Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet MJU12 Skogspolitik.

Man kan tycka att vi ofta står här och pratar skog, men i skogen händer det inte så mycket. Den växer sakta, även om den i det bördiga Östergötland kanske växer lite fortare. Men det händer ändå väldigt mycket mellan gångerna vi står här och pratar skog. Är det inte i Sverige och den svenska politiken så är det i EU och EU-politiken. De senaste åren har vi också fått lära oss att det händer saker som inte är lika bra, vilket också diskuterades i den föregående debatten om det fasansfulla krig som pågår i vår närhet.

Detta har gjort att människor i det stora hela har fått upp ögonen för beredskap och beredskapstänkandet, och den svenska skogen är också en del av en beredskap. Skogen är någonting som har gjort och gör Sverige starkt. Skogen kan ersätta råvaror som vi kanske ibland får hämta från andra ställen på jorden. Därför är den svenska skogen så viktig för Sverige, och därför är det viktigt att vi får behålla vår svenska skogsproduktion.

Det är ju inte alltid självklart att vi ska ha produktion i den svenska skogen. På senare år har vi sett hur EU i form av förslag på förslag mer och mer vill lägga sig i hur vi brukar vår skog i Sverige. Under den förra mandatperioden vill jag minnas att det var åtta olika lagstiftningsakter på EU-nivå som på ett eller annat sätt påverkar den svenska skogen och skogsbruket.

Vi må säga, som vi moderater gör, att den svenska skogen är en svensk kompetens och inte något som avgörs på EU-nivå. Men skogen är även en större fråga, så ibland måste man ändå visa förståelse för att olika miljö och klimatförslag på EU-nivå kan påverka det svenska skogsbruket. Då är det inte desto mindre viktigt, herr ålderspresident, att våra statsråd och även våra parlamentariker på EU-nivå visar och försöker att förklara hur det faktiskt ser ut med den svenska skogen och skogsbruket och att man vågar säga ifrån när det kommer förslag på EU-nivå som går käpprätt åt ett annat håll, som vi tycker.

Skogspolitik

Därför är jag väldigt glad över att regeringen med landsbygdsminister Peter Kullgren i främsta ledet när det kommer till skogsfrågor på ett helt annat sätt har markerat mot dåliga EU-förslag. Det känns väldigt tryggt att vi nu har en minister som står upp för den svenska skogen och det svenska skogsbruket.

På nationell nivå har vi också börjat lägga om skogspolitiken. Jag skulle säga att det främsta tecknet på denna omläggning är den skogsutredning som tillsatts och som leds av Göran Örlander, professor i skogsskötsel. Det är en oerhört klok person som har lämnat ett delbetänkande från den här skogsutredningen. Det kom lagom till jul, och där fanns ett antal förslag som är till för att stärka äganderätten, minska regelkrånglet och göra det lättare för svenska skogsägare att fortsatt bedriva ett hållbart och klokt skogsbruk.

Herr ålderspresident! Den politik som vi i början av 90-talet bestämde oss för här i kammaren har varit en framgång för Sverige. Sedan vi införde frihet under ansvar och avreglerade skogsbruket och därmed gav enskilda skogsägare större makt att bestämma över sitt eget skogsbruk har det varit en framgångssaga. Vi har höjt produktionen i den svenska skogen och förbättrat många av de biologiska värdena i den svenska skogen. Svensk skog är en framgångsfaktor, och det är något som hela världen ser.

Något annat som regeringen har gjort och som är otroligt viktigt är att vi inte längre säljer ut oss själva. Vi har haft en tendens att bedriva någon form av självskadebeteende ifråga om den svenska skogen, men i och med att den svenska regeringen har bestämt att vi numera rapporterar till EU:s art- och habitatdirektiv med referensåret 1995 i stället för en förindustriell nivå har vi landat på samma nivå som övriga EU-länder. Vi jämför oss på ett liknande sätt i stället för att ge bort våra tillgångar och, rent ut sagt, våra möjligheter som nation att bedriva någonting framgångsrikt. Förändringen av referensperiod är därför jätteviktig.

Herr ålderspresident! Från Moderaternas sida har det under en längre tid handlat om att vi tror på skogsägaren. Det offentliga behöver inte gå in och styra. Vi tror att skogsägaren tar tillräckligt kloka beslut och behandlar sin skog på klokast möjliga sätt. Han levererar råvara, han levererar naturupplevelser, han levererar arbetstillfällen och han levererar biologisk mångfald, och det här gör han årets alla dagar. Den svenska skogsägaren är unik, därför att han har klarat att göra det här.

Från Moderaternas sida tycker vi därför inte att andelen skog som ska tas ur produktion ska öka. Där vi hittar höga naturvärden ska vi såklart fortsatt kunna belägga skogen med någon form av skydd. Vi behöver inte öka den procentandel skog som är tagen ur produktion, eftersom vi kan hitta bättre sätt att hantera de miljövärden som vi har skyddat och i form av en förbättrad skötsel ta hand om dem på ett bättre sätt.

Herr ålderspresident! För vissa är äganderätten bara ett juridiskt begrepp som de ganska ofta slänger sig med här i kammaren. Men för dem som äger och förvaltar skog är äganderätten någonting mycket större. Det är en inneboende känsla och ett arv som kanske har gått över generationer.

Jag är själv skogsägare i sjunde generationen på vår gård därhemma. För mig är det jätteviktigt att jag ska kunna lämna över någonting till nästa generation som är lika fantastiskt som det jag själv har fått ärva och ta hand om under min tid som brukare. Jag vill lämna över en skogsfastighet som har höga naturvärden och som levererar produktion år efter år. Det gör jag med stolthet och i tron att nästa generation ska göra det lika bra. Att vi brukar skogen över generationer är vad som har lett till framgångar och byggt Sverige som skogsnation.

Nu har vi dock kommit dit att en del faktiskt är rädda för att få för höga naturvärden på sin skogsfastighet, för då får man inte längre bestämma själv. Det har blivit en kultur i Sverige att det offentliga går in och ska bestämma när en enskild skogsägare har lyckats bygga upp höga naturvärden.

Detta vill vi moderater komma ifrån. Vi vill ha en skogspolitik och en fungerande skogssektor, där skogsägaren vågar höja naturvärdena, ha många arter och samtidigt bedriva ett bra produktionsskogsbruk. Dit kommer vi genom en stärkt äganderätt, som inte bara är en juridisk term, och genom att vara tydliga i våra regleringsbrev till myndigheterna.

Vi ska se till att alla politiska beslut i den här kammaren leder till en fortsatt stark äganderätt, där skogsägaren äger rätten att ta hand om och bruka sin egen skog. Det är först då och endast då som den här framgångssagan kan fortsätta för kommande generationer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten för frågan.

Artskyddet är verkligen en viktig fråga som behöver hanteras. Det var också en viktig fråga under hela Socialdemokraternas regeringsperiod, men då hanterade man den inte. Det slutade med att Skogsstyrelsen antog vad man då kallade en nyordning i svensk skog. Man lyfte verkligen upp de problem som fanns och som politiken tyvärr egentligen hade blundat för under många år. Moderaterna fick tillsammans med Centerpartiet igenom ett antal tillkännagivanden kopplade till artskyddet. Det handlade bland annat om ersättningsfrågan och utredningsfrågan gällande artskydd, som belastar enskilda skogsägare. Sedan genomfördes ett mindre uppdrag under förra regeringen. Därefter har frågan hamnat på den här regeringen, precis som ledamoten säger.

Ja, bokstavsutredningen skulle ha varit klar till nyår. Nu har jag i alla fall förstått att det närmar sig, och den kanske är klar i veckorna som kommer. Sedan kommer den att hamna på Regeringskansliet för beredning, som det heter. Jag är inte särskilt informerad än om hur läget är, men jag kan lova att Moderaterna ser detta som en av de absolut viktigaste skogsfrågorna. Innan det blir någon form av skarpt förslag kommer vi att bevaka att det här landar på ett för svenska skogsägare fördelaktigt sätt. Jag tror precis som ledamoten att det här är en av de stora snackisarna. Men det är också ett av de stora problemen i dag för enskilda skogsägare.

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag börjar med frågan om de 30 procenten skyddad natur. Det är oerhört viktigt, tycker jag, i de här forumen att man skiljer på tvingande lagstiftning och sådant som är strategier och så vidare. Miljömålsberedningen visade i sin slutprodukt att vi nästan nådde upp till de 30 procenten med de olika förslag som lades fram där. Vad gäller det strikt skyddade på 10 procent är vi i princip hemma redan.

Då kommer vi tillbaka till den ständiga frågan, som vi ofta träter om i den här kammaren: Vad ska räknas och vad ska inte räknas? Från Moderaternas sida hade jag gärna fått med några procent till med saker som jag anser att vi har skyddat men som inte räknas med. Då hade vi varit uppe över de här 30 procenten. Sverige har alltså gjort sin läxa, och det visade ju Miljömålsberedningens arbete. Vi har gjort det som krävs.

Vi har dessutom gjort det med sådant som jag tycker att det är värt att faktiskt kalla skydd av natur. Många länder runt om i Europa har valt att rapportera till exempel landskapsskydd som skyddad natur, och de kommer upp högt i procent. Det kan vara natur där man bedriver både jordbruk och skogsbruk. Vi kan ta Tyskland som exempel. Jag tror att de fortfarande ligger någonstans runt 2 procent strikt skyddad natur. De ska upp till 10 procent. Även här är Sverige ett föregångsland.

Jag säger det igen: Vi behöver inte sälja ut oss själva. Vi behöver inte lägga oss ned och vika oss fullständigt för alla andra. Vi går nämligen före i mångt och mycket. Jag vet att det finns partier här inne som inte tycker att vi går före och är ett föregångsland. Men vi i Sverige har med vår förståndiga skogsförvaltning visat att vi klarar att bedriva hög produktion samtidigt som vi har hög biologisk mångfald i skogen.

Herr ålderspresident! Det låter många gånger som om Miljöpartiet tror att det offentliga är bättre än enskilda skogsägare på att sköta om skogen.

Jag är fullt medveten om att det finns många kvinnliga skogsägare. Jag är väldigt glad för det. Min fru är en av dem – en väldigt förståndig och klok skogsägare som värnar om äganderätten och höga naturvärden, precis som jag själv. Sådana är de vanliga skogsägarna i Sverige. Det är så man gör.

Vi behöver inte ta bort lagar och regler, men vi behöver inte göra det ännu svårare. Vi gör det ju gång på gång bara svårare. Svenska skogsägare har visat att de klarar att leva upp till detta.

Vi kan träta om skyddad natur eller mark tagen i produktion och så vidare. Men vi behöver inte göra något som försämrar för Sverige när vi redan är ett föregångsland.

I mitt förra inlägg svarade jag inte på detta med LULUCF. Jag tycker att det är en väldigt intressant diskussion. Jag tror – jag skulle kanske snarare säga att jag förstår – att LULUCF kommer att behöva göras om, för länderna kommer inte att nå upp till sina LULUCF-åtaganden. Det finns ingen anledning för EU att ha denna typ av åtaganden om det inte går att nå upp till dem. Att nå upp till de nya beräkningarna som kom före jul vore faktiskt direkt kontraproduktivt för Sverige. Det är bättre att hålla Sveriges produktion igång.

Sedan kan man absolut ha kolkrediter och så vidare för dem som vill det. Men låt produktionen vara igång, så att vi får substitutionseffekter och så vidare. Jag tror att procentsatserna när det gäller LULUCF kommer att behöva göras om för enskilda länder för att de ska gå att nå.

Herr ålderspresident! Förra veckan stod vi här och debatterade med eller mot varandra – det beror på hur man ser det. Då hade vi en debatt om vår så kallade slasktratt: övergripande miljöpolitik. Emma Nohrén nämnde i sitt anförande miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det hör egentligen, i den uppdelning som vi gör här, hemma i det betänkandet. Det lyftes alltså även då. Men eftersom Emma Nohrén tydligt adresserade frågan nu valde jag att begära replik.

Miljökvalitetsmålet Levande skogar är något som vi ofta debatterar – av flera skäl. Ett skäl är att vi ideologiskt har olika syn på skogen. Det är fine. Det är därför vi här är. Vi ska bryta ideologier mot varandra. Det är det som är pudelns kärna.

Men vi hör forskare som är ganska tydliga med att miljökvalitetsmålet Levande skogar inte är ett mål. Det är en utopi. Även om all mänsklig verksamhet på jordens yta skulle upphöra i 100 år skulle vi alltså inte nå miljökvalitetsmålet Levande skogar.

Då är min fråga till Emma Nohrén: Anser Miljöpartiet och Emma Nohrén att miljökvalitetsmålet trots detta är nåbart? Eller ser Miljöpartiet problem med målet – och dess preciseringar – så som det är satt i dag? Skulle det behöva ändras? Kan man se det när man har ett helikopterperspektiv för att se skogens fulla betydelse?

Herr ålderspresident! Det är bara att konstatera att vi inte är eniga i den frågan, och vi ser inte ut att bli eniga.

Emma Nohrén lyfte det här med rödlistade arter, och det är en sak som ofta lyfts i debatten: Vi har så många rödlistade arter.

Ja, men i vår svenska natur är det faktiskt normalt att vara sällsynt. För väldigt många arter är det ett normaltillstånd, inte minst för att vi befinner oss i utkanten av den stora tajgan. Vi är på ett gränsområde. Där nere där Emma Nohrén bor är det en helt annan natur. Sedan är man plötsligt i havet, och då är det slut på bomöjligheterna för många av dessa arter. Vi är alltså precis på gränsen. Det är normalt att vara sällsynt.

Vi ska självfallet ta vara på sällsynta arter. Men bygger vi detta på rödlistan bygger vi det på trender. Vi har arter som är rödlistade och som sannerligen inte är sällsynta men som de senaste åren har haft en vikande trend. Det kan vi inte bygga på. Vi måste bygga på reella siffror, vad som faktiskt gäller. Kråkan och skogsharen, till exempel, är två arter på rödlistan. Men de är inte på något vis utrotningshotade.

Vidare tog Emma Nohrén upp detta med hyggesstorlekar. Ja, det har hänt otroligt mycket när det gäller den biten, i alla fall under min livstid. När man fick maskiner i skogen på ett annat sätt gjorde man betydligt större hyggen, för det var enklare. Men där har det gått i en annan riktning. Samtidigt talar Emma Nohrén om att vi behöver ha lägre uttag.

Min fråga till Emma Nohrén blir då slutligen: Om vi ska ha ett lägre uttag ur skogen men ändå göra omställningen, vad ska vi använda oss av för material i stället?

Herr ålderspresident! Det är trevligt med en värmlänning även i den stolen.

Apropå Värmland – 80 procent av alla i vårt län som har gått till jobbet i dag, eller som kommer att göra det i eftermiddag om de jobbar skift, jobbar inom skogsnäringen på något vis. Och 12 procent av Värmlands förädlingsvärde kommer från skogen. Skogen är oerhört viktig för Värmland, för de andra skogslänen och för Sverige som helhet.

Av alla vätskekartonger som finns i världen, alltså mjölklitrar, juicepaket och allt vad det är, är var sjätte tillverkad i just detta förnämliga landskap: Värmland. Och var fjärde vätskekartong som finns i världen är tillverkad i Sverige. Det säger något om hur viktigt skogsbruket är. Dessutom har vätskekartongen ersatt andra produkter som har större miljöpåverkan.

I detta är det svenska familjeskogsbruket helt avgörande. I debatten pratas det ofta om de stora skogsbolagen och den biten. Men i Sverige har vi 330 000 privata markägare. Familjeskogsbruket är ändå ryggraden. Där har vi det lokala ägandet, och vi har skogsägaren som ser till och sköter sin skog.

Herr ålderspresident! Det är inte minst för oss som är i det här huset och detta ekorrhjul otroligt gott att få komma hem och ta motorsågen och gå ut i skogen och göra någonting. Det betyder ofantligt mycket, inte bara för omställningen för svensk industri utan också för den enskilde skogsägaren. Därför är ägande- och brukanderätten och att den stärks helt avgörande.

Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Apropå reservationer vill jag lyfta upp några av dem i mitt anförande. En sak som vi ofta diskuterar i den här kammaren och där vi har stor samsyn är EU och skogen, som min kollega John Widegren tog upp tidigare. Skogen nämns inte med ett ord i EU-fördragen. Därmed är skogen inte EU-kompetens, utan det är svensk kompetens.

Det har varit tydligt att det finns stor okunskap om skogsfrågor i EU. När man inte vet vad det handlar om ska man inte anta lagstiftning kring det. Man ser inte heller de stora olikheterna mellan länderna i EU, och man ser inte skogens potential. När Sverige var ordförandeland i EU 2023 hade vi en stor bioekonomikonferens här i Stockholm. Där stod en generaldirektör från ett generaldirektorat i Bryssel och sa: Vi kan inte fortsätta elda dugligt timmer.

Då blev det tydligt; att man säger en sådan sak visar på enormt stor okunskap. En skogsägare som är vid sunda vätskor skickar inte sitt sågtimmer som brännved för att därmed få bara en bråkdel av priset mot vad man får om man skickar det till ett sågverk.

Den där meningen har bitit sig fast, eftersom den så tydligt visar på okunskapen. Därför är skogen nationell kompetens.

I klimathandlingsplanen skriver regeringen: ”Bioekonomin ger dubbel klimatnytta genom ökade upptag och substitutionseffekt, där biomassa ersätter fossila råvaror. Det är viktigt att EU:s politik bortom 2030 utformas för att skapa incitament till en hållbar och växande bioekonomi.” Just när det gäller en hållbar och växande bioekonomi har vi stor samsyn i den här kammaren. Som vi hörde tidigare i diskussionen handlar det snarare om hur mycket vi ska använda oss av. Men att bioekonomin är viktig råder det ingen tvekan om.

Apropå detta har regeringen avsatt pengar, inte minst inom ramen för Formas, till ett forsknings- och innovationsprogram med fokus på cirkulär ekonomi och en nationell forskarskola om bioekonomi. Sverige ligger i framkant vad gäller bioekonomin, men vi kan bli ännu bättre. Och vi har möjlighet att bli ännu bättre, just eftersom vi har kunskapen.

Herr ålderspresident! En annan sak som tas upp i betänkandet är återbeskogning. Där kan vi också se till vårt vackra Värmland, där det inte är något problem. Problemet är inte att vi har för lite skog. Vi håller på att växa inne. Att det växer igen är ett betydligt större problem. Efter att man har avverkat är man dessutom enligt lag skyldig att återplantera. Man kan också låta fröträd stå kvar eller så. Det finns olika möjligheter. Det sköter skogsägaren, eftersom man självfallet vill ha en återväxt till kommande generationer.

Vi har en utmaning, återigen, med dessa EU-lagstiftningar. Vi har en avskogningsförordning, som visserligen är pausad, och en naturrestaureringslag, som tyvärr gick igenom – trots att den inte skulle det – då en österrikisk minister röstade emot sin egen regering. Men det är EU-lagstiftningar som går direkt emot varandra. De säger olika saker om samma fråga. Vilken lagstiftningsakt ska vi då följa? Där blir EU svaret skyldigt.

Skogsutredningen har också varit uppe i debatten tidigare. Det är en enormt viktig utredning för att hitta lösningar på många av utmaningarna vi har i fråga om skogen i dag. Det kom ett delbetänkande precis före jul; det var trevlig julläsning. Vi ser fram emot slutbetänkandet som kommer i slutet av sommaren i år. Av det vi har sett i delbetänkandet finns det många bra förslag som kommer att hjälpa skogsbruket framåt och som kommer att lösa många av de här problemen. Men det står också att ett aktivt svenskt påverkansarbete inom EU är helt avgörande om vi ska komma dit.

Frivillighet under ansvar nämndes tidigare. Den här kammaren tog, med stor enighet, beslut om skydd för frivillighet som grund. Men det är helt avgörande att skogsägaren kan lita på staten och att staten litar på skogsägaren. Där är vi verkligen inte i dag. Och frågan är hur vi ska komma dit. En del i det är kunskapskravet, som vi diskuterar ganska ofta. Det är en sak som ska vara med i skogsutredningens slutbetänkande.

Regeringen har nu genomfört flera andra delar, till exempel förändring av referensperioden som nämndes här tidigare. Vi ska inte straffa ut oss själva genom att ha en referensperiod från förindustriell tid när de flesta andra EU-länder har tidpunkten för EU-inträdet. Varför ska inte Sverige ha detsamma? Den här regeringen har sett till att vi kommer dit.

Jag hade tänkt lyfta upp fler saker, herr ålderspresident, men min tid är slut.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack, Malin Larsson, för frågan!

Jag vet inte om det är tillåtet, men jag vill ändå rikta mig till samma gäng på läktaren som Malin Larsson. Läs en skoglig utbildning! I den här kammaren träter vi ofta med varandra. Vi är också väldigt ofta eniga, men det syns inte utåt.

Malin Larsson och jag är här för att diskutera betänkandet om skogspolitik och inte forskningspropositionen. Jag ska villigt erkänna att jag inte har läst forskningspropositionen, så jag är inte uppsjungen på den. Men precis som jag sa i mitt anförande, herr ålderspresident, har regeringen satt av pengar till ett forsknings- och innovationsprogram med fokus på cirkulär bioekonomi och en nationell forskarskola om bioekonomi. Till det har Formas fått mer pengar – inte bara innevarande budgetår utan även för 2026, 2027 och 2028. Det finns alltså en långsiktig sådan satsning.

Vad gäller forskningspropositionen erkänner jag som sagt att jag inte har läst den. Men när jag möter folk i skogsbranschen är det väldigt tydligt att man även där skriker efter folk.

Det är inte så länge sedan jag besökte skogsbruksskolan Södra Viken i Sunne i Värmland. Efter den utbildningen är det inga problem att få jobb. Det är säkert som banken att gå där. Men problemet är ju att inte bara skogsindustrin utan alla branscher skriker efter folk. Det finns alltså en större utmaning i detta. Men självfallet ska vi uppmuntra folk att läsa vidare.

Herr ålderspresident! Som sagt, jag är inte uppsjungen på vår forskningsproposition, men jag delar Malin Larssons syn att det är viktigt med utbildningsmöjligheter. Man ska kunna läsa i alla fall i någon sorts närhet av där man bor om man inte vill flytta på sig.

Vi har olika förutsättningar beroende på var i landet vi befinner oss. Jag nämnde i mitt anförande att det ser olika ut inom EU. Men det är ingen tvekan om att det ser olika ut även inom Sverige. Det påverkar var skogliga utbildningar passar bäst. Men självfallet ska vi ha skogliga utbildningar, för där vet vi att det behövs folk.

Det finns en stor utmaning kring den akademiska friheten, alltså att du ska få läsa precis vad du vill. Det finns ju många kurser du kan läsa som inte ger dig jobb samtidigt som andra branscher skriker efter folk. Då är frågan om det går att hantera på något vis eller om den akademiska friheten ska råda. Måste vi börja styra för att få folk till yrken där de faktiskt får jobb och som är viktiga för Sverige, inte minst för bioekonomin, som Malin Larsson nämner? Vi är rörande eniga om hur viktig den är. Den kan utvecklas och bli än starkare. Det behövs folk där. Det är ingen tvekan. Därom är vi eniga.

Herr ålderspresident! Jag är inte den första som står i talarstolen i dag som tycker att skogen är fantastisk. Det är den verkligen. Samtidigt är den behäftad med många målkonflikter.

Skogen är, om man så vill, en gemensam nationalklenod, något vi måste vårda med eftertanke. Sverige behöver och förtjänar en skogspolitik som säkerställer ett långsiktigt hållbart och konkurrenskraftigt skogsbruk. Det behövs ett skogsbruk som stärker näringsfriheten och investeringsviljan. Skogen spelar också en viktig, för att inte säga avgörande, roll för vår ekonomi, både lokalt och nationellt. Den är en strategisk resurs för ett robust Sverige. Skogsnäringen är viktig för välfärden och för jobb och tillväxt i hela landet, men den har också omätbara värden för vårt välbefinnande.

Samtidigt som vi tar de hänsyn som krävs för att främja den biologiska mångfalden spelar den också en viktig roll i övergången till en mer cirkulär och biobaserad ekonomi. Ekosystemen och skogsbruket behöver, måste och ska existera sida vid sida.

Herr ålderspresident! Det är som sagt många intressen som ska samsas i skogen. Den är ett gemensamt rum för friluftsliv, jakt och naturupplevelser. Samtidigt är skogsindustrin en av våra viktigaste näringar. Skogsindustrin är helt avgörande för svensk export och för en stark arbetsmarknad utanför storstadsregionerna. Utan en konkurrenskraftig skogsindustri skulle Sverige vara ett betydligt fattigare land. Det skulle drabba oss alla, oavsett om vi äger skog eller inte och oavsett var i landet vi bor.

I detta finns också ett viktigt landsbygdsperspektiv. För många av oss som lever och verkar på landsbygden är skogen en naturlig del av livet. Att leva nära den skog man äger, tillvarata det den ger och vårda och förvalta den för kommande generationer samtidigt som man får del av det som tidigare generationer arbetat för är ett sätt att leva. Det är en livsstil som lockar människor att bo kvar eller flytta ut på landsbygden för att komma nära sin skog.

För mig är detta starkt förknippat med en känsla av frihet, något som jag som liberal ofta talar mig varm för. Det finns en känsla av frihet i att äga, bruka och förvalta något. Det finns en frihet i att ströva fritt i traktens skogar.

Den som förfogar över skog har ett ansvar att värna de gemensamma nyttorna som skogen skapar. Som liberal värnar jag och mitt parti skogsägarnas rätt till sin egendom. Miljönyttan och äganderätten måste balanseras mot varandra. Vi tror på individens förmåga att fatta kloka och väl avvägda beslut – frihet under ansvar. Vi som lagstiftare har ett ansvar att se till att de regelverk som finns är ändamålsenliga, rättssäkra och effektiva.

För att skogspolitikens miljö- och produktionsmål ska nås krävs samförstånd, men här finns väl kända låsningar. Detta jobbar vi i regeringssamarbetet enträget för att råda bot på.

Som har sagts här tidigare i dag har den så kallade skogsutredningen nu presenterat sitt första delbetänkande. Den översyn av artskyddet som pågår inom Regeringskansliet är på väg fram. De nuvarande artskyddsreglerna skapar en ständigt gnagande oro hos många skogsägare. Artskyddsreglerna och deras tillämpning får faktiskt helt orimliga konsekvenser. Förekomst av relativt vanliga arter kan leda till att skogsägare förlorar rådigheten över sin skog. När avverkningar stoppas drabbas skogsägande familjer svårt.

Det system vi har, med den nationella fridlysningen, måste göras om för att bli mer ändamålsenligt. Äganderätten är ett liberalt grundfundament, och när den inskränks ska det ske på legitima grunder. De verktyg vi har för att skydda den biologiska mångfalden behöver reformeras så att de blir mer ändamålsenliga än dagens artskydd är. I de fall där staten beslutar om inskränkningar av äganderätten måste detta dessutom ske i ett system med en hög grad av förutsägbarhet. I de fall där det finns skyddsvärda arter måste den som drabbas, och alltså inte får avverka, garanteras ersättning. Det system för artskyddet som vi har i dag är ett oskick ovärdigt en rättsstat som Sverige.

Därför är jag och vi liberaler väldigt glada över att regeringen, med min klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari i spetsen, nu arbetar dedikerat för att få till ett bättre system. Här finns det en bred samsyn i regeringssamarbetet, och vi ser fram emot att snart se resultatet av den utredning som pågår.

Skogspolitik

Nu stärker vi äganderätten. Vi städar upp i ett byråkratiskt haveri, och vi ökar incitamenten för skogsägarna att vårda sin skog långsiktigt och hållbart på ett sätt som främjar den biologiska mångfalden i skogen utan att enskilda riskerar att drabbas ekonomiskt.

(Applåder)

(forts. § 10)