Christofer Bergenblock

Fru talman! Låt mig tydliggöra för landsbygdsministern att Centerpartiet står bakom fri etableringsrätt. Vi står också bakom att livsmedelsproduktionen i Sverige behöver öka. Detta har vi drivit väldigt länge. Vi har även sett till att det i totalförsvarsarbetet finns med att livsmedelsproduktionen ska säkras. Tillgången till veterinärer är en förutsättning för detta.

Det är väldigt mycket som antas här. Länsstyrelserna, som jag citerade, konstaterar att Jordbruksverket inte ens har undersökt i vilken mån det finns privatpraktiserande veterinärer som är beredda att ta över. Man kan anta att det finns det, men det har inte undersökts. Lantbrukstidningen ATL däremot har pratat med de privatpraktiserande veterinärerna, och en del veterinärer sa att risken är stor att de kommer att stänga ned nuvarande jourverksamhet för att de kommer att bli överlupna med samtal från södra Halland om att täcka upp jourbehovet där. Det finns alltså en risk att det blir en dubbelsmäll mot de halländska lantbrukarna.

Grunduppdraget för Jordbruksverket är att se till att det finns en fungerande grundläggande hälso- och sjukvård för lantbrukets djur i hela Sverige, och i hela Sverige ingår djurtäta Halland, med eller utan privatpraktiserande veterinärer. Det finns en möjlighet för Jordbruksverket att betala ersättning till privatpraktiserande veterinärer för att säkra upp veterinärverksamhet dygnet runt, men den vägen har man inte varit beredd att gå.

Det funkar inte att hänvisa till en utredning som kanske kommer med ett lagförslag om drygt ett år, utan som minister behöver man agera här och nu.

Kan jag åka hem till Halland i eftermiddag och säga att landsbygdsministern kommer att agera i denna fråga?

Herr talman! Jag förstår mycket väl att ministern inte kan gå in och detaljstyra myndigheter med enskilda beslut vad gäller deras verksamhetsutövning. Däremot är det ministern som bär ansvaret för de ramar som myndigheten har fått i form av ekonomiska medel från regeringen, och det är ministern som bär ansvar för det uppdrag som myndigheten ska utföra. Veterinärverksamheten är ett grundläggande uppdrag som man har att utföra och som man uppenbarligen just nu inte klarar på det sätt som förväntas.

Det går inte att som minister gömma sig bakom myndigheter eller bakom utredningar man har tillsatt. Man är faktiskt tvungen att ta ansvar här och nu för det som händer inom svenskt lantbruk och inom, i det här fallet, distriktsveterinärverksamheten.

Det är bra med den utredning om veterinärerna som är tillsatt och som kommer att leverera sitt resultat senast den 31 augusti i år. Men dagen efter, den 1 september, stänger distriktsveterinärerna i Halland sin verksamhet. Vi vet alla vilken tidsutdräkt det är. Efter att en utredning har levererats ska den ut på remiss och beredas. Det ska skrivas en proposition, om regeringen tycker att det är ett vettigt förslag. Sedan ska det beslutas i riksdagen. Då är vi framme någon gång sent på hösten 2026 innan det här eventuellt kan bli verklighet.

Det är jättebra att utreda hur vi kan stödja och se till att de privata tar ett större ansvar och får betalt för att ta ett större ansvar för dygnetruntverksamhet vad gäller veterinärberedskap. Men under tiden kommer det att vara stängt i södra Halland och förmodligen bristande tillgång till veterinärer.

Det här beslutet från Jordbruksverket har fått väldigt stark kritik från många instanser. Det har naturligtvis kommit kritik från lantbrukarna i Halland och från hästägarna i Halland, som också till stor del nyttjar distriktsveterinärerna. Det har kommit kritik från LRF, från de privatpraktiserande veterinärerna och från distriktsveterinärerna själva. Men det har också kommit kritik från Länsstyrelsen i Halland och Länsstyrelsen i Kronoberg, som har analyserat beslutet. De konstaterar krasst i inledningen av analysen att det är ekonomiska skäl som gör att Jordbruksverket drar ned. Det är inte för att det finns tillräckligt många privatpraktiserande som man drar ned utan det är för att man har för lite pengar.

Dessutom saknas det en konsekvensanalys i Jordbruksverkets beslutsunderlag, konstaterar länsstyrelserna. I den analys som länsstyrelserna gjort har de skrivit följande: Området som distriktsveterinärerna i Halmstad är verksamma i hör till landets mest djurtäta områden avseende både köttproduktionen och mjölkproduktionen. Frånvaro av veterinär närhet och tillgänglighet ger omedelbara negativa konsekvenser för djurskyddet, för lantbruket, för djurhållarens ekonomi, för beredskap och för smittor samt minskad statlig närvaro. Inom området med begränsad veterinär tillgänglighet riskerar långsiktiga konsekvenser att bli minskad lönsamhet, minskad vilja hos lantbrukare att investera i utökning eller företagande inom animalieproduktion, minskad produktion samt svagare civilt försvar.

Det har alltså länsstyrelserna i Halland och Kronoberg skrivit om det här beslutet.

Då behöver man som minister titta på: Vad blir konsekvenserna av det som min statliga myndighet gör, och på vilket sätt kan jag styra så att myndigheten jobbar med att tillgodose behovet av veterinärer i hela landet? Det finns både en möjlighet att tillföra de medel som behövs och en möjlighet att styra via regleringsbrev till myndigheten om man inte tycker att den sköter sitt uppdrag.

Men min fråga till ministern är: Hur ser ministern på den analys som länsstyrelserna har gjort?

Herr talman! Tack, landsbygdsminister Peter Kullgren, för att vi får samlas här strax efter att resten av riksdagen har lämnat byggnaden!

Landsbygdsministern har lett arbetet med att ta fram en livsmedelsstrategi för Sverige. Det tog två och ett halvt år, och den var kanske inte riktigt så fyllig och konkret som man hade förväntat sig. Men en av ambitionerna i livsmedelsstrategin är ändå att öka den svenska livsmedelsförsörjningen.

För att öka livsmedelsproduktionen krävs lönsamhet för våra lantbrukare. Det krävs att vi skyddar åkermarken. Det krävs resiliens för att kunna säkra livsmedelsförsörjningen. Det krävs minskat regelkrångel. Det krävs tillgång till insatsvaror och också tillgång till hälso- och sjukvård för djuren under dygnets alla timmar, årets alla dagar. Det är just detta vi behöver diskutera här i dag.

Veterinärverksamheten i Sverige är ett ansvar som till del vilar på ministern, för staten har tagit på sig ansvaret för grundläggande hälso- och sjukvård för våra djur inom lantbruket. Det ligger på ministerns bord att se till att det är så.

Detta administreras via Jordbruksverket och distriktsveterinärverksamheten på de ställen där det inte finns privata alternativ som täcker upp dygnet runt, och det gör det ju på väldigt få ställen. För att säkerställa tillgången till veterinärverksamhet dygnet runt har man beredskapsjour hos distriktsveterinärerna. Det är ofta just denna jour som de vanliga privata aktörerna inte klarar av att hantera eller bemanna. Det är där problemet är just nu.

Beslutet från Jordbruksverket om att dra ned på distriktsveterinärerna i Halland handlar om veterinärverksamheten i södra Halland, med centrum i Halmstad. Det berör fyra kommuner: Laholms kommun, Halmstads kommun, Falkenbergs kommun och Hylte kommun. Det här är ett område där vi har en väldigt stor djurtäthet och en stor livsmedelsproduktion. Det hör till de områden i landet som har den högsta mjölkproduktionen och animalieproduktionen, och där är man naturligtvis helt beroende av att ha tillgång till veterinärer dygnet runt.

Om det är en misslyckad födsel eller om djur skadar sig är alternativet för många lantbrukare naturligtvis att de tvingas avliva de djuren, med de kostnader, de problem och det emotionella lidande som det innebär.

Neddragningen kommer att ske den 1 september. Orsaken till neddragningen, enligt Jordbruksverket självt, är att man har fått för låga anslag från regeringen. Man har äskat om högre anslag, och man har fått så att det inte räcker för att täcka den här verksamhetens kostnader.

Det kommer att drabba lantbrukarna, lantbruket och livsmedelsproduktionen i Halland, och det står i bjärt kontrast till den livsmedelsstrategi som ministern själv har varit med om att ta fram.

Min fråga, som jag inte tycker att jag fick något svar på men som står i interpellationen, är: Vad tänker ministern göra för att reda upp den här situationen och trygga en veterinärverksamhet i hela Halland?

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 under punkt 1 i betänkandet.

Alla barn i Sverige förtjänar en aktiv och meningsfull fritid, där de får röra sig, upptäcka nya intressen, känna gemenskap och bygga självkänsla. Vi som människor ska få växa. Det är en fråga om folkhälsa, delaktighet och framtidstro.

Vi vet att behoven är stora. Fyra av fem barn rör på sig för lite, och vart fjärde barn i lågstadieklass har övervikt eller obesitas. Därför behöver det satsas på barns och ungas aktiviteter. Men det förslag som nu ligger på bordet, om ett statligt fritidskort, är fel väg att gå. Det är dyrt, byråkratiskt och ineffektivt samtidigt som det inte löser grundproblemen.

För det första riskerar fritidskortet att inte nå de barn som behöver det mest. Tanken är att kortet ska användas för att betala aktiviteter hos av staten godkända utförare, men det förutsätter att det finns tillgängliga sådana i närheten och att barn kan ta sig dit.

På landsbygden eller i mindre orter eller om man har en funktionsnedsättning är det inte säkert att det finns några aktiviteter som passar. Det är inte heller säkert att föreningarna ens blir godkända. Resor till och från aktiviteterna täcks inte av kortet. Fritidsaktiviteter handlar inte bara om betalningslösningar. Det handlar också om de grundläggande förutsättningarna. I många delar av landet är just bristen på förutsättningar det som är det verkliga hindret. Därför borde regeringen fokusera på att bygga upp kapacitet i stället för att lägga pengarna på administration och byråkrati.

För det andra kräver fritidskortet digital registrering, inloggning och uppgiftslämnande för både barn och föräldrar. Det innebär att kortet ställer tekniska krav som kanske inte alla klarar av. Familjer utan bank-id, utan goda språkkunskaper eller utan digital vana kan hamna utanför. Det gäller inte minst barn i ekonomisk utsatthet, nyanlända eller barn med funktionsnedsättningar. Risken finns att familjer även drar sig för att hamna i ytterligare ett statligt register. Regeringen borde ägna sig åt att riva hinder för att möjliggöra en aktiv fritid i stället för att bygga upp en ny teknisk snubbeltråd.

För det tredje innebär fritidskortet en misstroendeförklaring mot civilsamhällets aktörer, som nu måste registrera sig som utförare, följa nya administrativa rutiner och hantera en ny form av betalning. Någon gång går kanske luften ur våra ideellt engagerade ledare, som inget annat vill än att skapa rörelse, gemenskap och utveckling för barn och unga men som i stället kommer att få lägga ännu mer tid och kraft på ytterligare administration och byråkrati. Regeringen borde ägna sig åt att underlätta för civilsamhällets aktörer, inte försvåra för dem.

Herr talman! I Centerpartiet tror vi inte att lösningen för barns fritid är mer administration och byråkrati. Vi tror på att stärka det som redan fungerar. Vi tror på att stödja civilsamhället direkt via Riksidrottsförbundet via Sveriges ungdomsorganisationer, via friluftsorganisationer och via studieförbund. De hundratals miljoner som fritidskortet beräknas kosta i administration de kommande åren hade i stället kunnat gå direkt till barnens fotboll, dramalektioner, scoutläger eller friluftsliv. Där hade de gjort nytta direkt och på riktigt till mer glädje, mer rörelse och mer gemenskap.

Ett fritidskort för barn och unga – en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Om administrationen och byråkratin hade gått ned till noll hade vi kanske kunnat enas. Men skillnaden i synsätt mellan mig och ministern, och kanske mellan mig och Kristdemokraterna om vi pratar partibeteckning, är väl synen på och tilltron till civilsamhället. Den sittande regeringen har dragit bort 500 miljoner kronor från studieförbunden. Det var pengar som gick direkt till seniorers verksamheter, funktionsnedsattas verksamheter och kulturaktiviteter på landsbygden. De 500 miljoner kronorna tas bort helt under tre års tid. Det säger väl något om tilltron till civilsamhället.

Jag tror att även fritidskortet säger något om tilltron till civilsamhället. Vi har ett fungerande system i dag där de övergripande organisationerna, som Riksidrottsförbundet, fördelar ut pengar till medlemsorganisationerna.

Nu ska det byggas upp ett nytt system vid sidan av, en byråkratisk, administrativ modell som kommer att kosta pengar. Det kommer kanske att kosta något mindre än vad som var sagt för några månader sedan, men det kommer likväl att kosta hundratals miljoner kronor de kommande åren.

Dessutom kostar det pengar för föreningarna som vill driva sina verksamheter. Eldsjälarna som vill hålla i träningen, sitta i styrelsen och driva kiosken ska nu lägga en massa tid på administration och byråkrati i stället.

Det här är i grunden en god ansats. Men ibland måste man lyfta blicken och titta på om det är det bästa sättet att använda pengarna. Vi har hört tidigare att 250 av de här miljonerna, som annars skulle ha gått till just fritidskortet, har använts för att stötta anläggningar och ledarsatsningar via Riksidrottsförbundet. Där gjorde pengarna nytta direkt. Varför kunde inte alla dessa pengar som fritidskortet kommer att kosta gå direkt till föreningslivet?

Fru talman! Tack, socialminister Jakob Forssmed, för ett engagerat anförande!

Alla barn har rätt till en aktiv och meningsfull fritid, vilket jag tycker speglas väldigt väl i ministerns anförande. Jag delar helt och hållet ministerns engagemang när det gäller att möjliggöra en aktiv fritid för fler barn och unga.

Däremot, fru talman, delar jag inte ministerns engagemang just för lösningen att inrätta ett statligt fritidskort. Centerpartiets kritik mot detta kort är egentligen inte mot kortet i sig eller mot att vi kan sänka medlemsavgifterna, utan det handlar om den byråkrati och administration som det här bygger upp – för all del med den goda intentionen att vi måste pröva något nytt, men i praktiken innebär det att vi lägger pengar på byråkrati och administration som trots allt kunde ha gått direkt till civilsamhället och föreningslivet i form av sänkta medlemsavgifter, sänkta träningsavgifter, bättre anläggningar och ytterligare satsningar på parasporten och fritidsbanken som har nämnts här tidigare.

Vi talar alltså om en kostnad på ungefär 300 miljoner kronor bara för det digitala system som har byggts upp för att underlätta införandet av detta. Den administrativa kostnaden har beräknats till omkring 250 miljoner kronor per år. Nu säger ministern att det är något lägre än så; gott så, men även om det bara är 100–150 miljoner per år är det pengar som kunde ha gått direkt till civilsamhället i stället för till administration.

Min fråga är: Varför vill regeringen lägga alla dessa pengar på statlig administration och byråkrati i stället för att lägga dem direkt på barnen och de unga?

Fru talman! Ledamoten säger att fritidskortet ställer krav på att alla ska inkluderas. Innebär det att en förening bara kan bli godkänd om där också bedrivs aktiviteter för funktionsnedsatta? Vi vet att många av Sveriges idrottsanläggningar inte är anpassade, så kommer dessa föreningar att vara exkluderade från fritidskortet? Det står inte i propositionen, men det kanske är på det viset.

Eller handlar det mer om munväder och att fritidskortet inte alls tar hänsyn till funktionsnedsattas situation och att funkisrörelsen, som kritiserar fritidskortet, därmed har rätt i sin kritik?

Ledamoten talar om att det finns funktionsnedsatta i socioekonomiskt utsatta områden. Ja, visst är det så. Men det funktionsrättsrörelsen efterfrågar förutom direkta satsningar på ombyggda anläggningar och tillgänglighet är det högre beloppet generellt för funktionsnedsatta barn och unga. Där har inte regeringen svarat upp, utan man har sagt att det är för de socioekonomiskt utsatta områdena.

Frågan om merkostnadsersättning har också lyfts fram. Som funktionsnedsatt har man möjlighet att få merkostnadsersättning, exempelvis för sina extra kostnader för fritidsaktiviteter. Frågan är om det kommer att räknas bort från fritidskortet. I propositionen står det att så kommer att ske.

Man kommer alltså inte att kunna få merkostnadsersättning för sådant som myndigheterna anser att fritidskortet täcker. Det är för all del rimligt. Men resultatet blir att man kanske inte får ut några pengar som funktionsnedsatt. Dessutom lyfter man fram en rädsla för återkrav, något som har drabbat många funktionsnedsatta redan tidigare.

Varför satsar inte regeringen tydligare på just de funktionsnedsatta, särskilt när Liberalerna sitter i regering?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Malin Danielsson för anförandet.

Fritid ska inte vara ett privilegium för vissa, säger ledamoten, och så är det givetvis. Vi måste se till att alla barn och unga i Sverige ges möjlighet till ett aktivt fritidsliv, oberoende av om de bor i Stockholms innerstad, i ett socioekonomiskt utsatt område, på landsbygd eller i glesbygd och oberoende av vad de har för personliga egenskaper.

Ledamoten lyfter fram unga med funktionsnedsättning, och jag vet att Liberalerna som parti historiskt har engagerat sig i funktionsnedsattas situation och att ledamoten själv har ett starkt engagemang i dessa frågor. Ledamoten säger också att man i fritidskortet har byggt in ett fokus på tillgänglighet och inkludering kopplat till just funktionsnedsatta. Men de exempel ledamoten tar upp handlar inte om fritidskortet utan om andra satsningar för att bygga upp miljöer och strukturer i syfte att öka tillgängligheten för funktionsnedsatta.

Fritidskortet har faktiskt kritiserats av funktionsrättsorganisationerna för att det inte specifikt hjälper funktionsnedsatta eftersom de inte kommer att få det högre beloppet trots att de ofta är ekonomiskt utsatta. De har också svårt att få tillgång till anläggningar och aktiviteter, och pengarna kommer ju inte att vara till hjälp om dessa individer inte kan delta i aktiviteterna.

På vilket sätt stärker just fritidskortet möjligheten för funktionsnedsatta barn och ungdomar att få delta i aktiviteter?

Fru talman! Visst är det bra att prova nya idéer, men det är också bra att titta på de strukturer som redan finns. Vi hörde i anförandet hur man använder de befintliga strukturerna genom att peta in pengar till Riksidrottsförbundet för att kunna bygga upp blandanläggningar och stärka ledarskapet. På samma sätt är det såklart möjligt att peta in pengar för att minska de socioekonomiska klyftorna i samhället och minska klyftorna mellan stad och land utan att bygga upp en byråkratisk koloss i form av ett fritidskort.

Jag har förståelse för att det alltid är roligt att kunna lyfta fram ett helt nytt namn, ett helt nytt begrepp och en helt ny reform, men även från regeringens sida måste man ibland backa, lyfta blicken lite och fundera på om det blir bra i slutändan. Lägger vi statens pengar rätt i slutändan? Använder vi skattebetalarnas medel på ett klokt sätt i slutändan?

När man lyfter blicken och tittar på fritidskortet blir svaret att man inte gör det. Man bygger upp en ny modell som, precis som ledamoten säger, ska se till att kriminella inte kan komma åt pengarna. Med denna modell finns det alltså risk för att kriminella kan komma åt pengarna, och därför behöver man bygga upp en ännu större administration kring det hela.

Vi har dock ett fungerande system i dag – via Riksidrottsförbundet, LSU, Folkbildningsrådet och friluftsorganisationerna – som vi hade kunnat utnyttja. Vi hade kunnat ge pengarna direkt till dem för att det skulle bli verkstad på samma sätt som det blev med de 250 miljonerna. De här pengarna ska inte läggas på byråkrati utan på att bygga upp anläggningar och på att stärka barns och ungas möjlighet till ett fritidsliv.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Emma Ahlström Köster för anförandet.

Jag håller med om mycket av det som sades. Jag vet att ledamoten har ett stort engagemang för friluftsliv, idrott, kultur och funktionsrättsfrågor. Detta är väldigt viktigt för att ge barn och unga möjlighet att leva ett aktivt fritidsliv. Jag förstår att det här är frågor som Moderaterna prioriterar i regeringsarbetet.

Något som Moderaterna däremot inte brukar prioritera är administration och byråkrati och att lägga statens pengar på saker som ibland kanske kostar mer än vad de ger. Jag förstår att Moderaterna inte styr själva; om de hade gjort det hade det kanske inte varit just ett fritidskort som lanserades. Vi känner ju till Sverigedemokraternas förakt för civilsamhället och vet vad de står för. Vi vet också att Kristdemokraterna gärna ser att saker administreras via staten, men Moderaterna brukar ju inte gå den vägen.

Ledamoten pratade nyss om att 250 miljoner har gått till Riksidrottsförbundet och gett effekt direkt i form av pengar till anläggningar och stärkt ledarskap. De administrativa kostnaderna för fritidskortet beräknas till ungefär 250 miljoner kronor per år. Även om kostnaderna skulle bli något lägre än så är det väldigt mycket pengar som kommer att läggas på administration.

Varför, fru talman, vill Moderaterna lägga så mycket pengar på administration och byråkrati i statens regi?

Fru talman! Jag hoppas att talmannen, åhörarna i kammaren och alla ni som sitter framför tv-rutan hörde att landsbygdssatsningen för Sverigedemokraterna var sänkta drivmedelspriser. Det var liksom inget mer. Man sänker drivmedelskostnaderna, och så hoppas man att det löser alla problem på landsbygden. Det har inget med sjukvården, skolan, kulturaktiviteterna eller fritidsaktiviteterna att göra.

Ledamoten tycker att det är tråkigt att Centerpartiet kritiserar förslaget om ett fritidskort. Men det är väl klart att det ska kritiseras när det är ett dåligt förslag! Som jag sa i ett tidigare replikskifte tvivlar jag inte på ambitionerna. Jag tvivlar inte på att man faktiskt vill göra det bättre för barn och unga. Men fritidskortet är inte vägen till att få fler barn och unga in i fritidsaktiviteter. Och framför allt är det dålig hushållning med pengar, för man lägger så mycket pengar på administration och byråkrati.

De siffror som jag nämnde tidigare på 1,8 miljarder i administrativa kostnader fram till 2031 var kostnaderna för staten. Kostnaderna för föreningslivet var inte medräknade. Föreningslivet kommer ju också att drunkna i administration och byråkrati när man ska godkännas i systemet och återrapportera till staten. Just den biten slår särskilt hårt mot de små föreningarna, och risken är stor att det är många föreningar på våra landsbygder och i våra glesbygder som helt enkelt ser det som hopplöst att anmäla sig som aktör och därför inte kommer att göra det. Då blir det en dubbel orättvisa, och man går miste om de här pengarna på landsbygden.

Jag har därför väldigt svårt att förstå hur Sverigedemokraterna, som påstår sig vilja värna Sveriges landsbygder och glesbygder, i praktiken inte gör det.

Fru talman! Tack, ledamoten Anna-Lena Hedberg, för anförandet!

I valet pratade Sverigedemokraterna väldigt mycket om Sveriges landsbygd och hur de skulle förbättra för Sveriges landsbygd bara de kom till makten. Visst såg vi när valet var över att bensinpriserna sänktes för alla, inte bara på landsbygden utan i hela landet. Men därefter tog det slut.

Den stora ojämlikheten i vården har inte jämnats ut. Där har det inte gjorts några specifika satsningar som har lett till bättre vård på landsbygden. Ojämlikheten i skolan har inte jämnats ut. Där har det inte gjorts några satsningar som har lett till större jämlikhet mellan stad och land i skolresultaten. Mötesplatser och kulturinsatser på landsbygden har aktivt motarbetats av regeringen genom neddragningarna på studieförbunden. Där drabbades just landsbygden tillsammans med funktionsnedsatta och pensionärer allra hårdast.

Kommer fritidskortet att hjälpa ungdomar och barn på Sveriges landsbygd? Vi vet att det på landsbygden finns färre aktörer inom föreningslivet. Mindre föreningar på Sveriges landsbygd har mindre möjlighet att hantera administration och byråkrati. Där finns färre anläggningar och längre avstånd.

Det som behövs är satsningar på att stärka möjligheten att bygga upp anläggningar. Man behöver stärka möjligheten till ledarskap i föreningar och ge pengar direkt till föreningslivet. Fritidskortet riskerar tvärtom att öka klyftorna mellan stad och land. Därför undrar jag, fru talman, varför Sverigedemokraterna vill öka dessa klyftor när de gick till val på att stärka Sveriges landsbygd.

Fru talman! Jag förstår att man vill bygga upp ett system där kriminella aktörer inte kan roffa åt sig av skattebetalarnas pengar. Det tycker vi väl alla. Samtidigt har jag inte hört regeringspartierna och Kristdemokraterna uttala någon kritik mot exempelvis Riksidrottsförbundet, som ju i dag är den stora utbetalaren av pengar till stora delar av föreningslivet.

Nu bygger man upp en ny struktur där föreningar ska godkännas i ett krångligt, byråkratiskt system för att kunna ta del av pengarna till fritidskortet. Bara it-kostnaderna för detta har Försäkringskassan beräknat uppgår till nästan 300 miljoner kronor. Det är pengar som hade kunnat gå direkt till föreningslivet.

Den totala administrativa kostnaden för fritidskortet beräknas till – hör och häpna, fru talman – 1,8 miljarder kronor fram till 2031. Det är 1,8 miljarder som ska gå till byråkrati och administration, när de hade kunnat gå direkt till barns och ungas rörelse, scoutverksamheter, friluftsverksamheter, körsång, drama, skapande och så vidare. I stället ska vi lägga enorma summor på administration.

Som sagt: Jag tvivlar inte på den goda intentionen hos Tidöpartierna, men ibland måste man när man gör en utredning också se att detta kanske inte är det bästa sättet att använda skattebetalarnas pengar. Det bästa sättet att använda skattebetalarnas pengar för att öka möjligheten till fritidsaktiviteter i Sverige kanske är att skicka pengarna till föreningarna, som ju genomför aktiviteterna, och inte till byråkratin. Varför vill Kristdemokraterna lägga så mycket pengar på administration och byråkrati i stället för att skicka dem direkt till barnens fritidsaktiviteter?

(Applåder)

Fru talman! Jag ersätter Anne-Li Sjölund i den här debatten.

Jag tackar för anförandet, Christian Carlsson. Jag instämmer i mycket av intentionerna som ledamoten lyfte fram, och jag tvivlar inte en sekund på att det här handlar om att man vill barns bästa, stärka glädje och gemenskap, stärka rörelse, stärka utveckling, motverka psykisk ohälsa och få fler att må bra.

Däremot tvivlar jag på intentionen vad gäller civilsamhället och tilltron till civilsamhället. Det här är inte det första exemplet vi ser där Tidöregeringen misstror civilsamhället och på olika sätt vill kontrollera det eller dra in medel från det. Vi har sett det tidigare vad gäller studieförbunden, som har utsatts för neddragningar på 500 miljoner kronor. Det är pengar som hade kunnat gå till barns, ungas och funktionsnedsattas aktiviteter, men man har valt att dra in dem.

I det här fallet handlar det om att man bygger upp ett nytt system med en enorm kontrollapparat kopplad till det svenska föreningslivet, med stora kostnader förknippade med detta, en stor administration och en stor byråkrati.

Pengar som ska gå till barns fritid ska inte gå till kriminella, sa ledamoten i sitt anförande. Men det är uppenbarligen inget hinder att låta pengarna gå till administration och byråkrati, vilket de gör i hög grad i förslaget.

Fru talman! Varför misstror Kristdemokraterna civilsamhället?

Fru talman! Under 2023 dog fler än 1 300 personer till följd av suicid i Sverige. Varje förlorat liv är en tragedi för den enskilde, men det är också ett trauma för dem som lämnas kvar med frågor om vad som gick fel och vad som kunde ha gjorts annorlunda: familjemedlemmar, vänner, klasskamrater, arbetskollegor och andra personer i personens omgivning. Varje liv räknas, och varje självmord är ett misslyckande för samhället.

Därför är det väldigt viktigt att arbeta strukturerat för att motverka psykisk ohälsa och förebygga självdestruktivitet och suicid. Detta är också själva syftet med den strategi som vi debatterar nu och kommer att anta senare i dag och vars vision är att ingen ska behöva hamna i en så utsatt situation att självmord upplevs vara den enda utvägen.

Vi i Centerpartiet välkomnar den nya strategin, eftersom den psykiska ohälsan, inte minst bland barn och unga, är ett område som vi under mycket lång tid fokuserat på och lyft. Vi har av den anledningen lagt fram en rad förslag i riksdagen om att förstärka det preventiva arbetet, fokusera på särskilt utsatta målgrupper, stärka kompetensen inom området, stärka anhörigstödet och öka samarbetet med civilsamhället.

Att ta ett samlat grepp kring den psykiska ohälsan i allmänhet och suicidfrågorna i synnerhet har varit prioriterat för oss. Vi ser därför väldigt positivt på den här nya strategin. Sett till helheten är vi nöjda med både upplägg och innehåll. Vi väcker därför ingen följdmotion inom området. Jag vill ändå göra några nedslag.

På det övergripande planet, fru talman, menar vi att det är bra att strategin har en tvärsektoriell ansats och ett långsiktigt perspektiv. Arbetet med de här frågorna kräver nämligen stabilitet och långsiktighet. Därför är det bra att strategin sträcker sig över tio års tid. Samtidigt finns det en inbyggd fara i att man efter några år kanske slår sig till ro och inte bedriver det förändringsarbete som sannolikt kommer att behövas under hela perioden. Det är naturligtvis någonting som vi kommer att bevaka.

Vidare ser vi positivt på strategins uppdelning i de fyra övergripande målområdena och de sju delområdena med prioriteringar. De övergripande områdena anger själva riktningen för arbetet, att förbättra den psykiska hälsan och minska antalet liv som går förlorade i suicid. Under de sju delområdena konkretiseras vad som behöver göras för att vi ska nå dit.

Ett av de områden som lyfts fram handlar om att investera i barn och unga för en god psykisk hälsa genom hela livet. Detta är ett område som är särskilt viktigt eftersom psykisk ohälsa som utvecklas i barndomen riskerar att finnas kvar under resten av livet. Samtidigt vet vi att många barn och unga också lever i en särskilt utsatt situation där de inte alltid vet vart de ska vända sig om de mår dåligt. Vi har dessutom sett hur självskadebeteenden och självmord har triggats och uppmuntrats via forum på internet.

I det förebyggande arbetet spelar förskola och skola en viktig roll liksom civilsamhällets olika aktörer, som studieförbund, föreningsliv och samfund. Vidare har vi från Centerpartiets sida under mycket lång tid lyft fram hur viktigt det är med snabb tillgång till barn- och ungdomspsykiatrin för att få professionell hjälp i samband med psykisk ohälsa. Där finns mycket kvar att göra.

Ett annat område som lyfts fram i strategin handlar om att utveckla bemötandet från företrädare för offentliga verksamheter som möter personer med ökad risk för psykisk ohälsa eller suicid. Erfarenheter visar att vissa myndigheter oftare än andra kommer i kontakt med människor som kan vara suicidala, vilket gör det extra viktigt för dem att arbeta proaktivt med bemötandefrågorna. Det kan exempelvis handla om personal vid kommunens socialkontor eller hos länsstyrelserna. Det kan vara djurskyddshandläggare eller personal hos kronofogden.

Att nekas ekonomiskt bistånd, få barnen omhändertagna, bli av med sina djur eller få egendom utmätt kan naturligtvis vara oerhört dramatiskt i den enskildes liv, men det ska inte behöva leda till att man försöker ta sitt eget liv. Därför är det också viktigt att rikta utbildningsinsatser specifikt mot de yrkesgrupper som möter dessa personer och kan arbeta preventivt och försöka förmedla kontakter till vården.

Ytterligare ett område som Centerpartiet har lyft fram vid flera tillfällen är behovet av att utveckla stödet till efterlevande. Erfarenheten visar att den situation man hamnar i med obesvarade frågor, funderingar på om man kunnat göra någonting annorlunda och tankar kring den ensamhet man försatts i ökar risken för dåligt psykiskt mående. Därmed ökar risken för suicid även bland närstående.

Vanligtvis har stöd bara riktats till den närmaste familjen, men nu vidgas den gruppen något i strategin, vilket är mycket bra. Stöd måste nämligen erbjudas även till mer perifera vänner, exempelvis klasskamrater eller en lite vidare kompisgrupp. Erfarenheten visar att personer även utanför den allra närmaste kretsen kan påverkas väldigt starkt vid ett självmord med förhöjd suicidrisk som följd.

Fru talman! Sammanfattningsvis ser Centerpartiet mycket positivt på den nya nationella strategin kring psykisk hälsa och suicidprevention. Den utgör ett viktigt steg på vägen mot ett samhälle där god och jämlik psykisk hälsa främjas. Det är ett samhälle där dåligt psykiskt mående kan förebyggas och där ingen upplever att självmord är den enda utvägen – ett samhälle där varje liv räknas.

Herr talman! Centerpartiet har i dag presenterat en reformagenda för jobb och företagande i hela landet, och det behövs. Sverige är ett av de länder i EU som har högst arbetslöshet, och vi är ett av de länder som har den lägsta tillväxten – samtidigt som antalet företagskonkurser slår rekord.

Trots det har regeringen bedrivit en politik gentemot företagen med höjda arbetsgivaravgifter, utökat sjuklöneansvar och ett försvårande av kompetensförsörjningen. Regeringens förenklingsråd och implementeringsråd har hittills lämnat var sin rekommendation samtidigt som regelberget fortsätter att växa. Tyvärr blev även lagstiftningen om gårdsförsäljning ett talande exempel på hur man kan krångla till det för företagen.

Centerpartiet har i dialog med företagen identifierat över hundra hinder som behöver åtgärdas. Min fråga är: När ska regeringen börja ta företagens frågor på allvar genom att sänka skatterna, minska krånglet och gynna tillväxten?

Fru talman! Ministern säger att han inte kan uttala sig i enskilda fall, och det är inte heller någon som har bett honom göra det. Det vi ber ministern uttala sig om är den bristfälliga lagstiftning som vi har i dag.

Ministern tackar för engagemanget från oss ledamöter som väcker frågan och från många andra i den här kammaren som också har väckt frågan. Jag önskar att regeringen och dess företrädare, oavsett om man är socialtjänstminister eller infrastrukturminister, hade samma engagemang för dessa frågor. Det pratas för all del varmt om alla människors rätt till delaktighet, men det är till syvende och sist förmågan att driva förändring, förbättra människors möjligheter och göra de ändringar i lag och förordning som krävs som visar om man verkligen har ett engagemang i frågorna eller inte. Än så länge kan jag, fru talman, konstatera att den här regeringen har ett bristande engagemang i funktionshindersfrågorna, och det är allvarligt.

Ministern säger också att färdtjänstlagen i dag är en kortfattad lagstiftning och att det är kommunerna som tillämpar den. Men vår uppgift i riksdagen är att se till att lagen är så väl formulerad som möjligt och att vi får en så jämlik tillämpning som möjligt över landet. När statens egna myndigheter slår fast att tillämpningen i dag inte är jämlik måste man agera som regering, som minister och i slutändan som riksdag för att rätta till detta. Det är en kortfattad lagstiftning, men förslagen till författningsändringar från Trafikanalys är också kortfattade.

Nu säger ministern att frågan trots allt bereds i Regeringskansliet. Min fråga är: När kommer det en proposition på riksdagens bord?

Fru talman! Under de senaste 10–15 åren har vi kunnat se hur rättigheterna för personer med olika former av funktionsnedsättningar har urholkats. Det handlar om flera delar inom LSS. Bland annat gäller det den personliga assistansen, inom vilken det har skett kraftiga neddragningar, åtstramningar och åtskruvningar. Det har gjort att färre har fått rätt till personlig assistans.

Det har även skett inom den insats i LSS som heter ledsagning. I en rapport som kom förra sommaren konstaterades att 70 procent färre har rätt till ledsagning i dag jämfört med 2010 av dem som är synnedsatta och tidigare tillhörde personkrets 3 i LSS.

Ett tredje sorgebarn på området är färdtjänsten. Inom färdtjänsten har det sedan 2010 också skett kraftiga nedskärningar. Det har drabbat inte minst personer med funktionsnedsättningar.

Det var därför väldigt välkommet när en rapport från Trafikanalys kom i mars 2023 och slog fast att det har skett en urholkning och att intentionerna i lagen inte följs. Det slogs också fast att människor har blivit av med en rättighet som ska möjliggöra deras rätt till delaktighet och att kunna leva i samhället på lika villkor som andra.

Kommunerna har gjort hårdare bedömningar, och man har skärpt rättspraxis i domstolarna. Bakom detta ligger också överflyttningen av färdtjänsten från en social rättighet till en del av den regionala kollektivtrafikmyndigheten.

Det som Trafikanalys framför allt slår ned på är att man i dag inte tar hänsyn till hela resan, från dörr till dörr. Men för den enskilde handlar det alltid om att åka från dörr till dörr. För någon som har en grav synnedsättning handlar det om att kunna ta sig ut ifrån lägenheten, ta sig till en hållplats, borda kollektivtrafiken, till exempel en buss, för att sedan gå av vid rätt hållplats och därifrån hitta till den dörr dit man ska. Detta är att ta sig från dörr till dörr. Det är hela resan, och det är det som inte beaktas i dagens lagstiftning.

Man kan som ministern förstås säga att det inte är lagen det är fel på utan tillämpningen ute i kommunerna. Men när vi i riksdagen, i regeringen och i de statliga myndigheterna ser att tillämpningen i kommunerna brister är det väl alldeles självklart att det är lagen vi måste ändra i. Det är där förändringarna behöver ske för att vi ska få rättssäkerhet och jämlikhet över hela landet.

Trafikanalys lägger fram färdiga författningsförslag i sin rapport. Man har förslag på ändringar om att uppdatera lagstiftningen så att den stämmer överens med funktionsrättskonventionen. Det finns även förslag om uppdateringar så att kriteriet för att ha rätt till färdtjänst inte bara handlar om att förflytta sig utan om att också kunna orientera sig. Man måste uppdatera så att det är ett dörr-till-dörr-perspektiv som råder, inte ett hållplats-till-hållplats-perspektiv.

Ministern är väl medveten om rapporten från Trafikanalys och om de förslag till författningsändringar som finns. Han svarade på en fråga från mig under en frågestund i november 2023 att det bereds i Regeringskansliet. Men min fråga är precis densamma som föregående talares. Bereds detta i Regeringskansliet eller inte?

Fru talman! Tidigare i år varslades 60 personer på pappersbruket Hylte Paper i halländska Hyltebruk. I går kom beslutet att 43 av dem tvingas lämna sina tjänster. Bakgrunden till uppsägningen är den stora konkurrensnackdel som man upplever därför att man befinner sig i elprisområde 4.

Jag har följt regeringens presskonferens om elprisområdena i dag och välkomnar att Svenska kraftnät får ett förnyat uppdrag att se över områdena med målet att minska prisskillnaderna över landet. Men utredningen ska pågå under ett års tid, och vad den landar i är naturligtvis okänt än så länge. Samtidigt fortsätter varslen i södra Sverige på grund av de höga elpriserna.

Bruket räknar med att man har 200 miljoner kronor i ökad kostnad jämfört med om man hade befunnit sig i elprisområde 1.

Hur ska elpriserna kunna sänkas på kort sikt för företag och privatpersoner i södra Sverige?