Victoria Tiblom

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Som sverigedemokrat är jag extra stolt över att berätta att förslaget att katter ska chippas och registreras bygger på en motion som min partikollega Markus Wiechel lade fram för över tio år sedan. Även enskilda motioner kan alltså göra skillnad i slutändan.

Hemlösa katter är ett problem, och det är ofta just finansieringen som behöver förstärkas så att arbetet med dem kan fortsätta. Ett förslag är att använda en del av de medel som finns i Allmänna arvsfonden.

Fru talman! Sverige har världens bästa djurskydd, brukar vi säga. Men stämmer det verkligen, när vi ser vad som händer med de djur som ingen annan vill ta ansvar för?

Runt om i landet finns ideella djurskyddsföreningar och katthem som rycker in när samhället sviker. Länsstyrelsen kan besluta om att djur ska omhändertas, men när besluten väl är fattade hamnar ansvaret ofta hos ideella föreningar. Om ingen förening har plats eller råd blir resultatet ofta att djuret avlivas.

Samtidigt finns det tusentals hemlösa katter som aldrig kommer i kontakt med någon myndighet. De fryser, svälter, blir sjuka och skadas – och vem tar ansvar? Jo, människor som arbetar ideellt på kvällar och helger, öppnar sina hem som jourhem och betalar veterinärvård, kastrering och rehabilitering med pengar som samlats in genom gåvor och loppmarknader.

Det offentliga har i praktiken gjort sig beroende av deras godhet, men deras godhet har ett pris. Veterinärkostnaderna är höga, och föreningar lägger hundratusentals kronor – ibland miljonbelopp – på att rädda djur. Ändå förväntas de fortsätta utan någon självklar finansiering.

Fru talman! Samtidigt förvaltar Allmänna arvsfonden mycket stora tillgångar på över 17 miljarder och delar årligen ut mer än en miljard kronor till projekt inom civilsamhället. Vi måste våga fråga: Vilka verksamheter väljer vi att stödja och vilka lämnar vi utanför?

Dagens lagstiftning innebär att djurskydd inte är ett självständigt stödberättigat ändamål för Arvsfonden. Följden är att organisationer som räddar djur och förebygger lidande stängs ute från möjligheten att söka stöd enbart för sitt djurskyddsarbete. Detta är ett regelverk som behöver förändras.

Fru talman! Jag menar inte att staten ska ta över det ideella djurskyddet, men om samhället förlitar sig på dessa organisationer måste vi också ge dem rimliga förutsättningar att utföra sitt arbete. Därför vill jag att vi ändrar lagen om Allmänna arvsfonden.

Mitt konkreta förslag är att djurskydd förs in som ett uttryckligt stödberättigat ändamål i lagens första kapitel så att ideella djurskyddsorganisationer kan söka projektstöd för att utveckla sin verksamhet, rädda utsatta djur och förebygga lidande. Det handlar inte om att finansiera alla föreningars löpande kostnader utan om att öppna möjligheten till stöd för konkreta utvecklingsprojekt inom djurskyddet.

Vi måste sluta förutsätta att ideella krafter ska lösa samhällets problem helt på egen hand. Om vi menar allvar med djurvälfärden måste vi också ge dem som räddar djuren bättre förutsättningar att lyckas. Det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill vara – ett samhälle där vi blundar och hoppas att någon annan tar hand om problemen eller ett samhälle där vi står bakom dem som varje dag gör jobbet? Jag vet vilket samhälle jag vill ha.

(Applåder)

Herr talman! Jag var inte i Almedalen förra året, och jag vet inte ens om det var någon från oss som deltog i den debatt som ledamoten talar om, så jag kan inte riktigt uttala mig om detta.

Vill man komma till rätta med detta med ålen, som ju är utrotningshotad, handlar det främst om glasålen och EU. Det är där man måste börja påverka.

Min fråga till ledamoten är: Vad gör Vänsterpartiet i EU när det gäller detta? Det är ju där man måste börja. En stor del av de ålar som finns i Östersjön har ju planterats ut av de svenska ålfiskarna, som jag nämnde.

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag kan inte låta bli att fundera över om ledamoten vet något om ålfiske eftersom ledamoten i sitt anförande sa att det är synd att ålfiske bara är förbjudet i sex månader. I dag är ålfiske tillåtet i sex månader, mellan den 15 mars och den 15 september. Men man fiskar ingen ål i mars, april eller maj. Man kanske kan börja i juli. I realiteten är ålfiske alltså möjligt i knappt två månader, om ens det. Hade ålfiskarna själva fått bestämma hade man fått fiska ål även i oktober och kanske in i november.

Man har gjort en minskning genom att flytta gränsen från den 1 oktober till den 15 september. Förra året förekom även diskussioner om att flytta den ända till den 1 september – att ålfisket skulle sluta då. Då finns det i princip inget ålfiske kvar. Redan i dag är ålfisket alltså väldigt begränsat.

Herr talman! Tack, ledamoten Kronståhl, för anförandet! Lycka till framöver, nu när det inte blir några fler fiskedebatter för ledamoten!

Jag funderar över en sak. Ledamoten nämnde att han vill sätta stopp för de stora trålarna och trålfisket i Östersjön. Men att dessa stora trålare ens har möjlighet att vara här och fiska beror på att Socialdemokraterna 2019 valde att förlänga det kvotsystem – ITQ-systemet – som infördes av Reinfeldt och den borgerliga regeringen 2009. Detta kvotsystem har inneburit en mycket högre koncentration av fiskerättigheterna och en handel med fiskerättigheter som inte fanns tidigare.

Om Socialdemokraterna hade valt att stoppa detta kvotsystem 2019 hade vi kanske inte sett de här stora trålarna.

Herr talman! Det är trevligt att träffa ledamoten här – vi satt ju i konstitutionsutskottet tillsammans tidigare.

Innan ålen blir den ål som vi vill fånga och äta är den en glasål. Där finns ett stort problem, nämligen att EU tillåter i första hand Frankrike, som är ett dominerande land i EU, att fiska otroligt mycket glasål ute i Atlanten. Det gör att ålarna inte hinner växa till sig. Här finns det diskussioner, men EU kommer aldrig att släppa på det. Frankrike har för mycket att säga till om.

De ålfiskare jag har talat med har varit ansvariga för att plantera ut ål. Enligt deras beräkningar har de genom åren planterat ut fler ålar än vad de har fiskat upp.

Precis som ledamoten Kronståhl nämnde tidigare är det fler fiskar som drabbas av kraftverken. Vi fick se ganska skakande bilder i SVT:s dokumentär på de stackars fiskarna som hoppade upp mot kanten om och om igen i ett desperat försök att ta sig uppströms.

Jag tror inte att ett totalstopp för det svenska ålfisket är det som gynnar oss bäst, för då försvinner som sagt en väldigt stark tradition här hos oss. Det är nog bättre att försöka påverka EU mer när det gäller glasålen.

Herr talman! Jag tror att det finns många gemensamma vägar framåt här. Något som vi måste göra gemensamt är att förenkla regelverken. Det hör vi från både lantbrukare, bönder och fiskare. Det handlar om Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket och i viss mån även länsstyrelserna. Det är svårt att veta vem som tar ansvar och vart man ska vända sig.

Ålfiskarna berättade för mig att i Östersjön måste ålen vara 70 centimeter lång, men i Öresund behöver den bara vara 45 centimeter. De ålar som slängs tillbaka här fiskas alltså upp igen i Öresund. Likaså har tidsfönstret för att fiska ål blivit så kort att man inte får fiska när det egentligen är bästa tiden att göra det, nämligen lite senare på hösten.

Vi gör en sak med ena handen, och sedan gör vi något annat med andra handen. Där tror jag att vi behöver enas och gå framåt om vi ska kunna bevara inte bara ålfisket utan även vårt andra fiske.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Här i riksdagen har vi haft förmånen att delta i flera olika seminarier om ålfiske och annat fiske. Jag har också haft möjlighet att åka till Österlen och träffa just ålfiskare. En sorglig siffra vi har fått ta del av är att av 1 600 vattenkraftverk i Sverige har mindre än 4 procent fria vandringsvägar för fisk. Vi fick också ett konkret exempel: För ett av vattenkraftverken hade det tagit elva år att få igenom att på egen bekostnad bygga en vandringsled för fisk. Där var en av de stora motståndarna miljödomstolen.

Det måste alltså till förändringar, och jag tror att detta engagerar över partigränserna eftersom det är viktigt för oss alla.

I Tidösamarbetet finns inte så mycket jordbrukspolitik eller fiskepolitik. Vi får därför fortsätta det arbetet utanför Tidösamarbetet. Jag tror att det finns många saker som vi kan enas om, inte minst när det gäller fisket.

Herr talman! Ålfisket i Sverige är inte bara en näring; det är ett kulturarv. Det är en levande tradition som sträcker sig hundratals år tillbaka, i vissa delar av landet sannolikt tusentals år. Det finns arkeologiska och historiska belägg för att ålfiske troligen förekommit redan under bronsåldern.

Längs våra kuster, inte minst i Skåne, i Blekinge och på Öland, har ålen varit en självklar del av det lokala livet. Den har gett mat på bordet, inkomster till familjer och identitet åt hela bygder. I dag står Skåne och Västra Götaland tillsammans för över hälften av Sveriges primärproduktion av livsmedel och brukar med all rätt kallas för vårt lands skafferi. Men ålfisket står vid ett vägskäl.

Herr talman! Vi vet att den europeiska ålen är hårt pressad. Bestånden har minskat kraftigt sedan 1980-talet. Därför har Sverige, liksom övriga EU, infört strikta regler. I dag är ålfisket kraftigt begränsat och tillståndspliktigt. Licenserna är få, säsongen är kort och kontrollen är omfattande. Detta är en realitet vi måste förhålla oss till.

Herr talman! Men reglering betyder inte att traditionen saknar värde, tvärtom. Just därför att fisket i dag är så strikt reglerat bedrivs det i huvudsak av ett fåtal yrkesfiskare med stor kunskap, lång erfarenhet och en stark känsla av ansvar. De är inte rovdriftens företrädare, utan de är förvaltare av en tradition och ett hantverk som har förts vidare genom generationer.

Ålfisket är mer än själva fångsten. Det handlar om kunskap om kustströmmar, väder, redskap och rökningsmetoder. Det handlar om ålabodar, lokala högtider och matkultur. Det är en del av det immateriella kulturarv som ger Sverige djup och kontinuitet. Om vi låter ålfisket dö ut riskerar vi inte bara att förlora en näring utan också en del av vår historia.

Samtidigt finns ett allvarligt problem: generationsväxlingen. I dag är medelåldern bland de licensierade ålfiskarna hög, och många närmar sig pension. Men unga människor vågar inte ta över eftersom framtiden upplevs som osäker. Regelverken ändras, och tillstånden är personliga och svåra att överlåta.

Herr talman! Investeringar i redskap och anläggningar blir riskabla när ingen vet om fisket finns kvar om fem eller tio år. Resultatet blir att den kunskap som byggts upp under decennier riskerar att gå förlorad över en natt.

Detta är ett politiskt ansvar. Vi måste klara av två saker samtidigt: att värna ålens återhämtning och att värna det småskaliga traditionella fisket. Det är inte motsatser. Det är en balansfråga.

Om ålfisket redan i dag är hårt begränsat och kontrollerat måste vi fråga oss om det verkligen är det småskaliga kustfisket som är den avgörande orsaken till ålens problem. Eller handlar det i högre grad om vandringshinder, vattenkraft, miljögifter och internationella faktorer under hela ålens livscykel från Sargassohavet till Östersjön?

En seriös politik måste ta ett helhetsgrepp. Det innebär att vi fortsätter att arbeta för fria vandringsvägar, bättre miljöåtgärder och internationellt ansvarstagande. Men det innebär också att vi skapar rimliga och långsiktiga villkor för de få yrkesfiskare som fortfarande bedriver ålfiske. Det behövs tydliga och förutsägbara regler, och det behövs lösningar som möjliggör generationsskiften. Vi behöver också erkänna ålfisket som ett kulturarv, inte behandla det som en rest från det förflutna.

Herr talman! Ett samhälle som kapar banden till sina traditioner riskerar att förlora sin förankring. Ålfisket är en påminnelse om det Sverige som byggdes av kustbor, fiskare och småföretagare. Det är småskaligt, lokalt och djupt förankrat i ansvarstagande. Vi ska inte romantisera, men vi ska heller inte reflexmässigt avveckla. Låt oss i stället förena miljöansvar med respekt för tradition. Låt oss ge nästa generation möjlighet att ta över under hållbara former. Låt oss visa att Sverige kan både bevara och förvalta, inte bara förbjuda och avveckla. Ålfisket är en del av vårt arv, och det är värt att ta ansvar för.

Avslutningsvis: Kom ihåg att om vi inte värnar våra fiskare i fredstid har vi heller inga fiskare i orostider.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! När det gäller veterinärpriserna kommer vi förhoppningsvis väldigt snart att få resultaten från undersökningen om pristransparens. Därefter hoppas jag att vi kan gå vidare med någon form av åtgärder.

Sedan måste man också påminna sig om att det var under förra mandatperioden, när Socialdemokraterna styrde, som de stora bolagen tog över marknaden. I dag domineras den ju i praktiken av två stora bolag. Där finns en fråga: Hur kunde detta ske? Fanns det verkligen stöd inom konkurrenslagstiftningen för att de totalt skulle dominera marknaden? Och finns det egentligen möjlighet för de statliga myndigheter som SLU och Distriktsveterinärerna att bedriva priskonkurrens? Det återstår att se.

Det ska bli intressant att se vad undersökningen kommer fram till. Jag tror att vi i alla partier är överens om att man inte ska behöva bli ruinerad för att man har ett husdjur som man ömmar för.

När det gäller avlivningsmetoderna för gris måste vi se till att det finns fler alternativ. Vi behöver ta fram fler alternativ och undersöka vad de kan leda till när det handlar om att minska lidandet för grisar. Det tror jag också är något som vi alla är överens om. Då är det mycket möjligt att de också kan genomföras, men det gäller att få med alla på den banan. Jag ser fram emot att det kommer mer forskning på det området.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Hur vi ska minska lidandet för djuren vid slakt och samtidigt få svenska konsumenter att vara villiga att betala för det är en ständig balansgång.

Om exempelvis varje avdelning i en matvaruaffär i dag fick bära sig själv skulle priset på frukt och grönt vara bra mycket lägre, medan priset på kött skulle vara högre. Det skulle vara ett första steg för att vänja svenska konsumenter vid att vi måste lära oss att betala mer för svenska produkter och svenskt kött så att vi också kan ha en mer human avlivning när det gäller slakten.

Det kom just en artikel om hur man har börjat forska på en annan typ av bedövning vid slakt av grisar. Nu minns jag inte riktigt i vilken tidskrift det var, men det var i en av dem vi får som kom häromdagen.

Där var det en kvinna som skrev att det skulle krävas omfattande ombyggnader hos slakterierna för att kunna genomföra detta. Då blir frågan om det finns möjlighet att gå vidare med det, men det lät som ett bättre förslag än dagens metoder.

Fru talman! Sverige har ett av världens starkaste djurskydd, och det ska vi vara stolta över. Våra bönder lever upp till långtgående krav när det gäller utrymme, bete, tillsyn och omsorg. Det är en del av den svenska modellen. Vi producerar mat med höga etiska ambitioner.

Men höga ambitioner kostar pengar. Djurvälfärdsersättningen, som administreras av Jordbruksverket inom ramen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik, finns av en anledning. Den är ett erkännande av att om samhället ställer högre krav än minimikraven måste samhället också vara berett att ta sin del av kostnaden. Det fungerar inte att skicka notan till svenska bönder och samtidigt öppna dörren för billig import från länder med lägre krav. Det är varken rättvist, hållbart eller ansvarsfullt.

Fru talman! I dag omfattar djurvälfärdsersättningen vissa djurslag, framför allt inom nötkreatur- och fårproduktionen och delar av grisproduktionen. Men Sverigedemokraternas ambition är tydlig. Vi vill utvidga djurvälfärdsersättningen till fler djurslag. Varför? Jo, det vill vi därför att verkligheten ser likadan ut oavsett djurslag. Högre djurskyddskrav innebär större ytor, mer arbete, bättre stallmiljöer, mer tillsyn och högre produktionskostnader. Det gäller inte bara kor och får, utan det gäller även fjäderfän och andra delar av animalieproduktionen.

Om vi menar allvar med att Sverige ska fortsätta ha ett djurskydd i världsklass måste vi skapa ekonomiska förutsättningar för det. Annars riskerar vi två saker: för det första att svenska producenter slås ut och för det andra att produktionen flyttar utomlands till länder där djuren har det sämre. Det vore ett dubbelt misslyckande, både för landsbygden och för djuren.

Fru talman! Det är lätt att i denna kammare tala varmt om djurens välfärd, men det är på gårdarna runt om i Sverige som verkligheten avgörs. När elpriser, foderkostnader och regelbörda ökar samtidigt som konkurrensen från importen hårdnar måste politiken vara realistisk. Sverigedemokraterna menar att högre djurskydd är en politisk ambition, och politiska ambitioner ska finansieras politiskt. Svenska bönder ska inte ensamma bära kostnader för våra gemensamma värderingar.

En utvidgad djurvälfärdsersättning är därför inte ett bidrag i största allmänhet. Det är ett verktyg för att stärka svensk livsmedelsproduktion, stärka självförsörjningsgraden och värna konkurrenskraften. Det handlar också om beredskap. I en orolig omvärld behöver Sverige en stark inhemsk livsmedelsproduktion. Då kan vi inte samtidigt undergräva lönsamheten genom att ställa krav utan att kompensera för dem.

Fru talman! Låt oss också lyfta blicken mot det europeiska perspektivet. Djurvälfärdsersättningar hanteras inom ramen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik, där varje medlemsstat tar fram en nationell strategisk plan som godkänns av Europeiska kommissionen. Det innebär att systemen ser olika ut i olika länder. EU sätter upp minimiregler för djurskydd, men Sverige ligger i många fall långt över dessa miniminivåer. Det är vi stolta över.

Problemet uppstår när svenska bönder konkurrerar på samma inre marknad som producenter i länder med lägre krav och därmed lägre kostnader. Så länge EU inte harmoniserar djurskyddet på en högre nivå i hela unionen kommer konkurrensskillnaderna att bestå.

Det finns de som menar att lösningen är att Sverige ska anpassa sig nedåt, men det är inte vår väg. Vår linje är tydlig. Vi ska stå fast vid djurskydd i världsklass. Vi ska driva på i EU för högre gemensamma minimikrav. Men fram till dess måste vi säkerställa att svenska producenter inte ensamma får bära kostnaderna för våra högre ambitioner. Antingen höjer vi nivån i hela Europa, eller så kompenserar vi våra producenter här hemma fullt ut. Att göra ingenting är inte ett alternativ.

Fru talman! Vi ska inte sänka våra djurskyddskrav för att möta en lägre europeisk nivå. Vi ska stå fast vid dem. Men då måste staten vara beredd att ta ansvar. Sverigedemokraternas ambition är därför tydlig. Vi måste utvidga djurvälfärdsersättningen till fler djurslag, säkerställa långsiktighet i stöden och se till att svenska bönder kan fortsätta att vara bäst i världen utan att gå med förlust. Det är bra för djuren, det är bra för landsbygden och det är bra för Sverige.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Årets stora fiskedebatt kan väl också dagens debatt kallas.

Vi sverigedemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall bara till reservation 25 om fiskelicenser och generationsväxling.

Sverige är ett land rikt på vattenresurser, från våra klara insjöar till den vidsträckta kust som omsluter vårt land. Dessa naturgivna tillgångar har i generationer gett oss livsmedel, arbete och en levande landsbygd. I dag ser vi dock hur fiskerinäringen och vattenbruket pressas av byråkratiska hinder, otydliga regelverk och en EU-politik som alltför ofta inte tar hänsyn till våra svenska förhållanden.

Sverigedemokraterna anser att det är hög tid att vi återupprättar möjligheterna till ett hållbart, livskraftigt och nationellt anpassat vattenbruk och en fiskeripolitik som gynnar Sverige och våra kust- och inlandskommuner.

Fru talman! Vi vill förenkla regelverken. I dag möts vattenbrukare av ett snårigt regelverk med krav från flera myndigheter som ofta krockar med varandra. Detta hämmar nyetableringar och utveckling. Sverigedemokraterna vill kraftigt förenkla tillståndsprocesserna och skapa en enhetlig kontaktpunkt för alla tillstånd gällande vattenbruk.

Vi vill stärka det svenska inflytandet över fiskeripolitiken. Vi vill minska beroendet av EU:s gemensamma fiskeripolitik och återta kontrollen över svenska vatten. Vi anser att svenska fiskekvoter bör sättas med fokus på våra nationella intressen, både ekologiska och ekonomiska. EU:s gemensamma fiskeripolitik har under många år missgynnat det svenska fisket vad gäller både kvotfördelning och möjligheten till inflytande.

Vi vill skydda det småskaliga fisket. Storföretagens dominans och det industriella fiskets negativa effekter på ekosystemet måste balanseras. Vi vill främja småskaligt, kustnära fiske som är både hållbart och samhällsekonomiskt viktigt. Den typen av fiske är inte bara ekologiskt hållbar utan också viktig för lokal identitet, turism och landsbygdsutveckling.

Vi vill investera i forskning och innovation. Ett hållbart vattenbruk kräver modern teknik, bättre foderlösningar och nya arter för odling. Vi vill öka investeringarna i forskning som stärker både miljömässig och ekonomisk hållbarhet.

Vi vill minska importberoendet när det gäller fisk och skaldjur. Trots våra egna resurser importerar Sverige stora mängder fisk. Genom att stärka det inhemska vattenbruket kan vi öka självförsörjningen och samtidigt skapa jobb, särskilt i glesbygd och i skärgård. Vi bör utreda hur fisket i Östersjön kan prioriteras för humankonsumtion framför fiske för framställning av djurfoder.

Fru talman! Ett hållbart vattenbruk och ett ansvarsfullt fiske är inte bara en miljöfråga – det är en nationell framtidsfråga. Det handlar om matförsörjning, jobb, traditioner och trygghet.

Sverigedemokraterna står för en politik som sätter Sverige först, där våra egna resurser förvaltas klokt och långsiktigt. Vi ska inte låta överdriven byråkrati och överstatliga beslut kväva en näring med så stor potential. Vi kan och måste skapa bättre förutsättningar för dem som vill bruka våra vatten med respekt och ansvar.

Detta handlar i grunden om mer än bara fisk och vattenbruk. Det handlar om en levande landsbygd och skärgård och om möjligheten att bo och verka i hela landet. När vattenbrukare och fiskare pressas bort av krångliga regler och brist på stöd dör också samhällen kring dem.

Reglerna för överlåtelser av fiskerätter måste också förenklas och tidsgränserna för fiskekvoter göras mer flexibla. Vi vill ha en politik där fiskaren, odlaren och entreprenören inte ses som ett problem utan som en del av lösningen för framtidens Sverige.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet MJU13.

Vi är nog alla medvetna om den inverkan som vi människor har på denna planet och de utmaningar som vi hela tiden ställs inför för att vi ska kunna samexistera med djur och natur.

Det är också målsättningen med detta betänkande, att förbjuda bottentrålning i marina skyddade områden. Men de fiskeområden som skulle drabbas mest av detta generella förbud mot bottentrålning är det lokala fisket i Kosterfjorden, Väderöfjorden och Gullmarsfjorden. Där sker merparten av det svenska räkfisket, och ett generellt förbud mot bottentrålning här skulle leda till att en stor del av det svenska demersala fisket upphör.

Även om vi som sitter här i kammaren i dag är väl införstådda med vad demersalt fiske betyder är det värt att förklara för våra åhörare. Demersalt fiske innebär fiske av bottenlevande fiskarter, som exempelvis torsk, sej, kolja, rödspätta, kräfta och räka. Dessa arter lever på eller nära botten.

Vår självförsörjningsgrad är den lägsta i Norden, och vi måste värna mer om våra tillgångar och vad vårt land kan erbjuda gällande fiske, jakt, jordbruk och lantbruk.

Den blå näringen glöms ofta bort när man talar om våra tillgångar. Men faktum är att om det skulle bli nödvändigt kan dagens fiskare på två dygn skala upp fiskandet och försörja nästan halva Sveriges befolkning med fisk och skaldjur. Vi lägger stora resurser på vårt försvar och vapen, men om vi inte kan mätta våra soldater eller vår befolkning är vi illa ute.

Herr talman! Om vi inte värnar våra fiskare i fredstid har vi heller inga fiskare i orostider. Precis som inom lantbruk och jordbruk pågår det en generationsväxling inom fisket. För att de yngre ska våga satsa på yrket behöver dessa undantag från det generella förbudet komma på plats innan den 1 juni. Annars har vi snart en hel kust som drabbas. Inte bara fiskare utan hela kustsamhällen riskerar att dö ut, och fisket försvinner. Fisket är en stor del av vårt kulturarv och något vi måste värna. Dessutom brukar man säga att varje fiskare skapar sju arbetstillfällen i land.

Det demersala fisket skiljer sig från det pelagiska fisket, och nu vänder jag mig till åhörarna igen. Pelagiskt fiske är fiske av arter som lever i den fria vattenmassan, det vill säga en bra bit upp från botten. De kan delas upp i kustnära och oceanlevande fisk, beroende på vattendjupet där de lever.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbud mot botten-trålning i marina skyddade områden

Det demersala fisket är i varje fall något som gynnar det småskaliga fisket, för det är de mindre båtarna som används vid detta fiske. Det är inte några stora monsterbåtar som dammsuger botten. Vi kan fråga vilken fiskare som helst om deras trålnät dras längs botten, men det gör de inte.

Det finns två anledningar till det. Dels skulle näten gå sönder direkt, dels skulle det gå åt alldeles för mycket bränsle. Det blir tungt att dra ett nät som släpar längs botten. Fiskare som själva äger sin båt fiskar på ett hållbart sätt.

Herr talman! Vad säger då oppositionen om detta betänkande? Miljöpartiet anför i sin kommittémotion att undantagen från förbudet strikt ska begränsas till enstaka fall som grundas på vetenskapliga belägg och att eventuella undantag bör beviljas genom beslut som kan granskas och överklagas, det vill säga: Undantagen ska inte regleras i föreskrifter.

Men det är just sådant som får våra fiskare att oroa sig, och det med all rätt. Vilken fiskare har råd att låta sin båt ligga i hamn i månader medan ett eventuellt undantag ska granskas och överklagas, och granskas och överklagas? Fiskare kommer att lämna yrket, och då står vi där med en utdöende fiskerinäring och ytterst lite att luta oss mot i eventuella orostider med en gräns stängd för import av livsmedel.

En fiskebåt betalar sig inte på tio eller tjugo år, utan det krävs lång tid för att tjäna in ett sådant inköp. Den äldsta båten på västkusten är från 1935 och är fortfarande i bruk. Det om något säger väl mycket om hur engagerade våra fiskare är och hur de värnar allt som rör fiske, för hade de inte fiskat på ett hållbart sätt hade de heller inte kunnat fortsätta i generationer.