheten eller är väldigt många mil bort. Det är just därför servicekontoren blev en sådan framgång redan från början. Servicekontoren samlade nämligen offentlig service på ett ställe och gjorde den på riktigt tillgänglig. Men den här SD-regeringen har gjort motsatsen. Man valde att minska budgeten till servicekontoren med 130 miljoner kronor. Samtidigt har man under mandatperioden genomfört skattesänkningar för miljarder kronor, riktade mot de rikaste. Det visar att det inte handlar om brist på pengar. Det handlar i grunden om politiska prioriteringar. När SD-regeringen prioriterat mellan närvarande statlig service och nya skattesänkningar har man gång på gång valt skattesänkningarna.

Fru talman! Det mest intressanta i statsrådets svar på min interpellation är nog ändå det som inte sägs där. Inte en enda gång säger statsrådet att utvecklingen från 148 till 125 servicekontor är bra. Inte en enda gång säger statsrådet att färre servicekontor innebär bättre service. Inte en enda gång säger statsrådet att längre avstånd till staten är en framgång.

I stället hänvisar statsrådet till myndigheterna. Men Erik Slottner är inte generaldirektör. Erik Slottner är civilminister. När han och SD-regeringen minskar budgeten för servicekontoren vet han mycket väl vilka konsekvenserna kommer att bli.

Fru talman! Jag vill fråga om statsrådet anser att utvecklingen från 148 servicekontor till 125 servicekontor och ytterligare planerade nedläggningar är ett uttryck för stärkt offentlig service i hela landet.

Fru talman! Till skillnad från den här regeringen gjorde den socialdemokratiska regeringen en hel del på området. Den regeringen såg problemet på riktigt. Den regeringen lät Statskontoret göra en stor enkätundersökning om förekomsten av problemet. Den socialdemokratiska regeringen bjöd in kommunföreträdare till rundabordssamtal. Den socialdemokratiska regeringen gav också ett samordningsuppdrag till en av länsstyrelserna för att koordinera arbetet i hela landet. Mot slutet av mandatperioden tillsatte man den stora, breda utredningen, som nuvarande civilminister lade ned första dagen på jobbet.

Det här säger något om viljan, engagemanget och prioriteringen mellan en SD-regering och en socialdemokratisk regering.

Fru talman! Låt mig avsluta där debatten började. Social dumpning handlar ytterst om människors rätt till ett värdigt liv. Ingen människa ska behöva välja mellan att bli kvar i en kommun utan stöd eller att flytta till ett boende som ingen annan skulle acceptera. Ingen människa ska användas för att lösa en kommuns budgetproblem. Ingen fastighetsägare ska kunna bygga sin affärsidé på att exploatera människor i utsatthet.

Vi socialdemokrater, till skillnad från statsrådet och SD-regeringen, vill ha ordning och reda. Vi vill motverka social dumpning. Vi vill stärka kommunernas ansvar. Men vi vill också gå efter de aktörer som tjänar pengar på problemen. Därför behövs inte bara fler utredningar, utan det behövs också politisk vilja och konkreta åtgärder. Det kommer vi socialdemokrater att fortsätta att driva på för. Det är dags att ta dem som utsätts för social dumpning på allvar.

Fru talman! I varenda debatt vi haft med statsrådet Slottner om social dumpning väljer statsrådet att förminska problematiken – varenda gång! Jag vet inte om det beror på att statsrådet inte ser problemet på riktigt eller på att statsrådet inte vill se problemet. Jag vet faktiskt inte, fru talman, vilket som skulle vara värst.

Jag tycker att statsrådet ska ta kontakt med Fagersta kommun. Fagersta kommun har sedan 2021 tagit emot 600 personer – ja, fru talmannen hörde rätt: 600 personer! – som har tvingats flytta till Fagersta kommun mot sin vilja. Det är en av alla kommuner, fru talman, där vi vet att denna sociala dumpning förekommer.

Då tycker jag att det är både anmärkningsvärt och ansvarslöst av statsrådet att både i svaret på denna interpellation och i tidigare interpellationsdebatter förminska och nonchalera problemet och hänvisa till att det inte finns, att detta inte pågår. Säg det till de 600 personer som har tvingats flytta till Fagersta kommun de senaste fem åren!

Detta är en fråga som statsrådet har ansvar för i regeringen, och statsrådet vill inte ens erkänna att problemet finns. Jag tycker, fru talman, att det är skamligt.

Problemet uppkommer givetvis därför att vissa kommuner inte vill ta detta ansvar, men det uppkommer faktiskt också på grund av att den här regeringen tillåter att fastighetsägare år efter år kan underlåta att underhålla sina fastigheter och sedan ha så dåliga fastigheter att ingen annan vill bo där än de människor som av sin hemkommun tvingas flytta dit. Det är den verklighet vi faktiskt lever i. Det här är inte en verklighet som vi socialdemokrater kommer att acceptera, och vi nöjer oss absolut inte med statsrådets svar.

Det räcker inte att konstatera att problemet finns, vilket statsrådet inte ens gör. Men om statsrådet skulle göra det finns faktiskt åtgärder att vidta. Vi socialdemokrater har visat att samhället kan vara hårdare mot fastighetsägarna, som systematiskt missköter sina fastigheter. Vi har lagt fram flera förslag där vi visar hur kommunerna kan ges bättre möjligheter att ingripa. Vi vill se stärkta sanktioner mot fastighetsägarna, som gång på gång visar att de bryter mot regler och inte underhåller sina hus.

Vi vill göra det lättare att tvångsförvalta de fastigheter där människor tvingas leva under oacceptabla förhållanden. Ytterst vill vi socialdemokrater att samhället ska kliva in och säga: ”Nu är det nog. Nu river vi fastigheterna.” Då skulle vi komma åt problemet med social dumpning.

Står statsrådet fast vid sin bild av att social dumpning inte är ett problem i dagens Sverige?

Fru talman! Debatten om social dumpning handlar i grunden om något mycket större än kommungränser. Den handlar faktiskt om människovärde. Den handlar om vad som händer när människor i utsatta situationer behandlas som kostnadsposter som kan flyttas runt på en karta.

Människor upplever att de pressas att flytta från en kommun till en annan, och dessa flyttar leder många gånger till boenden med låg standard, otrygg miljö och osäkra boendekontrakt. Dessutom sker flyttarna oftast till platser där möjligheten till egen försörjning är sämre än på den plats man tvingas flytta ifrån.

Det här, fru talman, är allvarligt på riktigt, men det är uppenbart när man hör statsrådets svar att statsrådet och SD-regeringen inte vill se detta.

Det finns också en annan sida av problemet som vi måste våga tala om. Den sociala dumpningen uppstår inte i ett vakuum utan möjliggörs av en marknad, där vissa fastighetsägare har byggt hela sin affärsidé på att köpa upp nedgångna fastigheter i kommuner med en svag bostadsmarknad och sedan hyra ut dem till människor som saknar alternativ.

Det handlar om hus med stora brister i underhåll, det handlar om trångboddhet, det handlar om otrygga boendemiljöer och det handlar om människor som oftast saknar både makt och möjlighet att ställa krav. Mitt i det här finns det fastighetsägare som gör vinst på utsattheten.

Under de senaste åren har vi gång på gång kunnat läsa granskningar i bland annat tidningen Hem & Hyra om människor som flyttats till bostäder med omfattande brister. Det handlar om hus med mögel, läckande tak och trasiga ventilationer. Det handlar helt enkelt om fastigheter som många av oss aldrig själva skulle acceptera att bo i. Ändå förväntas människor i mycket utsatta situationer göra just det.

Fru talman! Social dumpning är inte bara en flytt utan en kedja. Först tvingas människor flytta, sedan hamnar de i undermåliga bostäder och därefter tjänar någon pengar på deras utsatthet. Även denna kedja måste brytas för att vi ska komma åt social dumpning. Sanningen är att om dessa boenden inte hade funnits hade omfattningen av den sociala dumpningen varit betydligt mindre. Därför räcker det inte att, som statsrådet gjorde, tala om kommunernas ansvar. Vi måste också våga lyfta blicken och tala om de ekonomiska krafter som tjänar pengar på systemet.

Min fråga till civilministern är därför: Ser statsrådet ett samband mellan social dumpning och förekomsten av oseriösa fastighetsägare?

Fru talman! Äldreministern har under den här frågestunden fått flera frågor från mina kollegor om äldreomsorgen i Sverige och tycks vara påtagligt nöjd med äldreomsorgen, trots att vi kan ta del av rapporter och vittnesmål om att det faktiskt inte fungerar i många delar av svensk äldreomsorg.

Ministern lyfter också fram satsningar på kvalitet och utveckling av utbildning för personal. Det är bra och i grunden vällovligt. Men faktum kvarstår: Oavsett hur mycket man utbildar personal eller stärker kvaliteten är det antalet människor som jobbar i vården som kommer att avgöra hur bra vården blir. När då kommuner och regioner har satts på svältkur av den här regeringen har man inte råd att anställa den där personalen.

Min fråga till äldreministern är därför helt enkelt: Varför tillskjuter inte den här regeringen de resurser som faktiskt behövs i svensk äldreomsorg?

(Applåder)

Fru talman! Offentlig upphandling handlar i grunden om något mycket enkelt, nämligen hur vi använder våra gemensamma skattepengar. Varje år upphandlar staten, kommunerna och regionerna varor och tjänster för över 900 miljarder kronor. Det är pengar som ska gå till välfärd, till jobb och till att bygga Sverige starkare.

I dag ser vi dock delvis något annat. Vi ser hur oseriösa aktörer och rent kriminella företag tar sig in i systemen, och vi ser hur skattepengar riskerar att göda arbetslivskriminalitet och välfärdsbrott. Vi ser också en offentlig sektor som inte hänger med. Så här kan vi faktiskt inte fortsätta ha det.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att offentlig upphandling ska vara ett verktyg för att bygga ett starkare samhälle, inte en bakdörr för fusk och kriminalitet. Men då krävs det att politiken tar ansvar, och här brister SD-regeringen. Tempot är lågt, åtgärderna är för försiktiga och problembilden underskattas. När man föreslår att ett centralt verktyg för kontroll – ett system för samordnad registerkontroll – ska vara på plats först 2028 är det inte handlingskraft vi ser, utan det vi ser är att man faktiskt blundar för problemen här och nu.

Vi vill börja där problemen är som störst, nämligen i underentreprenörsleden. I dag kan en offentlig upphandling innebära långa kedjor av leverantörer och underleverantörer. Tydligast ser vi det inom byggsektorn. Ju längre kedjan blir, desto svårare blir kontrollen, och längst ned i kedjan hittar vi ofta de absolut sämsta villkoren. Där hittar vi människor som jobbar utan trygghet, med låga löner och ibland helt utanför regelverken. Det är där arbetslivskriminaliteten biter sig fast. Samtidigt kan huvudleverantören säga: Det där är inte vårt ansvar.

Därför säger vi socialdemokrater tydligt: Se till att begränsa antalet underentreprenörsled till två, och börja med riskbranscherna! Det är inte radikalt, fru talman, utan det är rimligt.

Fru talman! Nästa steg handlar faktiskt om konsekvenser. I dag kan företag som fuskar, bryter mot regler eller inte betalar skatt ändå få fortsätta att delta i upphandlingar. Det är ju helt orimligt, och det skickar en tydlig signal om att regelbrott inte får några verkliga följder. Företag som fuskar ska såklart kunna svartlistas; det är en självklarhet i ett seriöst system. Det är också är en rättvisefråga gentemot alla de företag och företagare som varje dag gör rätt för sig.

Vi måste dock även möta en ny verklighet. Brottsligheten har blivit mer avancerad – mer systematisk och mer datadriven – vilket gör att det offentliga inte kan arbeta med gårdagens verktyg. Därför vill vi se en utökad användning av AI och ny teknik i arbetet mot just välfärdsbrott. AI är nämligen bra på att analysera mönster i enorma datamängder och identifiera avvikelser – och upptäcka fusk som annars aldrig hade synliggjorts. Tekniken och kunskapen finns; det som saknas i dag är förutsättningarna att göra detta i större skala.

Fru talman! Offentlig upphandling handlar såklart inte bara om att stoppa det som är fel utan också om att göra mer av det som är rätt. Här finns en enorm potential. Genom upphandling kan vi driva innovation, stärka svensk konkurrenskraft och bidra till klimatomställningen. Men då måste vi också börja se upphandling som ett strategiskt verktyg och inte bara som en administrativ process.

I dag ser vi att det finns brister i styrning, uppföljning och uppsättande av mål. Vi ser att man inte fullt ut följer upp de avtal som har ingåtts. Vi ser att direktupphandlingar ökar och att konkurrensen minskar, och vi ser att kontrollen brister. Där måste vi som samhälle kunna göra bättre ifrån oss.

Samtidigt vill vi se till att skydda arbetsvillkoren vid upphandling. För oss socialdemokrater är det nämligen självklart att skattepengar aldrig ska bidra till lönedumpning. Därför ska villkor i nivå med kollektivavtal lika självklart gälla vid offentlig upphandling. Det handlar om ordning och reda, det handlar om rättvisa och det handlar om att stå upp för den svenska modellen.

Fru talman! Vi lever faktiskt också i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge, och det innebär att upphandlingssystemen måste anpassas. Leverantörer som kan utgöra en säkerhetsrisk ska inte kunna delta i offentliga upphandlingar. Här behövs det skarpare regler, och framför allt behövs det snabbare beslut. Att utreda på det här området är viktigt, men att agera är faktiskt helt avgörande.

Låt mig också säga något om bostadsbyggande i det här sammanhanget. Sverige befinner sig i en situation där bostadsbyggandet har bromsat in kraftigt. Samtidigt har allmännyttiga bostadsföretag högre kostnader än privata aktörer, bland annat på grund av lagen om offentlig upphandling. Det innebär längre byggtider, dyrare projekt och i slutändan färre bostäder.

Det här är ett systemfel. Om vi vill få fram fler hyresrätter som vanligt folk har råd med måste vi våga förändra regelverket. Därför vill Socialdemokraterna att lagen om offentlig upphandling inte ska tillämpas för allmännyttiga bostadsföretag.

Fru talman! Dagens debatt om upphandling handlar i grunden om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där skattemedel används ansvarsfullt, där seriösa företag konkurrerar på lika villkor och där arbetstagare har trygga och sjysta villkor, eller vill vi ha ett samhälle där fusk, kriminalitet och kortsiktighet tillåts breda ut sig i det offentliga systemet?

För oss socialdemokrater är svaret enkelt. Vi vill återta kontrollen. Vi vill stoppa fusket. Vi vill stärka kontrollen och rättvisan i systemet. Vi vill använda offentlig upphandling som ett verktyg för att bygga Sverige starkare. För det behövs en ny riktning för Sverige.

Jag står självklart bakom samtliga förslag som vi har framfört i våra reservationer, men för att vinna lite tid vid voteringen yrkar jag bifall endast till reservation 8, som gäller begränsning av antalet underleverantörer.

Fru talman! Det jag och Socialdemokraterna vill framföra är precis tvärtemot det som ledamoten påstår att vi vill.

De här 200 miljonerna borde aldrig ha slösats bort över huvud taget. Det handlar inte om att man skulle ha lagt mer pengar på det här. Det handlar om att man borde ha satt stopp för det långt tidigare.

Och fortfarande har vi inte fått någon förklaring från SD-regeringen till varför man gjorde det här stoppet. Men det går att konstatera att minst 200 miljoner kronor är bortkastade därför att man hade en bild av och en ideologiskt driven uppfattning om att det här skulle genomföras i stället för att ta in de varningssignaler som kom från myndigheterna och i stället för att se på möjligheterna att utveckla Utbetalningsmyndigheten på ett annat sätt. Därför har den här regeringen nu slösat bort 200 miljoner kronor som definitivt hade kunnat användas på ett bättre sätt – inte minst för att gå på de gängkriminella och den ekonomiska brottsligheten.

Jag tycker också att det är tråkigt att Moderaterna inte ser behovet av att ge ett mycket tydligare och spetsigare uppdrag till Utbetalningsmyndigheten som går ut på att punktmarkera de gängkriminella och gå på dem när de smiter från skatter eller för den delen utnyttjar vår gemensamma välfärd och de pengar som vi gemensamt lägger in där och som nu går till att göda den kriminella ekonomin. Där borde Moderaterna och den här regeringen lägga sitt fokus i stället för att bränna 200 miljoner kronor på ett transaktionskonto som alla varnade för innan man gick vidare med det.

Fru talman! Jag uppfattade egentligen inte någon fråga från ledamoten utan tolkar ledamotens inlägg som ett försvarstal för regeringen – ett försvarstal för att man har slösat bort 200 miljoner skattekronor. Det är 200 miljoner kronor som kunde ha använts till så mycket annat och till så mycket mer.

Frågan om Utbetalningsmyndighetens skrotande av transaktionskontot är inget som har uppstått det senaste året, de senaste två åren eller ens de senaste tre åren. Faktum är att flera myndigheter varnade för detta redan i samband med att myndigheten skulle upprättas. I samband med att organisationskommittén genomförde sitt jobb framförde flera myndigheter att man inte borde gå vidare med ett transaktionskonto.

Ändå valde den här regeringen och dess samarbetsparti att skriva in detta i sin överenskommelse, i Tidöavtalet. Man valde att driva igenom en förändring som flera myndigheter och en organisationskommitté tidigt varit emot och fortsatte att motsätta sig. Ändå lät man det gå så långt att man slösade bort 200 miljoner kronor.

Eftersom ledamoten inte hade en fråga till mig passar jag på att ställa en fråga till ledamoten. Om vi delar uppfattningen att det är viktigt med en utbetalningsmyndighet, delar då ledamoten uppfattningen att myndigheten borde ges ett mycket spetsigare uppdrag att punktmarkera de gängkriminella för att komma åt deras ekonomiska resurser?

Fru talman! Jag tycker att vi debatterar alldeles för lite förvaltningspolitik, även i den här kammaren. Det är ganska märkligt egentligen, för förvaltningspolitik handlar ju om något så grundläggande som hur staten fungerar i praktiken. Det handlar om hur våra myndigheter ska utföra sina uppdrag, hur regeringen styr staten och hur vi ser till att våra gemensamma resurser används på ett klokt sätt.

Det finns tydliga mål för den statliga förvaltningen. Den ska vara effektiv, rättssäker och tillgänglig. Ytterst handlar det om förtroende: När människor i Sverige betalar skatt ska de veta att pengarna används på rätt sätt – att varje skattekrona går till välfärden och till att lösa de problem som finns i samhället.

I grunden blir alltså detta en fråga om tillit till staten. Men just därför blir det också allvarligt när staten inte lever upp till förväntningarna.

Fru talman! Under hösten 2025 beslutade SD-regeringen att stoppa Utbetalningsmyndighetens arbete med ett system för transaktionskonton, det vill säga att man skulle sköta utbetalningarna åt andra myndigheter. Det arbetet har enligt myndigheten själv kostat 200 miljoner kronor – 200 miljoner skattekronor. Det är pengar som nu i praktiken riskerar att vara bortkastade.

Det mest anmärkningsvärda i detta är att det var SD-regeringen själv som gav uppdraget till myndigheten från början. Samtidigt fanns det redan i det budgetunderlag som regeringen fick inför 2023 varningar om riskerna med ett sådant här system. Men SD-regeringen valde ändå att gå vidare, och två år senare rev man upp sitt eget beslut.

När staten först beställde ett system och sedan stoppade efter att 200 miljoner redan lagts ned är det svårt att kalla det något annat än bristande styrning – eller mer rakt på sak: ett väldigt dyrt misstag. Det minsta man då kan begära är att regeringen tydligt kan förklara varför. Men än så länge har vi inte fått något sådant svar.

Regeringen hänvisar till nya säkerhetsuppgifter. Men samtidigt visar medieuppgifter att samma farhågor lyftes redan 2022. När 200 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar har förbrukats måste regeringen ändå kunna redogöra för vad som har hänt.

Följden av det här misslyckandet är också att Utbetalningsmyndigheten nu får ett mer begränsat uppdrag. Trots flera möjligheter, både i finansutskottet och i interpellationsdebatter, har SD-regeringen inte heller kunnat lämna något som helst vettigt svar på varför man gett detta nya begränsade uppdrag till Utbetalningsmyndigheten.

Fru talman! Samtidigt är en sak helt klar: Kampen mot den ekonomiska brottsligheten måste fortsätta, och den måste skärpas. Nyligen presenterade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi en rapport med nya och mycket alarmerande siffror. Den kriminella ekonomin i Sverige uppskattas nu omsätta 352 miljarder kronor.

Vinsterna från den här verksamheten beräknas till 185 miljarder kronor. Det här är långt mer än de tidigare uppskattningar på runt 100 miljarder som har redovisats. Det här är pengar som i många fall tas från våra gemensamma system – från välfärden, från trygghetssystemen och från staten. Det är pengar som borde gå till skola, sjukvård och äldreomsorg men i stället hamnar i kriminella nätverk.

Mot den bakgrunden är det bra att Utbetalningsmyndigheten nu finns på plats. Det var den socialdemokratiska regeringen som tog initiativ till myndigheten och den nuvarande regeringen som fullföljde arbetet.

Sedan 2024 är Utbetalningsmyndigheten i drift. Den har redan visat resultat. Återkrav på över 100 miljoner kronor har gjorts. Detta visar att kompetensen finns och att samordningen mellan myndigheter kan göra verklig skillnad.

Just därför är regeringens ryckiga styrning så beklaglig. När man först driver fram ett system och sedan stoppar det efter att 200 miljoner har spenderats sänder det helt fel signaler.

Fru talman! Nu säger regeringen att Utbetalningsmyndighetens uppdrag ska renodlas till att upptäcka och stoppa felaktiga utbetalningar. Det är viktigt. Men frågan är: Räcker det?

Vi socialdemokrater menar att myndigheten bör få ett tydligare uppdrag i kampen mot den kriminella ekonomin. Vi vill ge myndigheten ett verktyg för att punktmarkera de gängkriminella. Genom att kartlägga och följa pengaflöden kan man faktiskt se till att strypa finansieringen av kriminella verksamheter.

Det är inte bara Socialdemokraterna som säger detta. Utbetalningsmyndigheten själv efterfrågar ett sådant uppdrag. Det stöds av både Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att effektiv statlig förvaltning i grunden handlar om tre saker: ansvar, tydlig styrning och respekt för skattebetalarnas pengar. När 200 miljoner kronor riskerar att ha slösats bort är det rimligt att kräva svar. När den kriminella ekonomin växer måste staten använda alla verktyg som finns för att stoppa den. Det är just den riktning som vi socialdemokrater vill se. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Herr talman! Jag tycker att finansministern senaste inlägg var väldigt talande för den här regeringens ekonomiska politik. Man pratar gärna om historien. Man tycker alltid att det är någon annans fel när regeringens ekonomiska politik inte fungerar. När det var som tuffast de senaste två åren hade man heller inget som helst intresse av att stötta de hushåll som hade det allra tuffast.

Herr talman! Regeringen saknar uppenbarligen helt förmåga att förstå utvecklingen i svensk ekonomi. Häromdagen tvingades finansministern återigen erkänna att hon hade missbedömt tillväxten i Sverige. Under hela mandatperioden har regeringen bedrivit en bakvänd konjunkturpolitik. Man har bränt alla pengar, och trots detta är det vanligt folk som hela tiden får stå tillbaka. Vi har massarbetslöshet, och nu erkänner finansministern ännu en gång att hon som sagt har missbedömt den svenska tillväxten.

Vi socialdemokrater har tidigare krävt att regeringen tar fram en skyddsplan för svensk ekonomi. I stället säger finansministern – en aning slappt, måste jag säga – att ekonomin är Trumpsäkrad. Varenda svensk vet ju att den inte är det. Sverige är starkt beroende av det som händer i vår omvärld.

Regeringen säger att ekonomin snart vänder, samtidigt som arbetslösheten är hög, konkurserna ökar och tillväxten är svag. Då räcker det inte att bara gå omkring och hoppas och sedan skylla på att det är någon annans fel att det inte går som man har tänkt.

En regering som på riktigt tar ansvar i en orolig tid, herr talman, planerar för det värsta och hoppas på det bästa. Den här regeringen gör precis tvärtom. Sverige behöver helt klart en ny riktning.

Herr talman! Det är ganska talande att finansministern både börjar och avslutar sitt inlägg med att attackera socialdemokratisk politik i stället för att prata om sin egen regering.

Jag förstår det, för kritiken från Finanspolitiska rådet är besvärande på så många sätt. Inte minst måste det vara särskilt besvärande för en moderat finansminister att få den här kritiken.

Låt mig vara tydlig. Det här handlar inte om att vi är oense om stödet till Ukraina eller att vi för den delen är oense om stödet till försvaret.

Det är inte heller så att Finanspolitiska rådet bara riktar kritik mot detta, utan en stor del av kritiken handlar om att den här regeringen har gjort en annan prioritering. Det handlar om att regeringen har valt att prioritera att sänka skatterna, inte minst för dem som har de allra högsta inkomsterna, i stället för att använda det utrymmet till att göra prioriteringar av annat slag, exempelvis att fullt ut finansiera försvarssatsningarna.

Kritiken stannar inte bara vid detta, utan den handlar också om jobbskatteavdraget, som den här SD-regeringen alltid är så stolt över. Rådet säger att det har minimal, om ens någon, effekt på exempelvis sysselsättningen.

Det leder över till den del av rådets kritik som handlar om att regeringen inte ens kan visa på vilka effekter den förda politiken får på svensk bnp. Det är det som är själva kärnan i kritiken: prioriteringen, och att politiken inte får de effekter som regeringen påstår att den ska få.

Herr talman! Det är tre saker i svensk ekonomi som tydligt sticker ut. Först och främst handlar det om massarbetslöshet. Sverige har en av de högsta nivåerna av arbetslöshet i Europa. Tillväxten har de senaste åren varit historiskt svag. Svensk ekonomi har utvecklats sämre än ekonomin i många jämförbara länder, långt under den potential som finns. Det är rekord i antal konkurser.

Samtidigt har finansministern länge sagt att vändningen är nära. Men människor som förlorar jobbet eller företag som tvingas stänga sin verksamhet har inte sett den här vändningen.

I det läget blir regeringens prioriteringar helt avgörande och i det här fallet också väldigt avslöjande. SD-regeringen har ju valt att prioritera stora skattesänkningar för dem med högst inkomster. Samtidigt har man kraftigt försämrat akassan, gjort medicinen dyrare, vägrat betala ut elstöd trots skyhöga elräkningar och skurit ned i välfärden – bara för att nämna några saker, herr talman.

Vi socialdemokrater har valt en annan väg. I vårt socialdemokratiska budgetförslag föreslår vi bland annat bättre ekonomiska villkor för barnfamiljer, exempelvis genom höjt barnbidrag, avskaffat karensavdrag, investeringar i jobb och utbildning, stärkta resurser till välfärden och investeringar i infrastruktur och klimatomställning.

Herr talman! Nio av tio svenskar skulle få mer i plånboken med Socialdemokraternas politik än med SD-regeringens politik. Det är faktiskt en helt annan riktning. Det om något är en politik för jobb, tillväxt och ekonomisk trygghet.

Herr talman! Jag tycker att det är sorgligt att höra hur en moderat finansminister så lättvindigt viftar bort min fråga i interpellationen och därmed faktiskt också Finanspolitiska rådets kritik.

Finanspolitiska rådet är regeringens egen expertmyndighet, och dess uppdrag är att granska regeringens ekonomiska politik och att värna det finanspolitiska ramverket. I årets rapport, som handlar om statens budget för 2026, riktar rådet den skarpaste kritik det någonsin har riktat mot någon regering – alltså någonsin!

Finanspolitiska rådet pekar bland annat på att budgeten riskerar att leda till det största underskottet på 30 år, bortsett från pandemiåret, med minus 167 miljarder kronor. Regeringen motiverar budgeten med konjunkturskäl, men enligt rådet redovisar man inte vilka effekter åtgärderna faktiskt får på den svenska ekonomin.

Regeringen genomför också stora skattesänkningar, medan ökande försvarsutgifter enligt rådet inte finansieras fullt ut. Regeringen lånar alltså till skattesänkningar för höginkomsttagare. Rådet varnar även för att regeringens politik riskerar att öka klyftorna och bidra till ökande barnfattigdom.

När finansministern för några veckor sedan kommenterade kritiken sa hon att hon är stolt över den ekonomiska politik som den här SDregeringen för. Precis som i svaret på min interpellation lyser all form av ödmjukhet eller självrannsakan helt och hållet med sin frånvaro.

Det här kommer från en finansminister som många gånger under den här mandatperioden har sagt att vändningen i ekonomin är nära. Av respekt för finansministern – jag vill inte genera henne – låter jag bli att redovisa antalet gånger hon faktiskt har sagt detta.

Alldeles nyligen, herr talman, sa också finansministern att svensk ekonomi är Trumpsäkrad – väldigt kaxigt, måste jag säga! Och sedan, i förrgår, justerades prognosen för svensk bnp återigen ned av finansministern. Det är en prognos som enligt ekonomiska bedömare snart behöver kastas i papperskorgen.

Herr talman! Nu när prognoserna ständigt får justeras nedåt och regeringens egen expertmyndighet riktar sin skarpaste kritik någonsin är jag nyfiken på om finansministern ändå fortfarande är nöjd med och stolt över sin ekonomiska politik.

Fru talman! Med all respekt: Jag trodde faktiskt inte att ledamoten var så verklighetsfrånvänd som ledamoten nu ger intryck av att vara här i riksdagens talarstol.

Har inte riksdagsledamoten tagit del av de senaste årens rapporter, som tydligt visar att det finns familjer med barn som faktiskt får gå och lägga sig hungriga?

Har inte ledamoten tagit del av de rapporter som säger att barnfamiljer får avstå från att köpa vinterkläder till sina barn därför att de inte har råd med det?

I ett land som Sverige ska det inte behöva vara på det här sättet. Det är därför vi socialdemokrater under de senaste åren har bedrivit politik och lagt fram förslag som handlar om att stötta utsatta hushåll i Sverige. Bland annat hade vi gärna sett till att de fått höjda barnbidrag. Vi hade också sett till att trycka ned arbetslösheten med vår politik för att människor ska ha jobb att gå till och faktiskt kunna försörja sig på sin inkomst. Med socialdemokratisk politik och med den senaste budget som vi lade fram här i riksdagen, som Jan Ericson med flera röstade mot, hade nio av tio svenskar fått mer i plånboken än med SD-regeringens politik. Det hade gjort skillnad för vanligt folk i vardagen.

Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt någon fråga från ledamoten Jan Ericson, men jag förstår att han väljer att ta replik på mitt anförande. Jan Ericson vill ju inte prata om Riksrevisionens rapport, för Riksrevisionens rapport är en total sågning av regeringens politik på det här området.

För att kontrastera mot den bild som Jan Ericson försöker måla upp kan vi bara konstatera att barnfattigdomen, precis som jag sa i mitt anförande, ökar kraftigt. Fattigdomen i Sverige totalt har fördubblats de senaste åren.

Den här regeringen ser till att sänka skatten för dem som har det allra bäst. Den här SD-regeringen har inte valt att höja barnbidraget under en tid när hushållen är hårt pressade. Den här SD-regeringen har sett till att mediciner blir dyrare. Den här SD-regeringen har valt att inte satsa på välfärden. Och den här regeringen fick så sent som för några veckor sedan den värsta kritik någon regering någonsin har fått av Finanspolitiska rådet därför att man väljer att vidta åtgärder trots att man inte kan visa vilka resultat de ger.

Min fråga till dig, Jan Ericson, är därför: Vad är din bild av Riksrevisionens rapport, som är det vi diskuterar i den här debatten, och av den massiva kritiken mot genomförandet av Agenda 2030-målen, som vi faktiskt har varit överens om tidigare här i Sveriges riksdags kammare?

Herr talman! För drygt tio år sedan antog FN:s medlemsländer Agenda 2030. Det är en handlingsplan för omställning till ett hållbart samhälle för människor, planet och välstånd. Agenda 2030 innehåller 17 globala mål och ett tydligt löfte om social, ekonomisk och miljömässigt hållbar utveckling. Ingen ska lämnas utanför. Det är ett löfte som borde väga tungt i varje seriös regering.

Det vi debatterar i dag är hur det går för Sveriges regering när det gäller att leva upp till åtagandet. Betyget kan inte bli annat än underkänt, och det är ändå snällt uttryckt. Vi ser det i styrningen. Vi ser det i uppföljningen. Vi ser det i organiseringen.

Riksrevisionen är mycket tydlig i den granskningsrapport som vi nu debatterar tillsammans med regeringens svar på den: Regeringen har inte pekat ut en tydlig riktning, regeringen har inte styrt aktörer så att de får förutsättningar att bidra och regeringen har heller inte organiserat en samlad uppföljning av hur det går med Agenda 2030 i Sverige. Den övergripande slutsatsen från Riksrevisionen är helt enkelt att statens arbete med agendan inte har varit effektivt.

Herr talman! Regeringens totala kapitulation när det gäller utvecklingspolitiken berör alla de 17 målen i Agenda 2030, men under den här stunden tänker jag ägna mig åt några få av dem.

Jag börjar med de mål som rör miljö- och klimatarbetet. Där har regeringen fullt medvetet valt att bedriva en ineffektiv och otillräcklig politik. Klimatutsläppen ökar i Sverige, och vi tillhör bottenligan i EU när det gäller förändringar av utsläppen.

SD-regeringens egen budgetproposition för 2026 visar dessutom att Sverige nu ser ut att missa alla klimatmål, såväl i EU som nationellt. Det riskerar att leda till dyra böter och försämra Sveriges trovärdighet internationellt. I det läget valde regeringen att aktivt skjuta klimatpolitiken framför sig genom att i ett väldigt sent skede tillsätta den så kallade Styrmedelsutredningen, som först i maj i år ska lämna ett förslag. Det gör att en hel mandatperiod gått förlorad, och det innebär en skuld av utsläpp som blir dyrare att betala i framtiden.

Herr talman! Agenda 2030 handlar också om jämlikhet. Människor ska kunna leva trygga liv, med utbildning, vård och omsorg efter behov, inte efter plånbok eller postnummer. När kommuner och regioner får svaga förutsättningar att bedriva det slår det direkt mot välfärden – och hårdast mot dem som redan har minst marginaler.

I skolan ser vi ökande segregation och ojämlikhet. Inom vården är personalen pressad och köerna olagligt långa. Äldreomsorgen präglas av tuffa arbetsvillkor och oro bland äldre och anhöriga. En alldeles särskild skamfläck är barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnens barnfattigdomsrapport för 2025 beskriver en helt ny verklighet i det här landet: 276 000 barn bedöms leva i fattigdom i Sverige i dag.

När barnfattigdomen ökar, när välfärdens skyddsnät tunnas ut och när politiken gynnar dem som redan har mest bryter man mot själva kärnan i Agenda 2030: att minska ojämlikheter och se till att ingen lämnas utanför.

Herr talman! Det jag pratar om här och den kritik Riksrevisionen lyfter fram i sin mycket kritiska rapport handlar inte bara om teknikaliteter, utan det handlar om politik. När regeringen nu har valt att ta bort styrning och uppföljning upphör Agenda 2030 att vara en kompass och reduceras till en broschyr.

Kraven på myndigheter att återrapportera om sitt Agenda 2030-arbete har successivt plockats bort i regleringsbreven. Nedprioriteringen av uppföljning har med rätta fått kritik. Men regeringen har inte stannat där, utan den har också avvecklat centrala funktioner och skurit ned ambitionen i praktiken. Det är en kursändring som märks och som kommer att kosta.

Agenda 2030 kräver ett politiskt ledarskap som håller ihop Sverige, inte en regering som tittar åt andra hållet och hoppas att någon annan ska lösa frågorna. I det läget tappar Sverige både fart och trovärdighet.

Herr talman! Sverige har under en längre tid haft en framträdande roll i arbetet för hållbar utveckling, både nationellt och internationellt. Denna position riskerar nu att gå förlorad, om den inte redan har gjort det. Den nuvarande SD-regeringen har steg för steg monterat ned de strukturer som tidigare byggts upp för att säkerställa måluppfyllelsen i Agenda 2030. Regeringen har helt sonika lagt ned Agenda 2030-kansliet.

Myndigheterna måste inte längre rapportera om sitt arbete med Agenda 2030, och budgeten för uppföljning har minskats drastiskt. Det kommer att bidra till att Sveriges möjligheter att nå målen minskar.

Det här är inte något som har hänt under det senaste halvåret eller året, utan det har varit en kontinuerlig prioritering och en neddragning från regeringen under lång tid. Nu finns i praktiken inget nationellt Agenda 2030-arbete kvar. Just därför yrkar jag bifall till vår socialdemokratiska reservation. Det går faktiskt att välja en annan väg, om man vill.

Till sist, herr talman: Agenda 2030 kräver ett samordnat agerande där bland annat klimat, välfärd, ekonomi, industri, utbildning och bistånd drar åt samma håll. Men SD-regeringen har i stället gjort det motsatta. Man har försvagat samordningen, urholkat styrningen och gjort uppföljningen mindre skarp. Det är precis sådant som Riksrevisionen varnar för.

Sverige borde vara ett land som leder, inte ett land som regerar bort sin trovärdighet. Vi kräver att regeringen återupprättar ett seriöst Agenda 2030-arbete, med tydlig styrning, krav på uppföljning, samordning och politiska åtgärder som håller ihop klimatpolitiken och jämlikhetspolitiken. På så sätt kan vi få ett bättre Sverige och en bättre värld. På så sätt kan vi också få det löfte som vi har gett varandra inom ramen för Agenda 2030 att betyda något. Ingen ska lämnas utanför.

Herr talman! Energiminister Ebba Busch har fått flera frågor om elstödet under frågestunden. Det är tydligen en känslig fråga för ministern med tanke på att hon ägnar en stor del av sin tid till att prata om andra partiers politik i stället för att ta ansvar för sin egen regerings politik på det här området.

Många har här och nu haft svårt att betala sin elräkning eller inte vetat hur de ska kunna göra det, men än så länge har regeringen inte gett något besked om utbetalning av elstöd. Man hänvisar till att nivån för när stödet kan tänkas betalas ut inte har nåtts. Men nu gör faktiskt även situationen i Iran att energipriserna riskerar att höjas och vara väldigt höga under lång tid. Det handlar inte bara om att det är vinter och kallt. Är energiministern beredd att ompröva nivån för när stödet kan betalas ut?

Herr talman! Den här frågestunden har nu pågått i lite över en timme, och flera av mina kollegor har ställt frågor till statsrådet Edholm om vinstförbud i skolan.

Hittills har statsrådet inte kunnat svara rakt och tydligt på den frågan, utan vi har fått höra om massor av andra saker – och vi har fått en hänvisning till Liberalernas hemsida för att få veta något mer om liberal politik.

Dessutom påstår statsrådet Edholm att Socialdemokraterna inte har gjort någonting för att stoppa marknadsskolan. Inget kunde vara mer fel. Socialdemokraternas regering lade ju fram ett förslag här i kammaren, som Liberalerna röstade mot.

Jag ger statsrådet Edholm ytterligare en chans att svara på den här frågan: Är statsrådet beredd att driva i regeringen att man ska sätta stopp för vinsterna i svensk skola, ja eller nej?

Herr talman! Om den här regeringen nu inte vill bygga ut den högre utbildningen runt om i landet behöver man väl ändå inte gå till den andra ytterligheten och skära ned på högre utbildning runt om i hela landet. Det är exakt det som nu sker när regeringen konsekvent skär ned anslagen till forskning och undervisning på de mindre universiteten och på högskolorna runt om i landet.

Till alla som lyssnar på debatten: Gå gärna in och kolla på söktrycket till universitet och högskolor! Det har aldrig varit så högt som det är nu. Det är alltså inte så att det finns en massa platser över som ingen vill ha, utan tvärtom: Det är väldigt många som i dag inte kommer in på den utbildning de skulle vilja gå för att kunna läsa det de vill och kanske också behöver beroende på var de befinner sig i livet och hur arbetsmarknaden ser ut.

I det läget väljer regeringen att konsekvent skära ned på högskolor och mindre universitet. Det är en politik som går helt emot det Sverige som land borde göra, det vill säga investera i utbildning för att på så sätt kunna vara konkurrenskraftigt för framtiden.

Herr talman! Vi behöver se till att den högre utbildningen klarar de utmaningar vi står inför framöver, och då gäller det att göra det med rättvisa villkor för universiteten. Det måste ges fler möjligheter till studier och forskning, och vi måste skicka en signal om att vi vill ha ett samhälle som ser kunskap som en investering både i Sverige som land och, framför allt, i människor.

(Applåder)