Arin Karapet (M) om Integration

Herr talman och ärade ledamöter, kollegor och åhörare! Det är inte första gången jag går upp i integrationsdebatten, och det finns risk för upprepning. Men på valborg det här året fick jag, nyss 36 år fyllda och född i Sverige, för första gången uppleva svensk kultur.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration

Där jag växte upp, i Hässelby och Rinkeby med olika kulturer, kom vi sällan i kontakt med den svenska kulturen. I förskolan skulle vi tala svenska. I skolan lärde vi oss svenska och pratade på svenska. Men vad var det Sverige som var utanför Hässelby, det man utifrån kallade Arabdalen? Det var det mitt område kallades, men det var inte så många araber som bodde där. Det var människor från Balkan, Mellanöstern och andra delar av världen.

Vi kom i kontakt med det Sverige när vi tog bussen från miljonprogramsområdet till Vällingby och när vi tog tunnelbanan in till stan. Människor där såg annorlunda ut. De talade mycket bättre svenska. De hade andra intressen. Det var det Sverige den yngre Arin skulle växa upp i.

Jag hade en diskussion med en kollega från Sverigedemokraterna, Mattias Karlsson. Vi lärde känna varandra tillsammans med Serkan Köse när vi var en del av IPU-delegationen, där jag satt som ordförande och Serkan som vice ordförande. Då har man hetlevrade diskussioner sent på nätterna, och det är inte så att jag som moderat alltid är överens med en sverigedemokrat. Man börjar hamna där man inte är överens. Då sa jag: Men för guds skull! Jag har aldrig fått frågan om att fira midsommar eller valborg eller svensk julafton.

Jag är kristen, men jag firar på armeniskt sätt. Jag är inte van att titta på Kalle Anka, så när man pratar om Kalle Anka känner jag inte igen mig. Jag firar jul natten mellan den 5 och den 6 januari. Min mormor var katolik och firade jul den 25 december. Visst hade vi en tillställning hemma den 24 december, men det var något som mamma liksom bara fixade till så att man inte kände sig ensam och lite utanför. När man gick tillbaka till skolan kunde man säga i samtal med sina klasskamrater att ja, vi hade också någonting hemma. Man kände sig inte utanför.

Det är det integration och segregation handlar om. Känner jag mig innanför eller utanför?

Samma sak skedde när jag gick med i Moderata ungdomsförbundet. Där lyssnade de inte på samma musik som jag gjorde där jag kom ifrån. Det är inget fel på det.

Man kan få höra: Nämen Carola, det är ju Carola. Jag kan lova er att om vi skulle ha en stor fest här och spela Carola skulle 90 procent av alla kollegor dansa. Men jag visste inte vem Carola var. Min mamma visste inte vem Carola var. Hade jag känt någon gemenskap då, när man skulle ha kul och alla stod på dansgolvet och hoppade? Nej, jag hade kanske känt någonting inombords: Vad är det här? Varför är de så konstiga? Det kan de säga ibland i förorten: Svenskarna, de är lite konstiga. Men om jag kommer i kontakt med den kulturen och förstår vilken betydelse Carola eller Abba eller andra svenska musikartister har haft för det här landet, då kanske jag inte tycker att de är konstiga. Då kanske jag tänker att det är dålig musiksmak; jag gillar inte den typen av dans. Men jag kan fortfarande umgås med personerna.

Samma sak handlar det om i den svenska skolan. Ställer man samma krav i våra förorter som man gör i innerstan?

Vi vet redan på förhand att förortsföräldrarna oftast inte kan språket eller att de kan språket men inte fullt ut. Det är oftast innerstadsföräldrarna som ställer jättehöga krav och mejlar lärarna på nätter och helger medan förortsmamman och förortspappan kanske tänker: Ja, men jag litar på den där läraren. Jag sätter mitt hopp till det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration

Sedan, efter 5-10 år, ser de att det inte gick så bra. De tappar kontrollen över sitt barn eftersom barnet inte längre är 6-7 år och lyssnar på föräldrarna utan 16-17 år och kanske hamnar i klorna på kriminella gäng. Det behöver inte nödvändigtvis vara kriminella gäng. Det kan vara psykisk ohälsa. Det kan vara att barnet har hamnat efter i skolan, har dåligt självförtroende och inte har kontaktnätet.

Man kanske inte har pratat med en vän som säger: När du fyller 18, samma dag som du fyller 18 eller faktiskt den månad du fyller 18, ska du skriva in dig i bostadsförmedlingens kö. Gör det inte tre månader efteråt. Gör du det tre dagar efter din födelsedag är det redan kört, för då kommer du inte in på bostadsmarknaden.

Man kanske inte har föräldrar som har pengar till en kontantinsats. Därmed får man inte något förstahandskontrakt, utan man hamnar i andrahandskontraktshärvan. Man kanske måste bo kvar hemma för att man inte har pengar att betala de höga hyrorna.

Herr talman! Det jag pratar om, det är så verkligheten ser ut. Här i politiken tillsätter vi utredningar. Vi sänker skatter. Men det vi måste göra och det vi gör nu är det Sverige alltför länge inte har gjort, för vi är konflikträdda. Vi vill oftast prata om någonting annat än det vi egentligen borde prata om: språkkrav. Det ska vara språkkrav på föräldrarna så fort de kommer till Sverige. Det ska vara godkända resultat för att man ska kunna få uppehållstillstånd.

Man pratar om vi-och-de-samhället. Men "vi" är vi i Sverige, och "de" är de som är på väg till Sverige. Om "de" ska bli en del av "vi" måste vi uppvärdera vad vi vill att de som är på väg in till oss ska veta om oss och vilka förväntningar och krav som finns. Men samtidigt, om de uppfyller det, har vi en hand som välkomnar dem. Man ger, och sedan tar man.

Det handlar om att få ordning på skolan. Det ska vara obligatorisk språkförskola för barn och för dem i områden där svenska språket är undermåligt, för vi vet att om man har rätt skolgång och en bra skolgång kommer man också att lyckas.

När vi pratar om jämställdhet och svenska värderingar måste vi inse att människor kommer hit från andra delar av världen där det här inte är självklart. Då kan vi inte bara ha utbildningsinsatser. Vi ska ha det, men det måste också finnas konsekvenser.

Det måste finnas konsekvenser. Om du slår ditt barn eller hindrar ditt barn från att gifta sig med den ditt barn vill och är beredd att bruka våld mot den personen ska du i bästa fall låsas in. Sedan ska du utvisas.

Någonstans måste vi dra gränsen. Sverige är inte ett stort hotell. Man kan inte bara komma hit och tro att man kan leva precis hur man vill. Jämställdhet är självklart. Män får älska män, och kvinnor får älska kvinnor. Man väljer sin partner; ingen annan väljer åt en. Man ska ha samma möjligheter, samma skyldigheter och samma förutsättningar. Hur utfallet sedan ser ut kan vi inte styra över.

Herr talman! Jag ser att några kollegor har begärt replik. Jag kommer då att förklara regeringens politik i repliktalarstolen. Jag yrkar avslag på alla motioner.

Herr talman! Jag har god kännedom om att ledamoten Jonny Cato inte är stockholmare och naturligt kommer i kontakt med landsbygden. Han är visserligen från Helsingborg, som är en storstad, men har mycket närmare till landsbygden än jag har.

Vi som politiker, oavsett vem av oss som är bäst och blir mest omtyckt, ska självklart alltid se till att civilsamhället får stöd från det offentliga. Men det fina med civilsamhället - vi kan ta exemplet när jag var i Småland - är att någon kokar karameller, någon gör raggmunk och någon har gjort saft. Folk lägger ned hjärta och själ; det är en del av den riktiga folkrörelsen. Man tar sig tid och lägger ned det mest dyrbara, sitt engagemang.

Jag tror att de flesta av oss här i kammaren har varit med i ett ungdomsförbund. Mycket av det vi gjorde hade kunnat göras utan pengar, förutom kanske kongresserna och resorna. Men det handlar om de timmar man lade ned och om gemenskapen.

Det jag ville komma fram till i mitt anförande var att människor kommer hit från olika delar av världen, och det är helt naturligt att de kommer att ha kvar sin kultur, sina värderingar och sitt språk. Vi är inte robotar. Man kan inte bara trycka "Ctrl Alt Delete" och köra in ett nytt operativsystem. Men det handlar också om att från dag ett visa att det här är vi; så här lever vi. Förstå oss, låt oss umgås och låt oss förstå dig! Sedan är det en gemensam resa. Men vi måste vara tydliga, för i slutet av dagen är detta Sverige. Det är inte Sverige som ska ändra på sig till hundra procent, utan det är den som kommer hit som ska anpassa sig efter hur vi lever i Sverige.

Din fråga om mer pengar kan jag inte svara på - det får finansministern göra.

Herr talman! Det är väldigt intressant att höra den ledamot som jag faktiskt tror är den mest nyliberala här i kammaren, som vill sänka skatterna så mycket som det går och i sin drömvärld i princip vill ta bort allt som har med bidrag att göra, nu ställa en fråga till en moderat om pengarna till civilsamhällesorganisationerna. Vi har haft genuina problem med fusk i civilsamhällesorganisationerna. Det handlar om att rensa ut och effektivisera. Vi är på väg mot en ny värld; saker och ting förändras.

Jag vill inte prata ned ABF eller Medborgarskolan - de gör många bra saker. Det finns även andra organisationer som jag inte nämnde. Men vi har haft många fall med studiecirklar och dylikt. Jag har själv en vän som har gått ABF:s tolkutbildning; det har gått väldigt bra för honom, inga problem. Det är en bra verksamhet. Tänk att en moderat kan säga att ABF har en bra tolkutbildning! Men jag förstår att många också har det svårt.

Ledamoten Jonny Cato vet också att vi jobbar årsvis, och det går trögt. Men mer pengar betyder inte alltid att du får ett bättre utfall. Det är som vår kollega Magnus Jacobsson sa här: Man har satsat mer pengar på skolan, men utfallet har, för varje år som gått, antingen förblivit detsamma eller blivit sämre.

Riktig integration är, skulle jag säga, obligatorisk språkförskola, språkkrav på föräldrar, uppföljning och uppvärdering av svenska språket och kravställande i klassrummen. Vi ska inte ha fall där lärare behöver rycka in när det har varit bråk, som i fallet med Stefan Holm, och rektorn bara backar och säger "Du får gå från jobbet". Det är oordningen som stör i klassrummet. Detta skulle lösa integrationen på riktigt.

Herr talman! Det som har hänt i Sverige de senaste 34-35 åren borde vara ett skolboksexempel för ledamoten Haddou på att den generösa invandringen inte har lett till bättre välfärd. Den har inte lett till bättre skola.

Det enda man får höra från vänstersidan är att man vill ha mer resurser. Jag har full respekt för detta i och med att vi har ideologiska skillnader. På vänstersidan är man för högre skatter och menar att det är staten, det offentliga, som ska sköta allt. Jag tänker inte stå här och kalla ledamoten för kommunist eller säga att Sovjetunionen var ett bra exempel, men man har idén att staten och det offentliga ska sköta allt.

Men så finns vi andra som säger: Låt oss finansiera detta gemensamt! Men det är inte bara kronor och ören. Man lär sig inte mer svenska bara för att vi pumpar in pengar i skolan.

Har vi rätt utbildade lärare? Har de rätt lagstöd om det blir oordning i klassrummet? Har de rätt uppbackning av rektorn? Har de rätt kursplan? Är det bara närvaroplikt, eller ska man ha godkända resultat för att gå vidare? Allt detta hör jag aldrig någon från Vänsterpartiet tala om. Det är bara mer pengar de vill ha: Mer pengar, så löser sig allt av sig självt, bara vi hoppas lite! Men så funkar det inte i verkligheten.

Ja, vi måste få ned antalet asylsökande. Jag är stolt över att den här regeringen har bevisat att man på kort tid kan ta ansvar för den massinvandring som vi har haft i Sverige under 30 års tid. De flesta problem vi har i dag är tyvärr på ett eller annat sätt kopplade till den stora invandringen. Ska man lösa integrationsproblemen på riktigt kanske man ska börja erkänna det riktiga problemet först.

Herr talman! Jag ska försöka svara på dessa känsloargument. Låt mig ta ett exempel från vårt riktiga Sverige.

När jag var i Älmhult och satt med de äldre, som kom från den svenska landsbygden, skämdes jag som stockholmare väldigt mycket. Jag fick insikt om att hela landet inte ser ut som det Sverige jag växte upp i och lever i. Älmhults kommun tvingades - mitt parti var också med på den politiken - ta emot invandrare. Det får också följder för svensk socialtjänst med dess lagar. Äldreboendet tvingades stänga för att tio barn blivit omhändertagna enligt LVU på grund av hedersrelaterat våld och förtryck. Det blev aktuellt med Sis-placering eller familjehemsplacering.

Äldreboendet har fått flytta sju mil. Det är personer som har bott där hela sitt liv och betalat skatt som har fått betala priset.

Sedan står ledamoten Tony Haddou här och säger att invandringen nästan inte har påverkat någon alls i det här landet. Åk till det äldreboendet och prata med de äldre, som har fått längre avstånd till sina nära och kära. På ålderns höst får de inte en värdig ålderdom. Säg till de närstående: Det är bara sju mil enkel väg! De har svårt att få ihop livspusslet med de höga drivmedelskostnaderna, som också Vänsterpartiet var med och höjde, även om vi nu tack och lov har sänkt dem igen. Fråga dem om de är öppna för mer invandring. Fråga dem om de känner förtroende för en politik som öppnar gränserna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration

Nej, de som har varit med och byggt Sverige ska inte betala priset!

Herr talman! Det är med glädje jag apostroferar ledamoten Serkan Köse.

Många väljare kommer inte i kontakt med oss politiker när vi sitter i gemensamma delegationer eller utskott. Man reser med varandra. Man lär känna varandra. Man får veta mer om familjeliv och intressen. Jag har haft många nätter och morgnar - väldigt roliga morgnar - med Serkan. Jag är den morgontrötta. Den morgonpigga är ledamoten Köse.

Det är väldigt naturligt att vi kommer in i dessa diskussioner. Det är därför vi båda står här. Vi har engagerat oss politiskt. Vi har vardera gjort en resa. Jag måste väl säga att vi oftast är överens på individnivå om problemen och lösningarna. Sedan har vi våra partier, stora maskinerier. Lyssnar de på oss? Eller får vi majoritet? Det händer inte alltid. Så tycker väl de flesta här inne i kammaren när det gäller de frågor som de är engagerade i.

Men som svar på ledamoten Köses problembeskrivning skulle jag säga så här: Vi har haft så stor invandring att vi inte kommer att kunna lösa detta i en handvändning. Jag tror att det kommer att ta 20-30 år. Det gör ont att säga det, men det är bara att vara uppriktig.

När vi växte upp i förorterna fanns det några svenskar där. I dag finns det knappt några som man kommer i kontakt med. Det jag tycker är viktigast nu när vi har områden där i princip varenda en har utländskt påbrå är att de får lära sig språket, att det är ordning åtminstone i klassrummen och att föräldrarna vet att deras barn inte kommer att hamna i klorna på kriminella gäng eller hamna i religiösa grupperingar och radikaliseras. Det handlar om att de ska komma upp i en ålder där de kan få göra sin klassresa genom hårt arbete eller företagande. Det handlar om att vi åtminstone gör den resan de kommande 20 åren. Det är svaret på frågan.

Herr talman! Jag ska vara uppriktig. Jag har inte läst rapporten, men jag läser den jättegärna i närtid om jag bara får länken eller om jag kan skriva ut den.

Det finns rasism, och det finns diskriminering. Men det går åt båda håll. Jag har många gånger suttit i en grupp där det inte finns någon etnisk svensk. Då kan man få höra massor med saker:

Svenskar öppnar bara upp sig när de dricker. Svenskar kan byta partner jättesnabbt. De har inte samma värderingar. Man kan vara 15 år och sova hos varandra, vara pojkvän och flickvän.

Ja, det sägs sådana saker. Sedan kan man sitta och vara förvånad: Herregud, kan folk tycka sådant här?

Detta pratar vi inte om. Vi pratar om det om det är någon svensk som har sagt det till någon med en annan bakgrund eller om det är diskriminering och rasism mellan invandrargrupper. Det är otroligt. Jag har armeniskt påbrå. Serkan har kurdiskt påbrå. Det är två förtryckta folk. Vad har de fått utstå? Än i dag får man ibland liksom bita sig i tungan när man ska säga varifrån man egentligen kommer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration

Det handlar liksom om attityderna. Vi lever också i en kultur i dag där alla kan känna sig kränkta för vad som helst. Jag hade en jättebra chef som sa: Arin! Livet går ut på att bli kränkt. Gå vidare och visa att du hade rätt! Och kämpa hårt!

Det är något jag tar med mig.

Ja, rasism och diskriminering ska bekämpas, men vi måste också våga prata om vad som är rätt och fel och säga nej till all typ av diskriminering och rasism, oavsett från vilket håll den kommer.

Herr talman! Jag skulle vilja svara så här på ledamoten Leila Ali Elmis fråga: Det är inte fler myndigheter som kommer att lösa problemet i verkligheten. Visst, vi behöver forska. Vi behöver myndigheter. Vi behöver skaffa oss mer kunskap. Det är inte där skon klämmer. Skon klämmer när man får höra retoriken.

Jag måste faktiskt ge Liberalerna rätt. När Liberalerna gick ut, under Lars Leijonborgs tid, och sa att vi måste ha språkkrav skrek man "rasism" överallt. Det gör man än i dag. Tyvärr backade Liberalerna. De fick inte stöd av borgerligheten då. Men nu inför vi språkkrav. Jag måste ge Liberalerna rätt. När Mauricio Rojas sa att vi har problem med integration var allt rasism. Vi ska inte prata om problemet. Vad hände?

Det var invandrarnas barn som hamnade efter i skolan. Det var invandrarnas barn som fick lära sig sämre svenska. Det var invandrarnas barn som fick sämre kunskapsresultat i skolan. Det var invandrarnas barn som inte kom in på universitetsutbildningar. Det är invandrarnas barn och invandrarna som är i majoritet när det kommer till långtidsarbetslöshet och utanförskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration

Var det bra? Var det retoriken?

Jag ser mig själv i spegeln varje dag och vet att jag ser annorlunda ut än majoritetssamhället. Men det handlar om att komma bort från det tjafs vi har i Sverige att allting är rasism. Och de som oftast skriker "rasism" är de som har det bra, för de vill känna sig goda. De har allting fixat. De har allting i ordning, medan det är våra barn som får ta smällen.