Johan Forssell

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig på vilket sätt jag ska arbeta för att garantera att barns rättigheter tas till vara i svenskt bistånd och verka för att flickors rättigheter garanteras i biståndet utan en feministisk utrikespolitik samt om regeringen gjort någon konsekvensanalys utifrån barnkonventionen av den nya reformagendan för biståndet.

Regeringens reformagenda Bistånd för en ny era - Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt visar tydligt att regeringen lyfter fram barn och barnets fri- och rättigheter. Precis som Lotta Johnsson Fornarve skriver uppmärksammar regeringen i reformagendan att barn ofta är de som är allra mest utsatta och drabbas värst av fattigdom, krig, klimatförändringar och katastrofer. Att hitta synergier mellan bistånd och handel är i regeringens reformagenda centralt för att långsiktigt motverka fattigdom bland barn. Det är också genom investeringar i den yngre generationen som biståndet kan hjälpa till att lägga grunden till en mer långsiktig positiv förändring av välståndsnivån i fattiga länder.

Det är felaktigt att regeringens sänkning av biståndet skulle innebära försämrade förutsättningar att tillgodose barnets fri- och rättigheter och behov i världen. Ökad biståndseffektivitet bidrar till att fler barn kan nås av resurser och att färre resurser går till fel aktörer eller korruption. Svensk biståndspolitik är fortsatt generös. Med en biståndsbudget för 2023-2026 om 56 miljarder kronor per år och ett tak för migrationsavräkningar - högst 8 procent av biståndsbudgeten - har regeringen skapat bättre förutsättningar att kunna planera en förutsägbar och effektiv verksamhet.

I reformagendan klargörs att regeringen intensifierar sitt arbete mot skadliga sedvänjor som könsstympning och tvångssterilisering som riskerar att drabba flickor. Det är en viktig del av regeringens arbete för att kvinnor och flickor ska vara fria att själva bestämma över sina liv och kroppar.

Att biståndet även ska värna svenska intressen som anges i reformagendan står inte på något sätt i motsättning till att värna barnets fri- och rättigheter. Tvärtom är det ett svenskt kärnintresse att bidra till barnets fri- och rättigheter globalt.

Regeringens betydande insatser för att säkra ukrainsk spannmålsexport bidrar till att motverka akut hunger i regioner där barn riskerar svält, till exempel i Jemen. Regeringens vinterpaket till Ukraina omfattade bland annat 100 miljoner kronor till Ukrainas spannmålsexport via FN:s livsmedelsprogram inom ramen för initiativet Grain from Ukraine.

Regeringen har också bidragit med 75 miljoner kronor till Unescos krisfond, som bland annat stöder renovering och återuppbyggnad av skadade och förstörda förskolor och skolor i Ukraina.

Förutom Sveriges stora och bibehållna kärnstöd till Unicef tillförde regeringen medel under 2023 för insatser efter jordbävningarna i Turkiet och för humanitära insatser för barn i Gaza.

Sveriges barnrättspolitik grundar sig bland annat på de åtaganden som Sverige har gjort genom att ratificera barnkonventionen. Barnrättspolitiken är sektorsövergripande, vilket innebär att barnets fri- och rättigheter och intressen ska genomsyra all politik och alla verksamheter som rör barn.

Vad gäller den feministiska utrikespolitiken är regeringens uppfattning att användningen av begreppet feministisk utrikespolitik har lett till att etiketten skymt innehållet i politiken. Engagemang för jämställdheten ska ge konkreta resultat och fokusera på innehåll, inte etikettering.

Fru talman! Låt mig ånyo påpeka två saker i denna debatt.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen minskade alltså kraftigt Sveriges bistånd till Kambodja. Det var kraftiga besparingar, och jag föreställer mig att detta skedde efter att man gjort ungefär samma överväganden som den nuvarande regeringen har gjort. Vi är inte oense på den punkten.

Det andra jag vill påpeka är att det alltså inte är så att interpellanten egentligen har mer pengar att fördela på bistånd än vad regeringen har. Trots all kritik och trots alla debatter är vi överens om att man ska lämna enprocentsmålet för biståndsbudgeten. Det blir alltså lite av charader i detta.

Skillnaden gäller kanske mer frågan om kvalitet och effektivitet. Gynnas biståndet av att det verkar i så många miljöer och i så många länder som möjligt, med de svårigheter det för med sig i form av att kontrollera biståndet och uppnå resultat? Biståndet ska inte gå till aktörer som vill andra människor illa, och det ska inte gå till aktörer som inte är intresserade av att exempelvis bekämpa korruption. Gynnas verkligen transparensen i svenskt bistånd - som ju de senaste åren, under en annan regering, har sjunkit som en sten - av att det verkar i så många länder som möjligt? Jag tror inte det.

I stället inför vi nu nya principer om kvalitet, effektivitet och transparens. Det innebär att vi flyttar resurser. Det innebär inte att de försvinner, utan de kommer att kunna verka i andra länder och stötta andra demokratikämpar och andra aktörer som vill lyfta människor ur fattigdom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår att förändring gör ont. Är elva månader lång eller kort tid? Jag tror att det är längre tid än vad aktörerna fick när den tidigare S-regeringen införde sina limiter, så allt är ju relativt i den delen. Men jag vill ånyo påpeka att svenskt bistånd via inte mindre än tre olika strategier kommer att kunna fortsätta verka till exempel i Kambodja.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag ska svara på ett antal frågor som jag har fått. Kommer Kambodja att kunna få bistånd i den regionala strategin? Det handlar om myndighetsutövning. Det vore därför fel av mig att lägga mig i det. Det tror jag att interpellanten och de övriga debattörerna är medvetna om. Men vi har en regional strategi för Asien, och Kambodja ligger i Asien. Så det finns åtminstone goda förutsättningar för det. Men det är alltid en bedömning om var behoven är störst och var möjligheterna att nå resultat finns. Jag får väldigt sällan frågor om just det - däremot väldigt mycket om behoven - alltså var möjligheterna är bäst för vi ska kunna göra skillnad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller just Kambodja kan man konstatera att flera andra länder också har valt att avsluta sitt samarbete. Till exempel gjorde Danmark det redan för drygt tio år sedan. EU-kommissionen har haft långtgående förhandlingar mer på handelsområdet men inte kommit vidare därför att det inte har funnits något intresse hos den kambodjanska regeringen att till exempel ta itu med de stora korruptionsproblem som plågar landet.

När man fattar denna typ av beslut får man helt enkelt göra en samlad bedömning av vilka resurser man har, deras geografiska spridning och var möjligheterna att nå resultat är bäst.

Jag föreställer mig att vi har gjort ungefär samma typ av analys som den tidigare socialdemokratiska regeringen gjorde när den införde limiter som innebar kraftiga besparingar av Sveriges bistånd till Kambodja. Då var det en socialdemokratisk biståndsminister som genomförde dessa besparingar. Jag hörde inte så stora protester från interpellanterna på den tiden eller från det socialdemokratiska partiet.

Det är ju så att pengarna tyvärr inte räcker till allt. Man kan inte vara överallt. Det finns en återkommande bild att det på något mirakulöst sätt skulle lösa alla problem och bli mycket mer effektivt om vi bara smetade ut biståndet på så många länder som möjligt. Men jag tror inte det, fru talman, utan jag tror snarare att det är bättre att kraftsamla, fokusera och addera ett mervärde - att jobba långsiktigt i områden där vi kan leverera riktigt goda resultat.

Detta bygger dock såklart på att det land som tar emot bistånd är intresserat av att arbeta med oss. Det är klart att det är en ny princip som vi nu inför i den svenska biståndspolitiken - att bistånd inte är något vi bara ger, närmast kravlöst, utan att vi också vill att mottagarländerna ska vara intresserade av att arbeta tillsammans med Sverige enligt våra prioriteringar. Det handlar om att bekämpa korruption, ta tag i problem kopplade till rättsstat och att slå in på en väg mot entreprenörskap och företagande så att länderna inte längre ska vara beroende av bistånd. Den viljan ser tyvärr olika ut i olika länder.

Jag vill påpeka en sak för interpellanterna som jag även gjorde gällande i den förra debatten, nämligen att det är lätt att kritisera beslut men att politik inte bara är att vilja utan också att välja. Det kanske hade varit mer klädsamt om interpellanternas parti i sitt eget budgetförslag hade redovisat stora satsningar på biståndet, men där ekar det ju tomt.

Vi är i grund och botten överens om detta. Vi är i grund och botten överens om att lämna enprocentsmålet i biståndet; det syns ju inget spår av ett sådant mål i Socialdemokraternas skuggbudget. Trots alla ord, trots alla interpellationsdebatter och trots all kritik är vi ju överens om grunddragen i detta, och jag tycker att det är rätt bra att det finns en sådan samsyn över blockgränserna, fru talman.

Vi har nu levererat vår reformagenda, och jag sticker inte under stol med att den innebär en del svåra förändringar. Jag har förståelse för det. Jag tycker ändå att elva månader är en lång tid i sammanhanget. Jag vill också påpeka att man även i en regional strategi, i en demokratistrategi och i en civilsamhällesstrategi fortfarande kommer att kunna verka globalt - till exempel i Kambodja.

Fru talman! Jag tror inte att vi är oense om bedömningen av läget i Kambodja, för det är bekymmersamt. Under CCP, som är arvtagaren till det gamla kommunistpartiet i Kambodja, har landet i praktiken utvecklats till någon form av auktoritärt styrd enpartistat. Det finns naturligtvis många problem med detta.

Vi diskuterade civilsamhället alldeles nyss, och dess möjlighet att verka i landet har urholkats systematiskt de senaste åren. Man vänder sig mot oppositionella, och även det största oppositionspartiet förhindrades att delta i parlamentsvalet i somras. Det är en djupt sorglig utveckling för ett land som förvisso ligger långt borta men som trots detta kan vara betydelsefullt. Vi vill se mer demokrati, och vi vill se mer frihet, inte mindre.

Men det är också så att vi ställer om biståndspolitiken och inför nya krav på kvalitet och effektivitet. Svenskt bistånd är generöst. Vi är ett av fem länder som når upp till FN:s mål om 0,7 procent, men biståndet är inte oändligt.

Ibland finns det någon form av bild i biståndsdebatten av att biståndet skulle bli mer effektivt bara för att det sprids ut på väldigt många länder. Då vore ju min uppgift väldigt enkel. Då skulle vi helt enkelt bara kunna minska biståndet till alla länder som vi ger bistånd i dag och sedan fördela det på så många som möjligt.

Men jag tror inte att det förhåller sig på det sättet. Jag tror inte att biståndet blir bättre av detta eller mer träffsäkert och effektivt eller att det lyfter fler människor ur fattigdom. Vi tror snarare att det är en mer rimlig hållning att säga: Låt oss fokusera på några länder där vårt utvecklingssamarbete inte bara kan vara bra utan kanske till och med hålla världsklass.

Det som interpellanterna med klinisk precision inte nämner i sina inlägg är att pengarna inte bara försvinner, utan de kommer ju att användas i andra länder och ges till andra demokratikämpar och andra som lever i förtryck och ofrihet. Det är så vi har resonerat.

Jag vill också påpeka något som interpellanterna inte nämner eller möjligen inte är medvetna om. Man slänger ur sig att inget bistånd nu kommer att kunna verka i Kambodja, men det är ju ett faktafel. Så är det inte, för vi har inte bara bilaterala landstrategier utan också andra strategier.

Vi har till exempel en regional biståndsstrategi för Asien som uppgår till 2,75 miljarder eller 550 miljoner kronor per år. Vi har en demokratistrategi som regeringen faktiskt har ökat på i förhållande till den tidigare regeringen. Även den kommer att kunna användas för biståndsinsatser, till exempel i Kambodja. Vi har också en CSO-strategi med ett stort civilsamhälle som agerar i många länder. Även denna strategi kommer att kunna användas i Kambodja.

Det som upphör är den bilaterala biståndsstrategin. Men påstå inte att det skulle vara någon form av förbud för bistånd att verka i landet! Så är det inte. Det är helt enkelt inte korrekt.

Men det är klart att det är svårt att ställa om. Och det är klart att resurserna inte är oändliga, och man måste fatta denna typ av beslut. Men vi tror att långsiktigt gagnas kvaliteten och möjligheterna att nå resultat bättre av att fokusera på något färre länder än tidigare. Jag kan förstå att det leder till besvikelse för just dessa personer. Men låt oss samtidigt komma ihåg att medlen kommer att användas för att stötta demokratikämpar i andra länder och förhoppningsvis också med större resultat och bättre kvalitet framöver.

Fru talman! Åsa Eriksson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i ljuset av Sveriges nya biståndsstrategi för att stötta yttrandefriheten och civilsamhället samt skydda människorättsförsvararna i Kambodja.

Jag delar Åsa Erikssons beskrivning av den mycket allvarliga situationen för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatens principer i Kambodja. Trenden har varit negativ under många år.

Mot bakgrund av den negativa utvecklingen i Kambodja och att det inte finns några tecken på att situationen skulle förändras i närtid har regeringen valt att påbörja en utfasning av det bilaterala utvecklingssamarbetet med Kambodja. Detta kommer att göras på ett ansvarsfullt sätt och i dialog med andra givare för att minimera de negativa konsekvenserna. Det blir viktigt att föra en dialog med lokala samarbetsparter och givare om hur utfasningen ska ske samt hur erfarenheter, resultat och etablerade nätverk på bästa sätt kan tas till vara.

Svenskt bistånd till Kambodja kommer att kunna fortsätta genom civilsamhällets organisationer och de globala strategierna med starkt tematiskt fokus på demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige kommer också att fortsätta vara en stark röst för mänskliga rättigheter inklusive yttrandefrihet i Kambodja genom arbete i internationella forum och EU.

Fru talman! Skrämmande säger Ola Möller att det är. Vi har nog väldigt olika syn på detta.

Jag har redogjort för regeringens hållning. För oss är det viktigt att inte bara betala ut så mycket pengar som möjligt, till skillnad från den tidigare socialdemokratiska biståndspolitiken med i realiteten väldigt små krav på kvalitet, effektivitet och kontroll. Vi ska säkerställa att pengar går till rätt saker.

Jag förvånas över att det kan vara så viktigt för Socialdemokraterna att vara emot en granskning av att svenska biståndspengar inte hamnar i händerna på personer som använder terror som politisk metod. Hur kan Socialdemokraterna ha hamnat i den ståndpunkten? Men det kanske är viktigare att göra plakatpolitik av detta.

Jag noterar också den kritik jag har fått från Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson, som beskrev det som en slakt av biståndet. Men när Socialdemokraterna sedan får möjligheten i sina egna budgetar, hur agerar de då, efter att ha kritiserat regeringen så mycket? Jo, de följer med och gör nästan på öret samma besparingar som regeringen gör. Det är lite av charader som spelas upp här i talarstolen. Vi kommer säkert att få anledning att återkomma till detta.

Jag vill bara ånyo säga: Situationen för civilbefolkningen i Gaza är väldigt allvarlig. Den är fruktansvärd på många sätt. Därför har vi förstärkt det humanitära stödet. Det handlar om mat, vatten och mediciner. Vi är en stor givare - den femte i hela EU-kretsen - men vi kommer inte att ge oss när det gäller den viktiga frågan att pengarna ska gå till rätt saker och inte hamna i närheten av terrorister. Det är en viktig principfråga.

Det handlar om förtroendet för biståndspolitiken, men framför allt handlar det om människorna i Gaza. De pengar som vi skickar dit ska gå till kvinnor, till barn och till civilsamhället - de ska inte hamna någon annanstans. Den här regeringen kommer, till skillnad från den förra, att säkerställa att vi också levererar i enlighet med detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! När vi har den här diskussionen önskar man att representanterna för Socialdemokraterna var mer intresserade av kvalitet och effektivitet eller i varje fall kunde nämna det i någon bisats någon gång. Det enda fokuset här är att betala ut ännu mer pengar. Det är viktigt att betala ut så mycket som möjligt och inte att det går till rätt saker. Det är egentligen en väldigt märklig hållning i biståndspolitiken. Det är också den hållningen som tyvärr har präglat detta viktiga område. Det är kanske också därför som resultaten över tid har varit så undermåliga på flera viktiga områden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ändrar nu detta. Vi ställer krav, och vi gör om. Vi förändrar och ser till att svenska skattebetalare vet att deras pengar går till rätt saker. Vi ser till att införa mätbara mål. Vi ser till att kontrollera kvaliteten. Vi har nolltolerans mot korruption.

Ärligt talat, fru talman, är det som vi diskuterar här och det som vi har gjort något som vi har fått kritik för från Socialdemokraterna från dag ett. Är det inte ganska självklart att svenskt bistånd aldrig någonsin ska komma ens i närheten av aktörer som inte tar avstånd från terrorism? Hur kan man landa i slutsatsen att det är fel att göra den här typen av prövningar?

Jag vill påpeka en sak för interpellanten. Den granskning som vi gör handlar inte om huruvida pengar har gått till Hamas. Även det är ett sakfel. Lyssnar man till mitt svar i interpellationsdebatten och läser det uppdrag som vi har gett till Sida ser man att den fråga vi ställer är mycket bredare än så.

Det handlar om att aktörer ska ta avstånd från terrorism. Det är den fråga som vi ställer, och den är viktig. Den är viktig för förtroendet för den svenska biståndspolitiken och framför allt är den viktig för människor i Palestina och i Gaza.

Pengar som ska användas där ska gå till dem. Det gäller inte minst efter Denis Begics mycket målande beskrivning av att det är människor bakom de här kronorna. Jag ställer upp på den beskrivningen till punkt och pricka. Det är då desto viktigare att verkligen säkerställa att pengarna når fram, går till det som de är avsedda för och inte hamnar hos aktörer som snarare vill så split och splittring i samhället eller kanske till och med vill använda terror som politisk metod. Det var vad som skedde under Hamas fruktansvärda terrorattacker den 7 oktober i fjol.

Vi kommer att fortsätta att ställa den här typen av krav. Det är viktigt att göra det. Samtidigt som vi gör det har vi byggt ut det humanitära stödet till människor i Palestina och ökat de insatserna. Sverige är en stor givare. Vi använder den typen av bistånd för att säkerställa att mat, mediciner och vatten når fram. Det gäller inte minst World Food Program. Det är en stor aktör som vi står i daglig kontakt med.

Vi arbetar också oförtrutet för att öka det humanitära tillträdet in i området, till exempel med en maritim lösning som vi har varit engagerade i. Vi kommer att fortsätta att göra det. I grund och botten är det en tvåstatslösning som är vägen framåt. Men det ligger inte i någons intresse i den delen att biståndspengar används på ett felaktigt sätt.

Vi har också varit djupt kritiska till den omfattande korruptionen i den palestinska myndigheten. Det är för mycket pengar som har använts på ett felaktigt sätt. Det har också utvärderats. Det är ingen nyhet i den delen.

När vi får den rapport som vi har bett om från Sida den 15 februari kommer vi att analysera den. Vad sedan gäller fortsättningen för det svenska utvecklingsbiståndet, hur det ska ske, till vilken aktör det ska gå och till vilken nivå, kommer vi att återkomma till det. Men först måste vi ha en gedigen analys.

Fru talman! Jag vill börja med att korrigera några faktafel som framförs i interpellationen. Till exempel är det ett uppenbart faktafel att Sverige skulle vara ett av de länder som bidrar minst med humanitärt stöd. Det är lätt att kontrollera den saken. Enligt EU:s senaste sammanställning från den 15 januari är Sverige den femte största givaren i hela EU av humanitärt stöd till Palestina sedan den 7 oktober. Vi är helt enkelt en stor givare.

Det finns fler saker att korrigera, men jag vill inledningsvis också ge Denis Begic rätt i en del: Det man säger måste man också göra - annars spelar det ingen roll. Vi sa väldigt tidigt från regeringens sida att vi ska säkerställa att det svenska biståndet används effektivt. Det svenska biståndet kommer inte från någon annan. Det tas inte från UNRWA, som vi kunde höra interpellanten säga, utan det tas från svenska skattebetalare. Det är lärare, sjuksköterskor och poliser som har jobbat ihop de här pengarna. Det är inte så att de kommer någon annanstans ifrån, utan de kommer från svenska skattebetalare. Vi sa tidigt och tydligt att vi ska säkerställa att deras skattepengar används effektivt och inte går till felaktiga aktörer och att pengarna aldrig ens kommer i närheten, fru talman, av organisationer som på ett eller annat sätt stöder den vedervärdiga terrorsekten Hamas.

Där, fru talman, finns det en tydlig skillnad mellan regeringen och Socialdemokraterna. Socialdemokraterna markerade redan dag ett att man var emot en sådan granskning. Man ville inte säkerställa att svenska skattepengar används effektivt och att de går till rätt aktörer och inte till dem som kanske uttrycker sig rörande terrorism på ett sätt som vi inte är bekväma med. Där tycker vi väldigt olika.

Den analys som Sida gjorde har vi tackat för och granskat. Men den är inte det som vi bad om. Sida har totalt 42 partner i det bilaterala utvecklingssamarbetet i Palestina. Regeringen bad Sida granska alla. Sida granskade 5 av 42. Det är ganska vågat, tycker jag, fru talman, av interpellanten att så tvärsäkert säga att det uppenbarligen inte finns några problem hos någon av dessa 42 partner. Om man såg en granskning av 5 av 42 företag som misstänks för penningtvätt, skulle man då kunna dra slutsatsen att penningtvätt inte förekommer i något av de 42 företagen? Nej, ska man kunna veta det säkert och tydligt måste man granska helheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man måste också, fru talman, till exempel titta på hur de här organisationerna uttrycker sig kommunikativt. Vad skriver man på sina hemsidor? Hur kommunicerar man? Även det är en tydlig del i regeringens uppdrag som Sida inte har utfört.

När analysen kom bad vi därför Sida att återkomma med ett nytt beslutsunderlag. När vi har det på plats kommer vi att fortsätta bereda det här, och vi kommer då också att kunna fatta beslut.

Fru talman! Jag vill påpeka en annan sak. Mycket av den här diskussionen handlar om att svenska skattebetalare ska veta att deras pengar används effektivt och aldrig kommer i närheten av terroristorganisationer. Men det finns också en annan sida av myntet, nämligen att människor i Palestina och Gaza ska veta att de biståndspengar som Sverige sänder dit används för människornas bästa och går till dem och att pengarna inte hamnar hos aktörer som använder terrorism som politisk metod, cementerar konflikten och skapar massor av elände, frustration och lidande för både människor i Israel och människor i Gaza.

Fru talman! Regeringen kommer att fortsätta att arbeta för att säkerställa att svenska biståndsmedel används effektivt och inte går till aktörer som inte tydligt tar avstånd från terrorism.

Fru talman! Ola Möller har frågat mig hur regeringens plan för biståndet till Palestina ser ut framöver och hur regeringen menar att denna plan leder fram till fred, trygghet och säkerhet och i förlängningen en tvåstatslösning.

Civilbefolkningen genomgår ett mycket svårt lidande. Bilderna från Gaza är förfärande. Alla parter i konflikten har enligt den humanitära rätten ett ansvar att se till att civilbefolkningens humanitära behov tillgodoses. Det är av yttersta vikt att skyndsamt, säkert, fullt och obehindrat humanitärt tillträde säkerställs och att humanitärt stöd når människor i behov av det. Sverige och EU understryker vikten av att humanitärt bistånd kan komma in i Gaza, inklusive genom humanitära korridorer.

Sverige är en stor kärnstödsgivare till flera av de humanitära aktörerna på plats. Därtill har vi sedan den 7 oktober bidragit med 250 miljoner kronor i ytterligare humanitärt stöd till Gaza. Stödet går till de mest utsatta grupperna, med kvinnors och barns behov i fokus, och bidrar bland annat till akut sjukvård, socialt skydd, tillgång till mat, hälsa, psykosocialt stöd, mödravård, vatten och sanitet.

Regeringen stöder en förhandlad tvåstatslösning där Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. Utvecklingsbiståndet ska bidra till att främja förutsättningarna för en tvåstatslösning.

Efter Hamas fruktansvärda attacker mot Israel den 7 oktober 2023 bedömde regeringen att det var nödvändigt att pausa utvecklingsbiståndet till Palestina. Sida fick i uppdrag att göra en fördjupad översyn i syfte att säkerställa att inga svenska biståndsmedel går till aktörer som inte förbehållslöst fördömer Hamas, som utövar våld, hotar eller uppmuntrar till våld mot staten Israel eller dess befolkning eller som driver en antisemitisk agenda. Inga svenska biståndsmedel ska heller gå till aktörer som har samröre med sådana aktörer.

Översynen togs emot den 1 december, men regeringen behöver ett ordentligt beslutsunderlag och såg det som nödvändigt att Sida kompletterar sin rapport, som var ofullständig. Regeringen begärde därför den 7 december kompletterande underlag. Kompletteringen ska rapporteras till UD den 15 februari 2024. Regeringen kommer att återkomma gällande den långsiktiga inriktningen på biståndet till Palestina.

Fru talman! Anna Lasses har helt rätt när det gäller vår idé om att kunna använda mer av handel, marknadsekonomi, företagande, entreprenörskap och innovationer. Vi har inte bara ett makroperspektiv utan kanske främst ett mikroperspektiv. För att ta ett exempel är det väldigt svårt att åka till Monrovia i Liberia, ett land där vi har ett omfattande svenskt bistånd, och tro att det ska komma en hel uppsjö av svenska företag och etablera sig i morgon. Det fungerar inte på det sättet. Tyvärr är förutsättningarna i ganska många av de här utvecklingsländerna sådana att vi nog snarare måste bygga nedifrån i stället.

Helst skulle man vilja bygga åt båda hållen samtidigt. Vi måste få fler personer att våga ta steget till att bli entreprenörer - våga starta företag och driva företag. Jag vill till exempel peka på Swedfunds viktiga arbete. Med en förhållandevis liten verksamhet, till exempel med mikrolån, lyckas man uppmuntra till mer av småskaligt företagande. Jag har själv tittat på det i flera länder.

Man ska komma ihåg att alla stora företag och stora arbetsgivare någon gång har varit små. Vi kommer inom ramen för de bilaterala landsstrategierna att trycka på det som vi vet är viktigt för att både små företag och stora företag ska kunna växa, nämligen ett bra klimat för investeringar. Det handlar till exempel om rättsstat och om satsningar mot korruption. Jag lyssnar väldigt gärna på goda idéer om hur vi kan få fler företag, svenska eller utländska, små, på sikt medelstora och kanske någon gång stora, att blomstra i de här mottagarländerna.

Fru talman! Det vi har skrivit i reformagendan är att vi ska begränsa de bilaterala strategierna till max 30 stycken. Det är alltså inte 30 per se, utan det är ett tak. Vi går ned från dagens 36 stycken. Jag vill dock återigen påpeka att det innebär att man kan göra mer inom ramen för de strategierna och att de också får ett mycket bredare förhållningssätt än tidigare där vi inrymmer flera olika aspekter. Det är viktigt när vi går till landstrategier.

Utöver det har vi andra strategier, och något som man har pekat på i oberoende utvärderingar är att det är ganska snårigt. Jag har försökt roa mig med att räkna ihop alla mål som finns i biståndspolitiken i dag, och jag har kommit till två olika resultat: Det ena är att det är över 400 mål, och det andra är att det är över 700 mål. Jag vet inte vilket som stämmer, fru talman, men det är hur som helst väldigt många mål.

Vi kommer att fortsätta ha regionala strategier, och vi kommer att fortsätta ha tematiska strategier. Vi har också en stor civilsamhällesflora som utöver det kommer att kunna fortsätta arbeta brett och globalt. Jag tror dock att vi har anledning att fundera på hur vi bättre samarbetar mellan både dessa strategier och olika aktörer, för jag kan konstatera att det i dag är så att den ena handen inte alltid vet vad den andra handen gör. Ja, vi är en stor givare och kommer att fortsätta vara det, men våra resurser är inte obegränsade.

När det gäller spårbarheten är vi som sagt inte intresserade av att skapa några byråkratiska monster. Men vi har anledning att fundera på om spårbarheten i dag är tillräckligt god. Ytterst handlar detta också om förtroendet från svenska skattebetalare. Jag är övertygad om att svenska skattebetalare vill vara med och bidra och vill se ett generöst bistånd om de känner sig trygga med att pengarna används rätt. Där kan vi göra mer för att utveckla det framgångsrika arbete som alliansregeringen gjorde.

Fru talman! Vi styr ju Sverige på samma sätt som den tidigare regeringen gjorde, nämligen genom regleringsbrev. Vi har inte ändrat den modellen, utan vi kommer att återkomma kring detta i våra regleringsbrev - precis som den tidigare regeringen gjorde.

Blir biståndet per automatik bättre för att pengarna delas upp på väldigt många länder? Det hade varit enkelt för mig att slippa den här kritiken genom att säga att vi ska vara i så många länder som möjligt och sedan gå hem. Men ärligt talat: Jag tror att alla inser att det inte fungerar så i verkligheten. Man måste hela tiden väga för- och nackdelar och fundera på var vi kan skapa ett mervärde. Det kanske är så att vi ska fokusera mer på några områden.

När vi säger att vi ska minska antalet bilaterala utvecklingssamarbeten innebär det någonting som Olle Thorell inte nämner i sitt anförande, nämligen att vi då faktiskt kan göra fler saker i de länderna. Vi kan då arbeta med bistånd åt fler människor - människor som i dag inte får hjälp av Sverige, helt enkelt. Vi tror att det finns en hel del att vinna på detta, inte minst en möjlighet att öka spårbarheten i biståndet. Det ger även möjlighet att öka transparensen i det svenska biståndet, som faktiskt har sjunkit kraftigt det senaste året.

Sedan måste man alltid se till att man har ekonomi för det man gör. Vi har nu enats om en nivå på 56 miljarder kronor och lämnar enprocentsmålet. Jag kan notera att Socialdemokraterna efter sitt tal om att biståndet slaktas följer med regeringen ned till egentligen precis samma nivå på biståndet, även om man lägger på 1 miljard. Vi skiljer oss alltså inte särskilt mycket åt när det gäller de ekonomiska förutsättningarna.

Låt oss dock prata mer om hur vi kan utveckla biståndet för att just göra det mer träffsäkert och effektivt! Det finns nämligen inte till för att det alltid ska fortsätta vara som det har varit utan faktiskt för att vi ska åstadkomma förändringar där ute.

Fru talman! Jag tackar Olle Thorell för frågan. Det var alldeles utmärkt att Olle Thorell höll upp det där blanka papperet i luften, för det illustrerar lite grann min poäng. Om det bara handlar om ett blankt papper och om hur stort detta papper är, då blir det inte så effektivt.

Jag tänkte säga: frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Se till att fylla det där tomma papperet med innehåll i stället - hur vi kan arbeta för att uppnå de resultat i världen som vi vill uppnå, så att det inte hela tiden bara blir en fråga om hur mycket pengar vi tillför. Då är vi tillbaka i rätt mycket av den gamla biståndspolitiska diskussionen. Den har de flesta länder lämnat, skulle jag vilja säga.

Låt oss tillsammans se till att utveckla biståndet och uppnå de resultat som vi vill uppnå. Där tror jag att det finns väldigt mycket att göra framöver.

När det gäller processen har vi hållit många möten under detta år. Vi har hållit minst lika många möten som den tidigare regeringen. Vi har fortsatt med alla de möten som har varit. Men vi kan inte alltid mäta framgång i hur många möten vi håller. Vi måste också uppnå någonting, inte minst i den tid vi i dag lever i. Det tidigare policyramverket tog två och ett halvt år att ta fram.

Vi har ett krig i Europa. Skulle vårt svar då vara: Vi kan inte ställa om biståndet nu. Vi kan inte göra dessa stora satsningar på Ukraina eftersom vi ska göra vårt eget biståndsarbete precis som vi alltid har gjort under 20 års tid.

Ibland får man titta lite grann på omvärlden också och fundera på om det kanske är så att vi måste förändra oss.

Vi har haft många debatter om detta. Vi har en debatt om det just nu, och vi har haft debatter i riksdagen flera gånger. Det har varit interpellationer och skriftliga frågor. Jag är helt övertygad om att debatten kommer att fortsätta, men påstå inte att det inte har varit någon debatt eller diskussion om detta! Jag välkomnar debatten, och jag välkomnar mer granskning. Vi kommer att delta på alla de sätt vi kan i arbetet - precis som vi har gjort hittills.

Fru talman! Jag vill minnas att alla de organisationer som Janine Alm Ericson räknade upp får ett omfattande kärnstöd från Sverige. Vi är de facto en av världens största givare i absoluta tal, och i relativa tal är vi verkligen det. Beskrivningen av att vi inte skulle ge något kärnstöd till FN-organisationerna stämmer inte. Det är inte så. Man får gå tillbaka och titta i budgeten där siffrorna står svart på vitt.

Men, fru talman, en sak stämmer, och det är att vi hela tiden måste utvärdera var våra resurser gör störst nytta. Gör de alltid störst nytta i dessa FN-organ, eller kan vi uppnå större resultat genom att till exempel arbeta mer tillsammans med civilsamhällesorganisationerna? Vi tittar väldigt noga på detta.

Jag tycker inte att man kan dra FN-organen över en kam. Det är över 200, och de är helt olika. Och de utvärderas också separat.

Vi har till exempel tittat på UNAIDS, som är en organisation som har fått väldigt omfattande kritik för att inte vara effektiv och för att inte ta itu med ledningsproblem och styrningsproblem.

Det är klart att förändring kan göra ont. Men jag tycker att detta är så viktiga frågor att vi måste ta vårt ansvar och fråga oss: Är det verkligen rimligt att vi år efter år ska fortsätta att vara en så stor givare, eller kan vi använda dessa medel mer effektivt någon annanstans? Vårt svar är att man kan använda dessa medel mer effektivt någon annanstans. Därför gör vi denna omprioritering, just för att säkerställa att vi uppnår de resultat vi vill och för att svenska skattebetalare ska veta att de alltid kan få valuta för sina skattepengar.

Men Sverige är en stor givare till FN-systemet, och vi kommer att vara det också framöver. Men jag vill påpeka att det inte finns något egenvärde i att det alltid ska se ut som det alltid har gjort. Vi måste hela tiden vara beredda att ställa om, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina.

Fru talman! Jag tackar Janine Alm Ericson för frågorna.

Det är klart att alla svar inte finns i reformagendan. Vi har arbetat med detta under ett års tid, och vi kommer att vidareutveckla detta i regleringsbrev. En del tycker att det borde ha tagit ännu längre tid och att vi borde ha haft ännu fler möten. Men då hade dessa svar dröjt ännu mer.

Vi har alltså medvetet hållit ett högt tempo i arbetet. Jämför man med till exempel det tidigare policyramverket tog det två och ett halvt år att göra. Vi har alltså hållit ett högre tempo, och det kommer vi att fortsätta göra.

Vi tror att det finns stora möjligheter, som jag sa, att bättre ta till vara våra svenska företag som är världsledande på detta område. Det är egentligen ett väldigt stort resursslöseri att vi inte redan har gjort det bättre. Jag har träffat många som jobbar inom sektorer som grön omställning och hälsovård som återkommande beskriver att de har mötts rätt mycket av ett ointresse från olika beslutsfattare och från myndigheter när det handlar om att bidra.

Det lite märkliga i detta är att det verkar vara okej att andra länders företag tar del av verksamhet som finansieras av svenskt bistånd. Men så fort man talar om svenska företag, då blir det en stor diskussion. Jag har aldrig fått kritik för att biståndet används för att så att säga finansiera ett projekt med andra länders företag. Men just när det är svenska företag är det uppenbarligen någonting konstigt, trots det faktum att svenska företag är världsledande på många områden. Och de arbetar ofta på ett helt annat sätt än företag i andra länder.

Vi pekar på några saker i reformagendan, till exempel på att göra projekt med Business Sweden i mottagarländer - i utvecklingsländer - inom sektorer som också är DAC-fähiga. Vi pekar också på biståndsstödet och exportfinansieringen, det som brukar kallas för mjuka lån, med exportkrediter som två vägar framåt.

Fru talman! Jag tycker att man ska göra sitt bästa för att se biståndet för vad det är och titta på det med ganska öppna ögon. Det är klart att det finns biståndsinsatser i många länder och i många tidsperioder som har varit viktiga och framgångsrika. Det är inte tu tal om det.

Men det är inte heller frågan. Frågan är ju om biståndet har varit tillräckligt bra. Där kan väl även Lotta Johnsson Fornarve konstatera att många av de länder som Sverige har bidragit med enorma summor bistånd till, ibland under 40-50 års tid, är lika beroende av bistånd i dag som de var då. Det är ett faktum. Det säger de till och med själva.

Då kan man fundera på det på lite olika sätt. Antingen kan man göra som vi alltid har gjort, och då kommer vi - kanske inte Lotta Johnsson Fornarve och jag men andra - att stå här om 50 år och säga att nu har vi jobbat i de här länderna i 100 år på samma sätt och kanske inte uppnått några vidare resultat.

Eller så kan man fundera på om vi kanske borde göra någonting annorlunda. Vi kanske till exempel borde lyssna på mottagarländerna själva, som ofta ber om att få mer av investeringar, mer av handel och mer av jobbskapande så att de kan stå på egna ben och inte längre vara beroende av att varje år få bistånd från andra länder.

Det är mycket det som har väglett oss och naturligtvis det faktum att det är ont om till exempel socialistiska länder i världen som har lyckats bli särskilt rika och skapa något större välstånd till sina medborgare. Vägen är i stället handel, marknadsekonomi och rättsstat.

När det gäller migrationen är det som jag sa: Varje land har alltid ett eget ansvar och en egen möjlighet att avgöra vilka länder man vill arbeta med. Historiskt har ju ett antal samarbeten avslutats.

Det är helt i linje med Dacs regler. Det är alltid vi själva - regeringen som vilar på ett förtroende i riksdagen och ytterst på svenska folkets vilja - som kan fatta den typen av beslut. Här tycker vi nog lite olika.

Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågorna!

När det gäller diskussionen kring biståndets storlek är det väl ändå ett faktum att det allra mesta av diskussionen hittills har handlat om enprocentsmålet, det vill säga hur mycket pengar vi gör av med. Jag får väldigt få frågor till exempel från Vänsterpartiet om hur vi kan se till att göra biståndet mer effektivt, öka transparensen eller öka spårbarheten för svenska skattemedel och hur vi kan hitta synergier med den viktiga handelspolitiken, medan väldigt mycket handlar just om hur mycket pengar vi gör av med.

Jag tycker att det är lite synd, för det döljer väldigt många andra viktiga frågeställningar kring detta. Vad uppnår vi för någonting? Ser vi till att verkligen göra den skillnad i världen som behövs? Eller handlar det kanske mer om att vi själva ska kunna säga att vi är en stor givare så att det känns bättre för oss?

Det har kommit flera utvärderingar av biståndet, till exempel, och vi kan se att det har fått omfattande kritik. Det är svenska myndigheter som har pekat på detta. Det handlar till exempel om bristande styrning och att målen har varit för många och ibland för spretiga och överlappande.

Man kan också konstatera att när biståndet i vissa av våra mottagarländer utvärderas - och då är inte tidsperioden ett år eller två, utan vi talar om decennier - så visar forskningsutvärdering att det ibland är väldigt svårt att hitta några resultat alls. Det är på det sättet, så vi tycker nog att det finns väldigt gott fog för att utveckla reformagendan och ta det vidare, och det är det som vi nu lägger fram.

Vad gäller frågan om migration har jag haft förmånen att få ha kanske fem interpellationsdebatter med Lotta Johnsson Fornarve kring det, och jag vill bara säga att jag inte har ändrat mig sedan den senaste interpellationsdebatten. Sverige har alltid en rätt att avgöra vilka länder som vi samarbetar med. Det är alltid svenska beslut, och det är till hundra procent i enlighet med Dacs regler.

Fru talman, ledamöter och åhörare! I går presenterade regeringen en genomgripande reformering av det svenska biståndet i en agenda som är ett resultat av många timmars arbete. Jag är väldigt stolt över vad vi tillsammans har åstadkommit. Vi lägger fram en bred reformagenda för det svenska biståndet för att se till att det bättre svarar mot dagens europeiska och globala utmaningar. Vi ska helt enkelt göra det svenska biståndet mer modernt och träffsäkert än det någonsin har varit tidigare. Det innebär konkret ett bistånd som inte bara lindrar fattigdom utan också bygger välstånd och som inte bara motarbetar förtryck utan också skapar frihet. Här har Sverige ett moraliskt ansvar att dra sitt strå till stacken.

Vår målsättning måste vara väldigt tydlig. Fria länder ska ytterst kunna stå på egna ben och ansvara för sina egna samhällstjänster. Det är just i fria samhällen där människor kan stå på egna ben som individer bäst kan växa och förverkliga sina livsdrömmar.

Tyvärr ser världen inte ut så i dag, och denna verklighet måste vi också förhålla oss till när vi utformar framtidens bistånd. Kriget i Ukraina har förändrat inte bara vår del av världen utan också den globala världs- och säkerhetsordningen, och det ställer helt andra krav på biståndspolitiken än tidigare. Ryssland är ansvarigt för en fruktansvärd humanitär katastrof, och det har skapat ett enormt behov av utländskt kapital för att bygga upp Ukraina igen. Vi ser också ett ökat humanitärt behov i spåren av många konflikter runt om i världen, inte minst för många av världens barn. Hamas terrorattack och det efterföljande kriget i Israel och Palestina har skapat ett lidande som inte lämnar någon människa oberörd.

Samtidigt ser vi hur den geopolitiska konkurrensen ökar i världen. Det handlar om råvaror och ny teknik och om auktoritära stater som flyttar fram sina positioner i många utvecklingsländer och lockar länder med ekonomiska och politiska medel. Detta är en verklighet som Sverige och Europa måste ta på allvar.

Vi ser också en demokratisk tillbakagång. Mänskliga fri- och rättigheter har aldrig varit självklara, men just nu hotas de på väldigt många platser i världen samtidigt. Särskilt motståndet mot flickors och kvinnors fri- och rättigheter har ökat. Lägg därtill klimatförändringarna och den globala omställning vi ska genomföra.

Jag var på COP 28 i Dubai för bara några dagar sedan, där jag också bekräftade Sveriges starka engagemang för att använda biståndet för ett effektivt klimatbistånd och även presenterade flera nya klimatstöd. Men vi kan alla se att vi måste bli mycket bättre på att samla resurserna inom det offentliga och det privata för att tillsammans se till att hålla temperaturökningen nere och hitta nya verktyg för att bättre anpassa vår värld till den verklighet vi ser.

Det är i ljuset av allt detta jag är övertygad om att vår reformagenda kommer att göra skillnad genom att vi ser världen för vad den är och anpassar resurserna så att vi får ett stort genomslag som möjligt för frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Just därför måste biståndet utgå från långsiktighet, transparens och effektivitet. Det fanns en tid då biståndet snarare handlade om att göra av med så mycket pengar som möjligt, inte vad vi faktiskt gjorde med pengarna. Det var varken långsiktigt eller effektivt. Biståndet ska inte vara en budgetregulator, som det har varit många gånger tidigare. Det ska bidra till varaktig förändring för världens fattiga och förtryckta.

Men vi måste också erkänna något för oss själva, nämligen att Sverige är en röst i världen. Med de begränsade resurser som vi har måste vi våga prioritera för att se till att våra resurser och våra verktyg får så stort genomslag som möjligt och skapar ett tydligt svenskt mervärde.

Därför kommer vi att införa ett nytt koncept med landstrategier, och vi kommer att begränsa dem till högst 30 stycken. Landstrategierna innebär att Sveriges biståndsengagemang sätts i en mycket större och bredare kontext än tidigare. De ska präglas av tydliga och samstämmiga målsättningar för vad Sverige vill uppnå, vad vi kan bidra med i det enskilda landet och vilka reformer som samarbetsländerna förväntas genomföra. Strategierna ska även innebära en möjlighet till utfasning av biståndet eller andra alternativa åtgärder till revidering om inte tillräckliga framsteg görs. Det kan till exempel röra sig om uteblivna resultat eller bristande reformvilja eller vilja att ta tag i korruptionsproblem från partnerlandets sida. Då får man helt enkelt arbeta någon annanstans och förhoppningsvis uppnå bättre resultat för världens fattiga i det landet.

Goda avsikter är bra, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är vad som görs och vilka resultat man faktiskt uppnår. Med dessa utgångspunkter skulle jag vilja lyfta fram några saker som jag är extra stolt över.

För det första ser vi nu till att biståndet i högre grad blir en del av Sveriges samlade utrikespolitik. Biståndet ska nå genomslag för Sveriges intressen och utrikespolitiska prioriteringar. Vi gör till exempel en särskild satsning på Sverigebilden. Genom Svenska institutet ser vi till att Sveriges biståndsinsatser flaggas bättre än tidigare.

Biståndet ska ligga i linje med Sveriges grundläggande intressen och principer. Svenska skattemedel ska inte gå till länder som systematiskt undergräver den internationella rättsordningen. Den här principen finns till exempel i Storbritannien och i Finland, och den hänger ihop med biståndet som ett utrikespolitiskt verktyg.

Detta innebär också att vi i högre grad kommer att ställa krav på de länder som vi samarbetar med. När Sverige samarbetar med ett land följer det på en förväntan att det landet ska vilja samarbeta med oss. Utvecklingssamarbetet är viktigt. Det är betydelsefullt. Det kan spela en större roll än i dag, men det kan aldrig ersätta nödvändiga reformer som säkerställer väl fungerande demokratiska och ekonomiska institutioner.

Vi öppnar också för ett helt nytt samarbete rörande migrationsfrågor: att kunna villkora delar av utvecklingsbiståndet för länder som inte gör det som de har en folkrättslig förpliktelse att göra, nämligen tar emot sina egna medborgare. Detta handlar faktiskt om ett dubbelt ansvar - ansvar gentemot svenska skattebetalare men framför allt ett ansvar för att hjälpa de människor som i dag lever i fattigdom och förtryck att säkerställa att medlen alltid går mot de mål som vi faktiskt vill uppnå.

För det andra lägger denna reformagenda grunden för mer handel och företagande i biståndet. De senaste decennierna har vi sett hur många fattiga länder har lyckats lyfta sig ur fattigdom. Det är väldigt bra. Det har inte gjorts enbart med bistånd utan framför allt tack vare marknadsekonomi, handel, investeringar, entreprenörskap och rättsstat. Detta måste vi börja dra slutsatser av, också i den svenska biståndspolitiken.

Samtidigt ser vi att flera av de globala utmaningarna kräver mer investeringar. Ta bara klimatfrågan - där är det helt uppenbart att det aldrig kommer att vara tillräckligt med bara bistånd. Detta gäller för den delen även i fråga om att lyckas bygga upp Ukraina igen. Vi är övertygade om att biståndet kan användas för att få in mer kapital till hållbara investeringar, till exempel för grön omställning eller digitalisering, som är just sådana saker som saknas i många av utvecklingsländerna.

Här kan vi också lära oss av våra europeiska grannländer. Se bara på Nederländerna, som under många år har haft ett framgångsrikt arbete med att främja investeringar och export genom biståndet, eller Finland, som har haft detsamma. Det är dessutom två regeringar med en annan politisk färg än den Sverige har just nu.

Vi behöver också positionera konkurrenskraftiga socialt hållbara svenska företagslösningar inom ramen för de multilaterala utvecklingsbankerna, till exempel när det gäller upphandlingar. I dag är Sverige en av de största givarna till många av de multilaterala organisationerna. Trots det vinner svenska företag en försvinnande liten del av de kontrakt som delas ut i upphandlingar. Här kan Sverige bli mycket bättre.

Vi ger nu ett utökat uppdrag till Business Sweden för att hjälpa företag att bidra till biståndets mål och till grön och digital omställning i låg- och medelinkomstländer. Vi kommer också att vidareutveckla garantiinstrumentet så att staten kan ta en del av risken för investeringar i länder med svåra förutsättningar. Vi kommer också att gå vidare med ett pilotprogram för biståndsstödd exportfinansiering, det vill säga mjuka lån. Med detta tror vi att biståndet kan bli en viktig faktor för att möjliggöra en positiv, regelbaserad och marknadsekonomisk utveckling i många av de länder som fortfarande kämpar med fattigdomen.

För det tredje måste vi se till att biståndet faktiskt når de mål som vi sätter upp. Det är en förpliktelse gentemot svenska skattebetalare men först och främst gentemot människor i dessa länder att se till att biståndet uppnår tydliga resultat.

Tidigare i september kom uppgifter från en FN-rapport om utbredd stöld av livsmedel från FN:s livsmedelsprogram i Somalia. I en värld där de humanitära behoven ökar måste vi ha nolltolerans mot denna typ av korruption. Korruptionen ska bekämpas, men vi måste också bli mycket bättre på att hela tiden följa upp de insatser som Sverige bidrar till, att öka spårbarheten i hela biståndet. Därför lägger vi ett uppdrag till Sida om att utveckla transparensgarantin och modernisera Openaid. Även civilsamhällesstöd ska gå att spåra och följa upp resultaten av.

Civilsamhället är oerhört betydelsefullt, och dess andel av biståndsbudgeten ska öka. Inte minst tror vi att civilsamhället kan spela en avgörande roll i länder där utvecklingen går åt fel håll. Då måste vi också se till att vi stöder rätt aktörer. Vi kommer att se till att säkerställa att aktörer som tar emot stöd inte har kopplingar till våldsbejakande ideologier, extremism eller islamism samt att de stöder demokratiska värderingar och mänskliga fri- och rättigheter. Vi kommer också att införa ökade krav på Sida och Folke Bernadotteakademin att redovisa processer för val av samarbetspartner samt se över vidareförmedling av biståndsmedel. Skattebetalarnas pengar ska kunna följas hela vägen.

Fru talman! För det fjärde pekar vi med denna reformagenda ut tydliga prioriteringar där jag menar att Sverige kan göra stor skillnad. Vi ska helt enkelt satsa mer på att göra det som vi är riktigt bra på. Vi satsar på att bygga upp Ukraina igen - det är den största svenska bilaterala biståndsstrategin i Sveriges historia - men också på att stötta länderna i EU:s östra grannskap. Vi accelererar Sveriges globala arbete på ett nytt sätt genom att försöka få in mer privat kapital och göra fler gröna investeringar i utvecklingsländer. Vi stärker kvinnors och flickors frihet genom att prioritera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter men också genom att motarbeta normer och sedvänjor som står i vägen för kvinnors och flickors frihet.

Vi kommer som sagt att öka stödet till civilsamhället, för även i länder där utvecklingen går åt fel håll måste Sverige stötta de goda krafter som finns för reformer för ökad demokrati och frihet. Organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter är särskilt prioriterade.

Sverige har en lång historia av globalt engagemang. Som bistånds- och utrikeshandelsminister är jag väldigt stolt över det enorma arbete som våra myndigheter, våra företag och civilsamhället varje dag utför för att bidra till mer frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Med den reformagenda som vi har presenterat för biståndet är jag övertygad om att vi kommer att göra biståndet mer relevant, mer träffsäkert, och mer modernt. Det är så vi kan se till att uppnå mer av frihet, egenmakt och hållbar tillväxt i världen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Yasmine Eriksson, för frågan!

Vi har fått ett beslutsunderlag. Det var inte tillräckligt bra. Därför har vi gett Sida i uppdrag att komplettera det så att vi kan fatta ett långsiktigt beslut. Sverige är en väldigt stor givare. Med det kommer också ett mycket stort ansvar, och vi ämnar som regering ta det ansvaret.

Sedan vill jag understryka att vi har fattat beslut om att öka det humanitära biståndet till människor. Civilbefolkningen har en fruktansvärd situation. Ingen kan vara oberörd inför det som vi ser.

Vi har också fattat beslut om att återuppta delar av utvecklingsbiståndet till aktörer kopplat till exempel till kvinnors och flickors situation, SRHR och till aktörer som har arbetat tidigare men som inte har fått betalt för det. Vi är en stor biståndsgivare. Vi ska också ta det ansvaret och göra rätt för oss i den delen.

När vi har en mer fullödig beskrivning på plats från Sida är vi redo att fatta långsiktiga beslut om vårt biståndssamarbete.

Herr talman! Tack, Olle Thorell, för frågan!

Vi har bett Sida att göra en ordentlig granskning. Det är mot bakgrund av de fruktansvärda terrorhändelser och det fruktansvärda terrorangrepp som terroristorganisationen Hamas riktade mot hundratals oskyldiga människor i början av oktober. Det finns ett före och det finns ett efter det terrorangreppet.

Den rapport vi har fått har inte gjort en fullständig genomlysning. Vi har sagt att vi behöver ett bättre beslutsunderlag där man går igenom helheten och inte väljer ut några organisationer. Man behöver till exempel titta på hur organisationerna kommunicerar i detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Samtidigt som vi har gjort det har vi också ökat det humanitära biståndet till människor i Gaza. Det handlar om mat, vatten, mediciner, nödbostäder, hygienkit och allt det som krävs för att klara vardagen.

Det är en viktig principfråga. Det är viktigt för människor i Gaza att vi säkerställer att svenska biståndsmedel aldrig går till aktörer som inte tydligt tar avstånd från terrorism. Jag noterar att Socialdemokraterna inte håller med mig här.

(Applåder)