Gudrun Nordborg

Herr talman! Jag och Vänsterpartiet är mycket positiva till det här avtalet. Det finns väldigt många fördelar med att förstärka samarbetet i våra gränsområden. Det är, som Petter nyss anförde, glesbygden det handlar om. Där kan det vara alldeles extra viktigt att få till stånd ett samarbete.

Vi har redan nu sett att ett sådant samarbete leder till fruktbara insatser mot bland annat smuggling och införande av narkotika och annat som har skett mer obehindrat tidigare. Detta kommer nu att utvecklas.

Det handlar om ett samarbete som framför allt riktar sig mot att man ska kunna bekämpa allvarlig brottslighet. Svensk polis ska kunna gå in i Finland och vice versa. Man ska också kunna ställa upp akut, utan att ha en större förankring innan man agerar, för att framför allt kunna rädda liv.

Men vi från Vänsterpartiet har en liten invändning. Därför har vi skrivit en reservation. Vi skulle vilja att man går vidare och garanterar rättssäkerhet och kvalitet genom att låta både JO och JK få ha kontroll över de finska poliser som kan komma över på svensk sida. Det är i dag i alla fall en misstänkt lucka i fråga om hur långt JK och JO kan sträcka sig när det handlar om kontroll över just rättssäkerhet och kvalitet hos de utländska poliserna.

Vi skulle vilja att det garanteras att man har samma arbetsvillkor oavsett vilken nation man så att säga tillhör när man agerar i Sverige. Vi tror att det är viktigt att markera så att det blir en starkare tilltro till att man arbetar under samma villkor oavsett nationalitet på polisinsatsen.

Jag yrkar bifall till det ursprungliga förslaget men också till den reservation som Vänsterpartiet har, som blir som ett tillägg.

Herr talman! Jag kommer att yrka avslag på regeringens proposition. Men eftersom jag inte tror att det kommer att bli ett sådant beslut i kammaren i morgon yrkar jag också bifall till reservation 4, som innebär ett krav på att regeringen tillsätter en utredning om ett nytt stärkt personsäkerhetsprogram som på allvar skulle kunna bryta tystnadskulturen och skydda inte enbart vittnen utan också brottsoffer.

Vänsterpartiet delar naturligtvis regeringens bedömning att den tystnadskultur och den våldsutveckling som finns är mycket oroande. Den finns särskilt omkring kriminella nätverk och i politiskt eftersatta områden, vilket är djupt problematiskt. Att komma till rätta med tystnadskulturen är en viktig fråga som måste tas på största allvar. Men ett system med anonyma vittnen är inte rätt väg.

Juridik är frusen politik. En politisk majoritet kan driva igenom de förslag till lagstiftning som man önskar. Men juridik är också ett akademiskt ämne och ett kompetensområde. Det ställer krav på grundläggande värden och mänskliga rättigheter som, särskilt efter andra världskriget, har utvecklats som ett värn mot olika övergrepp. Det handlar om respekt för våra grundlagar och för konventioner som Sverige skrivit under. Jag menar att den SD-ledda regeringen ofta underminerar centrala värden, och det gäller mycket ofta rättssäkerhetsfrågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Anonyma vittnen

Den aktuella reformen har dessutom beretts på ett märkligt sätt trots, eller kanske på grund av, att frågan har varit föremål för flera utredningar. Flera utredningar har avstyrkt genomförande. Det gällde mycket tydligt den förra utredningen. Den fick också ett mycket brett stöd av remissinstanserna.

Den utredning som nu ligger till grund för propositionen hade ett begränsat mandat. Direktiven kan med fog beskrivas som en beställning. Det skulle inte längre utredas om det var rimligt med anonyma vittnen eller inte. Beställningen gick ut på hur ett system med anonyma vittnen skulle kunna förverkligas. Detta faktum uppmärksammades med ogillande av åtskilliga remissinstanser. De fortsätter också att vara starkt kritiska till innehållet i reformförslaget.

Regeringen konstaterar i propositionen att en majoritet av remissinstanserna avstyrker. Jag skulle vilja påstå att den majoriteten består av dem som kommer att vara tvungna att hantera den reform som det nu finns risk att vi antar.

Lagrådet är fortsatt mycket kritiskt, men också många andra tunga remissinstanser - Brå, Domstolsverket, Göta hovrätt, Institutet för mänskliga rättigheter, Justitiekanslern, Malmö tingsrätt, Justitieombudsmannen, Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet, Svea hovrätt, Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Sveriges Domareförbund, Tidningsutgivarna, Uppsala universitet, Västmanlands tingsrätt med flera.

Det finns också några som tydligt är för, nämligen brottsofferjourerna och Polismyndigheten. Sedan finns det myndigheter som tillstyrker men med starkt kritiska kommentarer. Där ingår Säpo, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Centrum för rättvisa vill varken tillstyrka eller avstyrka men lämnar en serie synpunkter kring rättssäkerhetsfrågorna. De markerar att detta innebär ett avsteg från svenska processtraditioner som aktualiserar väldigt svåra intresseavvägningar och vill därför tidsbegränsa det nu aktuella lagförslaget.

I propositionen får vi bara delvis veta vilka remissinstanserna är och vilka deras argument är. Det finns dock i propositionen en del viktig argumentation från remissinstanserna kring vad som skaver i själva reformförslaget. Det handlar om både praktiska och rättsliga problem i tillämpningen. Hur ska en delgivning gå till? Hur ska sanktioner genomföras mot ett vittne som inte kommer, som vite, hämtning eller häktning? Och hur ska frågan om ed formuleras - för att inte tala om riskerna för eventuell mened och eventuella processer på grund av det?

Flera problematiserar också relationen mellan den vittnesplikt som vi egentligen har och den åtalsplikt som åklagaren har. Hur ska vi kunna göra en intresseviktning mellan vad som är rättssäkerhet för den som är misstänkt eller gärningsperson och vad som kan vara befogade skyddsanledningar för ett vittne när vi kanske är i starten av en process under förundersökningen? Man kanske inte ens vet vem som är gärningsperson. Här finns oerhörda utrymmen för gungfly och mycket svåra bedömningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Anonyma vittnen

Det kan också ifrågasättas hur man ska klara av att garantera anonymiteten. Det kan handla om processer över lång tid, och det kan handla om processföring i flera instanser efter överklaganden.

Regeringen hoppas uttryckligen på att fler ska kunna och vilja vittna på grund av anonymiteten och att det ska leda till fler fällande domar. Alla, inklusive regeringen, är samtidigt helt eniga om att uppgifter från ett anonymt vittne har ett begränsat bevisvärde. Det öppnar för att vittnets anonymitet riskerar att bidra till en friande dom.

Det finns också stor oro för att reformen drivs av orealistiska förväntningar och kan komma att rubba tilliten till och förtroendet för rättsväsendet. Vittnen kanske till och med avstår helt och hållet om de inte känner sig trygga i att kunna få anonymitet i prövningen enligt reglerna.

Sammanfattningsvis menar jag att detta handlar om signalpolitik från regeringen som i bästa fall kommer att sakna effekt men som i värsta fall får motsatt effekt. Detta, menar jag, är mycket onödigt. Jag yrkar avslag på propositionen, det vill säga bifall till reservation 1.

Sedan vill jag markera att vi behöver göra mycket mer för att kunna förebygga kriminalitet och gängkultur. Det sker bäst på helt andra områden än kriminalpolitiken, men mer måste också göras för att skydda bevispersoner. Därför jag yrkar jag även bifall till reservation 4 om att regeringen bör tillsätta en utredning om ett nytt särskilt personsäkerhetsprogram som på allvar skulle kunna bryta tystnadskulturen och skydda vittnen och brottsoffer.

Fru talman! Tack, Ludvig Ceimertz, för ditt löfte mot slutet - det uppskattar jag mycket!

Jag har inget emot att man bereder ärenden seriöst, men jag ser att den här kompletteringen hade kunnat sättas igång tidigare. Remissutfallet för den ursprungliga utredningen var ju genomgående väldigt positivt, vilket hade kunnat göra det möjligt att agera snabbare.

Nu hoppas jag att man håller takten och inte stannar vid detta och att det kommer ännu fler reformer som bidrar till att vi kan skydda kvinnor och barn och, ytterst, att vi får en politik som begränsar de kriminella gängens tillgång till och möjligheter att rekrytera unga pojkar, framför allt, som redan är fostrade in i våld som ett maktmedel. Detta är jättefarligt för vårt samhälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Jag hoppas alltså på en fortsatt snabb takt i reformarbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Fru talman! Tack för frågan, Ludvig Ceimertz! Jag hoppas att det inte ligger en politisk motvilja i botten här. Och jag hoppas att vi över hela linjen kan vara väldigt ense om hur vi hanterar frågor om mäns våld mot kvinnor och barn, med en kompetens som det fältet kräver. Jag tycker ändå att jag ser luckor och skilda synsätt när det gäller vad man uppfattar som strukturella problem i vårt samhälle och vad man ser som ett individuellt ansvar.

Problematiken med mäns våld mot kvinnor och barn har sin grund i en könsmaktsordning som vi måste bearbeta på väldigt många olika sätt. Det räcker inte med punktinsatser, utan vi måste gå fram väldigt brett - hela civilsamhället. Man är bättre rustad i dag än tidigare, men det riskerar att bli en avlövning.

Detta med skyddade boenden, till exempel, riskerar att bli katastrofalt. Det handlar om hur man bör skydda, och där borde man mycket mer ta till vara civilsamhällets och kvinnojourernas kompetens på området i stället för att satsa på privatisering av skyddade boenden.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 1. Syftet är förstås att påskynda en mycket angelägen reform av kontaktförbud.

För mig och Vänsterpartiet är det ovant att reagera mot en långsamhet från regeringens sida. Från Vänsterpartiet har vi oftast haft anledning att kritisera att man går alltför snabbt fram, på ett rättsosäkert sätt. Då handlar det om en reformiver med fokus på hårdare tag mot gäng och organiserad brottslighet, men när det handlar om reformer till skydd för kvinnor och barn som är utsatta för våld och förtryck dröjer det.

Det kan tyckas som att dessa problemområden skiljer sig åt, vilket de delvis gör, men detta är en skenbar skillnad. Båda områdena rymmer risker för ond, bråd död, och det finns dessutom samband mellan de två våldsområdena som jag snart vill återkomma till.

Det är allvar. Med återkommande säkerhet dödas tyvärr en kvinna nästan var tredje vecka, och ett barn dödas varannan månad i Sverige. Bakgrunden i de fall och uppgifter jag nämner är våld från en tidigare eller nuvarande partner i en relation.

Det är i och för sig så, som nämndes alldeles nyss, att regeringen inte har varit totalt passiv sedan utredningen om kontaktförbud presenterades i början av året. Man tillsatte en kompletterande utredning, där remisstiden gick ut i förra veckan, men också detta kunde ha gjorts med större skyndsamhet.

Jag misstänker att det är problemområdena det handlar om och att regeringen vill förhala eller inte är särskilt engagerad i dem men också att man inte så gärna vill leverera på direktiv och en utredning som den förra regeringen tillsatte. Jag hoppas dock att vi kan komma över detta och inse allvaret. Inte minst i Riksrevisionens rapport upprepas allvarlig kritik mot hur statens skydd fungerar, eller inte fungerar, för hotade personer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Besöksförbud, som kontaktförbud hette från början, var en reform från 1988 som välkomnades mycket i samband med kvinnofridsreformerna. Man hoppades mycket, och sedan har kritiken återkommit. Nya reformer har gjorts, men kritiken kvarstår.

Det handlar väldigt mycket om den basproblematik som Riksrevisionen pekar på, nämligen att det brister i kompetens. Man har inte tillräcklig kompetens om våld hos polisen och inte heller bland åklagare. Det finns inte heller tillräcklig kompetens i domstolorna, kan tilläggas. Riskbedömningar görs alldeles för sällan och ibland inte alls, och när det handlar om barn finns det inte ens en manual att följa för att göra riskbedömningarna. Det säger också något om hur dåliga prioriteringar vi gör när det gäller att skydda dem som behöver det bäst.

Det är också så att nuvarande kontaktförbud i regel inte är aktuellt förrän någon har dömts för ett brott. Det kan dock finnas gott om varningstecken som borde - och förhoppningsvis kommer att - beaktas. Till det kommer att vi har tekniskt undermåliga fotbojor till dem som förses med det, vilket innebär att de inte ger något skydd. Många remissinstanser säger att det här är ovärdigt och att det måste till en helt ny uppsättning sådana. Man reagerar inte heller tillräckligt vid överträdelser och har ibland, bland annat på grund av de dåliga fotbojorna, inte tillräckliga bevis.

Det här har Vänsterpartiet påpekat i åtskilliga motioner genom åren, och kvinnojourskvinnor kompletterar med allvarliga markeringar. De ser att kontaktförbuden beviljas för alldeles för kort tid. Sex månader är vanligt, men det går att besluta om kontaktförbud på ett år och sedan upprepa beslutet. Ibland tycker man också att det går att avstå helt och hållet ifall det inte har hänt något under den pågående kontaktförbudstiden, i stället för att tänka att det i vissa fall kanske har berott just på kontaktförbudet att inget allvarligt har hänt.

Jourerna har också gott om exempel där rättsväsendet bagatelliserar det kvinnorna berättar. Det finns exempel där man har charmats av en man och säger till kvinnan att han ju har lovat att inte kontakta henne. Det är också ett exempel på att man inte har förstått normaliseringsprocessen och inte har förstått att även mycket trevliga och charmanta personer kan utöva våld i sina nära relationer.

Jag har sedan årtionden erfarenheter av kontakter med både kvinnor och barn som har varit skrämda och rädda. Kvinnor kan ringa, skräckslagna, och säga: "Nu känner jag igen hans steg i trappan - vad ska jag göra? Kommer polisen att hinna hit?" En kvinna kan få ett meddelande från Kriminalvården om att mannen inom kort kommer att släppas ut, och hon blir då desperat: "Hur ska jag skydda mig? Hur ska vi hinna rigga det som kan behövas för att skydda mig och barnen?"

Det finns förstås skrämda barn, men det finns också barn som är mycket kompetenta - som fullt inser vad som är på väg att hända och som är strategiska i att skydda sig och sin mamma. Det finns gott om forskning där forskarna kanske är de allra första som har fått veta vad barnen har tyckt och tänkt eftersom de inte har intervjuats tidigare. Det finns avhandlingar en masse från 1997 och framåt, och det finns informationsfilmer där man även har intervjuat barn. Man har också kunnat bygga ut små filmer med teckningar från barn.

Jag vill särskilt nämna en intervju där en pojke berättar att han brukade säga att han haft en mardröm. När det var stök i familjen och han hörde att det var bråk på allvar och att mamma skrek ropade han inifrån sitt sovrum. Då kom mamma, och han sa att han haft en mardröm. På så sätt räddade han henne från våldet. Tyvärr var det inte bara en mardröm utan verklighet, men det kunde leda till uppbrott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Det är också så att det sker en undanträngning på grund av den allvarliga organiserade brottsligheten. Den upprör givetvis oss alla, men mäns våld mot kvinnor är också farligt - på flera sätt. Barn, och då särskilt pojkar, lär sig våld som maktmedel genom att fäder och män i familjen använder våld som maktmedel. Det här har man inom forskningen länge hävdat som en risk med upprepat våld, och nu finns det även forskning från Storbritannien som pekar på att en stor andel av pojkarna i kriminella gäng har levt med våld i hemmet under sin uppväxt. Våldet ger ett eko, och det ekot måste vi bromsa.

Det finns en fantastisk ansats i de förslag till reformer som nu diskuteras, och det är att man ska göra skyddsområdena för kontaktförbud så pass stora att polisen ska hinna rycka ut och gripa den som träder in i ett förbudsområde innan denne når fram till skyddspersonen. Förslaget är dessvärre omstritt, men det är en av de saker vi hoppas som mest på ska genomföras.

Detsamma gäller att låta kvinnor och barn bo kvar i det egna hemmet. Ett barns rätt till sitt hem borde väga tyngre än en våldsutövande pappas rätt. Barnen ska ha rätt att behålla kontakten med sina kamrater, sin skola och så vidare. Det skulle också stämma väl med de internationella konventioner som Sverige har förpliktat sig att följa.

Med det sagt - och jag skulle vilja säga mycket mer - kan jag konstatera att det brådskar med den här reformen. Jag hoppas att den kommer snabbt, att den blir effektiv och att den vågar utmana den hittills alltför rådande manliga normen.

Herr talman! Tack för det svaret, justitieministern! Jag är delvis nöjd, men bara delvis.

Det läcker nu ut i medierna att det finns en risk att myndigheten ska läggas ned. Jag hoppas att verksamheten fortsätter, men frågan är ju vad detta kommer att innebära. Personalen blir oroad, och de fackliga representanterna larmar om risken att tappa kompetens. Varje omorganisering riskerar ju också att få sådana konsekvenser.

Jag hoppas att man kan behålla all expertis, också den som handlar om företag och bolag som kriminella aktörer. Det är extremt viktigt.

Herr talman! Enligt uppgifter i medier finns det risk för att Ekobrottsmyndigheten läggs ned. Jag menar att denna myndighet bedriver en mycket viktig verksamhet. Under mer än 25 år har man byggt upp unik kompetens, expertis och samverkan med avgörande betydelse för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Det är en bred verksamhet. Man undersöker, dokumenterar och driver processer. Man har också en omfattande förebyggande verksamhet, bland annat med föreläsningar och utbildningar till kommuner.

Jag vill fråga justitieministern om han är beredd att garantera Ekobrottsmyndighetens fortsatta existens och verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny förverkande-lagstiftning

Fru talman! Jag kommer också att i stort yrka bifall till propositionen, men jag yrkar också bifall till reservation 2. Vänsterpartiet står självklart bakom de andra reservationer som vi har undertecknat.

Det vi står inför nu är att klubba beslut om en juridisk innovation i svensk rätt. Men vi står också inför nya utmaningar i tillämpningen. Genom att nu acceptera självständigt förverkande av egendom ska det bli möjligt att förverka den när vi tror att den härrör från brottslig verksamhet utan att vi samtidigt genomför en process om ett straffrättsligt ansvar. Förverkandet frikopplas från ett specifikt brott. Det är inte alls nödvändigt och ska inte krävas.

Ambitionen är förstås det viktiga, nämligen att slå sönder den kriminella ekonomin genom att skapa möjligheter att beröva de kriminella tillgångar som kommer från vad vi tror är brottslig verksamhet.

Jag tror alla är för att brott inte ska löna sig. Det är sunt förnuft, men det finns också en grund i forskningen - vilket inte alltid annars finns i de lagstiftningsförslag som den borgerliga regeringen lägger fram. Men det här bottnar också, som vi hörde nyss, ursprungligen i en annan regerings förslag och initiativ.

Brå markerar internationell forskning som visar att detta att angripa tillgångarna är ett viktigt och kraftfullt verktyg mot den organiserade brottsligheten. Men man lyfter också fram att vi måste vara beredda på att de kriminella snabbt anpassar sig till ändrade regler och myndighetsstrategier. Vi bör alltså förvänta oss att de kriminella aktörerna kommer att göra sitt bästa för att förhålla sig till de nya lagreglerna och i ännu större utsträckning försöka dölja sina pengar och sin egendom. Men det här är också något som vi kan beakta som en komplikation i den kriminella verksamheten i och med att vi skapar ökade utgifter för de kriminella. Enligt Brå är också detta en brottsförebyggande effekt.

Sammanfattningsvis är det här en förverkandeform som skulle utgöra ett verkningsfullt och strategiskt komplement till konventionell brottsbekämpning.

Sedan har vi rättssäkerhetsperspektiven. Vi går snabbt fram. Lagstiftningen ska träda i kraft den 8 november, trots att ett helt nytt institut inrättas och med en delvis komplex regelmassa.

Samtidigt kan vi säga äntligen. Det är 50 år sedan vi reviderade regelmassan, och det görs vissa saker som absolut kommer att förenkla tillämpningen genom att slå ihop regler och samordna dem under en hatt i brottsbalken med få specialbestämmelser i stället för en enorm flora av sådana.

Det är enkelt att starta detta. Det räcker att någon gör en anmälan, lämnar ett tips eller dylikt och att polis och åklagare tycker att det finns anledning att anta att det finns kriminalitet bakom att en person har viss egendom. Här är det naturligtvis angeläget att man inte jobbar med att försöka skanna av vissa grupper eller områden för att man tror att där finns något. Det är en av varningstexterna när det handlar om tillämpningen. Den måste vara rättvis och lika för alla. Det som man ska försöka få varningssignaler om är vad man kallar oförklarliga tillgångar som inte står i proportion till vad en person rimligen kan ha förvärvat genom legal verksamhet, förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden. Jag tror mycket på det självständiga förverkandet, men det finns också varningstecken för hur det tillämpas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny förverkande-lagstiftning

Man gör alltså vad man kan för att göra lagstiftningen enhetlig och så effektiv och ändamålsenlig som möjligt. Men det finns också varningstecken.

Det handlar till exempel om fall där flera skulle kunna vara ägare till egendomen. Hur gör man då? Man säger att man ska följa presumtionsregler för vem som ska anses vara ägare. Bland annat ska den som har lös egendom, juridiskt sett - prylar, kan man säga, det vill säga sådant som inte är fastigheter - i sin besittning vara ägare. Men där kan det uppstå komplikationer, framför allt om många bor tillsammans och det kanske är komplicerat att bestämma vem som egentligen är ägare.

Ingripandet ska alltså rikta sig mot själva egendomen eller kapitalet som man hittar, till skillnad från vad som gäller i andra situationer.

Man säger också att detta ska börja tillämpas genast när lagen träder i kraft. Och när är det? Jo, den 8 november. Då kan vi fundera på när brottet skedde. Det vet vi inte. Vi vet inte alltid när egendomen hamnade hos personen i fråga. Det kan finnas tecken på att det var alldeles nyss, men det kan också finnas andra tecken. Här har man i lagstiftningsprocessen funderat över något som egentligen är ett förbud i hela det svenska rättssystemet. Vi ska inte ha retroaktiv lagstiftning.

Nu står vi inför detta, och jag tror att det är nödvändigt att vi fullföljer denna lagstiftning. Men mot bakgrund av att det ser ut på det här sättet skulle jag önska att vi också, i enlighet med reservationen, för in en preskriptionstid, något som flera av remissinstanserna också har yttrat sig om.

En annan problematik handlar om barnen. Barnombudsmannen med flera har riktat kritik mot att barn skulle ha samma position som vuxna och hänvisar förstås till barnkonventionen och barnets bästa. Barn saknar juridiskt sett i princip självständig besittningsrätt till egendom som finns i familjens bostad. Hur ska vi då göra med beslagen? De ska inte drabba barn, och framför allt ska vi inte rikta tvångsåtgärder mot barn. Där finns lagen om unga lagöverträdare som ett visst värn. Dessutom pågår, som jag antar att många vet, en särskild utredning om hur vi ska förhålla oss till barn som inte har fyllt 15 år. Kanske kommer vi att kunna laborera även med dessa luckor.

Avslutningsvis vill jag säga att jag tror att detta kommer att bli en viktig lagstiftning, men jag skulle önska att man hade arbetat mer med rättssäkerhetsfrågorna och givetvis att vi hade tagit efter andra länder och arbetat mycket mer seriöst med den förebyggande verksamheten i hela samhället, som inkluderar oss alla. Vi ska markera mot vad som kanske är tendenser till mobbning, trakasserier och andra oegentligheter för att bromsa så tidigt som möjligt så att unga inte kommer in i kriminella karriärer.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 1, som innebär avslag på propositionen. Vi står förstås också bakom den gemensamma reservationen från oppositionspartierna.

Jag vill markera att det som vi diskuterar här i dag är väldigt allvarliga frågor. Brottsligheten i de kriminella miljöerna är inte begränsad till skjutvapenvåld och sprängningar. Den ekonomiska brottsligheten sprider sig också och uppmärksammas dessbättre alltmer. Den är ett av de allvarligaste hoten och en av drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten. Vi måste bekämpa den genom att angripa den kriminella ekonomin.

Säkerhetsläget i Sverige har allvarligt försämrats. Detta tror jag att alla är väl medvetna om. Hotbilden mot Sverige har breddats, och hotet kommer från flera olika håll. Såväl hotet från främmande makt som hotet från våldsbejakande extremism i landet har ökat.

Den SD-ledda regeringen argumenterar nu ihärdigt för att staten ska oss ge skydd mot brott. Det låter bra, men åtgärderna är enligt min och Vänsterpartiets mening så drastiska att vi också måste börja diskutera och kräva skydd mot staten.

Även om regeringens förslag handlar om grova brott som självfallet ska förebyggas och beivras bör en samlad översyn av såväl tvångsmedelslagstiftningen som tillämpningen av denna göras innan nya förslag läggs fram i riksdagen. Detta krav har vi framfört tidigare, och vi upprepar det.

Jag ser med stor oro på att regeringen driver på så att vi allt snabbare närmar oss ett övervakningssamhälle. Frågor om personlig integritet och mänskliga rättigheter får stå tillbaka gång på gång. De stegvisa förändringarna motiveras med goda syften, till exempel effektivare brottsbekämpning och ett ökat skydd för invånarna, eller medborgarna som många föredrar att kalla dem. Men helheten är illavarslande. Användningen av befintliga hemliga tvångsmedel ökar, och dessutom föreslås nya former. Konsekvenserna för både samhällsklimatet och demokratin är enligt min mening oroande.

All användning av tvångsmedel innebär en risk för intrång i enskildas personliga integritet. Detta måste vi ibland acceptera därför att syftet är starkare än så.

När det handlar om preventiva tvångsmedel tillkommer dock en särskild riskfaktor eftersom det saknas en konkret brottsmisstanke. Detta riskerar att medföra att tvångsmedlet i fler fall kommer att användas mot personer som senare visar sig inte vara delaktiga i någon som helst brottslig verksamhet. Tvångsmedelsanvändning utanför förundersökning innebär därför ökad risk för intrång i den personliga integriteten. Också detta behöver accepteras ibland, men menar vi att regeringen nu går för långt.

Det handlar om varierande intrång. Det som beskrivs i den så kallade inhämtningslagen och som innebär att man får ta in data om mobiltrafik och positioneringar kanske inte är så allvarligt ur integritetssynpunkt, men när det gäller att utöka tillämpningen av inhämtningslagen gör den höga lagstiftningstakten det svårt att bedöma behovet och nyttan av att kunna använda lagen i fler fall än i dag. Man hade kunnat göra en utvärdering av detta först.

Några remissinstanser har också synpunkter på hur överskottsinformation hanteras, vilket vi har diskuterat tidigare här i kammaren, samt på beslutsordningen. Lagrådet är en av dessa remissinstanser, och jag instämmer i stort i deras synpunkter och kritik.

Flera andra remissinstanser avstyrker också regeringens förslag om hemlig rumsavlyssning, som innebär att man installerar hemliga mikrofoner, och motsvarande hemlig dataavläsning, som också innebär ett starkare integritetsintrång.

Husrannsakan, som kanske är hemlig, och undersökning på annat ställe, till exempel förråd eller förvaring på annan plats än i ett hem, ska framöver få användas i preventivt syfte. Detta är naturligtvis väldigt ingripande.

Vi kan stanna upp lite vid rumsavlyssning, som kan påverka inte bara den person som man i första hand vill kontrollera utan också personer som har anledning att befinna sig i samma rum eller lokal. Det är förslag som riskerar att leda till att många människor som inte ens är misstänkta för något brott blir utsatta.

Tillstånd ska dessutom i vissa fall få knytas till en person. Oavsett hur och vart man förflyttar sig följer alltså avlyssningen med. Också där är det många remissinstanser som markerar att det riskerar att inbegripa personer som den utpekade personen kommer i kontakt med och som blir indragna oavsett om de har koppling till kriminalitet eller inte.

Bland annat Lagrådet markerar mot detta och säger att tredje man riskerar att angripas på ett icke acceptabelt sätt. Många remissinstanser menar att detta skapar brister när det gäller både rättssäkerhet och proportionalitet och att det är oklart om det är effektivt.

Skärpningen kritiseras av ytterligare några instanser. Jag vill nämna Civil Rights Defenders, som absolut avstyrker och varnar för det stora paradigmskifte som pågår på tvångsmedelsanvändningens område.

Institutet för mänskliga rättigheter avstyrker och anser även att den höga lagstiftningstakten på området innebär risker.

JO och JK är kritiska. JK markerar att förslag till utökning av statens maktbefogenheter i förhållande till enskilda kräver mer noggranna avvägningar.

Journalistförbundet avstyrker och menar att stora demokratiska värden står på spel.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden menar att regeringens strävan att med skyndsamhet utreda och agera för de brottsbekämpande myndigheternas nya verktyg innebär en uppenbar risk att behov av utvärdering och analyser eftersätts och får stå tillbaka. Som har sagts tidigare markerar man också mot att tiden för att svara på remisser är märkbart kortare än vad som är normalt, vilket ger ett bristfälligt utredningsunderlag.

Tidningsutgivarna avstyrker och menar att lagstiftningstakten och de här åtgärderna innebär att vi måste varna för att det inte alltid är så att ändamålet helgar medlen.

Vänsterpartiet kommer givetvis fortsatt att argumentera ännu hårdare för satsningar på förebyggande verksamheter.

Med detta önskar jag samtliga som ser och hör en trevlig sommar då detta är vår avslutande debatt.

Fru talman! Jag är som en gäst här i dag på socialutskottets område. Men från mitt tidigare yrkesliv har jag lång erfarenhet av de frågor som ni arbetar med.

Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 7 om försörjningsstöd och övriga stödinsatser. Jag gör det som ett led i det förebyggande arbete som är så grundläggande i allt socialt arbete. Som vänsterpartister vill vi att man går in mycket starkare och återkommer med förslag på hur vi kan göra konkreta förebyggande insatser mot överskuldsättning, som är ett stort problem för väldigt många människor i dag och som ökar den sociala utsattheten.

Det här är också ett fält där man blir provocerad av att se regeringen och myndighetspersoner unna sig lönehöjningar som är väldigt stora liksom en ökning av möjligheterna till rut- och rotavdrag, något som över huvud taget inte kan vara aktuellt för de grupper som skulle behöva medel allra mest.

Jag vill därefter fokusera på en fråga som flera har berört från talarstolen här i dag, och det är barns och kvinnors situation när man har blivit utsatt för våld. Jag går nu lite utanför motionerna men ändå med fokus på vad som är oerhört viktigt att satsa på i det sociala arbetet. Jag gör det som feminist och som barnrättsaktivist, och jag kan inte avstå från att belysa det stora sociala ansvar som har lagts på socialtjänsten för den kvinna som också är mamma och som lämnar en våldsam relation - eller rättare sagt en våldsam man och pappa.

När kvinnan lämnar den våldsamme mannen har hon hittills, fram till den 1 april, kunnat ta med sig barn till det skyddade boendet. Nu krävs ett beslut av socialtjänsten om placering av barnet för att detta ska vara möjligt. Detta sker "för barnets bästa" - så kallar man det.

Många jourkvinnor och vi i Vänsterpartiet påpekade inför reformen att det fanns en risk att detta skulle kunna leda till att den pappa som varit våldsam mot mamman ändå skulle uppfattas som bra nog för att barnet skulle få bo hos honom. Han skulle till och med kunna få vårdnaden.

Nu ser vi detta ske. Det orsakar svarta rubriker i medierna, och jag och mina partikamrater får desperata mejl som ifrågasätter hur detta vara möjligt.

Bästa riksdagsledamöter! Vi måste ändra på detta! Vi måste kräva en våldskompetens, vilket vi har gjort i årtionden, för att förebygga att våld sker. Vi måste framför allt också hjälpa de barn som finns i våldets närhet. Om vi gör det åstadkommer vi också ett oerhört viktigt brottsförebyggande arbete på sikt, för de barn, särskilt pojkar, som tvingas se pappa slå lär sig också våldet som ett maktmedel. De är överrepresenterade bland dem som begår våldsbrott, inklusive i gängkriminaliteten.

Vi måste sätta stopp för detta och verkligen göra allvar av mantrat "barnets bästa".

Fru talman! För mig och Vänsterpartiet är det självklart att det brottsförebyggande arbetet behöver stärkas för att vi ska kunna komma till rätta med kriminalitet och otrygghet i samhället. Jag är därför i princip positiv till att regeringen nu har presenterat en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet. Men jag kan ändå konstatera att min och regeringens syn skiljer sig åt på flera avgörande sätt.

Strategin bygger på Tidöavtalet och visar återigen Sverigedemokraternas stora inflytande på regeringen. Strategin innebär förvisso ett visst komplement till de senaste årens ensidiga prioritering av repressiva åtgärder med straffskärpningar och ökat användande av hemliga tvångsmedel. Det är enligt forskningen inte det som verkligen biter på kriminaliteten.

Det måste givetvis finnas straff. Ska vi följa forskningen är möjligheterna till rehabilitering och återanpassning av dem som har blivit fängslade oerhört viktigt. Men det är ännu viktigare att vi verkligen satsar på den förebyggande verksamheten i bred bemärkelse.

Regeringen arbetar utifrån tre strategier när den lägger upp sitt mönster för hur detta skulle kunna ske. Jag kan tycka att det ligger poänger i att se det så brett strukturellt till att börja med och att sedan mer fokusera på själva problemområdet.

För att verkligen minska brottsligheten och den grova kriminaliteten behöver vi stärka den gemensamma politiska viljan att minska klassklyftorna. De har ökat dramatiskt under senare år. Det visar sig också forskningsmässigt att man i mer jämlika samhällen har färre brott.

Det handlar också om att klyftorna har ökat under senare år under den nuvarande regimen. Det blir glapp. Ökade klyftor ökar risker för att vi ska skapa tillfällen för brott. Det är inte automatiska samband. Det är nog ingen som påstår att enbart för att du är underprivilegierad så begår du brott. Men riskerna ökar.

Det är här vi behöver begränsa riskerna och förhindra rekrytering av barn och unga till kriminalitet och ytterst till gängkriminaliteten. Det brottsförebyggande arbetet måste börja med en väl utbyggd välfärd för alla, inte minst i politiskt eftersatta områden.

Här gäller det verkligen att man kombinerar ambitionerna som också regeringen tycks ha med tillräckliga resurser i stället för att göra återkommande besparingar på offentlig sektor. Skolan, inklusive förskolan, och fritidsaktiviteter behöver förstärkas, och det med kraft.

Ungdomar måste få möjligheter att utveckla kompetenser, utöva sportaktiviteter, göra kulturella saker och så vidare. Här behövs det ett brett samarbete med civilsamhället och väldigt gärna näringslivet. Det börjar kliva fram och säga: Vi kan erbjuda insatser. Vi kan hjälpa till under sommarloven. Vi kan erbjuda sommarjobb. Det har bland annat skett från Nordea som bank att man vill agera så. Fler borde följa sådana exempel.

Jag har flaggat för att jag inte är helt nöjd med vad regeringen presenterar. Jag är till dels oroad över att vissa av åtgärderna inte innebär lösningar utan kanske till och med riskerar att öka otrygghet och segregation och att begränsa tilliten.

Man lyfter fram vissa positiva saker. Det vill jag först och främst markera. Det handlar om kunskap och att man bygger på forskning. Men gör det då på riktigt.

Man markerar samhällsplaneringen, något som är oerhört viktigt. Vi kan göra som vissa kommuner och hela tiden tänka integration. Man bygger inte enbart hyresrätter eller villor i ett område, utan man ser till att det finns hyresrätter, bostadsrätter, radhus och villor. Då skapar vi möjligheter till en automatisk integration. Det blir en positiv mix.

Regeringen lyfter också fritiden, skola och öppen förskola på ett bra sätt. Men sedan kommer det frågor som man kan fundera över om det måste vara så. I skolan markerar man disciplinära åtgärder. Då kommer det repressiva tillbaka. Arbetslinjen markeras av en misstro mot en inställning som jag inte känner igen bland någon av de invandrare jag känner. Det är många som tvärtom uttrycker en oerhörd glädje över att kunna få en praktikplats eller förstås ännu hellre en anställning. Jag hör i den här gruppen någonting som jag mycket sällan hör en svensk säga: Tänk att jag får börja betala skatt! Man vill bidra.

När det gäller andra aspekter diskuteras i det här betänkandet hembesök. Är det på den besöktes villkor, eller handlar det här om ökad kontroll? Jag misstänker att inslaget av kontroll delvis kommer att upplevas som hotande.

Man pratar om familjecentraler - ja, väldigt gärna! Där handlar det om att man måste locka människor att komma och om att skapa tillit. Många som arbetar med brottsförebyggande arbete, eller socialt arbete över huvud taget, markerar ju att det här inte går att skapa snabbt. Vi måste kontinuerligt finnas nära de här personerna och miljöerna och visa medmänsklighet och skapa tillit.

Föräldraansvar - ja, om det går. Men om det brister måste vi också skapa stöd och inte göra som regeringen nu föreslår, med risk för indragna bidrag och andra repressiva åtgärder.

Jag saknar kanske också en del om avhopparverksamhet som skulle ha kunnat vidareutvecklas i det här. Vänsterpartiet har flera gånger efterlyst nationella program där vi kunde samordna detta och gå in på olika stadier.

Någonting som jag också tycker är märkligt, som varken finns i regeringens texter eller ens med ett ord har nämnts i debatten så här långt, är att den manliga dominansen bland dem som begår brott är så oerhörd. Här finns en risk för att vi låter hyllningar av den aggressiva maskuliniteten få fäste och bli normerande för många unga. Det krävs verkligen att vi fokuserar på detta och inte skapar nya maskulinitets- och machonormer.

Här har inte minst skola och förskola en oerhört stor betydelse men även familjen är viktig. De barn och pojkar som ser pappa använda våld mot mamma lär sig våld som ett maktmedel. Vi fokuserar på kriminaliteten, och vi måste också hantera kriminalitet när det pågår i familjerna. Om vi kan göra det kan vi också bidra till att våld inte längre föder nytt våld. Våldet får inte eka vidare. Vi måste bromsa det, och vi måste se flera aspekter som orsakar våld och kriminalitet i olika omfattning.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att Vänsterpartiet yrkar bifall till propositionen om att ansluta oss till Europeiska åklagarmyndigheten, Eppo.

Det finns flera anledningar till att vi vill göra det. Det handlar inte minst om att bekämpa den korruption som tyvärr pågår och som angriper de medel som vi med gemensamma skatteintäkter från medlemsländerna har levererat till EU-projektet.

Eppo är, som anfördes alldeles nyss, relativt nytt - myndigheten startade verksamheten så sent som i juni 2021. Vi inser också att risken för korruption med och förluster av EU-medel kan minska för samtliga medlemsstater, och ju fler vi är som ansluter oss, desto effektivare skulle systemet kunna vara. Andra länder har gjort undantag. Ni kunde nyss höra att det är få som numera inte ansluter till Eppo.

Själva konceptet för Eppo är att det finns en central nivå i Luxemburg, som består av ett antal europeiska åklagare. Varje medlemsstat i Eppo ska skicka åklagare till Luxemburg, till kärnan. Det ska Sverige också göra i och med beslutet. Allt tyder ju på att det blir ett bifall till förslaget. Dessutom ska det finnas europeiska delegerade åklagare placerade i Sverige, precis som i de andra medlemsstaterna.

De brott som kan ligga inom Eppos behörighet är större bedrägerier, penningtvätt, korruption och mutbrott. Vissa gränsöverskridande skattebrott avseende mervärdesskatt omfattas också av behörigheten för Eppo.

Anledningen till att vi ville utveckla ett särskilt yttrande i ärendet är att det finns både för- och nackdelar med beslutet. Vi menar att fördelarna överväger, men det finns också markeringar som gör det lite problematiskt. När Sverige går med i Eppo innebär det en maktöverföring till EU från Sverige. Det handlar om den typ av brott där Eppo får ensambehörighet att hantera dem. Vi från Vänsterpartiets sida - och jag har även sett det i argumentationen från andra partier - vill markera att det är viktigt att kretsen inte vidgas utan att Sverige håller fast vid kärnan i Eppos uppdrag.

Det som är lite problematiskt, oroande, är att när Sverige går med i Eppo tappar vi en del av det som vi tar för givet av svensk kontroll över åklagarväsendet. Den tillsyn som vi i vanliga fall ser från Riksdagens ombudsmän, alltså JO, överåklagare, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden med mera kommer inte att omfatta Eppos verksamhet och deras åklagare. Där får vi lita till de kontrollinstanser som Europeiska datatillsynsmannen tillhandahåller.

Detta kommer att leda till en del lagstiftningsmässiga och principiella svårigheter inom systemet eftersom Eppoåklagarna som är verksamma här i Sverige kommer att lyda under reglerna från Eppo, vilket innebär tystnadsplikt. Vi kan inte heller göra någon tillsyn i Eppos byggnader eller lokaler. De får inte genomsökas, och man får inte beslagta eller konfiskera något. Det blir en bubbla som det svenska kontrollsystemet inte kommer åt. Därför behövs regler för att undanta de svenska åklagarna vid Eppo från den nationella tillsyn som vi är vanliga fall har i Sverige.

En annan principiell fråga som ofta kommer upp i samband med att Sverige går in i ett internationellt samarbete är att vissa regler som vi tar för givna ska fungera här inte blir tillämpliga. Till exempel de svenska bestämmelserna om handlingsoffentlighet, sekretess och meddelarfrihet kommer inte att gälla för handlingar och uppgifter inom Eppo, även om det är sådant som förvaras i Sverige.

Offentlighetsprincipen är grundläggande för oss men inte inom EU och dess institutioner, och denna fråga gäller inte bara för Eppo utan även mer generellt. Där vill vi agera för ett mer transparent EU, och jag hoppas att vi kan göra det tillsammans och på sikt.

Det finns en annan aspekt som jag också vill markera och som jag hoppas att många är medvetna om. Den är lite svårare att hantera. Enskilda kan komma sämre ut i det här systemet än om rättsordningen hade hanterats traditionellt svenskt och enbart i det svenska systemet. Det innebär till exempel att skadeståndslagen inte tillämpas gentemot Eppo om myndigheten eller anställda skulle vålla skada för någon. Ersättningsansvaret för svenska staten enligt lagen om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder gäller inte heller när Eppoåklagaren har fattat beslut om anhållande, reseförbud eller anmälningsskyldighet, som också kan komma i fråga.

Dessa noteringar om försämringar för enskilda gör att det finns risk för tillämpningssvårigheter. Det är frågor som vi också får återkomma till och försöka hantera och lösa på ett bra sätt efter hand som de visar sig, även om de har flaggats för redan i lagstiftningsprojektet.

Precis som jag sa inledningsvis, trots de anmärkningar som vi tycker är viktiga att offentliggöra, vill vi inte yrka avslag, utan i stället yrkar vi bifall till propositionen om att ansluta Sverige till Eppo.

Fru talman! Martin Melin och jag har olika uppfattningar om hur stort förtroende vi ska ha för myndigheter, inklusive polisen. Jag har stort förtroende generellt för att vi har ett bra offentligt system i Sverige, men jag har också under min livstid kunnat ta del av oerhörda misstag som har begåtts i de här sektorerna.

Därför måste vi se till att det som fungerar väl ska få fortsätta att göra det. Vi ska inte utsätta systemen för onödiga påfrestningar. Jag menar därför att vi i det här fallet ska vara vaksamma och att vi ska kunna tänka oss kontroll. Funkar det är det ju heller ingen fara att ha kontrollstationer; vi skulle bara bli säkrare.

Därför tycker jag att det är en väldigt märklig argumentation att vi så att säga ska ha blind tillit i vissa sammanhang medan vi i andra sammanhang ska ha kontroll. Jag tycker att det ska gälla generellt, särskilt när det, som vi nu har diskuterat, handlar om att till exempel anhöriga som inte har gjort sig skyldiga till några brott kan komma att dras in i det här systemet. Om man däremot hittar information om kumpaner till den lagförda personen öppnar sig ju systemet, och då skulle kontrollen också säga att det här är okej. Men andra gånger kanske det inte är det.

Fru talman! Jag har studsat några gånger under anförandena från den andra politiska sidan, i förhållande till den sida som jag representerar i oppositionen. Men nu tycker jag att jag fick konkret anledning att begära replik.

Det är flera missförstånd och vantolkningar, tycker jag, av vad vi från Vänsterpartiet har framfört. Vi står bakom huvudförslaget i propositionen och tycker att det är väldigt viktigt att man kan lagföra ordentligt, att man kan hitta dem som har rymt och så vidare.

Men när det gäller till exempel överskottsinformationen menar vi att man har gått för långt när det i vissa fall får ske användning av all form av information utan kontroll, och där gör man skillnad beroende på hur materialet har hämtats in. När det är hemlig dataanvändning krävs det viss kontroll av domstol, åklagare och så vidare, men annars är det fritt. Vi delar också Lagrådets stora bekymmer, för det finns ingen tidsgräns här. Hur länge ska man lagra sådan information? Där tror jag att vi skulle kunna vara ense om att det skulle behövas ytterligare åtgärder ur rättssäkerhetssynpunkt för att detta ska fungera väl. Det är därför vi vill sätta ned klackarna på den punkten.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 1 från Vänsterpartiet, men jag ställer mig samtidigt bakom båda våra reservationer.

Det är ett stort steg man tar med den här reformen. Det är något som är nytt i svensk rätt. Och det är delvis väldigt viktigt och delvis starkt problematiskt.

Jag menar att varje samhälle, inklusive det svenska givetvis, måste ha möjligheter att använda tvångsmedel för att kunna utreda och inte minst beivra brott. Men sådana tvångsmedel innebär definitionsmässigt en inskränkning av fri- och rättigheter som är grundläggande för demokratin. Därför måste lagstiftningen och de medel som lagstiftningen tillhandahåller omgärdas av strikta restriktioner.

Där innehåller det här förslaget en fortsättning på vissa principer som redan är markerade när det handlar om hemliga tvångsmedel. Utgångspunkterna är olika grundpelare. Det ska hänga ihop vad gäller ändamål och behov och vara proportionerligt i relation till det ingrepp man gör. Det måste alltså finnas ett påtagligt behov av att göra detta, och mindre ingripande åtgärder är inte tillräckliga. Proportionaliteten får inte rubba detta.

Generellt gäller det här något som är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Tillstånd för flertalet av de hemliga tvångsmedlen och prövningen av principerna måste ske i domstol efter ansökan av åklagare, och det måste finnas ett offentligt ombud som medverkar i tillståndsprövningen så att det finns en kontroll och möjlighet för ombudet att begära överprövning av besluten.

En viktig princip är också att den som blir träffad av hemliga tvångsmedel i efterhand ska få information om detta och en underrättelse om åtgärden. Det ska dock ske i efterhand; annars blir det inte effektivt.

Jag menar att det förslag vi har framför oss nu är rimligt i stora delar. Det är viktigt att kunna hitta en eftersökt person som gömmer sig för att undvika utredning, lagföring eller verkställighet av ett straff, i synnerhet om det handlar om en eftersökt person som har begått allvarliga brott, vilket det i princip alltid är om det handlar om fysiskt eller sexuellt våld. I den delen ställer jag mig därför helt bakom regeringens förslag.

Samtidigt innebär regeringens förslag att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning ska kunna riktas inte bara mot eftersökta personer utan också mot personer som det finns anledning att anta att den eftersökte har kontakt med eller kommer att kontakta.

I den delen instämmer jag med bland andra Advokatsamfundet, som framför att detta inte borde tillåtas eftersom dessa personer inte på något sätt är misstänkta för eller dömda för brott. Att det föreslås att det ska finnas en synnerlig anledning för åtgärden rubbar inte den inställningen.

En annan invändning är att regeringens förslag innebär att åklagare utan begränsningar ska få besluta om att uppgifter som har kommit fram vid användning av övervakning av elektronisk kommunikation enligt den nya lagen skulle få användas för annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Det är vad som allmänt kallas för överskottsinformation. Uppgifter från hemlig dataavläsning ska dock bara få användas för att inleda förundersökning eller förhindra brott och i övrigt endast efter särskilt tillstånd.

Här finns två principer, en som gör att man fritt ska få använda överskottsmaterial och en för en annan del av materialet, om det handlar om hemlig dataavläsning. Detta är tveksamt, framför allt i den del som handlar om att man ska få använda överskottsinformation utan begränsningar och utan någon kontroll utöver att det är åklagaren som beslutar.

Det blir allvarligt också utifrån en kommentar som Lagrådet har framfört. De menar att det behöver uppmärksammas extra att de uppgifter som samlas in kan komma att lagras under lång tid, med inte obetydliga möjligheter att använda dem för andra ändamål än de ursprungligen inhämtades för, och att hemliga tvångsmedel då även kan användas mot personer som inte är och inte heller har varit misstänkta för brott.

Mot denna bakgrund vill jag markera betydelsen av att vi avslår regeringens proposition i de delar som handlar om hemliga tvångsmedel mot andra personer än dem som var avsedda i första hand och likaså att åklagare inte ska få hantera överskottsinformation som har erhållits vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för andra ändamål än dem som har legat till grund för det ursprungliga beslutet. Detta är två viktiga undantag.

Jag vill också markera när det gäller möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot utlänningar som missköter sin anmälningsskyldighet. Där vill Vänsterpartiet inte acceptera regeringens bedömning och förslag. Vi anser att det är att gå för långt att utöka användningen av hemliga tvångsmedel för att lokalisera en person som omfattas av anmälningsskyldighet. Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition också i den del som handlar om kontroll av utländska medborgare som misskött sin anmälningsplikt.

Herr talman! Jag tackar för svaret, som framfördes med engagemang. Det gläder mig.

När vi nu står inför ett val till Europaparlamentet är det extremt viktigt att vi markerar både det brottsförebyggande arbetet och det repressiva arbetet. Vi ska få båda att fungera på ett så effektivt sätt som det bara är möjligt.

Där tycker jag att det brister i den nuvarande regeringens arbete. Man har ett för ensidigt fokus. Jag ser fram emot att se andra tecken.

Jag är mycket väl medveten om att både socialtjänsten och skolan, från förskola och uppåt, har många spännande verksamheter på gång som är tänkta att kunna kupera den oroande utvecklingen med nyrekrytering. Det räcker ju inte att vi sätter vissa bakom lås och bom om det kommer många fler som blir aktiva på den kriminella arenan och som ödelägger fler liv, både för dem som är aktiva och för dem som då löper risk att bli utsatta för ytterligare våld.

Herr talman! Jag tackar för svaret, som dock gör mig lite förbryllad. Jag kan förstå att man vill skapa samarbete. Vi är ense om att det behövs över nationsgränser och nu kanske framför allt med länder utanför EU som inte kommer att ingå i detta som vi hoppas bygga upp.

Frågan är dock om man då kommer att bestraffa en hel befolkning som kanske är i behov av stöd och hjälp för en demokratisk utveckling eller med att bekämpa fattigdom. I så fall sätter man repressiv press på den nationen, genom att de inte får något bistånd alls. I stället skulle man kunna försöka hitta andra vägar för samverkan. Man skulle kanske kunna både stödja delar av befolkningen och få till stånd överenskommelser, till exempel om att utlämna en kriminell person.

Herr talman! Mikael Damsgaard och jag är uppenbarligen ense om ganska mycket. Jag uppskattade särskilt att du nämnde förebyggande verksamhet. Vi är ju inte alltid ense om hur omfattande den ska vara, och ledamoten får gärna utveckla det något mer.

Det som däremot oroade mig i anförandet var att också biståndet nämndes. Där undrar jag: Handlar det om att stödja ingripandeverksamheter, eller handlar det om att använda biståndet mer repressivt, alltså att man inte får bistånd om man inte uppfyller vissa "svenska" villkor?

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av vad som nyss anfördes av Petter Löberg. Jag delar som vänsterpartist också utskottets uppfattning att den organiserade brottsligheten i dag är ett av de allvarligaste säkerhetshot som våra samhällen i EU står inför. Därför finns behov av kraftfulla och effektiva åtgärder. De är nödvändiga för att möta problemet.

Det handlar inte bara om vad vi upplever inom nationen, utan den här brottsligheten har blivit alltmer gränsöverskridande. Samverkan måste absolut ske. Jag är därför i huvudsak positiv till kommissionens meddelande och utskottets utlåtande om det. Behovet är inte minst starkt när det handlar om brottsförebyggande åtgärder. Vänsterpartiet stöder alltså i princip utskottets utlåtande.

Jag har dock funnit anledning att lämna en reservation som handlar om motiven, där det finns en passage som Vänsterpartiet inte uppskattar. Kommissionen har en lite oroväckande formulering under åtgärd fyra om hur man ska gå till väga med de rättsliga frågorna. Man argumenterar för att man ska åtala nätverk. Det är något som är främmande i svensk rättspolitik. Vi brukar åtala individer. Sedan kan jag vara fullt enig om att vi behöver fokusera på att vi ska kunna knäcka strukturerna och gripa så många enskilda att vi bryter ned de nätverk och grupperingar som finns på det här området. Men vi har med reservationen velat markera att det är viktigt att säkerställa att kommissionen i det fortsatta genomförandet av färdplanen inte går vidare med konkreta lagförslag som innebär att medlemsstater ska åtala hela kriminella nätverk. I stället ska vi fortsätta att angripa enskilda personer och därigenom förhoppningsvis kunna knäcka gängen.

Något som också framgår av det här många sidor långa och intressanta utlåtandet är att narkotika är en av de allvarligaste komponenterna i gängens uppbyggnad. Man bedömer att hela en femtedel av den globala brottsligheten över huvud taget handlar om narkotika. Det finns givetvis anledning för oss att sätta in allt vi kan för att begränsa detta.

Man pratar bland annat om harmonisering av rättsliga definitioner och om att vi ska kunna förstå varandra bättre över gränserna och därigenom kunna ingripa på ett kraftfullare sätt. Man markerar också, vilket jag tycker är extremt viktigt, satsningarna på brottsförebyggande åtgärder som en väsentlig del i den långsiktiga bekämpningen. Man vill gå fram brett och engagera inte bara nationella instanser utan också lokala myndigheter och civilsamhället, någonting som är extremt viktigt för att vi ska kunna hindra nyrekryteringarna.

Man framhåller också behovet av evidensbaserade strategier och av att bedriva ett arbete som bygger på forskning, vilket vi har varit rädda för att på allvar göra i Sverige. Även behov av informationsdelning markeras. Man värnar alldeles särskilt barnen. Vi måste kunna skydda barn och unga från att engageras in i kriminella aktiviteter. Man hoppas kunna samla exempel på vad som brukar kallas best practice, alltså goda exempel att kunna följa som har varit verkningsfulla på någon ort eller i något land och som vi kanske kan fortsätta gemensamt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT EU:s färdplan för att bekämpa narkotika-handel och organi-serad brottslighet

Med detta vill jag markera att det är angeläget att vi samarbetar på EU-nivå för att knäcka den här kriminaliteten. Det är ett mervärde med arbetet i EU och någonting som vi inte klarar ensamma på nationell nivå.

Det har också nämnts att man nu hoppas på en europeisk hamnallians. Det vill jag också lyfta som någonting viktigt. Jag tror att många av oss har lagt märke till de enorma beslag som nu sker i svenska hamnar utifrån att man blivit effektivare nere på kontinenten med att skanna containrar och upptäcka vad som finns i dem. Naturligtvis har de kriminella då hittat en ny strategi och vänt sig mot Sverige, där vi förhoppningsvis också kommer att kunna skanna containrar och i samarbete med tull och polis fortsätta arbetet för att knäcka detta.

Samarbete behövs dessutom inte bara inom EU. Kanske är det dock enbart genom EU som vi med gemensam kraft kan få till stånd samarbete också med andra nationer och jurisdiktioner utanför EU:s gränser.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation.