Jan Riise (MP) svarade Victoria Tiblom i en replik om Fiskeripolitik i debatten ”Protokoll 2025/26:79 Torsdagen den 26 februari” den 26 feb 2026.
Victoria TiblomSD· i en replikDet är trevligt att träffa ledamoten här – vi satt ju i konstitutionsutskottet tillsammans tidigare. Innan ålen blir den ål som vi vill fånga och äta är den en glasål. Där finns ett stort problem, nämligen att EU…Herr talman! Ålfisket i Sverige är inte bara en näring; det är ett kulturarv. Det är en levande tradition som sträcker sig hundratals år tillbaka, i vissa delar av landet sannolikt tusentals år. Det finns arkeologiska och historiska belägg för att ålfiske troligen förekommit redan under bronsåldern.
Längs våra kuster, inte minst i Skåne, i Blekinge och på Öland, har ålen varit en självklar del av det lokala livet. Den har gett mat på bordet, inkomster till familjer och identitet åt hela bygder. I dag står Skåne och Västra Götaland tillsammans för över hälften av Sveriges primärproduktion av livsmedel och brukar med all rätt kallas för vårt lands skafferi. Men ålfisket står vid ett vägskäl.
Herr talman! Vi vet att den europeiska ålen är hårt pressad. Bestånden har minskat kraftigt sedan 1980-talet. Därför har Sverige, liksom övriga EU, infört strikta regler. I dag är ålfisket kraftigt begränsat och tillståndspliktigt. Licenserna är få, säsongen är kort och kontrollen är omfattande. Detta är en realitet vi måste förhålla oss till.
Herr talman! Men reglering betyder inte att traditionen saknar värde, tvärtom. Just därför att fisket i dag är så strikt reglerat bedrivs det i huvudsak av ett fåtal yrkesfiskare med stor kunskap, lång erfarenhet och en stark känsla av ansvar. De är inte rovdriftens företrädare, utan de är förvaltare av en tradition och ett hantverk som har förts vidare genom generationer.
Ålfisket är mer än själva fångsten. Det handlar om kunskap om kustströmmar, väder, redskap och rökningsmetoder. Det handlar om ålabodar, lokala högtider och matkultur. Det är en del av det immateriella kulturarv som ger Sverige djup och kontinuitet. Om vi låter ålfisket dö ut riskerar vi inte bara att förlora en näring utan också en del av vår historia.
Samtidigt finns ett allvarligt problem: generationsväxlingen. I dag är medelåldern bland de licensierade ålfiskarna hög, och många närmar sig pension. Men unga människor vågar inte ta över eftersom framtiden upplevs som osäker. Regelverken ändras, och tillstånden är personliga och svåra att överlåta.
Herr talman! Investeringar i redskap och anläggningar blir riskabla när ingen vet om fisket finns kvar om fem eller tio år. Resultatet blir att den kunskap som byggts upp under decennier riskerar att gå förlorad över en natt.
Detta är ett politiskt ansvar. Vi måste klara av två saker samtidigt: att värna ålens återhämtning och att värna det småskaliga traditionella fisket. Det är inte motsatser. Det är en balansfråga.
Om ålfisket redan i dag är hårt begränsat och kontrollerat måste vi fråga oss om det verkligen är det småskaliga kustfisket som är den avgörande orsaken till ålens problem. Eller handlar det i högre grad om vandringshinder, vattenkraft, miljögifter och internationella faktorer under hela ålens livscykel från Sargassohavet till Östersjön?
En seriös politik måste ta ett helhetsgrepp. Det innebär att vi fortsätter att arbeta för fria vandringsvägar, bättre miljöåtgärder och internationellt ansvarstagande. Men det innebär också att vi skapar rimliga och långsiktiga villkor för de få yrkesfiskare som fortfarande bedriver ålfiske. Det behövs tydliga och förutsägbara regler, och det behövs lösningar som möjliggör generationsskiften. Vi behöver också erkänna ålfisket som ett kulturarv, inte behandla det som en rest från det förflutna.
Herr talman! Ett samhälle som kapar banden till sina traditioner riskerar att förlora sin förankring. Ålfisket är en påminnelse om det Sverige som byggdes av kustbor, fiskare och småföretagare. Det är småskaligt, lokalt och djupt förankrat i ansvarstagande. Vi ska inte romantisera, men vi ska heller inte reflexmässigt avveckla. Låt oss i stället förena miljöansvar med respekt för tradition. Låt oss ge nästa generation möjlighet att ta över under hållbara former. Låt oss visa att Sverige kan både bevara och förvalta, inte bara förbjuda och avveckla. Ålfisket är en del av vårt arv, och det är värt att ta ansvar för.
Avslutningsvis: Kom ihåg att om vi inte värnar våra fiskare i fredstid har vi heller inga fiskare i orostider.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr talman! Jag tackar Victoria Tiblom för ett engagerat och bra anförande, och när det gäller ålfiskets betydelse delar jag ledamotens uppfattning till 100 procent. Jag står i nästan ständig kontakt med många av ålfiskarna i bland annat Blekinge, och deras problematik är svår. Ålen har ju minskat kraftigt, och vi har stora problem med återhämtningen. Ålen är krisdrabbad. Den är utsatt för fiske redan som liten glasål, så när den kommer till våra vatten och ska fiskas av våra fiskare är det ont om den. Därför har vi varit ganska restriktiva och stoppat ålfisket så långt det är möjligt. Det beviljas inte heller några nya licenser för ålfiske, men man kan möjligtvis ärva en licens.
Det absolut största hotet mot ålen är dock att det saknas fria vandringsvägar förbi vattenkraftverken. Sverigedemokraterna har ju varit väldigt lyckosamma i Tidösamarbetet när det gäller att få igenom sin politik. Om detta verkligen är er politik, kommer då vandringsvägar förbi vattenkraftverken att bli verklighet?
Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.
Här i riksdagen har vi haft förmånen att delta i flera olika seminarier om ålfiske och annat fiske. Jag har också haft möjlighet att åka till Österlen och träffa just ålfiskare. En sorglig siffra vi har fått ta del av är att av 1 600 vattenkraftverk i Sverige har mindre än 4 procent fria vandringsvägar för fisk. Vi fick också ett konkret exempel: För ett av vattenkraftverken hade det tagit elva år att få igenom att på egen bekostnad bygga en vandringsled för fisk. Där var en av de stora motståndarna miljödomstolen.
Det måste alltså till förändringar, och jag tror att detta engagerar över partigränserna eftersom det är viktigt för oss alla.
I Tidösamarbetet finns inte så mycket jordbrukspolitik eller fiskepolitik. Vi får därför fortsätta det arbetet utanför Tidösamarbetet. Jag tror att det finns många saker som vi kan enas om, inte minst när det gäller fisket.
Herr talman! Jag kan konstatera att det finns en ganska stark och stor politisk majoritet i Sveriges riksdag för att verkställa de åtgärder som krävs för vattenkraften.
Det som har skett är att regeringen har valt att senarelägga och stoppa den modernisering av vattenkraften som vi påbörjade redan under den förra mandatperioden. Då avsatte vi medel för att få till stånd viktiga vandringsvägar för fisken, åtminstone vid de vattenkraftverk som förstör mest. Det finns fler fiskarter än ålen som skulle gynnas av detta. Både lax, öring och andra vandringsfiskar skulle ha stor glädje av sådana vandringsvägar.
Jag kan hjälpa ledamoten med lite argument, om inte dessa argument räcker. När det gäller äganderätten har vi haft många diskussioner om skog och annat. Där har äganderätten varit väldigt viktig, herr talman, utifrån aspekten att vi inte ska ge oss in och beskära möjligheten att utveckla sin skogsgård eller lantbruksgård.
När det gäller äganderätten till vatten, till exempel de vatten som finns i närheten av vattenkraftverk, finns det säkert människor som har fiskerätt i dessa vatten, men det kommer ju ingen fisk dit. Det finns alltså ingen möjlighet att nyttja äganderätten där eftersom fiskarna helt enkelt inte kan ta sig förbi vattenkraftverken. Det är ett bra argument som ledamoten kan använda så att vi kan få till stånd fria vandringsvägar vid våra vattenkraftverk.
Herr talman! Jag tror att det finns många gemensamma vägar framåt här. Något som vi måste göra gemensamt är att förenkla regelverken. Det hör vi från både lantbrukare, bönder och fiskare. Det handlar om Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket och i viss mån även länsstyrelserna. Det är svårt att veta vem som tar ansvar och vart man ska vända sig.
Ålfiskarna berättade för mig att i Östersjön måste ålen vara 70 centimeter lång, men i Öresund behöver den bara vara 45 centimeter. De ålar som slängs tillbaka här fiskas alltså upp igen i Öresund. Likaså har tidsfönstret för att fiska ål blivit så kort att man inte får fiska när det egentligen är bästa tiden att göra det, nämligen lite senare på hösten.
Vi gör en sak med ena handen, och sedan gör vi något annat med andra handen. Där tror jag att vi behöver enas och gå framåt om vi ska kunna bevara inte bara ålfisket utan även vårt andra fiske.
Herr talman! Tack, ledamoten, för inlägget! Jag blev en aning förvånad efter hand som det utvecklades till ett försvar för ålfisket.
Jag är av den diametralt motsatta uppfattningen att enda sättet vi kan rädda ålen på är att inte fiska den och därmed inte äta den under en period. Det finns en liten spillra kvar, som en del uppskattar till cirka 1 procent av den mängd ål som vi har haft tidigare och som har kunnat sysselsätta de ålfiskare som finns i Östersjön och för all del också på västkusten.
Jag undrar hur Sverigedemokraterna och ledamoten Tiblom ställer sig till detta. Vore det inte bättre att helt sluta fiska, sluta sälja och sluta äta ål under en period? Det är så man har gått fram på andra håll i världen med andra fiskar – man har stoppat det helt. Såvitt jag förstår finns det en EU-överenskommelse om förbud mot ålfiske under en längre period i alla medlemsländer, för att ålen ska få en chans att återhämta sig.
Herr talman! Det är trevligt att träffa ledamoten här – vi satt ju i konstitutionsutskottet tillsammans tidigare.
Innan ålen blir den ål som vi vill fånga och äta är den en glasål. Där finns ett stort problem, nämligen att EU tillåter i första hand Frankrike, som är ett dominerande land i EU, att fiska otroligt mycket glasål ute i Atlanten. Det gör att ålarna inte hinner växa till sig. Här finns det diskussioner, men EU kommer aldrig att släppa på det. Frankrike har för mycket att säga till om.
De ålfiskare jag har talat med har varit ansvariga för att plantera ut ål. Enligt deras beräkningar har de genom åren planterat ut fler ålar än vad de har fiskat upp.
Precis som ledamoten Kronståhl nämnde tidigare är det fler fiskar som drabbas av kraftverken. Vi fick se ganska skakande bilder i SVT:s dokumentär på de stackars fiskarna som hoppade upp mot kanten om och om igen i ett desperat försök att ta sig uppströms.
Jag tror inte att ett totalstopp för det svenska ålfisket är det som gynnar oss bäst, för då försvinner som sagt en väldigt stark tradition här hos oss. Det är nog bättre att försöka påverka EU mer när det gäller glasålen.
Herr talman! Jag tackar för svaret.
Jag har stor förståelse för kulturarvsdiskussionen och är lite engagerad i det som sker när det gäller fisket i Öresund och mina hemtrakter Kattegatt och Skagerrak.
Stora delar av den fiskekultur som fanns när jag var liten finns inte kvar. Då kunde man gå och handla en rad olika sorters fiskar direkt från båten. Jag säger inte att man måste vara nostalgisk och vilja ha allt som det var förut, men jag är nog ändå av den uppfattningen att vi måste göra en uppoffring under en period för att vara helt säkra på att vi ska få tillbaka ålen. Jag är inte säker på att perioden blir så lång att alla kunskaper om ålfiske och beredning av ål hinner går förlorade.
När det gäller kraftverken har vi en stor uppgift framför oss. Jag var och tittade på Hertingforsen i Falkenberg för inte så länge sedan. Det är ett jättefint ställe där man har lyckats återspränga dammar. Man har stängt ett av två kraftverk i centrala Falkenberg, och så har man skapat vandringsvägar. Man fick den genialiska idén att sätta gallret i 45 graders vinkel i stället för tvärs över, för då kan de fiskar som är väg nedströms visas ut på ett ganska smärtfritt och smidigt sätt.
Vi måste använda alla sätt. Vi måste ta kraftverken på allvar. Vi måste försöka hitta lösningar på detta så att fler kan åstadkomma det. I lagarna har vi det motsatta problemet. Där vill man inte att något ska göras från kraftverkens sida. Vi måste hitta ett sätt att bevara kulturarvet utan att äta ål under en period.
Herr talman! Om det är något vi måste värna så är det den blå näringen. Precis som ledamoten sa har hela kusterna och vårt fiske utarmats genom åren. Samtidigt står vi inför utmaningen att öka vår självförsörjningsgrad. Där är fisket viktigt.
Det gäller att hitta en väg framåt där vi kan ha ett hållbart fiske samtidigt som vi har kvar den blå näringen, fisket och våra fiskar. Det är ingen lätt väg, men jag hoppas att vi tillsammans kan gå framåt och också förenkla regelverken för fiskarna.
