Gunnar Strömmer

Herr talman! Sara Gille har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att utbildning om våld i nära relationer blir en obligatorisk och självklar del av polisutbildningen och av fortbildningen för redan yrkesverksamma poliser. Hon har också frågat mig om jag avser att ta initiativ till nationella krav på kompetenshöjande insatser för hela poliskåren i syfte att höja rättssäkerheten för brottsoffer samt hur jag avser att säkerställa att polisens arbete mot våld i nära relationer får tillräckliga resurser och prioritet så att fler liv kan räddas.

Jag vill börja med att tacka Sara Gille både för frågan och för engagemanget i frågan, ett engagemang som jag och regeringen till fullo delar. Mäns våld mot kvinnor är ett av vårt samhälles största pågående misslyckanden. Det måste bekämpas på bred front och med full kraft.

Utbildningen om våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är redan obligatorisk inom ramen för polisutbildningen. På samma sätt är det obligatoriskt för samtliga civilanställda utredare samt medarbetare vid Polismyndigheten som har utredningsåtgärder i sin tjänst att genomgå en grundutbildning i början av sin anställning. Myndighetens grundutbildning innefattar en del om särskilt utsatta brottsoffer, som i sin tur inkluderar våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor.

Efter avslutad grundutbildning vid Polismyndigheten finns det fördjupande kurser om särskilt utsatta brottsoffer inom ramen för fortbildningen. Myndigheten har även tagit fram metodstöd med tillhörande checklistor som används vid utredningar av våld i nära relationer, brott mot barn och sexualbrott mot vuxna. Däremot finns det inga nationella krav på kompetenshöjande insatser.

Regeringen är tydlig i sin styrning av Polismyndigheten. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ska bekämpas med full kraft. Bland annat därför beslutade regeringen i juni 2024 att ge Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Socialstyrelsen i uppdrag att stärka den operativa samverkan för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive ärenden där barn är involverade. I juni i år redovisade Polismyndigheten ett uppdrag som syftar till att stärka kompetensen hos polisanställda att bemöta personer med psykisk ohälsa i ärenden om våld i nära relationer. Det är ett gediget arbete som gjorts för att utveckla det redan befintliga kursutbudet med tillhörande utbildningsmaterial.

Regeringen har även gett Jämställdhetsmyndigheten och Uppsala universitet, mer konkret Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, i uppdrag att ta fram ett webbstöd om våldets orsaker, omfattning och konsekvenser med särskilt fokus på rättsväsendet. Webbstödet lanserades i september i år och har en sektion särskilt riktad till poliser. Därtill har Brottsoffermyndigheten på uppdrag av regeringen tagit fram en webbutbildning riktad till rättsväsendets aktörer som omfattar kunskap om barnets rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, alltså barnkonventionen, och barns våldsutsatthet, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck.

Polismyndigheten har även ett återrapporteringskrav i årets regleringsbrev att redovisa det utvecklingsarbete som bedrivs i syfte att förbättra förmågan att utreda och förebygga mäns våld mot kvinnor, brott mot barn samt hedersrelaterat våld och förtryck. Myndigheten ska också redovisa hur lagföringen av dödligt våld och mäns våld mot kvinnor har utvecklats för att vi bättre ska kunna mäta polisens resultat över tid.

Regeringen kommer även fortsättningsvis att arbeta mot mäns våld mot kvinnor på bred front och med full kraft. I detta är styrningen av Polismyndigheten ett viktigt verktyg. Det handlar om att bekämpa grova brott men också om att upprätthålla trygghet, frihet, integritet och jämställdhet.

Herr talman! Tack, Laila Naraghi, för möjligheten att diskutera viktiga frågor här i dag!

Jag upprepar gärna att det är väldigt angeläget att upprätthålla transparensen och öppenheten och att på ett skyndsamt sätt möta mediers och andras berättigade förväntningar på en så skyndsam hantering det bara går av förfrågningar när det gäller att handlingar av olika slag ska lämnas ut.

Jag upprepar gärna också att även om statsministern och hans statssekreterare faller utanför JO:s granskning och därmed inte träffas av yttrandet som har lämnats in i ärendet ser jag att de omständigheter som nämns där – det vill säga arbetsbelastningen, de mellanliggande helgerna och den komplicerade sekretessprövningen i vissa fall – är det som i grund och botten har orsakat fördröjningarna också när det gäller utlämnandet av de handlingar som avser statsministern och statssekreterare. Men jag understryker igen insikten att trots de omständigheterna, som i och för sig är rimliga, borde hanteringen ha skett ännu mer skyndsamt. Det vidgår förvaltningsavdelningen i sitt yttrande vad gäller den hanteringen, och det är lätt att vidgå även när det gäller statsministern och hans statssekreterare.

Vi välkomnar naturligtvis också en diskussion om detta. Jag står här i dag. Det kommer såvitt jag förstår att ske en granskning av det hela även i konstitutionsutskottet. Det tycker jag är rimligt och rätt, givet att frågorna är principiellt och praktiskt betydelsefulla. Jag är säker på att både Laila Naraghi och andra får fler tillfällen att komma tillbaka till de här viktiga frågorna framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Den enkla förklaringen till att statsministerns statssekreterare inte ens är en del av helheten och inte ingår i yttrandet till JO är som sagt att JO:s granskning inte träffar dem. Det är svaret på varför de inte ingår i yttrandet, men det betyder naturligtvis inte att man internt inte har sett på helheten.

Jag upprepar gärna de omständigheter som förs fram i yttrandet till JO, det vill säga att det totalt sett i hanteringen av de här frågorna förstås var angeläget att möta förfrågningar från omvärlden men att det var en komplicerad sekretessprövning, en hög arbetsbelastning och mellanliggande helger.

Det kan säkert variera beroende på förfrågningar exakt vilka omständigheter som träffar vilka handlingar och så vidare, men i grund och botten är detta omständigheterna även vad gäller hanteringen av statsministerns och statssekreterarens handlingar.

När det gäller den del som rör Regeringskansliet i övrigt och som granskats av JO tycker jag att det är viktigt att understryka att det vidgås att det, trots dessa omständigheter, borde ha hanterats mer skyndsamt. Detta gäller förstås även statsministern och hans statssekreterare.

Jag håller med om att det är legitimt att riksdagen för den här diskussionen. Vi för den här i dag, och jag har också förstått att statsministern har anmälts till konstitutionsutskottet, där jag föreställer mig att dessa frågor också kommer att diskuteras. Detta tycker jag naturligtvis är helt legitimt.

Vad gäller precisionen i mina svar när det gäller stödmaterial och annat tycker jag ändå att jag var precis. Det är klart att om man tar fram ett sådant här informations- och stödmaterial i Regeringskansliet kommer alla att ta del av det, oavsett om man är en del av tjänstemannaorganisationen eller om man är en del av en politisk stab eller annat. Det tycker jag är väldigt klokt därför att vi alla i våra olika roller ska bidra till att så skyndsamt som möjligt möta omvärldens berättigade förväntningar på öppenhet och transparens och lämna ut handlingar i de fall det är rätt och riktigt.

Herr talman! Tack, Laila Naraghi, för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag!

När det gäller det som omfattas av JO:s granskning, alltså den hantering som skett i Statsrådsberedningen minus det som rör statsministern och hans statssekreterare, är den övergripande slutsatsen i yttrandet att det borde ha besvarats snabbare, och man pekar på flera omständigheter som försvårade en skyndsam hantering.

Det var komplicerade sekretessprövningar, hög arbetsbelastning och mellanliggande helger – det var runt en julhelg. I grund och botten var det samma orsaker till att utlämnanden gällande statsministern och statssekreteraren drog ut på tiden. Det är hela bakgrunden.

Samma hantering och samma omständigheter är förklaringen till att inte heller förfrågningar om handlingar hanterades tillräckligt skyndsamt. Det finns rimliga förklaringar, men det finns också en erkänsla av att det självfallet är angeläget att det sker skyndsamt.

Även om det finns rätt rimliga förklaringar, såsom omfattande sekretessprövningar, hög arbetsbelastning och mellanliggande helger, borde det ändå ha besvarats snabbare. I ljuset av detta kan man konstatera att det inte finns något mer att utreda där, om jag får uttrycka mig så. I grund och botten är det samma omständigheter.

Vad gäller frågorna om de andra sakerna, alltså de punkter som lyftes upp rörande vilka som tog del av informations- och stödmaterialet och vem som tog fram det, är det såvitt jag känner till förvaltningsavdelningen i Statsrådsberedningen som tar fram det. Det är klart att alla där som berörs av utlämnanden tar del av det underlaget. Jag är säker på att vi i övriga delar av Regeringskansliet också kommer att kunna ta del av stödmaterialet, eftersom det ligger i allas intresse att kunna möta den typen av förfrågningar på ett skyndsamt sätt.

Herr talman! Laila Naraghi har ställt ett antal frågor till statsministern med anledning av att Dagens Nyheter, DN, har framfört klagomål till Riksdagens ombudsmän – Justitieombudsmannen, JO – mot Statsrådsberedningen och Regeringskansliet. Frågorna gäller om statsministern, Statsrådsberedningen eller Regeringskansliet har gjort någon utredning av det som förs fram i anmälan och som faller utanför JO:s tillsynsansvar. Laila Naraghi frågar vad en sådan utredning, om den har gjorts, har kommit fram till och, om en utredning inte har gjorts, vad som är orsaken till det. Interpellationen har överlämnats till mig.

Först kan jag konstatera att offentlighetsprincipen är en grundbult i den svenska demokratin och i den offentliga förvaltningen. Insyn i offentlig verksamhet är ägnat att motverka maktmissbruk. En begäran om att ta del av allmänna handlingar ska därför hanteras skyndsamt.

En sådan begäran prövas inom det departement som förvarar handlingen. DN:s anmälan till JO tar upp sju fall som rör handlingar som förvarades vid Statsrådsberedningen och förvaltningsavdelningen. JO har tidigare begärt att Regeringskansliet ska göra en utredning och yttra sig över det som förs fram i anmälan. Regeringskansliet har också genomfört en sådan utredning.

I yttrandet till JO lyfter Regeringskansliet att erfarenheterna från den här perioden har följts upp och lett till att åtgärder har vidtagits i syfte att skapa en bättre robusthet i hanteringen av utlämnandeärenden. Utbildningsinsatser för medarbetare genomförs, och stödmaterial tas fram eller ses över för att underlätta handläggningen. De här insatserna gäller generellt för handläggningen av utlämnandeärenden, det vill säga omfattar handlingar som faller såväl inom som utanför JO:s tillsynsområde.

Mot denna bakgrund finns för närvarande inte skäl att genomföra någon ytterligare utredning.

Herr talman! Än en gång tack till Sara Gille för möjligheten att diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Som jag sa inledningsvis utesluter jag inte alls att vi ska se även på andra verktyg för att ytterligare stärka skyddet för den våldsutsatta kvinnan. Utgångspunkten för de reformer vi gör är hela tiden att vi inte ska utgå från gärningsmannen och gärningsmannens intressen utan se till brottsoffret, brottsoffrets upprättelse och också samhällsskyddet. Samhällsskyddet inbegriper individskyddet; vi ska alltså utgå från den som är utsatt.

Jag tycker att det är viktigt att det är så vi ser på den stora reform av kontaktförbuden som nu sker. Det är en realitet att kontaktförbuden tidigare år – Sara Gille har också refererat till erfarenheter bakåt i tiden – inte har varit effektiva, i varje fall inte tillräckligt effektiva. Det kan säkert variera från fall till fall. Men vi kan i alla fall säga att de systematiskt sett inte har varit tillräckligt effektiva.

Det är därför jag tycker att det är viktigt att hålla fram att den reform som vi nu gör av kontaktförbuden inte är någon liten reform. Det är en stor reform, och den utgår från den våldsutsatta, den trakasserade. Det handlar för det första om att kontaktförbuden numera kan omfatta en hel kommun och för det andra om att den elektroniska övervakningen kan sättas in som en förstahandsåtgärd – inte som en sistahandsåtgärd när allt annat är uttömt och trakasserierna, hoten, hatet och eventuellt också våldet har fått grassera och fortsätta obehindrat. Detta tycker jag är viktigt att nu följa, för intentionen är väldigt tydlig: Det ska verkligen stärka skyddet för var och en.

Jag har tidigare redogjort för en lång rad andra åtgärder som vi vidtar, både för att göra det enklare för en utsatt kvinna att lämna en relation och för att arbeta preventivt mot våld och trakasserier på olika sätt. Men jag tar fasta på det förslag som Sara Gille nu lyfter, och vi får se hur vi ska titta på det framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Först och främst vill jag uttrycka respekt och erkänsla för Sara Gilles egna och personliga erfarenheter av den problematik som vi talar om. Vi har talat om detta tidigare, både här i kammaren och i andra sammanhang. Det andra jag vill säga är att jag inte utesluter att vi även kan titta på den tekniska möjligheten att stärka skyddet för utsatta kvinnor, i synnerhet i ljuset av erfarenheter i andra länder.

Samtidigt är jag väldigt angelägen om att vi inte förminskar betydelsen av den reform som våra partier med gemensamma krafter nu har tryckt igenom i kammaren och fått på plats från den 1 juli. Även den adresserar i praktiken många av de problem som Sara Gille lyfter upp. Det gäller exempelvis det faktum att kontaktförbuden tidigare som regel begränsades till den våldsutsatta kvinnans bostad men nu kan utvidgas till att gälla en hel kommun.

Det innebär att allmänna kontaktförbud ska utgå från att säkerställa den våldsutsatta kvinnans handlingsfrihet och livsutrymme, inte gärningsmannens. Man kan nu sätta in elektronisk övervakning, fotboja, som larmar polisen om förbudet överträds. Om man är så farlig att man inte får vistas i en hel kommun men tar sig över kommungränsen samtidigt som man är elektroniskt övervakad slår larmet till. Polisen kan då preventivt gripa in för att se till att personen med förbudet inte kommer i närheten av den förföljda kvinnan.

En hel del av de män med kontaktförbud som vi nu talar om ska dessutom inte vara ute och röra sig i samhället. De ska vara inlåsta. Det löser vi inte med kontaktförbuden.

Jag vill i och med det peka på den stora straffreform som vi nu bereder och som våra partier gemensamt arbetar med. För personer som är väldigt våldsamma, och om det handlar om fysiskt och sexuellt våld, kan det bli fråga om oerhört långa straff, inklusive livstidsstraff, för den som till exempel gör sig skyldig till upprepade grova våldtäkter eller annat. Det är väldigt viktigt.

Vi har nu också aviserat att vi ska skärpa maximistraffet rejält för stalkning, det vill säga den typ av förföljelse som är typisk för personer som träffas av kontaktförbud. De ska inte röra sig ute i samhället med eller utan fotboja; de ska vara inlåsta.

Sammantaget säger jag igen att jag har stor respekt och erkänsla för den personliga erfarenhet som Sara Gille bär med sig in i den här diskussionen.

För det andra utesluter jag inte alls att titta på ännu mer ingripande övervakningsmöjligheter av det snitt som Sara Gille pekar på, som det finns erfarenhet av i andra länder.

Men för det tredje måste vi också inse att den reform som vi nu har fått på plats kommer att göra väldigt stor skillnad. Jag vågar lova att de siffror som Sara Gille refererar till avseende 2024 och tidigare kommer att se annorlunda ut när vi summerar kanske i alla fall 2026, om vi behöver lite tid för att få den här reformen på plats – vi vänder ju på hela utgångspunkten för hur verktyget i form av kontaktförbud ska användas.

För det fjärde och allra sist är det viktigt att inse att de farligaste personerna inte ska röra sig ute i samhället, med eller utan kontaktförbud. De ska vara inlåsta för att skydda brottsoffer och skydda det omgivande samhället mot allvarlig brottslighet.

Herr talman! Jag tackar Sara Gille för möjligheten att diskutera de här frågorna i dag. De är väldigt angelägna, framför allt förstås för de kvinnor som utsätts för hot, trakasserier och ytterst våld och som samhället har en skyldighet att stödja, hjälpa och skydda på ett helt annat sätt än hittills.

Jag delar helt den problembild som Sara Gille beskriver. De siffror som hon refererar till avser 2024. Svaret på problembilden är den lagstiftningsförändring som vi nu har fått på plats och som gäller från och med den 1 juli i år. Genom den vänder vi på huvudregeln vad gäller inte minst elektronisk övervakning. Om elektronisk övervakning och fotboja hittills har använts som en sistahandsåtgärd, vilket återspeglas i de siffror för 2024 som Sara Gille refererar till, vänder vi nu på utgångspunkten. Man ska nu kunna använda elektronisk övervakning som en förstahandsåtgärd.

Detta gör att prognoserna för användningen av detta ingripande verktyg är väldigt goda i långt fler fall än tidigare. Det inkluderar den erfarenhet från 2024 som Sara Gille refererar till och som är bakgrunden till reformen. Avsikten är att elektronisk övervakning i många fler fall nu kommer att sättas in som en förstahandsåtgärd. Det är såklart väldigt viktigt att man inte hela tiden ska behöva vänta och först uttömma mindre ingripande åtgärder, vilket skett även i fall där man på väldigt goda grunder kunnat se att det funnits ett behov av övervakning. Nu kan man sätta in den omedelbart.

Vad gäller den specifika frågan om en utsatt ska kunna följa den person som är föremål för kontaktförbud i realtid är det förstås en avvägning av många olika intressen. Det kan gälla integritetsintressen men också rent praktiska frågor. Den avvägning som är gjord är att det viktigaste är att sätta in den elektroniska övervakningen, fotbojan, mot de personer som framför allt är riskabla sett ur offrets synvinkel och göra det tidigt som en förstahandsåtgärd. Den förändringen finns på plats från och med den 1 juli i år.

God morgon, herr talman och övriga! Sara Gille har frågat mig om jag kommer att verka för att gps-övervakning kopplat till kontaktförbud ska införas i Sverige, vilka åtgärder som jag anser är mest effektiva för att säkerställa att kvinnor som lämnat våldsamma relationer faktiskt kan leva fria från rädsla och hur jag och regeringen avser att följa upp effekten av kontaktförbud för att säkerställa att de ger verklig trygghet för de utsatta.

Låt mig börja med att betona vikten av att mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer bekämpas med full kraft. Det är därför regeringen systematiskt flyttar fram positionerna i kampen mot olika former av våld i nära relationer – fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld.

Lagstiftningen om kontaktförbud är en viktig del i detta arbete. Den 1 juli i år trädde lagändringar i kraft som på flera sätt gör kontaktförbuden effektivare och mer ingripande och därmed stärker skyddet för våldsutsatta kvinnor. Nu kan kontaktförbud meddelas i fler fall, omfatta större områden och i fler fall förenas med elektronisk övervakning, det vill säga fotboja.

En viktig förändring är att man nu kan väga in fler omständigheter än tidigare brottslighet när man gör riskbedömningen som föregår ett beslut om kontaktförbud. Därmed kan så kallade utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud, som kan förenas med fotboja, meddelas i fler fall. Det är också nytt att även den spetsigaste åtgärden – särskilt utvidgat kontaktförbud med fotboja – numera kan beslutas som en förstahandsåtgärd. Allt detta gör att kontaktförbuden blir mer preventiva till sin karaktär. Dessutom kan förbuden omfatta större geografiska områden än tidigare, till exempel en hel kommun. Övervakningen blir också effektivare i och med att Polismyndigheten fått utökade möjligheter att registrera och ta fram uppgifter om den övervakades position.

Så långt om kontaktförbuden. Utöver det har regeringen vidtagit en rad åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och för att bättre stödja kvinnor som behöver lämna en våldsam relation.

Vi förbättrar preventionen bland annat genom att riva sekretesshinder så att information kan delas för att förhindra våld och genom att stärka det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta.

Vi ser över skyddet för den svagare parten i bodelningar och hur ekonomiskt våld kan motverkas.

Vi avser också att gå vidare med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld, som exempelvis omfattar att tvinga någon att vara kvar i en relation eller i ett äktenskap.

Vi har gett en utredare i uppdrag att föreslå hur rätten till målsägandebiträde kan stärkas, inte minst för våldsutsatta kvinnor. De förslagen tog jag för övrigt emot tidigare den här veckan.

Till detta kommer regeringens åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. Här ingår bland annat ett så kallat lämnaprogram med åtgärder för att underlätta en väg ut ur en våldsam eller destruktiv livssituation. Dessutom har Socialstyrelsen ett pågående uppdrag att utreda ett samordnat stödsystem för våldsutsatta personer.

Sammantaget handlar det om ett systematiskt arbete för att stärka skyddet för våldsutsatta kvinnor. Men det kan finnas fortsatt behov av att utveckla arbetet ytterligare, och jag tar gärna del av fler goda förslag.

Fru talman! Först får jag tacka för komplimangen. Jag uppfattade att det både mellan och på raderna talades om min popularitet. Det får man vara glad för, i synnerhet när det kommer från en socialdemokratisk riksdagsledamot från Oskarshamn.

Nej, det är helt riktigt: Jag jobbar inte på Statsrådsberedningen utan två trappor ned. Vi hjälps åt. Jag tror att Laila Naraghi är väl bekant med att frågor kan fördelas i regeringen beroende på vad man har för ansvarsområde. Nu får jag dessutom möjlighet att diskutera de här frågorna två gånger, både i dag och, förutsätter jag, i samband med en interpellationsdebatt längre fram. Jag ser fram emot den diskussionen, på samma sätt som jag tycker att också detta utbyte har varit både trivsamt och givande.

Fru talman! Tack till Mattias Vepsä för ännu en möjlighet att diskutera den här frågan!

Till att börja med kan jag säga att Sveriges riksdag redan hade kunnat ta ställning till sådan lagstiftning om inte Socialdemokraterna hade blockerat den under förra mandatperioden. Vad det i grund och botten handlar om är möjligheten att kriminalisera deltagande i organiserade sammanhang som ägnar sig åt allvarlig brottslighet. Det var den lagstiftningen vi drev på för att få på plats genom en grundlagsändring under förra mandatperioden så att vi hade kunnat få den på plats tillsammans med motsvarande reglering mot terrorism och våldsbejakande extremism som vi har kunnat få på plats under den här mandatperioden.

Nu har vi ändå fått en grundlagskommitté som har ställt sig bakom denna ändring. Arbetet är redan igång – förvisso fyra år försenat, men det får S ta på sig. När ändringen väl kommer på plats kommer vi att komma åt alla typer av organiserade sammanhang som ägnar sig åt allvarlig brottslighet – inklusive den problematik som Mattias Vepsä, förvisso förtjänstfullt, tar upp.

(Applåder)

Fru talman! Detta är en jätteviktig fråga, och jag ska strax diskutera den. Jag vill bara korrigera en viktig punkt. Säkerhetspolisen vägrar ingenting. Säkerhetspolisen är en mycket konstruktiv part i dialog både med riksdagens justitieutskott och med regeringen om hur man bäst ska beskriva denna problematik.

Det är på grund av Säkerhetspolisen och dess ingående arbete mot den våldsbejakande islamismen som en person nu ställs inför rätta. Jag ville bara börja i den delen.

Däremot har vi en dialog med Säkerhetspolisen i ljuset av att polisen inte heller på det sättet har redovisat gängkriminalitetens utbredning men nu gör det på ett sätt som skapar en rätt stor och precis uppfattning om problemets storlek. Vi har en dialog med Säkerhetspolisen om hur man på motsvarande sätt ska kunna beskriva alla relevanta extremisthot. Nu talar vi om den våldsbejakande islamismen, högerextremismen och den autonoma vänstern.

Det finns ingen vägran någonstans. Möjligtvis finns en respekt för svårigheten i uppgiften för att sedan kunna ge en relevant och adekvat bild både till ledamöterna här och till allmänheten. Jag återkommer gärna i frågan.

Fru talman! Vi kommer att återkomma till vilken väg vi väljer när det gäller detta i början av det nya året.

Jag vill säga: Det finns verkligen ingen som tycker att 15-åringar eller 16-åringar ska sitta i fängelse heller. Men det är en realitet att vårt samhälle har utvecklats på ett sådant sätt. Jag nämnde de 40 barn under 15 år som nu är föremål för rättegångar om mord, så kallad bevistalan. Detta har exploderat under senare år.

Det är 500 barn som är involverade i mord och mordplaner om vi ser det över längre tid, och 125–130 av dem är under 15. Vad ska vi göra med dessa barn? Folk säger: familjehem. Men det finns ingen där ute som vill erbjuda familjehem längre.

Vad händer med alla andra barn när socialtjänsten och den statliga ungdomsvården på grund av rena utträngningseffekter inte längre har möjlighet att arbeta med de barn som befinner sig i den så kallade riskzonen? Folk säger: Barn i riskzonen ska inte slängas i fängelse! Självklart inte, men problemet är bara att systemet inte har kraft att arbeta med barn i riskzon, inte heller när det gäller den bredare preventionen.

Vi måste få till en annan arbetsfördelning mellan olika delar av vårt samhälle om vi över huvud taget ska lyckas med uppgiften att säkerställa att barn inte hamnar i allvarlig kriminalitet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Charlotte Nordström för möjligheten att diskutera även den här väldigt viktiga frågan i dag.

Vi har alla bara de senaste dagarna tagit del av nya vittnesbörd om helt förfärliga övergrepp mot äldre runt om i Sverige. Man kan vara väldigt förvånad över att det inte redan tidigare har funnits reella verktyg på plats för kommunerna att göra nödvändiga bakgrundskontroller. Glädjande nog kommer det här nu på plats. Det kommer att vara i kraft från den 1 mars nästa år.

Vad är det då vi gör? Jo, vi ger möjlighet för kommuner att ta del av uppgifter ur belastnings- och misstankeregister för personer som ska anställas i kommunerna när det gäller äldreomsorg, barnomsorg och funktionsnedsättningar. Det blir glasklart vilka uppgifter man får ta del av. Det blir också glasklart vilka kontroller som ska göras när det gäller barn. Vi har även möjlighet att göra motsvarande kontroller avseende ledande befattningar.

Detta är helt nödvändigt, både för att vi ska kunna upprätthålla ett anständigt samhälle och för att vi ska kunna skydda dem som på olika sätt är väldigt utsatta.

Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för möjligheten att få diskutera den här utomordentligt viktiga frågan i dag!

I månadsskiftet oktober/november är det 40 barn under 15 år som är föremål för bevistalan där frågan gäller mord eller delaktighet i mord. Det är de barnen vi talar om. Vi talar inte om barn i största allmänhet.

De barnen har i väldigt hög grad varit kända för socialtjänsten under lång tid och föremål för det omgivande samhällets insatser under väldigt lång tid.

Vårt samhälle måste på ett eller annat sätt både skydda de barnen, skydda det omgivande samhället och ge brottsoffer upprättelse.

Detta är det breda skälet till att vi ska övergå till ungdomsfängelse. Jag tror att det finns en bred majoritet i Sveriges riksdag för det när det gäller ungdomar i åldern 15–17 år.

Varför gör vi det? Det är för att Sis-hemmen har varit en katastrof. Tala om att reproducera brottslighet! Det är över 90 procent av dem med kopplingar till gängen som är på Sis dömda till sluten ungdomsvård som återfaller i grov, allvarlig brottslighet.

Den som inte vill ändra den ordningen har en ganska rejäl förklaringsbörda.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Katja Nyberg, för möjligheten att diskutera den här väldigt viktiga frågan för Sveriges både inre och yttre säkerhet!

Jag delar helt uppfattningen att vi framför allt måste ha fokus på vad polisen kan bidra med också i ett sådant läge. Det finns utan tvekan lärdomar att dra av kriget i Ukraina, både initialt och under de år som har gått.

Den här frågan är föremål för utredningens behandling. Jag kan konstatera att olika remissinstanser belyser frågan från lite olika håll. Vi har nämnt Försvarsmakten. Polisen, Säkerhetspolisen, Försvarshögskolan och Totalförsvarets forskningsinstitut ställer sig däremot på utredarens sida i den frågan.

En sak är i varje fall säker: Vi skyndar inte fram i den här frågan. Det är oerhört viktigt att våra myndigheter pratar ihop sig om uppgiften, hur den ska lösas och vilken status som kommer att vara bäst ägnad för att lösa den uppgiften. Vi får återkomma till frågan längre fram.

Fru talman! Vad det här gäller är, som många känner till, att vi i dag har ett grundlagsskydd för den här typen av söktjänster genom så kallade utgivningsbevis. Det gäller de söktjänster som till exempel levererade underlag till det socialdemokratiska kommunalrådet Boel Godner i Södertälje när hon av mycket legitima skäl ville skapa en robusthet runt sin organisation. Det skyddar också den typen av tjänster som används för helt andra ändamål. Vi får se vad EU-domstolen säger om vårt grundlagsskydd. Men än så länge kommer vi att kunna gå på sekretessen med mycket större precision.

Fru talman! Jag tackar Mauricio Rojas för frågan.

Det är riktigt att det å ena sidan är ett oerhört stort problem i samhället att känslig, privat och personlig information är lättillgänglig genom söktjänster, vilket i praktiken gör det möjligt för kriminella att kartlägga sina brottsoffer, inte minst äldre, som ett underlag för sin brottslighet. Å andra sidan har många aktörer i samhället ett legitimt behov av att kunna göra bakgrundskontroller för att skydda sig mot kriminella, infiltration och påtryckningar.

Som grädde på moset har vi också ett rätt snårigt rättsläge för att reda ut detta, och då har vi valt följande väg framåt: När det gäller grundlagsförändringar, som också skulle träffa bakgrundskontrollerna, avvaktar vi med detta. Däremot kommer vi nu att undersöka förutsättningarna i den vanliga sekretesslagstiftningen, och vi har aviserat en utredning i denna del som kommer att titta på precis det problem Mauricio Rojas tar upp, nämligen kartläggningen av brottsoffer i de söktjänster som möjliggör det.

Fru talman! Påföljderna måste givetvis stå i relation till brottens allvar. En svårighet med den kränkning psykiskt våld innebär är att en enskild handling kanske inte når upp till ett särskilt högt straffvärde. Det handlar alltså om att hitta ett verktyg för att komma åt ett destruktivt mönster över en längre tid, och här ska straffen förstås stå i paritet med brottens allvar. Vi återkommer som sagt i närtid till riksdagen med detta.

Där rann min talartid ut. Vi får återkomma även till den andra frågan.

Fru talman! Jag tackar Mikael Damsgaard för möjligheten att få diskutera denna oerhört angelägna fråga.

Det är helt riktigt att vi har gjort och gör otroligt mycket för att komma åt det som måste sägas vara ett av vårt samhälles latenta och allra mest mörka problem, nämligen mäns våld mot kvinnor – och för den delen även annat våld i nära relationer. De strafförändringar vi gör är oerhört betydelsefulla, och jag tänker på dem som riktar sig mot det sexuella och fysiska våldet men också att vi i närtid ska återkomma till riksdagen när det gäller kriminalisering av psykiskt våld. Det handlar alltså om att komma åt även denna typ av våldsamhet som drabbar kvinnor. Vi har även äntligen tagit tag i frågan om det ekonomiska våldet, en fråga som har ältats sedan början av 2000-talet och som nu äntligen är föremål för rejäla utredningsgrepp.

Vi ska också se till att de lagstiftningsförändringar som sker den 1 december när det gäller sekretessen också innebär verkliga förflyttningar också på detta område.