Fru talman! Tack, Elisabeth Svantesson, för svaret och för möjligheten att återigen diskutera denna otroligt angelägna fråga!

Det är ett faktum att Skatteverket och regeringen menar att inkomst från försäljning av sexuella tjänster ska beskattas då dessa inkomster inte omfattas av ett undantag i lagen. Detta gäller även om pengarna härrör från brottslig verksamhet som sexköp eller sexuellt våld mot barn, det vill säga barn i prostitution. Att barn under 18 år utsätts för kommersiell sexuell exploatering i prostitution råder det ingen tvekan om.

Enligt skatteförfarandelagen och inkomstskattelagen är det dock möjligt att betrakta även minderåriga som skattskyldiga för de inkomster de inbringar, oavsett om dessa har kommit från brottslig verksamhet eller inte. Detta öppnar för en tolkning som direkt motverkar barnets brottsofferstatus.

I svaret undviker regeringen att ge sin syn på om det är rimligt att barn riskerar att beskattas för pengar de mottagit i samband med att de utsatts för kommersiell sexuell exploatering. Det innebär i praktiken att det saknas juridisk garanti för att barn i utsatthet inte ska betraktas som näringsidkare och därmed bli deklarations- och skattepliktiga.

Ett sådant system skapar flera allvarliga risker. Även om det inte i dag finns något fall hos Skatteverket med barn som näringsidkare inom prostitution kan det medföra att barn avstår från att söka hjälp eller anmäla exploatering av rädsla för beskattning. Förövare kan använda hot om skatteskuld som ett medel för att behålla kontroll – vem vet om detta kanske sker redan i dag. Ansvaret för övergreppet riskerar att förskjutas från gärningspersonen till barnet. Barn kan i praktiken eller i teorin dömas för skattebrott.

Trots att brottsbalken och barnkonventionen anger att barn inte får utsättas för ekonomiskt utnyttjande och att inget barn får hållas ansvarigt för sin egen exploatering finns i dag inga särskilda undantagsregler i lagarna som skyddar barn från beskattning. Det finns heller ingen uttrycklig instruktion till Skatteverket eller något regleringsbrev som klargör att staten inte ska ta del av inkomster från barns exploatering. Detta är illa nog när det handlar om vuxna i exploatering.

I finansministerns svar förklaras att man vid tidigare rundabordssamtal vägt för- och nackdelar med att beskatta personer i prostitution och landat i att riskerna skulle öka om man undantar barn i kommersiell sexuell exploatering från att beskattas. Detta är som sagt illa nog när det gäller vuxna.

Min fundering är, helt enkelt: Varför är det de utsatta kvinnornas ansvar att bekämpa en eventuell ökad penningtvätt hos kriminella gäng? Och framför allt: Varför är det utsatta barns ansvar? Jag undrar: Hur lät samtalen när det gällde barn? Vilka fördelar vägde så pass mycket tyngre än nackdelarna att man landade i fortsatt näringsverksamhet i stället för att göra ett klart avståndstagande?

Min fråga handlade om barn i kommersiell sexuell exploatering. Ministern hänvisar till det rundabordssamtal som skedde, vilket jag vet om, som säkert gav mycket bra diskussioner och medskick. Men det handlade inte om barn; det handlade om vuxna.

Min fråga i interpellationen var om regeringen avser att göra några lagändringar för att förhindra att barn i kommersiell sexuell exploatering riskerar att beskattas. Finansministern har svarat nej på detta.

Jag frågade också vilka andra åtgärder som vidtas för att skydda barn. Regeringen har svarat att många åtgärder vidtas. Utöver en reflektion över mitt inlägg vill jag gärna ha svar på frågan: Vilka åtgärder?

Fru talman! Det största problemet för dessa barn är att människor – män – utnyttjar och plågar dem i kommersiell sexuell exploatering. Ett kanske lika stort problem för dessa barn är att de, när de fortfarande är barn eller när de blir vuxna, får reda på att de kanske också skulle ha redovisat de här inkomsterna. Vi ska väl inte behöva vänta på det första fall där en minderårig hamnar hos Skatteverket?

Detta är ett synsätt som jag vet är ett problem för många barn som är utsatta för kommersiell sexuell exploatering. Förminska inte att man tycker att det är otrevligt, obehagligt och obegripligt att riskera att betraktas som en näringsidkare i stället för ett brottsoffer! Det är ett aktuellt problem både för barn och för vuxna utsatta kvinnor.

I tidigare kommunikation kring detta har det nämnts – jag tror att det också sades i finansministerns svar – att Skatteverket inte beskattar kvinnor eller barn om de är utsatta för människohandel. Det är ett intressant ställningstagande som tarvar lite reflektion. Skatteverket har ju själv erkänt att de absolut inte har någon möjlighet att avgöra huruvida en kvinna är utsatt för människohandel eller ej, utan de måste förlita sig på en polisutredning. Både finansministern och jag vet ju hur många domar för människohandel i Sverige vi har haft: De existerar knappt.

Frågan är: Är det skillnad på utsatthet och utsatthet? Är det skillnad om man blir utsatt i prostitution på grund av en hallick eller på grund av att man måste ha pengar till mat på bordet? Eller grundar det sig i att man tror att någon faktiskt gör detta frivilligt?

Man måste förstå att lagar, lagstiftning och myndighetsbeslut föder vidare värderingar, funderingar och frågor. Detta är en sådan. Vad är det för skillnad på utsatthet och utsatthet? Varför ska det ena beskattas enligt svensk lagstiftning men inte det andra?

Jag har svårt att köpa diskussionen om att utsatta kvinnor och utsatta barn ska bära ansvaret för att den kriminella ekonomin och penningtvätten inte ska öka. Jag förstår inte det. Jag tycker att det är regeringens ansvar. Det är inte utsatta barns och kvinnors ansvar att göra detta.

Om det nu skulle vara så att socialtjänst, polis eller andra misstänker att ett barn är utsatt för kommersiell sexuell exploatering och råkar ha en hel hög med pengar ska ju socialtjänst och andra direkt träda in för att skydda barnet. De har ett ansvar för barn under 18 år. Det kan till och med vara en motsatt effekt – alltså att barnet får snabbare och bättre hjälp i sådana fall.

Vad jag menar är att argumentet inte är hållbart när det gäller barn. Så fort man får en misstanke om att barn är utsatta ska ju andra myndigheter träda in.

Det finns många andra funderingar som följer med detta, men jag tar upp dem i mitt avslutningsanförande.

Fru talman! Jag vill klargöra för finansministern och andra som lyssnar att jag aldrig har påstått att skattesystemet ökar utsattheten hos barn i kommersiell sexuell exploatering, men det minskar den definitivt inte. Och det hjälper inte barn ut ur den exploateringen. Det är detta jag försöker säga, och det är detta som många med mig säger.

Jag skulle önska att finansministern lyssnade på dem som jobbar med dem som har varit drabbade. Det finns mängder av röster som säger just detta: ”Hade jag vetat detta när jag var utsatt hade det varit en enorm spärr för mig att våga söka hjälp.” Det är väl klart att det är så för barn även i dag.

Jag tycker att det är lite ohörsamt att inte ta till sig något av synpunkterna från de diskussionerna. Både finansministern och jag vet att de finns hos barnrättsorganisationerna. Jag skulle önska en annan intoning i debatten och argumentationen, för det är ett problem. Det är ett moraliskt och etiskt konstigt argument.

Vi ska inte behöva vänta på det första fallet. Barns lidande ska inte omvandlas till ett bokföringsärende. Det får inte finnas någon risk för det.

Det är kränkande att barn som utsatts för exploatering fortfarande riskerar att behandlas som om de bedrev näringsverksamhet. Även om detta inte har skett i dag finns risken. När övergrepp ges ett sken av legitimitet – det gäller både barn och vuxna – förlorar brottet sin tydlighet och skärpa. Trauma är inte en affärstransaktion, och övergrepp är inte ett arbete.

Jag hänvisar också till utredningsbetänkandet Ut ur utsatthet, som vi har kommenterat tidigare när vi har debatterat. Där sa man klart och tydligt att beskattningen skulle tas bort. Utredarna hade inte den uppgiften, men de konstaterade det. Låt oss gå vidare med detta och göra det en gång för alla!