Carita Boulwén (SD) om Förbättrade möjligheter att ändra kön

Herr talman! Vi debatterar nu socialutskottets betänkande 22 Förbättrade möjligheter att ändra kön. I första hand yrkar jag enligt 11 kap. 5 § riksdagsordningen på att betänkandet återförvisas till socialutskottet för ytterligare beredning. Det skulle ge alla ledamöter som är tveksamma till om förslaget är tillräckligt bra eller inte stöder förslaget över huvud taget en chans att göra om och göra rätt. I andra hand yrkar jag bifall till reservationen.

Herr talman! Dagens lagförslag har fått massiv kritik, och vi menar att det aldrig borde ha lagts fram. Tillvägagångssättet har varit både anmärkningsvärt, märkligt och oansvarigt. Sverigedemokraterna menar att förslaget är rent förkastligt och motsätter sig det starkt eftersom det riskerar att få oanade och allvarliga konsekvenser, inte bara för den enskilde utan för samhället i stort. Förslaget och betänkandet hör helt enkelt hemma i papperskorgen.

Herr talman! Låt mig vara tydlig med att jag känner stor ödmjukhet inför det lidande och den svåra situation personer med könsdysfori ofta befinner sig i, och jag känner genuin oro för alla de barn och unga som av olika anledningar mår psykiskt dåligt och inte får den hjälp och det stöd de behöver. Men med denna lag riskerar det att bli ännu värre.

Den tidigare regeringens oansvariga och oerhört dåliga förslag om ny könstillhörighetslag landade efter valet på den nya regeringens bord. Men eftersom man inte kunde enas i frågan lades ingen proposition fram. Det hindrade dock inte Moderaterna och Liberalerna från att fortsätta att driva frågan. De kom alltså överens om att bortse från regeringsunderlagets splittring och öppnade för stöd från vänsteroppositionen för att kunna driva igenom sitt förslag. I socialutskottet lades sedan fram ett så kallat utskottsinitiativ med ett skarpt lagförslag. Det var ett agerande som måste anses mycket anmärkningsvärt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Förslaget innebär att det blir enklare att genomföra juridiskt könsbyte. Till skillnad från i dag ska det varken krävas en ordentlig medicinsk utredning eller en könsdysforidiagnos. Åldersgränsen sänks från 18 till 16 år för att tillåta barn och unga att genomgå juridiskt könsbyte. Utöver detta ska det inte heller krävas tillstånd från Socialstyrelsen för kirurgiska ingrepp i könsorganen för att fullt ut byta kön.

Att tillåta juridiskt könsbyte utan en ordentlig medicinsk utredning är som att öppna Pandoras ask. Vi kan inte fullt ut förutse vilka konsekvenser detta kommer att få. Dock varnar en mängd tunga remissinstanser för en rad konsekvenser. Vi riskerar att få en helt förändrad och verklighetsfrånvänd bild av vad kön är, nämligen en biologisk skillnad mellan könen. Faktum är att det finns två kön. Antingen föds du till kvinna eller till man. Alla har rätt att identifiera sig som de önskar, men staten kan inte införa ett juridiskt system som vilar på könsidentitet. Trenden går också mot att det är upp till dig att definiera vem du är samtidigt som begreppet kön har vidgats från att enbart avse män och kvinnor till att omfatta transpersoner med en mångfald av identiteter.

Herr talman! Könsdysfori bland barn och unga har ökat lavinartat i vårt land, inte minst bland unga tjejer, som i många fall har annan psykiatrisk samsjuklighet. Det är mycket bekymmersamt. Man behöver på allvar utreda vad detta beror på och inte försöka lösa det med en quickfix. Den ökade förekomsten av könsdysfori bland barn och unga är alarmerande och kräver en långt mer genomtänkt och försiktig hantering än vad Moderaterna, Liberalerna och vänsteroppositionen verkar förstå.

En rad företrädare för professionen, bland andra barnläkare, specialistläkare inom både barnmedicin och psykiatri, sjuksköterskor och professorer från både Sverige och kringliggande länder, har varnat för att driva igenom detta lagförslag. De betonar risken för att ett juridiskt könsbyte kan innebära ett första bekräftande steg mot medicinska åtgärder och irreversibla ingrepp som hormonbehandling och kirurgiska ingrepp med sterilitet, livslång medicinering och kroppsliga skador som följd.

Detta är något som individen i fråga senare kan ångra som vuxen. Det är också något som allt fler unga vuxna vittnar om som genomgått könsbyte och som är starkt kritiska till hur de, trots nuvarande lagstiftning med krav på medicinsk utredning och diagnos, inte fick den vård de egentligen behövde. Trots detta är det alltså sex av åtta partier som nu vill införa enklare möjligheter att byta kön i stället för att låta försiktighetsprincipen råda.

Herr talman! Det finns från min och Sverigedemokraternas sida en äkta och genuin oro för att allt fler barn och unga riskerar att inte få den vård de faktiskt behöver med det här förslaget.

Vi har en transvård som inte fungerar. Agnes Wold - jag gissar att de flesta av er här vet vem hon är - har i sociala medier uttryckt: "Jag börjar sakta komma till insikten att hela epidemin av könsdysfori bland ungdomar kan ha orsakats av tillgången till transvård, som byggdes ut i början av 2000-talet. Det är fasansfullt. En sjukdom skapad av vården." Skulle det vara ett faktum är det rent fruktansvärt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Helt klart är att vi behöver göra en grundlig översyn av transvården. Vi behöver också stärka den psykiatriska vården, inte minst vid bup. Vi behöver öka kompetensen och korta köerna, något som vi Tidöpartier nu också gör.

Herr talman! Vi börjar där. Vi i Sverigedemokraterna menar att irreversibla ingrepp i form av könsbyte ska grundas på evidens och forskning innan ingrepp görs på barn och unga. Och den könsbekräftande vården, som redan utförs i Sverige, bör utredas genom en oberoende granskning.

Det har också framkommit från bland annat SBU att det vetenskapliga underlaget inte räcker för att bedöma effekterna av hormonbehandling hos barn och ungdomar med könsdysfori. Det saknas också sammanhållna data som beskriver förloppet för dem som söker för och får diagnosen könsdysfori i Sverige. Det är således angeläget att vården är eftertänksam när det gäller ingrepp och behandling.

Följderna för de barn och unga som under resans gång upptäcker att de ångrar sig kan såväl för den enskilde som för dennes föräldrar som haft tillit till vården innebära ett livslångt lidande både fysiskt och psykiskt.

Herr talman! Frågan om könstillhörighet och genuspedagogik har stått högt på agendan under ganska lång tid. En högröstad debatt och kampanjer om att genus och ifrågasättande av könstillhörighet är positivt har parats med budskapet om att normbrytande beteende är att föredra. Samtidigt har antalet unga som söker könsbekräftande vård liksom även för andra behov av psykiatrisk vård ökat. Frågan är: Finns det något samband?

Såväl inom medier som i samhällets olika verksamheter och institutioner har barn i väldigt unga år blivit ifrågasatta om sina vardagliga val, sin könstillhörighet och sin identitet. Allt detta har pågått relativt oemotsagt och utan tydliga konsekvensanalyser inom medicin och etik.

Det är inte politikens roll att påverka och styra medborgarna till olika livsval, klädval, filosofiska val eller andra val som naturligt vilar på den enskilde. Politikens roll är i stället att verka för att varje individ får det stöd och den vård som denne behöver. Sådant stöd och sådan vård måste vila på evidens och beprövad erfarenhet.

Vi i Sverigedemokraterna anser att tonen i samhällsdebatten har varit alldeles för hög och ensidig. Här har regeringen en möjlighet att föregå med gott exempel och följa svensk lagstiftning om saklighet och opartiskhet och att instruera sina myndigheter att neutralisera kommunikationen med allmänheten och mellan myndigheter i frågor som rör så viktiga, grundläggande saker som medicin och livsval.

Bland dem som byter kön har även de som väljer att återgå till sitt ursprungliga kön ökat, det vill säga en detransformering. De har helt enkelt tagit ett beslut för snabbt och i många fall fått allvarliga skador såsom ärrbildningar, ökad psykisk ohälsa, infertilitet och nervproblem. Det är inte heller ovanligt att de personer som väljer att detransformeras blir utstötta ur gemenskapen inom hbt-rörelsen.

Enligt forskning är hjärnan inte fullvuxen förrän vid 25 års ålder. Det är först då en person kan bedöma risker och se saker ur ett helhetsperspektiv. Eftersom det saknas evidens för att behandla barn och unga med den här typen av ingrepp och behandlingar anser vi att det inte bör tillåtas förrän man har fyllt 25 år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Herr talman! Andra viktiga aspekter är dessutom att hela jämställdhetsarbetet undermineras, då det är det biologiska könet som är utgångspunkten för kvinnors rätt, inte det upplevda. Det kommer att få konsekvenser för statistik, vård, kvinnors trygghet, idrott och andra områden där kön faktiskt spelar roll - något som även Sveriges kvinnoorganisationer har varit tydliga med.

Utöver detta finns risken för id-bedrägerier, då könsbyte innebär att man får nytt personnummer och ny identitetshandling, något som även remissinstanserna Bolagsverket, Ekobrottsmyndigheten, Migrationsverket med flera har angett som farhågor.

Herr talman! Avslutningsvis: Trots alla varningar från professionen, från drabbade och deras anhöriga, från kvinnoorganisationer och från myndigheterna har Moderaterna och Liberalerna med stöd av vänsteroppositionen alltså beslutat att gå vidare med detta starkt kritiserade förslag. Det gör de trots att det inte finns stöd från vare sig samarbetspartierna, deras egna ledamöter, medlemmar eller väljare.

En majoritet av Sveriges befolkning vill inte ha den här lagen. Det är således inte bara ett dåligt förankrat förslag till beslut utan även ett odemokratiskt, något som lär spä på politikerföraktet ytterligare, tyvärr.

(Applåder)

I detta anförande instämde Alexander Christiansson, Mikael Eskilandersson, Rashid Farivar, Angelica Lundberg, Mona Olin, Michael Rubbestad, Carina Ståhl Herrstedt, Erik Westroth och Leonid Yurkovskiy (alla SD).

Herr talman! Det är just detta professionen lyfter upp: Man har inte fått yttra sig i frågan. Remissinstanserna, som det hänvisas till, har inte fått ta hänsyn till förändrade förutsättningar, nämligen den kraftiga ökningen när det gäller speciellt unga tjejer som fått diagnosen könsdysfori. Under den tidigare remissrundan upplevde många remissinstanser också att de hade alldeles för kort tid på sig att svara på remisserna och valde därför att avstå. Utöver detta har en rad tunga remissinstanser uttryckt sig negativt och haft farhågor gällande detta förslag.

Vi ville därför yrka på en ny remissrunda i socialutskottet, vilket övriga partier avslog. Vi anser inte att detta förslag är tillräckligt berett, och det anser inte heller professionen.

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för ytterligare frågor! Som jag påpekade i mitt anförande och som jag svarade tidigare har en farhåga lyfts. Vi har sett en kraftig ökning av speciellt antalet unga tjejer med psykiatrisk samsjuklighet som upplever att de har könsdysfori. Det vi i stället behöver göra är att se till att de får den vård de behöver - att vi kortar köerna, inte undantar dem från vården. De riskerar att i stället cementeras i sin könsdysfori när de inte får den hjälp och det stöd från professionen som de faktiskt behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Vi har nu sett att ett antal personer som har genomgått könskorrigering har ångrat sig. Borde vi inte i stället tillämpa försiktighetsprincipen, lyssna in och se var det brister, vad vi har gjort fel och vad vi kan göra bättre, i stället för att skynda på detta och låta allt fler få möjlighet till juridiskt könsbyte, vilket professionen tydligt pekar på riskerar att få barn och unga att gå vidare med medicinska behandlingar och underlivskirurgi?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Johansson, för frågan! Till att börja med vill jag vara tydlig med att vi står för alla människors rättigheter. Vi brukar inte dela in folk i olika grupper utan förutsätter att alla får den vård och den behandling de behöver, oavsett om de hör till någon rörelse eller inte.

Det jag lyfte tidigare är ett stort orosmoment. Jag bryr mig personligen väldigt mycket om barn och unga som far illa. Vi har nu sett att detta har resulterat i att fler barn och unga mår dåligt. Man har däremot inte kunnat visa att den här förändringen har gjort att tillräckligt många mår psykiskt bättre. Vi ser, som jag sa tidigare, larmrapporter om personer som upplever att de blivit pushade in i detta inom vården och sedan ångrat sig och står kvar med allvarliga men för resten av livet.

När vi ser detta borde vi i stället, som jag sa tidigare, mer tillämpa en försiktighetsprincip och inte forcera fram detta. I stället bör vi titta på vad vi har gjort fel och hur det kommer sig att så många nu får diagnosen könsdysfori. Finns det något annat vi kan hjälpa dessa flickor, som det i första hand rör sig om, med? Det har ju visat sig att de många gånger har en psykiatrisk samsjuklighet. De behöver få hjälp och vård. Att bara ändra ett personnummer säger ni är så lätt, men det finns ingen statistik som visar att detta skulle få dem att må bättre.

Fru talman! Jag vill förtydliga: Jag talade om alla människors rättighet att få den vård de behöver.

Vad gäller det ökade antalet barn och unga med könsdysfori vill jag återigen säga att det fortfarande inte finns något som tyder på att en ändring i personnumret skulle göra att de mår bättre. Ledamoten tar upp att det är långa köer till vården. Jag instämmer i det. Det är just detta som vi i Tidöpartierna nu försöker åtgärda. Vi förbättrar vården. Vi kortar köerna. Vi ger mer pengar till psykiatrin för att kunna ta hand om de personer som verkligen mår dåligt. De blir inte hjälpta av en skjuts in i könsbyte, utan de blir hjälpta av vård, helt enkelt.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Westerlund, för frågan! Att jag har hänvisat till Agnes Wold beror på att hon lyfte en fråga som var väldigt oroväckande. Jag hänvisade inte till professionen när jag nämnde henne.

Däremot vet säkerligen ledamoten Westerlund att detta har varit mycket omdebatterat i medierna från specialistläkare inom både psykiatri och barnmedicin. Psykiatriker och många som arbetar just med dessa frågor ställer sig väldigt kritiska till det här förslaget.

Jag noterar att ledamoten reagerar på att jag pratar om vård. Är det inte just det som det handlar om? Väldigt många av de personer som upplever att de har könsdysfori har annan psykiatrisk samsjuklighet. Borde man inte då se till att korta köerna, så att de verkligen får den vård och den hjälp som de behöver? Det ni gör genom att förenkla så att man inte behöver en ordentlig medicinsk utredning eller en diagnos för att ändra kön är ju att ni öppnar upp för att vem som helst ska kunna byta kön enkelt utan några problem och utan någon diagnos i botten. Där ser jag ett problem.

Att ledamoten reagerar när jag pratar om vården säger nästan mer om ledamoten och ledamotens parti än om mitt anförande och mina svar.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Westerlund, för frågan! Jag noterar att ett flertal ledamöter väljer ut några ord och ändrar lite och får det till något helt annat än vad jag faktiskt framförde.

Jag kan inte låta bli att återgå till detta att vi inte skulle diskutera vård. Hela tanken är ju, som ledamoten själv säger, att de här personerna ska undantas vården för att korta köerna. Vårt argument är att de behöver den vård som vi pratar om.

Ni gör det enklare för dem, så att de inte behöver en diagnos för att kunna byta juridiskt kön. Men professionen varnar för att just detta att ändra juridiskt kön är inkörsporten till andra ingrepp.

Jag noterar att ledamoten skakar på huvudet, men jag har naturligtvis läst betänkandet och vet vad som står där. Vi har också vår reservation. Dessutom tar man bort Socialstyrelsens utlåtande om underlivskirurgi, som också är ifrågasättande. Vi säger: De här människorna behöver mer vård, inte mindre vård.

(Applåder)