Christofer Bergenblock

Herr talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

I valrörelsen 2022 sa den då blivande sjukvårdsministern att Sverige har kriminellt långa köer till vården – olagligt långa köer för att komma till ett första vårdbesök och få operation i enlighet med vårdgarantin. Ledamoten själv sa i sitt anförande att den främsta prioriteringen för Kristdemokraterna är att komma till rätta med ojämlikheten och otillgängligheten inom vården. Otillgängligheten inom vården handlar ju inte minst om just de olagligt långa vårdköer som vi hade när mandatperioden började.

Frågan till ledamoten är, herr talman: Är det fortfarande olagligt långa vårdköer i Sverige? Det var det ju när Kristdemokraterna tog över ansvaret för detta. Sedan dess har man lagt 22 miljarder på prestationsbaserade insatser, inklusive årets budget. De prestationsbaserade insatserna har inte gett önskade resultat. De kan hjälpa när det gäller vissa operationer, enskilda år – det är vi säkert helt överens om. Men de har inte lett till de strukturella förändringar som behövs.

Alldeles häromdagen kom SKR:s rapport om hälso- och sjukvården, som visade att 40 procent väntat längre än vårdgarantin anger. Det är inte rimligt.

Min fråga är därför: Hur kommer det sig att Kristdemokraterna trots de löften man gav i valrörelsen och trots att man har innehaft sjukvårdsministerposten under hela den här mandatperioden ändå inte har lyckats komma till rätta med de svenska vårdköerna?

Herr talman! Jag noterar att ledamoten över huvud taget inte svarar på frågan utan går in och debatterar referenspriserna. Centerpartiet har inte ifrågasatt att vi ska ha referenspriser. Däremot har vi noterat att det finns en kritik mot referenspriserna både från den offentliga tandvården och från den privata tandvården. Men vi har inte lagt fram något förslag om att ta bort dem.

Det vi har lagt fram ett förslag om – ett liberalt förslag om – är människors valfrihet. Det innebär att man som patient med hela yrkeslivet bakom sig ska ha möjlighet att säga: ”Jag vill ha en bättre krona. Jag vill ha en annan fyllning som är av högre kvalitet. Jag vill ha en annan form av lagning som ger bättre estetik.” Vi tycker att det är fullt rimligt. Liberalerna, särskilt som de nu påstår sig också vara ett marknadsliberalt parti, borde ge patienten den möjligheten.

Vi hörde den moderata ledamoten tidigare säga att detta handlar om kriminaliteten inom välfärden och att landets 2 800 privatpraktiserande tandläkarkliniker kanske styrs av kriminella nätverk. Men det är en helt annan fråga. Den handlar om tillståndsgivningen. Centerpartiet vill ha tillståndsgivning inom tandvården, vilket inte har funnits tidigare. Så hanterar vi den frågan. Men det här handlar om valfrihet.

Varför kan inte människor få valfrihet? Det kostar ju inte systemet mer. Det kostar inte skattebetalarna mer. Men det ger människor möjlighet att styra lite mer över den behandling de får.

Herr talman! Tack, ledamoten Lina Nordquist, för anförandet! Jag delar uppfattning om mycket av det som sades där.

Det är bra att vi nu genomför en reform där fler människor kommer att få tillgång till tandvården genom lägre priser. Samtidigt finns det delar i propositionen och betänkandet som har kritiserats, och det finns delar i detta som vi från Centerpartiet är kritiska till. En av de delar som har fått kritik både från folktandvård och från privatpraktiserande tandläkare är referensprissättningen. Det är TLV som styr den prissättningen, och det är klart att det är någonting som måste följas upp framöver.

Centerpartiet är ett liberalt parti. Vi tror på människors egenmakt och möjlighet att själva fatta kloka beslut. Därför har vi lyft ett förslag i vår reservation om att möjliggöra för patienter att göra tillköp. Referenspriset anger ju också vilken materialtyp och protetik man har räknat på. Vi tycker att det är rimligt att man som patient ska ha möjlighet att själv välja om man vill lägga lite extra pengar på en bättre lösning, med högre kvalitet eller bättre estetik.

Innan den här mandatperioden startade värnade även Liberalerna människors valfrihet. Min fråga, herr talman, är: Varför kan inte Liberalerna låta en vuxen människa med ett helt yrkesliv bakom sig själv få avgöra om den vill betala mellanskillnaden för en dyrare behandling eller inte?

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 3 under punkt 3 i betänkandet.

Munhälsan har stor betydelse för människors mående och livskvalitet. Därför ska alla erbjudas tandvård av hög kvalitet och till rimliga priser. År 2008 genomfördes en tandvårdsreform som gjorde att fler människor hade råd med tandvård, och 2013 följdes den upp med ytterligare förstärkningar för personer med extra behov på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Samtidigt har det funnits ett uppenbart behov av att reformera tandvården ytterligare. Svensk tandvård präglas av flera utmaningar vad gäller tillgänglighet och jämlikhet, med stora skillnader i munhälsa mellan olika regioner och bostadsorter och mellan olika socioekonomiska grupper liksom olika åldersgrupper. För Centerpartiet är det självklart att tandvård, liksom all vård, ska utgå utifrån behov.

Med den nya tandvårdsreformen tas steg i rätt riktning i och med att behovsprincipen skrivs in i tandvårdslagen. Den stora förändringen är däremot att högkostnadsskyddet förstärks för gruppen 67 år och äldre, där munhälsan generellt sett är sämre än vad den är hos yngre. Centerpartiet välkomnar att vi nu kan genomföra en tandvårdsreform som gör det väsentligt billigare för seniorer att gå till tandläkaren för behandlingar och att fler därmed får möjlighet att ta hand om sina tänder.

Samtidigt som vi står bakom tandvårdsreformen som sådan har vi också synpunkter på den. En av de saker som regeringen helt missar i sin reform gäller de stora geografiska skillnaderna i vårt land.

Enligt tandvårdsutredningen är andelen över 79 år som har minst 20 kvarvarande tänder 75 procent bland boende i våra storstadsregioner, men bara 56 procent bland boende i våra glesa landsbygdskommuner.

Anledningen till skillnaden hänger ihop med såväl ekonomiska förutsättningar för den enskilde som tillgängligheten till tandläkarmottagningar. Det är ingen hemlighet att det finns gott om mottagningar i centrala Stockholm och att de är betydligt färre på våra landsbygder.

Av den anledningen föreslog utredningen införandet av ett kommuntypstillägg som skulle ge en högre tandvårdsersättning på landsbygden. Men det förslaget lägger inte regeringen fram i sin proposition utan skjuter på till en i högsta grad oklar framtid.

Därmed riskerar den nya reformen att förstärka skillnaderna mellan stad och land i stället för att jämna ut dem. Det här är mycket oansvarigt av regeringen. Från Centerpartiets sida menar vi att kommuntypstillägget snarast behöver införas för att ge bättre förutsättningar att bedriva tandvård även på våra landsbygder.

Samtidigt ser vi en rad andra åtgärder som också behöver vidtas för att stärka tillgången till tandvård på våra landsbygder. Det handlar om att återinföra ett bastjänstgöringsår i tandläkarutbildningen så att fler kan få prova på att jobba på en klinik placerad i lands- eller glesbygd.

Det handlar också om att se över möjligheten till ekonomiska incitament för den enskilde, såsom flyttbidrag och att skriva av studieskulder. Vi tror nämligen att det är bättre att lägga statens pengar på att få människor att flytta dit där jobben finns än att betala dem för att lämna landet.

Ett annat problem som regeringen valt att negligera i propositionen är att privata tandläkare riskerar att slås ut från marknaden, vilket i så fall drabbar både tillgängligheten och kompetensen.

Enligt tandvårdsutredningen finns det omkring 2 800 privata kliniker i Sverige jämfört med 830 kliniker inom folktandvården. Totalt sett går 65 procent av de vuxna patienterna till privattandvården, och i Jämtland är det så många som tre av fyra. Bland seniorer är andelen ytterligare högre.

Tillgången till privatpraktiserande tandläkare handlar alltså inte bara om valfrihet, utan i stora delar av landet finns det helt enkelt ingen offentlig tandvård att tillgå i närheten av där man bor.

I dagens system kan tandläkarna själva sätta sina priser på en konkurrensutsatt marknad. Men med det nya systemet kommer prissättningen att regleras via statliga referenspriser. Det har varnats – både från folktandvården och från privattandvården – för att referenspriserna är alldeles för lågt räknade och att det kommer att leda till billigare lösningar med sämre kvalitet och sämre estetik.

I förlängningen riskerar det även att leda till ökade skattekostnader i regionerna för att finansiera folktandvården och till kostnadsöverskjutningar eller nedlagda kliniker inom privattandvården.

Ännu mer anmärkningsvärt är att man fråntar patienten möjligheten att själv välja ett dyrare material eller en bättre protetik än vad referenspriset medger, eftersom detta inte får överstigas. Det riskerar alltså att bli dåligt för både tandläkare och patienter.

Centerpartiet menar att man som patient ska ha möjligheten att själv välja om man vill ha en mer kostsam behandling, men att man då får stå för den mellanskillnaden själv. Detta kan jämföras med glasögonbidrag för barn och unga, där man själv kan lägga till för att få en dyrare båge eller ett specialbehandlat glas.

För en regering som kallar sig borgerlig – och där åtminstone ett av partierna innan mandatperioden började kallade sig liberalt – borde en sådan möjlighet vara en självklarhet, men så inte för Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Kanske är det för att de akterstyrs av ett fjärde parti.

Den nya tandvårdsreformen innebär även en hel del andra risker som är svåra att förutse men som grundligt behöver följas upp redan under det första året. Det behövs en uppföljning där man analyserar om tiotandvården leder till undanträngning av andra patientgrupper, om den leder till tröskeleffekter där patienter skjuter upp behandlingar i väntan på att fylla 67 år och om tillgängligheten påverkats negativt, särskilt i fråga om kompetensförsörjning och tillgång till tandvård på våra landsbygder. Centerpartiet vill se en sådan uppföljning i närtid.

Herr talman! Sammanfattningsvis är det bra att vi nu genomför en reform som gör tandvården billigare för seniorer. Det står Centerpartiet helt bakom. Det kommer att leda till att fler människor i förlängningen får en bättre tandhälsa.

Samtidigt är vi oroade över att Tidöpartierna inte tar frågan om den geografiska ojämlikheten på allvar, att privata tandläkarmottagningar riskerar att slås ut, att patienter fråntas möjligheten att göra tillköp och att man inte planerar för en närtida uppföljning av reformen.

Tandvården är en del av vår gemensamma välfärd. Från Centerpartiets sida menar vi att den måste vara både tillgänglig och jämlik, oberoende av var i landet man bor.

Herr talman! Ledamoten pratar om att följa noga, bevaka utvecklingen och se vad som sker och om man ska ta nya steg framöver. Det gavs definitivt inget löfte om att det kommer att tas några steg eller att något kommuntypstillägg kommer att införas.

När det gäller kopplingen till statsstödsreglerna har det redan tidigare nämnts att det är väldigt oklart om det faktiskt finns en problematik där. Den frågan borde man ha haft tid att utreda i Regeringskansliet innan propositionen lades fram, och därmed borde man ha kunnat föreslå ett kommuntypstillägg i propositionen. Det är väldigt tydligt att det här inte är prioriterat från regeringens sida.

Oberoende av Peter Kullgrens arbete är den totala bilden av regeringens arbete med landsbygdsfrågor att man inte har vidtagit särskilt stora åtgärder. Det gäller inte minst välfärden, där vi ser att det är stora skillnader i tillgången till välfärd mellan våra landsbygder och våra stadsområden. Kristdemokraternas enda och ständiga svar har varit att sjukvården ska förstatligas. Jag har inte hört att även tandvården ska förstatligas, men det kanske ligger i linjen och kommer härnäst.

Eftersom den frågan har försvunnit från dagordningen hade man förväntat sig att andra saker skulle göras för att skillnaderna i tillgång till välfärd i landet ska jämnas ut, men det har inte skett. Det finns mycket att göra för att öka tillgängligheten inom tandvården. Från Centerpartiets sida vill införa ett bastjänstgöringsår för nyutexaminerade tandläkare, och vi vill se ekonomiska incitament för att ta jobb i våra lands- och glesbygder.

Vi vill också se ett kommuntypstillägg för att de ekonomiska förutsättningarna för att bedriva tandvård i våra lands- och glesbygder ska bli bättre. Varför har Kristdemokraterna inte prioriterat det?

Herr talman! Även Kristdemokraterna talade mycket om landsbygden i valrörelsen. Och efter valet har vi kunnat följa landsbygdsminister Peter Kullgren när han åkt land och rike runt och ätit korv. Det blir kanske inte så mycket gjort, men det förefaller i alla fall alltjämt finnas ett stort intresse för att prata om landsbygdsfrågor.

Även tandvårdsreformen har ett tydligt stad–land-perspektiv, och där handlar det om tillgängligheten till tandvård. Vi ser att det är stora skillnader i landet beroende på om man bor i storstadsområden eller på landsbygd och i glesbygd. Tandstatusen skiljer sig mellan å ena sidan landsbygd och glesbygd och å andra sidan storstäderna, till storstädernas fördel.

Vi har redan tidigare i debatten här hört att det finns en risk att referenspriserna skulle kunna leda till ytterligare sämre tillgänglighet på våra landsbygder. Det var därför utredningen kom med ett förslag om att kompensera genom ett kommuntypstillägg, där blandade kommuner skulle få 10 procents tillägg utifrån referenspriset. Dit hör exempelvis Skövde och ledamotens hemkommun Falköping. Landsbygdskommuner som Åre, Sollefteå och Vetlanda skulle få ett tillägg på 20 procent. Av detta blir det dock ingenting. Det blir ingenting nu, och det är väldigt oklart om det blir någonting i framtiden.

Hur kommer det sig att Kristdemokraterna inte tog strid för att landsbygden faktiskt ska få den kompensation som behövs för att man ska kunna behålla eller öka tillgängligheten till tandvården nu när en stor tandvårdsreform har sett dagens ljus?

Fru talman! Kritiken mot referenspriserna hör till de bitar som behöver följas upp när tandvårdsreformen har sjösatts och vi kan se vad effekterna blir. Det är någonting man måste följa över tid för att se vad det innebär.

Att detta skulle vara ett incitament för regionerna att dra ned på sina overheadkostnader är möjligen en nyhet för dem. I regionernas värld är risken i stället stor att låga referenspriser genom det nya systemet leder till att man ökar skattefinansieringen av den regionala tandvården.

För de privata finns naturligtvis en risk, som har lyfts från flera håll, för utslagning av tandvårdskliniker, framför allt på landsbygden. Det gäller särskilt eftersom man inte inför det kommuntypstillägg som skulle behövas för att säkra tandvården på våra lands- och glesbygder, där det är som svårast med tillgängligheten.

Fru talman! Ledamoten säger att man initialt inte kommer att medverka till att låta patienter göra tillköp. Samtidigt är ju det här en regering med tre på papperet borgerliga partier, som kanske till stor del styrs av ett annat parti som inte alls är borgerligt. Likväl har man en viss påverkansmöjlighet på propositionerna även från Moderaternas sida, och jag har väldigt svårt att förstå varför man gör så här. Alla privatpraktiserande tandläkare jag har pratat med har också väldigt svårt att förstå varför inte Moderaterna, som ett gammalt borgerligt parti, kan tillåta patienterna valfriheten att redan från dag ett göra tillköp när de får tandvård enligt det nya tiotandvårdssystemet. Förklara gärna mer i detalj varför Moderaterna inte kan acceptera det!

Fru talman! Tack, ledamoten Thomas Ragnarsson, för anförandet!

Vi hörde ett anförande tidigare från Socialdemokraternas Anna Vikström, som sa att det är nödvändigt att prisreglera marknaden. Nu gällde det tandvården, men vi kan ana att man på den sidan tycker att det finns många marknader som det är viktigt att prisreglera.

Nu höll också den moderata ledamoten ett anförande om hur viktigt det är att prisreglera marknaden, och det är klart att även jag som marknadsliberal centerpartist inser att det behövs regleringar av marknadsmekanismerna om ett högkostnadsskydd ska införas. Därav följer de referenspriser som har kritiserats väldigt hårt av både folktandvården och de privatpraktiserande tandläkarna då dessa priser anses vara väldigt lågt räknade generellt och riskerar att leda till användning av billigare material och sämre protetik än vad som annars skulle vara fallet och vad tandläkarna själva i många fall vill använda.

I ett sådant här system, där utgångspunkten är referenspriser, lyfter vi från Centerpartiet fram att det borde vara möjligt att göra tillköp som patient och att man ska ha kvar en viss valfrihet när man ska göra ett ingrepp eller en behandling i sin munhåla. Men Moderaterna går inte med på att lämna den lilla möjligheten till valfrihet så att man med egna pengar själv kan betala för en estetiskt lite finare eller mer hållbar insats.

Hur kommer det sig att Moderaterna, som traditionellt sett ändå varit ett borgerligt och stundom till och med liberalt parti, har en sådan tilltro till statlig prisreglering att de inte ens kan låta patienter göra egna tillval inom ramen för tiotandvården?

Fru talman! Jag delar ledamotens åsikt om att Sverigedemokraterna har haft ett högt tonläge kring landsbygdspolitiken och att hela landet ska leva. Det var ett väldigt högt tonläge i valet. Sedan kom ju tiden efter valet. Då sänktes tonläget ordentligt, och det visade sig att Sverigedemokraternas landsbygdspolitik bara handlade om att sänka priset på bensin och diesel. Sedan tog det slut.

Nu hade ju Sverigedemokraterna i samband med den här reformen en möjlighet att faktiskt visa att även välfärden är viktig att se till att få jämlik över hela landet. Man har ju inte tagit några initiativ när det gäller att göra sjukvården eller skolan jämlik. Nu har vi dock en proposition och ett betänkande som berör tandvården. Där fanns en konkret möjlighet att se till att tandvården kunde få bättre förutsättningar att bli jämlik mellan stad och land. Men det gör man inte.

Ledamoten säger att det beror på osäkerhet kring statsstödsreglerna. Samtidigt visar utredningen att det inte finns någon större osäkerhet där, utan man är rätt övertygad om att detta är förenligt med EU:s statsstödsregler.

Det kanske snarare handlar om att man inte är beredd att lägga de pengar som krävs för att klara av den ökade kostnaden för våra landsbygder i syfte att ge en mer jämlik tandvård. Prioriteringarna har ju sett ut så även tidigare – man har inte velat lägga de pengar som krävs för att ge en jämlik välfärd på våra landsbygder. När Sverigedemokraterna, som haft ett högt tonläge gällande landsbygden, nu hade en konkret möjlighet brydde man sig ändå inte om det.

Om det ändå skulle komma ett kommuntypstillägg från regeringen någon gång, när skulle det i så fall komma?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Linda Lindberg för anförandet!

Jag håller med om mycket av det som sades i anförandet, och det är bra att vi nu går vidare med en tandvårdsreform som gör att fler personer kommer att få tillgång till bättre tandvård och i slutändan få bättre munhälsa.

Denna tandvårdsreform tar tag i en del av problematiken. Vi vet att äldre generellt har sämre tandhälsa än vad yngre människor har, och nu fokuserar reformen på det. Samtidigt vet vi att tandhälsan skiljer sig också regionalt i landet.

Det som gör att man får sämre tandhälsa på våra landsbygder och i våra glesbygder jämfört med i våra storstadsområden handlar till stor del om tillgången till tandvård. Om man tittar på våra 79-åringar, fru talman, kan man se att 75 procent av dem som bor i storstad har 20 tänder kvar i munhålan när de är 79 år. På våra landsbygder är det bara drygt 50 procent.

I utredningen till denna tiotandvård föreslogs att ett kommuntypstillägg skulle sättas in, som skulle ge storstadskommuner ersättning precis enligt det system som nu har beskrivits men där landsbygdskommuner och glesbygdskommuner skulle få högre ersättning för tandvården. På det viset skulle man kunna ge en lite mer jämlik tandvård över hela landet. Men det här förslaget, fru talman, finns inte med i betänkandet. Regeringen skjuter det på framtiden, och det är väldigt oklart när eller om det över huvud taget kommer ett sådant tillägg.

Jag undrar: Vart har kommuntypstillägget tagit vägen? Och tar inte Sverigedemokraterna den skillnad vi ser i landet mellan stad och landsbygd på allvar?

Fru talman! Låt mig börja med ett citat: Om man tänker att för 100 år sedan, då blev sådana som jag inlåsta på institution, och nu blir vi inlåsta i vårt eget hem. Man tycker att vi borde ha kommit längre. Så sa 24-åriga Emelie Pålsson från Helsingborg i en intervju med SVT den 12 november. Emelie är blind och rullstolsburen. Hon är helt beroende av ledsagning för att kunna leva ett liv på likvärdiga villkor, men detta nekas hon.

Under de senaste tio åren har två av tre med synnedsättning blivit av med sin ledsagning. Emelie är bara en av dessa. Det är inte bara orimligt – det är oanständigt. Riksdagsmajoriteten krävde för ett och ett halvt år sedan att det ska tas fram en ny lagstiftning för att garantera Emelie och andra drabbade rätten till en rimlig livssituation.

Mina frågor till socialtjänstministern är följande: Vad har hänt? När kommer den nya lagen? När kan Emelie och alla andra förvänta sig en rimlig livssituation?

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till reservation 1 under punkt 2 i betänkandet.

Jag tror att alla vi som sitter i den här kammaren har fått nog vad gäller missförhållanden inom viktig välfärdsverksamhet, vare sig det handlar om vården av barn och unga, stödet till funktionsnedsatta eller äldreomsorgen. Vi är många som tycker att det räcker nu.

Den senaste i raden av många skandaler handlade om den kommunala hemtjänsten i Uddevalla, där samtlig nattpersonal i början av september blev avstängd efter att en rad missförhållanden uppdagats. En kartläggning som Dagens Nyheter gjorde visade att det under de senaste fem åren kommit in hundratals avvikelserapporter och 16 lex Sarah-anmälningar. Det har handlat om en person som inte fått sin digitala tillsyn på 21 nätter i rad, en som återkommande inte fått byte av inkontinensskydd och en som legat i intorkad avföring.

Även på ett kommunalt äldreboende i Uppsala framkom det under sommaren att det fanns stora brister både inom omsorgen och hos personalen. En tystnadskultur hade utvecklats hos personalen, kombinerat med brister i omhändertagandet av de boende. Det har handlat om boende som inte fått hjälp i tid, som blivit kvarglömda på toaletten eller som blivit socialt isolerade. Detta är naturligtvis oacceptabelt.

Vi har även kunnat följa flera exempel på hur HVB-hem drivits av gängkriminella, med risk för att hemmen används som bas för rekrytering av ungdomar till de kriminella nätverken. Att detta är en absurd situation förstår alla. När ett barn eller en ungdom placeras på ett HVB-hem tar man också över föräldrarnas ansvar för personen och har till uppgift att ge den trygghet och den stabilitet som personen behöver i en miljö som är fri från våld, droger och kriminalitet. Detta borde naturligtvis vara en självklarhet.

Efter de allvarliga incidenter som förekommit på det statliga ungdomshemmet Vemyra i Sollefteå beslutade Ivo i fredags att verksamheten inte längre får drivas vidare. I dag, herr talman, ska hemmet stängas och samtliga pojkar vara utrymda och placerade på andra boenden. Den kritik som lyfts fram har bland annat handlat om rymningar, bristande kompetens hos personalen och att ungdomarna till viss del tagit över ungdomshemmet. Ivo menar att Sis, Statens institutionsstyrelse, helt enkelt inte kan garantera barnens liv och hälsa under rådande förhållanden. Det är helt oacceptabelt.

Herr talman! Gemensamt för de här skandalerna är inte vem som driver verksamheten – vi ser att brister förekommer inom privat, kommunal och statlig verksamhet. Det gemensamma är i stället bristen på uppföljning och kontroll. Till stor del är det kommuner, regioner och stat som själva behöver kontrollera och garantera kvaliteten inom verksamheterna, vare sig de bedrivs i egen regi eller i privat regi. Det är dock ingen tvekan om, och detta har Centerpartiet lyft fram under lång tid, att Ivo behöver skarpare verktyg, en mer nyanserad palett av verktyg, för att kunna komma åt brister i vår välfärd – därav den proposition som vi debatterar i dag och som berör både LSS och socialtjänstlagen.

Genom de föreslagna förändringarna kommer Ivo att få utökade möjligheter att ingripa mot verksamheter som inte uppfyller lagstiftningens krav.

Ett av de instrument som nu lyfts in är möjligheten för Ivo att utkräva en sanktionsavgift av den som bryter mot de villkor som anges i verksamhetstillståndet eller inte gör den registerkontroll som krävs. Från Centerpartiets sida har vi länge efterfrågat en åtgärdstrappa, och denna möjlighet blir ett steg på den trappan. Däremot är vi kritiska till att sanktionsavgiften endast riktar sig mot tillståndspliktig verksamhet, vilket innebär att kommuner, regioner och stat helt undkommer möjligheten att få sanktionsavgifter. Vi menar därför att sanktionsavgifter även ska kunna dömas ut mot anmälningspliktiga verksamheter i offentlig regi.

Det är självklart att vården och omsorgen ska hålla en hög kvalitet oavsett vem som bedriver den. Att det finns kvalitetsbrister hos både de privata och de offentliga aktörerna är det ingen tvekan om, utifrån de exempel jag nyss lyfte.

Sanktionsavgift kommer också att kunna dömas ut när det slarvats med den registerkontroll som ska göras av personal inom verksamheterna. Det är naturligtvis alldeles utmärkt, men jag vill samtidigt lyfta fram att det finns brister i de nuvarande registerkontrollagarna. I dag ska registerkontroll göras mot både belastningsregistret och misstankeregistret för personal vid boenden som tar emot barn, men vid registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionsnedsättningar får man inte göra utdrag ur misstankeregistret. Det är naturligtvis inte acceptabelt att barn med funktionsnedsättning har mindre skydd än barn i övrigt. Detta måste regeringen gå vidare med.

Vidare lyfter vi att det inte räcker med registerkontroll i samband med anställning utan att det även behöver göras kontinuerliga och återkommande uppföljningar av dem som är anställda eller har uppdrag i verksamheterna.

Förutom sanktionsavgifter ges Ivo nu möjlighet att omedelbart förbjuda en verksamhet som står i strid med krav på tillståndsplikt. Det är naturligtvis helt självklart att en verksamhet som är tillståndspliktig men saknar tillstånd ska kunna stängas ned omedelbart.

Nu ges även kommunerna skyldighet att till Ivo anmäla verksamheter som man misstänker bedrivs utan tillstånd eller där tillståndshavaren anses vara olämplig. Detta är inte bara bra, utan det är också helt självklart att det ska göras.

Herr talman! Sammanfattningsvis måste man som förälder till ett barn placerat på en institution kunna vara försäkrad om att den miljö barnet befinner sig i är trygg och säker. Som äldre ska man kunna vara förvissad om att man faktiskt kommer att få den hjälp och det stöd man behöver via hemtjänsten eller på ett äldreboende. Som funktionsnedsatt ska man inte behöva tvivla på att insatserna inom LSS görs av seriösa aktörer på bästa möjliga sätt.

Därför är det väldigt bra att vi nu stärker Ivos verktyg, men dessa verktyg måste också kunna användas mot både privata och offentliga aktörer i välfärden. Den enskilde ska veta att oavsett vem som bedriver verksamheten görs det på ett seriöst och kvalitativt bra sätt. Vi ger nu Ivo bättre verktyg för att följa upp detta.

Fru talman! För drygt en månad sedan stängde distriktsveterinärerna i södra Halland ned sin verksamhet. Det är ett av Sveriges absolut mest djurtäta områden, och det skedde dessutom strax efter det största utbrottet av blåtunga på över tio år.

Nedstängningen har kritiserats hårt av såväl länsstyrelsen och LRF som verksamma veterinärer. Jordbruksverket hänvisade till för låga anslag från regeringen. Landsbygdsministern i sin tur hänvisade till en kommande utredning om veterinär beredskap. Nu har utredningen kommit, och där föreslås bland annat införandet av en beredskapsersättning till privata veterinärer som tar ansvar på jourtid, vilket alltså inte är fallet i dag.

Min fråga till landsbygdsministern är följande: Hur länge ska de halländska lantbrukarna behöva vänta på att staten återigen ska ta ansvar för att det finns fullgod tillgång till veterinärer under dygnets alla timmar?

Fru talman! I riksdagen blir funktionshinderspolitiken oftast en fråga för oss ledamöter i socialutskottet att diskutera och debattera. I regeringen ligger huvudansvaret på Socialdepartementet och socialtjänstministern, och bland myndigheterna finns ett extra stort ansvar hos Socialstyrelsen och Myndigheten för delaktighet. Men det är inte så livet ser ut för den som har en funktionsnedsättning. Det är inte begränsat till de sociala frågorna eller till omsorgsfrågorna.

Grundförutsättningarna för att klara sitt liv om man har en funktionsnedsättning kan handla om tillgången till hjälpmedel, rätten till personlig assistans och möjligheten till ledsagning. Men det handlar också om tillgängligheten till affärer, bostäder, skolor, offentliga byggnader, museer, idrottsanläggningar och teatrar. Det handlar om tillgången till utbildningar och möjligheten till anpassningar genom hela utbildningssystemet. Det handlar om möjligheten att förflytta sig på likvärdiga villkor som alla andra i samhället till affären, till jobbet, till kompisarna, ut i naturen eller till idrottsanläggningen. Det handlar om möjligheten att ha en anpassad och tillgänglig arbetsplats. Det handlar om tillgången till digitala tjänster såsom bank-id för att kunna göra bankärenden och boka biljetter. Och det handlar om möjligheten att delta i det demokratiska arbetet och att delta i de allmänna valen, vilket var en fråga som man debatterade före oss här i kammaren.

Målet med funktionshinderspolitiken är att skapa ett samhälle utan hinder för delaktighet och med jämlika villkor för människor med funktionsnedsättningar. Men då krävs också att ansvaret sträcker sig genom fler utskott i riksdagen, genom fler departement i regeringen och genom fler statliga myndigheter – därav dagens diskussion om sektorsansvar, fru talman.

Riksrevisionens rapport om sektorsansvaret visar nämligen att de myndigheter som i dag är utpekade – Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Boverket, Försäkringskassan, Post- och telestyrelsen, Statens kulturråd, Socialstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Statens skolverk – också har tagit ett större ansvar och haft ett större fokus på funktionshindersfrågorna. Samtidigt kritiserar Riksrevisionen att regeringens styrning har varit dålig och att det funnits oklarheter i vad sektorsansvaret ska innebära i praktiken. Detta har lett till att man uppfattar det på olika sätt och hanterar sektorsansvaret på olika sätt i de olika myndigheterna.

Samtidigt konstateras att flera viktiga samhällsområden i dag saknar sektorsansvar. Som exempel nämns transportområdet, rättsväsendet, konsumentpolitik och upphandling. Det här gör i sin tur att funktionshindersfrågorna inte får samma prioritet inom just dessa områden.

Allra mest anmärkningsvärt skulle jag säga är att det saknas ett sektorsansvar inom transportområdet, eftersom det finns uppenbara problem där i dag. Samtidigt är möjligheten att transportera sig ofta själva grunden för delaktighet i samhällslivet. Om man inte kan ta sig till affären, skolan, jobbet eller kompisarna hamnar man i stället i isolering i det egna hemmet. Detta är inte rimligt.

Fru talman! Det är bra att regeringen nu arbetar med en ny handlingsplan för funktionshinderspolitiken för åren 2026–2031. Det behövs verkligen. Det är också bra att man i den handlingsplanen avser att förtydliga innebörden i sektorsansvaret. Det är däremot en brist att regeringen inte redan nu ser behovet av att utse fler sektorsansvariga myndigheter utan skjuter detta på framtiden, för framtida analyser.

Det råder ingen tvekan om att fler myndigheter måste ta ett större ansvar för funktionshinderspolitiken än vad som är fallet i dag. Det råder inte heller någon tvekan om att fler ministrar måste ta ett större ansvar. Det handlar nämligen inte bara om LSS och socialpolitik, utan det handlar om utbildning, arbetsmarknad, infrastruktur, försvar, sjukvård, digitalisering och mycket annat.

Besvikelsen över regeringens bristfälliga funktionshinderspolitik har varit stor under den här mandatperioden. Det är uppenbart att fler måste ta ansvar för att vi ska nå upp till målen om delaktighet och jämlikhet.

Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet om fler sektorsansvariga myndigheter inom funktionshinderspolitiken.

Fru talman! Besvikelsen och frustrationen hos funktionsrättsrörelsen över bluffen om assistansen är enorm. Det är inte bara vi i politiken som är upprörda över hur detta har gått till, utan det kokar i funktionsrättsrörelsen. Jag vet inte om ministern hade möjlighet att ta del av den demonstration som man genomförde den 2 oktober. Men om ministern gjorde det såg hon hur upprörda människor som drabbas direkt av det svikna löftet om indexeringen är.

Ministern säger att regeringen kommer att fortsätta att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet. Men, fru talman, har man inte under ett års tid lyckats lösa en ändå relativt begränsad och enkel uppgift är sannolikheten inte särskilt stor att man kommer att göra det under resten av mandatperioden heller.

Ministern säger vidare att det visades information som inte stämde överens med budgettexten. Men hade ministern inte själv läst budgettexten? Det är i så fall märkligt, med tanke på att informationen som sades vid Powerpointpresentationen ju är vad ministern har upprepat under hela året, senast i Almedalen. Det var först när finansministern sa att hon inte kände till detta som det uppdagades att det hade varit fel. Med tanke på att finansministern inte kände till arbetsgruppen, som det har hänvisats till under hela året, undrar man om den har existerat över huvud taget. Det finns frågor att svara på här.

Det finns anledning att verkligen fundera på den frustration man har skapat genom att bluffa om indexeringen, säga en sak förra året, ändra sig under året och nu komma tillbaka med ett helt annat budskap i budgeten.

Fru talman! Jag tackar socialtjänstministern för svaret på interpellationsfrågan.

Regeringen hade redan innan denna fråga kom i dagen ett lågt förtroende i funktionshinderspolitiken, och det förtroendet har nu blivit ännu lägre. Det gäller förstås funktionshinderspolitiken i allmänhet men den personliga assistansen i synnerhet.

Funktionsrättsrörelsen väntar fortfarande på en kvalitetssäkring av behovsbedömningen inom assistansen, på ett samlat huvudmannaskap inom assistansen, på att stärkt rätt till personlig assistans – ett beslut vi fattat i riksdagen tidigare – ska bli verklighet så som intentionen var samt på att man ska komma till rätta med föräldraavdraget inom den stärkta rätten till personlig assistans. Funktionsrättsrörelsen väntar dessutom fortfarande på ett stopp för de orimliga återkrav som ställs mot enskilda individer inom personlig assistans från Försäkringskassans sida.

Som lök på laxen kom så beskedet i samband med budgeten i år att det inte blev någon indexering, det som assistansföretagen och de assistansberättigade väntat på under hela året från den 18 september 2024 när socialtjänstministern tillsammans med övriga Tidöpartier presenterade att man nu skulle utreda frågan om en indexering och komma med ett förslag innan budgeten för 2026.

Senast under Almedalsveckan sa ministern: Det här arbetet pågår just nu, och det kommer naturligtvis att presenteras i samband med att vi presenterar hela budgeten för 2026. Så, fru talman, uttryckte sig ministern ordagrant i tältet hos assistansföreningen JAG. Men det blev ingen presentation. Det blev ingenting.

I stället blev det förnekelse från regeringen. Finansministern säger att man inte har lovat detta över huvud taget, och så går man in och rättar i Powerpointpresentationen från presskonferensen den 18 september 2024 och förklarar att det som sades på den presskonferensen inte riktigt var det man menade. Det var egentligen fel.

Jag har aldrig varit med om maken – jag undrar om talmannen har varit med om maken, som ändå har många fler år bakom sig i riksdagen – till att Regeringskansliet går in och korrigerar och rättar till i gamla Powerpointpresentationer för att dessa inte stämmer överens med hur verkligheten hos regeringen har utvecklat sig.

Varför behövs då ett index? Det behövs för långsiktighet inom assistansen, för stabilitet och för förutsägbarhet. Det behövs också för att värna de seriösa assistansföretagen. I dag brottas man nämligen med dålig lönsamhet. Vårdförbundet har räknat ut att assistansföretagen har rörelsemarginal på ungefär 1,6 procent, vilket är långt under vad som är rimligt. Kommunerna ligger 30 procent högre i kostnad för motsvarande assistans som assistansföretagen. Detta riskerar att dra undan mattan för de seriösa – när man inte indexerar, när man inte ger förutsägbarheten och när man räknar upp assistansersättningen väldigt lågt inför 2026.

I centrum står förstås de som behöver assistansen. Detta är en frihetsreform. Det handlar om självbestämmande. Det handlar om delaktighet. Det handlar om att ge dessa människor möjlighet att behålla den valfrihet de har i dag. Saboterar man assistansen kommer man inte att lyckas med det.

Vart tog indexeringen vägen?

Fru talman! I tisdags befann jag mig på äldreriksdagen, som anordnas av SPF Seniorerna och SKPF Pensionärerna. I politikerpanelen deltog, förutom jag själv, partisekreterarna från respektive riksdagsparti. En av de frågor som ställdes till oss handlade om att införa ett allmänt vaccinationsprogram för äldre. Det är en fråga som Centerpartiet har drivit under många års tid för att stärka det förebyggande arbetet för äldres hälsa, inte minst vad gäller infektioner.

Det var därför väldigt glädjande att få ta emot beskedet från partisekreterarna från Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna att dessa partier nu också vill införa ett sådant program.

Min fråga till äldreministern är därför: När kommer regeringen att ta initiativ till den utredning som behöver ligga till grund för införandet av ett allmänt vaccinationsprogram för äldre, i enlighet med det löfte som Tidöpartierna gav på årets äldreriksdag?

Fru talman! För en vecka sedan presenterade utredaren Lars Trägårdh Tidöpartiernas stora och hittills enda kulturprojekt, i form av en svensk kulturkanon. Särskilt intressant var att utredaren menade att en viktig bärare av denna kulturkanon ska vara den svenska folkbildningsrörelsen i form av studieförbund och folkhögskolor, det vill säga samma rörelse som regeringen aktivt har motverkat under sina tre år vid makten.

Regeringens neddragningar uppgår till sammanlagt 900 miljoner kronor under mandatperioden, och studieförbund och folkhögskolor över hela landet vittnar om de effekter som neddragningarna får för deras verksamheter.

Min fråga till kulturministern är därför: Hur tycker ministern att det faktum att regeringen först slår undan benen för folkbildningen genom dessa nedskärningar rimmar med att man sedan uppmanar dem att bli bärare av regeringens kulturkanon?