Helena Vilhelmsson

Fru talman! Det ser jag också fram emot. Då lär vi återkomma i frågan. Jag tror att det är riktigt avgörande. Jag tror att det är ett bra sätt, som det har varit i många år, att få samtliga myndigheter att jobba med jämställdhetsfrågor.

Tack för svaret! Då går jag över till min andra fråga, som gäller arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Jag delar i mångt och mycket den bild som ministern gav. Jag tillstår att vi i Sverige har varit naiva under många år, men nu håller vi på att rätta till problemet. Det gör vi inte minst genom den senaste lagstiftningen som vi beslutade om här i kammaren, nämligen att kriminalisera oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Det är ett mycket välkommet lagförslag.

Det jag var kritisk mot när vi debatterade och beslutade var att regeringen inte tycker att Socialstyrelsen eller Ivo ska jobba på något annat sätt med tillsyn över den nya lagen. Man hänvisar till att det brukar vara så att läkare eller patienter själva hör av sig till Ivo, och då inleds en tillsyn.

Jag tycker att det är ett otroligt tråkigt och naivt sätt att se på det. Det är ju inte så att en läkare som vet med sig att han eller hon numera gjort en kriminell åtgärd ringer till polisen dagen därpå och säger: Hej! Jag har gjort en kriminell åtgärd.

För mig är det givet att skapar man en ny lag måste man också se över hur man arbetar för att den lagen ska efterlevas. Men så tyckte inte regeringen. Trots att många remissinstanser ansåg att detta behövdes gick regeringen inte den vägen framåt.

Jag undrar om ministern kan utveckla detta lite. Det ska också sägas att nästan inga ärenden har kommit in till Ivo för granskning eller anmälan, nästan inga alls. Ändå ska man inte förändra sitt arbetssätt.

Fru talman! Tack, ministern, för anförandet! Det var mycket intressant att höra. Jag skulle vilja diskutera jättemånga frågor, men vi har ju inte all tid i världen. Men vi ska ju faktiskt debattera lite längre fram i veckan också.

Jag tänkte ta upp två frågor, en i varje replik.

Jag älskar verkligen formuleringen att jämställdhet inte är en udda fågel. För mig är jämställdhet ett horisontellt tema, och det ingår i alla politikområden. Av det skälet vill jag också ställa en fråga om det som jag tog upp i mitt anförande: Hur kommer det sig att regeringen har tagit bort formuleringarna om jämställdhetsintegrering i myndigheternas regleringsbrev?

Låt mig förtydliga och säga att detta för mig är det självklara sättet att verkligen se till att alla myndigheter talar om jämställdhet. Har man det inte inskrivet i regleringsbrevet är det ju klart att man kan föra en dialog på andra sätt – det kan man alltid göra, så det behöver ministern alltså inte säga som svar; man kan ju föra en dialog om gängkriminalitet också – men i regleringsbrevet blir det väldigt tydligt vad myndigheterna ska jobba med eller mot. Nu har man alltså tagit bort det. Det innebär också att möjligheterna att mäta och utvärdera arbetet med jämställdhet går om intet när det gäller de myndigheter som inte har ansvar för de direkta indikatorerna, alltså de indikatorer som regeringen använder för att mäta resultatet, som vi kan läsa om i betänkandet. Jag förstår inte riktigt hur man tänker där.

Jag är faktiskt inte ensam om att inte förstå detta. Jämställdhetsmyndighetens gd var ganska tydlig vid sitt besök i utskottet: Nej, detta är inget bra förslag. Det är bättre att det står kvar.

Kan ministern utveckla sina tankar kring detta?

Fru talman, ledamöter och åhörare! Eftersom riksdagen redan har fattat beslut om budgetramar med ett annat innehåll än vad Centerpartiet önskar kommer vi att avstå från beslut i morgon och hänvisar till vårt särskilda yttrande. Jag kommer i dag i stället att prata om våra prioriteringar i budgeten för utgiftsområdet.

I Sverige har vi gemensamma mål för jämställdhetspolitiken. Det finns ett övergripande mål och sex delmål. Det har varit så i decennier, oavsett politiskt styre. Det är bra. Det är en styrka, och jag tror faktiskt att det är ganska unikt. Medlet för att nå de här målen, oavsett vilka åtgärder respektive regering har beslutat om, har varit jämställdhetsintegrering.

Jämställdhetsintegrering syftar till att synliggöra människorna bakom siffrorna i en budget, hur de offentliga resurserna fördelas mellan könen och hur de möter kvinnors och mäns och flickors och pojkars behov och vilka effekter det ger. Det handlar helt enkelt om säkrare resursfördelning. Beslut och bemötande ska utgå från individen utan att snedvridas av stereotyper, fördomar eller rent av okunskap. Det är helt enkelt en väldigt bra metod, som tidigare har varit en tydlig instruktion i samtliga myndigheters regleringsbrev – men som inte är det längre. Jag förstår inte riktigt varför.

Jag vet att det finns ett generellt regeringsbeslut om att alla ska jobba med jämställdhetsintegrering. Men detta är som sagt struket ur myndigheternas regleringsbrev. Det är för mig obegripligt. Det betyder ju att möjligheterna för regeringen att kontrollera samtliga myndigheters arbete med jämställdhet försvinner. Kvar är egentligen bara att redovisa de indikatorer man har ställt upp som mål för att utvärdera jämställdhetspolitiken och som är fastslagna. Det är för mig väldigt konstigt, och jag vill gärna få förklarat för mig hur regeringen tänker.

Fru talman! Centerpartiets mål för jämställdhetspolitiken är att stoppa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt och att säkra en jämlik vård. Det finns förstås behov av åtgärder för att främja jämställdhet inom alla politikområden.

En helhetssyn på jämställdhet är avgörande, annars riskerar det att bli som under pandemin. Vi kunde jämföra det antal företag som drevs av kvinnor respektive män då och vilka som fick mest statligt krisstöd. Vi kommer också ihåg att andelen kvinnor som vabbade under pandemin ökade trots att kvinnor är dominerande i sjukvårds- och omsorgsyrken, som var extremt viktiga under pandemin. Jämställdheten kan inte stå tillbaka när övriga kriser ska bekämpas. Ska vi komma till rätta med det här måste jämställdheten funka även när det inte är kris.

Fru talman! Den kanske viktigaste saken att komma till rätta med är mäns våld mot kvinnor. Det förekommer i hela landet, i alla åldrar och i olika typer av relationer, men det drabbar på ett helt överskuggande sätt flickor och kvinnor. Jag skulle säga att det är ett större problem än gängkriminalitet i vårt samhälle. Det behövs krafttag som stoppar den akuta våldsspiralen och långsiktigt skyddar våldsutsatta kvinnor så att vi någon gång kommer ifrån att 15–20 kvinnor per år dödas.

Regeringen anger att 90 procent av medlen till särskilda jämställdhetsåtgärder under 2019–2024 fördelades till insatser inom delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Ändå ser vi ingen förbättring. Vi måste fokusera på det som gör skillnad.

Fru talman! Kvinno- och tjejjourerna har unik erfarenhet och kompetens och gör ett ovärderligt arbete för att hjälpa flickor och kvinnor i utsatta situationer. De är ett viktigt komplement till kommuners och andra myndigheters ansvar och insatser för att upptäcka och stoppa våld i hemmen. Så har det varit i alla år; kvinnors utsatthet för mäns våld har tagits om hand av kvinnor. Men det är det offentligas – ingen annans – skyldighet att trygga långsiktig och stabil finansiering. Det gäller särskilt nu när vi har ny lagstiftning som vi nog faktiskt får erkänna är på väg att slå lite fel. Myndigheten gör ju ibland rigida tolkningar när det handlar om att ge tillstånd.

Centerpartiet förstärker medlen till skyddade boenden mer än regeringen. Ett av skälen är att det måste säkerställas att sådana finns i hela landet. Privata initiativ och aktörer kan vara bra som komplement, men de ideella aktörerna står för en institutionell kunskap och ett förtroendekapital som vi inte kan missa.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor börjar med killars våld mot tjejer. Ett tydligt mönster är att de män som slår själva har upplevt våld i hemmet. Ingen man vaknar på sin 30-årsdag och tänker: ”I dag ska jag slå min fru eller sambo.” Vi måste komma till rätta med det här tidigt. Därför måste våld i ungas partnerrelationer motverkas. För första gången på många år känner jag mig någorlunda trygg i att stiftelsen Ungarelationer.se har en trygg finansiering. Det har varit en återkommande fråga i budgetdebatter från min sida.

En annan sak som Centerpartiet har sagt i alla år och fortsätter säga är att vi vill införa ett nationellt lämnaprogram för kvinnor som lever i våldsamma relationer, där myndigheter som polisen, socialtjänsten, Skatteverket, ekonomiska rådgivare, sjukvård och psykiatri samverkar så att de som faktiskt vågar lämna en våldsam relation snabbt får det stöd som behövs. Vi vet att polisen jobbar strukturerat med att försöka nå förövare tidigt, men det direkta och professionella stödet till våldsoffer måste komma till stånd det också.

Vi behöver också en lämnapeng som täcker kostnaderna i samband med att man snabbt behöver lämna sitt eget hem och sin egendom för att etablera sig på en ny ort. Det är helt orimligt att den utsatta kvinnan själv ska bekosta flytt, bostad, nya abonnemang och kläder till barnen. Men i den bästa av världar ska inte kvinnan behöva flytta. Det ska mannen göra. Oavsett detta är det förenat med stora kostnader att försörja sig själv, eftersom det ekonomiska våldet kan fortgå långt efter ett uppbrott.

Fru talman! Vi vill att det ska fungera ungefär som det fungerar för män som deltar i exitprogrammet för att lämna kriminella miljöer. De får tre och ett halvt år av strukturerat stöd i form av rehab, sysselsättning, fritidsstudier, ekonomiskt stöd med mera. Kvinnor får i dag inget av detta. Ändå har kvinnorna inte ens gjort något kriminellt.

Fru talman! För en tid sedan kom utredningen Ut ur utsatthet, som handlar om prostitution. Den ledde till ett exitprogram för kvinnor i prostitution. Det är lite oklart med statusen just nu, men detta är oerhört välkommet, inte minst för att en gång för alla slå fast vad prostitution egentligen handlar om. Jag är säker på att det inte bara är jag som fortfarande får frågan: Varför är det lagligt att sälja men inte att köpa? Det är viktigt med ett exitprogram för att få alla att förstå vad prostitution är, nämligen en form av mäns våld mot kvinnor.

Centerpartiet vill göra mer, bland annat rikta en satsning också mot unga. Vi måste börja med att komma åt onlineprostitution och rikta oss mot unga och deras användande av sajter som förskönar, infiltrerar och möjliggör försäljning av barns kroppar. Barn och unga är extremt sårbara och förleds ofta till onlineförsäljning. För att förhindra fortsatt utsatthet i prostitution senare i livet måste ett exitprogram för unga startas nu.

Därmed tackar jag för mig och önskar utskottet och riksdagens personal en mycket god jul och ett gott nytt år.

Fru talman! Jag håller med, men skillnaden är att jag är helt övertygad om att alla personer som kommer till Sverige vill ha egen försörjning, även de som kanske inte tror att de behöver det; om man förklarar för personer vad egen försörjning innebär i form av frihet och självständighet vill alla ha det. Grejen är ju att vi måste förklara det på ett sätt som gör att folk förstår. Men vi kan inte bara kombinera det med ett bidragstak eller en bidragsreform som bygger på tesen att man är hemma för att man inte vill tjäna pengar utan vill ligga samhället till last. Den synen måste vi komma bort ifrån. Nej, vi måste kombinera det med både en bidragsreform och aktiva åtgärder som ger människor möjligheter att få jobb.

Återigen: Det är en stor skillnad mellan arbetsmarknaden i dag och arbetsmarknaden på 70-talet, när hela Sverige och folkhemmet byggdes fram. Det finns säkert hundratusentals kvinnor som kan vittna om att de vill ha jobb men inte får, inte kan eller blir nekade.

Då undrar jag: Vilka är regeringens förslag för att underlätta för detta? Är man beredd att göra om svenska för invandrare till jobbsvenska? Är man beredd att individualisera etableringsprojektet? Är man beredd att verka för lika stöd för alla vidare yrkesutbildningar? Både Merit Frost Lindberg och jag var på ett rundabordssamtal med Sveriges Kvinnoorganisationer där det slogs fast att arbetsmarknadsutbildningar inom till exempel industrisektorn är betalda medan utbildningar för undersköterskor inte är betalda – utan att värdera den uppdelade arbetsmarknad vi har. Är man beredd att begränsa föräldraledigheten, så att det ges ett incitament att komma ut och lära sig svenska? Är man beredd att begränsa arbetsgivaravgifterna för småföretagen upp till ett visst antal personer för att underlätta för jobb? Då kan vi kombinera en bra bidragsreform med att människor faktiskt kommer in på arbetsmarknaden.

Fru talman! Tack, Merit Frost Lindberg, för anförandet! Jag skulle också vilja uppehålla mig lite vid arbetet med att nå just utlandsfödda. Jag håller helt med ledamoten om att de är de nya hemmafruarna i Sverige. Frågan är om vi tycker att de är hemmafruar av eget val eller inte. Det jag reagerar lite på är när ledamoten lägger ord i oppositionens mun om att vi inte tror på kvinnor. Då reagerar jag starkt. Om det är något Centerpartiet tror på är det den enskilda individens förmåga att själv forma sitt liv. Problemet är att man inte har lika förutsättningar att göra just detta. Det är de förutsättningarna vi måste arbeta med att jämna ut.

Då undrar jag: Är detta verkligen den enda åtgärden? Kan den ändring av förutsättningarna som behövs åstadkommas genom en bidragsreform? Om majoriteten och regeringen tror det måste det vara så att de tror att kvinnorna fram till i dag har gått hemma av egen fri vilja. Men så är det ju inte. Jag är väldigt säker på att alla kvinnor som kommer hit av olika skäl vill ha egen försörjning.

Om regeringen tror att man enkom med en bidragsreform kan få de här kvinnorna att ändra sitt beteende tror jag att man faller i sin egen grop. Det är en viss skillnad mot det 70-tal som ledamoten beskriver, då man kom till Sverige och – om vi nu ska använda det ordet – tvingades ut på arbetsmarknaden, för då fanns det en arbetsmarknad. I dag är det helt annorlunda. Det råder kompetensbrist, och det finns jobb som är svåra för alla att ta.

Det handlar om en strukturell ojämställdhet för kvinnor som kommer från andra länder. Jag undrar: Håller ledamoten med om att det finns en strukturell ojämställdhet på arbetsmarknaden för utlandsfödda kvinnor?

Fru talman! Jag delar absolut ministerns syn när det gäller att sfi behöver reformeras. Som jag sa i talarstolen: Jag tycker att sfi ska kopplas till ett jobb. Om du vill och har möjlighet att jobba inom hotell- och restaurangbranschen, se till att skaffa dig svenskan så att du klarar det jobbet, kommer ut och får bada i svenskan, som ministern säger, varje dag. Då kommer kanske det andra av sig självt.

Men det jag är ute efter är de mer strukturella orättvisorna och de strukturella hinder som faktiskt finns här. Det låga arbetskraftsdeltagandet bland utrikes födda kvinnor är ingen naturlag. Många kommer från en kultur som redan är mycket ojämställd, och det upprätthålls i Sverige av de system vi har och den politik som vi för.

Återigen: Vi har redan i dag en extremt uppdelad arbetsmarknad i Sverige. Det är ingenting som vi ska eftersträva. Men jag tänker på om kvinnor ändå söker sig dit där kvinnor arbetar. Om jag har förstått det rätt är det så här: När man ska gå en utbildning i dag inom till exempel vård och omsorg eller läsa till undersköterska får man söka CSN-stöd. Men när det gäller mansdominerade yrken – ministern nämnde truckförare eller vad det var – ingår det i arbetsmarknadsutbildningar. Det är alltså en fördel ekonomiskt. Så kan vi inte ha det.

I rapporten från Sveriges Kvinnoorganisationer finns det många förslag. Jag kan nämna en del, som ministern gärna får kommentera. Sveriges Kvinnoorganisationer föreslår en integrationsbonus. Kan man ha en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen kanske man kan ha en jämställdhetsintegrationsbonus. Eller man kanske rent av kan ha kompensatoriska åtgärder tills gapet stängs, alltså större subventioner för kvinnor för att få kvinnor i arbetsmarknadspolitiska program. Eller man kan helt enkelt sätta skarpa mål, som också kommissionen föreslog för ett antal år sedan. 50 procent av arbetsmarknadsmedlen ska då gå till kvinnor och 50 procent ska gå till män. Det är ett uppdrag som Arbetsförmedlingen har att hantera.

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för att du är här och för att vi kan debattera en sen kväll strax före jul!

Jag ska börja med att rapportera från ett rundabordssamtal med Sveriges Kvinnoorganisationer som vi har varit med på i dag. Vi diskuterade den – ministern nämnde det själv – katastrofala statistiken kring utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden. Det gäller framför allt kvinnor, vars arbetslöshetssiffra är runt 40 procent. Det är en katastrof utan dess like eller en besvikelse utan dess like.

Sveriges Kvinnoorganisationer har gjort en rapport. Jag rekommenderar ministern att läsa den. Den kom i dag, tror jag. Den är fantastiskt bra, noggrann och strukturerad. Där konstaterar man, vilket vi naturligtvis vet, att arbetsmarknadspolitiken är fragmenterad. Den är svårnavigerad för människor som inte är födda och uppvuxna i Sverige – den är svår för oss också. Och det är konstaterat sedan tidigare av Kommissionen för jämställda livsinkomster – den kom med ett betänkande för några år sedan, min bibel – att både arbetsmarknadspolitiken och migrationspolitiken missgynnar kvinnor, både rent ekonomiskt och strukturellt.

Jag nämnde i mitt anförande att det krav på 90 procent när det gäller försörjningsplikten som man inför gör det nästintill omöjligt för kvinnor, som i mångt och mycket är anhöriginvandrare, att så småningom få ett jobb. Nu ska man inte behålla den tudelade arbetsmarknaden i Sverige, men hur det än är kommer de kvinnodominerade yrkena i dag knappast upp i de lönenivåerna. Och vi vet att kvinnor redan i dag i högre grad är anhöriginvandrare.

Min fråga är: Kan arbetsmarknadsministern säga någonting om hur pratet och tankarna går när det gäller att komma till rätta med den enorma ovisshet som vi ser och de enorma arbetslöshetstalen för utrikes födda kvinnor?

Fru talman! Hur många färre? Vi tror att Samhalls verksamhet kan organiseras på ett annat sätt. Om Samhall medverkar till osund konkurrens och dessutom inte uppfyller målet att de funktionshindrade ska få vettig sysselsättning måste vi organisera arbetet på ett annat sätt. Samhall eller andra må kunna få tillbörliga kontakter och organiserad samverkan med företag som på ett korrekt, bra och fruktbart sätt kan utnyttja den resurs som våra många personer med funktionshinder utgör. I dag har de inte vettiga anställningar, trots att vi ger Samhall detta uppdrag.

Fru talman! Samhall har vi diskuterat många gånger i arbetsmarknadsutskottet. Det har varit föremål för diskussion under många år. Gör man rätt saker? Når man sitt mål? Får vi pang för pengarna genom att satsa på Samhall?

Arbetsmarknadsinsatser måste, oavsett vem de är ämnade för, leverera goda resultat för målgruppen och får inte leda till osund konkurrens. Det har som sagt gjorts översyner. Vi tycker att man ska titta på Samhall igen. Driver man en effektiv funktionshinderspolitik som är ändamålsenlig för den grupp som vi pratar om, eller finns det andra sätt?

Riksrevisionen har påpekat att styrningen av Samhall haft ett för stort fokus på affärsmässighet, vilket dessutom har lett till osund konkurrens. Då är frågan: Kan Samhall jobba på något annat och mycket effektivare sätt med att få ut personer hos andra företag?

Jag håller med om att detta är en jätteknepig fråga. Men vi menar att man borde genomlysa Samhall totalt igen. Vi tror att verksamheten kan bedrivas på ett mycket effektivare sätt för de funktionshindrade. På så sätt får företagen en kapacitet som i dag är outnyttjad.

Fru talman! Eftersom riksdagen redan har fattat beslut om budgetramarna, med ett annat innehåll än Centerpartiet önskar, avstår jag från beslut vad gäller det här utgiftsområdet. Jag kommer i stället att prata om vad vi hade velat att pengarna skulle gå till och satsas på. Det verkar vara bra, för med tanke på inledningen av den här debatten har Centerpartiet en betydande roll i svensk politik – det fick vi ju höra. Det är bra att fler än vi själva tycker det. Här kommer därför en liten varudeklaration från Centerpartiet.

Sverige behöver fortsatta reformer på arbetsmarknaden för att vi ska stå bättre rustade i framtiden. Inte minst behövs reformer för att minska tudelningen på arbetsmarknaden, för trots ett i grunden gott utgångsläge har Sverige ett av västvärldens allra högsta arbetslöshetstal. Närmare 356 000 människor är öppet arbetslösa eller inskrivna i arbetsmarknadspolitiska program. Vi har en svag tillväxt och ett fallande nyföretagande. Därutöver har Sverige gått från att vara ett klimatföredöme till att bli ett land som står för kraftigt höjda utsläpp.

Fru talman! Vad vi behöver är en politik som på allvar tar tag i de här problemen och inger lite framtidstro igen. Det är något som saknas i Sverige, framför allt bland våra ungdomar. I Centerpartiets budgetförslag läggs fokus på tre områden: jobben, klimatet och landsbygden.

Vi har under en längre tid utvecklat oacceptabla geografiska orättvisor. Det handlar om skillnader i skolresultat och, hör och häpna, dödlighet i behandlingsbara sjukdomar. Hur kan det vara så att medellivslängden är lägre på landsbygden än i våra större städer? Det är helt orimligt.

Vi måste investera i välfärden. Det gör vi genom att skapa fler jobb och underlätta för våra företag. För att lyckas med att fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet måste dörren till svensk arbetsmarknad öppnas på vid gavel. Arbetslöshet är tärande för den enskilde. Det bidrar också till stora kostnader för samhället och är ett slöseri med vårt humankapital.

Centerpartiet har varit drivande i införandet av historiska reformer på arbetsmarknaden med en modern arbetsrätt, matchning och mottagande av nyanlända. Vi tycker tyvärr att det går åt fel håll nu.

Den här regeringen ökar kostnaderna för att anställa. Människor stängs ute från arbetsmarknaden. Kostnaderna för att anställa måste ju sänkas genom lägre arbetsgivaravgifter – inte bara under eller inför ett valår. Det måste konstant vara billigare att anställa. Det behövs också effektiva anställningsstöd.

Fru talman! Vi kommer visserligen att prata mer om integration nästa vecka, men det är så förknippat med dagens arbetslöshet. Integrationen av nyanlända behöver påskyndas, bland annat genom utvidgade etableringsjobb, vilket vi ser fram emot kommer.

Efter att Tidöregeringen avvecklade intensivåret menar Centerpartiet att ett slags vakuum har uppstått i integrationspolitiken. Vi förespråkar en ny modell som vi kallar nystartsår: en obligatorisk insats där alla som inte haft jobb på tre år i Sverige ska ta del av ett nystartsår, med studier på heltid i svenska. Det ska kombineras med praktik och matchning. Efter avslutat nystartsår ges man automatiskt rätt till ett etableringsjobb för ett snabbt inträde på arbetsmarknaden. För den som efter lång arbetslöshet inte deltar i nystartsår kommer det att märkas genom lägre bidrag.

Intensivår behöver dock kompletteras med en reformerad sfi som har ett starkare fokus på att man ska komma ut i arbetslivet. Vi vill omvandla sfi. Vi vill till och med döpa om det till jobbsvenska. Fokus ska vara på att den studerande ska börja arbeta. Genom samarbete med näringslivet, en tydligare inriktning mot jobb och en individuell plan skulle den första frågan när man kommer till sin första lektion till exempel kunna bli: Vad vill eller kan du jobba med? Sedan är syftet att lära sig så mycket svenska att man klarar av det jobbet.

Den viktiga reform som Arbetsförmedlingen startade för ett antal år sedan, och som Centerpartiet var med och drev, tycker vi inte att Tidöregeringen har förvaltat. I stället har myndigheten snarare gått tillbaka till att arbeta som de gjorde tidigare. Men Centerpartiet tycker fortfarande att arbetslösa har chans att få ett bättre stöd från effektiva, resultatbaserade aktörer – lite högermedicin, som Ciczie sa – som får ersättning efter hur väl de lyckas att långsiktigt förmedla jobb.

Då tänker ni kanske att aktörerna ju inte förmedlade så många jobb. Nej, men det gjorde i ärlighetens namn inte Arbetsförmedlingen heller, på den tiden det begav sig.

Jag tror inte att Arbetsförmedlingen som myndighet är lyckosam med one size fits all. Jag tror att det är bättre med flera mindre, lokala aktörer och bättre myndighetsutövning. Arbetsförmedlingen ska alltså ägna sig åt myndighetsutövning i form av tillsyn och styrning av de här aktörerna.

Arbetsmarknadspolitiken är också beroende av att Arbetsförmedlingen är närvarande i alla delar av landet, både där det finns stora arbetskraftsbehov och där utsatta personer har stora behov av att kunna boka fysiska möten. AF har dock de senaste åren strypt resurserna till de minsta lokala kontoren, trots tydliga direktiv i regleringsbrev, vad jag förstår, om att återupprätta den lokala verksamheten i hela landet. Det är en trend som måste brytas. Vi vet till och med och ser att lokala servicekontor runt om i landet läggs ned. Här måste det till en förändring.

Fru talman! Ett delområde inom politiken för arbetsliv är lönebildning, som utvärderas varje år. Vi vet att lönegapet ökar igen efter att sakta ha minskats under decennier. Här konstaterar regeringen att ”flera av de kriterier som används vid bedömningen av lönebildningen uppnåddes under 2024. Regeringen anför att även om trenden med minskade löneskillnader mellan kvinnor och män tycks ha avstannat under senare år har löneskillnaderna minskat i ett längre tidsperspektiv, vilket bidragit till ökad ekonomisk jämställdhet”.

Jag vet inte riktigt om jag håller med om den tolkningen. Det är lite som med miljömålen: Utsläppen ökar nu, och vi missar miljömålen. Men längre fram, om 10–20 år, då når vi dem.

Tänk om vi skulle ha samma resonemang när vi diskuterar mäns våld mot kvinnor eller kriminalitet! Vi får se vad lönetransparensdirektivet leder till. Jag tror att vi är flera här som hoppas att det blir en hjälp för att få bort det strukturella lönegap som finns mellan kvinnor och män.

Ett område som jag vill berömma regeringen för är arbetet mot arbetslivskriminalitet. Jag hyser stor tilltro till de centrum som byggs upp runt om i landet och som vi har pratat om och delvis besökt. Men jag vill skicka med en sak. Glöm inte bort att centrumen också borde få i uppgift att identifiera brottsoffer! Man kan inte bara jaga de företag som använder sig av kriminell arbetskraft och lämna brottsoffren åt sidan. I den bästa av världar är socialtjänsten med och gör det de ska för att värna brottsoffren. Men det ingår inte i uppdraget. Det behöver ändras.

Fru talman! Jag tycker på det stora hela att Tidöregeringens arbetsmarknadspolitik tyvärr präglas av lite passivitet och lite grumliga prioriteringar. Trots att flera partier i Tidöregeringen iklär sig epitetet borgerliga är den jobbpolitik som de för allt annat än borgerlig. Kostnaderna för att anställa höjs i stället för att sänkas. Och skärpta regler för arbetskraftsinvandring äventyrar bransch efter bransch, vilket jag precis läste ett nyhetsbrev om.

Problemet med att för många utrikes födda står utanför arbetsmarknaden tycks Tidöpartierna i första hand vilja lösa genom att de som man anser inte är integrerade ska få pengar för att återvända till sina tidigare hemländer. Det är ett förslag som utredaren själv menar inte kommer att fungera utan snarare kommer att spä på integrationsproblemen och göra det svårare att komma in på svensk arbetsmarknad.

Att regeringen gång på gång pekar ut vissa grupper skapar dessutom ännu större sprickor i samhället, vilket riskerar att öka utanförskapet. Det kommer att få konsekvenser för vårt land under lång tid framöver.

Jag tackar för mig och hänvisar till vårt särskilda yttrande.

Fru talman, åhörare och ledamöter! Vi ska som sagt tala om den verksamhet som behandlas av skatteutskottet och de tre myndigheterna som finns i det häradet. Vi vet vilken betydelse de har.

Ett fungerande skattesystem och ett fungerande betalningssystemen är centralt. De myndigheter som återfinns inom detta utgiftsområde spelar en central roll. De beslut som fattas måste vara rimliga och transparenta.

Skatter måste utformas så att svenska företags konkurrenskraft stärks och så att människor vågar ta risker och starta företag.

Att Tullverkets och Kronofogdens verksamhet fungerar bra och fyller sin funktion är oerhört viktigt för upprätthållande av lag och ordning och för skydd i Sverige. Det är vi alla överens om, och jag tänker inte orda så mycket mer om det.

Ordningen är att våra budgetar i princip redan har fallit, eftersom riksdagen har fattat beslut om ramarna. Därför tänker jag ta mig friheten att berätta lite om vad Centerpartiets budget innehåller och vad det hade betytt om den fått gå igenom.

Jag gör det med anledning av att skatter är fantastiska. Skatter berör egentligen alla politikområden. Är det något som jag har lärt mig under åren i skatteutskottet är det att man kan debattera och diskutera nästan vad som helst. Skatter finns med i så många olika politiska områden.

Det viktigaste för att få Sverige på fötter är att företag och jobbskapande kommer igång igen. Jobben behöver bli fler. Vi behöver sänka kostnaderna för företagen att anställa. Det gäller småföretag med upp till tio anställda. Unga behöver få det enklare att komma in på arbetsmarknaden. Det gäller även långtidsarbetslösa.

Vi behöver förstärka inkomstskattesänkningarna för dem med låga inkomster.

Vi behöver ta ett nytt ledarskap när det gäller klimat och miljö. Utsläppen ska ned. Det är också en fråga där de verksamheter som behandlas av utskottet inom utgiftsområdet har en stor roll att spela.

Vi behöver investera i landsbygdens välfärd och utradera de geografiska skillnaderna som finns i vårt land. Det finns oacceptabla skillnader i skolresultat och, hör och häpna, i dödlighet i behandlingsbara sjukdomar mellan stad och landsbygd. Förstå att medellivslängden är lägre på den svenska landsbygden än vad den är i staden! Hur har det blivit så här?

Vi behöver satsa på servicekontor. Det är något som verkligen är angeläget inom utskottets område och detta utgiftsområde.

Något som regeringen och vi alla talar om och som är väldigt viktigt är att motverka brottslighet. Det är inte minst viktigt för våra myndigheter. Centerpartiets svar på det är att inrätta en ekokrimmyndighet. Ekonomisk brottslighet är intimt förknippad med den grova och våldsamma organiserade kriminaliteten.

För att komma åt det stora pengaflödet till gängen och deras uppdragsgivare måste ett särskilt fokus riktas på just detta. Vi kommer inte att komma till rätta med kriminaliteten om inte gängens inkomster stryps. Hur gör vi det på bästa sätt?

Vi menar att en myndighet som har till uppdrag att bekämpa just den ekonomiska brottsligheten måste ha förutsättningar att på egen hand sätta ihop utredningsteam med rätt kunskaper och kompetens på området.

Därför behöver vi en spetsmyndighet som växer fram ur nuvarande Ekobrottsmyndigheten. Där ska den satsning som nu finns på ett finansiellt underrättelsecentrum ingå. Myndigheten ska ha möjlighet att rekrytera och utbilda sin egen personal, som får de befogenheter som krävs för att självständigt kunna utreda och lagföra brottsligheten inom sitt område.

Ett stärkt brottsförebyggande arbete, som utgår från en myndighet med specialistkompetens på området, är nödvändig för att snabbt sprida kunskap till andra. Här menar vi att ett Ekokrim som kan slå mot korruption, ekobrott och miljöbrott behöver komma till stånd. Det ska skapas med resurser från dagens Ekobrottsmyndighet, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och med en viss ytterligare resursförstärkning.

Vi talar också mycket om folkräkning. Det har vi gjort i många år. Under förra mandatperioden hade vi många debatter och många beslut som fattades, vilket nämnts tidigare här från talarstolen, om förbättringar i folkräkningen. Det var absolut på sin plats.

Vi har fattat många beslut om att använda biometri, införa besök på kontor för att ansöka om samordning och så vidare. Det var mycket efterlängtade reformer.

Jag tittade lite på min kollegas anförande förra året. Han talade om folkräkning och började med kejsar Augustus.

Vi har ändå genomfört de här reformerna, och med en rösts majoritet beslutades om att en ny folkräkning skulle kunna göras. Vi vet att det i dag görs slagningar och samkörningar av register. Jag tror att vi till och med har beslutat om att man ska kunna göra riskbaserade urval för att göra registerslagningar.

Men låt oss titta framåt, som Boriana Åberg sa. Jag blev som av en händelse kontaktad av tidningen Hem & Hyra. Den har konstaterat att det fortfarande förekommer en enormt stor brottslighet genom handel med adresser i sommarstugeområden. Det är ett underbetyg.

Vi har beslutat om att när man skriver sig på en adress och det redan bor någon där ska den få ett besked, ett brev där det står: Hej, det har flyttat in någon på den här adressen – bekräfta eller säg att det är fel. Men det görs inte på sommarstugeadresser, utan bara där det redan finns folkbokförda personer skrivna.

Tidningen avslöjade att på sommarstugeadresser kan det vara upp till 20, 25 eller fler personer skrivna. Brevlådorna blev överfulla med post till de personerna. De kriminella gängen organiserade så att det kom en person som tömde brevlådorna så att den som ägde brevlådan inte skulle hinna se eller märka någon skillnad.

Då undrar man: Hur kan det gå till på det sättet? Hur kan Skatteverket och övriga myndigheter inte upptäcka att det är något galet? Om det är så enkelt att vi i beslutet missade att information, ett brev, ska gå ut även till sommarstugeadresser vill jag skicka med att det borde vara en ganska enkel sak för regeringen att åtgärda. Det kanske inte ens behövs ett riksdagsbeslut. De felen borde kunna åtgärdas relativt snabbt.

Fru talman! Budgetarna har som sagt fallit i och med att riksdagen har fattat ett rambeslut. Vi i Centerpartiet hänvisar till vårt yttrande.

Fru talman! Ledamöter och åhörare! I dag debatterar vi och ska fatta beslut om en kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, liksom underlåtenhet att avslöja eller förhindra äktenskapstvång och barnäktenskap. Jag kommer i mitt anförande att beröra frågorna om oskuld.

Jag välkomnar det här förslaget mycket. Dessa företeelser grundar sig i en djupt problematisk syn på flickors och kvinnors frihet och självständighet. De grundar sig på normer och ideal om att flickor och kvinnor ska vara oskulder när de ingår äktenskap – som om någon annan än kvinnan själv har med det att göra.

Allt detta är ovärdigt Sverige år 2025. Ändå vet vi att det förekommer. Utredningen som föregick denna proposition slog fast att alla dessa tre företeelser förekommer i Sverige. Det finns en efterfrågan på hälso- och sjukvården att tillhandahålla dem, och det har framkommit att oskuldskontroller och oskuldsingrepp utförs inom såväl den offentliga och privata vården som den privata sfären.

Människor i allmänhet frågar sig säkert om det här verkligen har varit tillåtet fram till nu. Nej, så är det inte. Inom hälso- och sjukvårdslagen och patientsäkerhetslagen slås fast att personal ska utföra sitt arbete grundat på vetenskap och beprövad erfarenhet, och vi vet ju att det inte går att via en medicinsk undersökning ta reda på om en flicka eller kvinna har haft samlag eller ej. Ni vet – myten om mödomshinnan.

Om detta ändå förekommer i dag är tanken att ett ansvarssystem inom hälso- och sjukvården ska ticka igång. Det ska kunna leda till exempelvis vite, stängning av verksamhet och återkallelse av legitimation för till exempel läkare. Men det har alltså inte hjälpt. Vi vet att det har förekommit ändå.

Det kan konstateras att utfärdandet av oskuldsintyg i princip inte har medfört några konsekvenser för någon vårdgivare eller sjukvårdspersonal. Det finns inget dokumenterat fall som har inneburit prövotid eller återkallelse av legitimationen för någon läkare. Den här lagstiftningen är därför viktig. Det behövs en straffrättslig skärpning, det vill säga att detta kommer in i brottsbalken.

Fru talman! Jag vill göra en halvhalt här och reflektera över att det trots allt har hänt mycket över tid i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, HRV. Centerpartiet har alltid stått på barrikaderna; inte minst genomförde vi via januariavtalet många straffskärpningar och lagändringar.

Det fanns dock en tid då vi som lagstiftande församling var villrådig och inte riktigt visste hur vi skulle förhålla oss till den här seden, som så kraftigt begränsar flickors och kvinnors frihet. Att vi i dag beslutar om en kriminalisering av oskuldskontroller visar att vi har gjort en resa.

Det är en resa som till stor del startades och drevs av Amineh Kakabaveh, före detta riksdagsledamot och ordförande i riksdagens tvärpolitiska nätverk mot diskriminering och förtryck i hederns namn. Hon förhandlade fram utredningsdirektiven med dåvarande regering. Som nuvarande ordförande i det här nätverket säger jag: Bra jobbat, Amineh – nu är vi i hamn!

Det kommer nu att bli straffbart att utföra oskuldskontroller eller utfärda oskuldsintyg, oavsett om det påstås finnas samtycke eller ej. Här har vi en viktig skillnad mot hur det fungerar i dag: Även om kvinnan säger att det är frivilligt – vilket det naturligtvis inte är – kommer det enligt lag ändå inte att vara tillåtet att utföra en kontroll av om hon har haft samlag eller ej. Det är en jätteviktig signal till kvinnan själv och till alla andra – till vårdgivare, till anhöriga och till den omgivning som har påverkat kvinnan.

Oskuldsingrepp, den kanske grövsta av de här tre företeelserna, är ett ingrepp som ska få det att framstå som att du inte har haft samlag även om du har det. För att förtydliga det horribla i den här seden vill jag läsa ur betänkandet. Det kan alltså handla om stygn som sätts i slidmynningen, en konstruktion av en mödomshinna eller en ”försnävning” av slidan. Det här är så osannolika begrepp att jag faktiskt har använt citattecken i mitt talarmanus, men detta har alltså förekommit.

Jag ser framför mig en kampanj som Socialstyrelsen startar för att få stopp på detta och som heter MMM – motverka myten om mödomshinnan. Jag lovar att jag gärna blir ambassadör för den kampanjen.

Fru talman! Dock är det så att lagstiftningen inte löser alla problem. Regeringen menar att det inte finns något behov av att Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, ser över sitt arbetssätt för att motverka oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp på ett bättre sätt än i dag. Jag är av en helt annan åsikt.

För det första: Som nämnts har nuvarande ansvarssystem inte lett till vare sig prövotid eller återkallelse av legitimationen för någon läkare. Faktum är att endast ett fåtal fall av kritik har riktats mot vårdpersonal och verksamheter som har utfärdat oskuldsintyg. Det finns ett enda ärende hos Ivo om oskuldsingrepp, och det är inte avgjort än. Ändå säger regeringen att Ivo inte behöver se över sitt arbetssätt för att upptäcka och motverka fler ärenden. Då litar man verkligen på att lagstiftningen ska göra underverk.

För det andra: Skälen till att det inte behövs sägs vara att Ivo arbetar riskbaserat, vilket innebär att man gör en kontroll bland annat efter inkomna tips, klagomål och brister. Det handlar om tips från patienter, brukare och vård- och omsorgsgivare. Men vänta nu – det är ju inte så att en flicka eller kvinna som har blivit tvingad att utföra en oskuldskontroll dagen efter ringer till polisen och säger ”Hej, jag har varit med om en oskuldskontroll!”. Hon är nog för rädd för det. Det är inte heller så att läkaren som utför detta dagen efter ringer och säger ”Hej, i går begick jag en kriminell handling!”.

Allmänhet och medier nämns också som potentiella uppgiftslämnare, liksom domstolar, men de vet ju knappast om att det förekommer förrän det är för sent.

Regeringen menar att Ivo alltid tar uppgifter om oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp på största allvar. Regeringen lägger också ansvaret för att anmäla oegentligheter på patienter och vårdgivare – kanske samma vårdgivare som har utfört den kriminella handlingen. Jag citerar från betänkandet:

”Även patienter och deras anhöriga kan uppmärksamma missförhållanden, men då krävs det att de förstår att åtgärderna är otillåtna. En särskild svårighet när det gäller oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp är att patienten eller dess anhöriga sällan har skäl att lämna klagomål. Dessutom saknar läkare eller annan sjukvårdspersonal många gånger incitament att dokumentera åtgärderna.”

Regeringen tycker dock inte att det behövs någon ny strategi för att motverka detta. Jag menar att hälso- och sjukvårdens regelverk, tillsynen och sanktionsmöjligheterna inte har räckt till för att garantera de rättigheter som uttrycks i patientsäkerhetslagen. Inget säger heller att det kommer att bli enklare bara för att den nya lagstiftningen kommer på plats.

Jag ser naturligtvis positivt på att berörda aktörer ges ett informations- och utbildningsuppdrag kopplat till den nya lagstiftningen – det är ett måste – men det är inte samma sak som att systematiskt förändra arbetssättet när det gäller tillsynen av hur samma lagstiftning följs. Därför anser jag att Ivo behöver få ett särskilt uppdrag att se över sitt arbetssätt för att motverka oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp och därmed säkerställa att implementeringen av den nya lagstiftningen får effekt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr talman! Ekonomisk självständighet är grundläggande för att alla människor ska kunna stå på egna ben och vara trygga. Då är det oerhört frustrerande att kvinnors livsinkomst fortfarande är flera miljoner kronor lägre än mäns. För första gången på årtionden ökar dessutom lönegapet mellan kvinnor och män, efter att i många år sakta men säkert ha minskat.

Jag har under veckan haft två 15-åriga praktikanter. Vi har bland annat pratat om hur samma arbete kan leda till olika löner, enbart beroende på kön.

Det här vill Elsa och Greta fråga statsministern: I dag kan vi uppfinna bilar och mobiler men inte ge kvinnor och män samma lön för samma jobb. Det är tragiskt att en kvinna kan utföra ett bättre jobb än en man men fortfarande totalt tjäna flera miljoner mindre efter att man har räknat ihop all inkomst från de år man jobbat.

Sveriges regering måste därför kanske lägga lite mer fokus på att lagstifta bättre eller vidta andra åtgärder kring kvinnors arbete för att se till att skillnaden i löner mellan män och kvinnor försvinner.

Varför tror statsministern att jämställdheten går bakåt på flera sätt – till exempel genom att skillnader i löner mellan män och kvinnor ökar?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag kan också identifiera de insatser som gjorts hittills, som möjligen kan likna ett lämnaprogram. Ministern nämnde uppdraget till Socialstyrelsen om att införa en kontaktperson – jättebra. Reformeringen kring hyresrätter som går ut på att den våldsutsatta ska få behålla sin bostad är jättebra.

Men jag lovar att jag blev jätteglad när ministerns företrädare förra sommaren höll presskonferens och sa att regeringen nu ska införa ett lämnaprogram. Sedan kunde jag konstatera att det man gjorde var att paketera ihop redan befintliga åtgärder, där jag tror att båda dessa ingår, i en och samma påse – men det kom inga nya pengar. Det var lite smärtsamt. Man ska vara varsam med användandet av ordet lämnaprogram, för det innebär per se att kvinnor ska ges ekonomiskt stöd och allt stöd som behövs för att våga ta steget och lämna relationen. Detta är inte, menar jag, något lämnaprogram, för det handlar inte om några nya pengar.

När det gäller ekonomiskt stöd i övrigt nämner man reformen om skyddat boende i svaret, och jag undrar om ministern också har tid att svara på hur man kan göra det. Reformen gällande skyddat boende har slagit fel. Den har hittills, om man enbart tittar på de negativa effekterna, lett till att det finns färre boenden och att färre kvinnor och barn erbjuds plats på skyddade boenden. Detta innebär inte direkt något ekonomiskt stöd och uppmuntrar inte kvinnor som vill lämna en våldsam relation. Jag hoppas att regeringen på något sätt kan dra i nödbromsen tills det här blir som det var tänkt.

Ministern nämner också en statsbidragsförordning om 100 miljoner till stödjande insatser för att enskilda ska kunna lämna. Det låter som att enskilda ska kunna söka stöd, och det stämmer väl inte? Min fråga är: Vad menar ministern med detta? Det är, såvitt jag förstår, kommuner och regioner som ska kunna söka dessa pengar. Om det inte handlar om riktade bidrag som ska gå enbart till exempelvis ett lämnaprogram blir det inget lämnaprogram.

Fru talman! Tack till både interpellanten och ministern för att vi återigen får ha en debatt om det här otroligt viktiga ämnet! Mäns våld mot kvinnor är en ständigt pågående epidemi i vårt samhälle. Jag tackar också för ett fullödigt svar.

Jag ska i mitt första inlägg uppehålla mig lite vid lämnaprogram, för det nämnde ministern i svaret. I regeringens budget förekommer dock inte ordet lämnaprogram. Jag kunde inte hitta det ordet alls.

Frågan som interpellanten ställde var nästan mest av ekonomisk karaktär: Vad gör regeringen för att kvinnor, när de väl vågar ta steget, ska ha råd att lämna en våldsam relation?

På ett annat politikområde, nämligen bekämpandet av gängkriminalitet, har det under många år funnits ett exitprogram för kriminella. De erbjuds att lämna det kriminella livet om de framöver samarbetar med regeringen för att sätta fast andra kriminella. Det exitprogrammet innehåller stöd till enskilda personer. Jag ska nämna lite grann vad det stödet innebär. Det innebär behandling i ett och ett halvt år, gratis för individen och kommunen. Sedan får man eftervård och stöd i två år. Man erbjuds en bostad. Man erbjuds terapi. Man erbjuds drogavvänjning. Man erbjuds sysselsättning. Man erbjuds skuldsanering. Man erbjuds fritidssysselsättning. Detta pågår under sammanlagt tre år.

När en kvinna slutligen tar steget och vågar lämna en våldsam relation, vad får kvinnan då för stöd? Hon får i praktiken ingenting av det som en kriminell person som vill lämna det kriminella livet får. Kvinnan har inte gjort något kriminellt, men det har personen som vill ansluta sig till exitprogrammet. Kvinnan kanske får ett kontaktförbud, som gör föga nytta. Hon kanske får ett skyddat boende om det finns några kvar just där hon bor. Vi har ju en lagstiftning som slagit lite fel. En utsatt kvinna får i värsta fall skyddad identitet. I övrigt får hon själv stå för flytt, nytt boende, nya kläder till barnen om man inte har fått det med sig, nya abonnemang till telefoner, nya försäkringar och nya busskort till skolan.

Min fråga är vad regeringens lämnaprogram består av, konkret. Finns det en sammanhållen funktion som stöder kvinnan från det att hon äntligen vågar eller har möjlighet att ta beslutet till att hon har en ny bostad – eller bor kvar, om mannen förflyttas?

Framför allt vill jag fråga om lämnapengen. Centerpartiet har de tre senaste åren budgeterat både för ett lämnaprogram och för en enskild lämnapeng, alltså ett stöd direkt till kvinnan. Det är inte rimligt att hon ska stå för kostnaderna själv. Ett lämnaprogram fungerar bara när det finns en tydlig ledning, ett tydligt projekt med tydliga ramar från början till slut. Finns inte det är det ganska oförskämt, dristar jag mig till att säga, att prata om ett lämnaprogram.

Vi har haft liknande projekt som fungerat väldigt bra runt om i Sverige. Vi hade Igor i Stockholm. Det fanns ett annat projekt i Jämtland och på andra ställen där man har jobbat på samma sätt, men de finns inte kvar. Det är jättebra om man tror att det ska kunna gå ut i linjen, men då måste det också avsättas pengar.

Herr ålderspresident! Propositionen innehåller många bra förslag, och jag är genuint glad i dag. Jag hade nog varit lika glad om jag personligen hade varit med när riksdagen beslutade om att införa sexköpslagen. Det var modigt, för många utomstående kritiserade lagen och var emot.

Under åren har det dock visat sig, som alltid, att kriminella tar andra vägar för att begå samma brott – så även i detta fall. Sexköp online har blivit vanligt, normaliserat och accepterat. Men det leder till samma typ av utsatthet som att sälja sex fysiskt, och därför är jag glad att vi nu tar detta steg.

Även jag vill skicka med några saker till regeringen och samarbetspartiet.

Först gäller det målsägandestatus. Vi måste skydda den utsatta kvinnan på alla sätt. Hur ska hon orka medverka till att sätta fast den kriminella köparen om hon inte tillerkänns status som målsägande med de rättigheter och möjligheter det ger? En reflektionsperiod för migranter fyller ungefär samma syfte. Alla måste ges en möjlighet.

Herr ålderspresident! Vidare handlar det om stödet till de utsatta. Vi har ett ansvar att inte bara kriminalisera förövarna utan också stödja de utsatta. Detta glömdes bort när sexköpslagen infördes. När man häktade sexköparen och plockade bort honom från gatan lämnades kvinnan kvar. Inga program infördes för detta, men många ideella verksamheter startades för att välkomna och ta emot sexsäljare.

Detta får inte upprepas. Därför är det viktigt att ett exitprogram för att lämna prostitution kommer till stånd så fort som möjligt.

Herr ålderspresident! Jag vill säga till alla som har mejlat oss att vi ser och hör er. I Sverige måste alla ges en möjlighet till ett liv där sexförsäljning inte är den enda inkomsten.

Vi måste också ta nästa steg för att komma åt den problematiska och farliga situation som prostituerade hamnar i när de spelar in porrfilm. För det är två sidor av samma mynt. Trafficking är vanligt. Kvinnor rekryteras från Östeuropa och tvingas sälja sex eller spela in porrfilm. Nu har vi öppnat dörren. Hur kommer vi åt att de kvinnor som spelar in porrfilm i mycket stor utsträckning också är traffickingoffer? Hur gränsen ska dras problematiseras i propositionen, och diskussionen måste fortsätta och tas vidare.

Utvecklingen har ju gått dithän i dag att på sajter som Onlyfans, vilken inte är den enda i sitt slag, kan kreatörer skapa sitt eget material och kunden prenumerera. Kreatören, eller kvinnan som står framför kameran, bestämmer vad hon vill göra. Men i den stund prenumeranten uttrycker en önskan om att kvinnan ska göra på ett visst sätt under sexakten på skärmen och kvinnan går prenumeranten till mötes har ju prenumeranten köpt sex. Det är ju samma situation som när en sexköpare kommer in i ett fysiskt rum till en prostituerad. Inte heller då finns en färdig lista på vad sexakten ska innehålla, utan det ger sig under hand.

Propositionen är bra, men vi måste göra mer. Jag är glad att både konservativa och liberala partier har landat i att lagstiftningen behövs för att alla ska få det bättre. Det fåtal som skulle klara sig utan denna lagförändring är inte de som är normsättande. Lagstiftningen ska vara till för att skydda alla.

Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Det är ju detta jag tycker är farligt. Den här lagstiftningen kom på 80-talet. Vi har gradvis förändrat den; den har byggts på och byggts på. Vi har till slut landat i – och jag hoppas att alla håller med om detta – att det är ett feltänk. Oavsett vad alla tror, tänker och gör är det fortfarande brottsoffret som begränsas – inte förövaren. När det går så långt som att man i regeringens proposition använder formuleringar som att brottsoffret behöver ha ett större fredat område än vad som är möjligt i dag, eller att skyddspersonen inte ska behöva avstå från att gå till en lekpark eller en affär i närheten av sin bostad av rädsla för att stöta ihop med personen i fråga, blir det ju helt fel.

Jag tyckte att det var intressant att ledamoten tog upp att det finns en viss problematik med frihetsbegränsningar i relation till regeringsformen och Europakonventionen. Ja, så är det. Det beror på att vi har fel perspektiv. Då landar vi någonstans i frågan: Hur villig är ledamoten, regeringen och samverkanspartierna att faktiskt inte släppa den här frågan utan gå vidare och initiera en ny utredning där man på riktigt kan börja titta på frågan om ett begränsningsområde i stället för ett förbudsområde? Någonstans är ju detta det enda rimliga.

En konkret fråga skulle kunna vara huruvida ledamoten är redo att tillsammans med andra aktörer gå i bräschen för att en ny utredning, där man hakar i den här frågan, tar vid.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för ett engagerat anförande där han på ett föredömligt sätt kortfattat sammanfattade fördelarna med och de positiva effekterna av det här lagförslaget, som vi är särdeles överens om.

Jag skulle ändå vilja problematisera lite. Ett talesätt – inte bara från regeringen och dess samarbetspartier, utan från alla – är ju att man alltid ska sätta brottsoffret i centrum och att man med alla medel ska försöka begränsa förövaren och inte brottsoffret. I mitt anförande gav jag många exempel på att det inte är så och på att vi på något sätt genom årtionden har fastnat i en värdering som handlar om att det liggande förslaget är det absolut bästa för brottsoffret. Så är ju inte fallet. Oavsett hur stort område man utfärdar ett kontaktförbud på vet vi att kvinnan, som det oftast handlar om, rätt vad det är behöver åka någon annanstans – kanske till en annan kommun, där familjen bor. Hur det än är blir det brottsoffret – inte förövaren – som blir begränsad. Det kan röra sig om jobbkonferenser, utflykter eller sportlov eller om att hälsa på familjen, som bor någon annanstans.

I grund och botten tycker jag och Centerpartiet att det här borde göras om. Man borde ha en ordning där man inför en begränsningsyta för förövaren i stället för ett skyddsområde för brottsoffret.

Med tanke på att ledamoten är polis är jag genuint intresserad av hur man tror att det här skulle kunna funka. Är det här inte ett riktigt sätt att skydda brottsoffret?

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens proposition om en förändrad kontaktförbudslagstiftning. Det är bra, och det är efterlängtat. Många är de utvärderingar som har visat på allvarliga brister när det gäller hur regelverket tillämpas i dag. Inte minst gäller det Riksrevisionens senaste rapport, som ju nämndes här.

Men det finns brister även i regeringens nuvarande förslag. Jag vill lyfta fram några. En är att presumtion för kontaktförbud inte ska gälla gemensam bostad. Presumtionsregeln innebär att ju brottsoffrets skyddsbehov kan tillgodoses skyndsamt. Det leder också till större förutsebarhet, vilket är rättssäkert. Just därför är det konstigt att regeringen har valt att undanta de situationer där kontaktförbudet avser en gemensam bostad. Det är till och med orimligt. Det kommer ju att innebära mer ingående utredningar och längre handläggningstider, och dessa förlängningar sker på bekostnad av skyddspersonens säkerhet och integritet.

Fru talman! I dag är det nästan enbart tidigare brottslighet som utgör grund för kontaktförbud. Det har lett till den ibland horribla situationen att en kvinna tvingas leva gömd medan den som hotar henne går fri.

Regeringens proposition är här verkligen ett steg i rätt riktning. Det handlar om att andra faktorer än tidigare brottslighet ska vägas in i bedömningen, så att kontaktförbud kan meddelas i många fler fall än i dag. Det är dock viktigt att bedömningen inte lägger alltför ensidigt fokus på just de faktorer som nämns i propositionen, till exempel psykisk sjukdom och psykisk ohälsa. Riskbedömningen behöver breddas, så att till exempel aggressiva eller kontrollerande beteenden, som i dag inte är straffbara, också kan ligga till grund för att utfärda kontaktförbud.

Men, fru talman, vi beslutar alltså om ett system i dag som har verkat under lång tid och som begränsar brottsoffret, som i de allra flesta fall är en kvinna som inte har gjort något annat än att råka bli kär i fel man. Samtidigt går förövaren fri, eller så kan förövaren till stor del fortsätta leva ett vanligt liv och ha en i stort sett vanlig vardag.

Jag får faktiskt lite rysningar när jag läser texterna om syftet med nuvarande lagstiftning men också när jag läser argument för att ändra nuvarande lag. Jag tycker att vi är inne i en värderingsvurpa – jag ska försöka beskriva det lite grann.

Vi kan utgå från att kontaktförbud infördes för länge sedan som en åtgärd för att stävja våld i hemmet eller familjebråk, som det hette på den tiden. I stället för att döma någon till exempel för misshandel blev det en sämre lösning, en plan B. Det var svårt att döma. Därför införde man kontaktförbud.

Det är tydligt att tanken var att ett kontaktförbud först skulle gälla en bostad, en fastighet. Men det funkade inte riktigt i verkligheten. Skyddspersonen kunde nämligen stå i sin lägenhet och se genom fönstret att förövaren stod utanför och väntade på henne.

Jag citerar ett uttryck i propositionen: ”Regeringen anser dock att det framstår som rimligt att den utsatte, i de fall som det kan antas att ett ordinärt kontaktförbud inte är tillräckligt, kan komma i åtnjutande av ett större fredat område än vad som är möjligt i dag.”

Jag kan ju tycka att en person som inte har begått ett brott ska kunna förvänta sig att alla områden är fredade områden.

Man införde då ett utvidgat kontaktförbud som kunde gälla flera fastigheter, ett kvarter, och sedan till och med ett särskilt utvidgat kontaktförbud som kunde gälla ett eller flera större områden i anslutning till skyddspersonens bostad eller arbetsplats.

Men inte ens detta hjälper riktigt. Det är därför man i propositionen, tänker jag, pratar om att man ska kunna ha större områden, kanske en hel kommun.

Men jag citerar igen. ”Möjligheten att utöka förbudsområdet har varit ett led i att försöka åstadkomma en ökad frihet och trygghet för den som skyddas av förbudet. Skyddspersonen ska alltså inte behöva avstå från att t.ex. gå till en lekpark eller en affär i närheten av sin bostad av rädsla för att stöta ihop med personen i fråga.”

Fru talman! Wow! En kvinna ska kunna känna sig trygg även vid en lekpark eller i en affär nära sin bostad – gentilt! Man kan annars tycka att ett brottsoffer som inte har gjort något kriminellt ska kunna känna sig trygg typ överallt.

Detta är lite provocerande, kort sagt.

Fru talman! Det är också provocerande att lagtexten hela tiden problematiserar huruvida åtgärden är proportionerlig ur gärningsmannens perspektiv. Det pratas om och slås fast att en svensk medborgare enligt regeringsformen och Europakonventionen är tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket, att lämna riket, att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort.

Men det här gäller bevisligen inte de utsatta kvinnorna. Ett kontaktförbud innebär precis raka motsatsen till detta för skyddspersonerna.

Problemet är att särskilt utvidgade kontaktförbud inte hjälper på riktigt – de bygger på ett feltänk, enligt mig och Centerpartiet – oavsett hur stora områdena är.

Fru talman! Ett liv är nämligen mycket mer än bara jobb, skola och mataffär. Det är fritidssysselsättningar. Det är hobby. Det är umgänge med familj och vänner. Det är semesterresor, jobbkonferenser, spontana utflykter, sportlov, sommarlov, nya partner och släktträffar. Det mesta av detta sker sällan inom en enda kommun.

I dag är det alltför vanligt att förövaren står och väntar vid platsen där brottsoffrets familj bor, vilket kan vara i samma kommun eller en annan.

Grundförutsättningen måste vara att det alltid är förövaren, inte offret, som måste anpassa sig.

Centerpartiet har under lång tid framhållit att det här måste göras om i grunden, vilket också är vad Jämställdhetsmyndigheten lyfter i sitt remisssvar. Det handlar om en annan ordning. I stället för att avgränsa ett skyddsområde kring skyddspersonen borde man inrätta ett begränsningsområde kring förövaren som denne inte får lämna utan att meddela det. Förövaren bor då på ett ställe, jobbar på ett ställe och har mataffär på ett ställe och får vistas däromkring.

Det enda rimliga är såklart att skyddspersonen ska kunna leva sitt liv i frihet – utan rädsla och utan geografiska begränsningar. Regeringen måste därför skyndsamt göra en översyn av hela kontaktförbudssystemet som utgår från en sådan princip.

Centerpartiet står naturligtvis bakom alla sina reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 3.

Herr talman! När det gäller frågan om vilka man är beredd att samarbeta med hänvisar jag till vad jag sa i inledningen av mitt anförande.

Vem är det som har ett organiserat samarbete med olika partier i dag? Är det Tidöpartierna? Ja. Det organiserade samarbete som Centerpartiet har ingått i sedan jag kom in i riksdagen har varit januariavtalet, punkt. Jag hoppas att diskussionen kan sluta där.

Centerpartiet tar kraftigt avstånd från antisemitism här i riksdagen, ute i samhället och var som helst, precis som vi kraftigt har tagit avstånd från rasistiska uttalanden som andra partier har gjort.