Anna Lasses

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Johan Pehrson.

För den som i själ och hjärta är liberal är det självklart att det som ordföranden för riksdagens justitieutskott har sagt den här veckan är ett direkt hot mot demokratin och ännu ett steg mot ett hårdare, kallare och mer uteslutande samhälle, där vissa ses som lite bättre än andra och där vi går in i människors innersta och talar om att det som hundratusentals svenskar har firat sin kärlek till eller sörjt sina närståendes bortgång vid är fel.

Det väger ett tungt ansvar på att man som liberal i det här läget inte bara agerar vakthund, som statsrådet Johan Pehrson själv uttryckte det, utan faktiskt säger "nu får det vara nog!".

Min fråga är: När ska statsrådet och resten av regeringen, inte bara i ord utan också i handling, säga "stopp, här går gränsen"?

(Applåder)

Herr talman! Det är gott att höra att regeringen inte kompromissar med rättsstatens principer; det är väldigt skönt. Jag vill också säga att det är otroligt positivt att processen med Ukrainas medlemskap går framåt - det finns inget att säga om det.

Men för att borra lite i det som ändå är problematiskt vill jag fråga om den roll som Ungern har tagit sig. Det är klart att många undrar, för att tala klarspråk, vad EU egentligen fick betala för att Orbán skulle lämna rummet. Absolut - det var kommissionens beslut att släppa pengarna till Ungern. Jag är dock lite inne på den tidigare frågan om hur man kommer att jobba framöver för att detta inte ska hända igen, även om man kommer att kunna runda Ungern i just den här frågan.

Hur vill vi ha det långsiktigt så att en sådan här utpressningssituation med en enda stat som blockerar inte uppstår igen? Det gäller i synnerhet i en situation som denna, där Ungern i princip står med hela EU:s säkerhet i sin hand.

Hur behåller vi nyckeln till demokratilåset? Vad kan Sveriges regering göra för att jobba för att denna nyckel hamnar i rätt hand?

Fru talman! Jag håller med om att spårbarheten är en viktig fråga, men det är som sagt en avvägning. Frågan är hur man gör det på ett effektivt sätt.

Jag vill återvända lite grann till detta med företagen och det lokala perspektivet. Tidigare har statsrådet som sagt framför allt pratat om de svenska företagen, så det vore spännande att höra hur långt man har kommit och hur man jobbar med det lokala och att få ihop det. Det handlar då om att involvera inte bara företag utan kanske även civilsamhällets organisationer - och naturligtvis lokalsamhället.

Fru talman! Jag känner att jag kanske fortsätter just där statsrådet slutade, det vill säga i frågan om allt verkligen blir bättre av att man ger bistånd till så många länder som möjligt. Nej, så funkar det naturligtvis inte. Jag vill ha det sagt att jag tycker att det är bra att man fokuserar biståndet.

Man kan dock fundera över om det ska vara just 30 länder. Jag har stor sympati för tanken att man liksom har en helhet - att det inte handlar enbart om bistånd utan även om handel och andra politikområden - men med det sagt: Ska det vara exakt 30 länder? Är det tanken, eller kommer man att kunna ha bilaterala samarbeten med exempelvis civilsamhällets organisationer i ett 31:a land? Frågan är alltså om det är bestämt att det verkligen måste vara exakt dessa 30 länder. Man kan nämligen se att det kanske är mer effektivt att stödja ett visst projekt i ett 31:a land, så att säga.

Jag tyckte att det var oerhört positivt att det i går äntligen kom lite om det lokala perspektivet i handeln. Handeln och att knyta den till biståndet är ju en hjärtefråga även för Centerpartiet. Jag funderar lite på hur man jobbar med att få ihop det lokala perspektivet med civilsamhället och, över nationsgränserna, det svenska, så att det verkligen blir en vinn-vinnsituation där alla är involverade och man verkligen har det lokala perspektivet.

Sedan hade jag jättegärna pratat spårbarhet, för det tycker jag är superintressant. Å ena sidan är det jätteviktigt, men å andra sidan: Hur gör man för att det inte ska bli en supertungrodd administrativ drake av det hela?

Fru talman! Jag gillar egentligen inte gnäll och tjafs, så låt oss bara konstatera att efter att ha försökt ta ställning till två budgetar utan mer precist innehåll är reformagendan nu äntligen på plats. I ärlighetens namn innehöll den väl ganska exakt det vi kunde vänta oss utifrån de utspel och ageranden som partierna i regeringsunderlaget har stått för under det senaste året.

Värst har väntan varit för alla de organisationer som på olika sätt arbetar med biståndet, såväl här i Sverige som ute i världen, då det har varit hart när omöjligt att sia om vilka projekt som kommer att få vara kvar och vilka som inte kommer att få vara kvar. Därför blir det nu extra intressant att följa detta under de närmaste veckorna, då de olika landstrategierna gissningsvis börjar rulla ut.

Låt mig säga att jag tycker att det finns många bra ansatser i den reformagenda som nu finns. Att handel och bistånd knyts närmare varandra är mycket positivt. Här finns stora mervärden att vinna i form av att skapa jobb och bygga samhällen men också i form av samverkan i näringslivet över nationsgränserna. Rätt använt är detta ett mycket starkt verktyg för att på riktigt lyfta människor ur fattigdom och utanförskap. Jag erkänner att jag har varit och fortfarande är en smula orolig över att det kanske blir för mycket fokus på de svenska företagens vinster när utgångspunkten ska vara mottagarens behov och villkor. Detta måste byggas underifrån.

Här är det särskilt viktigt att lyfta småföretagandet och kvinnors möjlighet att driva företag. Ett exempel på detta är de småskaliga projekt som görs inom livsmedelsförsörjning runt om i världen. Det är ett område där bland andra We Effect och Act Svenska kyrkan är aktiva. Här får små företag och producentkooperativ ökad kunskap och kapacitet gällande odlingsteknik och affärsutveckling. Det finns ett starkt miljö, klimat- och jämställdhetsfokus i detta. Samtidigt får de möjlighet att ta lån som gör att de kan utveckla sina affärsmodeller och få tillgång till nya marknader.

Förutom att det bidrar till jämställdhet och hållbar livsmedelsförsörjning bygger det underifrån ett resilient samhälle med samverkan över nationsgränserna. En betydligt större andel av biståndet skulle kunna gå till just den formen av projekt. Så skulle det kunna vara i stället för som det är i dag, då de större stöden till jordbruksutveckling hamnar i mycket storskaliga projekt.

En annan positiv del i reformagendan är viljan att minska spretigheten och i stället fokusera på de områden där Sverige är bäst och på att ha ett så effektivt bistånd som möjligt som når så många människor som möjligt. Men samtidigt upplevs det som att det finns många risker och motsättningar i agendan. Det gör att jag blir orolig på riktigt.

Samtidigt som det talas om vikten av långsiktighet, om viljan att bygga människors egenmakt och om att främja demokrati görs det en omfördelning från långsiktigt utvecklingsstöd till kortsiktigt humanitärt stöd. Detta betyder inte att det humanitära stödet inte är viktigt. Men det sker när många länder i omvärlden gör exakt likadant, och behovet av långsiktiga stöd ökar till följd av klimatförändringar och tillbakagången för demokratin.

Jag vet att ambitionen är att få ut mer för mindre pengar genom att samla privat kapital till det offentliga kapitalet. Men vi måste minnas detta: Hur många företag är villiga att satsa pengar där trygghet och infrastruktur kanske helt saknas? Svaret som ges mellan raderna i agendan och på presskonferensen förefaller vara att utvecklingsstödet ska fokuseras till de länder som visar vilja att samarbeta och arbeta i demokratisk reformanda. Det är gott så. Men vad händer då med de mest utsatta människorna i de länder där styret är allt annat än demokratiskt? Vad händer med dem som lever i förtryck? Kommer Sverige att rycka undan de stöden?

Jag kommer här att nämna Palestina och hur agerandet har varit när det gäller stödet till Palestina. Jag vill i samband med det uttrycka mitt djupaste deltagande med Israel i det som drabbade Israel den 7 oktober.

Vi kan i nutid se hur regeringen har valt att frysa utvecklingsbiståndet till Palestina i en situation där stödet till dem som arbetar för demokrati och jämställdhet behövs som allra mest. Jag och Centerpartiet välkomnade den granskning som skulle göras men hade hellre sett att den gjordes parallellt med att stödet fick fortsätta. Men vi sa okej - nu gör vi granskningen fram till den 1 december, men sedan måste stöden omedelbart komma igång igen, om inte något konstigt visar sig.

Man kan ha olika syn på den granskning som Sida utförde, men att fortsätta pausen fram till den 15 februari är skadligt. De projekt som bromsats handlar till stor del om att ge kvinnor och flickor egenmakt. De handlar om utbildning för barn och om stöd till demokratiutveckling. Att rycka undan dem är att rycka undan hoppet och leder inte till något annat än hopplöshet, vilket Hamas och andra liknande organisationer tacksamt kan utnyttja.

Detta agerande gällande biståndet till Palestina väcker dessutom den fråga jag har ställt tidigare: Kommer Sverige att rycka undan utvecklingsstöden i länder med antidemokratiska styren som inte vill samarbeta?

Jag har flera gånger lyft exemplet Afghanistan, där Rädda Barnen med stöd av Sida driver skolor för flickor. Det är ett arbete där man kan se tydliga positiva resultat. Det har lett till att pappor och mammor kommer och frågar om de kan få plats för sina döttrar, så att de kan utbilda sig och få ett mer självständigt liv. Det blir en folkrörelse. Är inte just detta ett exempel på väldigt effektivt bistånd?

Utbildning nämns ett flertal gånger i agendan; det är väldigt positivt. Men det är alltid knutet till något annat. Det är som sagt positivt, för när vi diskuterade detta i somras var det tydligt att just utbildning var ett område som kanske inte riktigt hade kommit med i tankarna runt reformagendan. Fokus var då i stället mest på handel.

Här vill jag till regeringens försvar säga att Sverige under lång tid har varit tämligen dåligt på att prioritera skola och utbildning i sitt bistånd, trots att all forskning och erfarenhet visar att det finns få verktyg, om ens något, som är så effektiva för att bygga egenmakt och lyfta människor ur fattigdom, särskilt flickor och kvinnor. Jag tycker därför att det är lite synd att regeringen inte tog chansen att ännu tydligare föra in utbildning som ett av de stora fokusen i agendan, vid sidan av handel, demokratiutveckling och klimat. Men som sagt, utbildning finns med, och det finns stor potential till utveckling och förbättring av agendan.

Att klimatet är ett huvudfokus är självklart. Annars har mänskligheten ingen planet att bo på, och är det något som kan knytas till konflikter och massflykt är det följderna av ett förändrat klimat. Knutet till detta är tillgång till rent vatten och en hållbar livsmedelsförsörjning, vilket regeringen förhoppningsvis kommer att djupdyka mer i. Här finns dessutom, vilket också nämns, stora möjligheter till synergier inom handel och samverkan mellan näringsliv, lokalsamhälle, biståndsorganisationer och forskning. Men detta har jag redan berört.

Den största kritik som jag och Centerpartiet har mot reformagendan har jag sparat till sist. Det handlar om att villkora utvecklingsbistånd kopplat till regeringens mål om minskad migration. Att använda biståndet som ett sätt att tvinga människor att återvända efter att de nekats asyl är inte särskilt smakligt, och det är inte i enlighet med OECD-Dac. Vi motsätter oss därför en politik där biståndet används på detta sätt.

Att andra länder gör så är ett dåligt skäl att göra likadant. Sverige ska tvärtom stå upp för syftet med bistånd: att lyfta människor ur fattigdom och främja demokratiutveckling. Detta är i sig något som såväl Sverige som resten av världen vinner på då minskad fattigdom och ökad hälsa, demokrati och jämställdhet minskar antalet konflikter och ökar samverkan.

Allra sist vill jag såklart lyfta Ukraina. Centerpartiet står självklart bakom det stöd som ges inom alla områden och därmed även inom biståndet. Därför har vi i vår egen budget sagt att det är viktigt att vi återgår till enprocentsmålet och att Ukraina på så sätt får en större andel, samtidigt som vi kan bibehålla en vettig nivå till resten av världen.

Rysslands krig mot Ukraina är också ett krig mot hela Europa, och vi måste ta vår del av ansvaret att stötta och bygga upp Ukraina. Blockaden i natt från endast ett av EU:s medlemsländer gällande EU:s långsiktiga finansiella stöd till Ukraina är mycket beklaglig och kommer naturligtvis att innebära att vi måste finna motsvarande stöd på annat vis. Här behöver Sverige ta på sig ledartröjan och göra allt vi kan förmå för att åter samla EU-länderna. På detta område har jag fullt förtroende för att regeringen agerar klokt och tänker ungefär likadant.

Med detta vill jag meddela att Centerpartiet väljer att avstå att ta ställning till regeringens förslag till budget för utgiftsområde 7 - vi hänvisar i stället till vårt eget förslag. Vi kommer därför inte heller att ta ställning till den reservation som finns avseende processen för framtagandet av reformagendan, även om jag håller med om att för alla oss som inte sitter i Regeringskansliets lokaler, framför allt alla biståndsorganisationer, har processen upplevts som allt annat än öppen och transparent, även om avsikten har varit en annan.

Inför framtiden kan jag tipsa om att formerna för öppenhet och transparens avgörs av mottagaren, inte av den som sitter inne med informationen. Det kan därför vara vettigt att lyssna på vilken form mottagaren föredrar - om man vill uppfattas som just öppen och transparent, vill säga.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för ett mycket viktigt anförande!

Jag upplever att Gudrun Brunegård och jag står väldigt nära varann när det handlar om synen på bistånd och vad det bör gå till, så där ifrågasätter jag absolut ingenting.

Det som jag funderar över handlar lite om samma sak som jag frågade om tidigare, framför allt kopplat till kvinnors och flickors rättigheter som kränks framför allt i områden med mycket svåra kontexter. Jag lyfte exempelvis fram flickorna i Afghanistan och skolan där. Jag undrar: Hur ser Gudrun Brunegård på detta, och hur kan vi vänta oss att den nya reformagendan kommer att påverka projekten?

Jag är glad över att Gudrun Brunegård lyfte upp utbildning som en oerhört viktig faktor, återigen särskilt för flickor och kvinnor. Tack och lov finns utbildning med i reformagendan, även om det ett tag var lite osäkert hur mycket plats det skulle få. Nu finns det ändå med. Jag har en enkel fråga: Borde det inte ha varit ett ännu större fokus på utbildning i reformagendan, kanske särskilt kopplat till kvinnor och flickor?

Herr talman! Jag är väl medveten om att det är en extremt svår kontext, och det är också därför jag tar upp detta som ett exempel. Det är väldigt svårt att göra de generella uttalandena om reformvilja och så vidare, för det kan förekomma just i situationer där människorna behöver bistånd som allra mest och befinner sig i en extremt svår kontext.

Men jag ska inte fråga vidare, utan jag följer utvecklingen och ser hur det blir med de nya strategierna och hur regeringen väljer att fortsätta att agera i de kontexter som är mycket svåra men där det är ack så viktigt att projekten kvarstår.

Herr talman! Tack, Magdalena Thuresson, för ett i många stycken mycket viktigt inlägg! Det finns en hel del som jag absolut håller med om.

Jag har dock en fråga. Vi lämnar det humanitära biståndet därhän, för nu handlar det om utvecklingsbiståndet. Det här är en sak som jag har funderat över hela hösten av olika skäl, inte minst i samband med Palestinafrågan.

Å ena sidan står det i reformagendan att det ska finnas en reformvilja som något slags villkor för att ett land ska kunna motta utvecklingsbistånd. Å andra sidan talas det väldigt mycket - precis som Magdalena Thuresson förde fram - om att stödja insatser för demokrati, för frihet och allt sådant.

Låt mig ta ett praktiskt exempel. Det finns ett projekt i Afghanistan där Rädda Barnen tillsammans med Sida driver skolor för flickor. I mitt tycke är detta ett exempel dels på att man främjar kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter att växa upp, dels på ett land som är allt annat än demokratiskt, utan direkt tveksamt, styrt.

Är detta ett projekt som kommer att få fortleva, eller ingår det i den kategori som vi inte kan ställa upp på?

Herr talman! Jag tackar Olle Thorell för ett viktigt anförande.

Olle Thorell och jag sitter lite grann i samma båt. Vi är nämligen medlemmar av partier som båda två vill stå upp för enprocentsmålet - samtidigt som vi har anpassat våra budgetförslag efter det ekonomiska läge som råder och även efter den budget som regeringen har valt att lägga fram.

I Centerpartiets budgetförslag är vi väldigt tydliga med att vi vill återgå till enprocentsmålet, och vi har en tydlig plan för hur det ska ske till januari 2027. Min enkla fråga är: Om ni i Socialdemokraterna skulle få makten i morgon, Olle Thorell, har ni då en motsvarande plan för hur och när Sverige ska vara tillbaka på enprocentsmålet?

Herr talman! Jag håller med om att katastroferna blir allt fler och att det humanitära biståndet måste öka. Vi ser dock att även andra stora givarländer gör precis samma bedömning och ökar det humanitära biståndet, medan utvecklingsbiståndet får stå tillbaka. Detta är rimligt på kort sikt, men på lång sikt kan det bli fler katastrofer eftersom färre människor får möjlighet att ta del av utvecklingsbiståndet.

Borde inte Sverige se långsiktigt och snarare motverka eller åtminstone bibehålla dagens nivå på utvecklingsbiståndet?

Herr talman! Jag håller helt med om att man ska jobba för att förutsättningarna där människor bor ska vara så goda som möjligt och att ingen ska behöva fly, oavsett om det handlar om svält, konflikter eller annat. Men jag blir lite fundersam, för ett av de bästa sätten att förebygga flykt är att ge utvecklingsbistånd till långsiktiga projekt. I reformagendan säger man att man ska öka andelen humanitärt bistånd i förhållande till utvecklingsbiståndet. Samtidigt gör man en koncentration till närområdet. I många länder som drabbats av både konflikter och klimatförändringar behövs utvecklingsbiståndet, men där kommer det nu att minska. Företag kan absolut ge en hävstångseffekt, men i många auktoritära stater är det inte aktuellt att företag etablerar sig. Där är man alltså mer beroende av utvecklingsbiståndet, och nu blir den andelen mindre. Hur går detta ihop?

Herr talman! Tidigare i höstas frågade jag statsrådet Forssell om kravet på organisationers öppna avståndstagande till Hamas i samband med den granskning som Sida genomfört av utvecklingsbiståndet till Palestina. Statsrådet Forsell medgav då att ett sådant avståndstagande är knepigt. Att uttala orden "vi är emot Hamas" på öppen gata eller på sociala medier i Gaza är att önska ett dödshot mot sig.

Sida valde därför i sin granskning att tolka det som att man fördömer våld mot civila och att man står upp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Men med den bakläxa som ministern gett Sida förefaller det som att det ändå krävs ett öppet avståndstagande. Gör ministern en annan bedömning än Sida? Och kommer inte detta i praktiken att innebära att regeringen säger att vi framöver inte ska ha något utvecklingsstöd till det lokala civilsamhället i Palestina?

Fru ålderspresident! I en värld där rädsla och oro växer och där länder sluter sig alltmer och fokuserar på vad som är viktigt för just det landets säkerhet är det viktigare än någonsin att orka ta på sig ledartröjan för att vara den som sticker ut och hela tiden påpekar att vi måste jobba tillsammans för demokrati, för frihet, för alla människors lika värde och för vår planet, helt enkelt för att vi lever på en och samma planet. Om säkerheten och klimatet hotas i ett land hotas vi alla.

Det är tillsammans vi löser otryggheten, fattigdomen och hoten mot demokratin. Det är tillsammans vi ser till att klimatet fortsätter att vara sådant att mänskligheten och andra biologiska varelser kan fortsätta leva på vår planet. Men just nu går alla tvärtom åt andra hållet, och ta-så-mycket-du-kan-och-strunta-i-andra-mentaliteten växer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationell samverkan

I ett sådant läge är det viktigare än någonsin att Sverige som land står upp för det som vi under lång tid varit bra på: ett ledarskap för diplomati, pragmatism och förmåga att finna samförstånd och lösningar, samtidigt som värnandet av mänskliga rättigheter, frihet, demokrati och rättsstatens principer aldrig får tummas på.

Här finns dock anledning till oro, för ledarskapet vacklar och Sverigebilden förändras. I Sverige ökar klyftorna, vilket syns i det upptrappade våldet, och i stället för att samla splittrar Tidögänget samhället genom att peka på vi och dom. Detta syns utåt. Och i stället för att ta täten och stå längst fram på barrikaderna mot det största hot som mänskligheten står inför - klimatförändringarna - nöjer man sig med att backa och säga att vi har varit så duktiga att andra nu får göra ett bättre jobb och steppa fram medan vi vilar oss en stund. Åtminstone är det så det ser ut, och det duger inte.

Det är regeringens ansvar att göra allt för att minska hotbilden mot Sverige och ta ansvar för varje individ som bor i vårt land - alla, inte bara några. Det går inte att gömma sig och lämna bilden av Sverige till Svenska institutet eller någonting sådant, utan ansvaret ligger hos regeringen att nå våra mål om trygghet och klimat, vilket i sin tur leder till vilken bild världen kommer att ha av vårt land.

I en orolig värld är det viktigare än någonsin att inte bygga murar mot andra utan att medvetet och systematiskt riva varje hinder som byggs upp. Såklart ska vi vårda och värna relationerna med länder i den fria världen där vi har demokrati, men vi måste samtidigt bygga relationer med fler, räcka ut handen och arbeta aktivt med diplomati, handel och bistånd - exempelvis till organisationer världen över som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati.

Sedan vill jag prata om Ukraina. I en tid när blickarna börjar dras åt andra håll, samtidigt som Ryssland arbetar hårt med att sprida misstro, är det än viktigare att Sverige står fast. Detta har vi alla varit inne på, och här vet jag att regeringen och alla riksdagens partier håller med. Men vi måste alla ständigt upprepa och påminna oss om detta, ända till den dag då Ukraina, eller snarare demokratin, har vunnit detta krig. Som oppositionsparti har vi en skyldighet att stötta, pressa och pusha på regeringen så att orden förvandlas till tydlig och aktiv handling, så att man hela tiden säger: Vi gör det bra, men vi kan mer!

Det är mitt budskap till regeringspartierna. Vi må vara oeniga om mycket, men låt oss göra mer. Och när vi tror att vi gjort allt gör vi lite till - för vår frihet och för vår demokrati.

Centerpartiet avstår från att delta i beslutet på den här punkten. Vi hänvisar till vårt eget förslag till budget.

Sedan måste jag ändå avsluta med första strofen ur biskop Thomas frihetssång från 1400-talet. Jag tycker att den är viktig i det här sammanhanget, också med tanke på hur debatten har varit i dag:

Frihet är det bästa ting,som sökas kan all världen kringför den henne rätt kan bära.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationell samverkan

För mig och Centerpartiet är yttrandefriheten helig. Den är också ett av de absolut viktigaste värden vi kämpar för internationellt.

Den innebär dock även ansvar, särskilt som makthavare. Det vet alla vi som sitter i det här rummet. Alla här vet också vad konsekvenserna blir när den missbrukas, även om det självklart är tillåtet. Det ska det vara, men dock.

Jag undrar ändå när regeringen ska säga ifrån och sätta Sveriges trygghet och svenska värderingar framför törsten efter makt.

(Applåder)

Herr talman! Aldrig mer ett storkrig i Europa! I dessa dagar är det värt att stanna upp en sekund och skänka en tanke till dem som var med och grundade EU. För det var ju just därför - för att bygga sammanhållning genom handel och samarbete och för att säkra freden och friheten i Europa. Och här står vi, med ett fullständigt och grymt krig i ett av våra närmaste grannländer och med ett Ryssland som hotar hela vår frihet och vår demokrati som vi känner den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommissionens arbetsprogram 2024

Det var just för tider som dessa som EU grundades. Nu är det upp till bevis när det gäller att visa våra förmödrar och förfäder att vi tar hand om det kloka arv som de har lämnat i våra händer.

Ukrainas väl och ve är avgörande. Det finns inga alternativ, och EU måste ta sitt ansvar - ett betydligt större ansvar än någonsin tidigare. Det är avgörande att förhandlingarna om ett ukrainskt medlemskap kommer vidare i snabb takt. Här måste Sverige ta sitt ansvar och göra allt. Vi måste använda alla medel vi har för att driva på EU att använda den kraft som faktiskt finns i EU.

Likaså ser vi Rysslands och även Kinas försök att sprida oro och tvivel. Ett exempel är det hårda tryck som Nordmakedonien och andra länder har utsatts för. Det handlar om desinformation och annat.

Men det handlar inte bara om Ukraina, Moldavien och de andra länderna som står på tur. Det handlar också om det östliga partnerskapet. Armenien är ett tydligt exempel som nu söker sig mot EU igen. Orkar vi svara på detta, eller kommer vi att lämna dem till att bli en buffertzon?

Till skillnad från förr bör vi inte längre förlita oss på att USA kommer att lösa allting. Vi vet inte hur det kommer att gå efter valet nästa höst och hur det faller ut. Vi vet inte om USA återigen förbehållslöst vill sätta in resurser för att rädda Europa ytterligare en gång, i synnerhet så länge det bara handlar om ett land. I stället måste EU lära sig att stå på egna ben och ta modiga beslut.

Kraften finns i EU, och då måste det också finnas kraft och mod i medlemsländerna. På Sveriges och regeringens axlar vilar därför ansvaret att vara en av dem som leder och driver på arbetet. Alla vi som sitter i Sveriges riksdag ska stötta och driva på regeringen att axla detta ansvar.

När det gäller migration och processen kring migrationspakten finns mycket att säga. De förslag som finns är långt ifrån perfekta men ack så viktiga, då den otydlighet och osäkerhet som nu råder är katastrofal för de människor som befinner sig på flykt. Vi hoppas därför från Centerpartiets sida att trilogen går vägen.

Och hur ska vi egentligen göra - ska vi ändra i fördragen eller inte? Att starta en fördragsändring kommer att innebära att medlemskapsansökningarna blir fördröjda. I det läge som Europa befinner sig i måste EU klara att värna de värderingar och de krav som lägger grunden för samarbetet samtidigt som det behöver finnas en beredskap att välkomna nya medlemmar inom en relativt snar framtid. Vi behöver använda alla de verktyg som står till buds redan i dag.

Slutligen vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! I dag är jag bara ett sändebud. Uppe på läktaren sitter Elisa och Filippa. De är praoelever från årskurs 8 och har en fråga till statsministern.

Sverigedemokraterna är väldigt tydliga med att man bör kunna sätta barn - 13-åringar - i fängelse. Nu utreds frågan om sänkt straffrättsålder, något som både forskning och erfarenhet visar inte alltid hjälper själva grundproblemet, nämligen att vi i dag har skrämmande många barn som hamnar snett och fastnar i utanförskap.

Vad tycker statsministern om att sätta 13-åringar i fängelse, och hur kommer det att leda till att färre barn hamnar snett och begår grova brott?

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen och för de svar som hittills har getts! Först vill jag säga att jag tycker att det är oerhört glädjande och skönt att höra att stödet till Ukraina är fortsatt starkt och stabilt. Jag hoppas att det kommer att fortsätta att vara så inom EU. Jag tycker också att det är bra att man ändå har hittat denna enighet när det gäller konflikten i Mellanöstern.

Jag liksom vrider och vänder på hur jag ska få fram det jag egentligen vill. I grunden håller jag ju med om det som statsministern säger när det gäller själva konflikten, alltså när man ser bakåt gällande den judiska rätten och naturligtvis även gällande den faktiska humanitära katastrofen i Gaza.

Det är bra att den enigheten finns, men vilken beredskap har egentligen EU för att se till att de humanitära pauserna och korridorerna och så vidare upprätthålls? Hur tänker man vidare, mer än det som har sagts i dag? Det var den ena frågan.

Den andra frågan handlar om precis det som statsministern berörde, nämligen den lavinartat ökande vågen av antisemitism som vi nu ser. Frågan är egentligen densamma: Hur tänker man inom kretsen i EU att man ska kunna bemöta detta på ett konkret sätt?