Gudrun Nordborg

Herr talman! Torsten Elofsson pratade varmt om de danska visitationszonerna. I mitt anförande markerade jag de stora skillnaderna mellan Danmark och Sverige när det handlar om zonerna. Danmark har inga andra lagliga grunder än visitationszoner för att kunna genomföra visitation över huvud taget. I Sverige har vi flera alternativ. När dansk polis lyfter betydelsen av zoner lyfter de också samtidigt väldigt tydligt behovet av resurser både till polisen och till olika sociala insatser.

Vi vet inte vad det är som har burit frukt i Danmark - är det själva visitationerna eller insatserna på den sociala arenan? Man gör starka brottsförebyggande insatser och samverkar brett i samhället när man inrättar en sådan här zon. Mycket annan forskning visar på att det är det här andra benet, starka brottsförebyggande insatser på den sociala arenan gällande skola, fritidsaktiviteter och stöd till unga, som är det som räddar oss ur en allvarlig situation med kriminalitet.

Jag undrar hur Torsten Elofsson förhåller sig till de här två benen i dag. Varför har man inte argumenterat i den svenska propositionen för även det andra benet, som verkar vara det starkaste?

Herr talman! Vänsterpartiet yrkar avslag på regeringens proposition och bifall till reservation 1 och 8.

Det är lätt att ställa upp på regeringens slutsats att det behövs kraftfulla åtgärder för att öka tryggheten i samhället. Vänsterpartiet motsätter sig däremot regeringens bedömning av hur det målet ska nås. Vi har andra och mer effektiva alternativ.

Regeringens förslag är en falsk kopia av de danska visitationszonerna, men inte ens det danska originalet om visitationer är värt att följa. Det är inte utvärderat, trots att det har gällt sedan 2004.

Dansk rätt saknar varje annan laglig grund för att genomföra visitering. Där är zonen exklusiv. Så är det inte i Sverige. Vänsterpartiet anser att Sveriges befintliga lagstiftning är tillräcklig för att kunna visitera personer och göra husrannsakan i syfte att bland annat söka efter vapen och sprängmedel.

För att stärka tryggheten i samhället är det helt andra åtgärder som krävs, inte visitationszoner, eller säkerhetszoner som regeringen valt att kalla dem - en förskönande skillnad mot det danska originalet. Dansk polis markerar att ett beslut om zon ska kombineras med extra resurser såväl till polisen som till olika sociala insatser. Tillräckliga resurser markeras som helt centrala för att en visitationszon ska kunna fungera. Liknande satsningar på bredd och samverkan lyser med sin totala frånvaro i propositionen.

Högerregeringens förslag bygger på Sverigedemokraternas repressiva politik som genomsyrar Tidöavtalet. Det paradigmskifte som högersidan lovordar är ineffektivt och riskerar att få motsatta effekter så att brottsligheten ökar.

Hur ser då Vänsterpartiets alternativ ut? Vårt förslag för att på allvar stärka tryggheten i samhället och i politiskt eftersatta områden är att skapa trygghetszoner - det är att bryta ut det finaste i det danska alternativet. I en trygghetszon ska skolor, socialtjänst, polis och andra myndigheter liksom sociala och civila organisationer få extra resurser under en längre period. Syftet ska vara att stärka det brottsförebyggande arbetet genom ökad närvaro och ökat socialt engagemang för att bygga förtroende och tillit, och det ska ske tillsammans med och för människorna i området.

Detta är alltså den centrala delen av det danska exemplet. Vi kan ta ytterligare dimensioner från Danmark. Man har implementerat ungdomsbostäder, fritidsgårdar och mentorsprogram som ska vara extra stöd för unga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

De svenska zonerna kommer främst att upprättas i socialt utsatta områden. Utredningen utgår från att säkerhetszoner skulle leda till ökad trygghet för dem som vistas där. Flera remissinstanser markerar att säkerhetszonerna riskerar att få motsatt effekt. Det gäller inte minst för de utrikes födda, som sannolikt kommer att utsättas för upprepade kroppsvisitationer.

Jag besökte nyligen Skärholmen och fick höra en mamma beskriva hur hennes tolvårige son redan vid upprepade tillfällen har blivit utsatt för visitationer, utan att det har gett något resultat - han har släppts och man har inte hittat någonting. Men hon hävdade alltså att detta med visitationszoner i princip redan är infört av svensk polis, trots att lagstiftningen inte är på plats.

Detta kommer att riskera tilliten. På många håll har kommuner i samarbete med polisen och andra över tid byggt upp lokala samarbetsformer för att arbeta effektivt med tidigt brottsförebyggande arbete. Flera kommuner, bland annat Göteborg och den kommun som jag själv kommer från, Umeå, markerar nu att det arbetet kommer att skadas om projektet med zoner kommer att genomföras. Då spricker den tillit som man har byggt upp, och det underminerar tilliten och förtroendet som har varit oerhört viktigt.

Vem är det som ska bli föremål för visitation? Man säger i propositionen att det ska ha kopplingar till de rivaliserande nätverken och att man "bör" göra detta på grundval av gjorda iakttagelser, underrättelser, polisiär erfarenhet eller liknande. Och det ska - tack och lov, som ett enda positivt moment - kunna gå att i efterhand uppge vilka omständigheter som låg till grund för ingripandet.

Men det finns farhågor med detta. Man markerar att det inte ska få göras visitationer enbart eller i huvudsak på grund av faktisk eller förmodad etnicitet eller nationalitet. Här har vi redan i dag stora problem med etnisk profilering och diskriminering från polisens sida liksom i samhället i stort. Detta är ett strukturellt problem.

Förslaget som nu läggs fram innebär att polisen kommer att få visitera människor baserat på subjektiva bedömningar av klädsel och utseende, och det riskerar att förvärra situationen och underminera människors förtroende generellt för polisen. Diskrimineringsombudsmannen har markerat att om man ensidigt utökar polisens befogenheter att ingripa utan att samtidigt säkerställa att oskyldiga som blir drabbade kan få upprättelse i efterhand är det absolut inte förenligt med vad som kännetecknar en rättsstat. Jag håller verkligen med.

Det finns ett förslag om lagstiftning sedan 2021, och ansvarig minister har kallats till justitieutskottet av oppositionen för att förklara varför ingenting har skett. Man pratar vagt om att beredning pågår.

Jag vill säga att majoriteten av de poliser som tillfrågats i Brås senaste rapport inte uppfattar visitationszoner som ett viktigt verktyg. Detta gäller både tjänstgörande poliser på marken och chefer.

Det finns ytterligare en rapport som Civil Rights Defenders har utarbetat i samarbete med Stockholms universitet och som har titeln Slumpvis utvald, vilket är träffande. Där pekas på att mycket förekommer i människors vardag och att misstag och enskilda tillkortakommanden i vissa fall kan förklaras med enskilda individer, så kallade rötägg, men då plockar vi bort den strukturella risken att diskriminering förekommer på sätt som inte alltid är tydliga men som ändå blir väldigt kännbara för dem som påverkas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Det som är positivt är att både poliser och andra som har intervjuats och som har utsatts på ett sätt som de uppfattar som diskriminerande har en rättvis rättskipning som gemensam målsättning. Där har polisen själva tagit initiativ till att ge ett uppdrag till Brå, vars rapport Polisens arbete med profilering och likabehandling publicerades i oktober. Där framkommer en del positivt om vad som pågår inom polisväsendet, men det är en del i paketet.

Det som markeras i Brås rapport är att det är särskilt viktigt att polisen har en fingertoppskänsla när det handlar om barn och ungdomar, inte minst därför att de är sårbara för att hamna i händerna på nätverkskriminella, som är skickliga på att använda dåliga erfarenheter av polisens arbete för egna syften.

Också Rädda Barnen markerar riskerna för barn, som är utsatta för mycket övervakning redan i dag. Det handlar om övervakningskameror, många sorters vakter, drönare och så kallade drogskrämmor. Barn är redan vana att bli övervakade, misstänkliggjorda och granskade. Att införa ännu en övervakningsmekanism menar Rädda Barnen är farligt, och de frågar vilket samhälle vi vill erbjuda barn.

Vänsterpartiet är alltså stark motståndare till regeringens zoner. För att markera vårt allvar i detta vill jag avslutningsvis nämna att vi har agerat för möjligheten att vilandeförklara förslaget i ett år, vilket regeringsformen öppnar för. Våra kontakter med övriga partier inom oppositionen har dock inte lett till att en vilandeförklaring kan bli möjlig. Därför stannar vi i dag vid att yrka avslag på propositionen och bifall till reservationerna 1 och 8.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag hörde dock ingenting om diskrimineringslagstiftningen. Om misstag begås måste det finnas åtgärder för upprättelse för den som blir utsatt för diskriminering.

Jag hörde heller ingenting i svaret om resurser. Ska det vara fler poliser i dessa områden, eller ska man satsa mer på sociala åtgärder för att skapa trygghet, så att det verkligen blir en säkerhetszon?

Jag ser fortfarande att Louise Meijer framför allt fokuserar på visitationerna och inte på vad som är trygghetsskapande åtgärder i stort. Där går skiljelinjen mellan å ena sidan majoriteten och regeringsmakten och å andra sidan oppositionen. Varför är man så ensidig från regeringens sida?

Herr talman! Jag vill ge en eloge till dig, Louise Meijer. Du är väldigt vältalig. Du pratar om att regeringspartierna och regeringsmakten nu ska rulla fram reform efter reform. Det gör ni också, men frågan är vilka reformer det handlar om. Här står majoriteten och oppositionen på väldigt olika ideologiska grunder.

Det finns många frågor som jag skulle vilja ställa. Louise Meijer nämnde ingenting om resurser till att förverkliga det som man menar skulle vara säkerhetszoner. Däremot hörde jag mycket argumentation om visitationer. Samtidigt säger man att det inte handlar om visitationszoner utan om säkerhetszoner för invånarna i området. Jag får det inte att gå ihop.

Man kan dessutom fundera över polisens inställning. Majoriteten av de poliser som kom till tals i Brås senaste rapport, både anställda och chefer, var kritiska till zonerna. Därtill kommer att det fortfarande inte sägs någonting om hur diskrimineringslagstiftningen ska kunna bidra till skydd och upprättelse om fel begås. Vi vet att fel begås i dag och att fel kommer att begås i morgon.

Jag skulle vara tacksam för svar på dessa frågor.

Herr talman! Som vänsterpartist kommer jag att fortsätta att argumentera för viktiga demokratiska värden som rättssäkerhet och stabilitet i en rättsstat. Det har varit vårt värn, men vi har ifrågasatt många av de reformer som har handlat om hemliga åtgärder och om kontroll av vissa utlänningar.

Vi har velat lägga in fler markörer och säkerhetskontroller i de här systemen, och det är en av de frågor som jag kommer att uppehålla mig vid i dag.

Det handlar om hur vi kan förbättra de processuella möjligheterna att få insyn. Där har vi redan för flera år sedan föreslagit att regeringen skulle ge ett tilläggsdirektiv till utredningen om den här lagen om särskild utlänningskontroll för att se över rättssäkerheten för den enskilde och möjligheten att föra över beslutanderätten om utvisning i samtliga säkerhetsärenden till allmän förvaltningsdomstol. Att det inte skedde skulle jag säga är ett skäl till att vi har varit kritiska till en del reformer.

Jag anser fortfarande att rättssäkerheten blir lidande om man inte vidtar vissa sådana åtgärder. Det är också oerhört upprörande att den som blir misstänkliggjord inte får ta del av underlaget som gör att man hotas med utvisning eller att utvisning till och med verkställs. Inte heller de juridiska biträdena i dessa processer får insyn.

Här skulle man kunna tänka sig olika steg. Vi borde kunna lita på att domstolarna kan särskilja vad som är sträng sekretess och vad ett ombud för vidare till sin klient. Men det finns inga sådana säkerhetsmarkörer i systemet nu.

2023 års redogörelse för tillämpningen av lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar

I den nu aktuella skrivelsen kan man också se att det inte är många fall som har gått hela den administrativa vägen upp till regeringen. Ett av besluten innebar avslag på ett överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om utvisning. Det beslutet rörde någon som inte tidigare hade varit föremål för åtgärder enligt den här lagen eller ens om utlänningskontroll.

Ett annat beslut innebar avslag på ett överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om förbud att lämna ett vistelseområde.

Ytterligare tre beslut innebar avslag på begäran om omprövning av utvisning, efter begäran av den enskilde.

Dessa saker borde vi kunna korrigera för att leva upp till att vi är en rättssäker stat, och jag menar att lagstiftningen och jurister har större möjlighet att skapa tillit i de här frågorna än vad rent politiska organ har.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är stolt över att vara vänsterpartist. Det är ett stort avstånd mellan vår politik och Sverigedemokraternas politik.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 februari.)

Herr talman! Det är allvarliga frågor som vi diskuterar nu.

Det är utan tvivel så att väldigt många känner oro för den organiserade brottsligheten och den omfattande våldverksamhet som den har lyckats bedriva, både med vapenmakt och med sprängmedel.

Men det är också så att vi måste ta det på väldigt stort allvar hur vi ingriper så att vi gör det på bästa möjliga sätt. Där är Vänsterpartiet mer kritiskt än regeringspartierna och Tidöpartierna är.

Redovisningen som vi har framför oss nu har utvecklats genom åren. Vänsterpartiet har genom att yrka på skärpningar kontinuerligt kunnat bidra till detta. Det är numera lite tydligare hur de här tvångsmedlen används än det varit tidigare.

Något som också är problematiskt och som tidigare talare har pekat på, liksom inte minst Lagrådet, är att man kan ifrågasätta hur många steg man kan ta omkring hemliga tvångsmedel innan det har nått en oacceptabel gräns.

Nyttan av varje enskild reform har varit ganska tydlig, men vi vet fortfarande rätt lite om vad den sammanlagda effekten blir. Det som går att ifrågasätta, och som är huvudargumenten, är att det finns risker för bristande rättssäkerhet och brister i proportionalitet. Frågan är även om vi ens vet något om effektiviteten. De här argumenten har gjort sig gällande och gör det fortfarande.

Det är mycket tydligt att det är en komplex och svår uppgift att beskriva nyttan av tvångsmedel. Regeringen säger att det är väldigt svårt och att det inte heller går att beskriva en målsättning för till exempel hur uppklaringsprocenten ska förändras eller hur insamlat material ska värderas i vågskålen när det handlar om rättssäkerhet och effektivitet. Det går att ha stor förståelse för. Det är inte möjligt att vikta detta i förväg.

Det som också finns redovisat bland de inhämtade uppgifterna är att man har lyckats stärka misstankar mot misstänkta personer, att ett antal ytterligare tvångsmedel kanske har tillgripits så att man har blivit tryggare i sina bedömningar och att man har kunnat göra effektivare spaningar. Man har även, vilket jag skulle vilja understryka, kunnat avföra misstänkta från att ingå i en grupp. En person har alltså kunnat vara misstänkt, men man har sett att det inte längre funnits anledning till det. Det har också blivit möjligt att åtala.

Det är dock bara med de här orden som regeringen reflekterar och försöker återge vad myndigheterna rapporterat. Vi får inga siffror. Det är väldigt svårt att säga i vilken grad misstankar skärpts eller minskat. Vissa saker har kunnat leda vidare till ytterligare förhör och kanske även nya personer. Men det handlar återigen om ganska vaga uppgifter.

Man säger att det här har fyllt en väldigt viktig funktion. Det är vi inte säkra på. Men jag kan mycket väl förstå att professionerna längtar efter att få ha verktyg att tillgripa och ibland agerar lite desperat.

En annan uppgift i skrivelsen från regeringen handlar om när man fått avslag och inte i domstol. Det är mycket låg frekvens på avslagen. Regeringen tolkar det som att domstolarna gjort korrekta bedömningar, men frågan är om man kan dra den slutsatsen. Kan vi ens veta om domstolen haft relevant underlag eller om de har behövt arbeta under stor tidspress?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2022

Som vänsterpartist ifrågasätter jag hur långt vi ska gå i den här utvecklingen. Några har radat upp åtgärder att fortsätta med. Jag upprepar inte de reformer som är på väg att rulla in, men jag väcker frågan om var gränsen går. Hur nära är vi ett övervakningssamhälle? Det här riskerar att ta oss bort från demokratin.

Det som pågått i decennier är att man har tagit steg i en farlig riktning, vill jag mena. Vi tar risker både för samhällsklimatet i stort och för demokratin på lång sikt. Det är svårt att överblicka. Frågan är om vissa av de här sakerna skapar falsk trygghet. Vi tror kanske att vi gör mer än vad vi faktiskt gör när det gäller effektivitet.

Vi som samhälle har investerat oerhört mycket och gett stora ekonomiska resurser inte minst till polisen för att de ska kunna skärpa sina insatser. De senaste dagarna har vi kunnat glädjas åt medierapporter om att till exempel Stockholm under flera månader har varit ganska befriat från skjutningar. Det har varit lite unikt. Det är naturligtvis en positiv utveckling. Men vad är orsaken till den? Är det att man har investerat mer pengar och att man har haft de hemliga tvångsmedlen, eller är det så, som vissa också säger, att polisen äntligen har börjat arbeta mer effektivt i sin interna organisation, kunnat knyta samman flera brott och agera på en skarpare front? Det finns forskare som menar att detta har gjort att vi har kommit längre med brottsbekämpningen i dag.

Vänsterpartiet menar att det behövs fler och andra brottsförebyggande åtgärder. Om regeringen - kanske smått desperat - går vidare med dessa kontroller och kommer in med fler och fler åtgärder som hotar tryggheten och tilliten till polisen blir det kanske kontraproduktivt. Det kanske gör skada samtidigt som vissa tror att det gör nytta. Det kanske riskerar att försvåra arbetet mot kriminaliseringen och skapa förtroendeklyftor i relation till polisen och samhället i övrigt. Det gör i så fall att färre tar kontakt med polisen för att stödja med informationer och annat. Det skulle därmed bli svårare att bekämpa kriminaliteten.

Det önskvärda vore naturligtvis att vi tydligare kunde se orsak och verkan. Det är väldigt svårt att göra, men det vi vet utifrån forskningen är att tidiga brottsförebyggande insatser, också för små barn i riskmiljöer och ännu mer om de är individuella, har effekt. Det här gör att vi alla noga måste följa utvecklingen både om hemliga tvångsmedel och om hur vi kan agera med andra brottsförebyggande uppgifter.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 februari.)

Herr talman! Jag vill också, liksom Anna nyss, framför allt fokusera på det förebyggande arbetet. Jag tror aldrig att vi kan komma ifrån hur extremt viktigt det är. När jag läser utskottsbetänkandet uppskattar jag att man beskriver detta ganska mycket, trots att det kommer från Tidöpartierna.

Center mot våldsbejakande extremism har, menar jag, fått väldigt stor betydelse. Centret startade 2018 och har fått successivt utvidgade möjligheter att agera. Det är en enhet inom Brå, som i sig har fått skapa ytterligare enheter. Jag tycker att det skulle kunna vara befogat att göra Center mot våldsbejakande extremism till en egen, självständig myndighet. Men det viktiga är vad de gör, oavsett organisationsformen eller kappan omkring dem. Extra viktigt är det alltmer utvecklade arbete man bedriver inriktat inte minst mot skolan och de unga. Det är inte de unga som är onda, men det är de unga som riskerar att bli attraherade av extremisterna och kanske börja agera och följa inte minst vad som sker på nätet.

Inom Center mot våldsbejakande extremism har man bland annat en grupp som agerar kraftfullt när det gäller skolattacker och är specialiserad på att upptäcka sådana. Man har också olika team som kan agera snabbt, bland annat ett mobilt stödteam som kan agera gentemot både stora och, vilket kanske är extra viktigt, små kommuner, som inte har de resurser och erfarenheter som kanske har hunnit samlas i de större kommunerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Terrorism

På centret får man, visar det sig, cirka en oroskontakt per vecka, från en förälder, en lärare eller någon annan som är orolig för vad som kommer att hända med en viss ungdom; det handlar om rädsla för radikalisering. Man klarar av att mobilisera kring denna person på ett strategiskt sätt eftersom man utgår från kunskapsbaserade praktiker, som i sin tur har sin grund i forskning och beprövad erfarenhet i Sverige och internationellt.

Jag nämnde att man har ett mobilt stödteam, som kan vara flexibelt och agera. Man har metodstöd när det uppkommer hot omkring eller mot en viss skola, som också kan komma utifrån - det vet vi ju. Man har nyligen också publicerat en rapport om hur man kan arbeta förebyggande digitalt och som polis eller socialtjänst arbeta med onlinenärvaro för att motverka radikalisering via nätet.

Jag vill också nämna att centret förstås samarbetar med andra myndigheter i bred omfattning och står för väldigt mycket nätverkande och systembyggande med andra viktiga organisationer som polisen, Säpo och många andra. Man har också samverkan med forskare och stimulerar till och tar fram publikationer i egen regi, bland annat om män, maskulinitet och våldsbejakande extremism. Jag tror att detta är viktiga källor för oss att reflektera ytterligare över.

En annan aspekt av centrets viktiga verksamhet som jag skulle vilja nämna är att man har haft ansvaret för att ta emot återvändande kvinnor och barn från Syrien. Man har kunnat satsa på att förebygga fortsatt radikalisering och påskynda återanpassning. Det har handlat om många olika insatser. Man har både kunnat vara med och stödja rättsliga processer i de fall där brott har begåtts av återvändare och även tydligen lyckats väl med att stödja de barn som har kommit tillbaka. Man har därmed hindrat en fortsatt radikalisering och kunnat åstadkomma en återanpassning.

Här tycker jag att vi kan se väldigt starka insatser på det förebyggande området, som bygger på att vi stärker mänskliga rättigheter och demokratiska insatser i Sverige.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 2 av Vänsterpartiet med flera av oppositionspartierna. Reservationen gäller en återkommande vapenamnesti och amnesti för att lämna in sprängmedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vapenfrågor

Tidöpartiernas motiv till att inte säga ja till detta är svårbegripligt, i alla fall för mig. Varför tar man inte varje chans att begränsa det enligt oss alla förfärliga våld med skjutningar och sprängningar som pågår? Ska det i Tidöpartiernas Sverige bara vara strängare straff som ska kunna hantera problematiken? Ska det aldrig få handla om förebyggande åtgärder mot gängen liksom mot övrigt våld? De föreslagna amnestierna kan också ju hindra andra former av skjutningar och illdåd som pågår utanför gängens ramar.

Genom återkommande amnestier för illegala vapen och illegal ammunition är det möjligt att minska andelen vapen i samhället. Det är i rådande läge av stor vikt att skjutvapen som cirkulerar i gängkriminella kretsar kan tas om hand, vilket en vapenamnesti kan bidra till. Det handlar om en åtgärd med viss brottsförebyggande effekt, som en åtgärd bland flera. Det är alltid angeläget att minska antalet illegala vapen i samhället. En sådan amnesti innebär att vem som helst kan lämna in skjutvapen och ammunition liksom sprängämnen anonymt till polisen och slippa rättsliga påföljder. Eftersom sprängämnen inte omfattas av vapenlagen krävs en särskild amnesti för explosiva varor.

Under den senaste vapenamnestin, våren 2018, fick polisen in 12 000 vapen. Det står i vår reservation. Det lämnades också in nästan 30 000 kilo, alltså 30 ton, ammunition. Det var den fjärde amnestin. Jag har tittat lite på historiken. Vid amnestin 1993 kom det in drygt 17 000 vapen. År 2007 kom det in 13 000 vapen. År 2013 kom det in 15 000 vapen, och år 2018 kom det alltså in 12 000 vapen. Sammanlagt handlar det om 57 000 vapen hittills. Om vi summerar uppgifterna om insamlad och inlämnad ammunition handlar det om 96 ton.

I debatten har det tidigare nämnts att det mest skulle handla om gamla vapen eller leksaker. Jag kan inte bevisa att de uppgifterna är fel. Men jag vet att också gamla vapen och till och med leksaker som liknar riktiga, farliga vapen används för att hota och skrämma. Jag tror också att ett antal av de 57 000 vapnen är riktigt, seriöst farliga vapen.

När det gäller de explosiva varorna har jag inte hittat dokumentation över vad man kunnat samla in. Där har det varit enbart en amnesti hittills, år 2018. Även om de sprängmedel som samlades in vid det tillfället inte i önskad omfattning kom från kriminella gäng bör åtgärden upprepas.

Jag anser mot denna bakgrund att det är rimligt att ha upprepade amnestier med ett visst tidsmellanrum, som de fyra nämnda amnestierna är exempel på. Man bör återigen ta initiativ till nya vapenamnestier för att få människor att lämna in illegala vapen, ammunition och explosiva varor.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 2.

Herr talman! Förslaget handlar alltså om skärpt återbetalning som ska drabba den som dömts för ett brott. Jag yrkar på att riksdagen bifaller Vänsterpartiets motion och avslår det här förslaget från regeringen.

Jag tycker att det är väldigt krasst att hävda att den här skärpningen skulle bidra till statsfinanserna. Det nämns flera gånger i propositionen. Vad är det man avser? Jo, som nyss nämnts här handlar det om förväntningar - som många ifrågasätter, dessutom - att det skulle bli en inkomst till statskassan på ytterligare 55 miljoner.

Vilka är det som påverkas? Ja, förslaget om dubblade återbetalningsbelopp avser personer med en ekonomi som innebär att de har ett underlag enligt rättshjälpslagen som inte överstiger 260 000 kronor. Det är lite komplicerade beräkningar - det är inkomster parerat till ansvar i vissa andra delar.

Hur många handlar det här om? Ja, det är inte en helt liten del - det är ungefär en tredjedel av den vuxna befolkningen som skulle träffas av de här reglerna.

Justitiekanslern är en av de remissinstanser som menar att förslaget enbart slår mot de sämst bemedlade i samhället.

Enligt Stockholms tingsrätt är förslaget problematiskt utifrån att man inte förhåller sig till Europakonventionen. Jag instämmer i kritiken också på den punkten, då det kan ifrågasättas om den här återbetalningsskyldigheten är förenlig med rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvarare i brottmål enligt Europakonventionen.

Kronofogdemyndigheten är en av de instanser som menar att det är tveksamt om detta kommer att bidra till ökade intäkter för staten. Det man viktar mot de eventuella ökade inbetalningarna är att statens kostnader för krav och verkställighet kommer att öka.

Det är flera remissinstanser, bland annat Göta hovrätt, Svea hovrätt och flera tingsrätter, som har liknande ifrågasättanden, liksom Stockholms universitet. Man är inte alls säker på att det kommer att bli en nettovinst för staten.

Regeringens förslag menar jag dessutom riskerar att bli kontraproduktivt, eftersom det kan leda till att fler dömda med redan begränsade ekonomiska resurser blir skuldsatta och får ökade svårigheter att återanpassa sig. Brå uppmärksammar detta och menar att det kan göra det svårare både att få ett hyresavtal och att få arbete.

I fråga om jämkning finns det vissa positiva bedömningsmöjligheter. Men man vill skärpa det så att det blir svårare att få jämkning till stånd. Det ska vara särskilda skäl. Delvis bygger man in ett cirkelresonemang här genom att säga att det skulle vara en fördel att man fortsätter bygga på tidigare principer om betalningsförmåga samtidigt som man skärper det kravet. Det är lite egendomligt formulerat, men nåväl.

Det förslaget innebär som jag kan tycka är delvis positivt är att man kan sätta ned beloppet helt eller delvis om det finns särskilda skäl. Men de är skarpt formulerade. Man ska se till hur relationen mellan brotten och återbetalningsskyldigheten ser ut. Det ska gå att undvika att få ytterligare svårigheter att betala skadestånd. Det här ska inte drabba dem som är under 18 eller har en psykisk störning och inte heller den som meddelas påföljdseftergift. Vissa grupper skyddas alltså något från den här reformen.

Men det är flera remissinstanser som avstyrker förslaget eller är mycket tveksamma: Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt och Justitiekanslern, som jag nämnt, samt Lunds universitet, Solna tingsrätt, Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt.

Brottsofferjouren, Justitiekanslern och Umeå tingsrätt anser att förslaget kan försämra möjligheterna att betala skadestånd. Vissa befarar dessutom att det kommer att leda till brister i processen och rättssäkerheten så att vissa kommer att välja att avstå från sin rätt till offentlig försvarare.

Andra remissinstanser avstyrker och är tveksamma. JO, Lunds universitet, Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund och Umeå tingsrätt anser att återbetalningsskyldigheten inte bör skärpas av kriminalpolitiska skäl. Om det finns skäl att ytterligare markera ett avståndstagande från de brottsliga gärningarna bör det enligt tingsrätten lämpligen göras inom ramen för straffrätten. Stockholms universitet markerar liknande gränsdragningar. Man vill inte att avgifter ska likna straff.

Jag vill avsluta med att återigen yrka avslag på förslaget. Jag kan inte acceptera en kriminalpolitik som slår mot människor som redan är ekonomiskt utsatta på det sätt som regeringens förslag kommer att göra.

(Applåder)

Skärpt återbetalnings-skyldighet i brottmål

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Herr talman! Tack för svaret, Charlotte Nordström! Det var väl vad jag väntade mig utifrån våra olika politiska utgångspunkter.

Jag ser ju att det här är ett slag uppifrån och ned, som drabbar människor som ofta redan har ekonomiska problem. Det är ju så konstruktionen är här.

Jag skulle gärna se att vi kunde öka inkomsterna i statskassan på andra sätt. Det finns ju möjligheter att justera skattesystem och så vidare så att vi får resurser till offentliga insatser. Det skulle till och med kunna räcka till förebyggande insatser så att vi slipper få ytterligare brottslingar. Så varför är det här vägen att stärka statskassan?

Herr talman! Jag vill vända mig till Charlotte Nordström för att få ytterligare en förklaring till hur man tycker att förslaget stärker statsfinanserna när det handlar om ifrågasatta intäkter på 55 miljoner.

I mitt perspektiv är det här ett tecken på ett klassförakt som drabbar dem som redan är hårt ansträngda ekonomiskt. Jag har inget emot att de som har resurser får betala för sina kostnader i rättsprocesserna efter ett brott, men frågan är hur långt vi ska dra gränserna och vilka ytterligare konsekvenser det får när rättshjälpslagens gränser förhoppningsvis ändras.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag har full respekt för att man vill prioritera brottsoffer. Det vill jag själv göra. Men något som jag menar ingår när man har fått ett straff är att det är meningsfullt att man förhoppningsvis ska kunna komma ut som en förändrad person. Det gäller inte minst när det handlar om våld mot kvinnor och barn samt sexualbrott. Där har vi i Sverige ingen press; man måste inte genomgå en behandling. Men om man får ett lockbete för att göra detta tror jag att väldigt mycket skulle kunna vara vunnet.

Herr talman! Jag vill rikta min fråga till justitieminister Gunnar Strömmer. Den avser villkorlig frigivning.

I Tidöavtalet står det att de vill begränsa och i princip utesluta villkorlig frigivning som huvudregel. Samtidigt pågår nu utredningar om hur man ska kunna arbeta mer brottsförebyggande. Jag undrar om inte detta blir lite kontraproduktivt, om man ser det i sitt sammanhang.

Jag har erfarenhet av att arbeta som övervakare. En trigger för att sköta sig inom kriminalvården, delta i behandlingsprogram, förbereda sig för frigivningen och inte återfalla i brott var just möjligheten att få förmånen villkorlig frigivning.

Herr talman! Jag tackar för svaret, som dock inte gör mig nöjd eller tillfreds.

Hur man beslutar de preventiva vistelseförbuden är ju artskilt från när förbudet ingår i en påföljd för ett redan begånget brott, utdömd i domstol. Där har vi en rättssäkerhet och kan göra en prövning. De här förbuden kan man visserligen överklaga till domstol, men det är ett väldigt lösligt underlag, något som många starka remissinstanser pekar på. De som har markerat denna oro är inte bara juridisk spetskompetens utan också många kommuner: Hur ska vi förhålla oss till detta? Kommer det ens att kunna funka?

Här är det bara risker som skapar nya risker, menar jag. Jag kan inte ha tilltro till att en så här löst konstruerad lagstiftning skapar rättssäkerhet och rättstrygghet.

Jag skulle också verkligen önska att man hade offentligt biträde inte bara för unga personer. De kommer att få möjlighet till offentligt biträde, likaså om det blir i kombination med fotboja. Här tycker jag att det nästan finns ett förakt i regeringens förhållningssätt när man säger: Var så god, du kan ha ett eget biträde, men betala själv! Det är klassförakt för mig.

Herr talman! Jag begär replik eftersom jag undrar över en del punkter i anförandet nyss.

Jämförelsen med kriminalvården har jag själv gjort. Dock finns det en avgörande skillnad, för när det handlar om villkorlig frigivning eller ungdomsövervakning är detta led i påföljder för ett brott om man kombinerar det med ett vistelseförbud. I den här lagstiftningen är det inte en påföljd, eller inte tänkt att vara det. I remissvaren finns också ifrågasättanden: Är detta en påföljd eller en administrativ åtgärd? Denna tveksamhet gör också att det kanske inte ens håller i prövningar i Europadomstolen.

Det som skiljer sig åt är att här räcker det med misstanke. Man behöver egentligen inte ha något konkret underlag.

Jag undrar också över jämförelsen med Danmark och Norge. Många kritiserar i remissvaren att det inte finns någon forskning som visar vilka effekterna har varit i Danmark och Norge. I Norge tillämpar man detta väldigt sällan. I Danmark vet man inte om det är detta eller någonting annat, till exempel de stora sociala insatser man gjort, som har fått effekt.

Jag skulle också vilja följa upp en tredje sak, nämligen detta med offentliga biträden. Varför borde inte alla få det?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 1 från Vänsterpartiet, vilket innebär avslag på förslaget om en lag om preventiva vistelseförbud.

Samtidigt vill jag markera att jag instämmer i regeringens och andras starka oro och i slutsatsen att det behövs kraftfulla åtgärder för att öka tryggheten i samhället och minska skjutningar och sprängningar, som är fruktansvärt drabbande. Jag delar dock inte regeringens bedömning av hur det ska ske.

Flera har lovordat lagstiftningsförslaget. Jag hör inte till dem och är förvånad över tilltron. Jag känner i stället en stark oro för att regeringen i uppenbar stress närmast desperat föreslår en riktigt dålig lag. Propositionen lades fram just före jul, beredningen i utskottet startade förra veckan, nu har vi debatt, i eftermiddag ska riksdagen fatta beslut och lagen ska träda i kraft den 1 februari, alltså nästa vecka. Redan detta är upprörande och ett hetsigt snabbspår. Tidöpartiernas regering beter sig maktfullkomligt utifrån att den har tre mandats övervikt i kammaren. Det är ett demokratiförakt.

Vidare har Åklagarmyndigheten i sitt remissvar markerat att man oroas över att man inte kommer att kunna ta fram ett rimligt beslutsunderlag till ikraftträdandet.

Varken jag eller Vänsterpartiet är principiella motståndare till att förbjuda farliga personer att vara på vissa platser. Vi har till exempel länge agerat, ibland i hård motvind, för att kvinnor och barn som utsatts för mäns våld ska få trygghet genom effektiva kontaktförbud som begränsar våldsamma män. Att använda förbud vid villkorlig frigivning eller ungdomsövervakning är andra viktiga möjligheter att begränsa kriminalitet och öka tryggheten.

För att stärka tryggheten i samhället i stort är det inte ett sådant här vistelseförbud som krävs utan helt andra brottsförebyggande åtgärder. Vänsterpartiet är här helt enigt med Socialdemokraterna om att det behövs andra breda satsningar inom bland annat socialpolitik, skola, fritid och kultur.

Konstruktionen av vistelseförbudet är rättsosäker och står i konflikt med flera bärande principer i en rättsstat. Det riskerar också att vara kontraproduktivt och skapa nya spänningar. Jag är jurist och har jobbat med det sedan slutet av 60-talet. Läsningen av förslaget och kritiken i remissvaren får mig att rysa. Lagen är ärligt talat riktigt dålig.

Den föreslagna lagen riktar sig mot personer som varken är dömda, anklagade eller ens misstänkta för brott. Detta är inte det enda exemplet. Möjligheten till preventiv avlyssning och den pågående utredningen om visitationszoner har likartade konstruktioner. I fallet med vistelseförbud handlar det om en åklagares bedömning av hur en individ potentiellt kan komma att agera i framtiden. Det är vaga kriterier och rekvisit som öppnar för godtyckliga bedömningar av såväl polis som åklagare om det leder fram till beslut. Det är även en komplicerad riskbedömning i flera led, som jag inte ska ägna ytterligare uppmärksamhet åt. Men den är vansklig, vilket också åtskilliga remissinstanser har markerat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Preventiva vistelseförbud

Det finns också en överhängande risk att helt laglydiga personer får vistelseförbud för att de till exempel umgås med eller är släkt med fel personer. Lagtexten är inte tydligt formulerad, så det finns risk att lagen används godtyckligt och till och med diskriminerande mot vissa grupper. Det finns även risk för etnisk diskriminering.

Om man får vistelseförbud hamnar man dessutom i belastningsregistret, i tio år för vuxna och i fem år för barn. Dessa långvariga registreringar kan innebära hinder på arbetsmarknaden för båda dessa grupper.

Många remissinstanser markerar att vistelseförbudet medför risk för att brottsligheten sprider sig och förflyttar sig så att vi får nya platser och fler barn under 15 år som rekryteras till kriminella nätverk. Ett vistelseförbud kan också få unga att söka sig till andra och kanske ännu mer olämpliga platser och miljöer. En ökad känsla av utanförskap och stigmatisering ligger också i farans riktning och kan skapa en ökad misstro mot det konventionella samhället - i stället för en ökad tillit, som är det vi behöver.

Det kan också finnas en risk för att vistelseförbudet eldar på konflikter kring exempelvis narkotikahandel i ett område. Vissa gäng kanske till och med kommer att kunna dra fördelar av att andra drabbas av vistelseförbud.

Detta gör att man får sätta frågetecken för om detta kan bli effektivt. Om medlemmar i ett kriminellt gäng får vistelseförbud på vissa platser är sannolikheten stor att hela gänget flyttar till en annan plats. Vad gäller den allvarliga brottsligheten med skjutvapen och sprängämnen är den redan i dag väldigt rörlig, och platserna där brotten begås är ofta omöjliga att förutse. Många markerar också att detta kommer att bli otroligt svårt att tillämpa. Södertälje kommun anser till och med att förutsättningarna för ett vistelseförbud gör att lagstiftningen inte kommer att kunna tillämpas alls i praktiken.

Denna lagstiftning utmanar både vår grundlag och våra konventioner. Vi bör vara extra varsamma med rättsstatens principer och fundamenten för vår demokrati när det handlar om kriser. Då är det är särskilt viktigt att vi hanterar utmaningar på ett klokt sätt.

Jag vill avsluta med att relatera till Jämställdhetsmyndighetens remissvar - en av många instanser som avstyrker detta lagförslag. Jämställdhetsmyndigheten markerar att vi skulle behöva en helt annan inriktning på det brottsförebyggande arbetet. Det skulle behövas en inriktning där det tas ett totalgrepp kring våld och där man kan samverka och samordna med våldsförebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. Våldets eko och våldets spridning måste vi förhindra och förändra riktningen på. Det gör vi med starka sociala insatser generellt men också med stöd till unga som riskerar att hamna i fel miljöer.

Jag yrkar avslag på regeringens förslag om denna lagstiftning och därmed avslag på utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Eftersom Vänsterpartiet egentligen inte instämmer i den liggande budgeten men våra förslag till anslag ligger över det maximum som riksdagen har bestämt som gräns kan jag inte reservera mig till förmån för våra förslag. Däremot har vi ett särskilt yttrande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Det är min och Vänsterpartiets övertygelse att jämlikhet är det som bäst förebygger kriminalitet. Det bygger också forskningen på, även om detta inte är tillräckligt. Men för att uppnå jämlikhet måste vi i politiken prioritera så att vi motverkar både klassklyftor och fördomar, som i sin tur göder rasism och sexism.

Detta kräver välfärdssatsningar på en fungerande förskola och skola, berikande fritidsverksamheter med till exempel sport och kultur, bra sjukvård och ett starkt socialt försäkringssystem. För barn i riskgrupper måste denna generella bas förstärkas med individuella insatser. Ju tidigare de kommer, desto bättre.

Samtidigt måste vi hantera och motverka brottsligheten och givetvis särskilt markera mot gängkriminaliteten. Vi måste bekämpa den med lagstiftning. Men att ständigt lagstifta om hårdare straff kommer aldrig att vara den bästa eller mest tillräckliga lösningen. Det är forskningen också tydlig med.

Sverigedemokraternas och regeringens fokus är tydligt. Man kopplar kriminaliteten till invandringen. Metoderna beskrivs i Tidöavtalet med förslag på anmälningsplikt, anonyma vittnen, visitationszoner, preventiva tvångsmedel - också utan brottsmisstanke - inre gränskontroll och ytterligare förslag om hårdare straff, ungdomsfängelse med mera. Vänsterpartiet oroas över hur dessa förslag påverkar demokratin, rättsstaten och tilliten i vårt samhälle.

Enligt en undersökning från Novus, genomförd på uppdrag av Civil Rights Defenders, upplever två av tre tillfrågade i Sverige att våra demokratiska grundprinciper har hotats.

Nu riktas åtgärderna mot den grova kriminaliteten. Men i morgon kanske de kan användas för att hindra meningsskiljaktigheter och låsa in aktivister. Exempel finns på sådan utveckling både historiskt och i vår nutid.

Jag menar också att Sverigedemokraterna och regeringen agerar slugt kontraproduktivt. Välfärden sätts på sparlåga, samtidigt som man beslutar om skattesänkningar och avdrag för dem som redan har mer än nog. Klyftorna ökar. Man har också dragit in en tredjedel av medlen till folkbildningen. Inom folkbildningen kan människor oavsett bakgrund mötas för att skaffa sig kunskap, inte sällan om demokrati och samhällskunskap. Detta borde utvecklas och inte nedmonteras.

Det är mycket som oroar. Dagens utbildningssystem i stort med vinstdrivande skolor, ökande klyftor, nedmontering av de sociala skyddsnäten och en ökad boendesegregation leder till att många blir diskriminerade och stöts ut från samhällets gemenskap. Denna utveckling leder till en ökad rekryteringsbas för bland annat gängkriminella och till våldsbejakande extremism. Budgeten för 2024 som det har fattats beslut om har vissa rubricerat som en julklapp till gängen.

Vänsterpartiet vill vända detta. Vi driver på för politiska initiativ och lagstiftning som stärker kommuners, civilsamhällets aktörers och andra aktörers förebyggande arbete. Vi vill se mötesplatser i form av folkbibliotek, fritidsgårdar och parker. Vi vill se ett aktivt civilsamhälle. Vi vill se förskolor och skolor där personalen har resurser och tid att se varje barn. Vi vill se närvarande områdespoliser som väcker invånarnas förtroende. Vi vill se poliser också i glesbygden. Vi vill se ett samhälle där människor, och inte minst barnen, trivs och har anledning att känna framtidstro och hopp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Vänsterpartiets budgetalternativ för rättsväsendet innehåller också några viktiga satsningar.

Vi vill först och främst satsa på våldskompetens, särskilt när det handlar om mäns våld mot kvinnor och barn. Vi vill också införa ett femicidpaket, där hela rättskedjan ska ha en relevant våldskompetens så att rättssäkerhet och seriositet finns i hela rättskedjan från början till slut. Här är det viktigt att se att det finns samband mellan våld i det som många kallar nära relationer - mäns våld mot kvinnor - och det våld som eskalerar ute i samhället.

De barn som upplever och ser pappa slå mamma i hemmet lär sig våld som ett maktmedel. Detta måste brytas tidigt. Där skulle jag vilja ge mitt stöd för de starka ord som Annika Strandhäll nyss framförde från talarstolen. Det är oerhört viktigt att vi ser våldet som ett stort sammanhängande problem och inte enbart fokuserar på de allvarligaste formerna.

Det är också viktigt att vi satsar på en akut hjälp för kvinnor som försöker lämna våldsamma män och våld i nära relationer. Vi vill ha en akut telefonlinje där man kan göra akuta riskbedömningar i hopp om att vi ska kunna få stopp på det dödliga våld som pågår när det gäller mäns våld mot kvinnor.

Vi vill också stärka någonting som är en generell bromskloss i rättsväsendet i dag, nämligen Nationellt forensiskt centrum, med ökade medel. Vi tror också att det skulle vara framgångsrikt om det fick bli en egen myndighet.

Vi vill stärka gränserna och polisens tullverksamhet, så att vi hindrar införsel av narkotika, vapen och sprängmedel.

Vi vill också stärka Center mot våldsbejakande extremism som gör ett oerhört viktigt våldsförebyggande arbete riktat mot bland annat skolor och kommuner. Det blir allt viktigare i den samhällsutveckling som vi nu ser.

Ett annat problemområde som växer lite grann i skuggan av de problem som uppfattas som stora men som också berör väldigt många, och också väldigt många unga, är det sexuella våldet på nätet. Där skulle vi vilja att det ges ett uppdrag till Brottsoffermyndigheten, som skulle kunna bemöta detta, så att det kommer igång utbildningar för att man ska inse hur allvarligt detta är.

Vi vill stödja brottsofferjourernas verksamhet, som ingen har nämnt här tidigare i dag. De gör väldigt viktiga ideella insatser och behöver medel för att kunna organisera sina insatser. Vi vill öka deras medel utöver det som de lyckas få från till exempel Brottsofferfonden i dag och som egentligen är viktiga gärningsmannapengar som betalas in av dömda personer.

Jag vill också nämna någonting som borde vara viktigt för många fler, och det är att vi behöver titta ytterligare på rättshjälpen. Inkomsttaket för att få rättshjälp har inte höjts sedan 90-talet. Det är oerhört angeläget att det görs om vi ska kunna säga att vi har ett rättssystem som försöker att ge alla, oavsett ekonomi, möjlighet till någon form av rättvisa. Det är en viktig vision. Men vi ska försöka närma oss den allt vi kan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation. Vänsterpartiet ställer sig bakom propositionen i dess helhet med ett undantag. Vi tycker att det är mycket i regeringens proposition som är värdefullt och viktigt. Det stöder vi till fullo. Men vi är emot att man ska vidta den här viktiga åtgärden, frysning, med ett svagt beviskrav. Enligt propositionen ska det räcka att man är skäligen misstänkt för brott här eller i annat land. Beslutet behöver ha en fastare förankring än så. Vi menar att det är angeläget att det är sannolika skäl som ska gälla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomiska sanktioner mot terrorism

Det har förts fram här att detta skulle innebära att Vänsterpartiet på ett lättsinnigt sätt öppnar slussarna för terrorism. Det är givetvis en grov överskattning av det krav som vi framställer av rättssäkerhetsskäl.

Jag är stolt över att Vänsterpartiet håller på de svenska principer som ska gälla i ett svenskt rättsväsen och en svensk demokrati.

Det högre beviskravet minskar risken för misstag, och vi vet att sådana förekommer redan i dag där oskyldiga riskerar att inkluderas och där risken ökar om man har en annan etnicitet än rent svensk och är "icke-vit". Vi instämmer genom detta i remissinstansernas kritik, och även Lagrådet har yttrat sig.

Jag uppskattade mycket det Anna Wallentheim framförde om att vi måste agera mycket mer förebyggande. Det handlar om att angripa sociala orättvisor, etnisk diskriminering och det som föder hot och hat. Vi ska inte bygga vårt rättssystem och vår politik på skrämselpropaganda. Vi ska ha respekt för det onda som kan slå till och verka även i vårt samhälle, men vi ska inte driva det så långt att vi utarmar de rättsliga principer som gäller här.

Det är oerhört viktigt att vi håller fast vid de mänskliga rättigheterna och fokuserar på en framtid där vi bygger ett Sverige där barn har rätt att känna hopp och framtidstro oavsett om de är födda vita eller med annan hudfärg.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 november.)

Fru talman! Jag vill fråga Johan Pehrson om arbetsmiljön inom kriminalvården. Anledningen är främst många mejl från mycket oroade anställda som ifrågasätter säkerheten på grund av omfattande dubbelbeläggningar, som nu berör minst 2 500 klienter, och på grund av att många av de fast anställda kollegorna säger upp sig. Detta skedde i fjol för nästan var femte anställd, och det kan bli ännu fler i år.

Båda sakerna ökar risken för stress, hot och våld, och min fråga är: Hur kan ministern bidra till att personalen får en trygg och rimlig arbetsmiljö?