Gunnar Strömmer

Herr talman! Tack, Ludvig Ceimertz, för frågan!

Det är väldigt glädjande att riksdagen i går fattade beslut om att nu mönstra ut Sis-hemmen när det gäller unga som begår allvarliga brott och ersätta det med en ordning med ungdomsfängelser. Dessvärre har jag förstått att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte ställer sig bakom detta, och det får vi komma tillbaka till.

Varför är det här skiftet så oerhört viktigt? Jo, därför att vi har sett hur Sis-systemet har havererat i relation till de här ungdomarna. 90 procent återfaller i dag i allvarlig brottslighet. Vi ser också att den här gruppen för några år sedan bestod av 50 personer och att det i dag är över 300. De tränger undan alla andra barn med andra behov i den statliga ungdomsvården.

Det som nu byggs upp har vi säkerställt genom att regeringen har gett Kriminalvården ett explicit uppdrag om detta, som slutredovisades i början av april. Kriminalvården ger där grönt ljus för detta, inklusive skolverksamheten.

Kriminalvården rapporterar dessutom att det är ett väldigt högt söktryck, uteslutande av behöriga lärare. Det kommer att bli en fantastisk skolgång, kanske för första gången för många av de här barnen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Ellen Juntti, för frågan och för vittnesbörd från en stor praktisk erfarenhet från fältet!

När det gäller den principiella frågan om tolkarna så har förslaget kommit. Jag föreställer mig, utan att ha tagit del av det närmare, att den principiella ingången till att undanta rättssystemet är att särskilda rättigheter kan göras gällande för den som är brottsmisstänkt och att det är därför man hanterar den situationen annorlunda jämfört med andra delar av samhällslivet.

Det hindrar inte att de problem som Ellen Juntti lyfter fram är reella. Det finns en diskussion inte bara i relation till förundersökningen utan även i relation till huvudförhandlingar i domstolar.

I många processer inom rättsväsendet kan personen genom att helt enkelt inte dyka upp sinka viktiga rättsprocesser på ett sätt som är orimligt inte bara ur skattebetalarnas synvinkel utan även ur brottsoffers synvinkel och ur samhällets synvinkel.

Jag kvitterar gärna att vi måste hitta sätt att skapa drivkrafter för, och för den delen också sanktioner mot, personer som på olika sätt inte medverkar till att rättvisa skipas, oavsett om det är under förundersökningsskede eller domstolsskede.

Herr talman! Tack, Anna Lasses, för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga i dag!

Faktum är att vi gör väldigt mycket för att stärka det straffrättsliga skyddet, inte minst för tjänstemän, politiker och journalister, i relation till hat och våld.

Vi har glädjande nog ett läge i Sverige där vår demokrati är väldigt robust. Vi rankas högst i världen vad gäller domstolars oberoende, vår pressfrihet och vårt valsystem.

Det hindrar inte att vi också har våra utmaningar. En sådan utmaning är ett allt råare klimat i relation till inte bara politiska beslutsfattare utan även till andra, både i sociala medier och på andra håll.

Det viktiga från vårt håll är att tydliggöra normen för vad vårt samhälle accepterar. En viktig sådan sak är att stärka det straffrättsliga skyddet för alla som är utsatta för detta, och det gör vi.

Dessutom har vi tydliggjort ansvaret när det gäller lokala politiker som är utsatta. De har tidigare i hög grad varit väldigt ensamma. Det är en av mandatperiodens viktigaste reformer att också rikta blicken mot det lokala sammanhanget.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Angelica Lundberg, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Det som Angelica Lundberg säger är helt riktigt. Ett grundackord i det skifte som vi genomför är att sätta brottsoffret och samhällsskyddet i centrum – inte gärningsmannen. En otroligt viktig del av upprättelsen är att få till stånd en utredning som leder fram till en fällande dom, så att brottsoffret får den upprättelse som ligger i detta.

Därför är det viktigt för oss att ta bort preskriptionstiderna helt, eller i alla fall förlänga dem högst avsevärt avseende unga personer, när det handlar om väldigt allvarliga brott. Med dagens tekniska möjligheter är det rimligt att sådana brott inte preskriberas. Vi ser ofta exempel på att väldigt gamla grova brott kan klaras upp med ny teknik.

När det gäller mindre allvarlig brottslighet handlar det framför allt om att få fart på utredningarna. Vi har gett polisen ett mycket tydligt uppdrag. Vi ser en stor framgång när det gäller det grova våldet – man har mer än fördubblat brottsuppklaringen. Det arbetssättet måste man nu använda också för att ta itu med den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen. Det är det viktigaste för att få till den önskade brottsuppklaringen.

Herr talman! Ja, detta understryker att vi måste göra flera saker samtidigt. Vi måste förstås arbeta mot våldet, bryta rekryteringen av barnen och strypa den kriminella ekonomi som så att säga driver våldet och rekryteringen.

Skälet till att vi har hamnat i det här läget är att rekryteringen har flyttat från skolgården och fotbollsplanen in i mobilerna. Då måste brottsbekämpningen flytta efter, och det gör den nu. Vi talade tidigare om möjligheten att ta ned rekryteringsannonserna i den digitala miljön. Polisen har också fått rätt att gå in i mobiltelefoner när det gäller barn under 15 för att komma åt dem som rekryterar, och vi kommer att låsa in dem som rekryterar barnen tre gånger så länge – om den straffskärpning som ifrågasattes tidigare går igenom.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Mauricio Rojas, för möjligheten att diskutera den här viktiga frågan!

Till att börja med är det en realitet att dödsskjutningarna tredubblades mellan 2012 och 2022, då vi tog över. Utfallet 2022 var 62 dödsskjutningar. Norge hade 4, Danmark hade 4 och Finland 2, så det var ett exceptionellt rekord. Jag vill också säga att detta alltså var toppen av en ökning som pågått i tio år.

Det där lyckades vi med gemensamma krafter bryta. I dag kan vi konstatera att vi på helår räknat har halverat det dödliga våldet kopplat till gängen, och det första kvartalet i år ser ännu bättre ut. Det här betyder att vi är på rätt väg, men vi är verkligen inte framme.

Det är klart att valet i höst i väldigt hög grad kommer att handla om den här frågan. Ska vi nu fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga inte vika av från den nya kursen och inte slå av på takten i arbetet med att ta itu även med allt det återstående våldet, som skapar så mycket lidande för brottsoffer och samhället i stort? Eller ska vi gå tillbaka till den vänsterpolitik som i hög grad orsakade, eller i varje fall förvärrade, problemen och till den oförmögenhet till handling som rådde under den förra regeringen? Det blir en viktig debatt i höst.

Herr talman! Man kan ju säga att Socialdemokraternas åtta år vid makten kännetecknades av ett grundackord av för lite och för sent. Det är klart att trovärdigheten när man riktar motsvarande anklagelse mot den här regeringen är något begränsad – i synnerhet när man låter sina kompisar i underlaget anmäla mig till KU just för att det går för fort och vi gör för mycket. Det där får oppositionen alltså samordna på lämpligt sätt.

Vi har gjort det här så snabbt vi bara kan. Vi gjorde ingen extern utredning, utan den är gjord internt på departementet. Den remitterades under två månader, och vi fick EU att säga att fyra månaders frysning inte behövdes i det här fallet. Nu ligger förslaget hos Lagrådet, och snart ligger det här i kammaren. Om ni i riksdagen är beredda att jobba på – och om alla ledamöter är på plats – kommer vi också att kunna rösta om det före sommaren.

(Applåder)

Herr talman och Charlotte Nordström! När det gäller att bekämpa terrorism och rekrytering till våldsbejakande extremism har polisen i dag utmärkta verktyg med stöd i lagstiftningen för att med hög hastighet plocka ned annonsering. Motsvarande möjligheter finns dock inte lagligt sett i dag när det gäller gängens rekrytering av barn, och det är detta vi nu ändrar på.

Sverige kommer att bli först i EU med att presentera en lag för att ta bort rekryteringsannonser på nätet. Ingen annan medlemsstat har en sådan lag, och för Europa är det en stor milstolpe att Sverige nu går före och gör det här. Det handlar kort och gott om att polisen ska få möjlighet att beordra plattformar att inom en timme plocka ned rekryteringsannonser riktade till barn. Annars ska plattformarna kunna drabbas av sanktioner på upp till 5 miljoner kronor. Vi är övertygade om att detta kommer att bita.

Herr talman! Faktum är att vi under den här mandatperioden stärker Lagrådets roll genom att utvidga deras mandat till att omfatta alla fri- och rättighetsfrågor, inklusive dem som finns i regeringsformen. Vi är alltså en regering som stärker Lagrådets roll.

När de här lagstiftningsprodukterna kommer till riksdagen ska det bli intressant att se om Centerpartiet då kommer att motsätta sig dubbla straff för gängkriminella eller att upprepade grova våldtäkter ska kunna leda till livstids fängelse. Det är andra viktiga reformer som har varit en del av de paket som Lagrådet har behandlat men som vi menar är så angelägna i sak att de måste tas vidare till riksdagen och att de måste förverkligas.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna!

Jag vill börja med att säga att Centerpartiet ju en gång satte en svårslagen standard när det gäller att nonchalera Lagrådet, och då gällde det frågan om de ensamkommande. Det har väl aldrig någonsin skrivits så skarpt från Lagrådet rörande en enskild lagstiftningsprodukt som i det fallet. Det hindrade dock inte Centerpartiet från att på tvärs mot Lagrådets mycket starka avrådanden gå med Vänstern och rösta igenom den reformen.

Vi tar Lagrådets yttrande på utomordentligt stort allvar. Om man tittar inte minst på det straffrättsliga området – de stora reformerna när det gäller osjälvständiga brottsformer, psykiskt våld och den breda straffreformen – gör vi stora anpassningar i ljuset av Lagrådets synpunkter. Det gäller i synnerhet lagtekniska frågor, systematik och annat.

Delar av granskningsområdet träffar också sådant som är mer i snittet mellan juridiken och politiken, till exempel när man värderar det bakomliggande syftet med lagstiftningen och om man till exempel ska ha höga eller låga straff. I de delarna har vi gjort en annan bedömning, och då har vi också motiverat väldigt utförligt hur vi har tänkt och varför.

Herr talman! Kriterierna är väldigt tydliga. Det här motsvarar en svensk klass 2-anstalt, och det betyder att det inte är aktuellt att skicka över till exempel personer som har begått riktigt allvarliga brott i den gängkriminella miljön eller som har gjort sig skyldiga till terrorbrott eller andra liknande brott. I övrigt är det dock möjligt att placera fångar som motsvarar säkerhetsklass 2 där.

Detta bygger inte på samtycke – det bygger lika lite på samtycke som annan placering i kriminalvården gör det. Det är inte dåligt om man kan komma överens, men det är heller inget krav. De här platserna kommer att fyllas, och de behövs.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Gudrun Nordborg, för möjligheten att diskutera denna utomordentligt angelägna fråga!

Det är dessvärre symtomatiskt att Vänsterpartiet har varit emot det här, eftersom Vänsterpartiet är emot alla reformer oavsett om det handlar om att bekämpa brott, förebygga brott eller låsa in dem som begår allvarliga brott.

Om vi skulle rulla på som vi hittills har gjort, det vill säga på den väg som hade Vänsterpartiets välsignelse, hade ju ingenting hänt i något av alla dessa avseenden. Jag är otroligt glad för att vi nu på ett lyckosamt sätt har kunnat komma överens med Estland, ett av våra viktigaste grannländer i det nordisk-baltiska sammanhanget, om att från och med augusti månad få hyra upp till 600 anstaltsplatser.

Det är klart att det kommer att fyllas på gradvis. Det ligger i sakens natur, precis som när det gäller all annan nybyggnation och tillgänglighet av platser. Kriminalvården är helt inställd på att vi kommer att fylla de platser vi behöver. Detta kan i synnerhet ses i ljuset av det ansträngda läge som Vänstern lämnade efter sig.

Herr talman! Jag har debatterat med Mattias Vepsä några gånger under de här åren. Det börjar alltid med en fråga som handlar om rättspolitik, men det tar ungefär en halv minut så talar vi sedan om en socialistisk skattepolitik. Det är alltid där vi hamnar.

Det är lustfyllt när Mattias Vepsä talar om att höja skatten. Jag uppfattar sällan att det känns plågsamt. Jag vill bara understryka att bakom den återkommande retoriska poängen som vi har hört i decennier om att Moderaterna vill sänka skatten för de rika döljer sig en verklighet där Socialdemokraterna lokalt alltså höjer skatten för de fattiga, eller höjer skatten för normalinkomsttagare.

När man höjer skatten lokalt med det lättsinne som präglar socialdemokratins förståelse av den kommunala ekonomin betyder det att det är busschauffören, vårdbiträdet och grundskolläraren som får ta smällen. Det är sedan deras barn som ska plocka upp notan för den belåning som Socialdemokraterna ägnar sig åt – dessutom på historiskt höga nivåer – i Stockholm.

Det ansvarsfulla sättet är rimligen att prioritera. Vi får dessutom läsa rapporter från socialtjänsten i Skärholmen, i nära anknytning till den dramatiska skjutningen för en tid sedan, där det framkommer att socialsekreterare säger upp sig därför att de upplever att de inte får den politiska uppbackning de behöver.

På den nationella nivån, med Moderaterna i Regeringskansliet, har vi säkerställt att läget har vänt. Åtta år av socialdemokratiskt styre innebar 130 färre poliser i Stockholm. Det är facit. Jag talar mycket gärna om vikten av fler poliser i Stockholm. Men låt oss då komma ihåg att utgångspunkten var 130 färre poliser efter åtta år med Socialdemokraterna i Rosenbad. Efter drygt tre år med en moderatledd regering finns det 628 fler poliser i Stockholm, och det kommer fler redan i sommar. Planen och kurvan är entydig; ännu fler poliser är på väg till stockholmarna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Staten tar nu äntligen sitt ansvar med en regering som leds av Moderaterna. På drygt tre år har vi fått fram 628 fler poliser till Stockholm, att jämföra med de 130 färre poliser det blev i Stockholm under åtta år med Socialdemokraternas styre. Jag tar gärna en diskussion om det nationella ansvarstagandet för antalet poliser i Stockholm och ställer gärna vårt sätt att ta ansvar för frågan under de år då vi har styrt, med 628 fler poliser under drygt tre år, mot 130 färre poliser i Stockholmsregionen under de åtta år som Socialdemokraterna styrde.

Det är utmärkt med en diskussion om statligt nationellt ansvarstagande. Vi tar i högsta grad vår del av det.

Vi ser också till att polisen, inte minst i Stockholm, får nya, effektiva verktyg. Jag vill inte överspela de preventiva vistelseförbuden, men jag tänker heller inte köpa Mattias Vepsäs nedspelande av betydelsen av just det verktyget, som ju har levererats från den nationella nivån för att användas lokalt.

Inte minst polisen i Farsta och Botkyrka har varit otroligt offensiv med detta. Därför ser vi att till exempel en stadsdel som Rågsved är tryggare än på decennier, tack vare att man med effektiva verktyg och fler poliser på plats har kunnat flytta bort farliga personer. Därmed har medborgarna, näringsidkarna och civilsamhället tagit tillbaka sitt område. Det går inte att tänka sig den snabba utvecklingen utan de preventiva vistelseförbuden.

Den som åker till Fittja centrum upplever samma sak. Där vittnar folk enligt polisen om att det inte har varit så tryggt på kanske 20 år. Man pekar entydigt på de preventiva vistelseförbuden.

Vi gläds alltså åt att tryggheten ökar för medborgarna i Stockholm. Men det går inte att komma runt att det till stor del handlar om att det äntligen blir fler poliser i Stockholm i yttre tjänst, nära medborgarna, som kan arbeta preventivt och brottsförebyggande och som dessutom äntligen har fått verktyg som biter på den problematik som gjort så många stockholmare otrygga under så väldigt lång tid.

Den andra frågan när det gäller nationellt ansvarstagande får väl gälla kommunernas förutsättningar att ekonomiskt hantera trygghetsfrågorna. Där kan man väl ändå säga att det Socialdemokraterna lämnade efter sig var en inflation på 10 procent som verkligen gjorde att kommunerna blev fattigare. Varje krona blev mindre värd för varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka och varje månad som gick.

Att vi nu är tillbaka på inflationsnivåer under 2 procent är den absolut bästa present som den nationella nivån kan ge till kommunerna. Det betyder att skatteintäkternas värde inte urholkas utan tvärtom realt nu ökar.

Sedan får man också jämföra Stockholm med andra delar av landet. Stockholmsregionen är trots allt en av Sveriges rikaste regioner, sett exempelvis till skattebetalarnas bärkraft. Men det är alltså i Stockholm man höjer skatten, inte för de rika utan för busschauffören, vårdbiträdet och grundskolläraren, samtidigt som man lånar en miljon i timmen. Det är så hisnande att man måste dubbelkolla den uppgiften varje gång – en enorm belåning av framtida generationer i Stockholm.

Detta gör man också samtidigt som man uppenbarligen sparkar hälften av ordningsvakterna. Det går naturligtvis att säga att det finns andra sätt att jobba med trygghet. Det är klart att det gör det, och det finns också väldigt många andra viktiga insatser att göra. Men när man lokalt sparkar ordningsvakter måste alltså polisen kompensera för det genom att på Södermalm anställa egna ordningsvakter eftersom det behövs ett bredare raster för att jobba med tryggheten lokalt.

Sammantaget får man ändå säga att den nationella nivån nu äntligen tar ansvar för Stockholm på ett helt annat sätt än vad som gjordes tidigare, medan den lokala nivån dessvärre i alltför många fall undergräver möjligheten att arbeta effektivt mot otryggheten och brottsligheten.

Herr talman! Jag tycker att det är rätt modigt av Mattias Vepsä att ta debatten och lyfta den här frågan.

Vi är överens om att Stockholm behöver ha fler poliser. Problemet är bara det att Socialdemokraternas facit när det gäller tryggheten i Stockholm är en sällsynt dyster historia. Under Socialdemokraternas åtta år vid makten blev det netto inte en enda ny polis i Stockholmsregionen – inte en enda! Tvärtom minskade antalet poliser i Stockholm under dessa åtta år med 130. Minus 130 var alltså facit efter åtta år med socialdemokratiskt styre.

Nu har Moderaterna och regeringen vänt på det här. För första gången på tio år ökar antalet poliser i Stockholmsregionen, och det rejält. Sedan vi tillträdde 2022 har det blivit 628 fler poliser i Stockholm, att jämföra med de 130 färre poliser som var resultatet när Socialdemokraterna styrde i hela åtta år.

Dessutom är fler poliser på väg in i Stockholmsregionen redan i sommar, och planen framåt innebär en fortsatt uthållig tillväxt med fler poliser i yttre tjänst nära medborgarna runt om i kommuner och stadsdelar.

Nationellt levererar alltså Moderaterna och regeringen fler poliser och dessutom många nya effektiva verktyg till polisen. Det gäller till exempel de preventiva vistelseförbuden, som nu stänger ned öppna drogscener runt om i Stockholm och gör område efter område tryggare och säkrare för medborgarna. Detta sker samtidigt som Socialdemokraterna lokalt i Stockholm sparkar ordningsvakter, tar bort kontrollanter i tunnelbanan, drar in busslinjer och underfinansierar socialtjänsten.

Så ser alltså läget ut när medborgarna går till valurnorna i höst: antingen fortsatt fler poliser och ökad trygghet med Moderaterna eller vänstersväng med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och mer av den politik som har orsakat problemen, orsakat polisbristen och ökat otryggheten.

Det är onekligen ett avgörande framtidsval, och jag ser verkligen fram emot att fortsätta ta den debatten.

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig när jag och regeringen avser att presentera en handlingsplan för att säkerställa fler poliser i Stockholm.

För att trycka tillbaka den grova brottsligheten och återupprätta tryggheten i samhället måste antalet poliser och den lokala polisiära närvaron öka. Sedan regeringsskiftet 2022 har antalet poliser blivit närmare 3 200 fler. Det kan jämföras med de cirka 2 000 som blev resultatet under åtta år med Socialdemokraterna i regeringsställning. Under den första mandatperioden, alltså under föregående styre, talar vi rent av om minussiffror.

I dag har Sverige den högsta polistäthet som uppmätts i Sverige i modern tid, och Polismyndigheten ska fortsätta att växa mot målet att polistätheten minst ska motsvara genomsnittet i EU. För att nå dit har regeringen satsat stora resurser på tillväxten och sett till att polisens anslag har ökat markant för att klara den delen av uppdraget. Vi bygger ut polisutbildningen och stärker de ekonomiska villkoren under utbildningen. Polisaspiranter har fått höjda löner under utbildningen, och nyligen lade vi skarpa förslag för att möjliggöra en betald polisutbildning på riksdagens bord. Det handlar om att göra polisutbildningen mer attraktiv men också om att öka antalet som fullföljer utbildningen och stannar kvar i yrket över längre tid.

Polisregion Stockholm rymmer en stor andel av befolkningen. Regionen har flera utsatta områden och har också under lång tid varit utsatt för och drabbad av det grova och hänsynslösa gängvåldet. Det är därför mycket glädjande att fler nu vill bli och arbeta som poliser i Stockholm. För första gången på tio år ökar antalet poliser i polisregion Stockholm rejält. Sedan regeringsskiftet har Stockholm fått 628 fler poliser. Detta kan jämföras med utvecklingen under perioden 2015–2022, då Socialdemokraterna styrde. Utvecklingen var då negativ, och det blev cirka 130 färre poliser i regionen. Nu fylls också utbildningsplatserna i högre grad än tidigare, och det höga utflödet av poliser från regionen har minskat.

Samtidigt är det förstås viktigt att ha ansvarsfördelningen i åtanke. Det är Polismyndigheten som ansvarar för sin interna organisation, resursfördelning och bemanning mellan regioner och verksamheter. Regeringens roll är att sätta upp mål, följa upp resultat och skapa goda förutsättningar för myndigheten att utföra sitt uppdrag.

Mot den bakgrunden vill jag gärna lyfta fram flera åtgärder med särskild betydelse för polisregion Stockholm som redan pågår och som i vissa fall har förstärkts.

Regeringen har genom regleringsbrev och andra styrsignaler ett tydligt fokus på att öka den lokala närvaron av poliser och på att en större del av tillväxten ska ske nära medborgarna. Rikspolischefen har också tydliggjort att den fortsatta tillväxten av poliser i huvudsak ska ske lokalt och i yttre tjänst. Närmare bestämt 85 procent av de nya poliserna går rakt ut blåklädda i yttre tjänst nära medborgarna, inte minst i Stockholm.

Polisregion Stockholm har för sin del vidtagit särskilda åtgärder för att öka attraktionskraften och minska trösklarna för att arbeta här i regionen. Det handlar bland annat om ekonomiska incitament såsom särskilda lönetillägg, riktade rekryteringsinsatser och åtgärder för att hantera den välkända bostadsproblematiken. Allt detta har länge varit en viktig faktor för regionens låga polistillväxt. Regeringen följer detta arbete noggrant i dialog med Polismyndigheten.

Mattias Vepsä frågar när regeringen avser att presentera en handlingsplan för att säkerställa fler poliser i Stockholm. Låt mig vara tydlig: Arbetet för att stärka polisens närvaro i Stockholm pågår redan och är en integrerad del av regeringens samlade styrning av Polismyndigheten.

Det handlar om långsiktiga och uthålliga åtgärder snarare än om en enskild plan eller ett enskilt beslut – allt detta för att få fler poliser som kan jobba nära medborgarna såväl i Stockholm som i övriga delar av landet. Allt detta gör vi för att Sverige ska bli ett tryggare, friare och mer rättvist land att leva i.

Herr talman! Än en gång tack till Rashid Farivar för att vi får möjlighet att diskutera de här viktiga frågorna i Sveriges riksdag! Jag tycker att det är utmärkt att vi har en levande debatt om något så grundläggande i vårt samhälle och vår demokrati som yttrandefriheten och demonstrationsfriheten.

Det är då också desto viktigare att vara noggrann i sitt sätt att beskriva frågorna. Jag tycker återigen att det är viktigt att understryka att denna lagstiftning alltså inte ger polisen några nya verktyg för att underkänna demonstrationer eller andra allmänna sammankomster baserat på innehåll eller syfte, det vill säga den danska modell som också Socialdemokraterna förordade i samband med koranbränningarna våren 2023. Det är en väg som vi har avvisat.

Den svenska modellen på området är att inte recensera innehåll. Det finns yttre gränser med hets mot folkgrupp och annat, men det är en efterhandskontroll och inget som man i förväg försöker värdera för att sedan bevilja tillstånd eller inte. Det får man i så fall hantera straffrättsligt i efterhand.

Vi har våra grunder. I det här fallet är ordning och säkerhet grunden. Det vi nu gör är att räta upp lagstiftningen så att den kommer i linje med det sätt på vilket ordningslagen har varit tänkt att fungera och på vilket de allra flesta också har förutsatt att den fungerar. Det finns ett antal domstolsavgöranden som har gått emot polisen. Polisen efterfrågar en tydligare reglering, och det får man här.

Man måste ändå, om man nu är en del i vårt sätt att lagstifta i Sverige, läsa lagtexten tillsammans med förarbetena. Det är klart att det inte i lagtext går att fånga varje enskild händelse. Det måste man tydliggöra i förarbetena. Läser man den helheten är det entydigt.

Vad det handlar om är att om polisen i dag på väldigt goda grunder bedömer att det kommer att ske ett terrorattentat i samband med en allmän sammankomst kan man inte vägra tillstånd på den grunden. Man måste vänta tills sammankomsten är igång och sedan blåsa av. Här ger vi polisen en möjlighet att vid ett terrordåd agera tvärtom och vägra tillstånd i första läget. Det tror jag att de flesta människor tycker är balanserat, för det skyddar verkligen människors liv och hälsa.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag är en oerhört varm anhängare av paradigmskiften på en lång rad olika områden. Det gäller till exempel synen på straff, där jag vill uppgradera brottsoffrens och samhällsskyddets intressen och sätta dem före gärningsmannens, och det gäller även i många andra sammanhang.

Det vi talar om nu är dock inte ett uttryck för paradigmskifte; det är en felaktig beskrivning. Jag delar inte alls den beskrivning som ledamoten gör av vare sig intentionerna bakom lagförslaget eller de effekter som det påstås kunna få.

Det är alltså inte så, vill jag understryka, att polisen med denna lagstiftning får några nya befogenheter att neka tillstånd till en sammankomst baserat på sammankomstens syfte, innehåll, aktörer eller budskap. Vad det handlar om, om vi ser det praktiskt, är att tydliggöra den verktygslåda som lagstiftaren har förutsatt att polisen har och som polisen själv också tidigare förutsatte att man hade.

I ett läge där man bedömde att man måste neka en sammankomst tillstånd med hänvisning till ordningen och säkerheten upplevde polisen sig tidigare ha större flexibilitet. Man kunde säga: Vi behöver inte vägra det här tillståndet. Vi kan släppa på den här demonstrationen men på en annan tid och en annan plats. Då undviker vi de här ordningsstörningarna. Den möjligheten saknar man i dag efter ett antal domstolsavgöranden som inte riktigt gått i linje med vad jag tror att lagstiftaren hade förväntat sig av lagstiftningen.

Man kan lika gärna säga att vi korrigerar detta. Vi återställer det rättsläge som alla har förutsatt ännu gäller. Poängen är alltså att polisen ska ha större flexibilitet att släppa på sammankomster även när det finns risker för ordning och säkerhet, inte motsatsen.

Det är helt riktigt att tid och plats – det är vi också väldigt noggranna med att understryka – inte alltid men ofta kan vara en väldigt viktig del av opinionsyttringen. Får jag säga samma sak vid en annan tidpunkt på en annan plats får det inte samma kraft.

Det är naturligtvis något som också genomsyrar vår reglering: Man ska ha som utgångspunkt att alltid släppa på vid den tid och på den plats som den som vill genomföra den allmänna sammankomsten önskar, just på grund av insikten att tiden och platsen ofta kan vara en viktig del, eller i alla fall en del, av opinionsyttringen.

Vad det landar i är alltså att polisen i ett läge där ordningen och säkerheten är sådan att man bedömer att man måste vägra tillstånd – något polisen alltså kan göra redan med dagens regler – får möjlighet att anvisa en annan tid och en annan plats för att möjliggöra sammankomsten i stället för att vägra den tillstånd och ställa in den. Det kan man mer rätteligen beskriva som att vi stärker och utvecklar yttrandefriheten och rätten att genomföra allmänna sammankomster än som att vi avvecklar eller begränsar den.

Jag håller naturligtvis också med om att detta ska ses i ett sammanhang där polisen har många andra verktyg till sitt förfogande. Nu står vi i Sveriges riksdag, och för något år sedan var det många som upplevde att det var väldigt stökigt mellan de två riksdagshusen. Det blev en påträngande och besvärlig situation för ledamöter som arbetade i husen och för allmänheten som skulle passera. Det är klart att det är möjligt att använda andra lagstiftningsverktyg. Det handlade inte om allmänna sammankomster under ordningslagen, utan polisen kunde med tillämpning av andra bestämmelser i polislagen säga: Självklart ska ni få ge uttryck för er uppfattning, men ställ er här borta på Mynttorget så är ni fortfarande nära riksdagen och vi kan upprätthålla ordning och säkerhet på ett bra sätt.

De som verkligen är våldsamma eller hotar andra ska lagföras med helt andra verktyg.

Detta ska ses som en bekräftelse på den ordning vi redan har men med ökad flexibilitet för polisen att släppa på sammankomster snarare än att förhindra dem.

Herr talman! Tack till Rashid Farivar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna här i dag!

Anledningen till att de är betydelsefulla är, som ledamoten själv lyfte fram, att yttrandefriheten och rätten att arrangera allmänna sammankomster och andra närliggande opinionsyttringar är ett grundackord i vår demokrati och vår demokratiska rättsstat. Hela utgångspunkten för vårt arbete på detta område är inte bara att bevara den friheten och rättigheten utan att helst också stärka och utveckla den.

Jag skulle gärna bara vilja säga något om bakgrunden och möjligtvis korrigera några av de saker som sades från ledamotens sida. Det är helt riktigt att den utlösande faktorn för utredningen var händelseutvecklingen våren 2023, under den svenska Natoprocessen. Det är helt riktigt att det då genomfördes ett antal allmänna sammankomster där det brändes koraner och att detta skapade stor uppmärksamhet internationellt. Det drev också på, kan man ändå säga, ett terrorhot mot Sverige.

Detta ledde till att terrorhotnivån höjdes från en trea till en fyra på vår femgradiga skala eftersom Sverige bedömdes gå från att vara ett legitimt mål för terrorattacker, det vill säga ett västerländskt land bland andra, till att vara ett prioriterat mål.

Jag vill också påminna om att detta var ett år då den svenska beskickningen i Bagdad sattes i brand och två svenska fotbollssupportrar under hösten sköts ihjäl i Belgien. Lade man ihop detta med en långvarig desinformationskampanj om den svenska socialtjänsten fanns det sammantaget goda skäl att säga att det var uppenbart att den här typen av opinionsyttringar också kunde påverka landets säkerhet. Jag tror egentligen att det var ett ganska okontroversiellt påstående, för detta var en realitet.

Jag vill vara tydlig med att säga att Danmark bestämde sig för att gå en annan väg, nämligen att i förväg förbjuda vissa yttranden på grund av deras innehåll, det vill säga förbjuda koranbränningar. Det är helt riktigt att det var ett förslag som också lyftes från Socialdemokraterna.

När regeringen lanserade utredningen var jag väldigt tydlig med att det för Sveriges del över huvud taget inte var aktuellt att i förväg förbjuda vissa typer av yttranden baserat på deras innehåll, syfte och så vidare. Vad vi däremot ville få belyst var denna fråga: Ska det finnas en grund att ställa in en allmän sammankomst om man exempelvis ser att ett terrorattentat är nära förestående? Det handlade alltså om att bredda möjligheten att skydda medborgarna mot livsfarligt våld kopplat till opinionsyttringar. Detta var ingången.

Sedan lämnade utredningen sina förslag. Det uppstod tidigt en rätt bred samsyn om att detta med att införa en ny grund för att neka en allmän sammankomst i praktiken skulle innebära stora risker för rikets säkerhet, till exempel för att andra krafter och utländska aktörer snarare än vi själva skulle vara dem som sätter upp gränserna för vår yttrandefrihet.

Regeringen valde därför tidigt att deklarera att vi inte har för avsikt att gå vidare med detta. Förslagen får ligga i byrålådan för vad vi kan kalla för författningsberedskap och andra allvarliga krislägen i framtiden. Men det är ingenting som är aktuellt att gå vidare med nu.

Däremot lämnade utredaren några förslag som mer handlar om att tydliggöra den befintliga ordningen, alltså inte att ändra den utan att tydliggöra den. Det handlar till och med om att ge polisen ett bredare register. I stället för att vägra tillstånd till en sammankomst på grund av ordning och säkerhet kopplat till sammankomsten får polisen möjlighet att ge tillåtelse till sammankomsten, fast vid en annan tid och på en annan plats, där man bedömer att riskerna för ordningen och säkerheten är mindre. På så sätt går det ändå att genomföra en sammankomst.

Detta är bakgrunden till det här greppet. Det handlar om att skapa större tydlighet, större rättssäkerhet och större förutsebarhet men att inte på något sätt utöka utrymmet att neka sammankomster på grund av deras eventuellt kontroversiella innehåll.

Herr talman! Rashid Farivar har ställt ett antal frågor till mig om förslagen i proposition 2025/26:133 Stärkt säkerhet vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, bland annat om vilka följder förslagen kan få. Rashid Farivar har tidigare ställt liknande frågor till mig som jag besvarade förra månaden.

Låt mig inledningsvis understryka att regeringen fullt ut delar riksdagsledamotens syn på yttrandefrihetens grundläggande betydelse i vårt samhälle. Sverige har en lång tradition av att värna det fria ordet. Rätten att mötas och demonstrera är hörnstenar i vår demokratiska ordning. Denna rätt gäller för alla – även för den som vill uttrycka åsikter som andra kan uppfatta som provocerande eller sårande. Det är en självklar utgångspunkt att dessa friheter inte bara ska respekteras utan också ska skyddas aktivt.

Förslagen i regeringens proposition syftar till att stärka säkerheten vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Förslagen syftar däremot inte på något sätt till att förbjuda eller inskränka opinionsyttringar som kan anses vara kontroversiella.

Inget av förslagen ger polisen utökade befogenheter att neka tillstånd för en allmän sammankomst. Grunderna för när tillstånd för en allmän sammankomst ska kunna nekas föreslås alltså vara oförändrade. Polismyndigheten kommer med andra ord inte att få större utrymme än i dag att neka tillstånd för exempelvis en koranbränning eller andra kontroversiella opinionsyttringar med hänvisning till säkerhetsrisker.

Ett av förslagen syftar till att ge polisen ett uttryckligt lagstöd att ändra tid och plats för en allmän sammankomst. Tid och plats ska kunna ändras när alternativet är att helt neka tillstånd för sammankomsten. Förslaget kommer alltså att ge polisen tillgång till ett lindrigare alternativ i de fall då det annars hade varit nödvändigt att helt neka tillstånd för sammankomsten. Resultatet av de förändringar som vi föreslår kan alltså bli att fler – inte färre – demonstrationer ges tillstånd.

Ett annat förslag är att polisen ska kunna ställa in en allmän sammankomst eller offentlig tillställning när säkerheten för människors liv eller hälsa kräver det, exempelvis vid allvarliga attentatshot. I dag får polisen upplösa en demonstration med hänsyn till säkerheten för människors liv och hälsa men inte på förhand ställa in den. I praktiken innebär det att polisen tvingas avvakta, även om den vet att en sammankomst kommer att behöva upplösas så fort den påbörjas på grund av allvarliga risker för människors liv eller hälsa.

Kravet ”med hänsyn till säkerheten för människors liv eller hälsa” kommer i det närmaste att motsvara de krav som i dag gäller för att upplösa en demonstration på grund av avsevärd fara för de närvarande. Det kommer inte att räcka med svårare oordning eller allvarliga störningar i trafiken, utan det måste finnas en oacceptabel fara för människors liv eller hälsa. Det innebär att det kommer att vara högt ställda krav för att en demonstration ska få ställas in på förhand.

Svaret på riksdagsledamotens frågor är alltså att förslagen i propositionen inte ger polisen någon ny befogenhet att neka tillstånd för allmänna sammankomster och att det fortfarande kommer att vara en stark utgångspunkt att anordnaren har frihet att själv välja tid och plats för samman-komsten. Det kommer även fortsättningsvis att krävas tungt vägande skäl för att en sammankomst ska nekas tillstånd på grund av befarade ordnings-störningar, och tröskeln för att på förhand ställa in en demonstration kom-mer även fortsättningsvis att vara hög.

Jag kommer noggrant att följa dessa frågor och verka för att enskildas grundläggande fri- och rättigheter värnas.