Linus Sköld (S) svarade Lili André i en replik om Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta i debatten ”Protokoll 2024/25:120 Onsdagen den 21 maj” den 21 maj 2025.
Lili AndréKD· i en replikJag vill bara replikera till Linus Sköld att det finns högre anslag för den breda banbrytande forskningen att söka för forskarna. Det är alltså inte sant att det inte finns fria medel för forskare. Jag vill dock gå…Fru talman! ”Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation, där högkvalitativ forskning, högre utbildning och innovation leder till samhällets utveckling och välfärd, näringslivets konkurrenskraft och svarar mot de samhällsutmaningar vi står inför, både i Sverige och globalt.”
Så lyder det övergripande målet för forskningspolitiken. För oss socialdemokrater är det viktigt eftersom vi vill bygga vårt lands konkurrenskraft på kunskap och kompetens, inte på låga löner och kassa arbetsvillkor.
Vi är ett exportberoende land. Flera miljoner svenska arbetstillfällen är direkt beroende av vår export. Vår export bygger givetvis på att vi har stora naturtillgångar, men lika mycket bygger den på att vi är suveränt bra på att bygga kunskap. Det är liksom inte för att vi bryter järnmalm billigast i världen som den gynnar vårt lands handelsbalans, utan det är för att vi vet hur man gör bra grejer av den.
Det är det vi menar när vi säger att vi ska konkurrera med kunskap, inte med låga löner. På det viset går det att argumentera för att forskning och innovation bygger det svenska välståndet och är en förutsättning för landets ekonomi och medborgarnas välfärd.
För åtta år sedan antog riksdagen de nu gällande målen för forskningspolitiken. Det jag läste upp nyss var alltså det övergripande målet. Till det kommer tre delmål. De målen skulle gälla i tio år, enligt det beslut som fattades då.
Regeringen har nu lagt fram ett förslag om att det övergripande målet ska ligga fast, men man föreslår omfattande förändringar av delmålen trots att de har två års giltighet kvar. Regeringen påstår sig ha gjort en genomgång av delmålen men presenterar ingen sådan. Det finns ingen utvärdering eller uppföljning som motiverar de föreslagna förändringarna.
Det har fram till nu funnits ett delmål om att jämställdheten ska öka. Det delmålet föreslår regeringen ska strykas helt. Det innebär att regeringen föreslår att man ska avveckla forskningspolitikens strävan att öka jämställdheten. Det är en förändring som vi givetvis avvisar eftersom jämställdheten inom akademin alltjämt är bristande.
Regeringen föreslår också en utmönstring av målet att samverkan och samhällspåverkan ska öka. Avskaffar man det delmålet riskerar man att styra bort från forskningens samhällspåverkan och forskares samverkan med det omgivande samhället.
Regional samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle är viktig för att bygga regional konkurrenskraft och kompetensförsörjning. Således avvisar vi givetvis även den förändringen.
Vårt förslag är i stället att de tre gällande delmålen för forskningspolitiken får ligga fast, men att de utvärderas under den närmaste fyraårsperioden. Vi delar dock regeringens bedömning att det vore lämpligt att införa ett fjärde delmål om att Sverige ska vara ett av världens främsta innovationsländer. Det kompletterar den skrivning som finns i det övergripande målet bra och bör alltså läggas till.
Fru talman! Regeringen har lanserat resurserna i den här propositionen som historiska. Liberalernas företrädare sa i talarstolen alldeles nyss att de är de största någonsin. Historien har dock lärt oss att det är dags att bli misstänksam när den här regeringen lanserar satsningar som historiska.
Vid en närmare granskning var det inte sant den här gången heller. I år ökade resurserna till forskning med en och en halv miljard. Det motsvarar ganska precis den pris- och löneomräkning som regeringen har bedömt att högskolesektorn behöver 2025 – efter produktivitetsavdrag.
På samma sätt är påståendet att detta är den största satsningen någonsin bara sant om man inte räknar med att det sker prisökningar varje år. I inflationsjusterade priser är resursökningarna i denna proposition mindre än vad som var fallet i propositionen år 2020.
I vårt budgetförslag har vi lagt ungefär 700 miljoner mer än regeringen på forskning och innovation. Det är en satsning som är extra viktig nu när vi har en utdragen lågkonjunktur och en orolig omvärld.
Fru talman! Medlen i den här forskningspropositionen är inte bara för lite och för sent. De borde också fördelas annorlunda än vad regeringen föreslår. Regeringens förslag innebär en stor övervikt i medel som ska fördelas via de externa finansiärerna, det vill säga i forskningsråden. Utöver det innebär regeringens förslag att även de medel som går direkt till lärosätena ska omfördelas i konkurrens eller till politiskt prioriterade forskningsområden.
Basresursen, det vill säga de medel som varje lärosäte är garanterat, lämnar regeringen oförändrad på samma nivå som år 2020. De dåvarande socialdemokratiska regeringarna ökade i de två forskningspropositionerna före denna basresursen med ungefär 50 procent per proposition. Den gick från 8 000 per student till 12 000 år 2016 och från 12 000 per student till 17 500 år 2020.
Nu föreslår alltså regeringen att basresursen lämnas oförändrad. Med den inflation vi har haft sedan 2020 innebär det en realvärdesminskning av basresursen på över 4 000 kronor per student – mer än 20 procent.
Resultatet av regeringens förslag är att varenda tillkommande krona ska fördelas i konkurrens enligt politiskt beslutade kriterier eller till politiskt beslutade ändamål. På det viset minskar regeringens resursfördelningsförslag den akademiska friheten. Precis detta var Anders Ådahl inne på i ett replikskifte alldeles nyss.
Fru talman! Akademisk frihet är en viktig princip i forskningspolitiken. Forskare ska fritt kunna välja sina forskningsfrågor och sin metod och fritt kunna publicera sina resultat. Lärosätena måste vara fria att prioritera, att kunna planera långsiktigt och att bestämma själva. Det enda sättet att uppnå akademisk frihet är att politiker tar ansvar för att respektera forskares, lärares och lärosätens autonomi.
De senaste åren har flagranta övertramp skett från politiskt håll. Regeringens klåfingrighet när det gäller lärosätenas styrelser är ett exempel. Ett annat exempel är hopplöst raljanta uttalanden om enskilda kursers innehåll. Sverigedemokraternas attacker på lärosätenas inre arbete är ett tredje exempel. Det sistnämnda är för övrigt ett bevis för att lärosätenas associationsform inte skyddar akademin från politiska angrepp. Att Chalmers är en stiftelse hindrade inte Sverigedemokraterna från att hota dem med att dra in deras finansiering om de införde ett kontor för sitt jämlikhetsarbete.
Vi socialdemokrater ser stora risker med att på bredden reformera lärosätenas associationsform. En sådan inriktning riskerar att bli den här regeringens nästa marknadsmisslyckande. Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning vid lärosätena ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten. Därför är en utredning om lärosätenas associationsform överflödig.
Vi vill i stället se mer fria medel till forskarinitierad forskning, större frihet för lärosätena att använda sina forskningsmedel och bättre planeringsförutsättningar för att ge möjlighet till tryggare anställningar för forskare.
Fru talman! Det handlar inte bara om akademisk frihet. Det handlar också om högre utbildning och forskning i hela landet. Vi socialdemokrater har svarat för en omfattande utbyggnad av lärosäten i hela landet. Regeringens förslag leder i rakt motsatt riktning. Hur bra Uppsala och Lund än är så är jag övertygad om att excellens inte bara kan uppstå där.
Forskning i hela landet ger förutsättningar för regionala tillväxtkluster och regional kompetensförsörjning. Flera exempel på världsledande forskning finns vid mindre och nyare lärosäten i hela landet.
Fru talman! Vi socialdemokrater vill använda kunskapsbildning och forskning för att lösa samhällsutmaningar som är aktuella här och nu. Därför har vi lagt fram förslag om att avsätta mer resurser till forskning om till exempel brottsprevention. Regeringen har ett något enögt fokus på brottsbekämpning – något som är viktigt – men det bästa brottet är fortfarande det som aldrig begås.
Vi vill se mer resurser till forskning om arbetslivets villkor. Det är avgörande för ett långt och hälsosamt liv. Därför behövs mer kunskap om hur allvarliga arbetsplatsolyckor kan förebyggas, hur arbetsrelaterad ohälsa kan förhindras och vad som krävs för att människor ska orka – och hålla – fortsätta arbeta hela vägen fram till pensionsåldern.
Klimatkrisen är här och nu. AI-utvecklingen sker här och nu. Det krävs mer forskningsmedel om vi inte ska hamna hopplöst efter.
Fru talman! Jag vill slutligen säga något om det svenska språkets ställning. Det svenska språkets ställning i akademin har försvagats de senaste decennierna. År 2022 skrevs 94 procent av alla avhandlingar vid svenska lärosäten på engelska. Forskning på svenska förhållanden är viktigt, inte minst i samhällsvetenskaper och humaniora. Om all forskning sker på andra språk än svenska riskeras både kunskapen om svenska förhållanden och stora språkliga domänförluster när all begreppsbildning i olika ämnen sker på andra språk än svenska. Begreppsbildning är centralt för att bygga starka professioner i det här landet.
Detta är en utveckling som vi socialdemokrater ser med oro på. Vi vill därför att åtgärder vidtas. Fler utbildningar på kandidatnivå måste ske på svenska. Fler svenska studenter måste fortsätta till forskarstudier, och andelen avhandlingar som skrivs på svenska måste öka.
Sammanfattningsvis vill vi socialdemokrater se mer resurser till forskning i hela landet fördelade med långsiktighet och respekt för akademisk frihet som övergripande principer. Vi vill upprätthålla strävan mot jämställdhet i akademin och samverkan med det omgivande samhället. Vi vill sätta av externa medel för att finna ny kunskap som kan bidra till att lösa de mest trängande samhällsproblemen. Vi vill också stärka det svenska språkets ställning i akademin.
Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag endast bifall till reservationerna 7, 29 och 84.
(Applåder)
Fru talman! Linus Sköld tog upp den viktiga frågan om svenska språkets ställning inom högskolan. Denna fråga behöver vi se över.
Kvällens debattämne verkar bli akademisk frihet. Vi har faktiskt några bra förslag som skulle utöka den akademiska friheten. Vi vill till exempel förändra styrelsernas sammansättning så att det blir fler akademiker i styrelsen och färre folk utifrån.
Vi vill se över Akademiska Hus uppdrag. När man pratar med rektorer och andra från olika lärosäten och högskolor är en återkommande tråd att förhållandet till Akademiska Hus börjar bli betungande.
Vi har tagit upp det tyska begreppet die Lehrfreiheit. Jag tror att Anders Ådahl har varit inne på den frågan. Lärare på universitet och högskolor ska själva bestämma, till exempel litteraturlistan. Det var ett uppmärksammat fall tidigare. Erik Ringmar blev pådyvlad litteratur som inte passade hans historiekurs. Detta anser vi inte är akademisk frihet. Verklig akademisk frihet är mer frihet till dem som faktiskt jobbar på universiteten – lärarna. Att det kommer en dekan, prorektor eller vice rektor och beordrar någon att ta in litteratur som över huvud taget inte hör hemma på en kurs anser vi är ett brott mot den akademiska friheten. Just dessa frågor talas det inte så mycket om i salen utan man uttrycker sig mer svepande.
Jag är lite nyfiken på vad Linus Sköld anser.
Fru talman! Linus Sköld anser att den akademiska friheten bör stärkas. Forskare ska fritt kunna välja forskningsfrågor, fritt välja metod och fritt publicera sina resultat. Lärare ska fritt styra över utbildningens innehåll på vetenskaplig grund och fritt välja metod för sin undervisning. Detta råder det inget tvivel om.
Lärosätenas rätt att bestämma över sitt inre arbete måste givetvis också respekteras. Det måste självklart finnas en autonomi för de individer som verkar i akademin och för institutionerna.
Jag undrar om Robert Stenkvist är beredd att ställa upp på att forskare fritt vår välja sina forskningsämnen. Jag undrar om Robert Stenkvist är beredd att ställa upp på att lärare fritt får välja innehåll i undervisningen och metod för att utbilda sina studenter. Det är mer än en gång som jag har hört Robert Stenkvist underkänna hela institutioner och centrumbildningar i kammaren, specifikt om genusforskning.
Om Robert Stenkvist oroar sig över att dekanen eller prorektorn ingriper i sättandet av en litteraturlista så oroar jag mig över att Robert Stenkvist ingriper i valet av forskningsfråga och undervisningens innehåll i akademin.
Jag ställer en fråga tillbaka till Robert Stenkvist: Vad tänker han om den akademiska friheten och de risker som hans egen politik innebär?
(Applåder)
Fru talman! Robert Stenkvist ställer absolut upp på fråga två. När det gäller fråga ett finns ett anslagsförfarande. Alla forskare får inte anslag, men det är inte vi politiker som väljer vilka forskare som får anslag eller inte. Det ska inte vara vi politiker som i detalj avgör vilka forskare som ska få anslag.
Vetenskapsrådet har grupper som avgör vilka som får anslag och vilka som inte får det. Sedan kan vi politiker ha synpunkter och åsikter. När vi uttrycker synpunkter och åsikter blir det för Socialdemokraterna att vi beordrar saker och ting. Nej, det är en helt annan sak. Vi kan inte beordra en massa saker inom högskolesektorn. Det går inte eftersom forskarna är självständiga.
Sedan var det frågan om institutionen för genusvetenskap. Jag har aldrig här i talarstolen sagt något om att ge order. Vi anser att institutionen inte följer högskolelagens krav på vetenskaplighet. Nu har jag inte tagit med mig en massa exempel. Det borde jag naturligtvis ha gjort eftersom jag visste att frågan skulle komma upp. Det är ju en återkommande fråga.
Jag har läst saker som uppenbarligen strider mot allt sunt förnuft. Jag har lyssnat på en annan person, Anna-Karin Wyndhamn. Hon jobbade flera år på institutionen, och hon hoppade av eftersom hon tyckte att de ägnade sig åt kvacksalveri.
Då finns synpunkten att de inte följer högskolelagens krav på vetenskaplighet eller beprövad erfarenhet. Det är en synpunkt, Linus Sköld. Högskolelagen ska väl följas. Jag vet inte var Socialdemokraterna står i frågan, men det kan Linus Sköld berätta.
(Applåder)
Fru talman! Robert Stenkvist ställer upp på akademisk frihet så länge de forskningsfrågor som forskare ställer eller den undervisning som ges vid lärosätena inte misshagar Robert Stenkvist och hans politiska uppfattning. När de gör det tar han sig friheten att lämna omdömen om dem offentligt. Han står här i talarstolen och underkänner dem, eller han rycker ut i medierna och säger att finansieringen ska dras in om ett kontor för jämlikhet inrättas vid Chalmers. Det var förvisso inte Robert Stenkvist utan en partikamrat till honom som sa detta.
Likt förbaskat respekterar inte Sverigedemokraterna den akademiska friheten. Sverigedemokraterna håller inte tillbörligt avstånd till att detaljstyra och lämnar inte utrymme för autonomi till vare sig individer eller institutioner i akademin. Det är därför vi över huvud taget har den här diskussionen.
Detta handlar egentligen om att vi socialdemokrater, och även Liberalerna, vill skydda akademin från den typen av ingrepp som Sverigedemokraterna vill göra i forskares, lärares och institutioners frihet.
Fru talman! Jag tackar ledamoten Linus Sköld för hans anförande.
Sveriges universitet och högskolor är i ett skede av ökad internationell konkurrens om forskare, studenter och excellens. Våra lärosäten vittnar om utmaningar inom den akademiska friheten, brist på långsiktighet och begränsningar i att utveckla verksamheten på egna villkor.
Regeringen har därför meddelat att man avser att tillsätta en utredning för att se hur den nuvarande myndighetsformen för universitet och högskolor kan se ut. Man ska analysera om dagens modell verkligen är ändamålsenlig i ett modernt forskningslandskap.
Det här handlar inte om privatisering eller marknadisering. Det ansvar vi tar handlar om att stärka akademins självbestämmande, om att skapa bättre förutsättningar för kvalitet, utbildning och forskning och om att trygga Sveriges ställning som ledande forskningsnation. Vi vill undersöka hur man kan stärka autonomin. Mot den bakgrunden är det beklagligt att Socialdemokraterna aktivt stoppar utredningen.
Fru talman! Socialdemokraterna hävdar att det är professionen, inte politiken, som ska styra forskningen. Ändå vill man inte ens analysera om dagens styrmodell faktiskt ger professionen det handlingsutrymme som krävs. Det är inte bara motsägelsefullt, utan det är också ett uttryck för misstro mot lärosätenas förmåga att ta ansvar.
Vi kristdemokrater i den här regeringen ser behov av att se över hur vi moderniserar och utvecklar sektorns villkor. Vi vill se mindre politisk detaljstyrning, starkare akademisk frihet och en långsiktig finansieringsstruktur som ger lärosätena stabilitet att växa. Att stoppa utredningen är att blunda för de problem som forskarsamhället självt pekar på.
Varför?
Fru talman! Till Lili André vill jag säga att jag svarade på den frågan i mitt anförande alldeles nyss. Jag ska citera mig själv: ”Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning vid lärosätena ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten.”
Det fanns som sagt ingenting i Chalmers stiftelseform som hindrade Patrick Reslow och hans kompisar från att hota med att dra in finansieringen när man ville organisera sig på ett sätt som misshagade Sverigedemokraterna. Ingenting i stiftelseformen hindrade dem från att komma med det hotet. Därför är en utredning om lärosätenas associationsform överflödig.
Det vi i stället behöver är politiker som ställer upp på att akademin måste få besluta själv. Akademin måste få vara autonom, och individerna som är verksamma där måste få ställa sina forskningsfrågor och besluta om sin undervisning utan att politiker lägger sig i de detaljerna. Det ska ske på vetenskaplig grund, inget annat.
Om Lili André verkligen vill öka den akademiska friheten skulle hon inte lägga fram förslag om att avskaffa de medel som i den förra propositionen fanns till den fria forskarinitierade forskningen vid Vetenskapsrådet. Dem föreslår regeringen nu att avskaffa. Hon skulle inte öka den politiska styrningen av de medel som går direkt till lärosätena. Hon skulle tvärtom säga att det är fritt för lärosätena att disponera de medlen. Det skulle på riktigt öka lärosätenas autonomi och deras frihet.
Men eftersom Lili André tror på konkurrens som enda verktyg för att nå kvalitet klarar hon inte av att göra en sådan prioritering.
Fru talman! Jag vill bara replikera till Linus Sköld att det finns högre anslag för den breda banbrytande forskningen att söka för forskarna. Det är alltså inte sant att det inte finns fria medel för forskare.
Jag vill dock gå tillbaka till associationsform och en utredning som Linus Sköld verkar veta hur den slutar, utan att den ens har kommit till.
Det finns inte bara ett sätt att säga att vi ska respektera forskarnas autonomi. Vi behöver mer pengar! Men vi behöver verka på flera olika sätt för att kunna göra så att lärosätena får ett större strategiskt ansvar och sedan också större frihet och autonomi.
Jag är lite intresserad av en sak. Gång på gång får jag höra av Socialdemokraterna om deras motvilja mot att Sverigedemokraterna är ett stödparti till regeringen och att det skulle vara Sverigedemokraterna som styr regeringens beslut. Men här ser vi ett märkligt skådespel. Socialdemokraterna ställer sig nu tillsammans med Sverigedemokraterna bakom att stoppa en utredning som syftar till att ge lärosätena mer frihet och att det ska bli mindre politisk detaljstyrning.
Jag vet inte om jag är förvånad över detta eller om det är naturligt att Socialdemokraterna nu går samman med Sverigedemokraterna i en sakfråga, vilket Kristdemokraterna och regeringen också gör i Tidöavtalet – det som Socialdemokraterna ständigt kritiserar.
Ställningstagandet, den här gemensamma inställningen, handlar om tillit till Sveriges forskningsprofession. I stället för att öppna dörren för ökad autonomi och förutsättningar för ökad kvalitet inom högre utbildning väljer man att hålla fast vid en modell som i dag har en del utmaningar.
Fru talman! Jag ska uppdatera Lili André om hur detta har gått till. Vi socialdemokrater har skrivit en följdmotion till ett förslag från regeringen. Det är ett förslag som innebär att regeringen vill tillsätta en utredning som vi socialdemokrater tycker är överflödig. Därför har vi lagt fram ett förslag i en följdmotion om att en sådan utredning skulle vara överflödig. Och det förslaget har Sverigedemokraterna ställt sig bakom. Det var exakt så det gick till, och jag välkomnar även Lili André att ställa sig bakom det förslaget om hon vill.
Jag har inte gjort en tillstymmelse till anpassning av min politik eller mitt sätt att formulera den för att få andras stöd för den. Men om Lili André vill rösta för vårt förslag är hon givetvis fri att göra det.
När det gäller att öka och ge bättre förutsättningar för akademisk frihet har den här regeringen visat med önskvärd tydlighet att så länge man har majoritet i den här kammaren kan man snäva in den akademiska friheten. Då kan man styra medlen hårdare, prioritera politiskt vilken forskning som ska bli av eller minska medlen till vissa lärosäten och öka dem till andra, helt utan att redogöra för på vilka grunder detta sker.
Om man har majoritet i den här kammaren är det ett klent skydd att ha utrett associationsformen. Den här regeringen har visat att det enda sättet att skydda den akademiska friheten är att ha politiker som respekterar den akademiska friheten.
(Applåder)
(forts. § 12)
Fru talman! Här i kammaren har vi nu två oppositionspartier som tar replik på varandra. Vi ser samtidigt att blockpolitiken inte alls behöver vara så cementerad som politiska reportrar och många tänker sig. Vi kan debattera och ta repliker på varandra även i oppositionen.
Vi debatterar forskningspropositionen, och Linus Sköld har haft ett anförande. Socialdemokraterna och Centerpartiet delar syn i många delar. Det gäller till exempel jämställdhet som ett delmål och att ha en friare finansiering av forskningslandskapet. Vi delar synen på woke och inre hot, men vi delar även synen på att vi behöver högskolor i hela landet – detta sagt som några exempel.
Däremot delar vi inte syn när det gäller hur sektorn ska organiseras. Socialdemokraterna har en reservation som säger att man inte vill utreda associationsformer. Man vill inte från Socialdemokraternas sida öka avståndet när det gäller direktstyrning från politiken in till lärosätenas ledningar.
En rektor vid en högskola är både akademisk ledare och administrativ chef, förvaltningschef. En rektor är regeringens förlängda arm. Det är ingen skillnad.
Därför vill jag fråga Linus Sköld: Hur är det möjligt att i ett tidigare replikskifte säga att det måste finnas en autonomi vid lärosätena utan att samtidigt inse att om det ska finnas en autonomi måste vi också organisatoriskt se till att vi har ett avstånd mellan politik och lärosäten?
Fru talman! Det finns ett flertal politikområden där vi brett erkänner behovet av ett avstånd mellan politisk nivå och mer fria utförare. Kulturpolitiken är ett sådant område. Vi har gott om statliga kulturinstitutioner. Där kallar man det för armlängds avstånd.
Parallellen när det kommer till högre utbildning och forskning är akademisk frihet. På samma sätt har vi statliga institutioner som är lärosäten – alla utom tre såvitt jag vet, Anders Ådahl får rätta mig om jag har fel – och som är statliga myndigheter.
Det som satte frågan på vår agenda från början är de övertramp som har skett från den politiska nivån när det gäller att lägga sig i saker som rimligen borde beslutas av dem i akademin verksamma. Det handlar om saker som rimligen borde vara upp till dem att uttala sig om, forska om eller publicera resultat om.
Vi ser motsvarande tendenser när det gäller armlängds avstånd i kulturpolitiken. Vi ser motsvarande tendenser till framflyttade positioner när det gäller politisk styrning av folkbildningen.
Det finns jättemånga exempel på politikområden där vi vill ha en vall mellan den politiska nivån och dem som ska vara fria att forma utförandet, för det är viktigt att det inte är politik och politisk övertygelse som styr hur det blir. Detta fungerar alldeles utmärkt så länge vi har politiker som respekterar den akademiska friheten.
Fru talman! Det är just det där sista som är problemet med Socialdemokraternas hållning. Om vi har politiker som respekterar den akademiska friheten, säger Linus Sköld. Men vad händer om vi inte har det? Vad händer om vi har en svensk Donald Trump vid makten?
Jag läste i Dagens Nyheter i dag ett reportage om Sida och deras ställningstagande angående FN-organet UNRWA. DN frågade: Sidas humanitära avdelning kommer fram till att UNRWA kan ge hjälp mest effektivt. Varför blir det ändå en politisk fråga? Generaldirektören svarade: Sida är en förvaltningsmyndighet som jobbar på regeringens uppdrag under lagar och förordningar, som alla svenska förvaltningsmyndigheter gör.
Låt oss för ett ögonblick pröva att byta Sida mot Göteborgs universitet. Låt oss säga att frågan hade varit ställd så här: Göteborgs universitets medicinska fakultet kommer fram till att en viss cancerforskning kan ge hjälp mest effektivt. Varför blir det ändå en politisk fråga? Rektor måste då svara: GU är en förvaltningsmyndighet som jobbar på regeringens uppdrag under lagar och förordningar, som alla svenska förvaltningsmyndigheter gör.
Fru talman! En svensk Donald Trump eller ett svenskt parti, vilket som, som vill direktstyra våra förvaltningsmyndigheter, kan göra exakt vad de vill. För Centerpartiet är det en situation som inte är hållbar och en situation vi inte kan acceptera.
Ska vi växa som samhälle behöver vi friare akademier där politiker som inte respekterar akademisk frihet inte kan bete sig hur de vill. Hur vill Socialdemokraterna ha det?
Fru talman! Jag tycker att Anders Ådahls exempel talar emot hans egen slutsats. UNRWA lyder inte under förvaltningsmyndigheten och är alltså en fristående organisation som inte styrs av regeringen, men som delvis finansieras av densamma. Därför blir det inga pengar till UNRWA, för regeringen gillar inte UNRWA.
På samma sätt: Om regeringen inte gillar Chalmers blir det inga pengar till Chalmers. Har vi inte politiker som respekterar den akademiska friheten finns det ingen associationsform i världen som kan skydda lärosätena från den typen av ingrepp. Det har Sverigedemokraterna illustrerat för oss för bara några veckor sedan, möjligen månader vid det här laget.
Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning vid lärosätena ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten. Annars blir det ingen akademisk frihet. Då behövs ett annat finansieringssystem, och då öppnar Anders Ådahl på riktigt upp för en privatisering av den högre utbildningen och forskningen. Då är det filantroper som avgör vilken forskning som finansieras, och det är studenters terminsavgifter som får finansiera vilken utbildning som blir av.
Då kan du bygga helt autonoma organisationer som inte är beroende av offentliga medel. Men det tror jag inte att Anders Ådahl föreslår, för då snackar vi om en privatisering av högskolesektorn på riktigt. Det här är bara ett steg i ett vouchersystem som riskerar att bli samma marknadsmisslyckande som det har blivit på skolans område eller av bilprovningen.
(Applåder)
Fru talman! Att lyssna på Socialdemokraterna i en debatt om universitet, högskolor och forskning är lite som att ha en klocka som går baklänges. Den går åt andra hållet på något sätt.
Låt mig inleda med detta, fru talman: Linus Sköld säger i sitt anförande att den högre utbildningen och forskningen finansieras av det offentliga. Är det så? Vi lägger i Sverige i grova drag 3,6 procent av vår bruttonationalprodukt på forskning och utveckling. Av det står det offentliga för 0,8 procentenheter, och det privata näringslivet står för 2,8 procentenheter.
Våra universitet och högskolor, fru talman, är myndigheter. Det är inte särskilt mycket som skiljer Uppsala universitet från Post- och telestyrelsen eller Trafikverket. Det innebär att det är regeringen som utser rektorer. Våra lärosäten är begränsade i vissa delar när det handlar om att kunna ingå i till exempel internationella forskningssamarbeten, kunna äga fastigheter och mycket annat, vilket man kan på många andra håll i världen. Det här har inte gått obemärkt förbi, utan det har även uppmärksammats internationellt att Sverige skiljer ut sig när det gäller detta.
Regeringen vill göra en översyn av hur pass ändamålsenlig associationsformen är. Det försöker nu Socialdemokraterna blockera med hänvisning till att man är rädd för ”ökad påverkan av marknadskrafter i högskolesektorn”. Men en stor majoritet av forskningen i Sverige i dag finansieras av dessa marknadskrafter. Det är tack vare Volvo, Wallenberg, Ax:son Johnson och en rad andra så kallade filantroper, som Linus Sköld kallar dem, som vi har så pass stora satsningar på forskning som Sverige har i dag.
Fru talman! Att likna mig vid en klocka som går baklänges tror jag var ett försök till förolämpning, men jag förstår den inte. Fredrik Malm får gärna förtydliga vad han menar med detta mer eller mindre personliga försök till påhopp i sin nästa replik.
När det gäller akademisk frihet och lärosätenas associationsform är det som jag nu sagt i replik efter replik: Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten.
Ett avreglerat system där man låter marknadskrafter styra klarar inte av – detta har visats i försök efter försök – att fördela gemensamma nyttigheter på ett rättvist sätt så att man får jämlik tillgång för människor oavsett vilka förutsättningar de har. Det är anledningen till att vi vill ha en högre utbildning tillgänglig i hela landet, för alla att söka med samma meritvärdering. Oavsett om man är rik eller fattig och vilken bakgrund man har ska man värderas på samma sätt och kunna antas på samma sätt.
Den relation som finns mellan det offentliga, det allmänna, och den enskilde är dessutom grundlagsreglerad. Den omfattas myndigheter av, inte stiftelser eller andra typer av privata bolag. Fredrik Malms invändning att detta inte skulle innebära en risk för privatisering och marknadsmisslyckande har alltså ingen giltighet.
Fru talman! Handelshögskolan och Chalmers är exempel på andra associationsformer. Menar möjligen Socialdemokraterna då att Chalmers är ett exempel på ett marknadsmisslyckande, att likställa med Thorengruppen när det handlar om friskolor eller någonting sådant? Detta övergår mitt förstånd.
Vi kommer aldrig att kunna stärka och utveckla forskning i Sverige med den medicin som Linus Sköld här ordinerar, som innebär att vi bara ska finansiera med skattepengar och att all högre utbildning ska bedrivas i myndighetsform. Jag uppfattar det som Socialdemokraternas politik.
Då är frågan: Vad vill Linus Sköld göra med Volvo? Hur ska vi utveckla Jas? Är det enbart över statsbudgeten med anslag i budgetpropositioner? Hur blir det med partikelacceleratorn ESS, vår forskningsinfrastruktur och den avancerade forskningen – som såklart är mycket kostnadsdrivande – för att få fram framtidens mediciner och för att lösa klimatutmaningarna?
Vi behöver ännu mer av privat kapital och ännu mer av skattefinansiering in i den högre utbildningen. Vi behöver injicera miljarder och åter miljarder i den här sektorn för att klara av de nya, stora landvinningarna. Då är Linus Skölds svar: Nej, det ska bara vara pengar över skattsedeln till den högre utbildningen, annars blir det marknadskrafterna som styr.
2,8 av de 3,6 procent av vår bnp som vi lägger på forskning och utveckling kommer just från de marknadskrafter som Linus Sköld står här och säger att det vore fruktansvärt att få in i högskolesektorn. Vi är oerhört beroende av näringslivet för detta. Ser inte Socialdemokraterna det?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Forskning och inno-vation för framtid, nyfikenhet och nytta
Fru talman! Jag ska citera mig själv igen. I anförandet som Fredrik Malm begärde replik på sa jag uttryckligen så här: ”Regional samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle är viktig för att bygga regional konkurrenskraft och kompetensförsörjning.”
Det finns inget hinder för en samverkan mellan den offentligt finansierade akademin och näringslivet i forskning, innovation och utveckling – självklart inte. Att Fredrik Malm vill tillskriva mig en sådan uppfattning visar bara Fredrik Malms historielöshet. Det är ju vi som har byggt upp det här systemet.
Poängen är att associationsformen fungerar. Den levererar det vi vill att den ska leverera – så länge politiker avhåller sig från att göra den typ av politiska ingrepp i vad lärosätena får ägna sig åt som både liberala och sverigedemokratiska företrädare har gjort sig skyldiga till denna mandatperiod.
Så länge vi finansierar i friare form så att man kan skapa långsiktighet, trygga anställningar och mindre byråkrati ökar förutsättningarna för den akademiska friheten. Men om vi gör som Liberalerna – snävar in vad man får använda pengarna till och säger att politiken ska styra att man ska forska om det här eller att man ska omfördela medel från den ena högskolan till den andra – minskar den akademiska friheten och möjligheten att planera långsiktigt, ha trygga anställningar och ha ett skydd från politisk styrning.
Fredrik Malm vill utreda associationsformen som en avledningsmanöver för att han själv och hans parti gör sig skyldiga till politiska ingrepp i den akademiska friheten.
Fru talman! Det har varit många stora ord om akademisk frihet här. Det har också varit ett stort motstånd för Linus Sköld, har jag noterat. Det har dock inte varit så många egna förslag. Det är tyvärr lite talande för debatten. Därför skulle jag gärna ge Linus Sköld en möjlighet att här beskriva vad som egentligen är Socialdemokraternas politik för att öka den akademiska friheten.
Hittills har jag uppfattat att man är motståndare till att utvärdera de associationsformer som vi vet har fungerat väldigt väl, både i andra delar av världen och i olika delar av Sverige. Man är emot att specialisera och klustra resurser så att vi kan bli bättre genom specialisering där några lärosäten får fokusera på forskning på några områden för att kunna bli världsledande. Detta har jag också noterat att Linus Sköld är emot.
Jag har dock inte hört så mycket om vad Linus Sköld faktiskt är för, fru talman. Det skulle jag väldigt gärna vilja höra från Linus Sköld.
Fru talman! Då är min följdfråga till Linus Sköld: Vad är det som bidrar till att stärka den akademiska friheten? Är det den utveckling som vi historiskt har sett inom högre utbildning i Sverige?
Jag tänker specifikt på den utvärdering som SNS har gjort, där man tittat på utvecklingen av forskningsanslagen. Från 2004 till 2019 ökade antalet studenter med 10 procent. Antalet lärare och forskare låg fast. Det som ökade, kära kollegor, var antalet kommunikatörer och administratörer. Det ökade under samma period med 66 procent.
Antalet studenter ökade alltså med 10 procent och antalet kommunikatörer och administratörer med 66 procent. Kan Linus Sköld svara på hur det bidrar till att stärka den akademiska friheten i Sverige?
Fru talman! Jag tänker inte här sätta mig till doms över beslut som fattas på lärosätena. Det är det som är hela min poäng: Om vi ska ha en starkare akademisk frihet behöver vi ha politiker som respekterar den akademiska friheten. Beslut som fattas på lärosätena får lärosätenas företrädare svara för, inte jag.
Josefin Malmqvist må tillhöra ett regeringsunderlag som inte respekterar den gränsen. Jag kommer dock inte här att sätta mig till doms över beslut som har fattats på lärosätena.
(Applåder)
