Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 1. Syftet är förstås att påskynda en mycket angelägen reform av kontaktförbud.
För mig och Vänsterpartiet är det ovant att reagera mot en långsamhet från regeringens sida. Från Vänsterpartiet har vi oftast haft anledning att kritisera att man går alltför snabbt fram, på ett rättsosäkert sätt. Då handlar det om en reformiver med fokus på hårdare tag mot gäng och organiserad brottslighet, men när det handlar om reformer till skydd för kvinnor och barn som är utsatta för våld och förtryck dröjer det.
Det kan tyckas som att dessa problemområden skiljer sig åt, vilket de delvis gör, men detta är en skenbar skillnad. Båda områdena rymmer risker för ond, bråd död, och det finns dessutom samband mellan de två våldsområdena som jag snart vill återkomma till.
Det är allvar. Med återkommande säkerhet dödas tyvärr en kvinna nästan var tredje vecka, och ett barn dödas varannan månad i Sverige. Bakgrunden i de fall och uppgifter jag nämner är våld från en tidigare eller nuvarande partner i en relation.
Det är i och för sig så, som nämndes alldeles nyss, att regeringen inte har varit totalt passiv sedan utredningen om kontaktförbud presenterades i början av året. Man tillsatte en kompletterande utredning, där remisstiden gick ut i förra veckan, men också detta kunde ha gjorts med större skyndsamhet.
Jag misstänker att det är problemområdena det handlar om och att regeringen vill förhala eller inte är särskilt engagerad i dem men också att man inte så gärna vill leverera på direktiv och en utredning som den förra regeringen tillsatte. Jag hoppas dock att vi kan komma över detta och inse allvaret. Inte minst i Riksrevisionens rapport upprepas allvarlig kritik mot hur statens skydd fungerar, eller inte fungerar, för hotade personer.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer
Besöksförbud, som kontaktförbud hette från början, var en reform från 1988 som välkomnades mycket i samband med kvinnofridsreformerna. Man hoppades mycket, och sedan har kritiken återkommit. Nya reformer har gjorts, men kritiken kvarstår.
Det handlar väldigt mycket om den basproblematik som Riksrevisionen pekar på, nämligen att det brister i kompetens. Man har inte tillräcklig kompetens om våld hos polisen och inte heller bland åklagare. Det finns inte heller tillräcklig kompetens i domstolorna, kan tilläggas. Riskbedömningar görs alldeles för sällan och ibland inte alls, och när det handlar om barn finns det inte ens en manual att följa för att göra riskbedömningarna. Det säger också något om hur dåliga prioriteringar vi gör när det gäller att skydda dem som behöver det bäst.
Det är också så att nuvarande kontaktförbud i regel inte är aktuellt förrän någon har dömts för ett brott. Det kan dock finnas gott om varningstecken som borde - och förhoppningsvis kommer att - beaktas. Till det kommer att vi har tekniskt undermåliga fotbojor till dem som förses med det, vilket innebär att de inte ger något skydd. Många remissinstanser säger att det här är ovärdigt och att det måste till en helt ny uppsättning sådana. Man reagerar inte heller tillräckligt vid överträdelser och har ibland, bland annat på grund av de dåliga fotbojorna, inte tillräckliga bevis.
Det här har Vänsterpartiet påpekat i åtskilliga motioner genom åren, och kvinnojourskvinnor kompletterar med allvarliga markeringar. De ser att kontaktförbuden beviljas för alldeles för kort tid. Sex månader är vanligt, men det går att besluta om kontaktförbud på ett år och sedan upprepa beslutet. Ibland tycker man också att det går att avstå helt och hållet ifall det inte har hänt något under den pågående kontaktförbudstiden, i stället för att tänka att det i vissa fall kanske har berott just på kontaktförbudet att inget allvarligt har hänt.
Jourerna har också gott om exempel där rättsväsendet bagatelliserar det kvinnorna berättar. Det finns exempel där man har charmats av en man och säger till kvinnan att han ju har lovat att inte kontakta henne. Det är också ett exempel på att man inte har förstått normaliseringsprocessen och inte har förstått att även mycket trevliga och charmanta personer kan utöva våld i sina nära relationer.
Jag har sedan årtionden erfarenheter av kontakter med både kvinnor och barn som har varit skrämda och rädda. Kvinnor kan ringa, skräckslagna, och säga: "Nu känner jag igen hans steg i trappan - vad ska jag göra? Kommer polisen att hinna hit?" En kvinna kan få ett meddelande från Kriminalvården om att mannen inom kort kommer att släppas ut, och hon blir då desperat: "Hur ska jag skydda mig? Hur ska vi hinna rigga det som kan behövas för att skydda mig och barnen?"
Det finns förstås skrämda barn, men det finns också barn som är mycket kompetenta - som fullt inser vad som är på väg att hända och som är strategiska i att skydda sig och sin mamma. Det finns gott om forskning där forskarna kanske är de allra första som har fått veta vad barnen har tyckt och tänkt eftersom de inte har intervjuats tidigare. Det finns avhandlingar en masse från 1997 och framåt, och det finns informationsfilmer där man även har intervjuat barn. Man har också kunnat bygga ut små filmer med teckningar från barn.
Jag vill särskilt nämna en intervju där en pojke berättar att han brukade säga att han haft en mardröm. När det var stök i familjen och han hörde att det var bråk på allvar och att mamma skrek ropade han inifrån sitt sovrum. Då kom mamma, och han sa att han haft en mardröm. På så sätt räddade han henne från våldet. Tyvärr var det inte bara en mardröm utan verklighet, men det kunde leda till uppbrott.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer
Det är också så att det sker en undanträngning på grund av den allvarliga organiserade brottsligheten. Den upprör givetvis oss alla, men mäns våld mot kvinnor är också farligt - på flera sätt. Barn, och då särskilt pojkar, lär sig våld som maktmedel genom att fäder och män i familjen använder våld som maktmedel. Det här har man inom forskningen länge hävdat som en risk med upprepat våld, och nu finns det även forskning från Storbritannien som pekar på att en stor andel av pojkarna i kriminella gäng har levt med våld i hemmet under sin uppväxt. Våldet ger ett eko, och det ekot måste vi bromsa.
Det finns en fantastisk ansats i de förslag till reformer som nu diskuteras, och det är att man ska göra skyddsområdena för kontaktförbud så pass stora att polisen ska hinna rycka ut och gripa den som träder in i ett förbudsområde innan denne når fram till skyddspersonen. Förslaget är dessvärre omstritt, men det är en av de saker vi hoppas som mest på ska genomföras.
Detsamma gäller att låta kvinnor och barn bo kvar i det egna hemmet. Ett barns rätt till sitt hem borde väga tyngre än en våldsutövande pappas rätt. Barnen ska ha rätt att behålla kontakten med sina kamrater, sin skola och så vidare. Det skulle också stämma väl med de internationella konventioner som Sverige har förpliktat sig att följa.
Med det sagt - och jag skulle vilja säga mycket mer - kan jag konstatera att det brådskar med den här reformen. Jag hoppas att den kommer snabbt, att den blir effektiv och att den vågar utmana den hittills alltför rådande manliga normen.
Ludvig CeimertzM· i en replikJag hoppade till lite i min stol när ledamoten Nordborg gav uttryck för tanken att det kanske är regeringens ovilja att agera på den föregående regeringens tillsatta utredning som leder till att en proposition inte är på…