Gudrun Nordborg

Fru talman! För mig och Vänsterpartiet är det självklart att det brottsförebyggande arbetet behöver stärkas för att vi ska kunna komma till rätta med kriminalitet och otrygghet i samhället. Jag är därför i princip positiv till att regeringen nu har presenterat en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet. Men jag kan ändå konstatera att min och regeringens syn skiljer sig åt på flera avgörande sätt.

Strategin bygger på Tidöavtalet och visar återigen Sverigedemokraternas stora inflytande på regeringen. Strategin innebär förvisso ett visst komplement till de senaste årens ensidiga prioritering av repressiva åtgärder med straffskärpningar och ökat användande av hemliga tvångsmedel. Det är enligt forskningen inte det som verkligen biter på kriminaliteten.

Det måste givetvis finnas straff. Ska vi följa forskningen är möjligheterna till rehabilitering och återanpassning av dem som har blivit fängslade oerhört viktigt. Men det är ännu viktigare att vi verkligen satsar på den förebyggande verksamheten i bred bemärkelse.

Regeringen arbetar utifrån tre strategier när den lägger upp sitt mönster för hur detta skulle kunna ske. Jag kan tycka att det ligger poänger i att se det så brett strukturellt till att börja med och att sedan mer fokusera på själva problemområdet.

För att verkligen minska brottsligheten och den grova kriminaliteten behöver vi stärka den gemensamma politiska viljan att minska klassklyftorna. De har ökat dramatiskt under senare år. Det visar sig också forskningsmässigt att man i mer jämlika samhällen har färre brott.

Det handlar också om att klyftorna har ökat under senare år under den nuvarande regimen. Det blir glapp. Ökade klyftor ökar risker för att vi ska skapa tillfällen för brott. Det är inte automatiska samband. Det är nog ingen som påstår att enbart för att du är underprivilegierad så begår du brott. Men riskerna ökar.

Det är här vi behöver begränsa riskerna och förhindra rekrytering av barn och unga till kriminalitet och ytterst till gängkriminaliteten. Det brottsförebyggande arbetet måste börja med en väl utbyggd välfärd för alla, inte minst i politiskt eftersatta områden.

Här gäller det verkligen att man kombinerar ambitionerna som också regeringen tycks ha med tillräckliga resurser i stället för att göra återkommande besparingar på offentlig sektor. Skolan, inklusive förskolan, och fritidsaktiviteter behöver förstärkas, och det med kraft.

Ungdomar måste få möjligheter att utveckla kompetenser, utöva sportaktiviteter, göra kulturella saker och så vidare. Här behövs det ett brett samarbete med civilsamhället och väldigt gärna näringslivet. Det börjar kliva fram och säga: Vi kan erbjuda insatser. Vi kan hjälpa till under sommarloven. Vi kan erbjuda sommarjobb. Det har bland annat skett från Nordea som bank att man vill agera så. Fler borde följa sådana exempel.

Jag har flaggat för att jag inte är helt nöjd med vad regeringen presenterar. Jag är till dels oroad över att vissa av åtgärderna inte innebär lösningar utan kanske till och med riskerar att öka otrygghet och segregation och att begränsa tilliten.

Man lyfter fram vissa positiva saker. Det vill jag först och främst markera. Det handlar om kunskap och att man bygger på forskning. Men gör det då på riktigt.

Man markerar samhällsplaneringen, något som är oerhört viktigt. Vi kan göra som vissa kommuner och hela tiden tänka integration. Man bygger inte enbart hyresrätter eller villor i ett område, utan man ser till att det finns hyresrätter, bostadsrätter, radhus och villor. Då skapar vi möjligheter till en automatisk integration. Det blir en positiv mix.

Regeringen lyfter också fritiden, skola och öppen förskola på ett bra sätt. Men sedan kommer det frågor som man kan fundera över om det måste vara så. I skolan markerar man disciplinära åtgärder. Då kommer det repressiva tillbaka. Arbetslinjen markeras av en misstro mot en inställning som jag inte känner igen bland någon av de invandrare jag känner. Det är många som tvärtom uttrycker en oerhörd glädje över att kunna få en praktikplats eller förstås ännu hellre en anställning. Jag hör i den här gruppen någonting som jag mycket sällan hör en svensk säga: Tänk att jag får börja betala skatt! Man vill bidra.

När det gäller andra aspekter diskuteras i det här betänkandet hembesök. Är det på den besöktes villkor, eller handlar det här om ökad kontroll? Jag misstänker att inslaget av kontroll delvis kommer att upplevas som hotande.

Man pratar om familjecentraler - ja, väldigt gärna! Där handlar det om att man måste locka människor att komma och om att skapa tillit. Många som arbetar med brottsförebyggande arbete, eller socialt arbete över huvud taget, markerar ju att det här inte går att skapa snabbt. Vi måste kontinuerligt finnas nära de här personerna och miljöerna och visa medmänsklighet och skapa tillit.

Föräldraansvar - ja, om det går. Men om det brister måste vi också skapa stöd och inte göra som regeringen nu föreslår, med risk för indragna bidrag och andra repressiva åtgärder.

Jag saknar kanske också en del om avhopparverksamhet som skulle ha kunnat vidareutvecklas i det här. Vänsterpartiet har flera gånger efterlyst nationella program där vi kunde samordna detta och gå in på olika stadier.

Någonting som jag också tycker är märkligt, som varken finns i regeringens texter eller ens med ett ord har nämnts i debatten så här långt, är att den manliga dominansen bland dem som begår brott är så oerhörd. Här finns en risk för att vi låter hyllningar av den aggressiva maskuliniteten få fäste och bli normerande för många unga. Det krävs verkligen att vi fokuserar på detta och inte skapar nya maskulinitets- och machonormer.

Här har inte minst skola och förskola en oerhört stor betydelse men även familjen är viktig. De barn och pojkar som ser pappa använda våld mot mamma lär sig våld som ett maktmedel. Vi fokuserar på kriminaliteten, och vi måste också hantera kriminalitet när det pågår i familjerna. Om vi kan göra det kan vi också bidra till att våld inte längre föder nytt våld. Våldet får inte eka vidare. Vi måste bromsa det, och vi måste se flera aspekter som orsakar våld och kriminalitet i olika omfattning.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att Vänsterpartiet yrkar bifall till propositionen om att ansluta oss till Europeiska åklagarmyndigheten, Eppo.

Det finns flera anledningar till att vi vill göra det. Det handlar inte minst om att bekämpa den korruption som tyvärr pågår och som angriper de medel som vi med gemensamma skatteintäkter från medlemsländerna har levererat till EU-projektet.

Eppo är, som anfördes alldeles nyss, relativt nytt - myndigheten startade verksamheten så sent som i juni 2021. Vi inser också att risken för korruption med och förluster av EU-medel kan minska för samtliga medlemsstater, och ju fler vi är som ansluter oss, desto effektivare skulle systemet kunna vara. Andra länder har gjort undantag. Ni kunde nyss höra att det är få som numera inte ansluter till Eppo.

Själva konceptet för Eppo är att det finns en central nivå i Luxemburg, som består av ett antal europeiska åklagare. Varje medlemsstat i Eppo ska skicka åklagare till Luxemburg, till kärnan. Det ska Sverige också göra i och med beslutet. Allt tyder ju på att det blir ett bifall till förslaget. Dessutom ska det finnas europeiska delegerade åklagare placerade i Sverige, precis som i de andra medlemsstaterna.

De brott som kan ligga inom Eppos behörighet är större bedrägerier, penningtvätt, korruption och mutbrott. Vissa gränsöverskridande skattebrott avseende mervärdesskatt omfattas också av behörigheten för Eppo.

Anledningen till att vi ville utveckla ett särskilt yttrande i ärendet är att det finns både för- och nackdelar med beslutet. Vi menar att fördelarna överväger, men det finns också markeringar som gör det lite problematiskt. När Sverige går med i Eppo innebär det en maktöverföring till EU från Sverige. Det handlar om den typ av brott där Eppo får ensambehörighet att hantera dem. Vi från Vänsterpartiets sida - och jag har även sett det i argumentationen från andra partier - vill markera att det är viktigt att kretsen inte vidgas utan att Sverige håller fast vid kärnan i Eppos uppdrag.

Det som är lite problematiskt, oroande, är att när Sverige går med i Eppo tappar vi en del av det som vi tar för givet av svensk kontroll över åklagarväsendet. Den tillsyn som vi i vanliga fall ser från Riksdagens ombudsmän, alltså JO, överåklagare, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden med mera kommer inte att omfatta Eppos verksamhet och deras åklagare. Där får vi lita till de kontrollinstanser som Europeiska datatillsynsmannen tillhandahåller.

Detta kommer att leda till en del lagstiftningsmässiga och principiella svårigheter inom systemet eftersom Eppoåklagarna som är verksamma här i Sverige kommer att lyda under reglerna från Eppo, vilket innebär tystnadsplikt. Vi kan inte heller göra någon tillsyn i Eppos byggnader eller lokaler. De får inte genomsökas, och man får inte beslagta eller konfiskera något. Det blir en bubbla som det svenska kontrollsystemet inte kommer åt. Därför behövs regler för att undanta de svenska åklagarna vid Eppo från den nationella tillsyn som vi är vanliga fall har i Sverige.

En annan principiell fråga som ofta kommer upp i samband med att Sverige går in i ett internationellt samarbete är att vissa regler som vi tar för givna ska fungera här inte blir tillämpliga. Till exempel de svenska bestämmelserna om handlingsoffentlighet, sekretess och meddelarfrihet kommer inte att gälla för handlingar och uppgifter inom Eppo, även om det är sådant som förvaras i Sverige.

Offentlighetsprincipen är grundläggande för oss men inte inom EU och dess institutioner, och denna fråga gäller inte bara för Eppo utan även mer generellt. Där vill vi agera för ett mer transparent EU, och jag hoppas att vi kan göra det tillsammans och på sikt.

Det finns en annan aspekt som jag också vill markera och som jag hoppas att många är medvetna om. Den är lite svårare att hantera. Enskilda kan komma sämre ut i det här systemet än om rättsordningen hade hanterats traditionellt svenskt och enbart i det svenska systemet. Det innebär till exempel att skadeståndslagen inte tillämpas gentemot Eppo om myndigheten eller anställda skulle vålla skada för någon. Ersättningsansvaret för svenska staten enligt lagen om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder gäller inte heller när Eppoåklagaren har fattat beslut om anhållande, reseförbud eller anmälningsskyldighet, som också kan komma i fråga.

Dessa noteringar om försämringar för enskilda gör att det finns risk för tillämpningssvårigheter. Det är frågor som vi också får återkomma till och försöka hantera och lösa på ett bra sätt efter hand som de visar sig, även om de har flaggats för redan i lagstiftningsprojektet.

Precis som jag sa inledningsvis, trots de anmärkningar som vi tycker är viktiga att offentliggöra, vill vi inte yrka avslag, utan i stället yrkar vi bifall till propositionen om att ansluta Sverige till Eppo.

Fru talman! Martin Melin och jag har olika uppfattningar om hur stort förtroende vi ska ha för myndigheter, inklusive polisen. Jag har stort förtroende generellt för att vi har ett bra offentligt system i Sverige, men jag har också under min livstid kunnat ta del av oerhörda misstag som har begåtts i de här sektorerna.

Därför måste vi se till att det som fungerar väl ska få fortsätta att göra det. Vi ska inte utsätta systemen för onödiga påfrestningar. Jag menar därför att vi i det här fallet ska vara vaksamma och att vi ska kunna tänka oss kontroll. Funkar det är det ju heller ingen fara att ha kontrollstationer; vi skulle bara bli säkrare.

Därför tycker jag att det är en väldigt märklig argumentation att vi så att säga ska ha blind tillit i vissa sammanhang medan vi i andra sammanhang ska ha kontroll. Jag tycker att det ska gälla generellt, särskilt när det, som vi nu har diskuterat, handlar om att till exempel anhöriga som inte har gjort sig skyldiga till några brott kan komma att dras in i det här systemet. Om man däremot hittar information om kumpaner till den lagförda personen öppnar sig ju systemet, och då skulle kontrollen också säga att det här är okej. Men andra gånger kanske det inte är det.

Fru talman! Jag har studsat några gånger under anförandena från den andra politiska sidan, i förhållande till den sida som jag representerar i oppositionen. Men nu tycker jag att jag fick konkret anledning att begära replik.

Det är flera missförstånd och vantolkningar, tycker jag, av vad vi från Vänsterpartiet har framfört. Vi står bakom huvudförslaget i propositionen och tycker att det är väldigt viktigt att man kan lagföra ordentligt, att man kan hitta dem som har rymt och så vidare.

Men när det gäller till exempel överskottsinformationen menar vi att man har gått för långt när det i vissa fall får ske användning av all form av information utan kontroll, och där gör man skillnad beroende på hur materialet har hämtats in. När det är hemlig dataanvändning krävs det viss kontroll av domstol, åklagare och så vidare, men annars är det fritt. Vi delar också Lagrådets stora bekymmer, för det finns ingen tidsgräns här. Hur länge ska man lagra sådan information? Där tror jag att vi skulle kunna vara ense om att det skulle behövas ytterligare åtgärder ur rättssäkerhetssynpunkt för att detta ska fungera väl. Det är därför vi vill sätta ned klackarna på den punkten.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 1 från Vänsterpartiet, men jag ställer mig samtidigt bakom båda våra reservationer.

Det är ett stort steg man tar med den här reformen. Det är något som är nytt i svensk rätt. Och det är delvis väldigt viktigt och delvis starkt problematiskt.

Jag menar att varje samhälle, inklusive det svenska givetvis, måste ha möjligheter att använda tvångsmedel för att kunna utreda och inte minst beivra brott. Men sådana tvångsmedel innebär definitionsmässigt en inskränkning av fri- och rättigheter som är grundläggande för demokratin. Därför måste lagstiftningen och de medel som lagstiftningen tillhandahåller omgärdas av strikta restriktioner.

Där innehåller det här förslaget en fortsättning på vissa principer som redan är markerade när det handlar om hemliga tvångsmedel. Utgångspunkterna är olika grundpelare. Det ska hänga ihop vad gäller ändamål och behov och vara proportionerligt i relation till det ingrepp man gör. Det måste alltså finnas ett påtagligt behov av att göra detta, och mindre ingripande åtgärder är inte tillräckliga. Proportionaliteten får inte rubba detta.

Generellt gäller det här något som är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Tillstånd för flertalet av de hemliga tvångsmedlen och prövningen av principerna måste ske i domstol efter ansökan av åklagare, och det måste finnas ett offentligt ombud som medverkar i tillståndsprövningen så att det finns en kontroll och möjlighet för ombudet att begära överprövning av besluten.

En viktig princip är också att den som blir träffad av hemliga tvångsmedel i efterhand ska få information om detta och en underrättelse om åtgärden. Det ska dock ske i efterhand; annars blir det inte effektivt.

Jag menar att det förslag vi har framför oss nu är rimligt i stora delar. Det är viktigt att kunna hitta en eftersökt person som gömmer sig för att undvika utredning, lagföring eller verkställighet av ett straff, i synnerhet om det handlar om en eftersökt person som har begått allvarliga brott, vilket det i princip alltid är om det handlar om fysiskt eller sexuellt våld. I den delen ställer jag mig därför helt bakom regeringens förslag.

Samtidigt innebär regeringens förslag att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning ska kunna riktas inte bara mot eftersökta personer utan också mot personer som det finns anledning att anta att den eftersökte har kontakt med eller kommer att kontakta.

I den delen instämmer jag med bland andra Advokatsamfundet, som framför att detta inte borde tillåtas eftersom dessa personer inte på något sätt är misstänkta för eller dömda för brott. Att det föreslås att det ska finnas en synnerlig anledning för åtgärden rubbar inte den inställningen.

En annan invändning är att regeringens förslag innebär att åklagare utan begränsningar ska få besluta om att uppgifter som har kommit fram vid användning av övervakning av elektronisk kommunikation enligt den nya lagen skulle få användas för annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Det är vad som allmänt kallas för överskottsinformation. Uppgifter från hemlig dataavläsning ska dock bara få användas för att inleda förundersökning eller förhindra brott och i övrigt endast efter särskilt tillstånd.

Här finns två principer, en som gör att man fritt ska få använda överskottsmaterial och en för en annan del av materialet, om det handlar om hemlig dataavläsning. Detta är tveksamt, framför allt i den del som handlar om att man ska få använda överskottsinformation utan begränsningar och utan någon kontroll utöver att det är åklagaren som beslutar.

Det blir allvarligt också utifrån en kommentar som Lagrådet har framfört. De menar att det behöver uppmärksammas extra att de uppgifter som samlas in kan komma att lagras under lång tid, med inte obetydliga möjligheter att använda dem för andra ändamål än de ursprungligen inhämtades för, och att hemliga tvångsmedel då även kan användas mot personer som inte är och inte heller har varit misstänkta för brott.

Mot denna bakgrund vill jag markera betydelsen av att vi avslår regeringens proposition i de delar som handlar om hemliga tvångsmedel mot andra personer än dem som var avsedda i första hand och likaså att åklagare inte ska få hantera överskottsinformation som har erhållits vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för andra ändamål än dem som har legat till grund för det ursprungliga beslutet. Detta är två viktiga undantag.

Jag vill också markera när det gäller möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot utlänningar som missköter sin anmälningsskyldighet. Där vill Vänsterpartiet inte acceptera regeringens bedömning och förslag. Vi anser att det är att gå för långt att utöka användningen av hemliga tvångsmedel för att lokalisera en person som omfattas av anmälningsskyldighet. Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition också i den del som handlar om kontroll av utländska medborgare som misskött sin anmälningsplikt.

Herr talman! Jag tackar för svaret, som framfördes med engagemang. Det gläder mig.

När vi nu står inför ett val till Europaparlamentet är det extremt viktigt att vi markerar både det brottsförebyggande arbetet och det repressiva arbetet. Vi ska få båda att fungera på ett så effektivt sätt som det bara är möjligt.

Där tycker jag att det brister i den nuvarande regeringens arbete. Man har ett för ensidigt fokus. Jag ser fram emot att se andra tecken.

Jag är mycket väl medveten om att både socialtjänsten och skolan, från förskola och uppåt, har många spännande verksamheter på gång som är tänkta att kunna kupera den oroande utvecklingen med nyrekrytering. Det räcker ju inte att vi sätter vissa bakom lås och bom om det kommer många fler som blir aktiva på den kriminella arenan och som ödelägger fler liv, både för dem som är aktiva och för dem som då löper risk att bli utsatta för ytterligare våld.

Herr talman! Jag tackar för svaret, som dock gör mig lite förbryllad. Jag kan förstå att man vill skapa samarbete. Vi är ense om att det behövs över nationsgränser och nu kanske framför allt med länder utanför EU som inte kommer att ingå i detta som vi hoppas bygga upp.

Frågan är dock om man då kommer att bestraffa en hel befolkning som kanske är i behov av stöd och hjälp för en demokratisk utveckling eller med att bekämpa fattigdom. I så fall sätter man repressiv press på den nationen, genom att de inte får något bistånd alls. I stället skulle man kunna försöka hitta andra vägar för samverkan. Man skulle kanske kunna både stödja delar av befolkningen och få till stånd överenskommelser, till exempel om att utlämna en kriminell person.

Herr talman! Mikael Damsgaard och jag är uppenbarligen ense om ganska mycket. Jag uppskattade särskilt att du nämnde förebyggande verksamhet. Vi är ju inte alltid ense om hur omfattande den ska vara, och ledamoten får gärna utveckla det något mer.

Det som däremot oroade mig i anförandet var att också biståndet nämndes. Där undrar jag: Handlar det om att stödja ingripandeverksamheter, eller handlar det om att använda biståndet mer repressivt, alltså att man inte får bistånd om man inte uppfyller vissa "svenska" villkor?

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av vad som nyss anfördes av Petter Löberg. Jag delar som vänsterpartist också utskottets uppfattning att den organiserade brottsligheten i dag är ett av de allvarligaste säkerhetshot som våra samhällen i EU står inför. Därför finns behov av kraftfulla och effektiva åtgärder. De är nödvändiga för att möta problemet.

Det handlar inte bara om vad vi upplever inom nationen, utan den här brottsligheten har blivit alltmer gränsöverskridande. Samverkan måste absolut ske. Jag är därför i huvudsak positiv till kommissionens meddelande och utskottets utlåtande om det. Behovet är inte minst starkt när det handlar om brottsförebyggande åtgärder. Vänsterpartiet stöder alltså i princip utskottets utlåtande.

Jag har dock funnit anledning att lämna en reservation som handlar om motiven, där det finns en passage som Vänsterpartiet inte uppskattar. Kommissionen har en lite oroväckande formulering under åtgärd fyra om hur man ska gå till väga med de rättsliga frågorna. Man argumenterar för att man ska åtala nätverk. Det är något som är främmande i svensk rättspolitik. Vi brukar åtala individer. Sedan kan jag vara fullt enig om att vi behöver fokusera på att vi ska kunna knäcka strukturerna och gripa så många enskilda att vi bryter ned de nätverk och grupperingar som finns på det här området. Men vi har med reservationen velat markera att det är viktigt att säkerställa att kommissionen i det fortsatta genomförandet av färdplanen inte går vidare med konkreta lagförslag som innebär att medlemsstater ska åtala hela kriminella nätverk. I stället ska vi fortsätta att angripa enskilda personer och därigenom förhoppningsvis kunna knäcka gängen.

Något som också framgår av det här många sidor långa och intressanta utlåtandet är att narkotika är en av de allvarligaste komponenterna i gängens uppbyggnad. Man bedömer att hela en femtedel av den globala brottsligheten över huvud taget handlar om narkotika. Det finns givetvis anledning för oss att sätta in allt vi kan för att begränsa detta.

Man pratar bland annat om harmonisering av rättsliga definitioner och om att vi ska kunna förstå varandra bättre över gränserna och därigenom kunna ingripa på ett kraftfullare sätt. Man markerar också, vilket jag tycker är extremt viktigt, satsningarna på brottsförebyggande åtgärder som en väsentlig del i den långsiktiga bekämpningen. Man vill gå fram brett och engagera inte bara nationella instanser utan också lokala myndigheter och civilsamhället, någonting som är extremt viktigt för att vi ska kunna hindra nyrekryteringarna.

Man framhåller också behovet av evidensbaserade strategier och av att bedriva ett arbete som bygger på forskning, vilket vi har varit rädda för att på allvar göra i Sverige. Även behov av informationsdelning markeras. Man värnar alldeles särskilt barnen. Vi måste kunna skydda barn och unga från att engageras in i kriminella aktiviteter. Man hoppas kunna samla exempel på vad som brukar kallas best practice, alltså goda exempel att kunna följa som har varit verkningsfulla på någon ort eller i något land och som vi kanske kan fortsätta gemensamt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT EU:s färdplan för att bekämpa narkotika-handel och organi-serad brottslighet

Med detta vill jag markera att det är angeläget att vi samarbetar på EU-nivå för att knäcka den här kriminaliteten. Det är ett mervärde med arbetet i EU och någonting som vi inte klarar ensamma på nationell nivå.

Det har också nämnts att man nu hoppas på en europeisk hamnallians. Det vill jag också lyfta som någonting viktigt. Jag tror att många av oss har lagt märke till de enorma beslag som nu sker i svenska hamnar utifrån att man blivit effektivare nere på kontinenten med att skanna containrar och upptäcka vad som finns i dem. Naturligtvis har de kriminella då hittat en ny strategi och vänt sig mot Sverige, där vi förhoppningsvis också kommer att kunna skanna containrar och i samarbete med tull och polis fortsätta arbetet för att knäcka detta.

Samarbete behövs dessutom inte bara inom EU. Kanske är det dock enbart genom EU som vi med gemensam kraft kan få till stånd samarbete också med andra nationer och jurisdiktioner utanför EU:s gränser.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation.

Fru talman! Jag markerar med att vi anser, som även andra starka remissinstanser markerar, att de två förslagen ska hanteras tillsammans. Det skulle innebära att vi ska överväga behovet av sekretesskydd för polisers namn. Det ingick inte i uppdraget för SOU:n, men det ingår i den här utredningen. Men det skulle bli en annan bredd och mer seriöst om vi hanterar de två utredningarna tillsammans.

Jag vet att regeringen lanserar det ena repressiva förslaget efter det andra, och jag är inte alls säker på att detta alla gånger är rätt väg att hantera den pågående grova kriminella brottsligheten, med gäng och andra organisationer som utgör allvarliga hot.

Jag tror att vi behöver strängare straff i vissa avseenden, men jag är inte säker på att de repressiva åtgärderna fungerar. Risken är att de blir kontraproduktiva, att de skapar ett förakt och en misstro mot samhället i stället för att visa på att vi ska hjälpas åt över olika gränser. Det är inte bara polis och repression som ska stå i frontlinjen, utan hela samhället ska agera starkt tillsammans mot kriminaliteten, från det lilla till de större sakerna. Vi kan se sambanden mellan mycket av det våld som pågår i samhället. Av den anledningen nämnde jag diskriminering, som utgör allvarliga kränkningar, och jag nämnde psykiskt våld, som utgör oerhörda kränkningar både i det privata och för de yrkesgrupper som vi diskuterar nu - inklusive poliser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt skydd för vissa polisanställda

Fru talman! Tack för frågorna, Louise Meijer! När det gäller det första du tog upp, alltså hur en sådan regeringskonstellation skulle kunna fungera, tror jag att de partier du nämner skulle kunna göra en större satsning på det som verkligen skulle göra skillnad, nämligen det förebyggande arbetet. Det arbetet är eftersatt i dag. Från regeringspartiernas sida satsar man inga extra resurser alls på välfärden i stort och framför allt inte på skolan, vilket hade varit extremt viktigt för att motverka den nyrekrytering som vi måste hantera med stort allvar.

Svaret på frågan om vi kan avvakta är: ja, kanske en kort tid. Jag menar inte att man ska avvakta länge, men remissbehandlingen av den större SOU:n är snart genomförd. Därefter skulle Regeringskansliet kunna arbeta så att vi har ett lagförslag kanske redan i början av hösten.

Jag håller med om att vi behöver se över skyddet för offentliganställda. Polisernas insatser i de här ytterst farliga situationerna är absolut väldigt hedervärda, men det finns även andra yrkesgrupper som tar likartade risker. De finns inom socialtjänsten, hos kronofogden - ja, vi kan räkna upp många. Poliserna ska dock absolut ha ett ökat skydd, och det kommer de troligen att få på tisdag. Sedan får vi vänta i fem år på en utvärdering innan vi kan se om det här har fungerat eller om det finns aspekter som inte har beaktats i den begränsade departementspromemorian men som har hanterats på ett annat sätt i SOU:n.

Fru talman! Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 1.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt skydd för vissa polisanställda

Regeringens förslag innebär att anställda vid Polismyndigheten som arbetar mot den organiserade brottsligheten i vissa fall ska kunna använda en annan uppgift än namn i beslut och andra handlingar som dokumenterar en åtgärd som de varit involverade i. Regeringen föreslår också att uppgifter som kan bidra till att identiteten röjs för den anställde ska sekretessbeläggas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 30 april, alltså nästa tisdag. De lagändringar som avser möjligheten att använda en annan uppgift än namn ska gälla under en tidsperiod om fem år.

Jag delar i och för sig regeringens bedömning att våld, hot och trakasserier mot offentliganställda riskerar att innebära allvarliga konsekvenser för den som blir utsatt och dessutom är ett allvarligt angrepp på vårt demokratiska system. Därför anser också jag att skyddet för offentliganställda, däribland poliserna som har den kanske mest utsatta positionen, bör övervägas. Jag vill också markera att det är självklart att de som blir utsatta för detta reagerar som brottsoffer i allmänhet. Man tar psykisk skada. Man tar särskilt skada om det är upprepade angrepp mot personen, om det så är hot, fysiskt våld eller trakasserier.

Varför yrkar då Vänsterpartiet ändå avslag på föreliggande förslag? Offentlighetsprincipen får inte avvecklas hur enkelt som helst. Som någon har sagt här i talarstolen är förslaget en främmande fågel i den svenska juridiska kontexten och i våra tankar om rättssystemet. Vi måste kunna upprätthålla rättssäkerhet, insyn och möjlighet till ansvarsutkrävande också för att skydda den som kanske felaktigt i sin offentliga funktion blir anklagad för vissa saker. Det är särskilt viktigt, eftersom den offentliga maktutövningen samtidigt ofta innebär kraftigt ingripande åtgärder för enskilda.

Jag har också fastnat för vad Lagrådet har skrivit i sitt yttrande, och de avstyrker förslaget. De menar att detta genomförs i en ordning som är felaktig. De förordar att förslaget ska samverka med SOU 2024:1, som kom i början av året och som handlar om hur ytterligare grupper, inklusive polisen, kan skyddas och hur man kan minska exponeringen. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling. Den är inte avslutad men avslutas i juni, alltså inom ganska kort tid. Därför delar jag Lagrådets uppfattning att det vore rimligt att behandla förslagen i samma lagstiftningsärende.

Jag vill också relatera till att till och med regeringen tvekar lite grann om att införa den här lagstiftningen. De menar att det finns skäl för att införa den permanent men att det också finns starka skäl för att göra den tillfällig. Därför menar man att avvikelsen från traditionen i den svenska rättsordningen motiverar att för rättssäkerhetens skull bestämma att prova detta under en period om fem år. Det är inte någon kort tid, men man menar att genom att göra detta skulle vi få underlag för en utvärdering. Man flaggar alltså för att det inte är säkert att detta kommer att fungera väl.

Då kan man återigen kugga i vad flera remissinstanser har framhållit. Domstolsverket anser att man inte tillräckligt har belyst vilka konsekvenser förslaget kan få. Det är inte analyserat. Justitiekanslern avstyrker förslaget kraftfullt och vill också att detta ska sambehandlas med SOU 2024:1. Det som de också har fångat upp - jag har läst på om det - är att den utredningen faktiskt föreslår att man inte i första hand ska gå på detta med namnfrågan. Utredningen lämnar dock ändå ett sådant förslag eftersom man är tvingad till det av direktivet till utredningen.

Här har vi också ett system som är lite anmärkningsvärt, nämligen att regeringen genom direktiv nästan beställer vilken produkt som ska tas fram. Den här utredningen markerade dock att detta inte är det bästa alternativet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt skydd för vissa polisanställda

Förslaget är enligt JK för långtgående för att vi ska kunna hantera det på ett rättssäkert sätt. JO instämmer i stort med Justitiekanslern. Svea hovrätt menar att den utsatthet som poliser möter inte framför allt uppstår när de sätter en namnteckning på ett beslut utan att den uppstår i det konkreta mötet med enskilda, ute i den patrullerande verksamheten. Frågan är därför om man riktar in sig rätt i hanteringen av skydd för poliser.

Advokatsamfundet, som vi brukar luta oss mot, avstyrker inte men markerar att sekretessen kommer att brytas om polisen blir kallad till domstol för att vittna. Det är inte heller bara Advokatsamfundet som markerar det här, och det är också en viktig aspekt: Vi kan inte skydda hela vägen.

Stockholms universitet avstår från att yttra sig utan att motivera varför. Umeå universitet menar att det vore fel att svara på remissen nu och vill avvakta den större utredningen, det vill säga SOU:n. Uppsala universitet avstyrker. Flera andra remissorgan gör det också.

Jag hör till dem som tycker att det här blir ad hoc. Vi har en process som snart skulle komma igång och ta ett större, samlat grepp kring olika offentliganställdas säkerhet och möjlighet till sekretesskydd och som skulle kunna bli lagstiftning snart. Men i stället hastar man fram någonting här.

Jag vill också säga att regeringen har en väldigt annorlunda syn på vad som är brådskande och inte - vi väntar fortfarande på exempelvis kompletterande lagstiftning gällande diskriminering. Vi väntar även sedan länge på lagstiftning gällande psykiskt våld, vilket egentligen också ingår i det vi har pratat om och pratar om här i dag.

Jag yrkar därför avslag på propositionen och väntar på en helhetsbild som ger oss en mer seriös möjlighet att ta ställning.

Herr ålderspresident! Jag börjar med att som vänsterpartist och feminist yrka bifall till reservation 4.

Psykiskt våld och kontrollerande beteende ska kriminaliseras. Som talare här redan markerat lämnades sommaren 2022 ett förslag, en omfattande och gedigen departementspromemoria, in till departementet om straffansvar för psykiskt våld. Remissbehandlingen avslutades den 15 november 2022, alltså för ungefär ett och ett halvt år sedan.

Varför dröjer propositionen? Jag delar de synpunkter som framförts här tidigare i debatten - att det handlar om ett ointresse för frågor som främst berör kvinnor och barn. De har kommit allvarligt i skymundan för gängkriminaliteten, som om vi inte skulle se sambanden mellan de brotten. Jag ska återkomma till det.

Jag menar att det är grymt att reformer som skulle betyda mycket för att ge kvinnor och barn starkare skydd och möjlighet till upprättelse inte prioriteras av nuvarande regim. Man pratar om brottsoffer men glömmer kvinnor och barn.

Det handlar också om en viktig reform som skulle skapa ökad förståelse för vad våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor och barn verkligen betyder och vilka effekter det får.

Det är fortfarande så i Sverige att nästan varannan kvinna har upplevt detta våld någon gång. Många gör det upprepat och kontinuerligt i sin vardag.

Det är också så att vart tionde barn har upplevt våld i sitt hem. Vart tjugonde barn gör det ofta.

Här måste vi sätta in ytterligare krafter och öka förståelsen för utsattheten. Det handlar om mänskliga rättigheter men också om en mycket lång historia av motstånd.

Jag vill börja med att peka på något som jag tycker är en viktig byggkloss.

I Sverige pratar vi ofta om respekt för mänskliga rättigheter och särskilt om att andra länder ska visa detta. Men vad visar vi?

Istanbulkonventionen - den konvention som antogs av Europarådet redan 2011 och trädde i kraft 2014, alltså för tio år sedan - visar på en definition som ska gälla i de länder som har ratificerat konventionen, vilket Sverige har gjort. Man pratar om mäns våld mot kvinnor och barn, och man pratar framför allt om könsrelaterat våld.

Vad menar man då med det? Jo, det är fysiskt våld och sexuellt våld. Där tror jag att alla är överens om att vi i vart fall har lagstiftning - även om den inte följs. Men man markerar också psykiskt och ekonomiskt våld, alltså båda de sakerna. Där saknar vi lagstiftning i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Straffrättsliga frågor

Det är intressant att Istanbulkonventionen inkluderar ekonomiskt våld i begreppet psykiskt våld. De är alltså kopplade på dubbla sätt.

Det är också så att konventionen kräver av medlemsstaterna att de ska lagstifta. Det är något som Sverige åtagit sig i och med att man ratificerat konventionen. Det är alltså hög tid att vi kommer till skott.

Att ekonomiskt våld inkluderas i detta är väldigt viktigt, för vi ser framför allt kvinnor som efter en relation upptäcker att de fortfarande dras med skulder som mannen orsakat eller som har blivit drabbade under relationen av att de inte kunnat arbeta eller att de förlorat ekonomiskt i uppgörelser som mannen har tvingat på dem.

Det är väldigt vanligt att denna typ av våld förekommer parallellt med fysiskt och sexuellt våld. Den är en dimension av det psykiska våldet. Där har vi redan fått kritik från Grevio, kontrollorganet för Istanbulkonventionen.

Det är värt att nämna att FN:s särskilda rapportör om mäns våld mot kvinnor har kritiserat Sverige sedan länge. Det började redan 2007. Man markerar att vi delvis har en bra lagstiftning men att det är för få fällande domar och att tillämpningen av lagstiftningen måste förbättras. Jag vill också markera att barnkonventionen väldigt tydligt inkluderar psykiskt våld. Vi har antagit den som svensk lag, men inte heller den följer vi upp med kriminalisering.

Vad menar vi med våld? Redan av det jag har sagt nu kan ni förstå att det finns många variationer av våld. Hur vi har uppfattat våldet har varierat kraftigt över tid. Jag ska ta bara några historiska exempel.

Det var en oerhörd diskussion i de tidigare två kamrarna inför att brottsbalken skulle träda i kraft 1965, eftersom det fanns ett förslag om att våldtäkt i äktenskapet skulle kriminaliseras. Det höll på att tippa hela den stora straffrättsreformen.

År 1979 fick vi ett förbud mot barnaga som fick världen att häpna. Där följer nu många efter.

Misshandel i hemmet kom inte under allmänt åtal förrän 1982. Det var en av kvinnojourrörelsens första framgångar i lagstiftningen. Nu skulle våld i hemmet uppfattas som lika allvarligt som våld på offentlig plats, där det ofta var man mot man, medan det i hemmet var män mot kvinnor.

År 1999 trädde fridskränkningsbrotten i kraft. För första gången insåg vi att det är allvarligare att bli utsatt för våld och övergrepp i hemmet än på offentliga platser - där kanske det är engångsföreteelser, medan det sker upprepat i hemmet.

Detta var ett enormt paradigmskifte. Betänkandet som det byggde på kom redan 1995. Där ville man framför allt komma åt situationer av det som man, inte obefogat, kallade psykisk terror. Gemensamt för det man ville bestraffa var förfaranden som var ägnade att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla. Det var ett juridiskt uttryck för det som handlade om psykisk påverkan. Man menade att det psykiska våldet borde få stränga och långvariga påföljder, och det ingick i den paragraf som man föreslog. Precis som i den situation vi har nu blev det en enorm debatt. Hur skulle man tolka detta? Särskilt de mansdominerade remissorganen var oerhört kritiska till detta, så det kom inte med i reformförslaget.

Det psykiska våldet måste uppmärksammas ytterligare, och vi måste gå tillbaka till grundtankarna om kvinnofridsbrottet. I den aktuella utredningen markerar man ytterligare att det är ett kontinuum - det är nyansskillnader snarare än artskillnader mellan de olika typerna av våld. Det finns psykiskt våld, som ofta kommer först. Det finns fysiskt våld och sexuellt våld, och nu pratar vi också om former av digitalt våld, som man menar bör inkluderas i det psykiska våldet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Straffrättsliga frågor

Det handlar om vad de här gärningarna gör med offret. Om vi ska ha ett sant brottsofferperspektiv måste vi fylla ut vår strafflagstiftning och se till att alla olika sorters handlingar av våld som innebär otillbörlig kontroll och psykisk misshandel av ett offer inkluderas i lagstiftningen. Det handlar om makt och kontroll.

Det handlar också om att vi ska undvika att fler barn blir vittne till eller offer för kriminalitet och övergrepp i hemmet som leder till att de i sin tur använder våld och begår övergrepp i sina liv. Vi måste bromsa så tidigt vi kan. Detta är ett viktigt exempel.

Jag yrkar på bifall till reservation 4.

Herr talman! Jag börjar med att markera att Vänsterpartiet självklart står bakom samtliga sina reservationer i det här ärendet om kriminalvården. Jag yrkar dock bifall enbart till reservation 15, som handlar om en bred översyn av Kriminalvårdens organisation och verksamhet.

Kriminalvården är i kris. Det är uppenbart för väldigt många. Men det är en av flera allvarliga kriser i vårt samhälle, och de hänger ihop. Vi har en kris i välfärden, där hälso- och sjukvården och kommunerna är underfinansierade, vilket skapar ett svek mot dem i vårt land som har störst behov av insatser, stöd och en kontinuerlig verksamhet.

Jag vill också påstå att vi har en kris i politiken, med löftesbrott, fiffel och vänskapskorruption också bland ledande politiker. Är det någon som tror att de här sakerna inte hör ihop - att de inte skapar misstro och växande klassklyftor som blir grogrund för en allt grövre kriminalitet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor

Vi har kris i kriminalvården. Straffskärpningar och nya kriminaliseringar har bidragit till det. Många tror att det här är lösningen på hur vi ska förebygga kriminalitet. Men den viktiga förebyggande verksamheten sker inte inom kriminalvården utan i samhället i övrigt. Viktiga saker kan dock också göras inom kriminalvården.

Något som är ett faktum nu är väldigt skarpa överbeläggningar som skapar en serie av ytterligare problem. Dubbelbeläggningarna planerar man fortsatt för, också i nybyggnationer. Stress, hot och våld drabbar både de intagna och personalen.

Allt fler av de anställda tar konsekvenserna av detta och slutar, medan antalet intagna ökar kraftigt. Det blir en obalans på många sätt. Andelen kriminalvårdare som lämnar sitt arbete har ökat till 20 procent, enligt Kriminalvårdens årsredovisning. Det är var femte anställd. Det dagliga uppdraget att agera får alltså försämrade förutsättningar. Det räcker då inte att kunna nyrekrytera, men även det är svårt. Flera av de nyanställda slutar också efter kort tid då de inte ser något stöd för hur de ska driva verksamheten och utöva sin profession på ett rimligt sätt. Obalansen gör att andelen erfarna medarbetare som kan vara en styrka och ryggrad i verksamheten minskar.

För personalen är det dessutom så att klientnära ensamarbete är vanligt. Alla förstår att det därmed finns risker för ökning av hot och våld och att det kan få allvarliga konsekvenser. Många pekar på att vi väntar på en katastrof. Det är också så att utmaningarna i arbetet ökar när intagna på grund av platsbristen placeras i lägre säkerhetsklass än vad som normalt skulle ha varit fallet.

Detta var något om de anställdas situation och utmaningar.

För de intagna finns naturligtvis också en stor risk för ökning av konflikter och våld. Verksamheten haltar. Åtminstone vi vänsterpartister tänker oss att kriminalvården ska ha fokus på vård och rehabilitering och öka styrkorna, så att man inte återgår till ett liv i kriminalitet efter frigivningen. Men hur är det med verksamheterna? Jo, utbildning på anstalterna omfattar bara cirka 10 procent av tiden för de intagna.

På ett expertmöte i Trygghetsberedningen, som nämnts, framkom från Arbetsförmedlingen att kriminalvården enbart har 650 platser för enklare yrkesutbildningar som kräver fysisk närvaro - man kanske utbildar sig inom trä, till kock eller liknande. Här har man försökt prioritera yrken som efterfrågas i samhället och skulle kunna vara en brygga ut. Men det är så komplicerade system att man inte ens lyckas fylla dessa platser. Folk flyttar och så vidare. Även platsbristen är en orsak. Det är inte alltid man ens har lokaler för vare sig utbildningar eller mer behandlingsinriktade verksamheter.

Det är också så att den sociala utsattheten och bristen på kontakter med anhöriga slår tillbaka på de intagna. Besöksrummen byggs om till bostadsrum, och besöken blir färre.

De fackliga pekar dessutom på att det råder en obalans - man satsar på tjänster på huvudkontoret i stället för på anstalterna. Det är för mycket administration, och man jobbar mot en tystnadskultur.

Det finns dock förslag som syftar till att utveckla kriminalvården på ett rimligt sätt även under de nuvarande utmaningarna. Vänsterpartiet pekar på att man kan öka möjligheten till villkorlig frigivning samtidigt som man skärper kontrollen och stödåtgärderna för dem som kanske får lämna fängelset något i förtid, under förutsättning att man kan ordna det på ett rimligt och tryggt sätt, så att en fotboja kan upplevas som säker nog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor

Man skulle också kunna ersätta fängelsestraff vid kortare strafftider. Då pratar vi inte om de gängkriminella utan om dem som har en kort fängelsedom, kanske på sex månader eller mindre. De skulle kunna avtjäna straffet med fotboja ute i samhället om de i övrigt har rimliga förhållanden och återfallsrisken inte är så stor.

Vi i Vänsterpartiet har besökt verksamheter som kallas halvvägshus. Där kan man under en villkorlig frigivning få vistas under trygga förhållanden. De drivs ofta av ideella organisationer. Man har bostad, och det är ordnat så att man har någon form av sysselsättning. Man får lämna halvvägshuset och sedan komma tillbaka under trygga förhållanden, och man har fortsatt möjligheter till insatser i viktig samverkan med flera av samhällets organisationer.

Jag vill avsluta med att markera att jag är djupt orolig för vad som sker inom kriminalvården. I dag handlar det framför allt om förvaring, inte om vård och behandling. De viktigaste förebyggande insatserna sker absolut inom de övriga samhällssektorerna. Vi måste satsa på en bred och trygg välfärd för alla.

Herr talman! Vi diskuterar ett utskottsbetänkande om våld och offer. Först skulle jag vilja kommentera gängkriminaliteten. Där hävdade Jomshof att det gick så där för den förra regeringen. Jag tycker att det begreppet går att använda nu också. Vi har inte kunnat kupera våldet och begränsa det. Jag tror att det hänger ihop med att man inte gör rätt insatser.

Gängkriminaliteten är naturligtvis en oerhört allvarlig form av våld, men vi har också många andra former. Jag vill tacka tidigare kvinnor i talarstolen för att de har lyft frågor om mäns våld mot kvinnor och barn. Det vill jag också göra. Jag gör det genom att lyfta och yrka bifall till reservation nummer 3, som handlar om förundersökningar och polis och åklagares arbete när man väl har fått kännedom om mäns brott mot kvinnor och barn.

Sedan tycker jag att det är av intresse att se vad vi menar med våld. Vi har fysiskt våld. Jag tror att alla inser att det är våld; en del tycker att det stannar där. Sexuellt våld är ännu allvarligare. Det är för många kvinnor en form av inbrott i kroppen. Man kan prata om ekonomiskt våld och kanske till och med, som man gör i betänkandet, inkludera bedrägerier mot äldre personer. Vi har digitalt våld, som kan vara väldigt psykiskt påfrestande. Vi har det som vi uppfattar som hot och psykiskt våld eller psykisk misshandel. Det finns mycket som kan inkluderas i detta.

De värsta spåren bär offren inombords. Det handlar om att jag har blivit kränkt som person och i min personlighet. Jag har kanske också grova spår av angrepp på min kropp eftersom det även har varit fysiska övergrepp.

Det pågår mycket arbete inom våra myndigheter för att försöka hantera detta. Polisen försöker gång på gång få till stånd en tidig bevissäkring, rekrytera fler medarbetare och så vidare. Men som redan har framkommit här i talarstolen ser vi ändå med jämna och ojämna mellanrum svarta och hårda rubriker om att ytterligare en kvinna är dödad. Den som är misstänkt är väldigt ofta en person som denna kvinna har eller har haft en nära relation till. Det är någon hon har älskat och velat fortsätta älska men där kärlekskontraktet är kraschat och krossat med våld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Våldsbrott och brottsoffer

Vi vet en del om processerna i detta. Även om man skulle ha ekonomiska resurser för att kunna bryta upp är det oerhört svårt att klippa de känslomässiga banden, för många män är oerhört skickliga på att knyta an med både kärlek och värme och sedan bestraffningar. Växlingen mellan våld och värme skapar traumatiska band. Vi måste ha respekt för de kvinnor som måste försöka flera gånger innan de lyckas bryta upp. Det finns ännu inte tillräcklig kompetens och insikt hos våra myndighetspersoner när det gäller detta våld.

Vi vet när det är farligare än annars för den här kvinnan. Det är när hon vågar visa att hon troligen vill bryta upp eller kommer att göra det. Vi kan också se att kvinnan i regel på olika sätt har sökt hjälp tidigare hos hälso och sjukvården eller socialtjänsten eller att hon har slagit larm till polisen. Men det är tyvärr ofta så att hon inte tas på tillräckligt allvar.

Vi upprörs nu med fog över att pappan Mikael dödades inför sin son. Det finns många barn i vårt land som har sett sin mamma misshandlas eller dödas och som kanske är den som larmar polis och ambulans från hemmet. Men vi har en väldigt dålig uppföljning när det gäller hur vi ser på hemmet som brottsplats. Undersöker vi det på samma sätt som andra brottsplatser med teknik, filmning och tidiga förhör av offret - om den personen fortfarande lever - vilket kan vara kvinnan och/eller barnen? Förhör vi snabbt den som är misstänkt?

Här begås det många misstag. Man plockar inte heller alltid in bevisning gällande vad som har skett tidigare, bevisning som kan finnas inom vården. Man har inte tillräcklig våldskompetens. Bemötandet brister, och man varken dokumenterar tillräckligt eller samlar in dokumentation.

Jag vill påstå att den här regeringen inte är kvinnovänlig, snarare tvärtom. En hel del av de insatser som vi har kunnat ta för givna tidigare reduceras. Kvinnojourerna rustas ned, och deras skyddade boenden stängs på grund av tillståndsplikt, där man kräver saker som inte alltid är nödvändiga. Sådant kunde i sig vara positivt, men det kostar också mycket pengar både att söka och att upprätthålla anställningstider på helger och nätter.

Man drar undan resurser till skola, vård och välfärd som också är en del av ett extremt viktigt skyddsnät för kvinnor och barn. Vi satsar alltför mycket på att argumentera om strängare straff. Vi skulle behöva en helt annan politik som skyddar välfärden och som skapar trygghet för kvinnor och barn också när de har blivit utsatta för mäns våld.

Det är en del reformer på gång; det vill jag också erkänna och markera som positivt. Det handlar om starkare kontaktförbud och möjligheter till fotboja, och eventuellt kommer det också en framgång i form av att kvinnan får bo kvar i hemmet. Det som är tragiskt då är att mannen vet om adressen. Vad kommer att hända med hennes trygghet när han har avtjänat ett fängelsestraff och kommer ut igen? De här spelen är inte helt enkla.

Detta handlar, menar jag, om genomgående kompetens och insikter gällande brottsoffers utsatthet inför en farlig man som kan framstå som oerhört charmig i möten med myndighetspersoner och som många gånger - det har jag sett exempel på - har lyckats dupera människor ända in i domstolen. Kvinnan kan framstå som trasig och lite förvirrad när hon inte minns alla detaljer efter det hon har utstått, så det som hon beskriver kan ju inte riktigt stämma.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Våldsbrott och brottsoffer

Jag har följt många sådana här processer och kvinnoöden och även kunnat se hur en ganska krossad kvinna som brutit upp från en relation och frigjort sig från våldet har kunnat göra verkliga framsteg på sitt jobb eller skaffat utbildning och blivit en strålande person när energin gått till annat än att enbart överleva. Det är jätteviktigt att vi förstår och arbetar mycket mer med detta.

Jag vill också lyfta fram att Brå har gjort ett antal genomgångar av hur man har lyckats utreda mäns våld mot kvinnor och barn olika år. Det är framför allt våld mot kvinnor som Brå har fokuserat på. Det finns stora skillnader mellan olika distrikt. Det är väldigt olika hur man gör den första bevisupptagningen, om man över huvud taget förhör den som blir utpekad som misstänkt, vilken ytterligare dokumentation som man tar upp och om man använder filmning - något som är rekommenderat gällande både offer, förövare och brottsplats sedan 1995 men som inte alltid görs. Det handlar om hur man kan ha en brottsofferanpassad utredningsverksamhet som avlastar den som är offer så att personen kan få en ordentlig upprättelse och ytterst kanske också skadestånd.

Vi behöver därför upprepa en genomgång av hur förundersökningarna bedrivs i dag så att vi kan sprida goda exempel och reducera de brister som fortfarande finns.

Jag skulle också kort vilja kommentera Igor. Jag tror att sådana projekt verkligen behövs. Det behövs bredd i hela landet, men det behövs också spetskompetenser för att driva nya frågor framåt. En brottsofferlag är inte fel, men den kanske framför allt är till för brottsoffret. Det är oerhört viktigt att vi har specialbestämmelser i polislagen, socialtjänstlagen och så vidare så att varje profession vet vad den ska göra i sitt möte med brottsoffer.

Vi har väldigt mycket att göra på det här området, men vi har också väldigt mycket att vinna när det gäller trygghet för kvinnor och barn.

Herr talman! Tack för ytterligare frågor, Mikael Damsgaard!

När det gäller det du säger om att släppa ut fångar handlar det ju om hur man riggar systemet från början. Jag är inte säker på att alla inom kriminalvården skulle fara bättre av att sitta tio år än av att sitta sex år, till exempel. Men det är egentligen en egen debatt.

När det gäller invandringen tycker jag att vi gör väldiga misstag när vi skyller allt på dem som kommer som invandrare. Jag menar att vi också gör stora misstag i vårt samhälle gällande hur vi tar emot invandrare och hur vi skapar möjligheter till utbildning och inslussning i arbete. Det finns nu många projekt som jag skulle kunna beskriva ytterligare och som berör dem som på grund av brister i systemen har stått utanför arbetsmarknaden länge. Med språkutbildningar och inslussning i arbete får också de fasta, ordinarie jobb.

Jag skulle kunna vända på frågan och säga: Hur kommer Sverige att klara sig utan invandrad arbetskraft? Hur kommer vi att klara hälso- och sjukvården? Hur kommer vi att klara industriexpansionen i norra Sverige, där jag bor? Där skriker man efter arbetskraft; man far utomlands och försöker få folk att komma hit. Det finns så att säga obalanser i samhällssystemet, och vi tar inte vara på människor som redan finns här på ett bra sätt. Vi skulle också kunna låta fler invandra hit och må bra allihop.

Jag skulle även vilja säga att de diskussioner som vi har här, där man pekar ut invandrare i allmänhet och bekännande muslimer i synnerhet som syndabockar, är med och driver på för ett väldigt fördomsfullt och på det sättet farligt samhälle.

Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för en väldigt intressant fråga! Jag kan inte säga ett antal, men det finns olika kategorier av intagna. Några skulle kunna gå på villkorlig frigivning med starkare kontroll än vad som finns i dag.

Fotboja kan användas i fler fall, vilket är en diskussion som Kriminalvården själv önskar. Gränsen för när intagna får avtjäna sitt straff med fotboja skulle kunna höjas under vissa förutsättningar. Det är ganska många krav som är kopplade till detta. Man ska ha bostad och någon form av sysselsättning och kunna finna sig i de ganska tuffa restriktioner som gäller. Det är alltså inte så hemskt mycket lättare, men de intagna hamnar i alla fall inte i en miljö som kanske odlar nya identiteter och lockar in dem i organiserad brottslighet eller terrorism.

Sedan vill jag säga att när Vänsterpartiet säger nej till de hårda reformer som regeringen har levererat på sistone är det för att vi markerar behovet av en starkare rättssäkerhet. Också där handlar det om att skydda våra demokratiska värderingar, som vi vill ska leva vidare.

Herr talman! Det pågår mycket på justitieutskottets horisont nu. Vi har sju betänkanden inom några dagar. Flera i dag, ytterligare ett par stycken i morgon och ännu fler på måndag. Det är en hög takt som kommer plötsligt, och man kan också se att det finns risk för vissa misstag.

Jag vill inleda med att säga att vi från Vänsterpartiet vill ansluta till den motion som Miljöpartiet har formulerat och som Socialdemokraterna även har ställt sig bakom. Jag yrkar alltså bifall till reservation 2.

Samtidigt vill jag också hålla fast vid det särskilda yttrande som Vänsterpartiet har lämnat, där vi är oroliga för hur man hanterar de här allvarliga frågorna om terrorism och våldsbejakande extremism.

Vi ser självklart som andra partier med väldigt allvar på utvecklingen. Men det som skiljer oss från regeringspartierna, inklusive Sverigedemokraterna, är hur man ska kunna hantera detta på ett rimligt sätt. Allvaret finns, men tyngdpunkten för oss ligger på att förebygga och hantera de strukturella hinder som finns för att vi ska kunna få bukt med den allvarliga kriminaliteten, inklusive terrorismen.

Med det sagt vill jag också markera att det finns flera ordentligt positiva avsnitt i det här strategidokumentet som visar på ambitioner att hantera detta. Jag kan också uppskatta att jag äntligen hittar ord om forskning och beprövad erfarenhet i texterna, vilket inte är så vanligt annars i produkterna från Regeringskansliet numera.

Jag tycker också att det är väldigt viktigt hur man markerar samverkan. Men ibland kan jag också fundera över hur en sådan här bred samverkan ska kunna hanteras - ibland räknas det upp myndigheter och organisationer som upptar nästan en halv sida text. Vi måste kunna bygga strukturer, men de måste bli medvetna.

Jag kan väl säga tack och lov men också beklaga den position som Centrum mot våldsbejakande extremism har fått för att som spindeln i nätet tillsammans med polisen kunna hålla ihop samverkan på olika sätt. Ambitionen är klok, och vi kan hoppas att det utvecklas kanaler som är rimliga för detta.

Jag har redan sagt att det här med att förebygga är den viktiga klossen. Vi måste också kunna stå emot när det väl inträffar allvarliga brott. Men på sikt får vi inte kontroll över detta om vi inte hanterar de förebyggande verksamheterna.

Jag kan se att regeringen också pekar ut flera områden som är dramatiska och farliga. Man nämner till exempel falska rykten. Där nämns LVU, men man nämner ingenting om koranbränningarna. Jag vet inte om detta är tillfälligheter eller om man väljer ut LVU som en mer acceptabel hotbild att leverera än det som hänger ihop med koranbränningarna, där också flera politiska företrädare har ställt sig bakom att koranbränningarna ska få fortgå.

Nog om det! Det som man också gör i dessa texter är att peka ut vissa miljöer som extra farliga, och där ingår fängelserna. Jag håller verkligen med föregående talare om att vi där har en grogrund för radikalisering, alldeles särskilt nu när det blir allt vanligare med dubbelbeläggningar och till och med nybyggnationerna kommer att innebära dubbelbeläggningar.

Det går nästan inte ens att bedriva ordinarie återfallsförebyggande arbete inom kriminalvården. Man har inte lokaler för utbildning eller för yrkesutbildningar och ibland inte ens besöksrum för att man måste använda allt till bostadsrum.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nationell strategi mot våldsbejakande extre-mism och terrorism - förebygga, förhindra, skydda och hantera

Risken är att denna starka fokusering på hårda och längre straff blir kontraproduktiv och att detta leder till en väldig bumerangeffekt så att vi kanske får ut farligare personer än vad vi satte in i fängelserna.

En miljö som också odlar det här är gejmingvärlden. På flera håll i den här strategin lyfter man upp att vi måste kunna hantera det på ett annorlunda sätt. Här finns det finns forskning att bygga på. Ibland har var tionde person som är inne i gejmingvärlden bland de yngre ålderskategorierna - man har undersökt personer mellan 12 och 20 år - fått påstötningar, försök till rekryteringar, från antidemokratiska rörelser.

Forskningsprogram har visat detta, och Expo lyfter också fram det i en rapport som de har gett den träffande titeln Fulspel. Vi skulle behöva webbpoliser där, men det handlar också om att vi måste rusta oss inom rättsväsendet för att kunna förstå och hantera dessa processer.

Detta är de två särskilda oroshärdar som lyfts fram i strategin. Det man ser som positivt och där jag tror att vi verkligen har samma syn är att en trygg och säker skola skulle kunna betyda mycket för att fullfölja vårt demokratiska uppdrag. Ju tidigare man börjar med förebyggande aktiviteter i skolan, desto fler skulle man kunna få till stånd.

Det har kommit rapporter ganska nyligen om lyckade projekt ännu tidigare än så, i samverkan med hälso- och sjukvården, till exempel Backa barnet, som särskilt är etablerat i Ystad, Kronobarnsmodellen i Kronobergs län, till exempel i Växjö, där barnavården går in tidigt med liknande breda projekt och sedan följer barnen. Där har man lyckats halvera omhändertagandet av barn. Det finns fina exempel på att det kan lyckas om man gör starka satsningar.

Det som också gör att vi i Vänsterpartiet uppskattar den reservation som lämnats av MP och Socialdemokraterna och som vi yrkar bifall till är att vi också ser de strukturella faktorerna i övrigt. Där får SD vara ensamma om att säga att det är invandringen och islamismen som är det enda onda i vårt samhälle.

Det finns strukturella situationer där enskilda individer, särskilt om de är unga eller till och med barn, har väldigt svårt att värja sig för lockelser som kan komma från starkt destruktiva krafter.

Det finns förstås det civila samhällets organisationer, som kan bli jätteviktiga, såsom Orostelefonen, som drivs av Rädda Barnen, Exit som drivs av Fryshuset och så vidare. Något som man också skulle vilja nämna brett där är avhopparverksamheterna. Där har vi från Vänsterpartiets sida tidigare, gång på gång, markerat att vi tycker att det måste till en nationell samordning. Som det är nu ligger det ansvarsmässigt framför allt på kommunerna och socialtjänsten, där man inte alltid har kapacitet att hantera det väl.

Alltför ofta upphandlar man också av privata företag. Det är inte rimligt att vi ska sätta ett lägstapris för den som ska få hantera en så allvarlig och extremt viktig verksamhet. Det finns däremot ideella organisationer som också har avhopparverksamheter med goda resultat men som inte alltid får uppdragen på grund av att de tar ut mer i ersättning då de har mer seriösa insatser.

Avslutningsvis vill jag nämna en strukturell faktor som jag tror att alla känner till men som vi nästan aldrig nämner - elefanten i rummet: Det är något med maskuliniteten och maskulinitetens destruktiva kopplingar till våld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nationell strategi mot våldsbejakande extre-mism och terrorism - förebygga, förhindra, skydda och hantera

Här har Center mot våldsbejakande extremism bidragit till kunskapsdokumentation gjord av forskare som visar att maskuliniteten - populärt skulle vi säga machokulturen - är ett starkt inslag och en drivkraft i de miljöer som vi pratar om. Där kopplas maskuliniteten till våldet och stärks av det, samtidigt som där finns ett kraftfullt kvinnoförakt.

Man lyfter också fram att det har kopplingar till våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor och barn. Där har vi återigen forskning som visar att barn som upplever våld i hemmet riskerar att göra det också när de går ut i vuxenlivet, i sina relationer eller i relation till andra män. Det göder också organiserad brottslighet och terrorism.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Herr talman! Jag tackar för svaret, men jag tycker att det blir en väldig obalans. Man åberopar det danska systemet och tar ut den mest osäkra biten för att implementera den i Sverige. Man ser inte sambanden med hur oerhört viktigt det generellt brottsförebyggande arbetet är. Det är naturligtvis också möjligt att gå in mer individuellt.

Jag ser stora risker med det här. Som polisen, många kommuner med flera markerar underminerar man genom att gå vidare med det här förslaget förtroendet för polisen och de möjligheter till samarbete som behövs för att klara upp brott, för att få uppgifter från allmänheten och för att människor ska våga vittna. Har man raserat en del av grunden är det oerhört svårt att bygga upp ett sådant förtroende igen. Jag ser väldigt allvarliga risker för att polisen kan tappa i respekt och förtroende. Min nästa fråga till Torsten Elofsson blir om inte även han ser sådana risker, särskilt utifrån att vi också vet att diskriminering förekommer.