Gunnar Strömmer

Fru talman! Tack, Katja Nyberg, för möjligheten att få diskutera den här viktiga frågan i dag!

Egentligen kan jag fatta mig ganska kort. Jag tycker att Katja Nyberg lyfter fram en viktig fråga. Å ena sidan är det en styrka att det finns en väldigt bred uppslutning runt den svenska lagstiftningen på området och att samtycke är grundackordet. Å andra sidan har vi förstås ett starkt gemensamt intresse av att detta ska fungera på ett rättssäkert sätt.

Jag har inget konkret besked att lämna i dag om exakt hur frågan ska tas vidare. Jag vill dock understryka att Brå bekräftar att lagstiftningen i stort fungerar väldigt väl. Att man nu för andra gången pekar på några specifika aspekter just när det gäller oaktsamhetsbrottet och rättssäkerhetsfrågorna där talar förstås för att vi vid lämplig tidpunkt och i lämpligt format ska se närmare på frågan, men jag har i dag inget konkret besked om exakt när eller hur det ska gå till.

Fru talman! Katja Nyberg har ställt ett antal frågor till mig om hur jag ser på de rättssäkerhetsproblem som Brottsförebyggande rådet har identifierat när det gäller brottet oaktsam våldtäkt, om huruvida dagens reglering är tillräckligt tydlig och förutsebar ur ett rättssäkerhetsperspektiv och om huruvida regeringen avser att vidta några åtgärder för att stärka rättssäkerheten.

Regeringen står bakom 2018 års sexualbrottsreform som innebär att gränsen mellan en straffri och en straffbar gärning går vid om deltagandet i den sexuella handlingen har varit frivilligt eller inte. Att sexuella handlingar måste vara frivilliga för att vara lagliga är en självklarhet för mig.

Genom reformen har det tydliggjorts att varje människa har en ovillkorlig rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. Att mot sin vilja utsättas för en sexuell handling innebär alltid en allvarlig kränkning, även om våld eller hot inte har använts.

Reformen har haft flera positiva effekter. Brå lyfter i sin rapport (Brå 2025:3) bland annat att personer som har utsatts för sexuella övergrepp i mindre utsträckning tar på sig skulden för det som har hänt och upplever sig ha möjlighet att få rättslig upprättelse genom att anmäla brottet. Det tycker jag är bra. Reformen skickar också en viktig normerande signal i samhället om att allt sex ska vara frivilligt.

Inom ramen för 2018 års reform infördes också ett särskilt oaktsamhetsansvar för vissa allvarliga former av sexualbrott. Två nya brott infördes: oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp.

Den sexualbrottslagstiftning som vi nu har och som bygger på frivillighet tar sin utgångspunkt i att den som vill ha sexuellt umgänge med någon annan måste försäkra sig om att det finns en ömsesidig vilja till ett sådant sexuellt umgänge. Det betyder att det finns ett krav på aktsamhet, och att det är naturligt att den som är grovt oaktsam i fråga om den omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt också kan hållas straffrättsligt ansvarig för det.

Sedan är det förstås viktigt att den rättsliga prövningen är rättssäker. Jag har tagit del av Brås rapport, som regeringen efterfrågat, och de farhågor som myndigheten lyfter angående oaktsam våldtäkt. Det Brå pekar på är att det nya brottet oaktsam våldtäkt är svårtillämpat och medför rättssäkerhetsproblem. Brå betonar också att det är av vikt att det kommer fler vägledande avgöranden i högre instanser. Jag följer rättsutvecklingen noga och utesluter inte att frågorna kommer att behöva belysas ytterligare framöver.

Herr talman! Det känns fantastiskt att få avsluta terminen med lite ekonomisk-politisk debatt. Men min ingång ska ändå vara trygghetsfrågorna.

Jag har inga problem med breda överenskommelser. Problemet är bara det att Socialdemokraterna så att säga inte tecknar firma för sin sida av politiken. Vi kan stå här och komma överens om precis vad som helst. Men efter valet, om ni på den andra sidan skulle få majoritet, ska ni förhandla om regeringsbildning inte med mig utan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet – med Nooshi Dadgostar och Daniel Helldén. Dem ska ni förhandla med.

Väljaren ska nog ändå tänka till när det gäller vilken sida av politiken som sammantaget prioriterar trygghet, säkerhet, försvar och polis. Jag är fullt medveten om att det finns andra viktiga frågor. Men om det gäller de här frågorna är man i mycket sämre sällskap om man ska förhandla med Miljöpartiet och Vänsterpartiet än om man ska förhandla på vår sida av politiken. Det tror jag att de flesta människor kan hålla med om. Sedan kan man prioritera andra frågor högre, men detta är i alla fall en realitet.

Vad gäller ekonomin kan vi konstatera följande. Vi klev in på Regeringskansliet hösten 2022. Då var det inte bara så att de dödliga skjutningarna hade tredubblats på över tio år – vi hade rekord med 62 dödsskjutningar – det var fyra i Norge, fyra i Danmark och två i Finland under motsvarande år. Nu har vi lyckats trycka tillbaka detta med nästan 75 procent.

Inflationen var tvåsiffrig. Den är nu tillbaka under 2 procent. Räntorna gjorde att det inte fanns ett enda hushåll i den här regionen där man inte vaknade med kalla kårar på morgnarna. Nu är räntorna tillbaka i normalläge.

Det är en realitet att vi kom ur en högkonjunktur och ändå hade de sämsta tillväxttalen i hela EU. Nu är alltså prognosen att vi ska ha den bästa tillväxten i EU.

Vi kommer alltså ur detta: från hög inflation till låg inflation, från höga räntor till låga räntor och från bottenträsket när det gäller tillväxten på EU-nivå till att nu ha prognoser om att toppa på EU-nivå.

Jag hör Socialdemokraterna säga att vi ska byta riktning. Det betyder ju: tillbaka till rekordtal när det gäller skjutningarna, tillbaka till inflation, tillbaka till höga räntor och tillbaka till bottenträsket när det gäller ekonomin. Jag tror inte på det, även om jag ändå vill avsluta fint och ekumeniskt med att önska glad sommar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det enskilt viktigaste vi gjorde var att kasta ut Socialdemokraterna från Rosenbad. Om ord ska ha något slags rimlig innebörd och valör ägde den stora sotdöden för den lokala närvaron i form av polisstationer rum under de åtta år då Socialdemokraterna styrde.

Jag förstår att Mathias Tegnér vill avfärda all diskussion om historien som något slags politisk kverulans. Men om medborgarna nu ska kunna träffa ett informerat val om framtiden är det trots allt inte helt orimligt att ta del av hur partier gör när de styr – inte bara när de står i riksdagens talarstol och opponerar.

Det är bara en realitet. Efter den stora polisreformen 2015, som hade intentionen att stärka den lokala polisiära närvaron och tryggheten, blev resultatet en massdöd av polisstationer nära medborgarna. Dessutom ledde det till att poliserna så att säga drogs från det lokala till den regionala nivån, längre bort från medborgarna.

Det viktigaste vi kunde göra för att få stopp på nedläggningarna var att byta ut den förra regeringen, vilket vi gjorde. De exempel vi nu ser kan man absolut säga är en handfull för många. Men såvitt jag känner till har det inte skett några ny nedläggningar sedan vi hade den senaste diskussionen om detta, för något år sedan.

Och när jag talar med polisen och blickar framåt gäller diskussionerna alltså inte vilka stationer som ska läggas ner utan var man kommer kunna öppna upp på nytt. Varför kan vi då ha den diskussionen nu, för första gången på 10–15 år? Först och främst är det för att vi har en långsiktig finansiering och en plan för polisen som bygger på stor tillväxt tills vi har en polistäthet som motsvarar EU-snittet. Den polistäthet vi har nu, om vi ser till de dryga 3 000 som vi har levererat under den här mandatperioden, är alltså den största polistäthet vi har uppmätt i modern tid i Sverige. Det skapar förutsättningar för att också tänka på ett annat sätt när det gäller den fysiska närvaron i form av polisstationer.

Om vi håller oss till Stockholmsregionen kan man väl säga att det finns många positiva effekter av polisomorganisationen. Det handlar mer om att se polisen en sammanhållen myndighet, att dela information och att samarbeta på ett helt annat sätt. Det har varit oundgängligt för till exempel bekämpandet av rekryteringen av barn till kriminella nätverk, som ju inte längre har någon geografisk avgränsning utan rör sig över hela landet. Men det råder ingen som helst tvekan om att det blev lite plugg in och ur när det gäller den lokala närvaron. Det vänder vi nu.

Hur styr vi då detta? Ja, vi styr det på ett väldigt tydligt sätt. Vi sa redan för två år sedan till polisen att tillväxten inte längre ska ske var som helst i organisationen, utan den ska ske lokalt. Detta har polisen genom rikspolischefen omvandlat till en formel som säger att 85 procent av alla nya poliser ska ut i yttre tjänst, blåklädda nära medborgarna.

Jag är rätt övertygad om att medborgarna i Tyresö också upplever detta: För första gången på tio år, eller hur länge det nu är, blir det fler poliser i Stockholm, och tillväxten styrs dessutom ut nära medborgarna.

Och detta måste naturligtvis fortsätta framöver. Det skapar en del skav när man styrs så tydligt på det sättet, men för oss har det varit avgörande för att vara trovärdiga inför medborgarna. Investerar vi nu så mycket skattepengar i detta måste det komma ut nära medborgarna.

Den logiska följden av den tillväxten är också att vi äntligen kan ha en diskussion med polisen om var man ska kunna öppna fler polisstationer – inte var man ska lägga ned stationer. Den dialogen pågår. Det kommer ytterst vara polisens beslut, men förutsättningarna finns alltså.

Låt mig återigen hissa varningsflagg. Om det skulle vara så att Socialdemokraterna kommer tillbaka efter valet och ska förhandla sin budget med Miljöpartiet och Vänsterpartiet är den grundläggande långsiktiga finansieringen för polistillväxten hotad. Någonstans ska ju Miljöpartiets och Vänsterpartiets enorma ambitioner på andra områden tas. Det kommer till slut att drabba tryggheten för medborgarna också i Tyresö.

Herr talman! Tack, Mathias Tegnér, för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Vad gäller polistillväxten kan vi ta fasta på att det nu under mandatperioden har varit en tillväxt med över 3 000 poliser. Vi har därmed den största polistätheten i Sverige i modern tid.

Om vi nu ändå ska tala lite om historiken kan vi konstatera att tillväxten har skett under ett antal år. Men det är bara en realitet att under de åtta år som Socialdemokraterna styrde var det minus 130 poliser i Stockholm. Det går inte att komma runt. Det är i varje fall svårt att lägga mig till last.

Jag kan konstatera att vi nu har lyckats vända den utvecklingen. När vi stänger siffrorna för 2024 kommer det att vara en bra bit över 500 nya poliser i Stockholmsregionen. Det skapar förstås underlag för att överväga ytterligare polisstationer.

Jag har inget som helst problem att svara på frågan om jag tycker att en kommun med 50 000 invånare typiskt sett borde ha en polisstation. Det kan jag som medborgare tycka är en rimlig förväntan. Sedan är det klart att geografin ser olika ut i Stockholmsregionen, Norrlands kustland eller var det nu kan vara för någonting. Det finns en massa olika faktorer.

Just vad gäller polisstationen i Tyresö lades den ned 2015, om jag inte är ute och cyklar. Då var det en socialdemokratisk regering. Det var åtta år med två socialdemokratiska regeringar som hade alla goda möjligheter att öppna polisstationen i Tyresö, om det var på det sättet.

Den stora nedläggningen av polisstationer i Sverige skedde under den socialdemokratiska regeringen som en följd av omorganisationen av polisen. Det gäller stationen i Tyresö, och det gäller andra stationer.

Sedan har jag blivit varse att det har skett ett fåtal nedläggningar därefter. En tror jag att Mathias Tegnér har lyft fram. Det var uppe i norra Roslagen i Hallstavik. Sedan har det varit ett antal receptioner i bland annat Dalarna och Blekinge.

Jag kan som medborgare tycka att det är några för många. Jag tror inte att det har skett någonting sedan dess, vilket jag har haft anledning att efterhöra. Det har inte skett några ytterligare stängningar. Jag konstaterar återigen att den stora volymen av nedstängningar skedde under de åtta år när Socialdemokraterna styrde.

När vi nu blickar framåt är det första att polistillväxten måste fortsätta. Det är den som ger förutsättningar för att öka tryggheten i vardagen för medborgarna oavsett hur polisen sedan väljer att organisera sin resurs.

Det andra är att ge förutsättningar för att också bygga ut med fler polisstationer etcetera. Det ser vi nu över i samspel med polisen. Det är klart att vi får underlag för att polisen kan vara fysiskt på fler platser.

En polistillväxt innebär trots allt andra kostnader i form av byggnader, fordon, utrustning och annat. Det är en diskussion som vi nu glädjande nog kan ha. Vi ser i varje fall framför oss att polistillväxten ska öka.

Det finns ett stort hot mot den utvecklingen. I den utvecklingen ligger också att vi öppnar ytterligare en polisutbildning i Uppsala. Vi är fullt medvetna om att vi i riksdagen ska diskutera nationellt, men frågan startade i Tyresö. Om vi har ett lokalt perspektiv är det en viktig sak för att säkerställa långsiktig tillväxt av antalet poliser i den här delen av Sverige.

Jag tror att Socialdemokraterna, för den händelse att olyckan är framme och det blir vänstermajoritet i riksdagen efter valet, kommer att få ganska betydande bekymmer med att säkra en långsiktig finansiering av polis och försvar. De ska förhandla med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som har helt andra prioriteringar.

Önskar Miljöpartiet få ihop de 25 miljarder som krävs för att återställa enprocentsmålet i biståndet kommer de pengarna att behöva tas på andra håll. Det är den typen av prioriteringar som har möjliggjort en tillväxt av rättsväsen och försvar i våra budgetar.

All in all tycker jag att medborgarna utan tvekan förtjänar en konstruktiv diskussion framåt. De förtjänar också en mycket uppriktig beskrivning av hur alternativen de facto ser ut.

Herr talman! Mathias Tegnér har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att förhindra att polisstationer och polislokaler läggs ned runt om i landet samt om jag avser att ge Polismyndigheten ett tydligt uppdrag att säkerställa lokal polisnärvaro i hela landet, inklusive genom fysiska polisstationer där det är motiverat. Mathias Tegnér har även frågat mig om jag anser att en kommun som Tyresö, med nästan 50 000 invånare, bör ha en egen polisstation och hur jag avser att agera utifrån min syn i frågan.

För regeringen är ökad lokal polisnärvaro i hela landet en mycket prioriterad fråga. Alla ska kunna känna trygghet i sin vardag. Det kräver en lokalt närvarande polis som snabbt kan gripa in när det krävs och som erbjuder god service. Därför arbetar regeringen målmedvetet för att nå målet att polistätheten i Sverige minst ska motsvara genomsnittet i EU.

Vi är verkligen inte framme, men vi har kommit en bra bit på vägen under den här mandatperioden. Under den här mandatperioden har antalet poliser nämligen ökat med cirka 3 200. Sverige har nu den högsta polistätheten i modern tid.

Eftersom frågan för den här debatten har sin bakgrund i förhållandena i Stockholmsregionen är det värt att lyfta fram att antalet poliser numera även och äntligen, får man väl säga, ökar även där. Under åtta år med socialdemokratisk regering blev det 130 färre poliser i Stockholmsregionen. Efter tre och ett halvt år med en moderat regering har det blivit drygt 600 fler poliser i Stockholmsregionen. Och många fler är på väg.

Regeringen har också tillfört Polismyndigheten betydande resurser. Under åren 2023–2028 beräknas anslagen till polisen öka från 37 till 53 miljarder, det vill säga en ökning med 43 procent. Den resurstillväxten ska alltså inte stanna i organisationen; den ska märkas i människors vardag. Den riktningen framgår också mycket tydligt i regeringens styrning av polisen. Konkret handlar det om att fler poliser ska finnas i yttre tjänst och vara synliga i lokalsamhället – fler patruller och en starkare närvaro i vardagen.

Beslut om var polisstationer ska finnas och hur service och tillgänglighet ska kunna tillhandahållas på bästa sätt fattas av Polismyndigheten. Genom regeringens satsningar på en fortsatt tillväxt och en tydlig styrning mot den lokala nivån väntas polisen fortsatt öka sin polisiära närvaro och synlighet nära medborgarna i hela landet. Det skapar också förutsättningar för fler lokala polisstationer nära medborgarna. Den riktningen och styrningen kommer regeringen att fortsätta med.

Ytterst handlar det om att säkerställa att staten är närvarande där människor bor och verkar. Det gör vi genom att ha en polis som syns och som gör verklig skillnad i människors vardag.

Fru talman! Tack för en väldigt bra diskussion!

Jag vill också tacka för en gemensam ambition som, tror jag, de flesta i grund och botten delar, nämligen att vi måste bekämpa den organiserade brottsligheten på djupet och på bredden. Det handlar om att stoppa våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barnen.

Teresa Carvalho lyssnade dock knappt på ett halvt öra. Det var väldigt uppenbart varför jag tog upp fängelse som en del i det preventiva. En stor del av poängen med att Kriminalvården tar ansvaret och en viktig följdeffekt av det är att vi lättar rejält på trycket i den statliga ungdomsvården. Men det är förstås inte svar på frågan om hur vi ska undvika att dessa barn hamnar där.

Den statliga ungdomsvården kan i så fall använda sina resurser till det som den ursprungligen var tänkt för, nämligen att förebygga brott i ett tidigt skede och bryta destruktiva mönster innan man hamnar i allvarlig brottslighet. Den ska hjälpa familjer där barn kanske själva hamnat i missbruk eller utsatts för allvarligt våld och blivit våldsamma eller som har andra behov av statlig ungdomsvård.

Det var denna vinkel jag hade på fängelse som svar på frågan. Det var uppenbart för alla som ville lyssna.

Låt mig också säga något om preventionen. Det är förstås helt avgörande att flytta fram positionerna, och det gäller att göra det med full kraft. Det gäller också att få verkstad i praktiken.

I många av de frågor som har lyfts upp, till exempel flickorna eller de barn som växer upp i hem där de själva upplever våld, blir utsatta för våld eller upplever missbruk, handlar det ofta om samma slags prevention. De olika aktörerna måste dela information sinsemellan för att kunna se problemen och ingripa tidigt. Polisens profilering får inte bara utgå från pojkar utan måste också fånga flickorna. Insatser och ingripanden måste sättas in tidigt.

På det sättet kan vi fånga flickorna och de barn som utsätts för upplevelser i hemmet som gör att de blir mer benägna och mer sårbara. Det tycker jag är en otroligt väsentlig del av det vi redan gör, och vi kommer att göra väldigt mycket mer av den varan när vi blickar framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack för en väldigt bra diskussion!

Jag vill också tacka för en gemensam ambition som, tror jag, de flesta i grund och botten delar, nämligen att vi måste bekämpa den organiserade brottsligheten på djupet och på bredden. Det handlar om att stoppa våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barnen.

Teresa Carvalho lyssnade dock knappt på ett halvt öra. Det var väldigt uppenbart varför jag tog upp fängelse som en del i det preventiva. En stor del av poängen med att Kriminalvården tar ansvaret och en viktig följdeffekt av det är att vi lättar rejält på trycket i den statliga ungdomsvården. Men det är förstås inte svar på frågan om hur vi ska undvika att dessa barn hamnar där.

Den statliga ungdomsvården kan i så fall använda sina resurser till det som den ursprungligen var tänkt för, nämligen att förebygga brott i ett tidigt skede och bryta destruktiva mönster innan man hamnar i allvarlig brottslighet. Den ska hjälpa familjer där barn kanske själva hamnat i missbruk eller utsatts för allvarligt våld och blivit våldsamma eller har andra behov av statlig ungdomsvård.

Det var denna vinkel jag hade på fängelse som svar på frågan. Det var uppenbart för alla som ville lyssna.

Låt mig också säga något om preventionen. Det är förstås helt avgörande att flytta fram positionerna, och det gäller att göra det med full kraft. Det gäller också att få verkstad i praktiken.

I många av de frågor som har lyfts upp, till exempel flickorna eller de barn som växer upp i hem där de själva upplever våld, blir utsatta för våld eller upplever missbruk, handlar det ofta om samma slags prevention. De olika aktörerna måste dela information sinsemellan för att kunna se problemen och ingripa tidigt. Polisens profilering får inte bara utgå från pojkar utan måste också fånga flickorna. Insatser och ingripanden måste göras tidigt.

På det sättet kan vi fånga upp flickorna och de barn som utsätts för upplevelser i hemmet som gör att de blir mer benägna och mer sårbara. Det tycker jag är en otroligt väsentlig del av det vi redan gör, och vi kommer att göra väldigt mycket mer av detta när vi blickar framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt oss gärna prata om förebyggande arbete. Apropå blinda fläckar kan jag bara konstatera att Socialdemokraternas regeringsunderlag inte är bättre när det kommer till det förebyggande arbetet. Alla ingripande åtgärder som vi har genomdrivit under den här mandatperioden har i något avseende motarbetats av något parti tillhörande deras regeringsunderlag. I remissvaren från vänsterstyret i SKR är det samma sak. Det gäller inte bara det repressiva och det mest långtgående.

Vad är det då vi gör, och vad är det vi ska göra? Låt oss börja med de effektiva verktygen. Annonserna tas ned. Det är naturligtvis helt avgörande. Sverige blir först i EU med detta. Inget annat EU-land ligger före i den kön. Vi har gjort en mycket effektiv process. Vi har inte haft någon extern utredning utan utrett internt på departementet och haft två månaders remisstid trots att det är vad man kan kalla för grundlagsnära frågor, som normalt sett borde få mer tid. Vi har haft en effektiv process med Lagrådet. Vi kommer att återkomma till riksdagen, och om riksdagen skyndar på kommer det här att vara en rekordsnabb process för en lagstiftning av det här slaget.

I höstas infördes preventiva tvångsmedel riktade mot barn under 15 år för att komma åt rekrytering via mobiler. Ny lagstiftning ger polisen helt andra möjligheter att uppträda i den digitala miljön, till exempel att själva utge sig för att vara barn i de olika forum där gängen rekryterar. Straffen för dem som rekryterar tredubblas. Dem låser vi in. De kan ha flyttat utomlands, men vi har sett till att det grips dubbelt så många personer utomlands som tidigare. Det är dem som beställer våldet och rekryterar barnen som vi nu kommer åt med en kraft som vi aldrig har sett tidigare.

Vad gäller den sociala preventionen har vi en ny socialtjänstlag. Den debatterades väl i 25 år, men nu är den på plats. Ett nytt mellantvång i form av verktyg mellan de frivilliga insatserna och tvånget kommer att vara avgörande för att bryta destruktiva mönster, inte minst när 50 procent av familjerna säger nej till socialtjänstens insatser.

Det kommer en stor och mycket efterlängtad reform av LVU-systemet och den statliga ungdomsvården. Ungdomsfängelserna har dessutom den stora förtjänsten att de avlastar den statliga ungdomsvården rejält och frigör hundratals platser när nu barn som döms för allvarliga brott ska tas om hand av Kriminalvården. Det kommer att ge helt andra möjligheter för kommuner i behov av placeringar för barn – antingen i brottsförebyggande syfte eller för att tillgodose andra behov, till exempel psykosociala eller missbruksrelaterade behov. De kommer att kunna använda den statliga ungdomsvården till det som den faktiskt ursprungligen var tänkt för.

Allt detta innebär en rekordstor omläggning av både det repressiva och långtgående och det preventiva. Det är nödvändigt. Det gör att vi kan säga att vi är på rätt väg, men det är utan tvekan lång väg kvar.

Jag har ett inlägg kvar. Då tänker jag ta upp frågan om flickorna, som jag tycker är särskilt viktig. Men jag sparar den till det sista inlägget.

Jag vill ta upp regeringsfrågan på nytt, eftersom jag nu skulle lugnas av beskeden. Saken är den att Moderaterna är Socialdemokraternas minsta bekymmer. Socialdemokraternas stora bekymmer är att man måste förhandla sin politik med det underlag på vilket man bygger sin regering. På vår sida har vi kunnat genomföra vår politik för att vi vet att vi har en stabil majoritet i riksdagen. Det har varit en förutsättning för allt vi gjort under de här fyra åren.

Det är en realitet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har röstat emot stora delar av detta. Det är en realitet att mycket av detta är tidsbegränsat och att det kommer upp på nytt för nya omröstningar under nästa mandatperiod. Det är en realitet att de ingripande åtgärder som skickades med från den förra fyraårsperioden till den nuvarande regeringen kom till under det dryga halvår när S var befriade från MP i ett väldigt speciellt läge. Så kommer det alltså inte att bli igen.

Det är klart att politik handlar om att vilja, som vår vän Olof Palme sa. Men det handlar också om att ha en plan för hur den viljan ska förverkligas. Det förutsätter att man har en majoritet bakom sig, och det har inte S på sin sida av politiken.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Låt oss gärna prata om förebyggande arbete. Apropå blinda fläckar kan jag bara konstatera att Socialdemokraternas regeringsunderlag inte är bättre när det kommer till det förebyggande arbetet. Alla ingripande åtgärder som vi har genomdrivit under den här mandatperioden har i något avseende motarbetats av något parti tillhörande deras regeringsunderlag. I remissvaren från vänsterstyret i SKR är det samma sak. Det gäller inte bara det repressiva och det mest långtgående.

Vad är det då vi gör, och vad är det vi ska göra? Låt oss börja med de effektiva verktygen. Annonserna tas ned. Det är naturligtvis helt avgörande. Sverige blir först i EU med detta. Inget annat EU-land ligger före i den kön. Vi har haft en mycket effektiv process. Vi har inte haft någon extern utredning utan utrett internt på departementet och haft två månaders remisstid trots att det är vad man kan kalla för grundlagsnära frågor, som normalt sett borde få mer tid. Vi har haft en effektiv process med Lagrådet. Vi kommer att återkomma till riksdagen, och om riksdagen skyndar på kommer det här att vara en rekordsnabb process för en lagstiftning av det här slaget.

I höstas infördes preventiva tvångsmedel riktade mot barn under 15 år för att komma åt rekrytering via mobiler. Ny lagstiftning ger polisen helt andra möjligheter att uppträda i den digitala miljön, till exempel att själva utge sig för att vara barn i de olika forum där gängen rekryterar. Straffen för dem som rekryterar tredubblas. Dem låser vi in. De kan ha flyttat utomlands, men vi har sett till att det grips dubbelt så många personer utomlands som tidigare. Det är dem som beställer våldet och rekryterar barnen som vi nu kommer åt med en kraft som vi aldrig har sett tidigare.

Vad gäller den sociala preventionen har vi en ny socialtjänstlag. Den debatterades väl i 25 år, men nu är den på plats. Ett nytt mellantvång i form av verktyg mellan de frivilliga insatserna och tvånget kommer att vara avgörande för att bryta destruktiva mönster, inte minst när 50 procent av familjerna säger nej till socialtjänstens insatser.

Det kommer en stor och mycket efterlängtad reform av LVU-systemet och den statliga ungdomsvården. Ungdomsfängelserna har dessutom den stora förtjänsten att de avlastar den statliga ungdomsvården rejält och frigör hundratals platser när nu barn som döms för allvarliga brott ska tas om hand av Kriminalvården. Det kommer att ge helt andra möjligheter för kommuner i behov av placeringar för barn – antingen i brottsförebyggande syfte eller för att tillgodose andra behov, till exempel psykosociala eller missbruksrelaterade behov. De kommer att kunna använda den statliga ungdomsvården till det som den faktiskt ursprungligen var tänkt för.

Allt detta innebär en rekordstor omläggning av både det repressiva och långtgående och det preventiva. Det är nödvändigt. Det gör att vi kan säga att vi är på rätt väg, men det är utan tvekan lång väg kvar.

Jag har ett inlägg kvar. Då tänker jag ta upp frågan om flickorna, som jag tycker är särskilt viktig. Men jag sparar den till det sista inlägget.

Jag vill ta upp regeringsfrågan på nytt, eftersom jag nu skulle lugnas av beskeden. Saken är den att Moderaterna är Socialdemokraternas minsta bekymmer. Socialdemokraternas stora bekymmer är att man måste förhandla sin politik med det underlag på vilket man bygger sin regering. På vår sida har vi kunnat genomföra vår politik för att vi vet att vi har en stabil majoritet i riksdagen. Det har varit en förutsättning för allt vi gjort under de här fyra åren.

Det är en realitet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har röstat emot stora delar av detta. Det är en realitet att mycket av detta är tidsbegränsat och att det kommer upp på nytt för nya omröstningar under nästa mandatperiod. Det är en realitet att de ingripande åtgärder som skickades med från den förra fyraårsperioden till den nuvarande regeringen kom till under det dryga halvår när S var befriade från MP i ett väldigt speciellt läge. Så kommer det alltså inte att bli igen.

Det är klart att politik handlar om att vilja, som vår vän Olof Palme sa. Men det handlar också om att ha en plan för hur den viljan ska förverkligas. Det förutsätter att man har en majoritet bakom sig, och det har inte S på sin sida av politiken.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Det gladde mig väldigt mycket att se åtta socialdemokrater här i starten av debatten. Man önskar att motsvarande glöd hade präglat de föregående åtta åren, för då hade vi varit i ett bättre läge. Nu har några troppat av; såvitt jag förstår är tre socialdemokrater kvar i debatten, kanske mer kännetecknande för detta.

Jag tänkte börja med verkligheten, sedan säga någonting om ansvaret och därefter ta några av de frågor som lyftes av de olika ledamöterna.

En väldigt viktig bakgrund att ha med sig är var vi stod när vi tog över hösten 2022 – en tredubbling av det dödliga gängrelaterade våldet. Det är självklart så att allt annat dödligt våld i samhället, oavsett om det handlar om det konstanta latenta misslyckandet med ungefär 15 kvinnomord i nära relationer varje år eller katastrofer som det som skedde i Örebro, ska tas på allra, allra största allvar.

Varje dödlig skjutning och varje mord är förstås lika katastrofalt och lika allvarligt som något annat. Men i en debatt om den organiserade brottsligheten är det såklart också relevant att fokusera på det dödliga och gängrelaterade våldet, och då är realiteten den att det dödliga gängrelaterade våldet tredubblades under en tioårsperiod mellan 2012 och 2022.

Tre år senare kan vi se att vi har lyckats bryta den utvecklingen, med en halvering över tre år. Tittar vi på första kvartalet i år är det en minskning med 75 procent. Det är en enastående framgång som jag inte i första hand tillgodoräknar mig själv utan naturligtvis alla runt om i samhället som på olika sätt har arbetat dag och natt för att vända den utvecklingen. Det är inget dåligt kapital att bygga vidare på när vi blickar framåt.

Finns det någon ödmjukhet? Det låg väl lite i Teresa Carvalhos fråga till mig när det gäller verkligheten under de här åren. Det är klart att det gör det.

Var och en kan se, hoppas jag, vilken enastående framgång det är att ha halverat dödligt våld på det sätt som vi har gjort tillsammans under de här åren. Men det råder heller ingen tvekan om att annan allvarlig brottslighet kopplad till gängen inte har gått åt rätt håll. Utpressningsvåldet och sprängningarna är sådana exempel, och det var därför jag lyfte det inledningsvis.

När rekryteringen av barn flyttade från skolgården och fotbollsplanen in i mobilerna skedde en exponentiell utveckling när det gäller rekryteringen. Det är klart att det i alla tänkbara avseenden har gått åt fel håll. Men vi har med oss mycket erfarenhet och mycket kraft från framgångarna som vi nu kan rikta också mot de stora återstående problemen kopplade till den organiserade brottsligheten, det vill säga den återstående delen av våldet, den omfattande kriminella ekonomin, rekryteringen av barnen och mycket annat.

Att ta ansvar är att ta itu med de samhällsproblemen och göra allt vad man kan för att lösa dem. Det är det vi har ägnat oss åt dag och natt under de här åren, och det är det vi avser att göra ytterligare fyra år om väljarna vill ge oss det förtroendet.

Petter Löberg, som har lämnat debatten, tyckte att vi dels förminskar insatserna under den förra mandatperioden, dels talar för mycket om Socialdemokraternas regeringsalternativ inför den kommande mandatperioden.

Jag är inte den som är den, utan jag bygger gärna vidare på sådant som är bra som andra har gjort tidigare, men realiteten är att det gjordes alldeles för lite. Det är utmärkt att vi i starten av den här fyraårsperioden kunde knyta an till lagstiftningsarbete som hade påbörjats.

Man kan notera att nästan allt detta påbörjades under det sista året av era åtta år och det under det fåtal månader när ni var befriade från oket i form av Miljöpartiet. Det gör också framtidsprognosen i det avseendet väldigt relevant, för så länge Miljöpartiet är en del av regeringsunderlaget finns det några som trycker på vetoknappen, och då kommer man ingenvart i de här frågorna. Det är klart att det är en relevant fråga när vi blickar framåt.

Sammantaget är vi på rätt väg, men vi är verkligen inte framme. Oerhört mycket arbete återstår. Det är viktigt att hålla kursen, inte vända tillbaka, inte slå av på takten och inte låta Miljöpartiet och Vänsterpartiet återigen få vetorätt över den förda politiken.

Fru talman! Det gladde mig väldigt mycket att se åtta socialdemokrater här i starten av debatten. Man önskar att motsvarande glöd hade präglat de föregående åtta åren, för då hade vi varit i ett bättre läge. Nu har några troppat av; såvitt jag förstår är tre socialdemokrater kvar i debatten, kanske mer kännetecknande för detta.

Jag tänkte börja med verkligheten, sedan säga någonting om ansvaret och därefter ta några av de frågor som lyftes av de olika ledamöterna.

En väldigt viktig bakgrund att ha med sig är var vi stod när vi tog över hösten 2022 – en tredubbling av det dödliga gängrelaterade våldet. Det är självklart så att allt annat dödligt våld i samhället, oavsett om det handlar om det konstanta latenta misslyckandet med ungefär 15 kvinnomord i nära relationer varje år eller katastrofer som det som skedde i Örebro, ska tas på allra, allra största allvar.

Varje dödlig skjutning och varje mord är förstås lika katastrofalt och lika allvarligt som något annat. Men i en debatt om den organiserade brottsligheten är det såklart också relevant att fokusera på det dödliga och gängrelaterade våldet, och då är realiteten den att det dödliga gängrelaterade våldet tredubblades under en tioårsperiod mellan 2012 och 2022.

Tre år senare kan vi se att vi har lyckats bryta den utvecklingen, med en halvering över tre år. Tittar vi på första kvartalet i år är det en minskning med 75 procent. Det är en enastående framgång som jag inte i första hand tillgodoräknar mig själv utan naturligtvis alla runt om i samhället som på olika sätt har arbetat dag och natt för att vända den utvecklingen. Det är inget dåligt kapital att bygga vidare på när vi blickar framåt.

Finns det någon ödmjukhet? Det låg väl lite i Teresa Carvalhos fråga till mig när det gäller verkligheten under de här åren. Det är klart att det gör det.

Var och en kan se, hoppas jag, vilken enastående framgång det är att ha halverat det dödliga våldet på det sätt som vi har gjort tillsammans under de här åren. Men det råder heller ingen tvekan om att annan allvarlig brottslighet kopplad till gängen inte har gått åt rätt håll. Utpressningsvåldet och sprängningarna är sådana exempel, och det var därför jag lyfte det inledningsvis.

När rekryteringen av barn flyttade från skolgården och fotbollsplanen in i mobilerna skedde en exponentiell utveckling när det gäller rekryteringen. Det är klart att det i alla tänkbara avseenden har gått åt fel håll. Men vi har med oss mycket erfarenhet och mycket kraft från framgångarna som vi nu kan rikta också mot de stora återstående problemen kopplade till den organiserade brottsligheten, det vill säga den återstående delen av våldet, den omfattande kriminella ekonomin, rekryteringen av barnen och mycket annat.

Att ta ansvar är att ta itu med de samhällsproblemen och göra allt vad man kan för att lösa dem. Det är det vi har ägnat oss åt dag och natt under de här åren, och det är det vi avser att göra i ytterligare fyra år om väljarna vill ge oss det förtroendet.

Petter Löberg, som har lämnat debatten, tyckte att vi dels förminskar insatserna under den förra mandatperioden, dels talar för mycket om Socialdemokraternas regeringsalternativ inför den kommande mandatperioden.

Jag är inte den som är den, utan jag bygger gärna vidare på sådant som är bra som andra har gjort tidigare, men realiteten är att det gjordes alldeles för lite. Det är utmärkt att vi i starten av den här fyraårsperioden kunde knyta an till det lagstiftningsarbete som hade påbörjats.

Man kan notera att nästan allt detta påbörjades under det sista året av era åtta år och det under det fåtal månader när ni var befriade från oket i form av Miljöpartiet. Det gör också framtidsprognosen i det avseendet väldigt relevant, för så länge Miljöpartiet är en del av regeringsunderlaget finns det några som trycker på vetoknappen, och då kommer man ingenvart i de här frågorna. Det är klart att det är en relevant fråga när vi blickar framåt.

Sammantaget är vi på rätt väg, men vi är verkligen inte framme. Oerhört mycket arbete återstår. Det är viktigt att hålla kursen, inte vända tillbaka, inte slå av på takten och inte låta Miljöpartiet och Vänsterpartiet återigen få vetorätt över den förda politiken.

Fru talman! Jag såg vilken laguppställning som anslöt sig till debatten, så jag bad en medarbetare att komma med en kopp kaffe.

Jag ser verkligen fram emot detta utbyte. Det är uppenbart att ni känner att ni måste vara många för att rå på den här regeringen och den här justitieministern. Varmt välkomna!

Upprinnelsen till den här debatten är att Teresa Carvalho har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen ska vidta för att infria löftet att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren. Det är det dödliga våldet som avses, vilket framgår av den tidningsartikel som Teresa Carvalho refererar till. Det råder ingen tvekan om att detta är en ambitiös ansats, som bara för några år sedan hade framstått som helt orealistisk.

Det är en realitet att Socialdemokraterna lämnade efter sig ett mycket mörkt haveri. I princip alla kurvor rörande den organiserade brottsligheten pekade åt fel håll, i synnerhet i fråga om våldet. Mellan 2012 och 2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. År 2022 upplevde Sverige ofattbara 62 dödsskjutningar, enligt polisens statistik. Det var betydligt fler än i övriga nordiska länder tillsammans. Samtidigt trycktes rekryteringen av barn allt längre ned i åldrarna, och den kriminella ekonomin växte explosionsartat till en omsättning på hundratals miljarder kronor.

Intervjun som låg till grund för den tidningsartikel jag nyss nämnde, som utgör bakgrunden till denna interpellationsdebatt, gjordes med anledning av Polismyndighetens redovisning av statistik över skjutningar under första kvartalet i år. Den statistiken visar att antalet skjutningar har gått ned med 75 procent om man jämför första kvartalet i år med första kvartalet 2022, det vill säga Socialdemokraternas sista år vid makten. På helårsbasis ser vi att antalet dödsskjutningar halverades mellan 2022 och 2025. Det innebär fler än 30 räddade liv om året. Det innebär att pappor kan komma hem och krama om sina barn, att mammor inte behöver sörja sina söner eller döttrar och att skolklasser inte behöver sakna sina klasskompisar.

Under de här åren har regeringen tillfört rättsväsendet rekordstora resurser. Vi har utrustat brottsbekämpningen med en lång rad nya och effektiva verktyg, i flera fall hämtade från terrorbekämpningen. Vi har skärpt straff för att låsa in farliga gängkriminella under längre tid. Vi har intensifierat det internationella samarbetet för att få fast gängtoppar i utlandet. Allt detta har vi gjort samtidigt som inte minst polisen har ställt om sina arbetssätt för att öka systemkraften mot gängen.

Vi ser nu hur nya resurser, verktyg och arbetssätt biter rejält. Vi är alltså på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Hälften av det dödliga gängvåldet återstår. Sprängningarna och utpressningsvåldet måste tryckas tillbaka. Mobiliseringen mot den digitala rekryteringen av barn och unga till våldsuppdrag måste trappas upp ytterligare, och det gör regeringen genom att före sommaren gå vidare med en lag som ger polisen nya verktyg mot onlinerekrytering av barn och unga till grov brottslighet. Som framgick av diskussionen nyss måste vi också strypa den kriminella ekonomin, som i väldigt hög grad driver våldet.

Det är nu helt avgörande för Sverige att vi håller kursen och inte viker av, slår av på takten eller går tillbaka till den vänsterpolitik och handlingsförlamning som orsakade eller förvärrade problemen. Vi ska inte ännu en gång ge vetorätt till Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Företrädare för dessa partier borde ha anslutit till debatten för att ge en rättvisande bild av vad som väntar efter valet.

Valet i höst handlar om precis detta: Sverige får antingen även fortsättningsvis en moderatledd regering, som med ett stabilt underlag i riksdagen fortsätter att föra en offensiv kamp mot gängen, eller ett socialdemokratiskt styre – med veto för Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som äventyrar vad som redan har uppnåtts och blockerar nya effektiva åtgärder för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet.

Fru talman! Jag såg vilken laguppställning som anslöt sig till debatten, så jag bad en medarbetare att komma med en kopp kaffe.

Jag ser verkligen fram emot detta utbyte. Det är uppenbart att ni känner att ni måste vara många för att rå på den här regeringen och den här justitieministern. Varmt välkomna!

Upprinnelsen till den här debatten är att Teresa Carvalho har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen ska vidta för att infria löftet att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren. Det är det dödliga våldet som avses, vilket framgår av den tidningsartikel som Teresa Carvalho refererar till. Det råder ingen tvekan om att detta är en ambitiös ansats, som bara för några år sedan hade framstått som helt orealistisk.

Det är en realitet att Socialdemokraterna lämnade efter sig ett mycket mörkt haveri. I princip alla kurvor rörande den organiserade brottsligheten pekade åt fel håll, i synnerhet i fråga om våldet. Mellan 2012 och 2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. År 2022 upplevde Sverige ofattbara 62 dödsskjutningar, enligt polisens statistik. Det var betydligt fler än i övriga nordiska länder tillsammans. Samtidigt trycktes rekryteringen av barn allt längre ned i åldrarna, och den kriminella ekonomin växte explosionsartat till en omsättning på hundratals miljarder kronor.

Intervjun som låg till grund för den tidningsartikel jag nyss nämnde, som utgör bakgrunden till denna interpellationsdebatt, gjordes med anledning av Polismyndighetens redovisning av statistik över skjutningar under första kvartalet i år. Den statistiken visar att antalet skjutningar har gått ned med 75 procent om man jämför första kvartalet i år med första kvartalet 2022, det vill säga Socialdemokraternas sista år vid makten. På helårsbasis ser vi att antalet dödsskjutningar halverades mellan 2022 och 2025. Det innebär fler än 30 räddade liv om året. Det innebär att pappor kan komma hem och krama om sina barn, att mammor inte behöver sörja sina söner eller döttrar och att skolklasser inte behöver sakna sina klasskompisar.

Under de här åren har regeringen tillfört rättsväsendet rekordstora resurser. Vi har utrustat brottsbekämpningen med en lång rad nya och effektiva verktyg, i flera fall hämtade från terrorbekämpningen. Vi har skärpt straff för att låsa in farliga gängkriminella under längre tid. Vi har intensifierat det internationella samarbetet för att få fast gängtoppar i utlandet. Allt detta har vi gjort samtidigt som inte minst polisen har ställt om sina arbetssätt för att öka systemkraften mot gängen.

Vi ser nu hur nya resurser, verktyg och arbetssätt biter rejält. Vi är alltså på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Hälften av det dödliga gängvåldet återstår. Sprängningarna och utpressningsvåldet måste tryckas tillbaka. Mobiliseringen mot den digitala rekryteringen av barn och unga till våldsuppdrag måste trappas upp ytterligare, och det gör regeringen genom att före sommaren gå vidare med en lag som ger polisen nya verktyg mot onlinerekrytering av barn och unga till grov brottslighet. Som framgick av diskussionen nyss måste vi också strypa den kriminella ekonomin, som i väldigt hög grad driver våldet.

Det är nu helt avgörande för Sverige att vi håller kursen och inte viker av, slår av på takten eller går tillbaka till den vänsterpolitik och handlingsförlamning som orsakade eller förvärrade problemen. Vi ska inte ännu en gång ge vetorätt till Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Företrädare för dessa partier borde ha anslutit till debatten för att ge en rättvisande bild av vad som väntar efter valet.

Valet i höst handlar om precis detta: Sverige får antingen även fortsättningsvis en moderatledd regering, som med ett stabilt underlag i riksdagen fortsätter att föra en offensiv kamp mot gängen, eller ett socialdemokratiskt styre – med veto för Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som äventyrar vad som redan har uppnåtts och blockerar nya effektiva åtgärder för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet.

Fru talman! Jag tackar Ingela Nylund Watz med adjutant för möjligheten att diskutera dessa frågor här i dag.

Nja, jag tror kanske att beskrivningen av hur Moderaterna ser på företagande var lite av en 70-talsflashback. Det råder väl ingen som helst tvekan om att vi är väldigt drivna när det gäller att bekämpa den kriminella ekonomin. Det är vi inte minst eftersom vi vet att alla seriösa företagare varje dag möter osund konkurrens i form av kriminella aktörer, vilket underminerar förutsättningarna för en välfungerande marknadsekonomi, för ett fritt företagande och för det personliga ägandet.

Det råder alltså ingen som helst tvekan om att vi är mycket hängivna den uppgiften. Jag vill också understryka att vi verkligen inte är framme. Det återstår väldigt mycket arbete; redan omsättningssiffran 300 miljarder understryker ju så att säga att vi bara är i början av att rulla tillbaka någonting som har växt fram under väldigt lång tid.

Jag tog upp listan med 40 punkter från Ivo eftersom jag inte tycker att Socialdemokraternas tuppkam är särskilt trovärdig i de här frågorna. Om vi hade tagit över en 40punktslista där man hade bockat av 39 punkter hade man haft ett ganska starkt anspråk, men vi tog över en lista där man hade bockat av en av 40 punkter.

Vad gäller de förslag som Ingela Nylund Watz tog upp var det skönt att de kom här på slutet, för jag har verkligen efterfrågat dem. Jag vill också säga att flera av förslagen är bra. Skälet till att de ibland röstas bort i utskottsbehandlingen här i riksdagen är att vi ser att de redan är på gång. Det finns lite olika uppfattningar om exakt vad maffialagen ska innehålla, men i grund och botten är varje moment i den redan på gång. När det gäller svartlistningen i offentliga upphandlingar är den på gång, och den förstärkta tillsynen är på gång. Det förstärkta näringsförbudet är på gång eller till stor del redan genomfört.

Jag välkomnar alltså detta och ska analysera varje punkt för att se om det finns så mycket som 20 procent av varje punkt som vi inte har gjort. I så fall ska vi göra det också. Jag tror trots allt att vi kan få systemkraften mot den kriminella ekonomin om vi lite mer rättvist beskriver varandras utgångspunkter och lite mer lyhört lyssnar på varandras förslag.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar Ingela Nylund Watz med adjutant för möjligheten att diskutera dessa frågor här i dag.

Nja, jag tror kanske att beskrivningen av hur Moderaterna ser på företagande var lite av en 70-talsflashback. Det råder väl ingen som helst tvekan om att vi är väldigt drivna när det gäller att bekämpa den kriminella ekonomin. Det är vi inte minst eftersom vi vet att alla seriösa företagare varje dag möter osund konkurrens i form av kriminella aktörer, vilket underminerar förutsättningarna för en välfungerande marknadsekonomi, för ett fritt företagande och för det personliga ägandet.

Det råder alltså ingen som helst tvekan om att vi är mycket hängivna den uppgiften. Jag vill också understryka att vi verkligen inte är framme. Det återstår väldigt mycket arbete; redan omsättningssiffran 300 miljarder understryker ju så att säga att vi bara är i början av att rulla tillbaka någonting som har växt fram under väldigt lång tid.

Jag tog upp listan med 40 punkter från Ivo eftersom jag inte tycker att Socialdemokraternas tuppkam är särskilt trovärdig i de här frågorna. Om vi hade tagit över en 40punktslista där man hade bockat av 39 punkter hade man haft ett ganska starkt anspråk, men vi tog över en lista där man hade bockat av en av 40 punkter.

Vad gäller de förslag som Ingela Nylund Watz tog upp var det skönt att de kom här på slutet, för jag har verkligen efterfrågat dem. Jag vill också säga att flera av förslagen är bra. Skälet till att de ibland röstas bort i utskottsbehandlingen här i riksdagen är att vi ser att de redan är på gång. Det finns lite olika uppfattningar om exakt vad maffialagen ska innehålla, men i grund och botten är varje moment i den redan på gång. När det gäller svartlistningen i offentliga upphandlingar är den på gång, och den förstärkta tillsynen är på gång. Det förstärkta näringsförbudet är på gång eller till stor del redan genomfört.

Jag välkomnar alltså detta och ska analysera varje punkt för att se om det finns så mycket som 20 procent av varje punkt som vi inte har gjort. I så fall ska vi göra det också. Jag tror trots allt att vi kan få systemkraften mot den kriminella ekonomin om vi lite mer rättvist beskriver varandras utgångspunkter och lite mer lyhört lyssnar på varandras förslag.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för möjligheten att diskutera de frågorna vidare.

Min enkla poäng var att det är klart att vi inte är framme. Det är klart att vi har ett enormt problem med den kriminella ekonomin. Men det vi har fått är en precis uppfattning om den kriminella ekonomin, vilket så att säga inte låg i skrivbordslådan när vi klev in på Justitiedepartementet. Vi ärvde i stället vaga uppfattningar om att det kunde handla om en omsättning på 100–150 miljarder.

Vi ärvde också den där listan jag nämnde – Ivos lista med 40 punkter. En enda av dessa 40 punkter var på gång från den förra regeringen. Hade vi vetat om detta hade vi nog opponerat oss ännu hårdare mot den listan före valet. Den är så att säga ett manifest över en helt enastående handlingsförlamning som möjligen gör det lite mindre trovärdigt när Socialdemokraterna nu kommer med sitt klassiska ”Det görs för lite, och det görs för sent”.

Jag har också läst dessa index och tagit del av de olika rapporterna. Går vi på djupet ser vi att det här inte precis är något som har uppstått det senaste året utan att man tar fasta på en utveckling över ett decennium i Sverige. Det gäller inte minst det dödliga skjutvapenvåldet, som trots allt är det som verkligen har satt Sverige på en internationellt helt unik plats när det gäller organiserad brottslighet. Vi kan läsa de här rapporterna och se att man pekar på att det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige tredubblades under tio år.

Att vi nu har halverat det dödliga skjutvapenvåldet är naturligtvis ett helt avgörande steg för att också komma vidare och ta itu med allt annat som driver våldet, och där är den kriminella ekonomin helt avgörande. Vi är helt överens om – det var visserligen jag som sa det, men jag uppfattade det som att det bekräftades – att narkotikan naturligtvis är en mycket väsentlig del av den men att annan ekonomisk brottslighet har gått om narkotika som huvudsaklig intäktskälla. Det gör att vi måste rikta hela den demokratiska rättsstatens kraft också mot den kriminella ekonomin.

Det jag redogjorde för var alltså dels sådant vi har gjort, dels sådant som är på gång och dels sådant som ligger framför oss. Jag tänker upprepa mig gällande att få riktig systemkraft och så mycket utbyte som möjligt. Jag nämnde rikspolischefen, som säkert tycker att regeringen ska göra mer – och det måste regeringen göra. Men det där var framför allt uttryck för insikten att hela Myndighetssverige, hela Kommunsverige och hela Regionsverige måste dra åt samma håll och flytta fram positionerna om man ska få systemkraft mot den kriminella ekonomin.

Ska jag nämna någonting som vi ännu inte har talat om vill jag ta upp insikten om hur man får till stånd den informationsdelning som vi nu äntligen får till. Efter 50 års debatt river vi nu sekretesshindren så att det går att dela information mellan våra myndigheter.

I nästa steg måste vi få till stånd ett helt annat informationsutbyte mellan statliga aktörer och det privata näringslivet. Om de ska kunna samarbeta mot den kriminella ekonomin måste vi få till informationsflöden, och det är verkligen ett helt nytt steg som kräver stora reformer under nästa mandatperiod. Jag hoppas att de kommer att genomföras med brett stöd här i kammaren. Det tror jag är en otroligt viktig sak.

En annan sak är att nu få full kraft i de breda strukturer som vi bygger upp i form av ett finansiellt underrättelsecentrum och det nationella centret för förverkande. Det handlar också om att utveckla våra akrimcenter. Om det är ett område som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet både under den här mandatperioden och tidigare är det arbetslivskriminaliteten.

Vi har på senare tid sett polisrazzior, inte minst på Stegra i Boden, som så att säga bekräftar på djupet vilka problem vi har med arbetslivskriminalitet i det här landet. Där finns det väldigt mycket mer att göra för att få kraften. Akrimcentren var ett bra initiativ, men det är egentligen bara ett embryo till de strukturer vi måste bygga för att på allvar kunna ta itu med den delen av den kriminella ekonomin.

All in all: Om vi tittar på den organiserade brottsligheten i stort, som är det som återspeglas i de rankningar, index och rapporter som det refereras till, ser vi alltså att det inte råder någon tvekan om att halveringen av våldet är en otroligt central pjäs för att förändra även den bilden. När det gäller den kriminella ekonomin och andra delar av den organiserade brottsligheten måste vi göra väldigt mycket mer, och jag har redogjort för en hel del av det som är på gång.

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för möjligheten att diskutera de frågorna vidare.

Min enkla poäng var att det är klart att vi inte är framme. Det är klart att vi har ett enormt problem med den kriminella ekonomin. Men det vi har fått är en precis uppfattning om den kriminella ekonomin, vilket så att säga inte låg i skrivbordslådan när vi klev in på Justitiedepartementet. Vi ärvde i stället vaga uppfattningar om att det kunde handla om en omsättning på 100–150 miljarder.

Vi ärvde också den där listan jag nämnde – Ivos lista med 40 punkter. En enda av dessa 40 punkter var på gång från den förra regeringen. Hade vi vetat om detta hade vi nog opponerat oss ännu hårdare mot den listan före valet. Den är så att säga ett manifest över en helt enastående handlingsförlamning som möjligen gör det lite mindre trovärdigt när Socialdemokraterna nu kommer med sitt klassiska ”Det görs för lite, och det görs för sent”.

Jag har också läst dessa index och tagit del av de olika rapporterna. Går vi på djupet ser vi att det här inte precis är något som har uppstått det senaste året utan att man tar fasta på en utveckling över ett decennium i Sverige. Det gäller inte minst det dödliga skjutvapenvåldet, som trots allt är det som verkligen har satt Sverige på en internationellt helt unik plats när det gäller organiserad brottslighet. Vi kan läsa de här rapporterna och se att man pekar på att det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige tredubblades under tio år.

Att vi nu har halverat det dödliga skjutvapenvåldet är naturligtvis ett helt avgörande steg för att också komma vidare och ta itu med allt annat som driver våldet, och där är den kriminella ekonomin helt avgörande. Vi är helt överens om – det var visserligen jag som sa det, men jag uppfattade det som att det bekräftades – att narkotikan naturligtvis är en mycket väsentlig del av den men att annan ekonomisk brottslighet har gått om narkotika som huvudsaklig intäktskälla. Det gör att vi måste rikta hela den demokratiska rättsstatens kraft också mot den kriminella ekonomin.

Det jag redogjorde för var alltså dels sådant vi har gjort, dels sådant som är på gång och dels sådant som ligger framför oss. Jag tänker upprepa mig gällande att få riktig systemkraft och så mycket utbyte som möjligt. Jag nämnde rikspolischefen, som säkert tycker att regeringen ska göra mer – och det måste regeringen göra. Men det där var framför allt uttryck för insikten att hela Myndighetssverige, hela Kommunsverige och hela Regionsverige måste dra åt samma håll och flytta fram positionerna om man ska få systemkraft mot den kriminella ekonomin.

Ska jag nämna någonting som vi ännu inte har talat om vill jag ta upp insikten om hur man får till stånd den informationsdelning som vi nu äntligen får till. Efter 50 års debatt river vi nu sekretesshindren så att det går att dela information mellan våra myndigheter.

I nästa steg måste vi få till stånd ett helt annat informationsutbyte mellan statliga aktörer och det privata näringslivet. Om de ska kunna samarbeta mot den kriminella ekonomin måste vi få till informationsflöden, och det är verkligen ett helt nytt steg som kräver stora reformer under nästa mandatperiod. Jag hoppas att de kommer att genomföras med brett stöd här i kammaren. Det tror jag är en otroligt viktig sak.

En annan sak är att nu få full kraft i de breda strukturer som vi bygger upp i form av ett finansiellt underrättelsecentrum och det nationella centret för förverkande. Det handlar också om att utveckla våra akrimcenter. Om det är ett område som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet både under den här mandatperioden och tidigare är det arbetslivskriminaliteten.

Vi har på senare tid sett polisrazzior, inte minst på Stegra i Boden, som så att säga bekräftar på djupet vilka problem vi har med arbetslivskriminalitet i det här landet. Där finns det väldigt mycket mer att göra för att få kraften. Akrimcentren var ett bra initiativ, men det är egentligen bara ett embryo till de strukturer vi måste bygga för att på allvar kunna ta itu med den delen av den kriminella ekonomin.

All in all: Om vi tittar på den organiserade brottsligheten i stort, som är det som återspeglas i de rankningar, index och rapporter som det refereras till, ser vi alltså att det inte råder någon tvekan om att halveringen av våldet är en otroligt central pjäs för att förändra även den bilden. När det gäller den kriminella ekonomin och andra delar av den organiserade brottsligheten måste vi göra väldigt mycket mer, och jag har redogjort för en hel del av det som är på gång.

Herr talman! Tack för möjligheten att diskutera den viktiga frågan om den kriminella ekonomin här i dag!

Jag använde de första sex minuterna här i kammaren åt att rada upp alla åtgärder som vi har vidtagit, alla åtgärder som vi är mitt inne i och också sådana som är på gång. Sedan får jag höra två inlägg från socialdemokrater som säger att det är för lite och vill höra mer. Men det var faktiskt två inlägg utan ett enda eget, konkret förslag på vad vi borde göra mer. Det skulle jag gärna lyssna på, men jag har inte fått höra något hittills.

Jag tycker att det finns väldigt mycket som talar för att Sverige behöver göra väldigt mycket mer, men när den synpunkten kommer just från S känns den inte särskilt trovärdig eftersom för lite och för sent så att säga var grundackordet under åtta år med socialdemokratiskt styre.

Jag ska ta ett enda exempel apropå tillståndspliktig verksamhet, eftersom vi har talat mycket om det som sker inom vården och omsorgen. När min kollega Camilla Waltersson Grönvall kom in på Socialdepartementet låg där en lista från Ivo med 40 punkter som de hade efterfrågat hos den förra regeringen. Det handlade om effektivare verktyg och ny lagstiftning.

Ivo ska gå från att vara en myndighet som kontrollerar kvaliteten på kranskärlsoperationer till att bekämpa organiserad brottslighet. En enda av de 40 punkterna var på gång under de första åtta åren med Socialdemokraterna. Nu har vi i alla fall bockat av en bra bit över 20. Det betyder att vi är på rätt väg, men vi är verkligen inte framme, och vi har dessvärre inte mycket att lära av Socialdemokraterna – om ni nu inte överraskar mig i nästa omgång och kommer med ett tiotal förslag på vad vi mer behöver göra.

Mer måste verkligen göras, för vi vet att annan ekonomisk brottslighet har gått om narkotika i den kriminella ekonomin som huvudsaklig intäktskälla för gängen. Vi vet också att de 100–150 miljarder som det talas om var en grov uppskattning.

När jag klev ombord i det här uppdraget träffade jag Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten. De sa att det finns en skenande kriminell ekonomi och att de uppfattar att det handlar om 100–150 miljarder men att de inte vet säkert. Efter det har olika aktörer, inte minst i den senaste ESO-studien, gett oss en mer precis uppfattning om ekonomins omfattning när det gäller både omsättningen och vinsterna. Insikten att den omsätter över 300 miljarder är ju förfärlig läsning.

Detta motiverar alltså väldigt mycket mer, och vi gör nu också väldigt mycket mer. Vi gör riktade insatser mot bedrägerierna. Vi gör som jag nämnde också bredare riktade insatser genom det finansiella underrättelsecentrum som nu byggs upp. Det kom ur erfarenheten att vi kunde halvera vinsterna från telefonbedrägerierna genom ett nära samspel mellan banker å ena sidan och polis och andra brottsbekämpande myndigheter å andra sidan. Den erfarenheten går rakt in i ett centrum där vi nu bygger upp en verksamhet som ska rikta sig mot all ekonomisk brottslighet och inte bara de – i och för sig väldigt viktiga – telefonbedrägerier som i hög grad drabbar äldre.

I linje med den erfarenheten och i linje med den nya lagstiftningen om förverkande har vi precis gett myndigheter i uppdrag att också inrätta ett nationellt centrum som handlar om att förverka brottsvinster. Det finns en insikt om att vi inte kommer att kunna lagföra oss ur den kriminella ekonomin utan måste ta oss an den på andra fronter – inte minst genom att gå rakt på pengarna.

Detta gör vi nu med nya verktyg som självständigt förverkande, men vi måste få en helt annan systemkraft i det. Det får vi genom att nu ge i uppdrag till Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Kronofogdemyndigheten att inrätta ett motsvarande centrum för att också komma åt brottsvinsterna.

Jag kan nämna ett annat område på samma tema – alltså att vi inte kan lagföra oss ur den här problematiken – som jag tycker är värt att lyfta fram. Det handlar om den stora potential som ligger i så kallade administrativa åtgärder, alltså att få alla andra myndigheter att nu mobilisera – Skatteverket, Arbetsmiljöverket och andra myndigheter – och angripa den kriminella ekonomin med sina administrativa verktyg. Vi vet erfarenhetsmässigt från andra länder att detta är helt avgörande om man ska lyckas med den här uppgiften.

Herr talman! Tack för möjligheten att diskutera den viktiga frågan om den kriminella ekonomin här i dag!

Jag använde de första sex minuterna här i kammaren åt att rada upp alla åtgärder som vi har vidtagit, alla åtgärder som vi är mitt inne i och också sådana som är på gång. Sedan får jag höra två inlägg från socialdemokrater som säger att det är för lite och vill höra mer. Men det var faktiskt två inlägg utan ett enda eget, konkret förslag på vad vi borde göra mer. Det skulle jag gärna lyssna på, men jag har inte fått höra något hittills.

Jag tycker att det finns väldigt mycket som talar för att Sverige behöver göra väldigt mycket mer, men när den synpunkten kommer just från S känns den inte särskilt trovärdig eftersom för lite och för sent så att säga var grundackordet under åtta år med socialdemokratiskt styre.

Jag ska ta ett enda exempel apropå tillståndspliktig verksamhet, eftersom vi har talat mycket om det som sker inom vården och omsorgen. När min kollega Camilla Waltersson Grönvall kom in på Socialdepartementet låg där en lista från Ivo med 40 punkter som de hade efterfrågat hos den förra regeringen. Det handlade om effektivare verktyg och ny lagstiftning.

Ivo ska gå från att vara en myndighet som kontrollerar kvaliteten på kranskärlsoperationer till att bekämpa organiserad brottslighet. En enda av de 40 punkterna var på gång under de första åtta åren med Socialdemokraterna. Nu har vi i alla fall bockat av en bra bit över 20. Det betyder att vi är på rätt väg, men vi är verkligen inte framme, och vi har dessvärre inte mycket att lära av Socialdemokraterna – om ni nu inte överraskar mig i nästa omgång och kommer med ett tiotal förslag på vad vi mer behöver göra.

Mer måste verkligen göras, för vi vet att annan ekonomisk brottslighet har gått om narkotika i den kriminella ekonomin som huvudsaklig intäktskälla för gängen. Vi vet också att de 100–150 miljarder som det talas om var en grov uppskattning.

När jag klev ombord i det här uppdraget träffade jag Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten. De sa att det finns en skenande kriminell ekonomi och att de uppfattar att det handlar om 100−150 miljarder men att de inte vet säkert. Efter det har olika aktörer, inte minst i den senaste ESO-studien, gett oss en mer precis uppfattning om ekonomins omfattning när det gäller både omsättningen och vinsterna. Insikten att den omsätter över 300 miljarder är ju förfärlig läsning.

Detta motiverar alltså väldigt mycket mer, och vi gör nu också väldigt mycket mer. Vi gör riktade insatser mot bedrägerierna. Vi gör som jag nämnde också bredare riktade insatser genom det finansiella underrättelsecentrum som nu byggs upp. Det kom ur erfarenheten att vi kunde halvera vinsterna från telefonbedrägerierna genom ett nära samspel mellan banker å ena sidan och polis och andra brottsbekämpande myndigheter å andra sidan. Den erfarenheten går rakt in i ett centrum där vi nu bygger upp en verksamhet som ska rikta sig mot all ekonomisk brottslighet och inte bara de – i och för sig väldigt viktiga – telefonbedrägerier som i hög grad drabbar äldre.

I linje med den erfarenheten och i linje med den nya lagstiftningen om förverkande har vi precis gett myndigheter i uppdrag att också inrätta ett nationellt centrum som handlar om att förverka brottsvinster. Det finns en insikt om att vi inte kommer att kunna lagföra oss ur den kriminella ekonomin utan måste ta oss an den på andra fronter – inte minst genom att gå rakt på pengarna.

Detta gör vi nu med nya verktyg som självständigt förverkande, men vi måste få en helt annan systemkraft i det. Det får vi genom att nu ge i uppdrag till Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Kronofogdemyndigheten att inrätta ett motsvarande centrum för att också komma åt brottsvinsterna.

Jag kan nämna ett annat område på samma tema – alltså att vi inte kan lagföra oss ur den här problematiken – som jag tycker är värt att lyfta fram. Det handlar om den stora potential som ligger i så kallade administrativa åtgärder, alltså att få alla andra myndigheter att nu mobilisera – Skatteverket, Arbetsmiljöverket och andra myndigheter – och angripa den kriminella ekonomin med sina administrativa verktyg. Vi vet erfarenhetsmässigt från andra länder att detta är helt avgörande om man ska lyckas med den här uppgiften.