Gudrun Nordborg

Fru talman! Jag markerar med att vi anser, som även andra starka remissinstanser markerar, att de två förslagen ska hanteras tillsammans. Det skulle innebära att vi ska överväga behovet av sekretesskydd för polisers namn. Det ingick inte i uppdraget för SOU:n, men det ingår i den här utredningen. Men det skulle bli en annan bredd och mer seriöst om vi hanterar de två utredningarna tillsammans.

Jag vet att regeringen lanserar det ena repressiva förslaget efter det andra, och jag är inte alls säker på att detta alla gånger är rätt väg att hantera den pågående grova kriminella brottsligheten, med gäng och andra organisationer som utgör allvarliga hot.

Jag tror att vi behöver strängare straff i vissa avseenden, men jag är inte säker på att de repressiva åtgärderna fungerar. Risken är att de blir kontraproduktiva, att de skapar ett förakt och en misstro mot samhället i stället för att visa på att vi ska hjälpas åt över olika gränser. Det är inte bara polis och repression som ska stå i frontlinjen, utan hela samhället ska agera starkt tillsammans mot kriminaliteten, från det lilla till de större sakerna. Vi kan se sambanden mellan mycket av det våld som pågår i samhället. Av den anledningen nämnde jag diskriminering, som utgör allvarliga kränkningar, och jag nämnde psykiskt våld, som utgör oerhörda kränkningar både i det privata och för de yrkesgrupper som vi diskuterar nu - inklusive poliser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt skydd för vissa polisanställda

Fru talman! Tack för frågorna, Louise Meijer! När det gäller det första du tog upp, alltså hur en sådan regeringskonstellation skulle kunna fungera, tror jag att de partier du nämner skulle kunna göra en större satsning på det som verkligen skulle göra skillnad, nämligen det förebyggande arbetet. Det arbetet är eftersatt i dag. Från regeringspartiernas sida satsar man inga extra resurser alls på välfärden i stort och framför allt inte på skolan, vilket hade varit extremt viktigt för att motverka den nyrekrytering som vi måste hantera med stort allvar.

Svaret på frågan om vi kan avvakta är: ja, kanske en kort tid. Jag menar inte att man ska avvakta länge, men remissbehandlingen av den större SOU:n är snart genomförd. Därefter skulle Regeringskansliet kunna arbeta så att vi har ett lagförslag kanske redan i början av hösten.

Jag håller med om att vi behöver se över skyddet för offentliganställda. Polisernas insatser i de här ytterst farliga situationerna är absolut väldigt hedervärda, men det finns även andra yrkesgrupper som tar likartade risker. De finns inom socialtjänsten, hos kronofogden - ja, vi kan räkna upp många. Poliserna ska dock absolut ha ett ökat skydd, och det kommer de troligen att få på tisdag. Sedan får vi vänta i fem år på en utvärdering innan vi kan se om det här har fungerat eller om det finns aspekter som inte har beaktats i den begränsade departementspromemorian men som har hanterats på ett annat sätt i SOU:n.

Fru talman! Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 1.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt skydd för vissa polisanställda

Regeringens förslag innebär att anställda vid Polismyndigheten som arbetar mot den organiserade brottsligheten i vissa fall ska kunna använda en annan uppgift än namn i beslut och andra handlingar som dokumenterar en åtgärd som de varit involverade i. Regeringen föreslår också att uppgifter som kan bidra till att identiteten röjs för den anställde ska sekretessbeläggas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 30 april, alltså nästa tisdag. De lagändringar som avser möjligheten att använda en annan uppgift än namn ska gälla under en tidsperiod om fem år.

Jag delar i och för sig regeringens bedömning att våld, hot och trakasserier mot offentliganställda riskerar att innebära allvarliga konsekvenser för den som blir utsatt och dessutom är ett allvarligt angrepp på vårt demokratiska system. Därför anser också jag att skyddet för offentliganställda, däribland poliserna som har den kanske mest utsatta positionen, bör övervägas. Jag vill också markera att det är självklart att de som blir utsatta för detta reagerar som brottsoffer i allmänhet. Man tar psykisk skada. Man tar särskilt skada om det är upprepade angrepp mot personen, om det så är hot, fysiskt våld eller trakasserier.

Varför yrkar då Vänsterpartiet ändå avslag på föreliggande förslag? Offentlighetsprincipen får inte avvecklas hur enkelt som helst. Som någon har sagt här i talarstolen är förslaget en främmande fågel i den svenska juridiska kontexten och i våra tankar om rättssystemet. Vi måste kunna upprätthålla rättssäkerhet, insyn och möjlighet till ansvarsutkrävande också för att skydda den som kanske felaktigt i sin offentliga funktion blir anklagad för vissa saker. Det är särskilt viktigt, eftersom den offentliga maktutövningen samtidigt ofta innebär kraftigt ingripande åtgärder för enskilda.

Jag har också fastnat för vad Lagrådet har skrivit i sitt yttrande, och de avstyrker förslaget. De menar att detta genomförs i en ordning som är felaktig. De förordar att förslaget ska samverka med SOU 2024:1, som kom i början av året och som handlar om hur ytterligare grupper, inklusive polisen, kan skyddas och hur man kan minska exponeringen. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling. Den är inte avslutad men avslutas i juni, alltså inom ganska kort tid. Därför delar jag Lagrådets uppfattning att det vore rimligt att behandla förslagen i samma lagstiftningsärende.

Jag vill också relatera till att till och med regeringen tvekar lite grann om att införa den här lagstiftningen. De menar att det finns skäl för att införa den permanent men att det också finns starka skäl för att göra den tillfällig. Därför menar man att avvikelsen från traditionen i den svenska rättsordningen motiverar att för rättssäkerhetens skull bestämma att prova detta under en period om fem år. Det är inte någon kort tid, men man menar att genom att göra detta skulle vi få underlag för en utvärdering. Man flaggar alltså för att det inte är säkert att detta kommer att fungera väl.

Då kan man återigen kugga i vad flera remissinstanser har framhållit. Domstolsverket anser att man inte tillräckligt har belyst vilka konsekvenser förslaget kan få. Det är inte analyserat. Justitiekanslern avstyrker förslaget kraftfullt och vill också att detta ska sambehandlas med SOU 2024:1. Det som de också har fångat upp - jag har läst på om det - är att den utredningen faktiskt föreslår att man inte i första hand ska gå på detta med namnfrågan. Utredningen lämnar dock ändå ett sådant förslag eftersom man är tvingad till det av direktivet till utredningen.

Här har vi också ett system som är lite anmärkningsvärt, nämligen att regeringen genom direktiv nästan beställer vilken produkt som ska tas fram. Den här utredningen markerade dock att detta inte är det bästa alternativet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt skydd för vissa polisanställda

Förslaget är enligt JK för långtgående för att vi ska kunna hantera det på ett rättssäkert sätt. JO instämmer i stort med Justitiekanslern. Svea hovrätt menar att den utsatthet som poliser möter inte framför allt uppstår när de sätter en namnteckning på ett beslut utan att den uppstår i det konkreta mötet med enskilda, ute i den patrullerande verksamheten. Frågan är därför om man riktar in sig rätt i hanteringen av skydd för poliser.

Advokatsamfundet, som vi brukar luta oss mot, avstyrker inte men markerar att sekretessen kommer att brytas om polisen blir kallad till domstol för att vittna. Det är inte heller bara Advokatsamfundet som markerar det här, och det är också en viktig aspekt: Vi kan inte skydda hela vägen.

Stockholms universitet avstår från att yttra sig utan att motivera varför. Umeå universitet menar att det vore fel att svara på remissen nu och vill avvakta den större utredningen, det vill säga SOU:n. Uppsala universitet avstyrker. Flera andra remissorgan gör det också.

Jag hör till dem som tycker att det här blir ad hoc. Vi har en process som snart skulle komma igång och ta ett större, samlat grepp kring olika offentliganställdas säkerhet och möjlighet till sekretesskydd och som skulle kunna bli lagstiftning snart. Men i stället hastar man fram någonting här.

Jag vill också säga att regeringen har en väldigt annorlunda syn på vad som är brådskande och inte - vi väntar fortfarande på exempelvis kompletterande lagstiftning gällande diskriminering. Vi väntar även sedan länge på lagstiftning gällande psykiskt våld, vilket egentligen också ingår i det vi har pratat om och pratar om här i dag.

Jag yrkar därför avslag på propositionen och väntar på en helhetsbild som ger oss en mer seriös möjlighet att ta ställning.

Herr ålderspresident! Jag börjar med att som vänsterpartist och feminist yrka bifall till reservation 4.

Psykiskt våld och kontrollerande beteende ska kriminaliseras. Som talare här redan markerat lämnades sommaren 2022 ett förslag, en omfattande och gedigen departementspromemoria, in till departementet om straffansvar för psykiskt våld. Remissbehandlingen avslutades den 15 november 2022, alltså för ungefär ett och ett halvt år sedan.

Varför dröjer propositionen? Jag delar de synpunkter som framförts här tidigare i debatten - att det handlar om ett ointresse för frågor som främst berör kvinnor och barn. De har kommit allvarligt i skymundan för gängkriminaliteten, som om vi inte skulle se sambanden mellan de brotten. Jag ska återkomma till det.

Jag menar att det är grymt att reformer som skulle betyda mycket för att ge kvinnor och barn starkare skydd och möjlighet till upprättelse inte prioriteras av nuvarande regim. Man pratar om brottsoffer men glömmer kvinnor och barn.

Det handlar också om en viktig reform som skulle skapa ökad förståelse för vad våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor och barn verkligen betyder och vilka effekter det får.

Det är fortfarande så i Sverige att nästan varannan kvinna har upplevt detta våld någon gång. Många gör det upprepat och kontinuerligt i sin vardag.

Det är också så att vart tionde barn har upplevt våld i sitt hem. Vart tjugonde barn gör det ofta.

Här måste vi sätta in ytterligare krafter och öka förståelsen för utsattheten. Det handlar om mänskliga rättigheter men också om en mycket lång historia av motstånd.

Jag vill börja med att peka på något som jag tycker är en viktig byggkloss.

I Sverige pratar vi ofta om respekt för mänskliga rättigheter och särskilt om att andra länder ska visa detta. Men vad visar vi?

Istanbulkonventionen - den konvention som antogs av Europarådet redan 2011 och trädde i kraft 2014, alltså för tio år sedan - visar på en definition som ska gälla i de länder som har ratificerat konventionen, vilket Sverige har gjort. Man pratar om mäns våld mot kvinnor och barn, och man pratar framför allt om könsrelaterat våld.

Vad menar man då med det? Jo, det är fysiskt våld och sexuellt våld. Där tror jag att alla är överens om att vi i vart fall har lagstiftning - även om den inte följs. Men man markerar också psykiskt och ekonomiskt våld, alltså båda de sakerna. Där saknar vi lagstiftning i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Straffrättsliga frågor

Det är intressant att Istanbulkonventionen inkluderar ekonomiskt våld i begreppet psykiskt våld. De är alltså kopplade på dubbla sätt.

Det är också så att konventionen kräver av medlemsstaterna att de ska lagstifta. Det är något som Sverige åtagit sig i och med att man ratificerat konventionen. Det är alltså hög tid att vi kommer till skott.

Att ekonomiskt våld inkluderas i detta är väldigt viktigt, för vi ser framför allt kvinnor som efter en relation upptäcker att de fortfarande dras med skulder som mannen orsakat eller som har blivit drabbade under relationen av att de inte kunnat arbeta eller att de förlorat ekonomiskt i uppgörelser som mannen har tvingat på dem.

Det är väldigt vanligt att denna typ av våld förekommer parallellt med fysiskt och sexuellt våld. Den är en dimension av det psykiska våldet. Där har vi redan fått kritik från Grevio, kontrollorganet för Istanbulkonventionen.

Det är värt att nämna att FN:s särskilda rapportör om mäns våld mot kvinnor har kritiserat Sverige sedan länge. Det började redan 2007. Man markerar att vi delvis har en bra lagstiftning men att det är för få fällande domar och att tillämpningen av lagstiftningen måste förbättras. Jag vill också markera att barnkonventionen väldigt tydligt inkluderar psykiskt våld. Vi har antagit den som svensk lag, men inte heller den följer vi upp med kriminalisering.

Vad menar vi med våld? Redan av det jag har sagt nu kan ni förstå att det finns många variationer av våld. Hur vi har uppfattat våldet har varierat kraftigt över tid. Jag ska ta bara några historiska exempel.

Det var en oerhörd diskussion i de tidigare två kamrarna inför att brottsbalken skulle träda i kraft 1965, eftersom det fanns ett förslag om att våldtäkt i äktenskapet skulle kriminaliseras. Det höll på att tippa hela den stora straffrättsreformen.

År 1979 fick vi ett förbud mot barnaga som fick världen att häpna. Där följer nu många efter.

Misshandel i hemmet kom inte under allmänt åtal förrän 1982. Det var en av kvinnojourrörelsens första framgångar i lagstiftningen. Nu skulle våld i hemmet uppfattas som lika allvarligt som våld på offentlig plats, där det ofta var man mot man, medan det i hemmet var män mot kvinnor.

År 1999 trädde fridskränkningsbrotten i kraft. För första gången insåg vi att det är allvarligare att bli utsatt för våld och övergrepp i hemmet än på offentliga platser - där kanske det är engångsföreteelser, medan det sker upprepat i hemmet.

Detta var ett enormt paradigmskifte. Betänkandet som det byggde på kom redan 1995. Där ville man framför allt komma åt situationer av det som man, inte obefogat, kallade psykisk terror. Gemensamt för det man ville bestraffa var förfaranden som var ägnade att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla. Det var ett juridiskt uttryck för det som handlade om psykisk påverkan. Man menade att det psykiska våldet borde få stränga och långvariga påföljder, och det ingick i den paragraf som man föreslog. Precis som i den situation vi har nu blev det en enorm debatt. Hur skulle man tolka detta? Särskilt de mansdominerade remissorganen var oerhört kritiska till detta, så det kom inte med i reformförslaget.

Det psykiska våldet måste uppmärksammas ytterligare, och vi måste gå tillbaka till grundtankarna om kvinnofridsbrottet. I den aktuella utredningen markerar man ytterligare att det är ett kontinuum - det är nyansskillnader snarare än artskillnader mellan de olika typerna av våld. Det finns psykiskt våld, som ofta kommer först. Det finns fysiskt våld och sexuellt våld, och nu pratar vi också om former av digitalt våld, som man menar bör inkluderas i det psykiska våldet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Straffrättsliga frågor

Det handlar om vad de här gärningarna gör med offret. Om vi ska ha ett sant brottsofferperspektiv måste vi fylla ut vår strafflagstiftning och se till att alla olika sorters handlingar av våld som innebär otillbörlig kontroll och psykisk misshandel av ett offer inkluderas i lagstiftningen. Det handlar om makt och kontroll.

Det handlar också om att vi ska undvika att fler barn blir vittne till eller offer för kriminalitet och övergrepp i hemmet som leder till att de i sin tur använder våld och begår övergrepp i sina liv. Vi måste bromsa så tidigt vi kan. Detta är ett viktigt exempel.

Jag yrkar på bifall till reservation 4.

Herr talman! Jag börjar med att markera att Vänsterpartiet självklart står bakom samtliga sina reservationer i det här ärendet om kriminalvården. Jag yrkar dock bifall enbart till reservation 15, som handlar om en bred översyn av Kriminalvårdens organisation och verksamhet.

Kriminalvården är i kris. Det är uppenbart för väldigt många. Men det är en av flera allvarliga kriser i vårt samhälle, och de hänger ihop. Vi har en kris i välfärden, där hälso- och sjukvården och kommunerna är underfinansierade, vilket skapar ett svek mot dem i vårt land som har störst behov av insatser, stöd och en kontinuerlig verksamhet.

Jag vill också påstå att vi har en kris i politiken, med löftesbrott, fiffel och vänskapskorruption också bland ledande politiker. Är det någon som tror att de här sakerna inte hör ihop - att de inte skapar misstro och växande klassklyftor som blir grogrund för en allt grövre kriminalitet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor

Vi har kris i kriminalvården. Straffskärpningar och nya kriminaliseringar har bidragit till det. Många tror att det här är lösningen på hur vi ska förebygga kriminalitet. Men den viktiga förebyggande verksamheten sker inte inom kriminalvården utan i samhället i övrigt. Viktiga saker kan dock också göras inom kriminalvården.

Något som är ett faktum nu är väldigt skarpa överbeläggningar som skapar en serie av ytterligare problem. Dubbelbeläggningarna planerar man fortsatt för, också i nybyggnationer. Stress, hot och våld drabbar både de intagna och personalen.

Allt fler av de anställda tar konsekvenserna av detta och slutar, medan antalet intagna ökar kraftigt. Det blir en obalans på många sätt. Andelen kriminalvårdare som lämnar sitt arbete har ökat till 20 procent, enligt Kriminalvårdens årsredovisning. Det är var femte anställd. Det dagliga uppdraget att agera får alltså försämrade förutsättningar. Det räcker då inte att kunna nyrekrytera, men även det är svårt. Flera av de nyanställda slutar också efter kort tid då de inte ser något stöd för hur de ska driva verksamheten och utöva sin profession på ett rimligt sätt. Obalansen gör att andelen erfarna medarbetare som kan vara en styrka och ryggrad i verksamheten minskar.

För personalen är det dessutom så att klientnära ensamarbete är vanligt. Alla förstår att det därmed finns risker för ökning av hot och våld och att det kan få allvarliga konsekvenser. Många pekar på att vi väntar på en katastrof. Det är också så att utmaningarna i arbetet ökar när intagna på grund av platsbristen placeras i lägre säkerhetsklass än vad som normalt skulle ha varit fallet.

Detta var något om de anställdas situation och utmaningar.

För de intagna finns naturligtvis också en stor risk för ökning av konflikter och våld. Verksamheten haltar. Åtminstone vi vänsterpartister tänker oss att kriminalvården ska ha fokus på vård och rehabilitering och öka styrkorna, så att man inte återgår till ett liv i kriminalitet efter frigivningen. Men hur är det med verksamheterna? Jo, utbildning på anstalterna omfattar bara cirka 10 procent av tiden för de intagna.

På ett expertmöte i Trygghetsberedningen, som nämnts, framkom från Arbetsförmedlingen att kriminalvården enbart har 650 platser för enklare yrkesutbildningar som kräver fysisk närvaro - man kanske utbildar sig inom trä, till kock eller liknande. Här har man försökt prioritera yrken som efterfrågas i samhället och skulle kunna vara en brygga ut. Men det är så komplicerade system att man inte ens lyckas fylla dessa platser. Folk flyttar och så vidare. Även platsbristen är en orsak. Det är inte alltid man ens har lokaler för vare sig utbildningar eller mer behandlingsinriktade verksamheter.

Det är också så att den sociala utsattheten och bristen på kontakter med anhöriga slår tillbaka på de intagna. Besöksrummen byggs om till bostadsrum, och besöken blir färre.

De fackliga pekar dessutom på att det råder en obalans - man satsar på tjänster på huvudkontoret i stället för på anstalterna. Det är för mycket administration, och man jobbar mot en tystnadskultur.

Det finns dock förslag som syftar till att utveckla kriminalvården på ett rimligt sätt även under de nuvarande utmaningarna. Vänsterpartiet pekar på att man kan öka möjligheten till villkorlig frigivning samtidigt som man skärper kontrollen och stödåtgärderna för dem som kanske får lämna fängelset något i förtid, under förutsättning att man kan ordna det på ett rimligt och tryggt sätt, så att en fotboja kan upplevas som säker nog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor

Man skulle också kunna ersätta fängelsestraff vid kortare strafftider. Då pratar vi inte om de gängkriminella utan om dem som har en kort fängelsedom, kanske på sex månader eller mindre. De skulle kunna avtjäna straffet med fotboja ute i samhället om de i övrigt har rimliga förhållanden och återfallsrisken inte är så stor.

Vi i Vänsterpartiet har besökt verksamheter som kallas halvvägshus. Där kan man under en villkorlig frigivning få vistas under trygga förhållanden. De drivs ofta av ideella organisationer. Man har bostad, och det är ordnat så att man har någon form av sysselsättning. Man får lämna halvvägshuset och sedan komma tillbaka under trygga förhållanden, och man har fortsatt möjligheter till insatser i viktig samverkan med flera av samhällets organisationer.

Jag vill avsluta med att markera att jag är djupt orolig för vad som sker inom kriminalvården. I dag handlar det framför allt om förvaring, inte om vård och behandling. De viktigaste förebyggande insatserna sker absolut inom de övriga samhällssektorerna. Vi måste satsa på en bred och trygg välfärd för alla.

Herr talman! Vi diskuterar ett utskottsbetänkande om våld och offer. Först skulle jag vilja kommentera gängkriminaliteten. Där hävdade Jomshof att det gick så där för den förra regeringen. Jag tycker att det begreppet går att använda nu också. Vi har inte kunnat kupera våldet och begränsa det. Jag tror att det hänger ihop med att man inte gör rätt insatser.

Gängkriminaliteten är naturligtvis en oerhört allvarlig form av våld, men vi har också många andra former. Jag vill tacka tidigare kvinnor i talarstolen för att de har lyft frågor om mäns våld mot kvinnor och barn. Det vill jag också göra. Jag gör det genom att lyfta och yrka bifall till reservation nummer 3, som handlar om förundersökningar och polis och åklagares arbete när man väl har fått kännedom om mäns brott mot kvinnor och barn.

Sedan tycker jag att det är av intresse att se vad vi menar med våld. Vi har fysiskt våld. Jag tror att alla inser att det är våld; en del tycker att det stannar där. Sexuellt våld är ännu allvarligare. Det är för många kvinnor en form av inbrott i kroppen. Man kan prata om ekonomiskt våld och kanske till och med, som man gör i betänkandet, inkludera bedrägerier mot äldre personer. Vi har digitalt våld, som kan vara väldigt psykiskt påfrestande. Vi har det som vi uppfattar som hot och psykiskt våld eller psykisk misshandel. Det finns mycket som kan inkluderas i detta.

De värsta spåren bär offren inombords. Det handlar om att jag har blivit kränkt som person och i min personlighet. Jag har kanske också grova spår av angrepp på min kropp eftersom det även har varit fysiska övergrepp.

Det pågår mycket arbete inom våra myndigheter för att försöka hantera detta. Polisen försöker gång på gång få till stånd en tidig bevissäkring, rekrytera fler medarbetare och så vidare. Men som redan har framkommit här i talarstolen ser vi ändå med jämna och ojämna mellanrum svarta och hårda rubriker om att ytterligare en kvinna är dödad. Den som är misstänkt är väldigt ofta en person som denna kvinna har eller har haft en nära relation till. Det är någon hon har älskat och velat fortsätta älska men där kärlekskontraktet är kraschat och krossat med våld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Våldsbrott och brottsoffer

Vi vet en del om processerna i detta. Även om man skulle ha ekonomiska resurser för att kunna bryta upp är det oerhört svårt att klippa de känslomässiga banden, för många män är oerhört skickliga på att knyta an med både kärlek och värme och sedan bestraffningar. Växlingen mellan våld och värme skapar traumatiska band. Vi måste ha respekt för de kvinnor som måste försöka flera gånger innan de lyckas bryta upp. Det finns ännu inte tillräcklig kompetens och insikt hos våra myndighetspersoner när det gäller detta våld.

Vi vet när det är farligare än annars för den här kvinnan. Det är när hon vågar visa att hon troligen vill bryta upp eller kommer att göra det. Vi kan också se att kvinnan i regel på olika sätt har sökt hjälp tidigare hos hälso och sjukvården eller socialtjänsten eller att hon har slagit larm till polisen. Men det är tyvärr ofta så att hon inte tas på tillräckligt allvar.

Vi upprörs nu med fog över att pappan Mikael dödades inför sin son. Det finns många barn i vårt land som har sett sin mamma misshandlas eller dödas och som kanske är den som larmar polis och ambulans från hemmet. Men vi har en väldigt dålig uppföljning när det gäller hur vi ser på hemmet som brottsplats. Undersöker vi det på samma sätt som andra brottsplatser med teknik, filmning och tidiga förhör av offret - om den personen fortfarande lever - vilket kan vara kvinnan och/eller barnen? Förhör vi snabbt den som är misstänkt?

Här begås det många misstag. Man plockar inte heller alltid in bevisning gällande vad som har skett tidigare, bevisning som kan finnas inom vården. Man har inte tillräcklig våldskompetens. Bemötandet brister, och man varken dokumenterar tillräckligt eller samlar in dokumentation.

Jag vill påstå att den här regeringen inte är kvinnovänlig, snarare tvärtom. En hel del av de insatser som vi har kunnat ta för givna tidigare reduceras. Kvinnojourerna rustas ned, och deras skyddade boenden stängs på grund av tillståndsplikt, där man kräver saker som inte alltid är nödvändiga. Sådant kunde i sig vara positivt, men det kostar också mycket pengar både att söka och att upprätthålla anställningstider på helger och nätter.

Man drar undan resurser till skola, vård och välfärd som också är en del av ett extremt viktigt skyddsnät för kvinnor och barn. Vi satsar alltför mycket på att argumentera om strängare straff. Vi skulle behöva en helt annan politik som skyddar välfärden och som skapar trygghet för kvinnor och barn också när de har blivit utsatta för mäns våld.

Det är en del reformer på gång; det vill jag också erkänna och markera som positivt. Det handlar om starkare kontaktförbud och möjligheter till fotboja, och eventuellt kommer det också en framgång i form av att kvinnan får bo kvar i hemmet. Det som är tragiskt då är att mannen vet om adressen. Vad kommer att hända med hennes trygghet när han har avtjänat ett fängelsestraff och kommer ut igen? De här spelen är inte helt enkla.

Detta handlar, menar jag, om genomgående kompetens och insikter gällande brottsoffers utsatthet inför en farlig man som kan framstå som oerhört charmig i möten med myndighetspersoner och som många gånger - det har jag sett exempel på - har lyckats dupera människor ända in i domstolen. Kvinnan kan framstå som trasig och lite förvirrad när hon inte minns alla detaljer efter det hon har utstått, så det som hon beskriver kan ju inte riktigt stämma.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Våldsbrott och brottsoffer

Jag har följt många sådana här processer och kvinnoöden och även kunnat se hur en ganska krossad kvinna som brutit upp från en relation och frigjort sig från våldet har kunnat göra verkliga framsteg på sitt jobb eller skaffat utbildning och blivit en strålande person när energin gått till annat än att enbart överleva. Det är jätteviktigt att vi förstår och arbetar mycket mer med detta.

Jag vill också lyfta fram att Brå har gjort ett antal genomgångar av hur man har lyckats utreda mäns våld mot kvinnor och barn olika år. Det är framför allt våld mot kvinnor som Brå har fokuserat på. Det finns stora skillnader mellan olika distrikt. Det är väldigt olika hur man gör den första bevisupptagningen, om man över huvud taget förhör den som blir utpekad som misstänkt, vilken ytterligare dokumentation som man tar upp och om man använder filmning - något som är rekommenderat gällande både offer, förövare och brottsplats sedan 1995 men som inte alltid görs. Det handlar om hur man kan ha en brottsofferanpassad utredningsverksamhet som avlastar den som är offer så att personen kan få en ordentlig upprättelse och ytterst kanske också skadestånd.

Vi behöver därför upprepa en genomgång av hur förundersökningarna bedrivs i dag så att vi kan sprida goda exempel och reducera de brister som fortfarande finns.

Jag skulle också kort vilja kommentera Igor. Jag tror att sådana projekt verkligen behövs. Det behövs bredd i hela landet, men det behövs också spetskompetenser för att driva nya frågor framåt. En brottsofferlag är inte fel, men den kanske framför allt är till för brottsoffret. Det är oerhört viktigt att vi har specialbestämmelser i polislagen, socialtjänstlagen och så vidare så att varje profession vet vad den ska göra i sitt möte med brottsoffer.

Vi har väldigt mycket att göra på det här området, men vi har också väldigt mycket att vinna när det gäller trygghet för kvinnor och barn.

Herr talman! Tack för ytterligare frågor, Mikael Damsgaard!

När det gäller det du säger om att släppa ut fångar handlar det ju om hur man riggar systemet från början. Jag är inte säker på att alla inom kriminalvården skulle fara bättre av att sitta tio år än av att sitta sex år, till exempel. Men det är egentligen en egen debatt.

När det gäller invandringen tycker jag att vi gör väldiga misstag när vi skyller allt på dem som kommer som invandrare. Jag menar att vi också gör stora misstag i vårt samhälle gällande hur vi tar emot invandrare och hur vi skapar möjligheter till utbildning och inslussning i arbete. Det finns nu många projekt som jag skulle kunna beskriva ytterligare och som berör dem som på grund av brister i systemen har stått utanför arbetsmarknaden länge. Med språkutbildningar och inslussning i arbete får också de fasta, ordinarie jobb.

Jag skulle kunna vända på frågan och säga: Hur kommer Sverige att klara sig utan invandrad arbetskraft? Hur kommer vi att klara hälso- och sjukvården? Hur kommer vi att klara industriexpansionen i norra Sverige, där jag bor? Där skriker man efter arbetskraft; man far utomlands och försöker få folk att komma hit. Det finns så att säga obalanser i samhällssystemet, och vi tar inte vara på människor som redan finns här på ett bra sätt. Vi skulle också kunna låta fler invandra hit och må bra allihop.

Jag skulle även vilja säga att de diskussioner som vi har här, där man pekar ut invandrare i allmänhet och bekännande muslimer i synnerhet som syndabockar, är med och driver på för ett väldigt fördomsfullt och på det sättet farligt samhälle.

Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för en väldigt intressant fråga! Jag kan inte säga ett antal, men det finns olika kategorier av intagna. Några skulle kunna gå på villkorlig frigivning med starkare kontroll än vad som finns i dag.

Fotboja kan användas i fler fall, vilket är en diskussion som Kriminalvården själv önskar. Gränsen för när intagna får avtjäna sitt straff med fotboja skulle kunna höjas under vissa förutsättningar. Det är ganska många krav som är kopplade till detta. Man ska ha bostad och någon form av sysselsättning och kunna finna sig i de ganska tuffa restriktioner som gäller. Det är alltså inte så hemskt mycket lättare, men de intagna hamnar i alla fall inte i en miljö som kanske odlar nya identiteter och lockar in dem i organiserad brottslighet eller terrorism.

Sedan vill jag säga att när Vänsterpartiet säger nej till de hårda reformer som regeringen har levererat på sistone är det för att vi markerar behovet av en starkare rättssäkerhet. Också där handlar det om att skydda våra demokratiska värderingar, som vi vill ska leva vidare.

Herr talman! Det pågår mycket på justitieutskottets horisont nu. Vi har sju betänkanden inom några dagar. Flera i dag, ytterligare ett par stycken i morgon och ännu fler på måndag. Det är en hög takt som kommer plötsligt, och man kan också se att det finns risk för vissa misstag.

Jag vill inleda med att säga att vi från Vänsterpartiet vill ansluta till den motion som Miljöpartiet har formulerat och som Socialdemokraterna även har ställt sig bakom. Jag yrkar alltså bifall till reservation 2.

Samtidigt vill jag också hålla fast vid det särskilda yttrande som Vänsterpartiet har lämnat, där vi är oroliga för hur man hanterar de här allvarliga frågorna om terrorism och våldsbejakande extremism.

Vi ser självklart som andra partier med väldigt allvar på utvecklingen. Men det som skiljer oss från regeringspartierna, inklusive Sverigedemokraterna, är hur man ska kunna hantera detta på ett rimligt sätt. Allvaret finns, men tyngdpunkten för oss ligger på att förebygga och hantera de strukturella hinder som finns för att vi ska kunna få bukt med den allvarliga kriminaliteten, inklusive terrorismen.

Med det sagt vill jag också markera att det finns flera ordentligt positiva avsnitt i det här strategidokumentet som visar på ambitioner att hantera detta. Jag kan också uppskatta att jag äntligen hittar ord om forskning och beprövad erfarenhet i texterna, vilket inte är så vanligt annars i produkterna från Regeringskansliet numera.

Jag tycker också att det är väldigt viktigt hur man markerar samverkan. Men ibland kan jag också fundera över hur en sådan här bred samverkan ska kunna hanteras - ibland räknas det upp myndigheter och organisationer som upptar nästan en halv sida text. Vi måste kunna bygga strukturer, men de måste bli medvetna.

Jag kan väl säga tack och lov men också beklaga den position som Centrum mot våldsbejakande extremism har fått för att som spindeln i nätet tillsammans med polisen kunna hålla ihop samverkan på olika sätt. Ambitionen är klok, och vi kan hoppas att det utvecklas kanaler som är rimliga för detta.

Jag har redan sagt att det här med att förebygga är den viktiga klossen. Vi måste också kunna stå emot när det väl inträffar allvarliga brott. Men på sikt får vi inte kontroll över detta om vi inte hanterar de förebyggande verksamheterna.

Jag kan se att regeringen också pekar ut flera områden som är dramatiska och farliga. Man nämner till exempel falska rykten. Där nämns LVU, men man nämner ingenting om koranbränningarna. Jag vet inte om detta är tillfälligheter eller om man väljer ut LVU som en mer acceptabel hotbild att leverera än det som hänger ihop med koranbränningarna, där också flera politiska företrädare har ställt sig bakom att koranbränningarna ska få fortgå.

Nog om det! Det som man också gör i dessa texter är att peka ut vissa miljöer som extra farliga, och där ingår fängelserna. Jag håller verkligen med föregående talare om att vi där har en grogrund för radikalisering, alldeles särskilt nu när det blir allt vanligare med dubbelbeläggningar och till och med nybyggnationerna kommer att innebära dubbelbeläggningar.

Det går nästan inte ens att bedriva ordinarie återfallsförebyggande arbete inom kriminalvården. Man har inte lokaler för utbildning eller för yrkesutbildningar och ibland inte ens besöksrum för att man måste använda allt till bostadsrum.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nationell strategi mot våldsbejakande extre-mism och terrorism - förebygga, förhindra, skydda och hantera

Risken är att denna starka fokusering på hårda och längre straff blir kontraproduktiv och att detta leder till en väldig bumerangeffekt så att vi kanske får ut farligare personer än vad vi satte in i fängelserna.

En miljö som också odlar det här är gejmingvärlden. På flera håll i den här strategin lyfter man upp att vi måste kunna hantera det på ett annorlunda sätt. Här finns det finns forskning att bygga på. Ibland har var tionde person som är inne i gejmingvärlden bland de yngre ålderskategorierna - man har undersökt personer mellan 12 och 20 år - fått påstötningar, försök till rekryteringar, från antidemokratiska rörelser.

Forskningsprogram har visat detta, och Expo lyfter också fram det i en rapport som de har gett den träffande titeln Fulspel. Vi skulle behöva webbpoliser där, men det handlar också om att vi måste rusta oss inom rättsväsendet för att kunna förstå och hantera dessa processer.

Detta är de två särskilda oroshärdar som lyfts fram i strategin. Det man ser som positivt och där jag tror att vi verkligen har samma syn är att en trygg och säker skola skulle kunna betyda mycket för att fullfölja vårt demokratiska uppdrag. Ju tidigare man börjar med förebyggande aktiviteter i skolan, desto fler skulle man kunna få till stånd.

Det har kommit rapporter ganska nyligen om lyckade projekt ännu tidigare än så, i samverkan med hälso- och sjukvården, till exempel Backa barnet, som särskilt är etablerat i Ystad, Kronobarnsmodellen i Kronobergs län, till exempel i Växjö, där barnavården går in tidigt med liknande breda projekt och sedan följer barnen. Där har man lyckats halvera omhändertagandet av barn. Det finns fina exempel på att det kan lyckas om man gör starka satsningar.

Det som också gör att vi i Vänsterpartiet uppskattar den reservation som lämnats av MP och Socialdemokraterna och som vi yrkar bifall till är att vi också ser de strukturella faktorerna i övrigt. Där får SD vara ensamma om att säga att det är invandringen och islamismen som är det enda onda i vårt samhälle.

Det finns strukturella situationer där enskilda individer, särskilt om de är unga eller till och med barn, har väldigt svårt att värja sig för lockelser som kan komma från starkt destruktiva krafter.

Det finns förstås det civila samhällets organisationer, som kan bli jätteviktiga, såsom Orostelefonen, som drivs av Rädda Barnen, Exit som drivs av Fryshuset och så vidare. Något som man också skulle vilja nämna brett där är avhopparverksamheterna. Där har vi från Vänsterpartiets sida tidigare, gång på gång, markerat att vi tycker att det måste till en nationell samordning. Som det är nu ligger det ansvarsmässigt framför allt på kommunerna och socialtjänsten, där man inte alltid har kapacitet att hantera det väl.

Alltför ofta upphandlar man också av privata företag. Det är inte rimligt att vi ska sätta ett lägstapris för den som ska få hantera en så allvarlig och extremt viktig verksamhet. Det finns däremot ideella organisationer som också har avhopparverksamheter med goda resultat men som inte alltid får uppdragen på grund av att de tar ut mer i ersättning då de har mer seriösa insatser.

Avslutningsvis vill jag nämna en strukturell faktor som jag tror att alla känner till men som vi nästan aldrig nämner - elefanten i rummet: Det är något med maskuliniteten och maskulinitetens destruktiva kopplingar till våld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nationell strategi mot våldsbejakande extre-mism och terrorism - förebygga, förhindra, skydda och hantera

Här har Center mot våldsbejakande extremism bidragit till kunskapsdokumentation gjord av forskare som visar att maskuliniteten - populärt skulle vi säga machokulturen - är ett starkt inslag och en drivkraft i de miljöer som vi pratar om. Där kopplas maskuliniteten till våldet och stärks av det, samtidigt som där finns ett kraftfullt kvinnoförakt.

Man lyfter också fram att det har kopplingar till våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor och barn. Där har vi återigen forskning som visar att barn som upplever våld i hemmet riskerar att göra det också när de går ut i vuxenlivet, i sina relationer eller i relation till andra män. Det göder också organiserad brottslighet och terrorism.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Herr talman! Jag tackar för svaret, men jag tycker att det blir en väldig obalans. Man åberopar det danska systemet och tar ut den mest osäkra biten för att implementera den i Sverige. Man ser inte sambanden med hur oerhört viktigt det generellt brottsförebyggande arbetet är. Det är naturligtvis också möjligt att gå in mer individuellt.

Jag ser stora risker med det här. Som polisen, många kommuner med flera markerar underminerar man genom att gå vidare med det här förslaget förtroendet för polisen och de möjligheter till samarbete som behövs för att klara upp brott, för att få uppgifter från allmänheten och för att människor ska våga vittna. Har man raserat en del av grunden är det oerhört svårt att bygga upp ett sådant förtroende igen. Jag ser väldigt allvarliga risker för att polisen kan tappa i respekt och förtroende. Min nästa fråga till Torsten Elofsson blir om inte även han ser sådana risker, särskilt utifrån att vi också vet att diskriminering förekommer.

Herr talman! Torsten Elofsson pratade varmt om de danska visitationszonerna. I mitt anförande markerade jag de stora skillnaderna mellan Danmark och Sverige när det handlar om zonerna. Danmark har inga andra lagliga grunder än visitationszoner för att kunna genomföra visitation över huvud taget. I Sverige har vi flera alternativ. När dansk polis lyfter betydelsen av zoner lyfter de också samtidigt väldigt tydligt behovet av resurser både till polisen och till olika sociala insatser.

Vi vet inte vad det är som har burit frukt i Danmark - är det själva visitationerna eller insatserna på den sociala arenan? Man gör starka brottsförebyggande insatser och samverkar brett i samhället när man inrättar en sådan här zon. Mycket annan forskning visar på att det är det här andra benet, starka brottsförebyggande insatser på den sociala arenan gällande skola, fritidsaktiviteter och stöd till unga, som är det som räddar oss ur en allvarlig situation med kriminalitet.

Jag undrar hur Torsten Elofsson förhåller sig till de här två benen i dag. Varför har man inte argumenterat i den svenska propositionen för även det andra benet, som verkar vara det starkaste?

Herr talman! Vänsterpartiet yrkar avslag på regeringens proposition och bifall till reservation 1 och 8.

Det är lätt att ställa upp på regeringens slutsats att det behövs kraftfulla åtgärder för att öka tryggheten i samhället. Vänsterpartiet motsätter sig däremot regeringens bedömning av hur det målet ska nås. Vi har andra och mer effektiva alternativ.

Regeringens förslag är en falsk kopia av de danska visitationszonerna, men inte ens det danska originalet om visitationer är värt att följa. Det är inte utvärderat, trots att det har gällt sedan 2004.

Dansk rätt saknar varje annan laglig grund för att genomföra visitering. Där är zonen exklusiv. Så är det inte i Sverige. Vänsterpartiet anser att Sveriges befintliga lagstiftning är tillräcklig för att kunna visitera personer och göra husrannsakan i syfte att bland annat söka efter vapen och sprängmedel.

För att stärka tryggheten i samhället är det helt andra åtgärder som krävs, inte visitationszoner, eller säkerhetszoner som regeringen valt att kalla dem - en förskönande skillnad mot det danska originalet. Dansk polis markerar att ett beslut om zon ska kombineras med extra resurser såväl till polisen som till olika sociala insatser. Tillräckliga resurser markeras som helt centrala för att en visitationszon ska kunna fungera. Liknande satsningar på bredd och samverkan lyser med sin totala frånvaro i propositionen.

Högerregeringens förslag bygger på Sverigedemokraternas repressiva politik som genomsyrar Tidöavtalet. Det paradigmskifte som högersidan lovordar är ineffektivt och riskerar att få motsatta effekter så att brottsligheten ökar.

Hur ser då Vänsterpartiets alternativ ut? Vårt förslag för att på allvar stärka tryggheten i samhället och i politiskt eftersatta områden är att skapa trygghetszoner - det är att bryta ut det finaste i det danska alternativet. I en trygghetszon ska skolor, socialtjänst, polis och andra myndigheter liksom sociala och civila organisationer få extra resurser under en längre period. Syftet ska vara att stärka det brottsförebyggande arbetet genom ökad närvaro och ökat socialt engagemang för att bygga förtroende och tillit, och det ska ske tillsammans med och för människorna i området.

Detta är alltså den centrala delen av det danska exemplet. Vi kan ta ytterligare dimensioner från Danmark. Man har implementerat ungdomsbostäder, fritidsgårdar och mentorsprogram som ska vara extra stöd för unga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

De svenska zonerna kommer främst att upprättas i socialt utsatta områden. Utredningen utgår från att säkerhetszoner skulle leda till ökad trygghet för dem som vistas där. Flera remissinstanser markerar att säkerhetszonerna riskerar att få motsatt effekt. Det gäller inte minst för de utrikes födda, som sannolikt kommer att utsättas för upprepade kroppsvisitationer.

Jag besökte nyligen Skärholmen och fick höra en mamma beskriva hur hennes tolvårige son redan vid upprepade tillfällen har blivit utsatt för visitationer, utan att det har gett något resultat - han har släppts och man har inte hittat någonting. Men hon hävdade alltså att detta med visitationszoner i princip redan är infört av svensk polis, trots att lagstiftningen inte är på plats.

Detta kommer att riskera tilliten. På många håll har kommuner i samarbete med polisen och andra över tid byggt upp lokala samarbetsformer för att arbeta effektivt med tidigt brottsförebyggande arbete. Flera kommuner, bland annat Göteborg och den kommun som jag själv kommer från, Umeå, markerar nu att det arbetet kommer att skadas om projektet med zoner kommer att genomföras. Då spricker den tillit som man har byggt upp, och det underminerar tilliten och förtroendet som har varit oerhört viktigt.

Vem är det som ska bli föremål för visitation? Man säger i propositionen att det ska ha kopplingar till de rivaliserande nätverken och att man "bör" göra detta på grundval av gjorda iakttagelser, underrättelser, polisiär erfarenhet eller liknande. Och det ska - tack och lov, som ett enda positivt moment - kunna gå att i efterhand uppge vilka omständigheter som låg till grund för ingripandet.

Men det finns farhågor med detta. Man markerar att det inte ska få göras visitationer enbart eller i huvudsak på grund av faktisk eller förmodad etnicitet eller nationalitet. Här har vi redan i dag stora problem med etnisk profilering och diskriminering från polisens sida liksom i samhället i stort. Detta är ett strukturellt problem.

Förslaget som nu läggs fram innebär att polisen kommer att få visitera människor baserat på subjektiva bedömningar av klädsel och utseende, och det riskerar att förvärra situationen och underminera människors förtroende generellt för polisen. Diskrimineringsombudsmannen har markerat att om man ensidigt utökar polisens befogenheter att ingripa utan att samtidigt säkerställa att oskyldiga som blir drabbade kan få upprättelse i efterhand är det absolut inte förenligt med vad som kännetecknar en rättsstat. Jag håller verkligen med.

Det finns ett förslag om lagstiftning sedan 2021, och ansvarig minister har kallats till justitieutskottet av oppositionen för att förklara varför ingenting har skett. Man pratar vagt om att beredning pågår.

Jag vill säga att majoriteten av de poliser som tillfrågats i Brås senaste rapport inte uppfattar visitationszoner som ett viktigt verktyg. Detta gäller både tjänstgörande poliser på marken och chefer.

Det finns ytterligare en rapport som Civil Rights Defenders har utarbetat i samarbete med Stockholms universitet och som har titeln Slumpvis utvald, vilket är träffande. Där pekas på att mycket förekommer i människors vardag och att misstag och enskilda tillkortakommanden i vissa fall kan förklaras med enskilda individer, så kallade rötägg, men då plockar vi bort den strukturella risken att diskriminering förekommer på sätt som inte alltid är tydliga men som ändå blir väldigt kännbara för dem som påverkas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Det som är positivt är att både poliser och andra som har intervjuats och som har utsatts på ett sätt som de uppfattar som diskriminerande har en rättvis rättskipning som gemensam målsättning. Där har polisen själva tagit initiativ till att ge ett uppdrag till Brå, vars rapport Polisens arbete med profilering och likabehandling publicerades i oktober. Där framkommer en del positivt om vad som pågår inom polisväsendet, men det är en del i paketet.

Det som markeras i Brås rapport är att det är särskilt viktigt att polisen har en fingertoppskänsla när det handlar om barn och ungdomar, inte minst därför att de är sårbara för att hamna i händerna på nätverkskriminella, som är skickliga på att använda dåliga erfarenheter av polisens arbete för egna syften.

Också Rädda Barnen markerar riskerna för barn, som är utsatta för mycket övervakning redan i dag. Det handlar om övervakningskameror, många sorters vakter, drönare och så kallade drogskrämmor. Barn är redan vana att bli övervakade, misstänkliggjorda och granskade. Att införa ännu en övervakningsmekanism menar Rädda Barnen är farligt, och de frågar vilket samhälle vi vill erbjuda barn.

Vänsterpartiet är alltså stark motståndare till regeringens zoner. För att markera vårt allvar i detta vill jag avslutningsvis nämna att vi har agerat för möjligheten att vilandeförklara förslaget i ett år, vilket regeringsformen öppnar för. Våra kontakter med övriga partier inom oppositionen har dock inte lett till att en vilandeförklaring kan bli möjlig. Därför stannar vi i dag vid att yrka avslag på propositionen och bifall till reservationerna 1 och 8.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag hörde dock ingenting om diskrimineringslagstiftningen. Om misstag begås måste det finnas åtgärder för upprättelse för den som blir utsatt för diskriminering.

Jag hörde heller ingenting i svaret om resurser. Ska det vara fler poliser i dessa områden, eller ska man satsa mer på sociala åtgärder för att skapa trygghet, så att det verkligen blir en säkerhetszon?

Jag ser fortfarande att Louise Meijer framför allt fokuserar på visitationerna och inte på vad som är trygghetsskapande åtgärder i stort. Där går skiljelinjen mellan å ena sidan majoriteten och regeringsmakten och å andra sidan oppositionen. Varför är man så ensidig från regeringens sida?

Herr talman! Jag vill ge en eloge till dig, Louise Meijer. Du är väldigt vältalig. Du pratar om att regeringspartierna och regeringsmakten nu ska rulla fram reform efter reform. Det gör ni också, men frågan är vilka reformer det handlar om. Här står majoriteten och oppositionen på väldigt olika ideologiska grunder.

Det finns många frågor som jag skulle vilja ställa. Louise Meijer nämnde ingenting om resurser till att förverkliga det som man menar skulle vara säkerhetszoner. Däremot hörde jag mycket argumentation om visitationer. Samtidigt säger man att det inte handlar om visitationszoner utan om säkerhetszoner för invånarna i området. Jag får det inte att gå ihop.

Man kan dessutom fundera över polisens inställning. Majoriteten av de poliser som kom till tals i Brås senaste rapport, både anställda och chefer, var kritiska till zonerna. Därtill kommer att det fortfarande inte sägs någonting om hur diskrimineringslagstiftningen ska kunna bidra till skydd och upprättelse om fel begås. Vi vet att fel begås i dag och att fel kommer att begås i morgon.

Jag skulle vara tacksam för svar på dessa frågor.

Herr talman! Som vänsterpartist kommer jag att fortsätta att argumentera för viktiga demokratiska värden som rättssäkerhet och stabilitet i en rättsstat. Det har varit vårt värn, men vi har ifrågasatt många av de reformer som har handlat om hemliga åtgärder och om kontroll av vissa utlänningar.

Vi har velat lägga in fler markörer och säkerhetskontroller i de här systemen, och det är en av de frågor som jag kommer att uppehålla mig vid i dag.

Det handlar om hur vi kan förbättra de processuella möjligheterna att få insyn. Där har vi redan för flera år sedan föreslagit att regeringen skulle ge ett tilläggsdirektiv till utredningen om den här lagen om särskild utlänningskontroll för att se över rättssäkerheten för den enskilde och möjligheten att föra över beslutanderätten om utvisning i samtliga säkerhetsärenden till allmän förvaltningsdomstol. Att det inte skedde skulle jag säga är ett skäl till att vi har varit kritiska till en del reformer.

Jag anser fortfarande att rättssäkerheten blir lidande om man inte vidtar vissa sådana åtgärder. Det är också oerhört upprörande att den som blir misstänkliggjord inte får ta del av underlaget som gör att man hotas med utvisning eller att utvisning till och med verkställs. Inte heller de juridiska biträdena i dessa processer får insyn.

Här skulle man kunna tänka sig olika steg. Vi borde kunna lita på att domstolarna kan särskilja vad som är sträng sekretess och vad ett ombud för vidare till sin klient. Men det finns inga sådana säkerhetsmarkörer i systemet nu.

2023 års redogörelse för tillämpningen av lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar

I den nu aktuella skrivelsen kan man också se att det inte är många fall som har gått hela den administrativa vägen upp till regeringen. Ett av besluten innebar avslag på ett överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om utvisning. Det beslutet rörde någon som inte tidigare hade varit föremål för åtgärder enligt den här lagen eller ens om utlänningskontroll.

Ett annat beslut innebar avslag på ett överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om förbud att lämna ett vistelseområde.

Ytterligare tre beslut innebar avslag på begäran om omprövning av utvisning, efter begäran av den enskilde.

Dessa saker borde vi kunna korrigera för att leva upp till att vi är en rättssäker stat, och jag menar att lagstiftningen och jurister har större möjlighet att skapa tillit i de här frågorna än vad rent politiska organ har.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är stolt över att vara vänsterpartist. Det är ett stort avstånd mellan vår politik och Sverigedemokraternas politik.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 februari.)

Herr talman! Det är allvarliga frågor som vi diskuterar nu.

Det är utan tvivel så att väldigt många känner oro för den organiserade brottsligheten och den omfattande våldverksamhet som den har lyckats bedriva, både med vapenmakt och med sprängmedel.

Men det är också så att vi måste ta det på väldigt stort allvar hur vi ingriper så att vi gör det på bästa möjliga sätt. Där är Vänsterpartiet mer kritiskt än regeringspartierna och Tidöpartierna är.

Redovisningen som vi har framför oss nu har utvecklats genom åren. Vänsterpartiet har genom att yrka på skärpningar kontinuerligt kunnat bidra till detta. Det är numera lite tydligare hur de här tvångsmedlen används än det varit tidigare.

Något som också är problematiskt och som tidigare talare har pekat på, liksom inte minst Lagrådet, är att man kan ifrågasätta hur många steg man kan ta omkring hemliga tvångsmedel innan det har nått en oacceptabel gräns.

Nyttan av varje enskild reform har varit ganska tydlig, men vi vet fortfarande rätt lite om vad den sammanlagda effekten blir. Det som går att ifrågasätta, och som är huvudargumenten, är att det finns risker för bristande rättssäkerhet och brister i proportionalitet. Frågan är även om vi ens vet något om effektiviteten. De här argumenten har gjort sig gällande och gör det fortfarande.

Det är mycket tydligt att det är en komplex och svår uppgift att beskriva nyttan av tvångsmedel. Regeringen säger att det är väldigt svårt och att det inte heller går att beskriva en målsättning för till exempel hur uppklaringsprocenten ska förändras eller hur insamlat material ska värderas i vågskålen när det handlar om rättssäkerhet och effektivitet. Det går att ha stor förståelse för. Det är inte möjligt att vikta detta i förväg.

Det som också finns redovisat bland de inhämtade uppgifterna är att man har lyckats stärka misstankar mot misstänkta personer, att ett antal ytterligare tvångsmedel kanske har tillgripits så att man har blivit tryggare i sina bedömningar och att man har kunnat göra effektivare spaningar. Man har även, vilket jag skulle vilja understryka, kunnat avföra misstänkta från att ingå i en grupp. En person har alltså kunnat vara misstänkt, men man har sett att det inte längre funnits anledning till det. Det har också blivit möjligt att åtala.

Det är dock bara med de här orden som regeringen reflekterar och försöker återge vad myndigheterna rapporterat. Vi får inga siffror. Det är väldigt svårt att säga i vilken grad misstankar skärpts eller minskat. Vissa saker har kunnat leda vidare till ytterligare förhör och kanske även nya personer. Men det handlar återigen om ganska vaga uppgifter.

Man säger att det här har fyllt en väldigt viktig funktion. Det är vi inte säkra på. Men jag kan mycket väl förstå att professionerna längtar efter att få ha verktyg att tillgripa och ibland agerar lite desperat.

En annan uppgift i skrivelsen från regeringen handlar om när man fått avslag och inte i domstol. Det är mycket låg frekvens på avslagen. Regeringen tolkar det som att domstolarna gjort korrekta bedömningar, men frågan är om man kan dra den slutsatsen. Kan vi ens veta om domstolen haft relevant underlag eller om de har behövt arbeta under stor tidspress?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2022

Som vänsterpartist ifrågasätter jag hur långt vi ska gå i den här utvecklingen. Några har radat upp åtgärder att fortsätta med. Jag upprepar inte de reformer som är på väg att rulla in, men jag väcker frågan om var gränsen går. Hur nära är vi ett övervakningssamhälle? Det här riskerar att ta oss bort från demokratin.

Det som pågått i decennier är att man har tagit steg i en farlig riktning, vill jag mena. Vi tar risker både för samhällsklimatet i stort och för demokratin på lång sikt. Det är svårt att överblicka. Frågan är om vissa av de här sakerna skapar falsk trygghet. Vi tror kanske att vi gör mer än vad vi faktiskt gör när det gäller effektivitet.

Vi som samhälle har investerat oerhört mycket och gett stora ekonomiska resurser inte minst till polisen för att de ska kunna skärpa sina insatser. De senaste dagarna har vi kunnat glädjas åt medierapporter om att till exempel Stockholm under flera månader har varit ganska befriat från skjutningar. Det har varit lite unikt. Det är naturligtvis en positiv utveckling. Men vad är orsaken till den? Är det att man har investerat mer pengar och att man har haft de hemliga tvångsmedlen, eller är det så, som vissa också säger, att polisen äntligen har börjat arbeta mer effektivt i sin interna organisation, kunnat knyta samman flera brott och agera på en skarpare front? Det finns forskare som menar att detta har gjort att vi har kommit längre med brottsbekämpningen i dag.

Vänsterpartiet menar att det behövs fler och andra brottsförebyggande åtgärder. Om regeringen - kanske smått desperat - går vidare med dessa kontroller och kommer in med fler och fler åtgärder som hotar tryggheten och tilliten till polisen blir det kanske kontraproduktivt. Det kanske gör skada samtidigt som vissa tror att det gör nytta. Det kanske riskerar att försvåra arbetet mot kriminaliseringen och skapa förtroendeklyftor i relation till polisen och samhället i övrigt. Det gör i så fall att färre tar kontakt med polisen för att stödja med informationer och annat. Det skulle därmed bli svårare att bekämpa kriminaliteten.

Det önskvärda vore naturligtvis att vi tydligare kunde se orsak och verkan. Det är väldigt svårt att göra, men det vi vet utifrån forskningen är att tidiga brottsförebyggande insatser, också för små barn i riskmiljöer och ännu mer om de är individuella, har effekt. Det här gör att vi alla noga måste följa utvecklingen både om hemliga tvångsmedel och om hur vi kan agera med andra brottsförebyggande uppgifter.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 februari.)

Herr talman! Jag vill också, liksom Anna nyss, framför allt fokusera på det förebyggande arbetet. Jag tror aldrig att vi kan komma ifrån hur extremt viktigt det är. När jag läser utskottsbetänkandet uppskattar jag att man beskriver detta ganska mycket, trots att det kommer från Tidöpartierna.

Center mot våldsbejakande extremism har, menar jag, fått väldigt stor betydelse. Centret startade 2018 och har fått successivt utvidgade möjligheter att agera. Det är en enhet inom Brå, som i sig har fått skapa ytterligare enheter. Jag tycker att det skulle kunna vara befogat att göra Center mot våldsbejakande extremism till en egen, självständig myndighet. Men det viktiga är vad de gör, oavsett organisationsformen eller kappan omkring dem. Extra viktigt är det alltmer utvecklade arbete man bedriver inriktat inte minst mot skolan och de unga. Det är inte de unga som är onda, men det är de unga som riskerar att bli attraherade av extremisterna och kanske börja agera och följa inte minst vad som sker på nätet.

Inom Center mot våldsbejakande extremism har man bland annat en grupp som agerar kraftfullt när det gäller skolattacker och är specialiserad på att upptäcka sådana. Man har också olika team som kan agera snabbt, bland annat ett mobilt stödteam som kan agera gentemot både stora och, vilket kanske är extra viktigt, små kommuner, som inte har de resurser och erfarenheter som kanske har hunnit samlas i de större kommunerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Terrorism

På centret får man, visar det sig, cirka en oroskontakt per vecka, från en förälder, en lärare eller någon annan som är orolig för vad som kommer att hända med en viss ungdom; det handlar om rädsla för radikalisering. Man klarar av att mobilisera kring denna person på ett strategiskt sätt eftersom man utgår från kunskapsbaserade praktiker, som i sin tur har sin grund i forskning och beprövad erfarenhet i Sverige och internationellt.

Jag nämnde att man har ett mobilt stödteam, som kan vara flexibelt och agera. Man har metodstöd när det uppkommer hot omkring eller mot en viss skola, som också kan komma utifrån - det vet vi ju. Man har nyligen också publicerat en rapport om hur man kan arbeta förebyggande digitalt och som polis eller socialtjänst arbeta med onlinenärvaro för att motverka radikalisering via nätet.

Jag vill också nämna att centret förstås samarbetar med andra myndigheter i bred omfattning och står för väldigt mycket nätverkande och systembyggande med andra viktiga organisationer som polisen, Säpo och många andra. Man har också samverkan med forskare och stimulerar till och tar fram publikationer i egen regi, bland annat om män, maskulinitet och våldsbejakande extremism. Jag tror att detta är viktiga källor för oss att reflektera ytterligare över.

En annan aspekt av centrets viktiga verksamhet som jag skulle vilja nämna är att man har haft ansvaret för att ta emot återvändande kvinnor och barn från Syrien. Man har kunnat satsa på att förebygga fortsatt radikalisering och påskynda återanpassning. Det har handlat om många olika insatser. Man har både kunnat vara med och stödja rättsliga processer i de fall där brott har begåtts av återvändare och även tydligen lyckats väl med att stödja de barn som har kommit tillbaka. Man har därmed hindrat en fortsatt radikalisering och kunnat åstadkomma en återanpassning.

Här tycker jag att vi kan se väldigt starka insatser på det förebyggande området, som bygger på att vi stärker mänskliga rättigheter och demokratiska insatser i Sverige.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 2 av Vänsterpartiet med flera av oppositionspartierna. Reservationen gäller en återkommande vapenamnesti och amnesti för att lämna in sprängmedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vapenfrågor

Tidöpartiernas motiv till att inte säga ja till detta är svårbegripligt, i alla fall för mig. Varför tar man inte varje chans att begränsa det enligt oss alla förfärliga våld med skjutningar och sprängningar som pågår? Ska det i Tidöpartiernas Sverige bara vara strängare straff som ska kunna hantera problematiken? Ska det aldrig få handla om förebyggande åtgärder mot gängen liksom mot övrigt våld? De föreslagna amnestierna kan också ju hindra andra former av skjutningar och illdåd som pågår utanför gängens ramar.

Genom återkommande amnestier för illegala vapen och illegal ammunition är det möjligt att minska andelen vapen i samhället. Det är i rådande läge av stor vikt att skjutvapen som cirkulerar i gängkriminella kretsar kan tas om hand, vilket en vapenamnesti kan bidra till. Det handlar om en åtgärd med viss brottsförebyggande effekt, som en åtgärd bland flera. Det är alltid angeläget att minska antalet illegala vapen i samhället. En sådan amnesti innebär att vem som helst kan lämna in skjutvapen och ammunition liksom sprängämnen anonymt till polisen och slippa rättsliga påföljder. Eftersom sprängämnen inte omfattas av vapenlagen krävs en särskild amnesti för explosiva varor.

Under den senaste vapenamnestin, våren 2018, fick polisen in 12 000 vapen. Det står i vår reservation. Det lämnades också in nästan 30 000 kilo, alltså 30 ton, ammunition. Det var den fjärde amnestin. Jag har tittat lite på historiken. Vid amnestin 1993 kom det in drygt 17 000 vapen. År 2007 kom det in 13 000 vapen. År 2013 kom det in 15 000 vapen, och år 2018 kom det alltså in 12 000 vapen. Sammanlagt handlar det om 57 000 vapen hittills. Om vi summerar uppgifterna om insamlad och inlämnad ammunition handlar det om 96 ton.

I debatten har det tidigare nämnts att det mest skulle handla om gamla vapen eller leksaker. Jag kan inte bevisa att de uppgifterna är fel. Men jag vet att också gamla vapen och till och med leksaker som liknar riktiga, farliga vapen används för att hota och skrämma. Jag tror också att ett antal av de 57 000 vapnen är riktigt, seriöst farliga vapen.

När det gäller de explosiva varorna har jag inte hittat dokumentation över vad man kunnat samla in. Där har det varit enbart en amnesti hittills, år 2018. Även om de sprängmedel som samlades in vid det tillfället inte i önskad omfattning kom från kriminella gäng bör åtgärden upprepas.

Jag anser mot denna bakgrund att det är rimligt att ha upprepade amnestier med ett visst tidsmellanrum, som de fyra nämnda amnestierna är exempel på. Man bör återigen ta initiativ till nya vapenamnestier för att få människor att lämna in illegala vapen, ammunition och explosiva varor.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 2.

Herr talman! Förslaget handlar alltså om skärpt återbetalning som ska drabba den som dömts för ett brott. Jag yrkar på att riksdagen bifaller Vänsterpartiets motion och avslår det här förslaget från regeringen.

Jag tycker att det är väldigt krasst att hävda att den här skärpningen skulle bidra till statsfinanserna. Det nämns flera gånger i propositionen. Vad är det man avser? Jo, som nyss nämnts här handlar det om förväntningar - som många ifrågasätter, dessutom - att det skulle bli en inkomst till statskassan på ytterligare 55 miljoner.

Vilka är det som påverkas? Ja, förslaget om dubblade återbetalningsbelopp avser personer med en ekonomi som innebär att de har ett underlag enligt rättshjälpslagen som inte överstiger 260 000 kronor. Det är lite komplicerade beräkningar - det är inkomster parerat till ansvar i vissa andra delar.

Hur många handlar det här om? Ja, det är inte en helt liten del - det är ungefär en tredjedel av den vuxna befolkningen som skulle träffas av de här reglerna.

Justitiekanslern är en av de remissinstanser som menar att förslaget enbart slår mot de sämst bemedlade i samhället.

Enligt Stockholms tingsrätt är förslaget problematiskt utifrån att man inte förhåller sig till Europakonventionen. Jag instämmer i kritiken också på den punkten, då det kan ifrågasättas om den här återbetalningsskyldigheten är förenlig med rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvarare i brottmål enligt Europakonventionen.

Kronofogdemyndigheten är en av de instanser som menar att det är tveksamt om detta kommer att bidra till ökade intäkter för staten. Det man viktar mot de eventuella ökade inbetalningarna är att statens kostnader för krav och verkställighet kommer att öka.

Det är flera remissinstanser, bland annat Göta hovrätt, Svea hovrätt och flera tingsrätter, som har liknande ifrågasättanden, liksom Stockholms universitet. Man är inte alls säker på att det kommer att bli en nettovinst för staten.

Regeringens förslag menar jag dessutom riskerar att bli kontraproduktivt, eftersom det kan leda till att fler dömda med redan begränsade ekonomiska resurser blir skuldsatta och får ökade svårigheter att återanpassa sig. Brå uppmärksammar detta och menar att det kan göra det svårare både att få ett hyresavtal och att få arbete.

I fråga om jämkning finns det vissa positiva bedömningsmöjligheter. Men man vill skärpa det så att det blir svårare att få jämkning till stånd. Det ska vara särskilda skäl. Delvis bygger man in ett cirkelresonemang här genom att säga att det skulle vara en fördel att man fortsätter bygga på tidigare principer om betalningsförmåga samtidigt som man skärper det kravet. Det är lite egendomligt formulerat, men nåväl.

Det förslaget innebär som jag kan tycka är delvis positivt är att man kan sätta ned beloppet helt eller delvis om det finns särskilda skäl. Men de är skarpt formulerade. Man ska se till hur relationen mellan brotten och återbetalningsskyldigheten ser ut. Det ska gå att undvika att få ytterligare svårigheter att betala skadestånd. Det här ska inte drabba dem som är under 18 eller har en psykisk störning och inte heller den som meddelas påföljdseftergift. Vissa grupper skyddas alltså något från den här reformen.

Men det är flera remissinstanser som avstyrker förslaget eller är mycket tveksamma: Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt och Justitiekanslern, som jag nämnt, samt Lunds universitet, Solna tingsrätt, Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt.

Brottsofferjouren, Justitiekanslern och Umeå tingsrätt anser att förslaget kan försämra möjligheterna att betala skadestånd. Vissa befarar dessutom att det kommer att leda till brister i processen och rättssäkerheten så att vissa kommer att välja att avstå från sin rätt till offentlig försvarare.

Andra remissinstanser avstyrker och är tveksamma. JO, Lunds universitet, Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund och Umeå tingsrätt anser att återbetalningsskyldigheten inte bör skärpas av kriminalpolitiska skäl. Om det finns skäl att ytterligare markera ett avståndstagande från de brottsliga gärningarna bör det enligt tingsrätten lämpligen göras inom ramen för straffrätten. Stockholms universitet markerar liknande gränsdragningar. Man vill inte att avgifter ska likna straff.

Jag vill avsluta med att återigen yrka avslag på förslaget. Jag kan inte acceptera en kriminalpolitik som slår mot människor som redan är ekonomiskt utsatta på det sätt som regeringens förslag kommer att göra.

(Applåder)

Skärpt återbetalnings-skyldighet i brottmål

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Herr talman! Tack för svaret, Charlotte Nordström! Det var väl vad jag väntade mig utifrån våra olika politiska utgångspunkter.

Jag ser ju att det här är ett slag uppifrån och ned, som drabbar människor som ofta redan har ekonomiska problem. Det är ju så konstruktionen är här.

Jag skulle gärna se att vi kunde öka inkomsterna i statskassan på andra sätt. Det finns ju möjligheter att justera skattesystem och så vidare så att vi får resurser till offentliga insatser. Det skulle till och med kunna räcka till förebyggande insatser så att vi slipper få ytterligare brottslingar. Så varför är det här vägen att stärka statskassan?