Gudrun Nordborg

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett granskningssystem för utländska direkt-investeringar till skydd för svenska säkerhets-intressen

Fru talman! Jag letade i propositionen och hittade det jag nyss citerade på sidan 168. Där säger man att utredningen inte har berört medierna, och remissinstanserna yttrar sig inte. Det finns alltså två olika passager i propositionen, men jag är tvungen att ge ledamoten rätt i att det finns olika positioner om hur man förhåller sig till medierna.

Jag är glad över att det uppdagas att det finns två olika versioner i propositionen, men jag vidhåller att den argumentation i sak som fortsätter från regeringens sida om varför man ändå inte bör inkludera medierna håller. Jag står alltså fast vid mitt ställningstagande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett granskningssystem för utländska direkt-investeringar till skydd för svenska säkerhets-intressen

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vänsterpartiet ställer sig bakom det.

Jag ska inte fördjupa mig i många detaljer, men övergripande tror jag att det är viktigt att vi följer upp den här EU-förordningen så att Sverige inte blir ett undantagsland när det gäller kontroll över investeringar i känsliga verksamheter. Där tror jag att vi behöver gå i takt med övriga länder i Europa.

Centerns argumentation om hur vi ska förhålla oss till medieföretag har varit intressant att se. Men jag hittar som sagt inte stöd i propositionen för att det finns några reservationer som lyfter fram det. Jag har försökt titta på några opponenter som borde vara relevanta, men jag har inte lyckats hitta det. Jag tar då fasta på vad regeringen säger konkret om både utredningen och remissinstanserna i frågan. Om någon vill kolla ytterligare var min referens där sidan 168 i propositionen.

Medieföretagen är ett av många relevanta områden när vi diskuterar känsliga verksamheter. Men jag tycker att regeringen för ett klokt resonemang om att vi inte kan komma fram via i varje fall den här lagstiftningen utan att göra ändringar i grundlagen. Konsekvenserna skulle bli ologiska, eftersom man har en generell princip om att samtliga eventuella investerare behöver granskas, oavsett om de är svenska eller har en annan nationalitet. Jag tror att den principen är extremt viktig att hålla kvar. Det blir annars diskriminerande och skulle krocka med många andra regler i vår lagstiftning och grundlagsskyddade rättigheter.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag har en fråga, och den handlar om medieföretagen.

Ulrika Liljeberg skriver i sin text i reservationen att man borde ha valt att också inkludera granskning av utländska direktinvesteringar i svenska medieföretag. Det upprepar hon också här i dag.

Det står också i Ulrika Liljebergs text att det är en ståndpunkt som hon delar med flera remissinstanser med god insyn i frågan. Jag har försökt hitta synpunkter från remissinstanserna i propositionen, men jag har inte lyckats. Däremot hittar jag ett stycke på sidan 168 med en rubrik angående att Medieutredningen inte gör någon bedömning i denna del. Man skriver också att remissinstanserna inte yttrar sig i denna del. Det gör mig väldigt nyfiken på vad bakgrunden är till att remissinstanser nämns på det sätt som sker i reservationen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 1. Det innebär att vi från Vänsterpartiets sida yrkar avslag på regeringens proposition och utskottets förslag till beslut.

Jag gör det för att jag drar ytterligare konsekvenser av det som framfördes här i talarstolen alldeles nyss. Jag gör det också väl medveten om att majoritetsläget nu innebär att det aktuella förslaget kommer att bifallas i eftermiddag, alldeles oavsett vad jag kommer att säga, hur tunga mina argument är och hur mycket stöd som finns bland de remissinstanser som har yttrat sig här - bland dem många tunga remissinstanser. Men jag kommer ändå att framföra Vänsterpartiets och mina invändningar, övertygad om att åtminstone någon måste stå upp för rättsstatens principer här i kammaren. Det är enbart så som jag kan aktualisera vad demokrati bör vara. Och det är enbart så som jag kan svara mot mina väljares förtroende.

De ideologiska klyftor som nu växer i vårt samhälle måste bli synliga och tydliga. Inom vänstern vill vi skapa ett helt annat samhälle än det repressiva som faller ut nu, och framför allt att man ger staten för stora verktyg och att det civila samhället får finna sig och böja sig.

Vänsterpartiets medlemmar och delegater ser med oro på den utveckling som har skett sedan 00-talet och som har lett till att vi mer och mer närmar oss ett övervakningssystem som är väldigt oroande. JO skriver till exempel i sitt åtta sidor långa yttrande med ganska svidande och oroande kritik: "Det är en självklarhet, men förtjänar ändå att påpekas, att lagstiftaren alltid måste anlägga en helhetssyn på den frågeställning som behandlas."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hemliga tvångsmedel - effektiva verktyg för att förhindra och utreda allvarliga brott

Stockholms universitet skriver också övergripande att det finns betydande risk för att systemet utvidgas enligt det sluttande planets princip och logik där varje förändring i sig framstår som mindre betydande i relation till helheten och därför ses som acceptabel, samtidigt som de principiella motargumenten tappar i styrka i motsvarande mån.

Det är ett farligt sluttande plan. Konsekvenserna för samhällsklimatet går också att fundera över, och man bör göra det. Vad innebär detta för demokratin på lång sikt? Det är svårt att överblicka, men vi kan se att tilliten mellan dem som lever i Sverige och statsapparaten sviktar alltmer, och det är en jättefarlig utveckling. Som helhet framstår två decenniers skärpta lagar - de gäller till exempel kameraövervakning, hemliga tvångsmedel, signalspaning, utlänningskontroll och åtgärder i syfte att hindra terrorism - som illavarslande. Och mer är på gång.

Det finns också mycket som går att kommentera när det gäller de konkreta lagförslagen i betänkandet. Många av remissinstanserna avstyrker förslagen helt eller delvis. Jag instämmer i sådan kritik. Det gäller bland annat en oprecis grund, såsom gängtillhörighet eller organiserad brottslighet, som åberopas och som blir ett väldigt vagt rekvisit. De föreslagna straffvärdesventilerna går också att ifrågasätta. De krockar till dels med det EU-rättsliga kravet att hemliga tvångsmedel endast ska få användas för att utreda allvarlig brottslighet.

Regeringen föreslår också att hemlig rumsavlyssning och hemlig kameraövervakning ska få knytas till bostäder och till personer i stället för till en plats. Detta innebär att dessa hemliga instrument kommer att utvidgas till kretsar av personer utanför dem som kan misstänkas för brott. Det kan räcka med att man finns i närheten av en person som eventuellt ingår i gängkriminalitet. I betänkandet finns också frågor om överskottsinformation som går att ifrågasätta.

När det måste bedömas som en helhet är det kombinationerna som skapar stark oro liksom brister i hur vi har analyserat rättssäkerhet, bristande proportionalitet och en oklar effektivitet. Vi vet inte om reformerna kommer att leda framåt.

Jag vill också göra ytterligare ett påpekande om något som jag tycker är lite anmärkningsvärt när det gäller den snabba lagstiftningsakten. Det finns en lag om hemlig dataavläsning som infördes i april 2020. I samband med att lagstiftningen infördes sa man att den ska utvärderas. Utvärderingen har ännu inte presenterats, utan datum för rapporten är i december nu i höst. Varför kan man inte avvakta för att kunna bedöma effektiviteten hos de reformer som redan har sjösatts?

Detta är ett tecken på en väldigt stressad regering. Jag kan förstå det, för det är en allvarlig brottsutveckling. Från oppositionen har vi dock hela tiden pekat på alternativa vägar där mer kan satsas på civilsamhällets resurser och på förebyggande verksamheter. På det sättet stärker vi demokratin i stället för att utmana gränserna.

Fru talman! Propositionen Skärpt syn på brott mot journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner berör väldigt viktiga frågor om hur vi ska kunna få bättre skydd för demokratin och viktiga samhällsfunktioner.

Journalisterna nämns redan i rubriken. Regeringen föreslår därutöver att det förstärkta straffrättsliga skyddet ska omfatta personal inom hälso och sjukvården, socialtjänsten, räddningstjänsten och skolan. Regeringen konstaterar att alla dessa yrkesgrupper har samhällsnyttiga funktioner och åberopar att utredningens kartläggning också visar att samtliga dessa yrkesgrupper är särskilt utsatta för bland annat hot och våld i sin yrkesutövning.

Detta till trots håller Vänsterpartiet enbart delvis med om att denna lagstiftning är ett bra förslag för att lyfta fram de värden som man önskar. Vi i Vänsterpartiet står fortsatt bakom båda våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 1, som innebär att vi yrkar avslag på utskottets förslag i betänkandet. Reservation 2 visar att vi i Vänsterpartiet önskar omtag när det handlar om att ge bättre skydd för vissa av de kategorier som betänkandet och propositionen avser. Vi vill fokusera ytterligare på journalisterna men också på personal inom hälso- och sjukvården om de arbetar med akutintag av patienter och likaså personal inom räddningstjänsten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skärpt syn på brott mot journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner

Jag tror att vi är ense om att journalisterna har en otroligt viktig funktion i en demokrati. Det är de som kan bevaka, informera och locka till diskussioner om hur vårt samhälle fungerar eller inte fungerar. En korrekt och obegränsad nyhetsförmedling är extremt viktig och fungerar som ett underlag för våra möjligheter som medborgare och invånare i Sverige att bilda oss en uppfattning i viktiga frågor. Detta förutsätter också att personer som är aktiva i att förmedla och producera nyheter och artiklar med analyser och så vidare kan göra det utan att utsättas för påverkan i form av hot, ofredande eller andra brott som ingriper i deras arbete.

Det finns självklart risker till och med med att prata om gruppen som utsatt. Det finns risk för självcensur, att man avstår från att rapportera eller att man underrapporterar. Det finns till och med de som överväger att sluta med sitt yrke. Det handlar också om modet att våga hantera fake news. Både direkt och i förlängningen är det uppenbart att detta handlar både om den enskilda individen och om demokratin i stort.

Det är också intressant hur vi använder lagstiftning och vilka metoder vi tar till. Under senare år har vi stiftat ett antal lagar här i kammaren som innebär generella skärpningar när det handlar om skydd mot våld, hot och kränkningar. Jag räknar inte upp dem, men jag tror att flera här inne och även många utanför kammaren känner till att straffskärpningar pågår.

Dessa generella åtgärder inkluderar naturligtvis också journalisterna. Frågan är då om vi behöver extra regler för till exempel journalisterna. Där är vi inne på en fråga som jag tycker är väldigt intressant och som vi ibland hanterar slarvigt i kammaren. Vilka lagstiftningsprinciper ska vi försöka följa? Är det så att vi ska ha så generella regler som möjligt och följa principen om likhet inför lagen så att vi inte pekar ut vissa och inte andra? Ska vi i stället för en generell ordalydelse peka ut exakt vilken handling det är vi vill komma åt? Kan vi generalisera också när det handlar om själva handlingarna?

Flera av remissinstanserna har tangerat dessa frågor på ett väldigt spännande sätt men stannar för att en straffskärpning skulle vara det som kanske stämmer bäst trots allt.

Dock varnar man också för att gå längre in på den här stigen. Till exempel Justitiekanslern säger att det redan nu finns omfattande exemplifieringar i den här paragrafen om möjligheten till straffskärpningar och vilka omständigheter som ska kunna leda till det. Den straffskärpning vi nu diskuterar skulle vara nummer 11 i den katalogen. Det är klart att det är många mot bakgrund av att det i brottsbalken handlade om ett fåtal mycket generella sådana om en principiell utsatthet, något som också skulle vara användbart i dag.

JO markerar i sin tur också för att man håller på med ett lappverk i brottsbalken och att man bör överväga förslagen ytterligare. Där håller alltså Vänsterpartiet med.

Sedan finns det olika yttringar från dem som jobbar nära journalister. Till exempel Föreningen Grävande Journalister fastnar kanske i första hand för en straffskärpning, medan flera grupper diskuterar vilka journalister vi avser. Flera vill särskilt skydda oberoende journalister som inte ingår i en redaktion men som kan vara extremt viktiga i opinionsbildningen. De som inte tillhör en redaktion är ju särskilt utsatta eftersom de inte alls har stöd från en arbetsgivare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skärpt syn på brott mot journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner

Det föregående handlade alltså om journalisterna, och där förstår ni att det behövs skydd. Det tycker Vänsterpartiet också, men det har paketerats på ett sätt som inte är lyckat. När regeringen dessutom föreslår att detta förstärkta straffrättsliga skydd skulle omfatta en väldigt stor grupp personer - personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, räddningstjänst och skola - är det väldigt många som har funderat över vilka det egentligen handlar om. Finns det några gränser? Man menar att det är vaga formuleringar som kan göra det svårtillämpat.

Några klarlägganden om vad man avsåg har kommit. Med skola menar man också högskola inklusive universiteten, och skolkuratorer skulle kunna ingå om de också har del i undervisningen. När det handlar om högskolor och universitet kan man dock fundera över om beredningskravet är uppfyllt för den här lagstiftningen eftersom de inte ingick i utredningen.

Så en principiell invändning. Det är arbetsgivaren som ska ha avgörande inflytande och makt över vår arbetssituation och se till att det är tryggt och att vi så långt det bara går är säkra när det gäller olyckor eller angrepp.

När det gäller journalister är det kanske en så oerhört stor grupp som kan komma i fråga för angrepp att det är svårt att säga att arbetsgivaren skulle kunna hantera det till fullo. Men för flera andra grupper handlar det om deras mer konkreta arbetsmiljö, kanske inne på institutioner, myndigheter eller mottagningar, och där kan man tänka mycket mer kring arbetsmiljöfrågor. Flera remissinstanser har också pekat på att det vore bättre att arbeta kring arbetsmiljöfrågor än att komma med straffrätten. Ändå är det som om vår nuvarande regering nästan enbart vill följa det här med straffskärpningarna.

Vi tycker att det blir dubbla budskap. Nu blir det troligen en straffskärpning, samtidigt som vi arbetar med stora budgetunderskott i välfärden i hela Sverige. Kommuner och regioner går på knäna, och då kan man fråga sig om det är rimligt att vi bara tittar på straffrätten. Vi borde kunna ge ytterligare resurser till de här samhällsviktiga institutionerna, bygga på det som blir förändringar i arbetsmiljön och kanske också titta på arbetsmiljölagstiftningen. Vi vill markera att det är oerhört viktigt att få tillräckliga resurser och tillräckligt mycket personal för att kunna hantera dessa samhällsviktiga funktioner. Dessutom måste man ha väl inarbetade säkerhetsrutiner. Dessvärre ser det inte ut så.

Vänsterpartiet vill alltså att vi säger stopp när det handlar om att införa dessa straffskärpningar generellt mot flera olika grupper. Vi vill att man återkommer när det handlar om journalister, de som arbetar i hälso- och sjukvården med att omhänderta i akuta situationer och räddningspersonal.

Fru talman! Jag tackar för ytterligare frågor från ledamoten.

Jag skulle kunna vända på detta och säga att det finns lagregler i dag som möjliggör kontroll samt brottsförebyggande och brottsuppklarande verksamheter. Där vill jag sätta kraft och tillit, och där finns växande kapaciteter på olika sätt. Vi kan kartlägga och följa upp på ett bättre sätt än tidigare.

Jag ser detta som icke nödvändiga kompletteringar. Sådana tillägg till vårt rättssystem underminerar rättssäkerhet och tillit. Det är några av de saker som jag uppfattar som honnörsord i det svenska offentliga systemet.

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Jag tror att vi ska lita mer på de system som redan existerar. Det finns möjligheter att ingripa vid misstankar om brott, och de kan användas.

Förslaget är en oerhörd utvidgning för bland annat kameraövervakningen vid alla övergångarna, som slår mot alla. Det är inte enbart fråga om dem vi "misstänker" för att vara utlänningar eller brottslingar. Man registrerar och har rätt att behålla uppgifterna i sex månader.

När det gäller kontakten person till person vet vi dessvärre av erfarenhet att både fördomar och förutfattade meningar kan påverka. Jag vill tro att majoriteten av våra svenska tjänstemän inte är rasister, men det finns uppenbara bevis på att sådana också förekommer. Jag skulle vilja vara garderad så att detta inte drabbar vare sig gemene man eller den som är utlänning.

Herr talman! Det vi diskuterar nu är regeringens förslag till en ny lag som riktar sig till Polismyndigheten och i viss utsträckning också till Kustbevakningen, Säkerhetspolisen och Tullverket och ger dem utökade befogenheter i gränsnära områden. Syftena är dubbla. De är både att kontrollera utlänningars vistelserätt och att bekämpa brott i gränsnära områden. Det handlar om kroppsvisitationer, husrannsakan och rätt till kamerabevakning av bilar i gränsnära områden.

Vad menar man då med "gränsnära områden"? Jo, flygplatser och hamnar som har direkt förbindelse med utlandet för kommersiell gods- eller passagerartrafik. Det gäller även järnvägsstationer som har direkt förbindelse med utlandet för kommersiell passagerartrafik, broar för vägtrafik till eller från utlandet och gränsövergångsställen på allmänna vägar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden

De flesta associerar gränser med södra Sverige, tror jag. Men gränsen mot Norge är hela 1 620 kilometer lång, från Idefjorden i Bohuslän till Treriksröset i norr. Här finns mängder av vägar som är allmänna och som korsar gränserna. Vi har också ett antal gränsövergångar till Finland. De är inte lika många men finns till exempel i Haparanda och på några öar. Med Danmark är det lättare - där går gränserna i regel i vattnet, förutom på Öresundsbron.

Vad innebär då detta? Jo, att det finns väldigt många människor som pendlar över gränserna för att nå sina arbeten. Det innebär även att folk av olika etniciteter behöver korsa gränserna för att få sin dagliga inkomst.

Jag ger den här bakgrunden för att visa att detta är ett ganska stort och omfattande reformförslag. Vänsterpartiet motsätter sig lagförslaget, och jag yrkar bifall till vår reservation som har nummer 1 och som innebär avslag på propositionen.

Vänsterpartiet är i gott sällskap när det gäller att kritisera förslaget. Tunga remissinstanser gör det också: Diskrimineringsombudsmannen, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Stockholms universitet och Civil Rights Defenders. Därtill kommer stor tveksamhet från ytterligare remissinstanser, bland annat Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Texterna som propositionen innehåller kopplar utlänningar till brott och kriminalitet. Migrationen utmålas som en risk. Den föreslagna lagen avser åtgärder mot så allvarlig gränsöverskridande brottslighet som människohandel, terrorism och våldsbrott jämsides med åtgärder för att kontrollera utlänningars vistelse i landet. Brott mot inrese- och uppehållsbestämmelserna uppfattas och stämplas som gränsöverskridande brottslighet.

Vänsterpartiet och många andra har - tyvärr återigen - haft anledning att framföra betänkligheter för att rättssäkerheten åsidosätts och ser särskilt en risk för diskriminering genom den profilering utifrån ras eller etnicitet som troligen kommer att uppkomma. JO reagerar på detta och menar att kraven är alldeles för lågt ställda för befogenheterna att kontrollera vistelserätt och förebygga brott.

JO skriver: "Jag ser en risk att de gränsnära områdena blir en form av visitationszoner där var och en kan bli föremål för tvångsåtgärder utan den urskiljning som lagstiftaren avsett. Risken framstår som särskilt beaktansvärd vid tågstationer där ett stort antal människor vistas i olika syften." JO lyfter alltså särskilt fram risken för diskriminering och etnisk stämpling, vilket naturligtvis är oacceptabelt i både JO:s och andras ögon. Justitiekanslern anser att förslaget är oproportionerligt och kraven inte tillräckliga för att säkerställa att man inte hanterar det här godtyckligt och diskriminerande.

Stockholms universitet markerar också risken för diskriminering och att vi kränker både regeringsformen och de europeiska konventionerna om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden oroar sig för att vi återigen har hamnat på ett sluttande plan där vi tillåter fler och fler saker att hända utanför förundersökningarna.

Lagrådet har också varit kritiskt och studsat inför vissa formuleringar. De fick - dessbättre, får jag säga även om jag är emot lagen - delvis gehör för vissa skrivningar. Man markerar att kontrollerna ska vara selektiva och att de inte får vara systematiska, och de orden ingår numera i den föreslagna lagtexten. Men Lagrådet är fortsatt kritiskt till att regeringen får bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden

Det finns också kritik mot vad som är vaga uttryck och svårt att definiera i lagen. Det första är naturligtvis hur vi vet att någon är utlänning. Det gör vi inte, men vi kanske tolkar vissa saker som att man antas vara utlänning. Här börjar risken för att fördomar och förutfattade meningar slår in, och man vet inte om man har tolkat rätt förrän man kanske har fått se dokumentation i form av id-handlingar. Det här blir en selektiv inre utlänningskontroll, till exempel utifrån riskprofiler eller den enskilde tjänstemannens kunskap och erfarenhet, skriver regeringen. Då ska det också finnas möjligheter till kroppsvisitation.

Det man också har grunnat över är om det här förslaget kommer att drabba barn. Dagens lagtext gör ingen urskillning mellan vuxna och barn. Det kan handla om misstanken att någon är utlänning eller att någon utövar en brottslig verksamhet. Då ska man försöka bedöma omständigheterna i den konkreta situationen.

Låt oss titta på praxis, vad man har accepterat som kriterier. I propositionen, och i betänkandet, anger man att det i praxis har räckt att en tjänsteman subjektivt bedömt att den resande ser nervös ut och att det skulle vara tillräcklig grund för att tillämpa befogenheterna - enligt en JO-bedömning.

Detta är väldigt lösligt. Förslaget handlar också om något som förvånar mig, nämligen att man ska kunna omhänderta pass och id-handlingar för att få större möjligheter att skicka tillbaka personen om denne är utlänning. De besluten får inte överklagas. Det framstår som oerhört rättsosäkert och blir ytterligare en anledning för mig att yrka avslag på propositionen.

Herr talman! Statsministern har det yttersta ansvaret för att förebygga nyrekrytering till den grova brottsligheten. Därför ställer jag frågan: Hur anser statsministern att detta bör ske?

Det är uppenbart att hot om strängare straff inte räcker. Har statsministern tankar om till exempel samhällsplaneringen, skolan, välfärden och stöd till familjer för att reducera våldet? Har statsministern uppmärksammat att mäns våld mot kvinnor, som är utbrett, också medför att de pojkar som ser pappa slå löper en ökad risk för att själva använda våld som maktmedel?

Våld föder våld. Kraftsamling mot våld bör efterlysas. Man kan sprida goda exempel eller finna nya exempel som är kreativa och till exempel riktas mot unga i sociala medier.

Fru talman! Betänkandet om säkerhetsprövning av totalförsvarspliktiga som är aktuellt för debatt och troligen beslut inom kort, kanske till och med inom någon timme, ger oss alla en påminnelse om en förändrad värld - en värld som jag verkligen önskar skulle vara annorlunda.

Som fredsaktivist sedan länge vill jag att i vart fall Europa skulle kunna bevara fred, helst världen i övrigt också. Men sedan ett drygt år tillbaka rasar ett grymt angreppskrig från Ryssland mot Ukraina. Påverkat av det kriget har Sverige helt övergett sin alliansfrihet och sökt medlemskap i Nato. Nu ökar vi också investeringarna i försvaret med vapen och med människor som bland annat ska lära sig att använda dessa vapen för att skydda vårt land. Och vi rustar oss med ny anpassad lagstiftning, där lagen vi nu diskuterar ingår som en pusselbit - inte så stor men ändå viktig.

Jag är helt enig med regeringen och tidigare talare om att en sådan här säkerhetsprövning behöver ingå för dem som blir placerade i totalförsvaret. Men innan jag går vidare till den reservation som vi i Vänsterpartiet har kan jag inte undvika att markera att jag som fått växa upp och leva i ett Sverige med växande solidaritet och en välfärd som också vuxit länge för att sedan krympa känner mig både främmande inför och delvis förskräckt över de hårda värderingar som regeringen nu driver, styrda av Sverigedemokraterna och tydligt nedtecknade i Tidöavtalet. Med det vill jag återkomma till reservationen, som ska ses i denna kontext.

Liksom vid många andra tillfällen här i kammaren vill jag agera till försvar för den personliga integriteten. Den är och ska vara en central princip i en demokrati. Respekten för den enskildes privatliv måste väga tungt i all myndighetsutövning, även inom Försvarsmakten.

Det finns dock tillfällen när intrång i den enskildes personliga integritet kan vara motiverade, till exempel när det handlar om rikets säkerhet. Det är i så fall viktigt att sådana inskränkningar enbart sker efter avvägningar i väl motiverade undantagsfall.

Generellt sett accepterar vi i Vänsterpartiet att man ska göra sådana här säkerhetsprövningar. Men vi drar en delvis annan slutsats än regeringen när det handlar om prövningarna efter en avslutad grundutbildning. Vi reserverar oss mot möjligheten att fortsätta göra registerkontroller efter den fullgjorda grundutbildningen med värnplikt. Där yrkar vi bifall till reservationen. I övrigt stöder vi propositionen.

Frågan är dock om det finns alternativ till att gå den här vägen. Precis som Charlotte Nordström har jag fastnat för diskussionen om samtycke i propositionen och i utskottsbetänkandet. Skulle det kunna vara ett alternativ? Jag tror inte att det är det, för vi är också ense om att om man skulle gå den vägen skulle det göra inskränkningar i den skyldighet som vi har i totalförsvarsplikten.

Regeringen bedömer också att kravet på samtycke bör ge vika vid en avvägning mot säkerhetsprövningen. Här håller vi alltså helt med.

I bedömningen markerar regeringen att en säkerhetsprövning av krigsplacerade som får pågå under så lång tid som det handlar om ifall den ska fortsätta efter grundutbildningen och fram till eventuell tjänstgöring är integritetskränkande. Men man accepterar den kränkningen. Det vill inte vi i Vänsterpartiet göra.

Vi ser också att Justitiekanslern har markerat mot det här förslaget, då det innebär en försämring av skyddet av den personliga integriteten. Men man viker sig och accepterar.

Men det finns två organ som precis som Vänsterpartiet tycker att man ska stanna och inte ha den här prövningen efter grundutbildningen och fram till eventuell tjänstgöring. Det är Totalförsvarets plikt- och prövningsverk och Pliktrådet. Båda motsätter sig utredningens förslag och menar att säkerhetsprövningen endast bör genomföras i anslutning till respektive tjänstgöringstillfälle.

Det man också haft uppe och diskuterat - och som jag som jurist förstås tycker är intressant - är om det finns rättslig grund för dessa säkerhetsprövningar. Jag menar att det finns rättslig grund genom det lagförslag som kommer och genom att prövningen ska gälla inom samtliga säkerhetsklasser för dem som blir krigsplacerade.

Säkerhetsprövning av totalförsvarspliktiga m.m.

Det finns alltså ett uppenbart behov av säkerhetsprövning, och jag håller med Charlotte Nordström om att det är tillitsskapande. Om vi ska våga lita på dem som får hantera vapen och känsliga frågor inom vårt försvar behöver de genomgå en sådan prövning - men det ska inte handla om fler tillfällen än när de förväntas gå in i tjänstgöringen.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen och i övrigt bifall till propositionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Vänsterpartiet är i stort väldigt positivt till förslaget i propositionen. Jag vill dock yrka bifall till vår reservation om att riksdagen ska avslå förslaget i den del det avser fler drogtester av barn under 15 år. Det menar vi inte bör genomföras.

En av huvudpunkterna i propositionen är vikten av att kunna föra bevistalan när barn misstänks för brott trots att de är under 15 år och inte kan åtalas. Det måste då handla om grova, allvarliga brott där det är viktigt att klarlägga både om misstanken är befogad och, undantagsvis, om barnet kanske i stället skulle kunna rentvås från misstanken.

Fallet Kevin kommer i mångas åtanke. Vi bör nog se att det var ett extremt fall på många sätt men också att det handlade om så små barn att bevistalan kanske inte ens hade varit till hjälp den gången. När barnen kommer högre upp i åldrarna kan dock detta vara väldigt viktigt.

En annan aspekt som lyfts i propositionen är att brottsoffrens position stärks genom att man ska kunna förordna målsägandebiträde eller särskild företrädare för den som barnet har utsatt för ett allvarligt brott.

Något jag också tycker är viktigt att belysa är att det i remissvaren till propositionen finns mängder av både intressant och oroväckande information om hur svagt genomslag barnperspektivet och barnkonventionen trots allt har fått i svensk rätt och praxis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Jag går tillbaka till frågan om bevistalan. Om ett barn misstänks för brott är givetvis tidiga och ändamålsenliga insatser från samhället jätteviktiga. Det kan hindra och bromsa en negativ spiral av brottsliga aktiviteter som annars kan fortsätta. Vi kan med det här instrumentet också bidra till att barnet får skarpare hjälp och stöd och kanske också till att familjen får stöd, om det är nödvändigt.

De flesta förslagen i propositionen är väl avvägda. Man kan ställa sig bakom dem med tillförsikt. Men förslaget om drogtesterna bör inte genomföras. Alla människor och i synnerhet barn behöver skyddas från onödiga ingrepp, till exempel kroppsbesiktningar. Det finns redan i dag möjlighet att drogtesta barn som är under 15 år. Den regleringen bör vi låta vara tillräcklig. Samhället bör inte möta barns och ungas beroende med mer tvång.

Vi vill som alltid prioritera att arbeta brett förebyggande för att förverkliga barnens rättigheter enligt barnkonventionen och de skyldigheter som vi rimligtvis ska ha i en välfärdsstat.

Det förebyggande arbetet behöver utvecklas. När det gäller insatser för drogfrihet vill vi lyfta upp att ungdomsmottagningarna ska inkludera alkohol- och drogrådgivning i sin verksamhet. Ungdomsmottagningarna bör få en mer central roll genom att uppdraget breddas. Vi föreslår också att Maria Ungdom i Stockholm ska bli ett nationellt kunskapscentrum om ungas beroende, för att ta till vara kunskaper och erfarenheter och utveckla forskning och kompetens.

Vårt ifrågasättande av förslaget om att vidga möjligheterna till drogtester delas bland annat av Brottsförebyggande rådet. De anser inte heller att argumentationen för att vidga möjligheterna till drogtester är stark nog. Man pekar särskilt på artikel 16 i barnkonventionen och markerar att sådana ingrepp bör användas i så begränsad utsträckning som möjligt.

De faktorer som uppges bidra till att det utförs för få drogtester är enligt Brå inte länkade till själva lagtexten. De ser att det redovisas exempel där det finns en ovilja, många gånger väl motiverad, bland poliserna att använda tvångsmedel mot barn. Det kan handla om tidspress när det gäller att nå fram till socialtjänsten, särskilt på obekväma tider, och tveksamhet inom polisen till att kontakta åklagaren för att få drogtestet godkänt.

Svårigheterna bekräftas delvis av kommunerna. Där handlar det om problem utanför kontorstid om man inte har socialtjänst som snabbt kan komma in och bedöma behovet av drogtest och kommande behandling. Enligt Brå kan man därmed inte lösa de här problemen genom att formulera lagtexten annorlunda. Det handlar om andra insatser i välfärden.

Barnafrid, som är ett kompetenscentrum om barn i Linköping, markerar återigen betydelsen av förebyggande arbete på alla nivåer och att en prioritet förstås bör omfatta även dem som redan har uppvisat problembeteende. Man pekar på specialistbehov inom vården och markerar också att vi har problem som behöver hanteras akut.

Det handlar bland annat om polisens förhörsmetoder. Det har utvecklats sådana för att komma närmare barn som brottsoffer, men de är inte anpassade till barn som misstänkta förövare. Det finns alltså ingen evidensbasering därvidlag. Man markerar att det inför att det ska utbildas ytterligare inom polisen är angeläget att få fram evidensbaserade riktlinjer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Man markerar också att det kan behövas ytterligare förstärkningar för att hela kedjan i rättssystemet ska bli traumamedveten. Trauma kan drabba barn efter missbruk av narkotika och alkohol, men det kan också finnas risker förknippade med missbruk av sexualitet, pornografi och pengaspel. De behöver vara rustade på ett bredare plan.

Jag vill till slut relatera också till Brottsoffermyndighetens remissvar. De uppmärksammar att målsägandebiträden förstås är viktiga men att en argumentation pågår om att det är tragiskt att målsägandebiträdets förordnande riskerar att upphöra inför process i hovrätten. Det är kanske extra viktigt att vi är vaksamma när det handlar om unga misstänkta och när det finns stor risk att vi har unga målsägande i de processerna.

En underårig har väldigt svårt att själv bevaka sina intressen i en rättsprocess. En vuxen skulle i alla fall ha större möjlighet att göra det. Det är viktigt att inte tro att bara vårdnadshavare kan rycka in. De unga behöver få behålla målsägandebiträdena också i hovrättsförhandlingarna.

Med detta vill jag avslutningsvis gå tillbaka till mitt yrkande om att Vänsterpartiet gärna ser att propositionen i stora delar klubbas men att vi avstår från att vidga möjligheterna till drogtest av barn under 15 år.

Fru talman! Jag ska börja med att säga att vi i Vänsterpartiet i stort är nöjda med detta lagstiftningsförslag, och jag kan också lägga till: Äntligen kommer det regler på detta område, som har varit helt öppet och där de som agerar praktiskt har fått göra det bäst de kan!

Vi är dock inte helt nöjda med lagförslaget utan har tre reservationer i betänkandet. Jag yrkar bifall till reservation 1, även om vi förstås står bakom alla tre.

Reservation 1 handlar om att vi är kritiska till några passager i lagtexten. Det vi har kritiserat överensstämmer med vad Lagrådet har tagit upp och varit kritiska till. Vi instämmer till fullo i de delarna. Det handlar om att vi vill värna den personliga integriteten utöver vad som görs i förslaget.

Det är dessutom så att man inte har berett dessa delar tillräckligt. Det saknas underlag för de två passager som jag snart ska nämna. Man har inte haft underlag i utredningen och därmed inte heller fått remissinstansernas reaktioner, vilket hade kunnat göra att vi accepterade detta. Beredningstvånget är en demokratisk princip som vi vill värna samtidigt som vi värnar den personliga integriteten.

Vilka passager är det då som vi i Vänsterpartiet vänder oss emot? Jo, förutom att åklagare och domstol ska kunna bestämma om utlämnande av visst material som man har arbetat med inom Rättsmedicinalverket - det handlar alltså om provmaterial som kommer från den mänskliga kroppen - föreslår regeringen att även polis och säkerhetspolis ska kunna lämna ut sådant material. Det önskar inte vi, utan vi tycker att det ska ske en rättslig kontroll i domstol. Dessutom lägger man till en punkt i paragrafen, nämligen att utlämning ska kunna tillåtas om det finns synnerliga skäl. Det är en skrivning vi tycker är alldeles för öppen och som vi vill gå emot.

Dessa två passager i lagtexten vill vi alltså stryka.

Jag har förstås letat efter varför regeringen har föreslagit detta i sista minuten efter att remissinstanserna redan har sagt sitt och hur regeringen bemöter Lagrådets kommentarer. Regeringen hävdar att det vi kritiserar redan förekommer. Man hävdar också att det skulle vara beskrivet i betänkandet och att varken utredningen i sig eller remissinstanserna har ifrågasatt det lämpliga i detta.

Jag har letat efter exempel på det regeringen säger redan existerar. Jag har utgått från ord som finns i beskrivningen av vad det skulle kunna handla om. Det står bland annat att man skulle få använda humanbiologiskt material för träning av tjänstehundar. Det gav mig orden "utlämnande", "tjänstehund" och "hund" att söka på, men jag hittade inget i SOU:n om detta. Det är alltså regeringen som har tillfört det. Detta gör mig ytterligare brydd.

Regeringen försvarar detta med att säga att det närmast framstår som ett förbiseende att dessa typer av utlämnande inte omfattas av utredningens förslag. Det är endast ett par mindre tillägg, som vi borde köpa, tycker regeringen. Som lagstiftare är jag dock inte beredd att gå på så lösa boliner. Vi har gång på gång sett kommentarer från Lagrådet som regeringen nonchalerar, och jag tycker att detta är ytterligare ett sådant flagrant exempel.

Det kan finnas fog att göra ytterligare saker, men då menar vi i en annan reservation att man behöver överväga att återkomma med ytterligare granskning så att vi får klarhet i vad det skulle handla om. Det har i varje fall inte denna proposition lyckats ge.

Rättsmedicinalverkets hantering av human-biologiskt material

Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom och som handlar om ett nationellt avhopparprogram.

Detta är något som skulle kunna fungera väl som en förebyggande åtgärd och som även, utifrån de erfarenheter man kan få av dem som hoppar av, skulle kunna bidra till att vi förstår mekanismerna bakom att människor ansluter sig till terrorismtankar eller terroristorganisationer. Det kan också handla om annan organiserad brottslighet. Vi kan få ökade kunskaper, och vi skulle kunna få ambassadörer. De som har gått igenom sådana här program är i vissa fall otroligt viktiga i att bidra med insikter om de processer som leder in i denna grymma verksamhet.

Det är inte möjligt att ifrågasätta att det inte finns någon som inte tycker att terrorism är något helt förfärligt som vi ska göra allt vi kan för att förebygga. Frågan är: Vad gör vi då?

Om vi tittar på motionsskörden i detta ärende ser vi att det är några få motioner som handlar om det som skulle kunna vara förebyggande, till exempel ökade resurser till Center mot våldsbejakande extremism, mer samarbete med internationella organisationer och samverkan inom EU. Annars är det en serie repressiva förslag. Man ska straffa mer, straffa på nytt, vidga det möjliga området för straff och kriminalisera ännu mer.

Då väcks ju frågan: Vilket samhälle vill vi ha? Vi vill bort från terrorism och våld, men vad vet vi om vad som kan leda fram till det?

Vi vet att de allra flesta som begår våldsbrott är män. Vi vet att många gör det för att stärka sin känsla av maskulinitet och odlar en machokultur som innebär förakt och ibland öppet hat och våld mot kvinnor och mot svagare män. Detta måste vi hantera på ett helt annat sätt än enbart med verktyget kriminalisering. Vi måste bygga samhället nedifrån, hantera dessa frågor om makt och kön i förskolan och i skolan och problematisera det på ett helt annat sätt än vad vi har lyckats med hittills. Då kommer vi att kunna reducera såväl antalet mord och attentat som antalet barn som växer upp med att se våld som ett maktmedel.

Jag säger detta gång på gång därför att det här är så centrala frågor. Det har sagts här i talarstolen tidigare i dag att vi av någon anledning blundar för att det är män som begår dessa brott. Vi är könsblinda. Det måste upphöra, och vi kan få hjälp med detta på många olika sätt.

Jag vill lyfta fram att det tack och lov finns samarbete i dag där man försöker hantera frågor.

När det gäller Center mot våldsbejakande extremism vill jag särskilt markera att deras verksamhet uttryckligen och bevisat är baserad på forskning och beprövad erfarenhet och att de hela tiden verkar för en kunskapsbaserad praktik. Detta gör de på olika nivåer - på riksnivå men också på lokal och regional nivå. De utgör en resurs för många tjänstepersoner och ideellt aktiva, och framför allt agerar de förebyggande och hanterar problematik på ett effektivt sätt den vägen. Som nämndes här tidigare har de uppmärksammat manskulturens destruktivaste sida och det våld som den kan leda till.

Det som behövs ytterligare är att vi förstärker olika delar av det förebyggande arbetet. Där har det många gånger efterlysts en nationell avhopparverksamhet. I dag är det lite ad hoc när det gäller hur det fungerar, även om det finns en viss samordning via riksmyndigheter, där rikspolisen har ansvar för att utveckla något. Men jag tycker att utvecklingen gång på gång sker på ett spretigt sätt, där olika organ ska hantera liknande frågor.

Jag tror att det är hög tid att vi verkligen försöker fokusera ordentligt, och där kan avhopparverksamheterna få en viktig roll. Samtidigt, som jag också markerade, behövs en grundläggande social rättvisa som får kompletteras med programmet för att underlätta avhopp från olika extrema miljöer.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 3.

Herr talman! Vänsterpartiet yrkar avslag även på denna proposition och lyfter reservation 1, som har den innebörden.

Vi är fortsatt kritiska till de krav på skärpt lagstiftning och skärpta straff som återkommer gång på gång. Vi kan se att de gängrelaterade brotten, skjutningarna och sprängningarna inte har minskat trots de senaste årens stora resurstillskott till polisen, trots tidigare straffhöjningar och trots ökad användning av hemliga tvångsmedel och annat. Polisens uppklaring av brotten i gängmiljö har sjunkit. Detta visar att det behövs även andra åtgärder.

Vi ska fortsätta att stärka polisens arbete, men det är det förebyggande arbetet som fallerar - och som riskerar att fallera än mer. Vi menar att regeringen omgående måste ta ett helhetsgrepp om problematiken, med utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet.

För att verkligen minska kriminaliteten och stärka tryggheten för oss alla krävs en gemensam politisk vilja att minska klassklyftorna. De minskar inte i dag, utan det som sker är det motsatta: oerhörda klyftor som vidgas mer och mer - också på grund av förd politik. Det går inte att bara straffa de kriminella, utan det gäller att vi försöker vara smartare än de och allvarligt bromsa och förhindra nyrekryteringen till de kriminella aktiviteterna. Särskilt gäller det rekryteringen av barn.

Det finns mycket som görs och som borde ske på flera håll. Jag vill nämna till exempel projekt som varit ganska framgångsrika i andra områden, som projektet Sluta skjut, och som borde kunna användas på flera områden. Både Vänsterpartiet och andra har också föreslagit haverikommissioner för att vi skulle lära oss vad som fungerar i stort och smått.

Vi behöver även en nationell avhopparverksamhet. Det skulle kunna vara ett oerhört viktigt led i den förebyggande verksamheten där man också kunde samla erfarenheter av vad människor har upplevt som tidigare kriminella och vad de upplever nu, i ett laglydigt liv, som är positivt. Där kan ideella organisationer som exempelvis Kriminellas revansch i samhället användas bättre.

Vi behöver förstås också hantera insmuggling av narkotika och illegala vapen. Där handlar det om en förstärkning av tullen och ökat samarbete mellan tull och polis.

Förslag om nykriminaliseringar och straffskärpningar menar vi från Vänsterpartiet hela tiden måste analyseras utifrån om de är effektiva och om det kan framstå som proportionerligt. Jag anser att regeringens förslag dessvärre brister i dessa delar i stort.

Det måste också vara så att vårt straffrättsliga system hänger ihop. Det är inte en framgångsrik metod att höja straffen för olika brott i en rad snabba lagstiftningsåtgärder. I flera fall har man presenterat förslag till straffskärpningar utan att tidigare höjningar har hunnit utvärderas. Straffsystemet blir på det sättet oöverskådligt och onödigt komplicerat, och vi ser till och med exempel på att domstolarna inte hänger med utan dömer utifrån tidigare lagstiftningar.

Straffsystemet behöver fylla sitt syfte och inte fungera som ett politiskt verktyg där några via signaler om starkare och strängare straff framställer sig som handlingskraftiga och som att andra inte är det. Frågan är om man handlar på rätt sätt eller på fel sätt.

Det går här att lyfta åtskilliga remissinstanser, men jag noterar att bland annat Justitieombudsmannen gällande den utredning som föregick regeringens lagrådsremiss av propositionen framförde väldigt allvarlig kritik - liksom Lagrådet. Det handlar om att man inte vill täcka in allt detta utan att ha det mer grundligt utrett.

Det som också har kommit fram och som hänger ihop med alla dessa snabba straffskärpningar är att pressen på Kriminalvården är fullkomligt orimlig redan i dag. Det förekommer dubbelbeläggningar som många, både bland de intagna och bland personalen, markerar som väldigt farliga. Dubbelbeläggningarna innebär naturligtvis en risk för att aggressivitet och konflikter blossar upp på ett onödigt dramatiskt sätt.

Kriminalvården har kostnadsökningar redan i dag, och det paket man levererar i denna proposition beräknas kosta ytterligare cirka 800 miljoner kronor per år för att det ska kunna hanteras. Kriminalvården är ju redan i kris; ska vi exponera den ännu mer? Eller ska vi försöka använda dessa miljoner till förebyggande verksamhet? Vad skulle det kunna innebära i så kallade utsatta områden - som Vänsterpartiet menar är politiskt övergivna områden? Det är områden där sociala insatser och skolan är nedmonterade och där affärer och annat drar sig tillbaka. Det blir tråkiga, trista områden som inte ger hopp alls. Tänk om vi kunde vända på det och ge ungdomarna hopp?

Det kan också lämnas kommentarer lite mer på detaljnivå i propositionen.

Vad gäller sådant som handlar om våldsamma uppgörelser har vi redan i dag ganska många markeringar om straffskärpningsgrunder, till exempel om man använder vapen, och man kan komplettera kataloger där det redan finns något.

Jag vill också uppehålla mig lite extra vid människoexploatering, en väldigt allvarlig utveckling som vi tyvärr märker i spåren av den så kallade gröna omvandlingen av industrin och andra verksamheter som är stora i norra Sverige. Det finns redan lagstiftning som handlar om vad som sker vid människoexploatering i arbetslivet, men man borde också kunna bygga in det i området brottslig verksamhet, vilket passar väl in i samma kontext.

Regeringen hävdar att det skulle bli komplicerat om vi gjorde så, eftersom man blir både målsägande och tilltalad om man blir involverad i detta och blir rekryterad via människoexploatering. Men en sådan komplex bild har vi redan i dag. Man behöver skilja på den gärning som exploateringen utgör och den gärning som den unge eller möjligen vuxne har gjort sig skyldig till på grund av exploatering.

Jag vill avslutningsvis kommentera skyddsintressena, som markeras av var man placerar lagtexten. Nu hamnar det i 16 kap., som handlar om brott mot allmän ordning, i stället för i 4 kap. om brott mot frihet och frid. Där skulle en placering passa bättre. När det gäller detta brott menar jag att skyddsintresset primärt är ungas frihet och frid, inte allmän ordning.

Det finns några brott där man skulle behöva skärpa straffen, till exempel allmänfarlig ödeläggelse. Det handlar dock om enstaka exempel, och i propositionen greppar man över väldigt mycket mer än så.

Jag yrkar avslag på betänkandet och bifall till reservation 1.

Herr talman! Det är ingen nyhet att majoriteten är för straff och mer straff och att Vänsterpartiet är kritiskt mot att enbart gå den vägen.

När det handlar om att dra gränser för vad som är legalt eller illegalt är det inte så att man gillar allt som inte är kriminaliserat. Självklart ska vi agera för att det inte ska inträffa. Men vi tror inte att strafflagstiftningen hela tiden är vägen att gå. Det behöver göras mycket annat för att undvika att personer över huvud taget blir intresserade av terrorism och illegala våldsaktioner eller att närma sig grupper som agerar på det sättet.

Självklart måste vi göra allt vi kan för att förebygga. Det gör vi genom att bygga ett starkt Sverige med välfärd och skolor och ett Sverige där vi inkluderar samtliga medborgare och invånare, även om de är nya i Sverige.

Herr talman! Jag tackar för en spännande och laddad fråga.

Jag skulle vilja åberopa Vänsterpartiets principer om att vi naturligtvis vill försöka förhindra och begränsa terrorism så mycket som möjligt. Det förebyggande arbetet är extremt viktigt. Tyvärr blundar majoriteten för sådana insatser och går helt och hållet på att man ska bestraffa, straffa och straffa ännu mer.

När det handlar om dem som åkte till IS tror jag inte att det var någon som åkte dit enbart för att passa barn. Men om man gjorde det tycker jag inte att det ska vara kriminaliserat. Om man däremot var mer aktiv i handlingar som innebar våld och hot på den arena man anlände till tycker vi självklart att det är oerhört allvarligt.

Vi vill inte heller att någon ska åka ned och passa barn i så kallade terrormiljöer. Inga barn borde få vara i terrormiljöer. Det ska vi försöka förhindra. Men vi behöver göra det på andra sätt än enbart genom straff, högre straff och fler straff.

Herr talman! Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen och står därmed bakom våra reservationer. Jag yrkar dock bifall endast till reservation 1, som är den som markerar avslag på propositionen.

Det förslag vi nu debatterar i riksdagen innebär att det införs ett nytt brott i terroristbrottslagen, som redan är omfattande. Beteckningen är deltagande i terroristorganisation. Brottet innebär ett särskilt straffansvar för den som deltar i en terroristorganisation på ett sätt som är ägnat att främja, stärka eller understödja organisationen.

Regeringen föreslår vidare att det ska vara straffbart att finansiera deltagande i en terroristorganisation, att offentligt uppmana eller försöka rekrytera till brottet och att resa utomlands i avsikt att begå brottet. Jag antyder redan med de här orden att även försök är kriminaliserat.

Straffskalan är oerhört skarp: fängelse i högst 4 år. Men om brottet är grovt höjer man till högst 8 år. Har gärningen inneburit att den misstänkte har lett en terroristorganisation och blir fälld för detta brott är maximistraffet 18 år eller till och med livstid. Lagändringarna ska träda i kraft ganska snart - redan den 1 juni nu i år, är det tänkt.

Varför yrkar då Vänsterpartiet avslag? Självklart är terroristbrottsligheten mycket allvarlig och systemhotande. Den är ett av de största hoten mot demokratin, det fria utövandet av mänskliga rättigheter och den ekonomiska och sociala utvecklingen. Därför ska det vara straffbart att planera och utföra terrordåd. Jag är dock i likhet med Lagrådet och flera tunga remissinstanser starkt kritisk till regeringens förslag att kriminalisera redan deltagande i en organisation.

Möjligheten att begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism infördes genom en grundlagsändring så sent som den 1 januari 2023. Vi var alltså tvungna att rucka på grundlagen för att detta skulle kunna vara möjligt. Det finns en risk att detta är ett steg till på ett sluttande plan.

Jag ser med stor oro på den utveckling som skett sedan början av 2000-talet och som i dag har lett till att vi börjar närma oss ett övervakningssamhälle, om vi inte redan är där. Frågor om personlig integritet och mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka.

Varje inskränkning har motiverats utifrån skenbart goda syften som att den förväntats ge en effektivare brottsbekämpning och ett generellt ökat skydd för våra invånare. Sammantaget blir det dock en helhet av drygt två decenniers skärpta lagar när det gäller till exempel kameraövervakning, hemliga tvångsmedel, signalspaning, utlänningskontroll och åtgärder i syfte att hindra terrorism som är illavarslande, särskilt om vi tar ytterligare steg. Varje inskränkning som godtas tenderar att bana väg för ännu fler och ännu mer ingripande skärpningar.

Konsekvenserna för samhällsklimatet och demokratin på lång sikt av dessa lagar är i sig oroande och svåra att överblicka. Så sent som 2022 röstade riksdagens majoritet igenom den nya terroristbrottslagen. Förutom att de många och spretiga lagarna samlades i en lagstiftning utvidgades det straffbara området rejält. Man skärpte straffen för flera av brotten, och en generell straffskärpningsgrund infördes. Rimligtvis borde denna omfattande reform ha hunnit vara i kraft så pass länge att den skulle kunna utvärderas innan ytterligare nya förslag läggs fram.

Genom den nya lagen har Sverige dessutom en omfattande straffrättslig lagstiftning på området. Det är stora steg som redan är tagna. Regeringens förslag kan därför sägas komma att innebära en överkriminalisering.

Att bekämpa terrorism genom att förbjuda organisationer och därmed inskränka den grundlagsskyddade föreningsfriheten och rubba våra grundläggande principer menar vi i Vänsterpartiet är helt fel väg att gå. I stället för att straffa människor för deras tankar eller vilka organisationer de tillhör bör fokus ligga på att förebygga, förhindra och bestraffa de brottsliga handlingar som enskilda planerar och begår, själva eller tillsammans med andra.

Det finns en serie otydliga definitioner av begreppen terrorism och terroristorganisation i lagen. En allmän begreppsglidning riskerar också att leda till att medlemmar i helt fredliga organisationer och personer som stöder befrielse-, motstånds- eller demokratirörelser träffas av lagen. Lagrådet lyfter bland annat upp att vi kanske inte skulle ha fått stödja ANC:s kamp i Sydafrika eller FNL-rörelsen i Vietnam om denna lag hade varit i kraft.

Det finns åtskilliga andra orosmoment där fredliga aktiviteter riskerar att stämplas. Flera remissinstanser lyfter upp att gränserna för vad som blir straffbart är mycket vida. Enligt min mening är kriminaliseringen av vardagliga handlingar inte acceptabel. I lagförarbetena nämns bland annat organiserad barnpassning, matlagning och arrangerande av aktiviteter. Där blir gränserna väldigt svåra att dra. Man nämner också att läkare i fredstid kan riskera att göra sig skyldiga till brott genom att vårda människor som räknas som medlemmar i en terroristorganisation.

Jag är vidare orolig för att det kommer att innebära begränsningar för regeringen att agera när svenska medborgare fängslats av auktoritära regimer för påstådda terroristbrott. Jag är dessutom oroad för hur utlämningslagstiftningen kommer att kunna påverkas.

En fråga som också lyfts av remissinstanserna är enligt vilket lands lag som uttrycken terrorism och terroristorganisation ska tolkas. Är det ett rekvisit enligt den svenska lagen eller enligt det andra landets lag som ska kvalificera till det här brottet? Hittills har vi sett att svenska domstolar har markerat mot detta i utlämningsärenden, men jag tror att flera kan förstå att jag har Turkiet och Erdogan i tankarna här. Vad kommer detta att kunna innebära framöver?

Jag vill avslutningsvis lyfta något som Lunds universitet anförde i sitt remissvar. De är inte övertygade om att det finns tillräckliga skäl för att motivera införandet av ett deltagandebrott och nämner att det kan finnas negativa konsekvenser av kriminaliseringen på andra insatser mot terrorism. Hur ska vi värdera utbildningar, avhopparverksamhet eller underrättelsearbete? Det borde också beaktas.

Summa summarum menar vi från Vänsterpartiet att det finns flera väldigt allvarliga invändningar mot lagförslaget, och vi yrkar som sagt avslag på det.

(Applåder)

Herr talman! Excuse me for speaking Swedish! Nice to have guests here. Welcome!

Som vänsterpartist står jag bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation nummer 4 om polisberedning och strategiskt arbete.

Ombildningen till en sammanhållen polismyndighet 2015 är en av de mest omfattande förändringar som har genomförts inom staten. Reformen var viktig, men samtidigt måste vi konstatera att resultaten inte har motsvarat förväntningarna. Nya utmaningar har dessutom tillkommit. Utvärderingar visar ett fortsatt behov av att stärka strategisk planering, styrning och verksamhetsutveckling samt ett behov av att utveckla uppföljning och stärka det lokala polisarbetet.

Vänsterpartiet menar därför att det behövs ett brett och visionärt grepp om Polismyndighetens verksamhet. Såväl organisationen som verksamhetens former behöver anpassas till samhällsutvecklingen och de utmaningar som följer av denna, till exempel när det gäller digitaliseringens inverkan på brottsligheten och informationsteknikens möjligheter i brottsbekämpningen.

Våldets till dels helt traditionella former med mäns våld mot män och mäns våld mot kvinnor och barn har förstärkts med bland annat nya former av grymma sexuella exploateringar. Till detta kommer narkotikamarknaden, gängkriminaliteten och omfattande bedrägerier riktade särskilt mot gamla personer och företag liksom mot våra välfärdssystem, för att nämna några av många väldigt allvarliga utmaningar.

Samhället har blivit mer komplext. Polisens arbete måste ändra karaktär i relation till detta. Stöd till nya kunskaper behövs om såväl polismetoder som organisation och styrning.

Jag yrkar därför på att regeringen tillsätter en polisberedning. Syftet med den skulle vara att genomlysa och stärka Polismyndighetens verksamhet med både kapacitet och kompetens så att myndigheten långsiktigt ska kunna hantera den komplexa och varierande utvecklingen.

Den samhällsutveckling vi har sett har medfört vidgade klassklyftor som utmanar. Utvecklingen sedan 1990-talet har inneburit en samhällsplanering som skapat segregerande boendeformer. Vi har tagit politiska beslut i vårt land om avregleringar och utförsäljningar av offentlig verksamhet kombinerat med en övertro på marknadslösningar, vilket har flyttat arbetstillfällen från glesbygd och förorter till tätorterna och storsamhällena.

Den svenska välfärden krackelerar medan de redan välbeställda blir allt rikare. Ojämlikhet provocerar. Dåliga socioekonomiska villkor skapar ökad risk för bland annat gängkriminalitet och våld. Andra brott förutsätter att gärningspersonen har en rimligt god ekonomi, så kallade white-collar crimes. Polisen måste fungera som en av flera aktiva spärrar för att bekämpa båda delar.

Som vänsterpartist och därmed feminist menar jag att klass och kön är centrala bakgrundsfaktorer till kriminalitet. Majoriteten av gärningspersonerna är män, oavsett brottstyp. Men dominansen är särskilt tydlig vid våldsbrotten. Vid det riktigt grova våldet, som utlöses på grund av gängen, handlar det om män eller till och med små pojkar från de lägre socioekonomiska skikten. Mäns våld riktat mot kvinnor och barn är däremot oberoende av klass och finns inom alla samhällsgrupper.

Det bästa av samhällen präglas av jämlikhet och jämställdhet. Därmed vänder jag mig återigen emot den dominerande åsikten bland regeringspartierna, ledda av Sverigedemokraterna, att utvecklingen av kriminaliteten och våldet inte minst skulle vara resultat av en stor invandring till Sverige.

Jag menar att vi måste följa upp det dödliga våld som finns både inom gängen och inom familjen. Där är det ofta männen som står för våldet mot kvinnor och ibland även mot barn.

Vi måste också fokusera på andra dödsfall som ökar i Sverige, nämligen på våra arbetsplatser. Arbetet mot arbetsmiljöbrott behöver förstärkas för att förbättra möjligheterna för särskilt polis men också åklagare att utreda brotten. Man bör tilldelas mer resurser. Det bör även anställas mer personal som utreder och arbetar specifikt och specialiserat mot arbetsmiljöbrotten.

Jag vill även fokusera lite på hur vi formulerar lagtexten om vad polisen ska göra. Bland polisens uppgifter i 2 § polislagen nämns inte upprätthållande av trygghet. Däremot nämns bland annat att polisen ska övervaka ordning och säkerhet och ingripa när störningar har inträffat. Det är självklart viktigt. Men polisen bör också få bättre verktyg för att arbeta mer säkerhets- och trygghetsskapande.

En markering för detta skulle vara att göra polisens brottsförebyggande uppdrag tydligt i polislagen. Det skulle öka möjligheterna till samverkan för dem som i ännu högre grad kan vara med och förebygga rekrytering till ny kriminalitet, oavsett om det handlar om gängvåld eller våld i nära relation och mäns våld mot kvinnor.

Förskola och skola behöver arbeta med machoideal och att manligt och kvinnligt förknippas med rimliga positioner i vårt samhälle. Även socialtjänsten behöver gripa in. Då skulle man tidigt kunna upptäcka och åtgärda sådant som riskerar att gå snett, kanske inom bara några år för de här unga.

Jag skulle också vilja fokusera på att vi alltför ofta pratar om antalet poliser i tjänst inom Polismyndigheten. Det är naturligtvis viktigt att vi har välutbildade sådana och att de är tillräckligt många. Det är de ännu inte. Men det finns en obalans i hur vi ser på dem som kan bidra på ett avgörande sätt inom Polismyndigheten. Det gäller de civilanställdas positioner och hur många av dem vi anställer. Man måste också undvika att skapa klyftor mellan polisutbildade och civilanställda.

Fler civilanställda skulle kunna avlasta polisen med mycket administrativa uppgifter. Det är det ena. Men det kan dessutom handla om något som skulle kunna vara avgörande: att civilanställda med specialistkompetens kan förstärka och förbättra det rent brottsutredande arbetet på ett avgörande sätt. Det har börjat, men det behöver fortsätta.

Innan jag slutar vill jag nämna att polisen återigen har börjat fokusera på att ha brottsofferkompetens och särskilda insatser för brottsoffer som anses särskilt utsatta. Det är bland andra kvinnor och barn som blivit utsatta för mäns våld i olika former. Det är oerhört viktigt att det arbetet fortsätter.

Med god kontakt med brottsoffer och målsägande underlättas polisens arbete med bevisupptagning på ett avgörande sätt. Men polisen måste möta de brottsoffren med stor respekt och lyfta det som inte ska vara brottsoffrens ansvar och själva göra dokumenterande insatser, till exempel när det gäller hemmet, som kan vara en brottsplats. Där kan man filma, och man kan filma de ursprungliga förhören med både gärningsperson och offer. Det är extremt viktigt för att kunna öka uppklaringsprocenten. Man ska förstås också dokumentera skador på såväl brottsoffret som den misstänkte gärningspersonen.

Man skulle dessutom kunna prata länge här, vilket jag inte ska göra, om vad vi har lärt oss av att försöka bekämpa gängkriminaliteten. Det pågår flera lovvärda projekt om hur skjutvapen hanteras. Det är bland annat fasmodellen, och det är Sluta skjut, som andra har nämnt tidigare. Det som jag vill fokusera ytterligare på, och som jag har nämnt i talarstolen tidigare, är att många barn tyvärr lär sig om våld som maktmedel i hemmet om de ser pappa använda våld, och de riskerar att gå vidare i samma grymma fotspår.

Med bifall till reservation 4 hoppas jag att vi ska kunna klubba igenom en bättre utveckling för ett mer jämställt och jämlikt Sverige.

(Applåder)