Gunnar Strömmer

Fru talman! De personer som omedelbart träffas av den här lagstiftningen kan av olika skäl befinna sig i en utsatt situation och kan behöva hjälp av det omgivande samhället för att hantera ofta integritetskänsliga, ekonomiskt viktiga eller andra angelägna personliga angelägenheter. Just eftersom det finns en utsatthet och sårbarhet här instämmer jag verkligen i att det är angeläget att se till att både lagstiftningen och den praktiska tillämpningen av den innehåller och möter högt uppställda krav vad gäller rättssäkerhet och annat.

Jag köper gärna synpunkten att man kan önska att det skulle gå fortare. Det här är inte en av våra snabbaste processer. Men jag vill understryka att det inte är ett uttryck för att det är en process som vi inte bryr oss om. Det är snarare ett uttryck för att vi verkligen vill att det ska bli rätt och att det ska bli bra.

En viktig sak är att det inte är ett helt okomplicerat samspel, till exempel mellan den statliga och den kommunala nivån. Det har varit omfattande samråd i beredningen med berörda aktörer och på den statliga nivån på både myndighetssidan och när det gäller länsstyrelser och annat.

Under processens gång har det också framkommit ett antal enskilda fall som dels på ett allmänt plan har understrukit betydelsen av den här reformen, dels i någon mån har satt ljuset på delvis andra frågor än de som har varit belysta konkret i den tidigare processen.

Sammantaget vill jag bekräfta vikten av att vi landar det här på ett bra sätt, inte minst därför att det ofta berör människor i en utsatt eller sårbar situation. Det är också ett anständighetskrav i vårt samhälle att det hanteras på ett sätt som återspeglar utsattheten för de människor som träffas av den här lagstiftningen.

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för möjligheten att få diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Låt oss börja med samhällsproblemet, som är ett problem både för vårt samhälle och framför allt för de enskilda människor som omedelbart är berörda. Det finns en bakomliggande erfarenhet som gör det angeläget att reformera området. Det finns väldokumenterade fall av missbruk eller misskötsel och ibland direkta övertramp, som har fått förfärliga konsekvenser för enskilda berörda. De måste naturligtvis kompenseras för det, så att det blir upprättelse i de enskilda fallen. Men det aktualiserar också mer principiella och praktiska frågor som är mer allmängiltiga och som naturligtvis motiverar reformarbetet.

Ett annat skäl har förstås med tiden att göra. Det är en gammal lagstiftning, och vi har ett intresse av att den görs enkel, rättssäker, tydlig och enkel att använda i praktiken för de berörda. Det motiverar varför vi arbetar vidare med de förslag som mycket riktigt lämnades av en utredning och som sedan remitterades. Det kom då en hel del synpunkter på förslagen.

När jag säger att jag inte vill uppge när vi kommer till riksdagen med detta är det lite på temat att inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Jag tittar på fru talmannen eftersom jag ska citera en ångermanlänning av centerpartistisk börd. Men det ska inte tolkas som att vi inte arbetar med frågorna eller att vi saknar avsikt att återkomma till kammaren med förslag när vi har arbetat färdigt med dem. Jag ber att få återkomma till när det kommer att ske.

Eva Lindh lyfter nu också upp frågan om rekrytering. Det tycker jag är en intressant aspekt. Det finns säkert anledning att se på vilka olika skäl som kan ligga bakom svårigheten att rekrytera till dessa uppdrag. En del kan säkerligen vara en reglering som kanske inte ger tillräckligt stöd i rollen eller som är tillräckligt tydlig för den som ska utöva det hela. Det kan gälla ansvarsfrågor och annat. I den mån det påverkar rekryteringsdelen är det ytterligare ett skäl, menar jag, att återkomma med en lämplig reform på området. Avsikten är att vi ska göra det, även om jag i dag inte kommer att uppge när det kommer att ske.

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig vad som egentligen händer med Ställföreträdarutredningen, om en proposition kommer att läggas fram till riksdagen och i så fall när. Hon har även frågat mig om jag avser att vidta några vidare åtgärder för att stärka förutsättningarna för ställföreträdarskapet.

De aspekter som Eva Lindh lyfter fram handlar i grund och botten om skyddet för de mest utsatta i vårt samhälle. Som jag tidigare har hållit fram är det viktigt för regeringen att regelverket och systemet för förvaltare och gode män lever upp till högt uppställda krav. De människor i vårt samhälle som behöver hjälp ska känna sig trygga med att de också får det.

Det ställs redan i dag tydliga och höga krav på den som vill bli förvaltare eller god man. Det krävs till exempel att personen i fråga är rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig. I de allra flesta fall gör ställföreträdare värdefulla insatser för att stödja medmänniskor i utsatta situationer. Men tyvärr förekommer det att ställföreträdare missköter sina uppdrag. En del uppmärksammade fall har också diskuterats här i riksdagens kammare.

För att säkerställa att alla förvaltare och gode män lever upp till de höga kraven är det viktigt att överförmyndaren gör en aktiv efterforskning i samband med lämplighetsprövningen och sedan följer upp kontrollen i sin tillsyn.

I Ställföreträdarutredningens betänkande Gode män och förvaltare föreslås det en rad olika förbättringar. Bland annat föreslår utredningen en tydligare reglering för när professionella ställföreträdare kan förordnas. Man föreslår också en ordning för bättre utbildning och stöd till ställföreträdare. Som Eva Lindh nämner föreslår utredningen också att det ska införas ett nationellt ställföreträdarregister. Enligt utredningen kan ett sådant register ytterligare förbättra överförmyndarens prövning av en ställföreträdares lämplighet.

Jag kommer inte i dag att kunna ge någon exakt tidpunkt för när vi kommer att återkomma till kammaren i frågan, men som jag tidigare har redogjort för pågår det ett arbete i Regeringskansliet i syfte att komma fram med förslagen. Frågorna är inte enkla. De behöver analyseras noggrant, inte minst för att säkerställa att slutresultatet blir bra och att vi får ett tryggare och mer hållbart system där individen och individens rättigheter och intressen är i fokus. Avsikten är att återkomma till riksdagen så snart arbetet är avslutat.

Fru talman! Jag tackar Markus Kallifatides för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna i dag.

Det här med att vända på alla stenar är en något riskabel metafor. Det som möjligtvis kännetecknade bokslutet var väl att vi hittade ett helt stenbrott fullt med ovända stenar, även på det här området, som vi nu har haft fullt sjå att vända på, förutsättningslöst pröva och göra någonting åt.

I den lagstiftningsprodukt som var upprinnelsen till vår diskussion om bostadsrätter – jag nämnde frågan om hyresrätterna och hyresrättsinnehavarens ansvar för brottslighet både i den egna lägenheten och i närområdet – hade den socialdemokratiska regeringen gjort en mycket tydlig avgränsning av vilka stenar som inte skulle få vändas på. Det gällde ansvaret för brottslighet som begås av barn. Skulle vi ha följt direktiven från min företrädare skulle alltså en hyresrättsinnehavare ha ett mycket större ansvar för en 17-åring som är inneboende i hyresrätten än för det egna barnet som är 17 år gammalt.

Tvärtom kan man nog säga att det inte var vända stenar utan skygglappar som präglade en hel del av hanteringen också på detta viktiga område.

Med detta sagt är jag dock mycket tacksam för och positivt inställd till de utbyten vi har haft när det gäller bostadsrätten. Det råder ingen tvekan om att det finns väldigt mycket att göra där och för alla de människor vi talar om, framför allt de som innehar bostadsrätter men också föreningarna, det ansvarstagande föreningsliv som Markus Kallifatides lyfter upp. Det finns väldigt starka enskilda och allmänna intressen som talar för att de här frågorna ska prioriteras högt. De prioriteras nu högt, och vi gör det mycket skyndsamt i flera parallella lagstiftningsprocesser. Det tror jag kommer att vara till gagn både för de enskilda människor det berör och för tryggheten i samhället i stort.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nej, det är riktigt: Markus Kallifatides får inte alltid svar på sina frågor exakt vid den tidpunkt han önskar. Däremot får han besked om konkret leverans och konkreta reformer framåt. Vi tar nu tag i en helt central fråga på det här området, nämligen att säkerställa att skyddet för en bostadsrättsinnehavare i fråga om trygghet i närområdet ska vara minst lika starkt som det är för hyresgäster. Det är ett mycket välkommet och stort steg.

Dessutom gör vi detta i det snabbspår som man ibland får höra att Socialdemokraterna tycker går för snabbt. Jag tror dock att angelägenhetsgraden i dessa frågor är så pass hög att det är motiverat, och jag är mycket glad att vi nu har en sådan process igång.

Vad gäller bonusfrågan som kom när det gäller andrahandsupplåtelse av bostadsrätter tänker jag två saker. För det första har vi inget allmänt intresse i vårt land av att skapa stagnation på bostadsmarknaden. Vi har ett intresse av rörlighet på bostadsmarknaden. Vi har ett intresse, inte minst i storstäder, av att kunna tillgängliggöra bostäder på ett flexibelt sätt.

Samtidigt råder det, för det andra, ingen som helt tvekan om att vi också måste säkerställa att detta inte används i kriminella syften. En viktig sak som den utredning vi nu har tillsatt ser på, återigen, är hur man ska kunna ingripa kraftfullt mot bostadsrättsinnehavare som är kriminella eller ägnar sig åt kriminell verksamhet. Den frågan träffar även den situation som Markus Kallifatides nu tar upp, nämligen människor som exempelvis disponerar sina bostadsrätter på ett sätt som inte är förenligt med de regler som bostadsrättsföreningen har satt upp eller med lagstiftningen i stort.

Fru talman! Svaret är att det går bra. Vi arbetar vidare med de frågorna och kommer att ta ett helhetsgrepp när vi nu också utreder en fråga som dessvärre inte utreddes under den förra mandatperioden. Den lagstiftning – som jag i och för sig tyckte var väldigt bra – som handlade om hyresrätterna grundades ju på en utredning som tillsattes under förra mandatperioden, även om vi inte tyckte att den gick tillräckligt långt. Till exempel lade vi till ansvaret också för barnens brottslighet i närområdet när vi så småningom återkom till riksdagen i de frågorna.

Det hade naturligtvis varit mycket bättre om även bostadsrättsfrågan hade hanterats i det sammanhanget. Då fanns det inget underlag för det, men det rättar vi nu till. Vi lyfter dessutom in en möjlighet för utredaren att se på fler frågor – jag har nämnt exempelvis frågor rörande register, som är under hantering.

Min bestämda uppfattning är att vi när vi stänger den här terminen kommer att ha ett brett och ordentligt beredningsunderlag för att ta viktiga kliv framåt för att säkerställa att den som bor i bostadsrätt och är aktiv i en bostadsrättsförening har minst samma rättstrygghet som den som bor i hyresrätt.

Fru talman! Markus Kallifatides har frågat mig om arbetet med att utveckla reglerna som omgärdar bostadsrätten och bostadsrättsföreningen är tillräckligt högt prioriterat inom Regeringskansliet samt om jag och regeringen avser att återkomma med lagförslag på området denna mandatperiod och i så fall vilka.

Låt mig först bekräfta det som är allmänt känt, nämligen att regeringen arbetar på bred front mot kriminalitet och för ökad trygghet i samhället. En viktig del i det arbetet är att skapa trygghet i landets bostadsområden. Personer som bär vapen i sitt bostadsområde, som säljer narkotika på gathörnet eller i lekparken eller som angriper polis eller annan blåljusverksamhet genom stenkastning skapar otrygghet för andra boende i området. Det är också det som är bakgrunden till att regeringen förra året gick fram med förslagen om att det ska vara lättare att säga upp hyresavtal i fler fall om lägenheten används för att begå brott eller om brotten begås i närområdet.

Bostadsrätten är en av våra vanligaste boendeformer i dag. På samma sätt som de som bor i hyresrätt har de som bor i bostadsrätt rätt till trygghet i boendet och bostadsområdet. Bostadsrättsföreningar har också ett berättigat intresse av att de boende är skötsamma och inte begår brott i lägenheten eller i närområdet. Jag delar alltså Markus Kallifatides uppfattning att det i detta avseende inte finns anledning att se olika på hyresrätter och bostadsrätter. Det är därför jag har gett en utredare i uppdrag att föreslå att bostadsrättsföreningar ska ges utökade möjligheter att säga upp bostadsrättshavare som begår brott i bostadsområdet eller använder lägenheten för att begå brott. För att ytterligare öka tryggheten i bostadsrätter ska utredaren även se över frågan om det ska bli enklare att neka medlemskap i en bostadsrättsförening om den som ansöker om medlemskap har begått brott. Frågan utreds i vad vi kallar ett snabbspår, det vill säga att det ska gå mer skyndsamt än vanligtvis, och den här utredningen ska redovisas redan i början av december i år. Detta bekräftar att arbetet med att se över de regler som omgärdar bostadsrätten och bostadsrättsföreningen är mycket högt prioriterat inom Regeringskansliet under denna mandatperiod.

Jag vill även passa på att nämna att ett förslag om att inrätta ett nationellt bostadsrättsregister precis har varit ute på remiss. Ett sådant register gör framför allt hanteringen av pantsättningar mer modern och rättssäker, och det underlättar därmed för bostadsrättsföreningarna. Ett bostadsrättsregister skulle även bidra till att förebygga och utreda brott och bidra till en effektivare brottsbekämpning som tar sikte på tillgångar.

Fru talman! Jag tycker att vi är överens om ganska mycket. Men det är helt riktigt att Richard Jomshof drar iväg i ett antal avseenden där jag inte riktigt är med på noterna.

Låt oss börja med att definiera ”oss”. Det kan vi förstås hålla på med ett tag. Men låt oss i varje fall konstatera att fri- och rättighetsskyddet i våra grundlagar omfattar svenska medborgare, och bland svenska medborgare finns såväl kristna som judar och muslimer. Fri- och rättighetsskyddet måste självfallet omfatta oss alla. Det tycker jag är en grundbult.

Därutöver hade vi ju en dynamisk diskussion om koranbränningar för ett och ett halvt år sedan. Richard Jomshof intog då en principiellt respektabel ståndpunkt vad gäller hur den typen av frågor ska hanteras och visade att det finns ett stort utrymme i vår demokrati för att uttrycka stark kritik mot en religion som man av olika skäl inte alls sympatiserar med.

Det är så vi historiskt har hanterat sådana konflikter i vårt samhälle och också bör göra framgent. Vi har exempelvis haft rättsfall i den svenska högsta domstolen som har rört pingstpastorers fördömanden av homosexualitet. Det är över huvud taget inte värderingar eller ståndpunkter som jag själv delar.

Kombinationen av religionsfrihet och yttrandefrihet har ändå lett vårt rättssystem att värna denna sfär, där du också får säga saker som det omgivande samhället på goda grunder ofta inte alls håller med om. Detta måste dock hanteras på andra sätt, och det mesta av det kan vi hantera genom just en kritisk samhällsdebatt och andra opinionsyttringar.

Det finns dock en tydlig gräns, och den går vid våldsbejakande extremistiska sammanhang som främjar en radikalisering ägnad att undergräva precis de fri- och rättigheter och det öppna, fria samhälle jag talar om.

Det är riktigt att detta i hög grad finns i den islamistiska miljön. Det är därför vår brottsbekämpning riktar sig mot den. Det är också därför vi tar initiativ politiskt, till exempel mot finansieringen, som vi vet är en central fråga för att just stoppa utländskt inflytande och utländsk påverkan på detta område. Här är vi överens.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig börja i den här änden: Sverige är och ska fortsätta vara ett fritt och öppet samhälle. Sverige har ett väldigt starkt konstitutionellt fri- och rättighetsskydd med yttrandefrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet. När vi talar om att det finns ett demokratihot och ett författningshot mot Sverige är det dessa fri- och rättigheter vi vill försvara. De utgör naturligtvis värden för hela vårt samhälle men är i högsta grad också reella för var och en.

Det är det som motiverar resurssättning för effektivare verktyg till våra brottsbekämpande verksamheter och de utredningsgrepp som vi nu tar i fråga om utländsk finansiering. Vi vill i grund och botten försvara vårt fria och öppna samhälle.

I sitt senare inlägg vidgar Richard Jomshof diskussionen något från att handla om det som frågan ursprungligen avsåg, nämligen den våldsbejakande extremismen, islamismen och hur vi ska bekämpa den, till en bredare diskussion om islam och islams ställning i vårt samhälle.

För egen del är jag av uppfattningen att människor med goda värderingar som fredligt vill utöva sin religion själva eller tillsammans med andra är vad vårt konstitutionella fri- och rättighetsskydd är ägnat att skydda. Detta gäller oavsett om man är kristen, muslim, jude eller vad man än är.

Vad vi däremot inte kan acceptera är rörelser, oavsett om de är religiöst motiverade eller ideologiskt-politiskt motiverade, som i civilsamhället på ett eller annat sätt bedriver en verksamhet – en moské eller en ideell förening – som i olika hänseenden är ägnad att undergräva det fria samhället och vill främja och odla en våldsbejakande extremism. Det är mot den problematiken vi riktar samhällets kraft.

Det är inte så att vi inte gör någonting medan vi talar om problemen. Vår brottsbekämpning och vår säkerhetstjänst är naturligtvis inte inaktiv, utan tvärtom är den mycket aktiv i dessa frågor, vilket är väl känt när det exempelvis gällt extremistiska imamer. Några fall är också kända för omvärlden, även om det också funnits frågor om verkställighet. I grund och botten är det ett uttryck för att det finns en systemkraft mot miljöer som främjar radikala extrema värderingar och idéer med mål som inte är förenliga med vårt fria öppna samhälle. Det är i det ljuset man ska se vårt utredningsinitiativ.

En kritisk sak för att åstadkomma det där expansiva också i vårt samhälle är trots allt finansieringen som kommer från utlandet. Oavsett om finansieringen kommer från statliga aktörer eller andra grupperingar och går till olika samfund i Sverige som är ägnade att främja en radikalisering är det precis sådant som vi vill komma åt och som vi vill strypa. Individer som gör sig ansvariga för sådant ska inte vara i Sverige, och pengar av det slaget ska inte nå ett svenskt civilsamhälle med sådant syfte.

Därför är jag väldigt glad över att vi har kunnat ta det här utredningsgreppet. Och även om det finns utredningsformuleringar av klassiskt snitt som handlar om att överväga saker är det ett uttryck för en mycket tydlig politisk vilja. Vi måste få en helt annan systemkraft mot dessa krafter. Då är en nyckelåtgärd att strypa finansieringen.

Fru talman! Tack, Richard Jomshof, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Om jag får börja med terrorhotet är det en realitet att när det skedde en höjning av hotnivån i augusti förra året var det mot bakgrund av ett väldigt tryck från våldsbejakande islamistiska extremistiska grupperingar, inte minst utanför landets gränser. Det var då Sverige gick från att vara ett bland andra västerländska länder, alltså ett legitimt mål, som det heter i de här bedömningarna, till att vara ett prioriterat mål, alltså ett utpekat mål. Vi känner till bakgrunden. Det var koranbränningar, desinformation om svensk socialtjänst, upplopp i utlandet och attacker på svenska beskickningar. Detta mobiliserade en extremistisk, våldsbejakande opinion mot Sverige. Det låg bakom höjningen då.

Senare på hösten materialiserades hotet på ett fruktansvärt sätt när några svenska fotbollssupportrar i Bryssel blev föremål för extremisters kulor. Det är viktigt att tala klarspråk om vad som var bakgrunden och om vilka krafter som var i rörelse och att rikta vår fulla kraft mot det. Samtidigt måste vi naturligtvis hela tiden ha det breda perspektivet när vi talar om terrorhotnivån.

Kampen mot den våldsbejakande extremismen rymmer förstås flera delar. Vi vet att olika poler kan trigga varandra, till exempel den mer extremistiska högerextrema miljön och den autonoma vänstern, som har legat lite lägre under senare år men hela tiden finns där som ett latent hot. Men det råder ingen tvekan om att det som skapade terrorhotnivåhöjningen var ett ökat hot från den islamistiska extremistiska miljön.

Man kan närma sig den fråga vi nu diskuterar på ungefär samma sätt. Finansieringsgreppet gäller mer än bara islamism. I Sverige har vi exempelvis sett rysk-ortodoxa kyrkan med kopplingar till den ryska staten. Det har aktualiserats i några lokala plan- och byggärenden. Det handlar om den typen av kopplingar och hur de ska hanteras. Därför är det naturligtvis motiverat att ta ett bredare grepp.

Det råder ingen som helst tvekan om att den problembild som Richard Jomshof lyfter fram vad gäller kopplingar mellan utländska aktörer, extremistiska miljöer och statliga aktörer i relation till islamism, våldsbejakande islamism och expansiva ambitioner också i vårt land i högsta grad har fog för sig. Det är klart att det i hög grad är den problembakgrund som motiverar det här greppet.

Jag tycker att det är ett rätt konkret svar att man vill gå på finansieringen. Det är trots allt med pengarna som också inflytandet och styrningen kommer från utlandet. Vad gäller ordvalet i direktiven om att överväga något är det klart att det finns en viljeriktning i utredningen. För egen del, utan att föregripa utredarens slutsatser, tror jag det är väldigt viktigt att få den här typen av regelverk på plats med effektiva och konkreta verktyg för vårt öppna, fria samhälle att motverka den här typen av finansiering. Det är klart att det är med den intentionen som utredningen har tillsatts. Det finns också en empiri och en sakkunnig debatt kring frågorna i Sverige som leder oss i den riktningen. Det är så man ska uppfatta tillsättandet av utredningen.

Fru talman! Richard Jomshof har frågat socialministern om han avser att vidta några generella åtgärder för att förhindra det fortsatta byggandet av moskéer på svensk mark med direkta kopplingar till muslimska diktaturer och islamistiska krafter och i så fall vilka. Interpellationen har överlämnats till mig.

Nyligen beslutade chefen för Säkerhetspolisen att sänka terrorhotnivån från ett högt hot till ett förhöjt hot – från en fyra till en trea på en femgradig skala. Men även om terrorhotnivån har sänkts befinner vi oss fortsatt i ett allvarligt säkerhetsläge.

Vi hanterar tre parallella hot mot den inre säkerheten i vårt land: den organiserade brottsligheten, statliga aktörer som på olika sätt agerar fientligt mot Sverige och våldsbejakande extremism och terrorism. Under senare år har vi också sett hur dessa hot i allt högre grad flätas samman. För att möta dessa hot fortsätter regeringens arbete för att göra vårt samhälle mer motståndskraftigt. Det rör sig om flera olika saker, bland annat skärpt lagstiftning och nya och effektivare verktyg för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet.

En viktig del av detta arbete handlar om att komma åt de finansiella strukturer som bidrar till att undergräva, utmana eller angripa det demokratiska styrelseskicket för att i dess ställe skapa parallella samhällsstrukturer eller öka rekryterings- och radikaliseringsförmågan inom extremistiska miljöer.

Regeringen har därför nyligen gett en särskild utredare i uppdrag att överväga och föreslå regler som förbjuder eller på annat sätt motverkar utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter i Sverige med koppling till islamism, extremism och andra antidemokratiska intressen. Syftet med detta är att förhindra att extremistiska och andra antidemokratiska miljöer i Sverige stärks genom sådant finansiellt stöd från andra stater, utländska organisationer eller finansiärer.

Uppdraget ska redovisas senast i maj nästa år, och jag ser fram emot att då ta del av utredningens slutsatser och förslag.

Fru talman! Den föreslagna regleringen har till syfte att påtagligt utvidga utrymmet till att omfatta en lång rad handlingar som inte minst omfattar psykiska kränkningar men som i dag inte når upp till nivån för olaga hot eller den typen av brott.

Generellt sett är en ingång i lagförslaget om psykiskt tvång att det måste röra sig om något slags hot eller tvång eller i varje fall om kränkningar som sammantagna har varit ägnade, som det heter, att allvarligt skada personens självkänsla. Man måste ändå komma på något slags nivå om vi ska få en lagstiftning som är förutsägbar och lever upp till något slags grundläggande legalitetskrav.

Det råder inga tvivel om att intentionen är att ändå påtagligt utvidga det straffbara området på det sättet, men det måste fortfarande ske på ett rättssäkert och förutsägbart sätt. Annars finns en stor risk att det inte blir något av det i praktiken om det blir för stora penseldrag och domstolarna måste tillämpa en lagstiftning som är för vag och för lös i kanterna.

Nåväl! Det vi nu lägger fram vågar jag påstå kommer att bli ledande i Europa, om man ser det på ett praktiskt och effektivt sätt när det gäller skyddet för personer som utsätts för den typen av övergrepp.

Sedan var det frågan om remissrundan. Jag har inte precis varje instans som finns med på remisslistan i huvudet, men jag vågar påstå att civilsamhället är med. Skulle det till äventyrs vara så att någon företrädare från civilsamhället eller i en organisation som vill säga något inte finns med på den utskickade listan är det naturligtvis så i det här ärendet som i alla andra ärenden att man ändå är välkommen att svara på remissen. Jag hoppas att många delar av civilsamhället och andra aktörer i samhället vill yttra sig över lagförslaget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! För att börja med själva lagrådsremissen står alla fyra partier i regeringsunderlaget bakom den – inklusive den del av kriminaliseringen som tar sikte på omvändelseförsök, definierat enligt vedertagna linjer hos våra myndigheter. Det tycker jag är en stor styrka.

Moderaterna upplever inga hinder i frågan. Jag, som ändå varit ansvarig för frågan, har däremot varit besjälad av en mycket praktisk frågeställning: Hur ska vi de facto kunna åstadkomma detta lagstiftningstekniskt, i synnerhet som den utredning som den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte men som lämnade sina förslag under den här mandatperioden kom fram till att det inte fanns något behov av att ytterligare kriminalisera omvändelseförsök?

Den fråga som upptagit min och departementets tid här är alltså inte i första hand hur vi ska kunna ta oss över olika snåriga politiska hinder utan snarare hur vi ska kunna hitta ett praktiskt och effektivt sätt att komma åt det här problemet genom lagstiftning, helst under den här mandatperioden. Då blev arbetet med psykiskt våld ett sådant praktiskt och effektivt sätt att ta sig framåt.

Jag vågar påstå, återigen utan att föregripa vad som kommer fram i remissvängen, att om detta kommer på plats kommer Sverige inte längre att ligga i bakvattnet utan i frontlinjen för ett praktiskt och effektivt skydd mot omvändelseförsök, alldeles oavsett om det finns andra som möjligtvis retoriskt har uttryckt sig mer kraftfullt i lagstiftningen.

Hemligheten om man verkligen vill komma åt problemet är att säkerställa att detta får ett fullt och praktiskt genomslag i vår straffrättsliga ordning. Detta tror jag är ett målrationellt sätt att åstadkomma det.

Jag vill också understryka att vi beskriver det som en kriminalisering av omvändelseförsök, för det är vad det i praktiken är. Sedan måste man någonstans ändå göra något slags avgränsning lagstiftningsmässigt eller straffrättsligt om vi ska leva upp till andra krav som legalitetsprincipen, att det ska vara förutsebart, att det ska vara möjligt att tillämpa i praktiken och så vidare.

Är man, vilket jag verkligen upplever att interpellanten är, engagerad på djupet i de här frågorna tror jag att man verkligen ska välkomna och ställa sig bakom det här greppet. Det kommer att lägga oss i frontlinjen i Europa, och vi kommer att erbjuda ett skydd som potentiellt sett verkligen kan vara praktiskt och effektivt på ett annat sätt än vad som är fallet i dag.

Där står vi alltså. Jag hoppas att vi efter remissvängen kommer att kunna gå till Lagrådet skyndsamt och sedan lägga förslaget på riksdagens bord så snart som det bara går.

Fru talman! Tack för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna här i dag!

Ledamoten och jag delar uppfattningen att även om en del av de mest påtagliga eller grövre omvändelseförsöken säkerligen redan i dag är kriminaliserade och kan träffas av en lång rad olika lagbestämmelser är det ändå väldigt många, i alla fall potentiellt sett, omvändelseförsök som inte träffas av dagens kriminalisering. Och detta vill vi inte acceptera.

Då är min fråga: Hur ska man lösa det på ett effektivt sätt? Jag tror, bara för att ta vägen via EU-initiativet, att diskussionen, säkerligen i ministerrådet, kring frågan kommer att ta sig uttryck i att man sätter siktet på att problemet är omfattande och att man måste hitta olika sätt att ta sig an det. Men som när det gäller straffrätten i stort kommer olika länder att välja olika vägar, lite grann beroende på hur deras straffrättsliga system ser ut.

Det som gjorde att jag tyckte att det var väldigt attraktivt att utvidga skyddet mot omvändelseförsök genom bestämmelsen om psykiskt våld var att jag tror att vi på det sättet – vi får dock se vad remissinstanserna säger – kan hitta en reglering som blir effektiv, som har precision och som i praktiken kommer åt det vi kan komma åt med straffrätt.

Låt mig göra en parallell till det bredare greppet om psykiskt våld och lärdomarna från den utredningen, som tillsattes under den förra mandatperioden. Den lämnade ett förslag om psykiskt våld som sedan sågades av remissinstanserna, framför allt när det gällde rättstillämpningen. Det som föreslogs var för oförutsägbart. Det var för vagt. Det var för breda penseldrag. Man visste inte hur man i praktiken skulle ro i land uppgiften att skydda utsatta personer mot detta våld.

Detta tror jag är en erfarenhet som man kan överföra även till den här frågan. Det är klart att man med bredare penseldrag skulle kunna säga att vi förbjuder omvändelseförsök, men någonstans måste det ändå bli en lagbestämmelse som kan användas i praktiken och i praktiken upprätthålla det skydd vi är ute efter. Det tror jag att vi kan åstadkomma på det här sättet.

I all praktisk bemärkelse blir omvändelseförsök kriminaliserat i Sverige. Till skillnad från en del andra bestämmelser som också träffar det här problemet nämner vi det också explicit och beskriver problematiken explicit. Som sagt anknyter vi också till vedertagna definitioner av vad det är för slags problem och visar hur bestämmelsen ska träffa det problemet.

För egen del är jag i alla fall övertygad: Om vi får till detta får vi nog till den kanske mest effektiva regleringen i Europa mot denna problematik. Jag vill också understryka att vi dessutom, eftersom det så tydligt står i förarbetena vad det handlar om, rakt upp och ned säger att omvändelseförsök i all praktisk och relevant bemärkelse kommer att vara kriminaliserat i Sverige genom detta.

Fru talman! Daniel Vencu Velasquez Castro har ställt ett antal frågor till mig om omvändelseförsök, bland annat om regeringen har för avsikt att tillsätta en utredning under den här mandatperioden med direktiv att förbjuda omvändelseförsök och om riksdagen kan förvänta sig att regeringen presenterar ett sådant lagförslag före riksdagsvalet 2026.

Låt mig först understryka att ingen ska utsättas för hot, hat, våld, trakasserier eller diskriminering på grund av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Alla ska känna sig trygga att vara den de är och älska den de vill. Tyvärr vet vi att det inte är en realitet i dag och att personer tvingas förändra, dölja eller avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet. Det är helt oacceptabelt.

Mot den bakgrunden verkar regeringen på bred front för att hbtqi-personer ska få det stöd och skydd som de behöver. En viktig del i det är att se till att den straffrättsliga lagstiftningen är ändamålsenlig och heltäckande.

Redan i dag kan många ageranden som syftar till att få någon att ändra sin sexuella läggning eller könsidentitet vara olagliga, till exempel i form av ofredande, olaga tvång eller misshandel. Det finns dock vissa former av omvändelseförsök som inte är brottsliga enligt dagens lagstiftning.

Sådana omvändelseförsök kan falla in under vad som anses utgöra så kallat psykiskt våld. Vi har under mandatperioden på Justitiedepartementet arbetat fram ett utkast till en lagrådsremiss med förslag på en särskild straffbestämmelse för psykiskt våld. Förslaget remitterades så sent som förra veckan. Enligt förslaget ska det bli straffbart att upprepat utsätta någon annan för kränkningar i form av förolämpningar, otillbörliga hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna har varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

I utkastet anges att den som genom hot eller på annat sätt genom tvång försöker förmå någon att ändra sin sexuella läggning kan dömas för psykiskt våld. Förslaget innebär att många former av omvändelseförsök som i dag riskerar att falla utanför det straffbara området skulle bli kriminaliserade.

Jag ser fram emot att ta del av remissinstansernas synpunkter på denna del av förslaget och att fortsätta det viktiga arbetet för allas rätt att leva öppet i frihet och trygghet.

Fru talman! Det stora problemet är naturligtvis inte att frågan inte skulle vara allvarlig. Det är den. Det är inte heller något problem att statsministern inte skulle ta frågan på allvar. Det gör han.

Precis här och nu är det stora problemet att Patrik Björck inte kommer med korrekta uppgifter i den här diskussionen. Man kan säkert ha olika uppfattningar om valören i de uttalanden som statsministern gjorde, men han gjorde alltså uttalandena dagen efter att den nationella säkerhetsrådgivaren själv hade meddelat att han inte ville ha jobbet. Det skedde, vad jag kan minnas, natten till en fredag – om jag inte är ute och cyklar – och statsministern fick sedan kommentera det här under fredagen.

Det här med silkessnöret betyder, som Patrik Björck själv säger, att en person som är överordnad eller har en maktposition i praktiken ger någon sparken. Men de uttalanden som Patrik Björck anför till stöd för den tesen gjordes alltså efter att den här personen själv bestämde att han inte ville ha jobbet. Detta skedde innan ett uppföljande säkerhetssamtal, som säkerligen hade kunnat skapa en viss klarhet om omständigheterna, hade ägt rum.

Låt oss gärna komma tillbaka till frågorna. Jag hoppas att konstitutionsutskottet gör det med större pregnans och möjligtvis också med en lite starkare känsla för att hålla sig till korrekta omständigheter och lägga det till grund för sina bedömningar.

Jag har i dag i alla fall klarlagt flera viktiga saker. Tidigare rekryteringar har granskats av konstitutionsutskottet, och det finns inga formella fel. Det har man kunnat peka på. Den aktuella funktionen är på plats, och arbetet pågår. Det pågår också en rekrytering av en ny ordinarie person. Det är förstås angeläget för regeringen att komma i mål med detta skyndsamt, men utan att för den sakens skull göra avkall på den noggrannhet som den här typen av processer förutsätter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Patrik Björck slänger sig på ett sedvanligt sätt med kraftord som vänskapskorruption. Om det ska handla om det måste det finnas ett korrupt vänskapsförhållande i botten.

Den frågan har trots allt granskats av konstitutionsutskottet som har kommer fram till att rekryteringen av Henrik Landerholm inte präglades av några sådana omständigheter som gjorde att det skett några fel vid den rekryteringen. Då tycker jag att det är svårt att hävda att det skulle finnas ett korrupt vänskapsförhållande i botten.

Vilka bedömningar som gjordes av Regeringskansliets säkerhetsavdelning och förvaltningsavdelning vad gäller den förra säkerhetsrådgivaren är naturligtvis frågor som måste besvaras av dem.

Sedan nämndes att man drog i silkessnöret. I den mån frågorna är allvarliga och ska tas på det allvar, något som jag ändå uppfattar i någon mening sägs mellan raderna av Patrik Björck, är det viktigt att hålla sig till sanningen.

Patrik Björck påstår att statsministern har dragit i ett silkessnöre. Saken är den att den nationella säkerhetsrådgivaren i fråga själv har sagt att han själv valde att avsluta anställningen. Detta skedde innan ett uppföljande säkerhetssamtal hade ägt rum.

Det betyder att hela påståendet om att statsministern har dragit i något silkessnöre och har behandlat den ena personen annorlunda än den andra är en helt felaktig utgångspunkt för diskussionen.

Låt oss gå till källan, till den person som det berör, och lita på vad den personen säger om vad som har hänt och inte hänt i det här fallet, för den händelse vi nu har ett sakligt intresse av att diskutera de här frågorna på ett korrekt sätt.

Vad gäller funktionen, eftersom det var det ordet som användes, är det nationella säkerhetsrådet inrättat. Det finns ett kansli kopplat till rådet som också är inrättat sedan lång tid tillbaka. Det leds i det dagliga arbetet av en chef, och det sker också i detta nu.

Det är klart att det är angeläget att en ordinarie chef kommer på plats så snart som möjligt. Det råder det ingen som helst tvekan om. Men det är inte så att det inte finns en funktion, att det inte finns ett säkerhetsråd, att det inte finns ett kansli som biträder rådet och att det inte finns en biträdande nationell säkerhetsrådgivare.

Det arbetet pågår. Det är också rätt väsentligt att beskriva det på ett korrekt sätt. Med det sagt är det naturligtvis regeringens strävan att så snart som möjligt ha en ordinarie person på plats i den rollen. Det arbetet pågår.

Fru talman! Jag tackar Patrik Björck för frågorna.

Låt oss börja med rekryteringen av Henrik Landerholm. Den rekryteringen har granskats av konstitutionsutskottet, och man har kommit fram till att det inte förekom några felaktigheter. Om Patrik Björck har egna synpunkter kan jag inte göra någonting åt det. Men jag förhåller mig trots allt i ännu högre grad till vad konstitutionsutskottet har att säga i den frågan. De påståenden som Patrik Björck gör om vänskapskorruption låter sig kanske framföras av en enskild ledamot här i kammaren, men det är alltså ingen kritik som konstitutionsutskottet har kommit fram till. I den mån vi tar de här frågorna på allvar tycker jag att det är rimligt att utgå från detta i den frågan.

Den personliga relationen mellan statsministern och Thyberg har jag ingen närmare kännedom om, men det har vad jag känner till inte framkommit något som tyder på en personlig relation dem två emellan sedan tidigare. Tobias Thyberg är en högt ansedd person som har uppburit viktiga roller i utrikesförvaltningen under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Bland annat utsågs han till ambassadör i Ukraina av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Jag tror att det är få som har ifrågasatt hans lämplighet i de avseendena.

Det som gjorde att han drog sig tillbaka från den här rollen var, som också har framkommit här, uppgifter om bilder. Denna information hade inte förekommit i säkerhetssamtal. Han valde själv att kliva av innan det uppföljande samtalet ägde rum. Det är vad jag vill säga om den saken.

Sedan upprepar Patrik Björck flera gånger att funktionen inte är på plats. Jag vill då understryka att funktionen i högsta grad är på plats. Det finns ett nationellt säkerhetsråd, och det finns ett kansli. Det finns också en funktion som leder kansliet.

Det är helt riktigt att det efter Henrik Landerholms avgång har pågått en rekrytering till rollen. Men det betyder inte att funktionen inte är igång. Funktionen upprätthålls av en biträdande nationell säkerhetsrådgivare, och det dagliga arbetet pågår med samma intensitet som sedan den dag funktionen inrättades.

Vad gäller att det skulle ha varit förhastat, skyndats fram eller något liknande har det varit en mycket grundlig process. Sedan är det naturligtvis olyckligt att det slutade som det gjorde. Men det är också känt vad det var för omständigheter som gjorde att det blev på det viset att personen i fråga valde att dra sig tillbaka från rollen innan han i praktiken hade tillträtt. Det gör naturligtvis att en ny rådgivare måste rekryteras. Det arbetet pågår i detta nu.

Fru talman! Patrik Björck har frågat statsministern om han har dragit några lärdomar från den förra rekryteringen av nationell säkerhetsrådgivare, om det har fått några konsekvenser att funktionen ännu inte är på plats och vilka faktorer som påverkade rekryteringsprocessen. Interpellationen har överlämnats till mig.

Den nationella säkerhetsrådgivaren biträder det nationella säkerhetsrådet samt ansvarar för analys, samordning och inriktning av frågor om nationell säkerhet. Säkerhetsrådgivaren biträder även statsministern i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor och frågor om nationell säkerhet. Med hänsyn till uppdraget och det säkerhetspolitiska läget ställs det höga krav på säkerhetsrådgivarens lämplighet, både ur ett verksamhetsperspektiv och ur ett säkerhetsperspektiv. Eftersom säkerhetsrådgivaren deltar i säkerhetskänslig verksamhet görs en säkerhetsprövning innan han eller hon anställs.

Syftet med säkerhetsprövningen är att klarlägga om personen kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig från säkerhetssynpunkt. Vid prövningen ska man också beakta omständigheter som kan innebära sårbarheter i säkerhetshänseende. Säkerhetsprövningen ska göras genom en helhetsbedömning som baseras på ett allsidigt underlag.

Efter den avslutade rekryteringen av en ny nationell säkerhetsrådgivare kom det fram uppgifter som kunde ha betydelse för säkerhetsprövningen, varför ett uppföljande säkerhetssamtal bokades in. De närmare bedömningar som gjordes i detta fall kan jag inte gå in på. Jag kan dock konstatera att personen i fråga innan det uppföljande samtalet hunnit äga rum själv valde att inte tillträda positionen.

Arbetet inom det nationella säkerhetsrådet fortsätter som tidigare. Det är en omfattande och välfungerande organisation som leds av den tillförordnade nationella säkerhetsrådgivaren.

Regeringskansliet följer förstås löpande upp säkerhetsarbetet i syfte att utveckla det ytterligare.

Fru talman! Även jag tackar för en mycket angelägen diskussion. Jag tycker att det är utmärkt att de frågor som vi nu talar om lyfts löpande här i riksdagen och att vi i regeringen får möjlighet att diskutera dem med ledamöter i riksdagen och för den delen också med civilutskottet, som hanterar dem.

Jag vill understryka att jag inte har någon annan uppfattning i sak vad gäller fullmakterna. Jag tycker att riksdagen och andra pekar på ett reellt problem när det gäller vilka konsekvenser avsaknaden av formkrav kan få, inte minst avseende våldshot mot ekonomiskt utsatta kvinnor som är den svagare parten i en destruktiv relation. Vi måste på olika sätt komma åt den problematiken.

Nu är vi i nästa fas och ska utforma ett sådant krav på ett sätt som blir effektivt. Man ska få den avsedda effekten utan att för den skull skapa problem i helt andra sammanhang, där det förekommer legitima transaktioner. Jag är övertygad om att det kommer att gå att ta det i mål, och jag lovar att vi ska återkomma till riksdagen så snart vi är klara med det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.