Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

I min interpellation nämner jag Talita, en ideell organisation som i över två decennier har hjälpt kvinnor att lämna prostitution, människohandel och andra former av exploatering och gjort detta med erkänt framgångsrika resultat. I höstas nåddes vi av beskedet att Talita och flera andra boenden av Inspektionen för vård och omsorg nekats tillstånd att fortsätta bedriva skyddat boende, med hänvisning till att ett generellt alkoholförbud skulle utgöra ett ingrepp i den personliga integriteten.

Det känns minst sagt lite farsartat. Man kan ju fråga sig vad som är mest integritetskränkande – att befinna sig i ett fängelse utan murar, i ett hem där ens man utövar våld och kontroll, eller att få skydd på ett boende där det inte får förtäras alkohol.

Jag tycker att detta är ett uttryck för en stelbent tillämpning av lagstiftningen, där individens rätt att dricka alkohol väger tyngre än individens rätt till trygghet och återhämtning.

Att erbjuda en trygg och drogfri miljö är dessutom inte detsamma som att kräva nykterhet. De som bor på skyddade boenden får ju exempelvis konsumera alkohol på andra platser än just boendet där de har dessa regler.

Det här väcker frågor, särskilt som andra boenden, exempelvis för vård och behandling, får ha generella alkoholförbud.

Ministern svarar att hon inte kan prata om ett enskilt ärende, men det har jag heller inte frågat om. Jag har frågat om hon tycker att det är rimligt att skyddade boenden inte får införa generella alkoholförbud. Jag vill påstå att det finns så pass många exempel på skyddade boenden som nekas tillstånd på grund av detta att det inte längre är ett ”enskilt ärende” utan ett system, en princip.

Därför är det också lite nedslående med svar i stil med att ett nekande beslut är överklagat och att frågan för närvarande är föremål för rättslig prövning. Det är förstås bra att det är så. Jag står för den rättsprincip vi har i Sverige. Men min fråga till ministern blir: Tycker ministern att det är okej att samhällets ansvar för skydd av utsatta, misshandlade kvinnor ska avgöras i rättsliga instanser? Det tar oändligt med tid och resurser – att först skriva ansökan om tillstånd till Ivo, sedan överklaga ett negativt beslut och sedan vänta på dom – i stället för att tid och resurser läggs på skydd av kvinnor. Jag tycker inte att det är rimligt.

Om inte heller ministern tycker det anser jag att regeringen ska gå in med all kraft på de sätt som är möjliga utan att det blir ministerstyrning – dialog, regleringsbrev, myndighetsinstruktion eller lagändring om så krävs – för att så fort som möjligt klargöra att det här kriteriet kanske inte riktigt är lämpligt och kanske inte riktigt var tanken med lagändringen.

Jag förstår att man hänvisar till utredningen, men den är klart först 2027. Det är jättelång tid kvar, och det kan komma mycket allvarligare effekter än dem vi ser i dag där flera boenden har fått tillstånd nekade och flera redan har fått stänga.

Hur ser ministern på de här konsekvenserna? Är svaret att vi ska vänta till 2027 års slut med att eventuellt vidta åtgärder? Eller anser ministern att det faktiskt snart är läge att dra i nödbromsen och göra vad man kan för att rätta till det här?

Jag tror inte att någon av oss tänkte att detta skulle bli resultatet. Det är inte bara det att det känns irrelevant med ett sådant här skäl till nekande, utan vi vet också att antalet kvinnor och barn av olika skäl, varav detta är ett, minskar på våra skyddade boenden.

Herr talman! Jag kanske missade att säga inledningsvis att Centerpartiet självklart står bakom den här reformen. Det gjorde i stort sett alla partier. Det är ingen tvekan om det. Ministern hade kanske hunnit svara på frågorna om hon inte hade använt tre minuter till att understryka och förklara reformen.

Det är klart att det ska finnas en kvalitetssäkring av skyddade boenden. Barnen har ju kunnat leva i limbo, och faktum är att detta också har fått andra konsekvenser. I dag, i och med att barn ska få en egen placering, är det ett extra steg för många kvinnor att ta sig till familjerätten. Det har även lett till att antalet barn har minskat på många skyddade boenden. Att barnen inte alltid går i skolan har de skyddade boendena och kvinnojourerna lyft fram i många år. Det är inget nytt problem. Vi står alltså bakom reformen.

Jag förstår inte varför man inte snabbt kan identifiera problemet när samhället är dåligt på att idka myndighetsutövning eller på att idka kontroll när tjänster köps in. Oavsett om det handlar om ideella föreningar, kvinnojourer eller privata aktörer måste man ju kunna tala om vad det är man vill ha. När till exempel Skolverket gör kontroller ger de skolorna listor på vad de behöver göra och uppmanar dem att återkomma med svar inom ett antal månader innan de får fortsätta sin verksamhet. De här får ju inte ens starta.

Jag pratade så sent som i dag med en kommun utanför Stockholm. Där hade man fått nej på grund av otillräckligt antal högskolepoäng. Den rimliga reaktionen när vi beslutat om en lag och den ska implementeras borde vara att ge rimliga förutsättningar. Där kanske vi fallerar. Jag erkänner det. Vi tänker kanske inte på allt. Man kan inte över en natt tillskapa tillräckligt många högskolepoäng för att någon ska kunna vara föreståndare för en kvinnojour eller ett skyddat boende. Man måste få lite tid på sig.

Det har förekommit att man fått nej för att man inte hade personalresurser nog att ha en jourtelefon dygnets alla timmar. Men antalet joursamtal under ett år på icke bemannad tid hade varit två eller tre stycken. I det fallet hade man kanske kunnat säga att det kunde lösas på något sätt och att man sedan fick fortsätta med sin verksamhet. Nu kan man få anmärkning på grund av att det finns en toalett för lite.

Jag ställer mig frågan om Ivo utgår från samma premisser när de ska ge tillstånd för skyddade boenden som de gör för HVB-hem. De här kvinnorna behöver ju inte alltid vård; de behöver skydd. Varför verkar det som om man använder samma ansökningsprocess och tillståndsprocess för två olika verksamheter? Det är också mycket märkligt att det ska kosta så extremt mycket pengar att göra en ansökan.

Det här handlar om en myndighetsverksamhet som jag inte kan lägga mig i och kanske inte ministern heller. Men man ser ju att det slår fel, trots att tanken var god, och leder till någonting som inte är bra, alltså att skyddade boenden får nej och att skyddade boenden stänger. Stora områden i vårt land saknar tillgång till skyddade boenden nu. Hur ska kommunerna klara det? Kommunerna har fortfarande ansvaret för brottsoffer. Jag tycker att det är dags att regeringen drar i nödbromsen och gör en översyn av den här lagen. Vi kan inte vänta till 2027 års slut.

Herr talman! Bekymret är att ämnet är kopplat till ett specifikt boende, och där pågår en rättslig process, vilket alltså omöjliggör för mig som statsråd att kommentera. Jag är tvingad att helt enkelt avvakta den rättsliga processen. Det är också vad jag gör.

Jag är glad att Centerpartiet och Helena Vilhelmsson står bakom den här reformen. Det finns delar i det ledamoten säger som gör att man kan bli tveksam till om så verkligen är fallet, men jag hoppas att ledamoten och Centerpartiet också står bakom att vi inte ska ha ministerstyre i det här landet. Det brukar det nämligen finnas synpunkter på i kammaren, och jag tänker att det möjligtvis kan finnas även i det här fallet. Därför är det viktigt att vi börjar med att se till att vi har fakta på bordet.

Ledamoten lyfte fram det faktum att färre barn är placerade. Ett av de viktiga uppdrag som är kopplat till både Statskontoret och Socialstyrelsen gäller placerade barn och unga. Ledamoten kanske missade att ta upp att antalet har fluktuerat under väldigt lång tid. År 2011 var det 3 200 barn. År 2016 var det 1 865 barn. Sedan, 2019, var det 6 200 barn. Som ledamoten vet var det här många år innan reformen infördes.

Ett av skälen till att Statskontoret och Socialstyrelsen nu har fått olika nya uppdrag kopplade till detta är att man ska få en större kunskap om varför antalet barn fluktuerar. Utgångspunkten för regeringen är att de barn och kvinnor som kommer till skyddade boenden eller som utsatts för våld ska ha ett optimalt skydd och stöd.

Det här med alkoholförbudet kollade jag upp med Ivo. Det handlar alltså om mindre än en handfull ärenden. Det vill jag inte säga för att förminska frågan, men det kunde låta på ledamoten som om det var en mycket större fråga. Det är alltså mindre än en handfull ärenden som hanteras kopplat till det här.

Det viktiga är att skyddade boenden verkligen omgärdas av de insatser som de här barnen och kvinnorna förtjänar och ska ha. Det har skett en ökning av andelen skyddade boenden som drivs av privata aktörer, som heller inte är kopplad till reformen. År 2012 var det endast 8 procent av de skyddade boendena som drevs i privat regi. År 2019 var det 37 procent, och år 2024 var det 47 procent. På tolv år har det alltså ökat på många olika sätt.

Men vad är då resultatet? Hur ser det ut i dag? Jo, vi har fått ett förbättrat utfall på många områden, vilket jag tycker är viktigt att konstatera utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Det görs en säkerhetsplanering med vuxna och barn i samband med inflyttning och utflyttning. Det har skett i fler fall 2019–2024. Man upprättar genomförandeplaner för de boende, har skriftliga rutiner för hur insatser ska dokumenteras och följer upp de boendes uppfattningar. Vissa boenden tar även emot medföljande djur. Det har varit en stor fråga, och jag förstår det. Man vill ju inte lämna kvar sitt älskade husdjur, som kan vara en väldigt viktig del av livet och en stor trygghet. Det finns också skriftliga rutiner kring hot om våld och risk för våld i arbetsmiljön. Det har skett en rad förbättringar, och vi är måna om att de ska fortsätta.

Herr talman! Inledningsvis vill jag understryka att det sker en myndighetsdialog med regeringen och olika statsråd som är ansvariga för myndigheterna. Naturligtvis sker också en dialog med Ivo i olika sammanhang avseende denna reform.

Hela frågan blir i och med det specifika ärendet föremål för en rättslig prövning, som vi får avvakta. Vi får sedan se hur vi ska bemöta den.

I detta sammanhang vill jag peka på hur viktiga kvinnojourerna i Sverige har varit under många år och hur viktigt deras arbete och deras idoga och gedigna engagemang och kunskap om våld i nära relationer har varit. Det här gäller även arbetet med skyddade boenden. Därför är jag glad över att det även fortsättningsvis finns många starka kvinnojourer som verkar inom detta område.

Vi är måna om att det ska fortsätta, och därför har det under fyra år funnits möjlighet att söka specifika medel för kvinnojourer med skyddade boenden. Det har alltså funnits stöd för att de ska kunna leva upp till kvalitetskraven.

Vi har också gett uppdrag till en rad andra myndigheter. Eftersom kommunerna nämndes förtjänar också Upphandlingsmyndigheten att nämnas. Vi ser ett bekymmer där. Vi är också bekymrade över att vuxenhandläggare och barnhandläggare i kommunerna kommer fram till olika beslut. Det här är delar av de uppdrag som myndigheterna också har fått för att vi ska komma till rätta med det vi i dag ser och som gör att vi inte fullt ut kan leva upp till intentionerna.

I stora delar är vi nu på rätt väg för att säkerställa det som är viktigt, nämligen att ha en trygg miljö för människor som utsätts våld i nära relationer.

Jag vill tacka ledamoten och önska god jul och gott nytt år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.