Statsrådet Niklas Wykman (M) om Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Fru talman! Det finns ont och gott, rätt och fel, de som gör rätt och har rätt, de som har fel och gör fel. Otvivelaktigt är det så. Men inför vissa saker är ändå alla människor lika.

I en värld som präglas av alltmer krig och elände är det nästan svårt att stå här och ta in vilket bottenlöst elände, lidande och sorg det är för många familjer runt om i världen att säga god natt till sina barn utan att veta om det ska komma missiler under natten. Det är svårt att ta in, men det är så världen ser ut.

De problem vi, och andra delar av världen som inte är direkt berörda av kriget, drabbas av är små i jämförelse men ändå betydande. Det råder ett mycket oroligt och svårt läge i världsekonomin, och onekligen slår det med kraft också mot europeisk och svensk ekonomi.

Ibland säger man att man ska hålla två tankar i huvudet samtidigt, men det räcker inte i de här fallen. Vi befinner oss i ett mycket svårt och komplicerat läge. Det är inte bara det oroliga och allvarliga läget i vår omvärld som skapar utmaningar här hemma i Europa och i Sverige. Nyligen har vi gått igenom en period av hög inflation.

Få saker har så betydande skadeverkningar i ekonomin och människors vardag som inflationen, där värdet av ett helt arbetsliv urgröps snabbt och där värdet av att ställa klockan och gå till jobbet på morgonen snabbt urgröps. Vi har under lång tid inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden och Europa haft svårt att komma upp på de tillväxtnivåer, den ekonomiska förbättring, som vi historiskt varit vana vid. Här hemma i Sverige har vi sett hur vi på område efter område har förlorat kontroll över det som en gång i tiden var ett av världens tryggaste och bästa länder.

Det har varit fråga om ett migrationsåtagande som vi uppenbarligen inte har klarat av. Det har också handlat om att man inte har lagt tillräcklig kraft och tillräckliga resurser på att möta förändringarna. Polisen har inte fått tillräckliga befogenheter eller resurser. Man har inte upprätthållit kontroll över sådant som vem som befinner sig i landet eller vår folkbokföring. Problemen har helt enkelt hopat sig. Det har varit fråga om saker som har skett runt om i världen, saker som vi inte har tagit ansvar för i Sverige och saker som vi tillsammans i våra västerländska europeiska demokratier inte har fattat de rätta besluten om.

Nu måste vi lösa detta. Nu måste vi vara riktigt bra igen. Inget av problemen kommer att gå över snabbt eller fixa sig av sig självt. Men det går att fatta bättre beslut nu och framöver och gradvis komma tillbaka till både en värld och ett land som fungerar så som vi vill att de ska göra.

Nyligen har vi sett studenter med svenska flaggor och sång – unga människor som lägger hopp om en bättre framtid för sina fötter. Det är fina bilder, glada minnen och härliga dagar.

Nu har många människor arbete framför sig. Det är en krävande tid då människor i äldreomsorgen ska försöka erbjuda det lilla extra till de gamla människor som vill komma ut på sommarpromenad. Sjukhus ska hålla öppet. Vägarbeten ska nu göras. Poliser ska samlas kring våra nöjesplatser och träffpunkter i sommar för att se till att det är ordning och reda. Det finns också en och annan som ser fram emot en skön semester.

Det är något alldeles speciellt med arbete, fru talman. Det handlar om att få göra sitt eget liv bättre, att få försörja sin familj och känna tillhörighet och samhörighet. Det handlar givetvis också om allt det man gör för andra människor när man arbetar genom de tjänster man utför, de promenader som blir av på äldreboendet, de händer, armar och ben som gipsas på sjukhusen, de operationer som utförs, undervisningstimmar i skolan, elever som får en bättre framtid och vägar som ska byggas.

Det finns ingen annan väg ut ur de problem som finns, och det finns ingen annan väg in i en bättre framtid än att så många som möjligt gör så mycket som möjligt för varandra och sig själva genom arbete.

Den här regeringen har börjat ta tag i och lösa Sveriges problem. Vi måste uppvärdera värdet av att arbeta. Ingenting blir bättre av sig självt. Det blir bättre för att man gör det bättre. Då är det viktigt att de som gör saker får lön för mödan.

För en vanlig familj har vi sänkt skatten med nästan 23 000 kronor per år. Det betyder mycket att man får lön för mödan. För dem som bestämmer sig för att ta extrapass, jobba hårdare, utbilda sig längre eller lägga ned fler timmar på sitt företag har vi tagit bort avtrappningen i jobbskatteavdraget. Det innebär betydande ekonomiska tillskott för att göra sådant.

Vi har också riktat resurserna dit där samhällets behov är som störst, det vill säga nästan 50-procentiga ökningar under den här perioden till rättsväsendets samlade resurser. Det behövs därför att våra gator och torg och våra liv har blivit mer otrygga. Då måste politiken klara av att prioritera resurser och ansträngningar dit där behoven är som störst.

Ännu större ökningar, men helt nödvändiga sådana, sker på försvarsområdet mot bakgrund av den mycket tråkiga utveckling som sker i omvärlden. Vi tar också steg för att Sverige framöver ska fungera bättre. I stället för nedläggning av vår baskraft tar vi nu steg för att bygga ny kärnkraft i Sverige. Vi behöver finansiera fler nya spännande företag som skapar jobb och högre löner. Då är det viktigt att det finns kapital för det. Vi förbättrar villkoren att spara på investeringssparkonto så att vi ska kunna bygga vidare på en av Sveriges främsta styrkor.

Vi förbättrar hushållsekonomin, inte bara genom sänkta skatter och resurser till de hushåll som har de tuffaste ekonomiska marginalerna utan också genom att ta ned kostnaden för att tanka bilen. Det är nödvändigt för att man ska kunna leva i hela landet, ta hand om sin familj, skjutsa sina barn och besöka sin mamma på äldreboendet men också för att dämpa kostnadsutvecklingen för svenska företag.

Det är alltså möjligt att vända den här utvecklingen. Det är inte enkelt, men med hårt arbete är det möjligt.

Med den här budgeten gör vi det man bör göra i ett konjunkturellt svårt läge. Vi tillförde 60 miljarder kronor i höstbudgeten. Vi tillförde nu ytterligare 11,5 miljarder kronor. Det är klassisk konjunkturpolitik. Det handlar om att dämpa arbetslöshetens effekter och ge fler människor möjlighet till en nystart i vardagen genom satsningar på utbildning. Det handlar om att satsa på vägunderhåll och infrastrukturprojekt som skapar både sysselsättning och på sikt ett bättre fungerande land.

Vi höjer möjligheten att göra rotavdrag för att dämpa de effekter vi ser när byggandet har gått ned i ett svårt konjunkturellt läge.

Vi behöver höja blicken och fortsätta lösa Sveriges stora och långsiktiga problem. Två saker bör dominera den utmaningen, fru talman. En är att se och fullt ut förstå de stora behov som Sverige står inför när det kommer till investeringar. Det behövs investeringar i vatten- och avloppssystem. Det behövs investeringar i ny baskraft. Och det behövs investeringar i vårt militära försvar.

Då behövs en politik som klarar av att prioritera. Om man inte gör det, om man samtidigt lovar allt till alla eller åtminstone mycket till många, riskerar man inte bara att gå miste om de stora investeringar som behövs; man riskerar också att inflationen kommer tillbaka och återigen ger sig på människors plånböcker.

Om investeringarna är en sak är den andra saken att läka ihop Sverige. Här finns också de största ekonomiska vinningarna att göra. Det bästa man kan göra för ett lands ekonomi är att flytta en person från att behöva bidrag till att vara med och bidra. Jag vågar säga att det är det enskilt bästa man kan göra för en människas liv, fru talman. Att flytta runt människor mellan olika bostadsområden eller olika skolor löser inga problem på lång sikt. Men att flytta en människa från bidrag och utanförskap till arbete och gemenskap förbättrar i grunden ett land.

Vi har inte gett upp om att Sverige igen kan bli ett land med samhörighet, gemenskap och en gemensam bild av att vi kan skapa oss en bättre framtid. Det är inte så i dag. Det är dags att se problemet i vitögat. Sverige har glidit isär i en tvådelad värld.

De av oss som tillhör och känner samhörighet har en idé om att det här är mer än bara en liten plats på jorden, att Sverige är någonting. Det spelar ingen roll var man är född, vilken gud man tror på eller var i landet man bor. Man kan ändå känna att vi är Sverige. Vi är förvisso olika varandra och har lite olika drömmar, ambitioner och förmågor, men vi har också en idé om en gemenskap.

Sedan har det blivit så att vissa människor antingen inte alls känner så eller skulle vilja känna så men känner att det är en hopplöst svår sak att uppnå, att man inte klarar av att nå dit. Den största utmaningen vi behöver lägga framför oss är att få ihop det här landet till ett igen, att få alla människor att ta det ansvar som krävs och känna den gemenskap som behövs.

I detta vill jag särskilt lyfta fram jämställdheten mellan män och kvinnor. Det är en särskilt viktig utmaning för Sverige framöver. Det utanförskap vi har slår mot jämställdheten för dem som drabbas. De hade hoppats på ett nytt och bra liv i ett nytt land med andra regler, men de har fastnat inlåsta i lägenheter eller åtminstone i stort eller absolut beroende av männen i deras närhet. De som befinner sig där befinner sig så långt ifrån den svenska idén om jämställdhet man kan komma. Här behövs fler insatser. Här behövs motprestationskrav. Här behövs aktivering på heltid. Här behövs vägar in i det svenska samhället.

Kvinnor drabbas också hårdast av konsekvenserna, som skolmisslyckanden, stök i skolan, äldreomsorg som inte fungerar och när brottsligheten har ätit sig in på gator och torg och rädslan sprids i bostadsområdena. Då är det tufft för alla de kvinnor som känner rädsla för att vistas ute i sina bostadsområden, som oroar sig för sina barn eller som på annat sätt får sin frihet och trygghet beskuren.

Därför behövs mer åtgärder för att bekämpa utanförskapet, för att stärka jämställdheten både för dem som befinner sig i utanförskap och för dem som drabbas av utanförskapets konsekvenser.

Vi måste också stärka jämställdheten genom att säkerställa att inflationen inte kommer tillbaka. Inte i alla men i många familjer är det kvinnor som tar det största ansvaret för hushållsekonomin. De planerar så att pengarna ska räcka till såväl mat som veckopengar, födelsedagspresenter och de behov som finns i familjen och i släkten. Om inflationen kommer tillbaka blir den uppgiften hopplöst svår.

Många kvinnor är också ensamstående med barn eller har de lägsta pensionerna. Om inflationen tillåts komma tillbaka i ekonomin är det deras livsförutsättningar som försämras mest.

Vi måste också slå hårdare slag för jämställdheten genom att i tider med behov av stora investeringar säkerställa att vi har ordning och reda i de offentliga finanserna. Om vi tappar kontrollen över de offentliga finanserna blir det förr eller senare så som det en gång var i Sverige; det blir stora neddragningar i välfärden, och där har många kvinnor sin egen försörjning och sitt eget jobb.

Om vi tappar kontrollen över de offentliga finanserna är det först och främst kvinnornas arbetsplatser som kommer att drabbas genom att det blir sämre arbetsmiljö, färre kolleger och en tuffare situation. Men då får vi också kvalitetsförsämringar i förskola och äldreomsorg. Och även om det inte borde vara så vet vi att det många gånger är kvinnor som behöver kliva fram och ta det större oavlönade ansvaret om man inte riktigt vet att kvaliteten räcker till för föräldrarna på äldreboendet eller för barnen i barnomsorgen.

Vi har alltså en stor jämställdhetsutmaning framför oss med att bekämpa utanförskapet, vinna tillbaka tryggheten, se till att vi kan genomföra stora investeringar utan att inflationen kommer tillbaka och ta ansvar för offentliga finanser så att vi kan upprätthålla hög kvalitet i våra välfärdstjänster även när stora investeringar i samhället behöver göras.

Till alla studenter som nyligen sprang ut och sjöng om den ljusnande framtid som är vår, och till alla oss, vill jag säga att en ljusnande framtid inte är vår men att vi kan göra den till vår.

Vi behöver sätta hela Sverige i arbete. Vi behöver ta ansvar för de offentliga finanserna. Vi behöver säkra att viktiga investeringar i svensk ekonomi kan komma på plats utan att inflationen kommer tillbaka. Vi behöver givetvis också se till att ta ansvar för det konjunkturella läget. Det är det som vårpropositionen och vår tidigare budgetproposition syftar till. Vi ska se till att göra Sverige till ett av världens bästa länder igen.

Med det vill jag önska alla en glad sommar.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med att slå fast att jag är övertygad om att Janine Alm Ericson har de bästa av intentioner för klimatet, för djur och natur, för svensk välfärd och för svensk företagsamhet. Det går att komma till olika slutsatser även med goda intentioner. Jag är inte så säker på att vi är betjänta av att ha en debatt där vi alltid ska ifrågasätta varandras intentioner eller komma med syrliga eller negativa omdömen. Däremot kan man givetvis ha rätt eller fel i sak och komma fram till slutsatser som andra inte håller med om. Men jag är helt övertygad om att Janine Alm Ericson har de bästa av intentioner för Sverige med sitt politiska engagemang för miljö, klimat och alla människor.

Jag ser i grund och botten framför mig att man kan göra två vägval. Jag delar Miljöpartiets bedömning att man kan få ned utsläppen, inte minst från transportsektorn, genom att åter slå in på den väg där Sverige tidigare var. Man höjde drivmedelsskatterna mycket och införde reduktionsplikten. Det fick givetvis den avsedda effekten. Det blev dyrare för företag att sköta sina transporter – då får man transportera mindre. Det blev dyrare för föräldrar att hämta sina barn från fotbollsträningar, hockeyträningar, ridklubbar eller var de nu var någonstans. Man fick dra ned på resorna till äldreboendet där man skulle hälsa på sin mamma.

Detta fungerar absolut. Frågan är om det är det vi vill ha. Jag vill inte ha det. Jag tycker att det är bra att man kan använda bilen för att hämta sina barn eller hälsa på sina föräldrar på äldreboendet och att svenska företag har goda möjligheter till transporter. Om man inte vill göra det vägvalet måste man fundera på hur man gör i stället.

Vårt svar på den frågan, även om Janine Alm Ericson inte håller med om det, är elektrifiering. Det gäller att kunna skapa tillräckligt mycket el, så att vi gradvis kan fasa ut de fossilberoende koldioxidkällorna. Janine Alm Ericson kan tycka att det är ett tråkigt eller tjatigt svar, men det är så det är. Jag vill inte straffa svenska familjer. Jag vill producera mer el.

Fru talman! Det här replikskiftet visar för svenska folket att man kommer att stå inför ett vägval nästa gång man röstar. Antingen röstar man på den sittande regeringen och dess stödparti eller så röstar man på Miljöpartiet. Beroende på vad av det som får mest stöd kommer man att få väldigt olika priser när man tankar. Det är klart och tydligt att det är så, och människor får göra det valet.

Jag, den här regeringen och Sverigedemokraterna tycker inte att vi ska gå tillbaka till ett läge där det ska kosta 30 kronor per liter när man tankar eller till och med kan bli uppemot 40 kronor. Vi tycker inte att det är en bra sammanhållningspolitik. Det skapar andra negativa effekter. Det blir för dyrt för familjer att hämta på fotbollsträningen, köra till äldreboendet eller åka till matvarubutiken och handla. Vi tycker inte heller att det är en effektiv klimatpolitik. En effektiv politik ska givetvis nå målen men ska också dela bördorna på ett rättvist sätt i samhället.

Vi kommer inte att välja den vägen. Men jag vill ge Janine Alm Ericson rätt i att man minskar utsläppen från den här sektorn om man för väldigt många människor gör det omöjligt eller väldigt dyrt att använda de produkterna.

Vi väljer en annan väg framåt i stället. Vi ska ersätta den fossila energiproduktionen med fossilfri elproduktion. Vi har en viktig ambition att bygga ny kärnkraft. Det är också viktigt att bygga ut andra energislag för att klara av detta. Men för att man i ett fungerande elsystem ska kunna klara att ha mer väderberoende kraft – vi tar vindkraft som exempel – behöver man tillräckligt mycket baskraft för att drifta elsystemet även när det inte blåser. I grunden har Sverige inte problem med elförsörjningen när det blåser, men vi har det när det är vindstilla. Då kan man bygga hur många vindkraftverk som helst – det löser inte det problemet. Sedan kan mer vindkraft lösa andra problem.

(Applåder)

Fru talman! Absolut – en del vägval har varit fel, och en del beslut har inte fått de konsekvenser man önskat. Många saker har förändrats och tyvärr försämrats i vår omvärld. Vi navigerar i en väldigt rörlig tid. Precis som Mikael Damberg påpekar har mycket hela tiden rört sig mot det sämre. Vi har ett krig i Ukraina som fortgår med stort mänskligt lidande och med påverkan på världsekonomin och råvarupriser. Vi har de oroligheter som bröt ut i Mellanöstern och som nu är ett fullskaligt krig.

Om man kunnat gå tillbaka och fatta beslut retroaktivt med facit över hur världen utvecklat sig skulle man givetvis ha gjort en del saker annorlunda från start. Till exempel tror jag att Mikael Damberg skulle ha säkerställt att man inte stängt ned en massa kärnkraftsreaktorer i Sverige under hans regeringstid. Det tror jag att Mikael Damberg i dag ser hade varit bra, givet vad som hänt i Ryssland och med europeisk energiproduktion. Men tyvärr är det inte så verkligheten fungerar. Vi lever inte med en sådan tidsmaskin.

Huvudinriktningen för regeringens politik är därför alltid att ta ansvar, ha säkerhetsmarginaler, värna offentliga finanser och säkra att vi har goda möjligheter att agera i de situationer som uppstår. Det är kärnan. Sedan får man fatta bästa möjliga beslut med den information man har.

Mycket har försämrats i världen på kort tid, och det har fortsatt i den riktningen. Detta behöver vi givetvis möta. Det är därför vi i vår budgetproposition men också i den här vårbudgeten har konjunkturåtgärder som till exempel stöttar människor som blir arbetslösa, så att de får bättre möjligheter till utbildning, och stöttar en byggbransch som har det tufft när räntorna varit höga på grund av hög inflation.

Det är därför vi bedriver den typen av politik. Men ingenting blir helt perfekt. Ingenting blir helt rätt. Men grundinriktningen måste alltid vara att Sverige ska styras med ansvar för de offentliga finanserna, med säkerhetsmarginaler och med möjlighet att agera.

Fru talman! Att prioritera är politikens kanske viktigaste uppgift. Att klara av att stå för svåra prioriteringar är centralt om man vill leda ett land och över tid göra det bättre. Att lova mycket till många är enkelt. Att vara i opposition och säga ”mer, snabbare, fortare och dyrare” är enkelt.

Men jag är stolt över att vi här i riksdagen har ett samarbete mellan regeringens partier och Sverigedemokraterna som orkar göra de prioriteringar som krävs för att vända utvecklingen i Sverige.

Fru talman! Jag är inte överraskad över att Mikael Damberg och Socialdemokraterna talar sig varma för subventioner och bidrag. Det är lätt att lova mer till fler. Men vi måste också ställa oss frågan: Är detta vad Sverige på riktigt behöver?

Sverige är ett land som väldigt tydligt har delats upp. Det har på ett olyckligt sätt blivit ett vi och ett de. Den enda vägen att lösa detta är arbetsgemenskap – att fler ska vara med och bidra så att vi bryter utanförskapet.

Är det då nödvändigtvis rätt att minska drivkrafterna att arbeta och att höja bidragen till dem som inte är med, eller är det mer rätt att lägga de resurserna på krav och möjligheter att komma in i arbetsgemenskap och få en väg in i det svenska samhället?

Under Mikael Dambergs tid i regeringen och därefter har Sverige och västvärlden haft ekonomiska tillväxtproblem med låg tillväxt under många år. Löser man då Sveriges problem genom att minska drivkrafterna för entreprenörskap, jobbskapande och investeringar?

Det är lätt att se människors behov. Vi prioriterar att hjälpa dem som har de största ekonomiska behoven. Men man måste samtidigt förstå vad man behöver göra för att skapa en bättre framtid.

(Applåder)

Fru talman! Det var kanske en konsekvens av det störande ljudet eller kanske ett mycket klarsynt ögonblick från Ida Gabrielsson när hon sa: ”Jag hörde mig själv. Det var läskigt.” Jag hoppas att folk lyssnar på debatten och funderar lite över detta.

Ida Gabrielsson tar upp en central och viktig fråga om gemenskap och känslan av att höra till. Det är vår kanske viktigaste poäng i det här läget.

Var och en har givetvis ett ansvar. Man kan inte bara skylla ifrån sig. Det finns ingenting som säger att bara för att ens liv började på ett visst sätt måste man ge sig på andra människor, begå brott och vara taskig. De allra flesta som har mött problem har inte en tanke på att skapa problem för andra för den sakens skull, utan det är precis tvärtom. Väldigt många som jag möter som har haft det tufft och svårt i livet har dragit slutsatsen att de verkligen vill vara sjysta och snälla mot andra.

I Sverige har vi haft idén att det är okej att skylla ifrån sig och att det är synd om dem som begår brott och skapar elände för andra. Det är bra att vi nu gradvis lägger den uppfattningen bakom oss. Vi kan inte ta Sverige vidare och skapa ett bättre land genom att ge frikort för dem som vill göra sina egna problem till alla andras problem genom kriminalitet och oro.

Var och en behöver givetvis kliva fram, ta ansvar och känna ansvar för sig själv och för andra. Men det kräver också att vi tillsammans gör saker som skapar vägar in i Sverige, in i det svenska samhället och in i gemenskap.

Om jag ska nämna något är det att vi i omtanke om att alla ska trivas här kanske har varit lite ängsliga med att signalera vad som är Sverige, våra traditioner och vår samhörighet. Det har skapat en situation där många inte alls vet vad de ska komma in i och hur man gör det.

Fru talman! För mig är det glasklart att vi behöver göra mer för att bryta utanförskap i Sverige. Det behöver göras med utbildningsinsatser, drivkrafter, kravställande, möjligheter och språk. Det är många faktorer här som behöver förbättras. Men man kan inte sticka under stol med att det också måste formuleras krav. De som har kommit hit till Sverige förväntas alltså att bidra och göra sitt bästa. Så måste våra regler riggas för att Sverige ska bli ett land och fungera väl.

Fru talman! Ida Gabrielsson lever kanske i föreställningen om regeringens politik snarare än i verkligheten av regeringens politik. Det har ju riktats stora stöd men också lättnader till många av de familjer som har det allra tuffast i Sverige och de hushåll som har de minsta ekonomiska marginalerna. Det är verkligheten. Till exempel tidigareläggs förstärkningar i a-kassan – inte sänkningar, som Ida Gabrielsson påstår.

Det som oroar mig med den samlade vänsterns politik är påverkan på de offentliga finanserna och vad som till slut kommer att hända med Sverige. Om jag har läst budgetarna rätt är det så här: Socialdemokraterna ska öka utgifterna med 4 ½ miljard. Vänsterpartiet ska öka utgifterna med drygt 12 miljarder. Miljöpartiet ska öka utgifterna med 9 miljarder. Och Centerpartiet ska minska skatteintäkterna med 21 miljarder. Man är helt oenig kring de här olika sakerna, vad de ska innehålla, vilka utgiftsökningar som ska genomföras och vilka skattesänkningar som ska genomföras eller vilka skattehöjningar som ska genomföras.

Ifall man är helt oenig kring allt detta skulle det gröpa ett gigantiskt hål i de offentliga finanserna – 4 ½ miljard från Socialdemokraterna, 12 miljarder från Vänsterpartiet och 21 miljarder i skattesänkningar från Centerpartiet. Det kommer att gå ut över svensk välfärd. Det kommer att drabba jämställdheten.

(Applåder)

Fru talman! Mer behöver göras för företag i Sverige. Nyligen har ett förslag presenterats om till exempel förbättrade regler för fåmansbolag – nödvändigt. Jag är den första att skriva under på att man behöver ta ned kostnader. Man kan överväga skatter.

Men man kan inte vara så inne i sig själv och sitt eget partiprogram att man på riktigt kan tro att enskilda skatteförändringar är den avgörande faktorn just nu, i ett läge där vi har haft mycket hög inflation, där vi har krig runt om i vår värld och där vi i Sverige, som år ut och år in hade ett migrationsåtagande som uppenbart var ohållbart, nu har ett betydande utanförskap att hantera.

Jag är den första att både skriva under på och arbeta för att vi ska förbättra villkoren för företagande och att vi ska ta ned kostnader och förbättra skattevillkor. Men man kan inte vara så djupt inne i sitt eget partiprogram att man tror att alla de problem vi har i världsekonomin – det är krig, hot om tullar och det som vi ser att bland annat den amerikanska administrationen gör i handelspolitiken – har en enkel lösning i det svenska skattesystemet.

Vi behöver reformera det svenska skattesystemet. Det finns mer att göra när det gäller jobb, entreprenörskap, utbildning och drivkrafter – så är det. Och det ska vi göra. Men att tro att de problem vi har i ekonomin bottnar i en förändrad eller oförändrad socialavgift eller arbetsgivaravgift är helt enkelt inte en sund utgångspunkt, Martin Ådahl, för hur man kan se på ekonomisk politik.

Vi har väldigt allvarliga problem. Vi ska absolut möta det med reformer, men när det gäller svenska exportföretag går det helt enkelt inte att trolla bort de problem som finns i världsekonomin. De måste adresseras med en ansvarsfull och välavvägd politik och framför allt en politik som prioriterar.