Gunnar Strömmer

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga i dag!

Den utredning vi tillsatte gav oss ett utmärkt underlag för fortsatt dialog mellan olika aktörer utan att för den skull ta ställning till varje enskild del. Det var första gången på väldigt lång tid – kanske någonsin – som det togs ett samlat grepp om alla de frågor som olika aktörer lyft fram som centrala.

Utredningen behandlade frågor om alltifrån hur arrangörsavstängningar används och följs upp till hur åklagarbeslut om tillträdesförbud används och följs upp och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot dem. Det handlade även om hur arrangörer och klubbar på ett smidigare sätt ska kunna dela information, till exempel från kameror, så att också de som arrangerar en match får en ärlig chans att utifrån ett mer initierat underlag vidta olika åtgärder för att öka tryggheten och säkerheten. Jag föregriper inte den processen och tar inte heller ställning till enskilda förslag.

Jag kan konstatera att många har bemödat sig om att svara ordentligt på utredningen. Det tycker jag ger ett utmärkt underlag för fortsatt dialog på ett väldigt konkret sätt.

Det skedde en förflyttning från det som uppfattades som och till viss del också var en sorts kollektiv bestraffningsmodell, som den så kallade villkorstrappan väl i hög grad symboliserade. Det blev ett skifte från den till den så kallade exkluderingsstrategin, som handlar om att gå på de individer som ställer till problem utan att det ska drabba alla skötsamma. Det strategiskiftet ligger fast för polisen. Det ligger fast som en självklar utgångspunkt även för ett eventuellt politiskt reformarbete på det här området.

Det är klart att dialog är eftersträvansvärt. Vi får en kraft i detta om olika konstruktiva parter drar åt rätt håll. Det tycker jag är en självklar utgångspunkt för vårt fortsatta arbete och också för polisen.

Jag vill även skicka med en iakttagelse. Många aktörer – de allra flesta – runt exempelvis fotbollen är väldigt konstruktiva och vill dra åt rätt håll. Men det gäller inte alla, i alla fall inte i samma utsträckning. Det kan ibland komma till uttryck i att det uppstår friktion mellan polisen och olika aktörer med möjlighet att påverka. Jag tror att det är oerhört viktigt om vi ska göra polisens arbete rättvisa att ha insikten att alla inte vill samspela på ett mer ingripande sätt för att komma åt störningar.

Det finns exempel på alltför nära relationer mellan de legitima strukturerna och de krafter runt fotbollen som vill förstöra och som är destruktiva. Det måste vi se på ett nyktert sätt. Det måste vara en dialog. Det måste vara ett rakt utbyte, men alla måste verkligen ta sitt ansvar. Det gäller förstås polisen, men det gäller också klubbar, arenaägare, supportrar och andra.

Om alla kan kliva fram och ta sitt ansvar – möjligtvis även konfrontera varandra när man upplever att alla inte på samma sätt gör det – tror jag att vi får ännu bättre förutsättningar för att genom dialog nå konkreta, hållbara, positiva resultat. Men självklart ska vi bygga på den positiva utvecklingen runt fotbollen under de senaste säsongerna. Det tycker jag är den viktiga utgångspunkten när vi blickar framåt.

Herr talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag haft en dialog med polisen om hur direktiv som syftar till att öka säkerheten förankras med berörda idrottsarrangörer och organisationer inom idrotten. Svaret på den frågan är ja. Lars Isacsson har också frågat mig om jag tagit initiativ till en analys av vilka åtgärder som är rimliga och effektiva för att öka säkerheten. Svaret på den frågan är också ja. Slutligen har Lars Isacsson frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att säkerställa att polisens arbete kring idrott och säkerhet i högre grad bygger på beprövad erfarenhet, forskning och dialog med berörda aktörer. Svaret är att jag har en sådan intention. Sedan ska jag be att få utveckla vad det betyder i praktiken.

Till att börja med vill jag tacka Lars Isacsson för att han lyfter viktiga och angelägna frågor som berör väldigt många människor. Våld och ordningsstörningar har ingen plats inom idrotten, och regeringen ser väldigt allvarligt på ordningsläget, framför allt inom vissa delar av fotbollen.

Under säsongen 2023 inträffade flera allvarliga ordningsstörningar i samband med matcher i allsvenskan. Det var också bakgrunden till att regeringen bjöd in polisen och ett flertal andra centrala aktörer i och runt fotbollen, alltifrån förbund till supportrar, för att säkerställa tryggheten och säkerheten vid fotbollsmatcher men också diskutera viktiga ansvarsfrågor. Efter det har vi hållit flera uppföljande möten. Även om utvecklingen har varit positiv sedan det här aktualiserades är det oerhört centralt att dialogen mellan fotbollens aktörer och det kontinuerliga säkerhetsarbetet fortsätter.

För att säkerställa effektiva åtgärder för att öka säkerheten bland annat vid fotbollsmatcher tillsatte regeringen i december 2023 en utredning. Utredningen fick i uppdrag att föreslå åtgärder för att minska våldsamheter och andra ordningsstörningar vid idrottsarrangemang. I uppdraget betonades även vikten av att föra en nära dialog med organiserade supportergrupper för att skapa långsiktighet i frågorna och en bredd i hanteringen av frågorna. I utredningens betänkande, som vi fick ta emot i våras, föreslås bland annat en skärpt syn på överträdelser av förbuden i ordningslagen, bland annat en skärpt syn på överträdelser av maskeringsförbudet. Utredningen föreslår också ändringar i lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och andra åtgärder för tryggare idrottsarrangemang, till exempel rekommendationer angående avstängningar från arrangörssidan. Betänkandet har remitterats, och nu bereder vi det på sedvanligt sätt inom Regeringskansliet.

Vem är det då som i grund och botten svarar för att det råder god ordning på exempelvis en fotbollsmatch? Jo, det är ju arrangören. Men det är också en realitet att polisen får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid matchen. Polisen står i dialog med arrangörer och andra aktörer om detta. Men vilka åtgärder som är påkallade för upprätthållande av ordning och säkerhet i det enskilda fallet är någonting som polisen slutligen själv måste avgöra.

Samtidigt som det är viktigt att värna om allt det positiva som fotboll innebär är det oerhört centralt att våld och ordningsstörningar i samband med arrangemang aldrig kan tolereras. Vi följer den här frågan mycket noga, och vi säkerställer också en fortsatt dialog i frågorna. Ingen ska behöva känna oro för sin egen eller andras säkerhet i samband med en fotbollsmatch eller något annat idrottsarrangemang.

Herr talman! Jag tackar Lars Isacsson för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag. Jag bekräftar betydelsen av en lokalt närvarande, synlig och lokalt förankrad polis med långa, goda relationer med det omgivande samhället: civilsamhälle, näringsliv, offentliga aktörer och medborgare.

Omorganisationen av polisen i Sverige har fört väldigt mycket gott med sig i olika avseenden, inte minst att vi kan jobba som en gemensam kraft i hela Sverige på ett annat sätt än vad vi gjorde tidigare. Likafullt kommer en kostnad i form av ett dränage av lokal närvaro. Den har vi nu gemensamt ett starkt intresse av att återställa. Vi ska som sagt göra det på ett modernt sätt och inte på ett nostalgiskt sätt. Vi ska rikta det mot en problembild som är reell för medborgare i dag, inte mot verkligheten så som den såg ut för 20–25 år sedan.

Den grundläggande erfarenheten har inte förändrats – en lokalt närvarande, synlig och förankrad polis är oundgänglig, inte minst för att förhindra och förebygga brott men också för att på ett mer effektivt sätt klara upp brott när de väl har ägt rum. Jag tycker att detta bestyrks av erfarenheter i andra länder, inte minst när man har haft att hantera problem av det slag som vi i Sverige nu har att hantera.

Vi ser nu till att det blir en tydligare styrning. Framför allt ska polistillväxten ske lokalt nära medborgarna och i yttre tjänst. Det sker nu i stor skala. Det utesluter inte att det finns fler sätt att tänka när det gäller styrning framöver. Jag återkommer gärna till den diskussionen vid fler tillfällen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det är klart att vi ska ha en styrning och att vi ska följa upp det ordentligt. Jag tycker att den tydligaste styrningen när det gäller den problembild som Lars Isacsson beskriver, bristande lokal polisiär närvaro, är vår styrning om att tillväxten nu ska ske lokalt. Det handlar också om omvandlingen hos rikspolischefen av den inriktningen – att 85 procent av tillväxten ska ske i yttre tjänst i lokalpolisområdena. Det ska vi naturligtvis följa upp noga för att säkerställa att det får de positiva effekter som vi efterfrågar.

Jag tycker också att vi ska fortsätta med en diskussion med Polismyndigheten om den lokala fysiska närvaron, och det är det som jag nu uppfattar är föremål för en översyn. Detta är i ljuset av den utveckling som egentligen har rått under 20 års tid och som ärligt talat har bromsats upp under senare år men som likafullt fortfarande är aktuell, särskilt om man skulle vilja vända och gå i motsatt riktning, så att säga.

När det gäller erfarenheten från Italien, som Lars Isacsson förmedlar, tycker jag att vi kan bekräfta den insikten. När vi talar om att förebygga och förhindra brottslighet vet vi att lokal polisiär närvaro, stor lokal kännedom om förutsättningarna i en viss geografi, nära och goda och kända relationer med näringsliv, civilsamhälle och det offentliga på plats i en viss kommun exempelvis har en väldigt stor betydelse.

Det är en kostnad som vi har tagit med en omorganisation som förvisso har haft andra positiva förtjänster men som man nog ändå får säga inte blev bra här. Det är därför vi måste styra om det här i linje med vad vi båda uttrycker.

Jag tänker också att man samtidigt förstås ska ha klart för sig att en hel del av det som förr beskrevs som mängdbrottslighet, som hanterades lokalt, i dag är en del av en ganska globaliserad och organiserad brottslighet. Det kanske mest tydliga exemplet, äldrebedrägerierna, räknas väl fortfarande som mängdbrott med tanke på hur det kodas i systemet. I praktiken är det en brottslighet som drabbar medborgare väldigt lokalt, men det är i dag en organiserad storskalig verksamhet som utförs på varmare breddgrader.

Det är klart att vi ska få ihop det. De brott som drabbar medborgarna i vardagen – i Vansbro, Leksand och Örnsköldsvik – ska vi naturligtvis attackera så effektivt som det bara går. Där är förstås en annan resurssättning, inte minst i fråga om den digitala miljön, oerhört central. Men vi kommer inte runt att väldigt mycket av det som drabbar medborgare i vardagen, inklusive effekter av den organiserade brottsligheten, kan vi bekämpa på ett mer effektivt sätt om vi gör det grundat i en synlig, lokalt närvarande och lokalt förankrad polis.

Jag är tacksam för att vi har den här diskussionen. Jag medger gärna att nedläggningen av receptionerna i Bergslagen – plus någon i Hallstavik och någon i Karlshamn, tror jag – sätter ljuset på frågan, inte minst när Lars Isacsson lyfter upp dem. Detta har vi nu tillsammans all anledning att följa upp.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för ännu en möjlighet att diskutera en helt central fråga för både den upplevda och den faktiska tryggheten i vårt samhälle. Det gäller hur polisen ska organiseras och framför allt hur den ska organiseras för att komma nära medborgarna.

Jag tar upp en mycket central fråga. Det är insikten om att en väldigt stor mängd polisstationer har lagts ned sedan 2002. Under en lång följd av år, ett tjugotal år, var det en systematisk nedstängning av polisstationer lokalt.

Omorganisationen av polisen 2015 och de följande åren efter det förstärkte snarare den utvecklingen. Man kan lite förenklat säga att det blev en dränering av resurser uppåt, och kanske mer mot mitten än mot toppen, och mer mot det regionala än det lokala.

De Bråstudier och andra studier som Lars Isacsson pekar på bekräftar den bilden. De bekräftar också hur problematiskt det blir om effekterna av det blir att den lokala synligheten och närvaron av polisen också dräneras på det sättet.

Därför vill jag understryka att vi styr om det med en tydlig styrning. Vad jag känner till är det första gången någonsin, i varje fall sedan 2002, som detta sker. Vi pekar tydligt på att den tillväxt som nu sker ska ske lokalt. Det är vår tydliga instruktion till polisen. Detta har transformerats i ett beslut från rikspolischefen om att 85 procent av nettotillväxten ska ske inte bara i lokalpolisområdet utan dessutom i yttre tjänst.

Det kan säkert finnas en viss trubbighet i det när det gäller lokal tillväxt. Får man mycket tryck därute behöver man kanske mer resurser också på insidan. Men det här har varit ett väldigt tydligt sätt att säkerställa att polistillväxten sker nära medborgarna. Det får en väldigt stor effekt därute. Det blir ju, som sagt var, inte minst i yttre tjänst väldigt många fler kollegor till redan befintliga poliser så som den politiska intentionen på ett tydligt sätt har uttryckt. Det handlar också om att rikspolischefen har omvandlat detta till instruktionen om 85 procent när det gäller tillväxt lokalt.

Det gör att exempelvis Dalarna, som är en del av region Bergslagen, för närvarande har en betydande nettotillväxt av poliser i lokalpolisområdena och också i yttre tjänst nära medborgarna. Det är det första.

Det finns naturligtvis en legitim styrning. Över tid tror jag också att det är det här som kommer att ge legitimitet hos medborgarna. Ska vi investera väldigt mycket i polisen är det klart att det också måste märkas nära medborgarna.

Sedan är vi medvetna om att den så kallade lokala problembilden numera inte bara är den fysiska. Det vi talade om tidigare, rekryteringen av barnen, sker i barnens mobiltelefoner i Vansbro, Leksand, Borlänge, Falun, Örnsköldsvik och så vidare. Det är klart att man lokalt och regionalt måste kunna arbeta mot den problembilden. Vi ska inte leverera utifrån en verklighet, en problembild, som den såg ut 2002, men vi ska säkerställa att resurserna trycks mot den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen och lokalt.

Diskussionen om polisstationerna fortsätter jag gärna med. Jag har nämligen själv övertygelsen att det är otroligt viktigt med en skylt på dörren, till och med när det är begränsade öppettider, för det är en fysisk närvaro. Det är en kontaktpunkt för medborgarna. Det är en synlighet som spelar roll. Därför välkomnar jag att det nu sker en översyn. Det är kanske också i ljuset av några av de fall som Lars Isacsson har tagit upp som både jag och andra blivit varse att det sker en nedplockning av skyltar. Så tycker jag inte att vi ska ha det. Nu ser polisen över det. Under den tiden sker det inga nya stängningar. Vi ser var de landar och vart det hela bär.

Herr talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till en utredning om en reglerad inställelsetid för polisen, liknande den ordning som gäller för räddningstjänsten, hur jag ser på behovet av att säkerställa en faktisk lokal polisnärvaro i samtliga kommuner i Sverige och om jag har uppfattningen att en bemannad polisstation i varje kommun vore en viktig åtgärd för att långsiktigt stärka förtroendet för polisen.

Innan jag går in på det skrivna underlaget kan jag sammanfatta mitt svar som ett ja på flera av de frågorna. Någon av dem är lite komplicerad.

Det pågår för närvarande inget arbete från regeringens sida med en nationellt reglerad inställelsetid för polisen vid akuta ärenden, men jag delar förstås helt utgångspunkten att medborgarnas tillgång till polisiär hjälp behöver vara god och att inställelsetiden är en väldigt central del av det.

Utgångspunkten är att se till att det finns en polisnärvaro i hela landet. Det är också en oerhört prioriterad fråga för regeringen. Det är viktigt att alla polisregioner har en förmåga som är dimensionerad så att de kan gripa in snabbt när det krävs.

Polisen fördelar resurser till polisregionerna. Den gör det enligt en modell som tar fasta på en rad viktiga faktorer som kommunernas storlek, det geografiska avståndet, framkomligheten och tillgången till lediga resurser. Ingripandeverksamheten hos polisen är till stor del händelsestyrd, och det är polisen som självständigt bedömer när, var och hur polisiära ingripanden ska genomföras.

En förutsättning för att det ska fungera är förstås att den lokala polisnärvaron ökar. Därför är också en del i regeringens förändringsuppdrag till rikspolischefen att återupprätta en lokalt synlig och trygghetsskapande polis och en god service till medborgarna.

Det framgår exempelvis av regleringsbrevet för detta år att polisen har fått i uppdrag att redovisa hur man arbetar för att stärka den lokala polisnärvaron och öka tryggheten. Uppdraget omfattar också att visa vilka resultat som uppnås och hur man förstärkt och förbättrat servicen till medborgarna.

Det finns ett målmedvetet arbete för att polisen ska växa mot målet att polistätheten minst ska motsvara genomsnittet i EU. För att möjliggöra den fortsatta polistillväxten har regeringen satsat stora resurser på tillväxten och också sett till att polisens anslag har ökat markant för att klara den delen av uppdraget.

När det gäller var polisstationer ska finnas och exakt hur bemanningen ska se ut på olika orter är det beslut som fattas av Polismyndigheten. Som utgångspunkt har Polismyndigheten själv bäst förutsättningar att avgöra var stationer ska finnas och hur service och tillgänglighet ska kunna tillhandahållas på bästa sätt. Jag har förstått att det nu pågår en översyn av polisens serviceverksamhet, som i praktiken är det som många medborgare inte minst på landsorten möter. Under den tiden kommer heller inte några ytterligare stängningar av receptioner att genomföras.

Min utgångspunkt är att fysiska polisstationer spelar en viktig roll för den lokala närvaron och synligheten. De italienska erfarenheterna som refererades till här tidigare stärker den uppfattningen. Vi vet också att polisen bygger nya polisstationer på olika ställen i landet.

Vi vet också att den lokala problembilden inte bara är fysisk. Den polisiära synligheten genom patrullering, möjlighet till snabba ingripanden vid akuta händelser, god service och tillgänglighet, även via telefon och digitalt, är helt centralt för att vi ska ha en modern och kraftfull polis.

Genom regeringens satsningar på en fortsatt polistillväxt och en tydlig styrning mot den lokala nivån väntas Polismyndigheten fortsatt öka sin polisiära närvaro och synlighet nära medborgarna i hela landet. Den styrningen kommer regeringen att fortsätta med.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att det är klart att det är en otroligt stor framgång att det dödliga våldet har halverats sedan toppnoteringen 2022. Det betyder hälften så många brottsoffer, färre sörjande familjer och färre områden i skräck för våldet. Men det betyder också att hälften av det dödliga våldet fortfarande finns kvar. Det är en väldigt stor uppgift som ligger framför oss för att verkligen trycka tillbaka våldet varaktigt.

Vi vet att konfliktnivåerna i gängen är höga och våldskapitalet och hänsynslösheten utomordentligt stora. Vi vet det inte minst när det gäller barnen, och där vill jag verkligen ge Teresa Carvalho helt rätt: Om det finns ett område där utvecklingen har gått åt helt fel håll är det barnen, och det handlar väldigt mycket om att rekryteringen har flyttat från den fysiska miljön in i den digitala världen med det som nu kallas som crime as a service. Det är totalt transaktionellt och innebär en väldig exponering för väldigt många barn som tidigare inte var exponerade för de kriminella nätverken.

Det är också därför vi gör otroligt mycket för att rikta oss också mot den problematiken. Inte minst tidigarelade vi möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år. Om man inte kommer åt deras mobiler är det nämligen helt omöjligt att komma åt dem som styr och ställer i bakgrunden, de så kallade gängtopparna. Det kommer att krävas otroligt mycket mer.

Jag ska berätta om den lagrådsremiss som vi beslutade om i går och som handlar om de här så kallade osjälvständiga brottsformerna. Det låter väldigt tekniskt, men vad det i grund och botten handlar om är att polisen för att skydda barn och se till att barn i riskzonen inte hamnar där 13-åringen som är misstänkt för brottet i Gävle ser ut att ha hamnat ska få helt andra möjligheter att komma åt dem som ligger bakom. Det tycker jag är utomordentligt viktigt.

Vad gäller Sverigedemokraterna är det glädjande nog så att vi har ett utomordentligt fint dagligt samarbete. Ett av våra viktigaste projekt när vi blickar framåt är särlagstiftningen mot gängkriminella. Där vågar jag påstå att fler av de förslag som Socialdemokraterna nu för fram kommer att finnas med än i de följdmotioner man kan tänka sig få se från Socialdemokraternas tänkta regeringskamrater i Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Vi fortsätter vårt utbyte, och så fortsätter vi att styra – då tror jag att det här kommer att bli utmärkt!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag säger alltså inte nej till Socialdemokraternas förslag, utan vad jag säger är att en stor del av de förslag som Socialdemokraterna nu för fram och paketerar om med amerikansk retorik handlar om sådant som redan görs offensivt i viktiga pågående processer, framför allt i ljuset av erfarenheter av rättsordningar som ännu mer liknar vår egen, till exempel från Italien, Irland, Danmark och andra. Det är det första.

Betyder det att det inte finns behov av eventuella nya skärpningar eller ännu mer offensiva verktyg? Det gör det absolut, även om jag fortfarande tycker att det som kommer från Socialdemokraterna är väldigt grunt. Jag har sagt att vi som lag kommer att återkomma med nästa offensiv i form av en särlagstiftning som riktar sig mot gängen. Jag förstår att det är politiskt retoriskt attraktivt att beskriva detta som ett nej, men det är alltså inte sant.

Det andra handlar om att Teresa Carvalho tycker att jag gnäller bakåt och pratar om andra partier. Det gör jag mot bakgrund av att Socialdemokraterna och Teresa Carvalho vill ge sken av, och det gjordes också i det inledande anförandet, att jag personligen skulle vara det främsta hindret för Socialdemokraterna att få genomslag för sina politiska idéer. Då vill jag bara upplysa om att jag ärligt talat tror att jag är det minsta bekymret för Socialdemokraterna när det gäller att få gehör för nya verktyg och ny lagstiftning som kan vara verkningsfulla mot gängen. Jag tror att Daniel Helldén och även Nooshi Dadgostar är ett större problem, och jag menar att det finns väldigt mycket historisk empiri som talar för detta.

Lars Isacsson framför, som vanligt på ett nobelt sätt, rimliga synpunkter här i talarstolen, men det som var slående med de föregående åtta åren var ju inte att det kom propositioner i slutet av mandatperioden, för det ligger lite i sakens natur. Det slående var i stället att flera av de utredningar som vi har kunnat jobba vidare med tillsattes efter åtta års tjat från Tidöpartierna i opposition. De var omöjliga att få fram utom under de få månader på slutet när Socialdemokraterna styrde utan MP och V.

Detta är den historiska erfarenheten, och det har upprepats in i den här mandatperioden där inte minst V säger nej till i princip allt, inklusive det som är kärnan i en effektiv lagstiftning mot de kriminella nätverken: offensiv användning av hemliga tvångsmedel, en kriminalisering av deltagande i kriminella gäng och så vidare. Jag noterar bara att när vi avförde era frågor i utskottet var det med motiveringen att arbetet pågår. MP och V sa nej därför att de inte gillar det som Socialdemokraterna håller på med. Detta är en realitet, och jag säger det bara för att Teresa Carvalho började med att säga att det är jag som står emellan Socialdemokraternas idéer och förverkligande av lagstiftningen, annars skulle jag naturligtvis inte älta dessa frågor.

Det Lars Isacsson framför är en realitet, och jag ser fram emot den kommande diskussionen om den lokala polisiära närvaron. Polisomorganisationen som hade sina kvaliteter, och fortfarande har stora kvaliteter, hade en väldigt stor nackdel: Den dränerade den lokala närvaron. Det är ett stort och väldigt viktigt omställningsarbete som pågår, och jag tycker att det är utmärkt att bakslag, till exempel att några skyltar plockas ned, aktualiseras av riksdagsledamöter med en stark förankring i landsorten.

Vad gäller den kriminella ekonomin vill jag understryka att det finns väldigt mycket mer att göra, inklusive lagstiftning, och jag kan nämna några saker som vi har sett till blir gjorda.

Det första är att vi skärper straffen för ekonomisk brottslighet, och vi gör det ordentligt. Vi ser till att de nya hemliga tvångsmedlen kan användas mot ekonomisk brottslighet och inte bara annan brottslighet. Vi ser till att strama upp ordentligt runt näringsfriheten och näringsförbuden, vilket är otroligt väsentligt. Ivo hade lämnat en lista på 40 punkter gällande hur vi måste ställa om tillsynen för att den ska bli mer effektiv och kraftfull. Jag noterade faktiskt att inte någon punkt var omhändertagen under den förra regeringen. Nu ser vi till att alla 40 kommer på plats.

Det kommer dock att krävas mer än så, och den dialogen fortsätter jag mycket gärna.

Herr talman! Jag tackar interpellanten med adjutanter för möjligheten att diskutera dessa frågor i dag.

Först och främst är det utmärkt att vi diskuterar hur vi kan utveckla politiken för att ytterligare slå mot våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga. Det är också slående att mycket av det vi talar om trots allt är sådant som är kärnan i flera av de stora och breda reformer som nu är på gång.

Det är glädjande att se att utskottet har varit på resa i Italien. Jag är rätt säker på att man där har fått klart för sig att de bärande delarna i den antimaffialagstiftning som man har arbetat med i Italien – framgångsrikt under rätt svåra omständigheter – är att konfiskera de kriminellas tillgångar, utdöma dubbla straff för gängkriminella, förbjuda deltagande i kriminella organisationer, utveckla kronvittnessystem och förbjuda maffiakopplade personer att vistas i offentliga miljöer eller på andra platser där de gör stor skada, det vill säga våra preventiva vistelseförbud.

Man kan säga att hela kraften i den omläggning av politiken som vi nu åstadkommer hämtas från erfarenheter i oss närstående länder. Det är Irland, som nämndes, Italien och Danmark, men det finns fler. Vi skapar en svensk modell utifrån reformer som fungerat väl i länder med likartade problem och rättsordningar som liknar vår.

Det avgörande är vilka problem man vill lösa och hur man kan komma åt dem. De verktygen utvecklar vi med båda ögonen öppna och båda öronen lyssnandes mycket till andra liknande länder med motsvarande bekymmer som vi har.

Flera av de saker som lyfts upp i det som här paketeras som en ny maffialagstiftning är sådant som redan är föremål för antingen genomförande eller utredning. Finns det några saker som sägs som ännu inte är föremål för process? Ja, det finns ett par sådana delar. I den mån det inte redan är omhändertaget kommer vi som sagt att återkomma till ett bredare särlagstiftningsgrepp när det gäller gängen. Där kommer ytterligare ett par av de frågor som lyfts upp att vara med.

Jag håller med om att det kanske inte är särskilt produktivt att tjata om historia. Men vi kan trots allt lära oss något av den när vi blickar framåt. Det stora bekymret för Sverige och för den delen för Socialdemokraterna är nog inte att de fyra Tidöparterna i utskottet sa, om man nu får vara lite raljant, att servettskissen när det gäller maffialagstiftningen på en och halv A4-sida med dubbelt radavstånd lades åt sidan med hänvisning till att alla de processerna pågår. Det stora bekymret för Sverige och potentiellt för S i dag är att de tilltänkta regeringskompisarna också röstade nej, men av ett annat skäl: De vill inte ha det.

Jag håller med om att vi har kunnat ta vidare några av de produkter som startades av den förra regeringen i slutet av deras åtta år, under de få månader som S kunde regera utan bördan av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi har kunnat förstärka, utveckla och göra dem riktigt bra. Men det är slående att inget av det kom till under de normala regeringsomständigheterna, som skulle vänta också efter nästa val, med veto från MP och V mot allt det som vi talar om här i dag.

Det är positivt att vi nu till slut har fått Socialdemokraternas uppbackning i fråga om exempelvis möjligheten att gå i mål med kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, i synnerhet som det var omöjligt att få till stånd under förra mandatperioden. Det var tvärnej till nödvändiga grundlagsändringar. Det är glädjande att S har ändrat sig på den punkten. Men det är också notabelt att V och MP röstade emot också det.

När vi blickar framåt ser vi allt det som nu läggs på bordet, och det mesta är redan på gång eller redan gjort. Men det finns även sådant som är nytt och som ännu inte riktigt är föremål för process, men det kommer det att bli innan vi stänger butiken för den här mandatperioden. Och den enda chansen att få det gjort är om Moderaterna leder regeringen och har ett stabilt underlag i riksdagen som S kan haka på. Med en S-regering med MP och V kommer inget av det vi talar om att bli av.

Herr talman! Teresa Carvalho har frågat mig om jag och regeringen avser att agera för att införa en svensk maffialag. Det raka svaret är: Ja, det gör vi redan.

Bakgrunden är välkänd. Den organiserade brottsligheten är ett av vår tids allra största samhällsproblem. Mellan 2012 och 2022 mer än tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Den kriminella ekonomin bedöms av myndigheterna omsätta 100–150 miljarder kronor om året. Rekryteringen av barn trycks allt längre ned i åldrarna.

Under alldeles för många år gjordes alldeles för lite. Åtta år av socialdemokratisk passivitet och senfärdighet har lett oss dit där vi är i dag.

Regeringens strategi för att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten och återupprätta tryggheten i Sverige handlar lite förenklat om tre saker: att slå hårt mot det grova våldet, att strypa den kriminella ekonomin och att bryta rekryteringen av barn och unga till gängen.

Konkret handlar det om att göra sådant som varit framgångsrikt i andra jämförbara länder som har bekämpat maffia och liknande kriminella nätverk och att utforma nya verktyg och nya gänglagar på ett sådant sätt att de fungerar i praktiken och kan få kraftfull effekt i vår svenska rättsordning.

Vi har under de här åren kraftigt utökat resurserna till rättsväsendet: Anslagen under åren 2023–2028 beräknas öka från totalt 60 till 108 miljarder kronor – en ökning med 57 procent.

Vi har gett brottsbekämpningen nya verktyg såsom preventiva tvångsmedel, preventiva vistelseförbud, säkerhetszoner, anonyma vittnen, utökad kamerabevakning och bättre möjligheter att använda biometri.

Vi har med inspiration från bland annat Italiens kamp mot maffian infört nya kraftiga möjligheter att förverka kriminellas tillgångar utan att gå via lagföring.

Vi genomför stora reformer av det brottsförebyggande arbetet.

Från och med den 1 oktober kan polisen använda hemliga tvångsmedel preventivt mot de kriminella nätverken och även mot barn under 15 år, allt i syfte att komma åt de gängtoppar som styr och ställer i bakgrunden.

Vi har rivit sekretesshinder och infört en ny socialtjänstlag, som är förebyggande till sin karaktär. Vi bereder nu förslag om nya ingripande verktyg för socialtjänsten, som det så kallade mellantvånget och användning av elektronisk övervakning, alltså fotboja, för att övervaka barn i riskzonen.

Vi ser att det spelar roll vad vi gör; nya gänglagar, ökade resurser och nya arbetssätt biter. Antalet dödsskjutningar har gått ned sedan 2022. Vi ser en högre uppklaring av dödsskjutningarna. Dessutom förebyggs och förhindras allt fler grova våldsbrott.

Men vi befinner oss som land fortsatt i ett mycket allvarligt läge. Konfliktnivåerna i de kriminella nätverken är höga. Våldskapitalet är omfattande. Hänsynslösheten är stor. Och risken för nya våldsdåd är latent. Därför är det alldeles självklart att vi måste fortsätta hålla uppe trycket för att komma åt den organiserade brottsligheten.

Vi anpassar nu straffrätten till en ny verklighet, och vi gör det i hög grad utifrån praktiska erfarenheter i länder som Italien, Danmark och andra som liknar oss.

Redan i januari förra året dubblade vi minimistraffen för bland annat grova vapenbrott, brott mot tillståndsplikten för explosiva varor, vapensmuggling och smuggling av explosiva varor – ändringar som gick rakt mot den organiserade brottsligheten.

Nu utvidgar vi de så kallade osjälvständiga brottsformerna i syfte att komma åt fler som på olika sätt bidrar till gängens brottslighet. Denna lagrådsremiss beslutades om i går.

Vi arbetar också med utredningsförslag som innebär att gängkriminella ska kunna få dubbla straff. Vi arbetar även för att kriminalisera deltagande i kriminella gäng – något som äntligen blir möjligt eftersom vi har fått majoritet för en kommande grundlagsändring. Utredningen som ser över en sådan kriminalisering ska bland annat göra jämförelser med andra länders regleringar, till exempel den amerikanska så kallade RICO-lagstiftningen.

Utöver detta vill jag lyfta fram den aktuella skärpningen av näringsförbuden, så att den som har gjort sig skyldig till organiserad eller systematisk brottslighet, oavsett om personen bedrev eller hade anknytning till näringsverksamhet vid brottstillfället, ska kunna meddelas näringsförbud.

Regeringen har även aviserat att vi avser att pröva en särlagstiftning mot gängkriminella, och vi kommer att återkomma till den närmare innebörden av detta.

Sammantaget har regeringen alltså redan fått på plats och förbereder en lång rad lagstiftningsförslag som är specifikt utformade för att komma åt de kriminella nätverken. Jag hoppas på brett stöd för alla de reformer som regeringen nu och framöver lägger på riksdagens bord.

Fru talman! Jag tackar Mikael Damsgaard för frågan. Jag tycker att det är uppenbart att de förutsättningarna är väldigt goda. Jag är också övertygad om att inte bara Mikael Damsgaard utan även övriga resenärer från justitieutskottet som besökte Tartu förra veckan kan bekräfta det efter att ha besökt fängelset i fråga.

Sedan vill jag understryka att vi nu inte bygger Kriminalvårdens samlade expansion på att hyra anstaltsplatser i Estland. Det är ett väldigt viktigt komplement. Det är platser som vi kan få tillgång till redan under andra halvåret nästa år, medan att exempelvis bygga fängelser tar lite längre tid.

Det är ett oundgängligt bidrag i det här läget. Vi kommer att kunna genomföra det på ett rättssäkert sätt med hög kvalitet. Vi kommer att återkomma till riksdagen med lagstiftning så att alla får chansen att ställa sig bakom detta.

Apropå frågor som ställts tidigare i dag vill jag säga att det på åtta år under socialdemokratiskt styre byggdes anstalter motsvarande två Kumlaanstalter. På fyra år kommer vi att ha hunnit med minst sju. Det är helt riktigt att vi kommer ur ett mycket besvärligt läge. Men nu är vi onekligen på gång med expansionen här hemma.

Fru talman! Jag tackar Martin Kinnunen för en viktig fråga. Eftersom den gäller en pågående rättsprocess är mitt utrymme begränsat – jag kan inte gå alltför djupt ned i frågan. Men på ett annat plan kan jag säga i alla fall ett par saker.

De här rättsprocesserna aktualiserar en rättighetskonflikt mellan olika enskilda intressen. Staten har naturligtvis genom Justitiekanslern i uppgift att fullt ut bevaka ett antal av de enskilda intressena. I grund och botten är det Justitiekanslern som utformar rättsprocessen för att nå de mål och tillgodose de intressen som Justitiekanslern bevakar i det här fallet. Jag vet och håller med om att det handlar om väldigt viktiga enskilda intressen. Därför följer jag den här processen mycket noga.

Fru talman! Jag tackar Adam Reuterskiöld för en jätteviktig fråga.

Först och främst vill jag säga att det är en enastående stor framgång att vinsterna från telefonbedrägerier mot äldre, som ju är vad detta handlar om, har gått ned med 40 procent. Det betyder att färre äldre har blivit lurade på sina besparingar och att färre har blivit utsatta för den kränkning som det innebär att bli lurad på det sättet. Färre äldre blir då rädda när telefonen ringer. Det är dock helt riktigt att 60 procent av vinsterna finns kvar, och vi gör nu flera saker för att komma åt dem.

Vad var det som gjorde att vinsterna gick ned? Jo, det var att bankerna – till slut, får man nog säga – tog sig samman efter att regeringen tillsammans med polisen kallat dem till sig. De har vidtagit en massa förebyggande åtgärder för att förhindra bedragarna och försvåra för dem att komma åt pengarna. Vi hade nyligen ett möte gällande ytterligare åtgärder i den riktningen. Bedragarna anpassar sig ju, och vi måste följa efter.

Finansiellt underrättelsecentrum, som inrättades i april i år, är det andra jag skulle vilja lyfta fram. Det är en fysisk samverkan mellan polis, banker och andra institut som nu byggs upp inom polisen för att de tillsammans ska kunna dela information och trycka tillbaka bedragarna.

Fru talman! Tack, Sara Gille, för en väldigt viktig fråga!

Till att börja med vill jag ta fasta på de straffskärpningar som riksdagen kommer att fatta beslut om i närtid och som är väldigt viktiga för att vi ska kunna låsa in farliga personer under längre tid. Det handlar bland annat om möjligheten att upprepade brott av det här slaget ska kunna leda till livstids fängelse även om det så att säga inte finns i straffskalan för enskilda brott.

Ledamoten nämnde också det som har kallats för säkerhetsstraff eller förvaringsstraff, det vill säga en tidsobestämd påföljd för dem som är riktigt farliga. Personer som har begått den här typen av brott och som är farliga för andra ska naturligtvis inte heller släppas ut i förtid från det fängelsestraff som de avtjänar. Allt det är väldigt viktigt.

Den andra processen jag skulle vilja peka på och som jag också tror kommer att kunna ta hand om en del av de frågor som lyftes är att vi nyligen tillsatte en utredning som tar det breda greppet om bakgrundskontroller. Där kommer det att finnas möjlighet att bevaka och lyfta frågor också när det gäller pedofiler och hur vi på ett bättre sätt än i dag säkerställer att de inte kommer i närkontakt med barn vare sig i civilsamhället, i skolor eller på andra platser.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för att ledamoten håller i dessa frågor och har gjort det konsekvent under lång tid.

Jag vill säga att jag är väldigt stolt över att vi nu driver igenom lagstiftning på flera fronter som gör att exempelvis bevakning med fotboja inte ska vara ett sistahandsalternativ som i praktiken aldrig används. Det ska kunna vara ett förstahandsalternativ när trygghetssituationen så att säga motiverar det.

Vi gör det dessutom i annan lagstiftning, med kontaktförbudslagstiftningen som förebild. Det handlar om mycket mer ingripande åtgärder i ett tidigt skede för att kunna förebygga och förhindra brott. När vi expanderar lagstiftningen så mycket som vi gör på det sättet uppstår ett tryck på tekniktillväxt. Där kan jag bara konstatera att vi har ärvt ett stort underskott när det gäller investeringar i teknik. De investeringarna kommer, och fotbojorna kommer. Vi bevakar det väldigt noga för att säkerställa att lagstiftningen också får avsedd effekt i praktiken.

Fru talman! Jag tackar Martin Melin för att han tar upp den viktiga frågan om hur vi kan maximera polisens möjligheter att använda ny, modern teknik för att både förebygga och bekämpa brott.

Vi har tagit stora grepp under den här mandatperioden, inte minst när det gäller polisens tillgång till fasta kameror, som Martin Melin nämnde, och resurstillskott till polisen för att kunna investera i ny teknik för att maximera det här. Vi kommer snart till riksdagen med förslag som tar sikte på ansiktsigenkänning och möjligheter att använda det för att både förebygga och klara upp brott.

När det gäller just kamerorna i bilarna följer jag den frågan väldigt noga, men jag ber att få återkomma till om jag kan göra någonting åt det. Det kan vara antingen en teknisk fråga eller möjligtvis en fråga om tolkning av en annan reglering än den som de fasta kamerorna träffas av, nämligen dataskyddsregleringen. Men vi har ett gemensamt intresse av att se till att den här typen av teknik används också i polisens fordon, i synnerhet som polisen har tillgång till tekniken och den är effektiv.

Fru talman! Vi ska göra det som jag sa inledningsvis, det vill säga säkerställa att det som tas upp här är kriminaliserat, och säkerställa att andra effektiva verktyg finns på plats för att möta det. Vi ska se till att polisen finns på lokal nivå, både för att förebygga och förhindra brottslighet och för att klara upp den.

Till det kommer att vi nu skärper straffen så att de på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar. Det är inte minst betydelsefullt när man kränks, antingen i sitt hem eller på sin egendom i övrigt.

Fru talman! Jag tackar Magnus Oscarsson för en väldigt relevant fråga.

Den understryker till att börja med vikten av allt det vi nu gör när det gäller straffen, polisens verktyg och polistillväxten. Det gör vi i stor utsträckning för att komma åt och bekämpa den organiserade brottsligheten, skjutningarna och sprängningarna och annat. Men vi gör det också för att kunna lägga resurser och tid på annan allvarlig brottslighet som inte nödvändigtvis är organiserad men som drabbar människor väldigt hårt i vardagen. Det omfattar inte minst lantbrukare och andra näringsidkare. De måste kunna värna sin verksamhet mot hot, trakasserier, stölder och andra brott.

Vi gör nu flera saker. Vi har ändrat lagstiftningen så att olaga intrång och hemfridsbrott också ska omfatta sådana situationer som Magnus Oscarsson tar upp. Vi har precis dragit igång ett arbete för att se på sådant som tillträdesförbud, nödvärnsrätt och annat som ger den enskilde större möjligheter att freda sig och sin egendom mot den här typen av intrång.

Slutligen kommer den stora polistillväxt som nu sker lokalt att ge bättre förutsättningar att klara upp fler av de här brotten.

Fru talman! Jag uppfattar som sagt att vi har fått glädjande besked i dag om att S är med på noterna när det gäller Estland, så jag tycker inte att vi behöver problematisera detta steg särskilt mycket.

Så sent som i förra eller förrförra veckan var jag i Kalmar, och där kan det bli upp till 1 000 platser eftersom vi och den nationella samordnaren ligger på och maximerar de förutsättningar som finns lokalt för att bygga ut.

Jag säger det igen: Under åtta år med Sstyre byggdes det motsvarande två Kumlaanstalter. När vi stänger butiken efter dessa fyra år är det motsvarande sju. Det är helt riktigt att det har byggts för lite och därför skapats ett tryck. Men det är Socialdemokraternas ansvar, inte vårt, och nu rättar vi till det.

(Applåder)