Fru talman! Det är alltid lite speciellt att starta ett replikskifte över två timmar efter att man har begärt replik, men jag ska gå rakt på sak. I Sverigedemokraternas anförande från talarstolen tidigare framkom skepsis gällande genuspedagogik i förskolan, eller generellt. Sverigedemokraterna lade väldigt mycket fokus på människor med utländsk bakgrund, vilket inte är så märkligt med tanke på vilket parti vi pratar om. Ledamoten var väldigt noga med att hela tiden tala om hur hemskt det är att man får lära sig om jämställdhet, jämlikhet, genus och liknande frågor och om att detta skulle sakna evidens inom forskningen etcetera.

Till att börja med måste jag säga att inget av det som sades från talarstolen stämmer eller har någonting att göra med vare sig forskning eller beprövad erfarenhet.

För det andra vill jag säga att detta är väldigt genomskinligt. Sverigedemokraterna har bara ett sätt att använda sig av för att föra bort fokus från det faktum att man är med och bidrar till nedskärningar inom förskolan. Det finns bara ett sätt för Sverigedemokraterna att föra bort fokus från det faktum att man från den ena dagen till den andra vände förskolebarnen ryggen genom att bli ett av de partier som företräder riskkapitalbolagen inom förskolan i stället för förskolebarnen - och det är att prata om genus och om invandring och vad den innebär för den svenska förskolan. Det är precis detta vi har bevittnat i dag.

Min fråga till ledamoten är: Hur kan den viktigaste frågan vara Sverigedemokraternas syn på genus, när ni precis har varit med och bidragit till att det blir enorma nedskärningar för förskolan i kommunerna under de kommande åren?

Fru talman! Ledamoten har missat vad svensk förskola egentligen är och hur det ser ut där ute. I sitt anförande nämnde Anders Alftberg att det är förbjudet att ha på sig klänning i förskolan. Jag vet inte vilket land och vilken förskola ledamoten har varit i; det är i alla fall inte i Sverige.

Jag menar dessutom, återigen, att allt detta enbart handlar om - åhörarna och de som sitter och lyssnar där hemma uppmärksammar säkert detta - att Anders Alftberg inte över huvud taget vill prata om varför Sverigedemokraterna är med och skär ned i kommunerna och i förskolan. Återigen går han tillbaka till att prata om frågan om genus, vilket man menar är stalinism och något som är väldigt hemskt för vårt samhälle.

Att i egenskap av kommun satsa på kärnprojekt är väldigt bra. Jag sitter själv i riksdagen bland annat på grund av att jag motsatte mig ett antal olika projekt som ledde till nedskärningar inom skolan och förskolan i min hemkommun Falun. Så jag vet exakt vad detta innebär.

Problematiken här handlar om att Sverigedemokraterna för det första är med och skär ned både här och i de kommuner där man är med och styr. För det andra är man med och ser till att vi fortsätter med ett marknadssystem där vi experimenterar med barnens framtid, för att se till att ett fåtal aktieägare och banker ska kunna tjäna pengar på det.

Sverigedemokraterna var en gång i tiden ett parti som stod emot detta. Men i dag är Sverigedemokraterna, efter lite middagar med Svenskt Näringsliv, på den andra sidan och anser att det ska få tas ut hur stora vinster som helst; det spelar ingen roll vad det innebär för barnen. Kan SD ens säga rakt ut till svenska folket att man inte till exempel har tagit emot pengar från dessa bolag för att göra detta?

Fru talman! Anders Alftberg har nu redogjort för Sverigedemokraternas syn på det pedagogiska arbetet i förskolan vad gäller jämställdhet och könsnormer. Det blir väldigt tydligt för mig att det finns ett parti som är riksdagens genusflumparti nummer ett, nämligen Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är det största genusflumpartiet vi har i riksdagen.

Sverigedemokraterna vill inte att politiska trender ska styra förskolan, och det vore ju en nåd att stilla bedja om. Det skulle ju kunna innebära att Sverigedemokraterna kom till insikt om vad vetenskapens, pedagogikens och kulturens frihet innebär. Den innebär nämligen att vi slipper sverigedemokrater som har synpunkter på sagouppläsares klädsel, särskilt om klädseln är klänning, och vilket pronomen lucian använder. Den innebär att vi låter alla barn i förskolan testa olika kläder, olika leksaker och olika roller när man leker familj. Det skulle vara att ge barn hundra och tusen möjligheter att utvecklas i stället för bara två.

Miljöpartiet vill att alla barn ska ha chansen att utveckla sin fulla potential, oavsett kön eller könsidentitet. Vi vill säkerställa att ingen begränsas i sina val. Det är viktigt att ge alla barn möjligheter att göra detta, just genom att förskolans medarbetare har kunskap om det vetenskapliga området genuspedagogik.

Fru talman! Min fråga till Anders Alftberg är hur hans parti ser på detta med forskningens frihet och pedagogikens frihet. Ska vi ha politisk styrning i detalj om vad man undervisar om och på vilket sätt, eller ska det stå på vetenskaplig grund och vara baserat på beprövad erfarenhet? Det är ju inte vad ledamoten beskrev i sitt inlägg.

Att det skulle förekomma tvång av någon som helst typ som ett utbrett fenomen på svenska förskolor och specifikt när det gäller att ge barnen många möjligheter att uttrycka sig och utvecklas på ett fritt sätt skulle jag vilja se underlag på och inte bara anekdotiska berättelser om. Jag tror nämligen att om det över huvud taget förekommer är det ytterst marginaliserade händelser och inte något systematiskt som man marineras i.

Min fråga är alltså: Vad är synen på vetenskap och beprövad erfarenhet i Anders Alftbergs parti? Är det detta som ska styra pedagogiken i förskolan, eller är det politik i riksdagens kammare som ska bestämma vem som får leka med vilka leksaker på förskolorna ute i landet?

Fru talman! Vi socialdemokrater ser genuspedagogik på ett annat sätt än Sverigedemokraterna. Vi tänker att genuspedagogiken är en del av jämställdhetsarbetet och demokratin. Det är en del i att skapa lika villkor mellan könen. Det är ett arbete som måste börja tidigt för att vi ska nå framgång.

Vi har nått långt när det gäller jämställdheten och demokratin, men det finns väldigt mycket kvar. Vi behöver hela tiden lära upp våra unga när det gäller vilken väg som är viktig för att man ska kunna vara med och påverka sitt samhälle.

Detta handlar inte om dockor och vapen. Om barn vill leka med dockor eller med vapen är obetydligt, tänker jag. Man väljer olika lekredskap utifrån vilka kamrater man har och hur man blir påverkad och så.

Tycker ledamoten från Sverigedemokraterna Anders Alftberg att vi har kommit tillräckligt långt i jämställdhetsarbetet? Tänker han något om att förskolan bedriver ett jämställdhetsarbete, och på vilket sätt avviker det i så fall från genuspedagogiken?

Fru talman! För Kristdemokraterna handlar förskola och barnomsorg allra främst om att ge barn en trygg start i livet. Den kärlek, bekräftelse och omsorg som vi ger dem som små, både i hemmen och genom barnomsorg och förskola, får vi tillbaka i form av trygga och ansvarstagande ungdomar och vuxna.

För oss kristdemokrater är det en självklarhet att varje förälder själv ska få välja barnomsorgsform. Varje barn är unikt, och föräldrarna är i de flesta fall de som bäst kan bedöma vad deras barn mår bra av. Oavsett om de väljer en kommunal eller fristående förskola, eller pedagogisk omsorg - eller om de för den delen inte väljer något av detta - är det en frihet som föräldrarna ska ha. Därför är det viktigt att det i varje kommun ska finnas en bred palett med både kommunala och privata alternativ med olika pedagogiska inriktningar som föräldrarna kan välja mellan.

Till den här mångfalden bidrar inte minst den pedagogiska omsorgen, familjedaghemmen. De flesta familjedaghem präglas av småskalighet, hemlik närhet och hög kontinuitet bland personalen, vilket utgör ett viktigt komplement till de ofta alltför stora barngrupperna i förskolan.

För att familjernas valfrihet ska fungera väl behöver föräldrarna bli väl informerade av kommunen om vilka alternativ som finns. Detta är en förutsättning för att familjen ska få makten att göra ett välinformerat val om vilken barnomsorg de vill ge sina barn.

Som förälder ska man kunna lita på att barnomsorgen och förskolan, oavsett vad man väljer, ska vara stimulerande och utvecklande för barnen. Svenska skolor ska hålla en hög pedagogisk nivå samtidigt som de rymmer mycket lek och rörelse.

Fokus bör allra främst ligga på barnets sociala utveckling, samtidigt som förskolans roll för svenska språket betonas. Barn behöver få lyssna på högläsning och prata om berättelserna. Detta är allra viktigast för barn som inte kommer i kontakt med det svenska språket hemma.

Fru talman! En nyckel i barnomsorgen är tid för barnen. Tid för barnen ger tryggare barn, och trygga barn är det som på sikt ger ett Sverige där färre barn, ungdomar och vuxna mår dåligt. Barngrupperna behöver därför, oavsett barnomsorgsform, vara små. Stora barngrupper kan utsätta barn för en stress som kan få allvarliga konsekvenser för barnens utveckling. Utöver försämrad anknytning riskerar stressen bland annat att leda till koncentrationssvårigheter och försämrad inlärningsförmåga.

Om en barngrupp blir för stor riskerar de positiva effekterna av att vistas i en grupp att bytas till sin motsats. Relationer kan bli svåra att överblicka för barnen, vilket i sin tur kan leda till en känsla av anonymitet och otrygghet, vilket i nästa steg kan leda till aggressivt beteende eller andra yttringar såsom trötthet, nedstämdhet och håglöshet.

Skolverket har i dag riktlinjer om att det ska vara sex till tolv barn per småbarnsgrupp för barn i åldern ett till tre år, men enligt Lärarförbundets enkät är det få förskollärare som arbetar i en småbarnsgrupp som ligger inom riktlinjerna. Det är därför uppenbart att arbetet för att minska de stora barngrupperna behöver fortgå.

Föräldrar ska kunna känna sig trygga med att det finns tid och att det finns en famn att krypa upp i för deras tvååring. Förskolepersonalen ska kunna känna sig trygga med att de får goda förutsättningar att utföra sitt fantastiska och viktiga arbete.

Kristdemokratisk barnomsorgspolitik syftar till att fler barn ska bli sedda, bekräftade och känna sig trygga i förskolan. Det lägger en grund som minskar risken för psykisk ohälsa längre fram i livet. Trygga barn är det som på allvar lägger grunden för ett tryggt samhälle och ett tryggare Sverige.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! När vi pratar om rätten till utbildning och hur viktig utbildning är brukar det lätt bli så att det är skolan som avses. Det är där fokus hamnar, och det är där alla problem ska lösas. Samtidigt vet vi att grunden för en människas trygghet och möjlighet att utveckla sin fulla potential läggs mycket tidigare.

Så när ska vi på riktigt slå fast att det är i förskolan, eller rättare sagt i förskoleåldern, som grunden läggs för dina möjligheter att växa som människa och nå din potential? När ska vi börja se förskolan som utbildning för våra barn och inte bara som en plats som möjliggör för oss vuxna att gå till jobbet? Jag tycker att svaret är nu. Om vi inser det kommer vi förhoppningsvis också att förstå att vi måste se till att det finns resurser som räcker till för att varje barn ska få den utbildning och den trygghet som det behöver och har rätt till.

Vad är det för resurser som behövs? Jag är övertygad om, inte minst efter debatten i dag, att vi alla här är eniga om att det, förutom lokaler och alla tusentals välmenta regler som finns om hur rutschkanor och klätterställningar ska vara utformade, i slutändan egentligen bara finns en sak som är viktig för att förskolan ska fungera, och det är utbildade pedagoger och framför allt tillräckligt många utbildade pedagoger i hela landet.

Under många år har vi diskuterat barngruppernas storlek. Och självklart är det viktigt och bra med små barngrupper. Men alla vi som har varit aktiva som kommunpolitiker eller arbetat i förvaltningar vet att verklighetens begränsade budget finns där. Och ofta hittar vi lösningar som kanske var någonting annat än just tanken bakom just detta att vi ska ha mindre barngrupper. Plötsligt uppfanns pedagogparen, och svaret på mindre barngrupper blev att man helt plötsligt hade fler barn per pedagog. Därför är det viktigt att vi en gång för alla sätter ned foten och säger att det är personaltätheten, det vill säga hur många barn det maximalt ska vara per pedagog, som är det viktiga. Hur barnen sedan grupperas kanske faktiskt är någonting som vi politiker ska hålla oss borta från och låta de som vet vad barnen behöver, det vill säga pedagogerna, avgöra.

Samtidigt vet vi att bristen på pedagoger, såväl förskollärare som barnskötare, är skriande. Därför är det viktigt att också här slå fast att om vi ska ha en hög kvalitet på utbildningen för våra barn behövs det utbildade pedagoger. Svaret på det är bland annat kompetensutveckling och goda möjligheter till vidareutveckling.

Det är glädjande att från regeringspartierna här höra om de satsningar som de vill göra på förskolan. Men vet ni att ordet förskola nämns en enda gång i Tidöavtalet? Och då är det dessutom inte ordet förskola utan språkförskola som står där. Regeringen talar mycket om utanförskap, om det delade samhället och om behovet av att minska kriminaliteten och öka tryggheten. Jag håller verkligen med. Därför är det fullständigt häpnadsväckande att förskolan inte har mer plats i Tidöavtalet. Man vet nämligen att det är där som grunden läggs. Och man vet särskilt att för barn som bor i utanförskapsområden eller som lever i utsatthet är förskolan än mer avgörande. Det blir alltså ännu viktigare att dessa barn går till förskolan. Nu är det i stället tvärtom, det vill säga att just barn till utrikes födda i utsatta områden är de som nyttjar förskolan i minst utsträckning av alla grupper.

Den uppsökande verksamhet som kommunerna numera har i uppgift att bedriva är därför jätteviktig. Men vi skulle också kunna se till att föräldrar som inte arbetar har rätt till förskola även för de allra minsta barnen, vilket bland annat skulle innebära att dessa barn får en bättre språkutveckling som är avgörande för att sedan klara av skolan.

Ibland kan man tro att de som har författat Tidöavtalet inte har satt sin fot på en förskola. För om de hade gjort det borde åtminstone en tredjedel av avtalet ha handlat om förskolan som tillsammans med skola, fritis och föreningsliv är de absolut viktigaste förebyggande insatserna. Då hade de vetat att pedagogerna i förskolan har stenkoll på varenda unges situation. Pedagogerna i förskolan, särskilt de som har jobbat ett tag och sett barnen växa upp, kan säga precis vilka barn som riskerar att fara illa och som inte kommer att kunna hänga med senare i skolan och som riskerar att börja med självskadebeteenden eller i allra värsta fall hamna i kriminalitet och utanförskap. Och pedagogerna vet vilka stöd som barnen behöver. Men det saknas tid, och det saknas resurser.

Förutom att vi behöver öka pedagogtätheten och satsa på kompetensutbildning behöver förskolan, precis som skolan, i mycket högre grad möjligheter att ge stöd till barn med behov. Behoven ser olika ut. Det handlar om allt det som jag redan har lyft fram, det vill säga utsatthet och utanförskap, men det handlar också om barn med NPF-diagnoser. Om barn med NPF-diagnoser får stöd redan i förskolan blir övergången till skolan och möjligheten att klara sin utbildning betydligt större. Men då behöver förskolan ha större tillgång till specialpedagoger och bättre samverkan med exempelvis vård och socialtjänst.

Det är dags nu att vi tar förskolan på allvar och sätter barnets möjligheter i centrum. Låt oss därför sluta prata och göra något i stället!

Jag vill också passa att yrka bifall till reservation 9.

(Applåder)