Gunnar Strömmer

Herr talman! Jag tackar Anna Wallentheim för en väldigt fin sammanfattning av hela problematiken och för en framåtsyftande argumentation om vad som måste göras när vi blickar framåt. Det är en realitet att vi har ett oerhört stort problem med organiserad brottslighet i vårt samhälle, inte minst med rekrytering av barn och unga till de kriminella nätverken. Det är ett accelererande problem, inte minst på grund av digitaliseringen av rekryteringen.

Det är en realitet att vårt samhälles motståndskraft har visat sig vara utomordentligt svag. Jag tar verkligen helt och hållet ansvar för den del av verktygslådan som jag rår över. Men när vi breddar perspektivet tycker jag att det är påtagligt att det preventiva arbetet för att förhindra att unga flickor och pojkar dras in i de kriminella nätverken är alldeles för svagt. En stor utmaning framöver är att inte bara få ny lagstiftning på plats utan också få till den stora förflyttning som krävs av alla aktörer i vårt samhälle för att verkligen kunna använda lagstiftningen för att bryta utvecklingen i ett mycket tidigare skede. Inte minst handlar det om informationsdelning och om att använda underlag på ett mycket mer offensivt sätt än vad vi har gjort hittills.

När det gäller den här specifika frågan är jag som sagt väldigt glad över att vi genom de riktade regeringsuppdragen nu har en mycket bättre bild av problemet. Jag håller helt med vad gäller behovet av styrning. Det är också därför vi har gett många raka, tydliga regeringsuppdrag som tar sikte på olika delar av preventionen och repressionen i fråga om den här problematiken.

Mer kommer att behöva göras framöver. Om vi inte lyckas trycka tillbaka den här brottsligheten och strypa rekryteringen till de kriminella nätverken, oavsett om vi talar om unga pojkar eller flickor, män eller kvinnor, äventyrar det i det långa loppet vårt fria och öppna samhälle. Det är en utveckling som vi under inga omständigheter kan acceptera.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar igen för möjligheten att diskutera de här oerhört viktiga frågorna i dag.

Först vill jag prata om det här med män och kvinnor. Det finns en realitet om man tittar på den aktiva kärnan, som polisen bedömer är 17 500 personer. Att 6 procent av den gruppen är kvinnor betyder rimligen att 94 procent av den är män. Jag säger det inte alls som en invändning mot ansatsen för denna diskussion. Men om vi bara tittar på hur problemet ser ut blir det klart att detta i hög grad är ett problem som drivs av män, till och med i så hög grad att över 90 procent av de aktiva i denna kärna är män. Om vi sedan tittar på den bredare kretsen runt den aktiva kärnan ser vi att andelen kvinnor blir större, närmare 25 procent. Då talar vi förvisso om en stor volym.

Allt detta säger jag bara som en bakgrund för att förstå problemet rätt. Det utesluter som sagt inget av det som Anna Wallentheim tar upp i sin interpellation. Jag tycker också att det återspeglas i mina svar.

Vi har ett starkt intresse av att arbeta effektivt på individnivå och på gruppnivå för att kunna komma åt denna problematik. Jag tycker att det är utmärkt att vi nu har en mycket tydligare bild av problemet, som ett resultat av de regeringsuppdrag som vi har fattat beslut om och där redovisning nu har kommit från en rad olika håll. Vi har talat om Brottsförebyggande rådet, polisens lägesbild, Barnombudsmannen och annat.

Hur använder vi då detta underlag? Jag var inne på det tidigare. Interpellanten har själv lyft upp avhopparverksamheten flera gånger. Det är viktigt att understryka att arbetet med ett sådant explicit uppdrag, som mycket tydligt pekar ut problematiken när det gäller särskilt flickor och kvinnor, redan är igång.

Jag kan peka på en annan del, som jag inte har nämnt tidigare: arbetet med övergången till ungdomsfängelser. Det är en otroligt viktig sak för att på ett mycket bättre sätt skydda samhället mot allvarlig brottslighet men också för att kunna ge ett innehåll som har något slags möjlighet att bryta de här mönstren. I dagens system, där den statliga ungdomsvården har haft den uppgiften, återfaller 90 procent av de unga personer med kopplingar till gängen som har dömts till sluten ungdomsvård i allvarlig brottslighet.

Övergången till ungdomsfängelser och särskilda ungdomsavdelningar på våra anstalter är en viktig sak. Man kan på ett helt annat sätt arbeta med utbildning, behandling och annan återfallsförebyggande aktivitet för att nå helt andra resultat än vi har gjort hittills när det gäller det återfallsförebyggande arbetet mot den här gruppen.

För att komma till dagens ämne ska jag säga att en explicit del i det uppdraget handlar om just hur man ska kunna anpassa den verksamheten till flickor. Vi vet att det på totalen inte rör sig om särskilt många individer. Då blir utmaningen desto större att kunna anpassa verksamheten, som inte kommer att vara särskilt stor totalt sett, så att den skapar både skydd och trygghet för flickor som hamnar på anstalt. Verksamhetens innehåll ska också kunna möta just deras behov och ge dem verktyg för att komma ut som bättre människor på andra sidan.

Jag upplever nog att vi på olika sätt använder den här kunskapen för att på ett mycket tydligare och mer explicit sätt än tidigare anpassa både åtgärder och verksamheter till en verklighet där också flickor och kvinnor förekommer i allt högre grad.

Herr talman! Jag tackar Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera den här oerhört viktiga frågan i dag och även de tidigare gånger då vi har talat om den.

Jag tar fasta på det som var frågeställningen, nämligen vad vi gör för att säkerställa att arbetet mot gängkriminalitet också så att säga integrerar ett perspektiv där kvinnor och flickor i de här miljöerna inte osynliggörs, vare sig vad gäller deras utsatthet eller vad gäller deras agerande. Det första viktiga steget för att åstadkomma det är självklart att synliggöra detta.

Alla de uppdrag vi har talat om – såväl Polismyndighetens kartläggning av hur nätverkskriminaliteten ser ut också i det här avseendet som uppdraget till Brottsförebyggande rådet, som har tagit sikte specifikt på den här frågan, liksom uppdragen till Barnombudsmannen – är uppdrag som vi har fattat beslut om i ljuset av att den kunskapen i hög grad har saknats i systemet. Det var inte så att vi klev in på Regeringskansliet och att det fanns mängder av kunskap och horder av underlag där; tvärtom skulle man kunna säga att detta var en blind fläck som vi nu har åtgärdat genom de här uppdragen.

Vi har alltså fört upp frågan på bordet för att på ett tydligt sätt, ur lite olika utgångspunkter och synvinklar, belysa frågan. Nu har vi det här underlaget. Om jag säger att det problem som lyfts i frågeställningen, det vill säga osynliggörandet, nu är löst betyder inte det att vi inte ska fortsätta fördjupa vår kunskap och löpande uppdatera våra lägesbilder. Men problemet är i alla fall angripet på ett systematiskt sätt, vilket vi inte har sett tidigare, och det tycker jag är utmärkt.

När det sedan gäller åtgärderna är det naturligtvis så att vi redan vidtar åtgärder som är ägnade att möta problemet. När det exempelvis gäller avhopparprogram och att man på ett mycket bättre sätt än tidigare ska kunna rikta dem mot flickor och kvinnor kan regeringen så att säga inte själv härbärgera avhopparprogrammet i Rosenbad. Det måste i stället ske ute på fältet hos myndigheter och andra aktörer som kan erbjuda vägar till avhopp.

Det uppdraget och arbetet är igång, och jag ser det som en utomordentligt viktig åtgärd för att kunna erbjuda vägar ut för de kvinnor och flickor som alltså kan röra sig i gränslandet mellan att på olika sätt vara aktiva aktörer, eller supportaktörer, och att själva vara utsatta för brottslighet. Tack vare underlagen vet vi till exempel att det inte är ovanligt att yngre kvinnor i nätverken både begår brott själva och på ett väldigt cyniskt och brutalt sätt används som betalningsmedel, exempelvis genom att användas för sexuella tjänster, när man löser ut skulder eller genomför andra transaktioner inom ramen för nätverken.

Att se hela problematiken där flickorna och kvinnorna är både aktörer, det vill säga gärningspersoner, och offer är alltså en otroligt central sak inte minst när man ska arbeta med avhopparuppdraget.

Bland andra viktiga verktyg för att skydda de här personerna, kvinnorna, från sina förövare vill jag gärna lyfta upp den skärpta kontaktförbudslagstiftningen, som trädde i kraft i somras. Den kommer på ett helt annat sätt än tidigare att kunna ge ett sådant skydd gentemot förövare. Till exempel ska skyddet inte bara omfatta den bostad där offret befinner sig utan exempelvis även en hel kommun.

Man ska också kunna sätta in elektronisk övervakning mot de individer som förföljer en flicka eller kvinna. Och det ska inte göras som en sistahandsåtgärd, när man har uttömt alla andra åtgärder, utan som en förstahandsåtgärd om hotbilden motiverar det.

Jag vill nämna två viktiga delar till. Den ena är sekretesslagstiftningen, apropå preventionen. Vi vet att information om det här med hotbilden, trakasserierna och de bakomliggande sociala problemen finns i systemet. Men det faktum att det inte finns möjlighet att dela den informationen har hittills avsevärt försämrat förutsättningarna för att bedriva ett aktivt preventivt arbete.

Jag ber att få återkomma till ytterligare åtgärder i nästa inlägg.

Herr talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att arbetet mot gängkriminalitet integrerar ett jämställdhetsperspektiv så att kvinnor och flickor inte osynliggörs.

Kunskapen om kvinnors och flickors deltagande i kriminella nätverk har tidigare varit begränsad. Kvinnor och flickor har ofta främst identifierats som offer, vilket har fått till följd att deras agerande i kriminella miljöer inte har belysts och tydliggjorts i tillräcklig omfattning.

I den nyligen publicerade lägesbilden över aktiva gängkriminella i Sverige bedömer Polismyndigheten att antalet aktiva gängkriminella i Sverige uppgår till cirka 17 500 personer. Av dessa bedöms 6 procent vara kvinnor. Samtidigt bedöms cirka 50 000 personer ha koppling till den aktiva kärnan, och i denna bredare grupp bedömer Polismyndigheten att andelen kvinnor uppgår till 23 procent. Sammantaget uppskattar myndigheten alltså att det rör sig om över 12 500 kvinnor som är aktiva i eller kopplade till kriminella gäng.

För att öka kunskapen på området har regeringen gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att studera vilka brott och sysslor som tenderar att utföras av kvinnor och flickor i kriminella nätverk. I uppdraget ingick även att studera kvinnors och flickors situation och utsatthet för våld. Uppdraget redovisades i oktober och ger förstärkt kunskap om bland annat kvinnors roller och villkor i kriminella nätverk samt vikten av ökad upptäckt för att motverka att kvinnor och flickor involveras i de kriminella nätverksmiljöerna.

Brist på kunskap och förutfattade meningar om kvinnors och flickors deltagande i brottslighet riskerar att leda till att de varken identifieras som kriminella aktörer eller får den hjälp de behöver för att kunna lämna kriminaliteten bakom sig. Aktörer som arbetar med stöd till avhoppare behöver i högre grad kunna identifiera situationer och genomföra insatser när kvinnor och flickor är involverade i organiserad brottslighet.

Med anledning av detta gav regeringen i oktober förra året polisen, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen i uppdrag att anpassa arbetet med stöd till avhoppare till omständigheter som kan föreligga när kvinnor och flickor är involverade i organiserad brottslighet. Inom ramen för uppdraget har myndigheterna uppdaterat sina stödmaterial med information om vikten av att uppmärksamma även kvinnor och flickor inom den organiserade brottsligheten. Stödmaterialen kommer också att uppdateras i takt med att kunskapen om kvinnors och flickors roller inom de kriminella nätverken ökar.

Jag vill också nämna att Barnombudsmannen har publicerat en forskningsöversikt om flickor och unga kvinnor i kriminella gäng, liksom rapporter om barns och ungas erfarenheter av olika former av våld under uppväxten. Myndigheten har där särskilt belyst skillnader mellan könen och kopplingen till hedersrelaterat våld och förtryck.

Det finns skillnader i utsatthet, och Barnombudsmannen konstaterar att det finns brister i kunskapen om hur exempelvis hedersrelaterade strukturer kan leda till kriminalitet. Det behövs även mer kunskap om hur kriminella nätverk utnyttjar barn för sexuell exploatering och människohandel. Mot den bakgrunden fick Barnombudsmannen i maj i år i uppdrag att undersöka sambandet mellan hedersrelaterat våld och förtryck och gängkriminalitet samt hur kriminella nätverk utnyttjar barn för sexuell exploatering och människohandel för olika ändamål.

Det är viktigt att frågan om kvinnors och flickors delaktighet och utsatthet inom de gängkriminella miljöerna blir allsidigt belyst. Uppdraget till Barnombudsmannen ska redovisas i mars nästa år. Som jag sa har vi i närtid även tagit emot Polismyndighetens uppdaterade lägesbild av antalet aktiva gängkriminella samt Brottsförebyggande rådets studie av kvinnor och flickor i kriminella miljöer. Jag utesluter förstås inte ytterligare åtgärder för att öka kunskapen om den här problematiken och därmed få fram underlag för att ytterligare stärka effektiviteten och träffsäkerheten i de åtgärder som sätts in mot denna brottslighet.

Herr talman! Det är lite svårt att ta Mattias Vepsäs engagemang på stort allvar eftersom han från en bred och, tycker jag i och för sig, adekvat beskrivning av problemet ändå hamnar i ganska slapp partipolitisk polemik.

Det var alltså inte jag som aktualiserade frågan om vem som drar fötterna efter sig, utan det var Mattias Vepsä. Då svarar jag som en korrekt konsumentupplysning vad skälet är till att vi ligger fyra år efter i cykeln när det gäller lagstiftning som verkligen kan träffa exakt det problem som Mattias Vepsä lyfter upp. Det ansvaret är alltså inte mitt, utan det är Mattias Vepsäs och Socialdemokraternas.

Jag är glad att vi nu har stöd för detta och att vi därmed kommer att få modern lagstiftning ämnad att träffa dagens säkerhetshot på plats. Men att det har dröjt är alltså Socialdemokraternas ansvar, inte mitt. Det tycker jag att det är rimligt att jag får svara på den frågan eftersom anklagelseakten gick åt motsatt håll.

Det andra är att det inte alls har tagit lång tid att få prata med den här regeringen om högerextremism. Jag har från första dagen med det här uppdraget när jag beskrivit hoten mot den inre säkerheten i Sverige sagt att det handlar om organiserad brottslighet, statliga aktörer och extremism. När det gäller extremismen har jag varje gång sagt att det handlar om hot från tre håll, sett över tid: den våldsbejakande islamismen, den autonoma vänstern och högerextremismen. Jag har också alltid lagt till när det gäller vår hotbild här och nu att hoten framför allt kommer från två håll: våldsbejakande islamism och högerextremism. Den insikten har också stöd i de källor som Mattias Vepsä refererar till, nämligen de myndigheter som ligger under Justitiedepartementet: Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet genom Center mot våldsbejakande extremism.

Det är alltså på regeringens uppdrag som kartläggningarna av de här problemen sker. Det är mot den bakgrunden vi har lagt fram en otroligt offensiv strategi när det gäller att motverka både terrorism och våldbejakande islamism, och det är mot den bakgrunden vi nu sitter ned med alla berörda – kommuner, myndigheter, forskarsamhälle och andra – för att ta ytterligare steg. Jag ser fram emot att komma tillbaka till riksdagen på det nya året och redogöra för det arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Problemet är ju att Sverige och svenska folket har fått vänta i flera år på nödvändig lagstiftning eftersom Socialdemokraterna blockerade möjligheterna att skapa förutsättningar för lagstiftning som träffar också den här typen av aktörer när de ägnar sig åt brottslig verksamhet.

I relation till den pågående grundlagskommittén drev vi och jag personligen under förra mandatperioden gentemot min företrädare Morgan Johansson och Socialdemokraterna att begreppet terrororganisationer också skulle omfatta kriminella nätverk som inte nödvändigtvis klassas som terroristorganisationer – detta därför att det på ett mycket bättre sätt återspeglar hotbilden mot vår inre säkerhet. Den omfattar förstås organiserad brottslighet men också i högsta grad hot från olika typer av våldsbejakande extremistiska miljöer, inklusive den högerextrema miljön – jag skulle kanske till och med säga inte minst den högerextrema miljön eftersom vi vet att det är ett latent hot som också har ett våldskapital. Dessvärre fick vi inte gehör för det, och eftersom det här är en grundlagsfråga betyder det att vi tappade minst fyra år i det här arbetet.

Glädjande nog har vi under den här mandatperioden fått en majoritet för en nödvändig grundlagsändring för att möjliggöra kriminalisering av deltagande i andra kriminella organisationer och kriminella nätverk än bara terroristorganisationer. Det är klart att det hade varit mycket bättre om det här hade varit på plats. Det är det inte. Men den tidsutdräkten ska alltså belastas Socialdemokraterna och inte Moderaterna.

Det här utesluter i och för sig inte att man även kan titta på annan lagstiftning, och det faktum att lagstiftning är gammal är inte i sig ett skäl att inte titta på den. Men man måste ju se hur verkligheten ser ut och fråga sig vilka lagstiftningsmässiga förutsättningar vi behöver ha för att kunna angripa det här problemet.

Jag vill bara konstatera, när vi nu diskuterar hur vi ska möta den här typen av hot, att det inte är en tillfällighet att man i alla jämförbara länder arbetar med lagstiftning som kriminaliserar ett bredare deltagande. Det finns många skäl till det, men jag ska nämna ett skäl. Där finns det också en skillnad om vi jämför med de problem som man hanterade för en 60, 70, 80, 90 år sedan. Då var det mer formella föreningar eller organisationer i traditionell bemärkelse. I dag är det ofta nätverksbaserade miljöer utan fasta organisationsformer, som därmed inte träffas av förbud som riktas mot en organisation eller en förening som sådan. Det är därför vi nu jobbar på terrorsidan, hittills endast i relation till terrorister men nu även i relation till andra kriminella grupperingar, med lagstiftning om deltagande.

Jag stänger som sagt inte dörren när det gäller den olovliga kårverksamheten. Men jag konstaterar att den lagstiftning som vi – och inte bara vi utan också myndigheter på det här området – bedömer kommer att kunna ha mycket konkret effekt mot dagens hot dessvärre är fördröjd, inte på grund av mig utan på grund av Mattias Vepsä och Socialdemokraterna. Nu är den lagstiftningen på väg fram, och det kommer att ge oss avsevärt mycket bättre verktyg, också mot de reella hot från inte minst högerextremt håll som jag i och för sig vill understryka att jag uppskattar att Mattias Vepsä lyfter fram.

Herr talman! Jag vill tacka både Mattias Vepsä och Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Till att börja med vill jag understryka att den nya och sammanslagna strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism är regeringens kraftigaste styrmedel och även stöd till olika samhällsaktörer för att få en gemensam systemkraft mot all form av våldsbejakande extremism.

Över längre tid har vi som samhälle följt hoten från våldsbejakande islamism, autonom vänster och högerextremism. Under senare år har hoten framför allt kommit från våldsbejakande islamister och högerextremister. Att det finns ett rejält fokus på dessa hot från våra myndigheters sida bekräftas på en rad olika sätt.

När det gäller aktivklubbarna och högerextremismen har inte minst Säkerhetspolisen under det här året både presenterat analyser kopplade till gjorda kartläggningar och beskrivit hur problemet ser ut samt olika åtgärder ägnade att komma åt problemet. En väsentlig del är att strategin är väldigt handlingsinriktad, apropå frågan vad vi som samhälle gör mot detta.

Strategin rymmer fyra tydliga åtgärdsdelar. Det handlar om att förebygga den våldsbejakande extremismen och terrorismen och förhindra attentat och andra ideologiskt motiverade brott. Det handlar också om att skydda samhället och samhällets funktioner mot de olika hoten.

För den händelse att ett brott verkligen begås eller att ett attentat äger rum ska det kunna hanteras på ett så effektivt sätt som det bara går. Detta är min första och väldigt viktiga poäng. Det är alltså en handlingsorienterad strategi, och mycket konkreta åtgärder görs med anledning av den.

Vad gäller den pågående utvärderingen av hur strategin har slagit igenom i praktiken är det en realitet att utvärderingen pågår i detta nu. Vi hade som sagt en diskussion om det här för bara ett par veckor sedan. Jag pratar gärna om det varje vecka och för den delen varje dag, men hela underlaget från utvärderingen kommer inte att finnas på plats förrän en bit in på nästa år. När vi återkommer till riksdagen kommer förstås en uppföljning av de konkreta åtgärderna att inkluderas – om de är tillräckliga, vad vi ska göra ytterligare om de inte är det och så vidare.

Vad gäller lokala kartläggningar vill jag understryka att det inte finns några hinder alls för att bryta ned nationella kartläggningar i lokala sammanhang. Om man gör det och vill ha stöd i detta arbete, exempelvis från Center mot våldsbejakande extremism, får man statligt stöd.

Som sagt är samspelet mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen inom ramen för Redex, arbetet för att reducera extremistiska hot, ett samarbete där man gärna ger underlag till mer lokala lägesbilder. Detta arbete behöver inte vänta på någon, utan det är bara att göra det. Det finns ett ordentligt underlag på nationell nivå för att åstadkomma detta.

Vad gäller lagstiftning är det kanske lite symtomatiskt att Socialdemokraterna gräver i en lagstiftning som har åtminstone 80 år på nacken. Det gäller den gamla kårverksamhetslagstiftningen, som kom till i en andra världskriget-kontext. Som jag har sagt tidigare utesluter jag inte att man även ska se över den lagstiftningen.

Det är ingen tillfällighet att den moderna diskussionen om hur den här typen av hot ska angripas rör sig kring ett annat slags lagstiftning – den bredare deltagandelagstiftning som vi har fått på plats när det gäller terrorn och som vi nu är på väg att få på plats när det gäller kriminella nätverk, inklusive brottslighet i den typ av miljöer som vi talar om i dag. Den kommer att komma på plats så snart det bara går.

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig vilka slutsatser jag drar efter möten jag deltagit i tillsammans med forskare, myndigheter och företrädare för civilsamhället när det gäller skärpning av arbetet mot högerextremismen och aktivklubbarna och om jag delar uppfattningen att det krävs lagändringar kopplat till detta.

Det är bara några veckor sedan jag senast svarade på en liknande interpellation från Mattias Vepsä. Det svaret är förstås relevant även för dagens interpellation.

Som jag tidigare sagt utgår regeringen från den strategi vi har lagt fast när det gäller att bekämpa, förebygga och förhindra våldsbejakande extremism och terrorism. Det är en kraftfull struktur där vi för ihop de olika aktörer i samhället som verkligen kan agera mot problemet.

Uppföljningen av strategin pågår, och när den är klar på det nya året avser regeringen att återkomma till riksdagen mer formellt och mer samlat. Men redan nu kan jag säga att myndigheter och kommuner, inom ramen för uppföljningen, bland annat lyfter fram att de i det förebyggande arbetet får ett bra stöd från Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet. De lyfter även fram Polismyndighetens och Säkerhetspolisens samarbete för att reducera extremism, Redex, som en viktig aktör som också ger ett bra stöd. Det handlar om att ge ett operativt specialiststöd till lokalpolisområdena i detta arbete. Utöver det bistår Redex kommuner med att analysera och förstå dessa problem och att utveckla effektiva arbetsmetoder för att förebygga våldsbejakande extremism och attacker av olika slag. Genom att dela relevant information och samverka med varandra kan myndigheter och kommuner tillsammans utveckla det förebyggande arbetet.

Som jag också uttryckte under den förra debatten i denna fråga är det viktigt att lagstiftningen är utformad på ett ändamålsenligt sätt i syfte att komma åt de bakomliggande strukturerna.

Regeringen har också tagit initiativ till flera viktiga lagändringar för att ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre möjligheter att bekämpa allvarlig brottslighet, något som får genomslag även när allvarliga brott begås i extremistiska miljöer. Det gäller exempelvis sekretessbrytande bestämmelser för att underlätta för myndigheter att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel har också reformerats i flera avseenden för att följa samhälls- och teknikutvecklingen.

På straffrättens område har vi bland annat genomfört reformer som träffar dem som ägnar sig åt hot och våld mot både förtroendevalda och enskilda, och just nu bereds förslagen från Straffreformutredningen som bland annat rymmer förslag om moderniseringar och skärpningar av straffsystemet som sammantaget kan förväntas leda till att straffen blir betydligt längre än i dag, också avseende den brottslighet vi talar om här och nu.

Utöver detta arbetar regeringen målmedvetet för att det ska bli straffbart att delta i kriminella nätverk. Denna reform blockerade Socialdemokraterna tyvärr under hela förra mandatperioden. Under denna mandatperiod har vi först och främst kriminaliserat deltagande i terroristorganisationer. I närtid avser vi att lämna förslag till riksdagen om ändringar av regeringsformens skydd för föreningsfriheten, vilket är en förutsättning för att i nästa steg kunna möjliggöra en vidare kriminalisering som omfattar kriminella nätverk.

Regeringen har också satt igång en utredning som har i uppdrag att använda det utrymme som nu skapas i grundlagen genom att lämna förslag på ett särskilt straffansvar för den som deltar i eller har samröre med en kriminell sammanslutning. En sådan reglering kommer, givetvis beroende på omständigheterna i det konkreta fallet, även att kunna träffa den som deltar i våldsamma extremistgrupper, såsom en aktivklubb.

Som samhälle har vi en skyldighet att reagera starkt mot bland annat grovt och hänsynslöst våld med rasistiska motiv. Ingen i Sverige ska behöva vara rädd för att utsättas för oprovocerat våld bara för att man har utländsk bakgrund eller har ett utländskt utseende. Regeringen ser med största allvar på de hot som kommer från olika våldsbejakande extremistmiljöer, och vi agerar också med en målmedvetenhet som speglar brottslighetens allvar. Vi följer utvecklingen noga och överväger löpande nya åtgärder och insatser.

Fru talman! Jag tackar Teresa Carvalho med adjutanter för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i afton.

Jag konstaterar som sagt faktum att vi skärper straffen rejält för allvarlig brottslighet och att polisen blir alltmer effektiv när det gäller att klara upp brott. Det sker i kombination med en samhällsutveckling med en organiserad brottslighet som är väldigt allvarlig. Sammantaget gör det att trycket på kriminalvården kommer att vara fortsatt högt under många år.

Parallellt med detta har vi lagt fram en historiskt ambitiös expansionsplan med en finansiering som över ett antal år innebär en historisk expansion också i termer av ekonomiska medel. Under mandatperioden kommer vi att ha mer än tre gånger så många platser som under hela den föregående åttaårsperioden. Jag håller med om att det behöver gå ännu fortare. Vi behöver göra ännu mer. Men trots allt har vi dragit upp tempot rejält.

Vi går nu igenom allt. Vi ser över fängelse- och häkteslagstiftningen. Vi samordnar på ett annat sätt. Vi ser över plan- och byggreglerna. Vi ökar absolut trycket på Kriminalvården att effektivisera upphandlingsprocessen.

Teresa Carvalho frågade mig i vilket läge det börjar bli dags att snegla på andra aktörer. Vi sneglar redan på andra aktörer. Vi sneglar även på samhällsuppdraget. Det är därför vi låter analysera frågan väldigt noggrant. Jag vill återigen säga att det är en helt pragmatisk fråga om och i sådana fall när man ska ge ett sådant uppdrag. Vår bedömning är att vi inte är där just nu och att aktörer pekar på andra åtgärder som är mer prioriterade. Men diskussionen fortsätter, och vi följer frågan löpande. Jag avvisar den inte när jag blickar framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! I denna sena timme tänkte jag i alla fall leverera två lugnande besked, som det heter.

Det första är till Gustaf Lantz: Ja, vi håller nu på att på olika sätt ta tillbaka kontrollen. Man måste då ändå fråga sig: Vem var det som tappade kontrollen?

Nu sitter vi här, som det heter, med de problem som beskrivs på ett väldigt träffsäkert sätt och som alltså har vuxit sig stora under en lång följd av år. Någon tappade kontrollen, och vi ägnar nu stor möda åt att ta tillbaka den kontrollen. Vi kan för den sena timmens och den salomoniska enhetens skull landa i att vi är överens om att den organiserade brottsligheten inte ska vara inne i vare sig rättsväsendets byggnader eller annan samhällskritisk verksamhet, eller för den delen några fastigheter över huvud taget. Det arbetet pågår offensivt på en lång rad olika fronter.

Det andra lugnande beskedet avser frågan om detta nu är något slags skenmanöver ägnad att bereda vägen för en storskalig privatisering av den svenska kriminalvården. Svaret är nej. Det finns inga sådana planer över huvud taget. Vad detta är ett uttryck för är en mycket pragmatisk inställning till på vilket sätt vi kan ordna en så effektiv expansion som det bara går för Kriminalvården.

Jag vill också säga – jag vet inte om det är ett lugnande besked eller inte – att det inte heller handlar om att Socialdemokraterna nu diskuterar frågan och att det skulle göra det omöjligt för oss att diskutera den. Tvärtom är det ju så att det inte är Socialdemokraterna som har aktualiserat frågan i första läget. Den diskuteras kontinuerligt mellan regeringen och Kriminalvården, vilket framgår av expansionsplaneringen från Kriminalvården. Den diskuteras i marknadsanalyser beställda av regeringen, men de analyserna landar alltså i att man förordar andra åtgärder än just den, i alla fall i detta läge.

Jag vill komma tillbaka till att jag för egen del, och jag tror att jag också talar för regeringen, har en mycket pragmatisk inställning till frågan. Vi kan nu se att det finns många seriösa aktörer i samhället som vill vara med i expansionen av kriminalvården, och då ska man ha väldigt goda skäl för att skära bort dem från processerna.

I det här läget pekar andra aktörer som analyserar frågorna framför allt på andra delar, exempelvis längden på hyresavtal. Vi ser som sagt över planreglerna när det gäller detta. Vi ser över andra frågor som är relevanta för upphandlingarnas längd.

Återigen: Jag är inte rigid på någon punkt utan tvärtom mycket pragmatisk. Vi fortsätter gärna den här diskussionen. Skulle det vara så att de aktörer som har stor insikt i de här processerna verkligen entydigt pekar på att det är i denna riktning vi borde gå stänger jag inte den dörren. Jag konstaterar bara att det i dag inte finns någon sådan stark efterfrågan, vare sig från Kriminalvården eller från andra aktörer som analyserar frågorna.

Vi följer dock frågan löpande, och jag kommer inte att hantera den från någon rigid ideologisk utgångspunkt utan helt pragmatiskt och målrationellt.

Fru talman! Tack även till Gustav Lantz för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna!

Jag börjar med den oro som Gustav Lantz gav uttryck för. Den kan jag omedelbart stilla. Det är klart att vi inte ska ha kriminella aktörer som är inne och äger fastigheter där vi har känslig verksamhet i Sverige. Det pågår också ett lagstiftningsarbete i den delen som, lite förenklat, handlar just om ett mycket långtgående säkerhetsprövningsarbete i relation till fastighetsöverlåtelser och annat. Det kommer naturligtvis också att vara helt avgörande på området.

När det gäller frågan om marknadsmisslyckande är inte det ett ord som jag själv har valt. Det handlar i stället om att se på vilka regler eller vilka omständigheter vi måste förhålla oss till när vi ska avgöra om man ska införa ett samhällsuppdrag eller ge en aktör ett samhällsuppdrag eller inte.

Jag är som sagt ingen principiell motståndare mot samhällsuppdrag, som vi har i stora delar. Vi har det i relation till Försvarsmakten, och det finns en lång rad andra statliga aktörer som har samhällsuppdrag. Det här är helt enkelt en pragmatisk fråga: På vilket sätt kan vi bygga så effektivt, säkert och lämpligt som det bara går?

Vad gäller Norrköpingsfallet har jag också läst om det och pratat med Kriminalvården om det. Den försening som det handlar om där är ungefär ett halvår. Det är i och för sig illa nog i ett läge där vi måste komma framåt. Detta är väl också ett resultat av att man där prövar ett annat sätt att upphandla, det vill säga att inte göra en upphandling i taget utan försöka bocka av olika aktörer inom ramen för en och samma process.

Man testar en dialogprocess för att reda ut alla relevanta frågor inom ramen för upphandlingen för att inte ha dem i senare skeden i processen. Men det är klart att man måste utvärdera detta noggrant och se om det är rätt väg framåt. Jag delar i varje fall utgångspunkten att varje försening naturligtvis är en försening för mycket i det här läget.

När det gäller samhällsuppdragsfrågan skulle det i sådana fall vara naturligt att ge detta till Specialfastigheter, som har en central roll här. Man kan väl säga att den del av expansionen där man kan tala om ett marknadsmisslyckande mer än i andra avseenden är klass 1-anstalterna, alltså de anstalter där vi har den högsta säkerhetsnivån. Där är Specialfastigheter i praktiken en helt central aktör.

Jag kan bara konstatera att Kriminalvården, precis som interpellanten Teresa Carvalho var inne på, har lyft detta i sina kapacitetsrapporter som en strategisk fråga som måste vara föremål för löpande överväganden. Och det är en strategisk fråga som övervägs löpande.

Det har gjorts en marknadsanalys av Svefa som pekar på ett visst mått av marknadsmisslyckande just i relation till klass 1-anstalterna. Men samtidigt landar man i slutsatsen att det finns andra åtgärder som är mer effektiva än samhällsuppdraget. Man pekar till exempel på att möjligheten till längre hyresavtal för att få in fler aktörer i processerna. Man föreslår inte samhällsuppdrag och så vidare.

För mig är det långa talets korta mening det här: Vi ser nu till att driva på expansionen på ett historiskt sätt. Om vi ändå ska göra en historisk jämförelse finns det trots allt mer än tre gånger så många platser den här mandatperioden som under de föregående två.

Jag håller däremot med om att vi gärna vill att det ska gå ännu snabbare och att vi vill få upp volymen ännu mer. Jag utesluter som sagt inte något av några principiella skäl. Gustav Lantz antyder, apropå valåret, på ett ganska elegant sätt att det skulle vara något slags rigid moderat ideologisk instinkt som gör att man inte vill överväga samhällsuppdrag på området. Det är det alltså inte.

Jag diskuterar gärna frågan vidare. Men här och nu ser jag att varken Kriminalvården eller andra aktörer, inklusive Specialfastigheter eller analytiker, pekar på det. Det handlar snarare om andra åtgärder som vi prioriterar.

Fru talman! Teresa Carvalho har frågat mig om jag och regeringen avser att tänka om avseende upphandlingsförfarandet och ge ett samhällsuppdrag till Specialfastigheter AB eller annan lämplig statlig aktör för att kapa ledtiderna för upphandling och byggande av nya anstaltsplatser i Sverige.

Den ansträngda beläggningssituationen i anstalter och häkten beror på att utbyggnaden av Kriminalvården inleddes alldeles för sent. Detta beror i sin tur på felprioriteringar och uteblivna beslut av tidigare regeringar. Samtidigt innebär den omläggning av rättspolitiken som nu sker att fler kommer att sitta i fängelse och under längre tid än i dag. Det handlar i grunden om rättvisa. Samhället ska skyddas från farliga kriminella, och brottsoffer ska få tydligare upprättelse. Farliga personer ska låsas in, så att alla skötsamma människor vågar vara ute. Det pågår också sedan regeringsskiftet ett intensivt arbete för att möta behovet av anstaltsplatser här och nu. Samtidigt skapar vi förutsättningar för en fortsatt expansion på längre sikt och hittar lösningar för att minska trycket.

Kriminalvårdens utbyggnadsplan för perioden 2025–2034 innebär en historisk expansion mot målet att ha 29 000 platser i häkte och anstalt till 2034. Det innebär nästan en tredubbling av antalet platser. För att möjliggöra detta har samtidigt Kriminalvårdens anslag stärkts kraftigt. Mellan 2023 och 2028 beräknas anslaget öka från 14,1 till 31,5 miljarder kronor. Det är alltså en anslagsökning med rekordstora 123 procent.

Sedan den här regeringen tillträdde har antalet anstalts- och häktesplatser ökat med nära 3 800. Kriminalvården planerar för att ytterligare cirka 1 400 platser ska tillkomma fram till sommaren 2026. Expansionen under mandatperioden motsvarar därmed totalt sju nya Kumla-anstalter. Det kan jämföras med antalet platser motsvarande två Kumla-anstalter som blev resultatet under åtta år med Socialdemokraterna i regeringsställning.

Även om antalet platser har ökat kraftigt sedan regeringsskiftet är det angeläget att expansionen fortsätter och underlättas genom effektivare arbetssätt och processer för en snabb och kostnadseffektiv expansion som motsvarar behovet utifrån regeringens aviserade reformer i budgetpropositionen för 2026. Här är förstås samarbetet mellan berörda aktörer helt avgörande – Kriminalvården, kommuner, fastighetsföretag, byggföretag och andra. I februari i år utsåg regeringen en nationell samordnare med uppdrag att stödja utbyggnaden av Kriminalvården, och då inte minst öka trycket i relationerna mellan myndigheten och andra relevanta aktörer.

Regeringen vidtar även andra åtgärder för att öka kapaciteten i anstalterna. En utredning har lämnat förslag på ändringar i plan- och byggregelverket. Det tar sikte på att förenkla för utbyggnaden av häkten och anstalter. De förslagen bereder vi just nu inom Regeringskansliet. En helt ny utredning ser också över hela fängelse- och häkteslagstiftningen för att underlätta expansionen av Kriminalvården och inte minst för att skapa en större flexibilitet i regelverken.

I sammanhanget vill jag också lyfta fram att fler intagna som är utländska medborgare ska avtjäna sina fängelsestraff i sina hemländer. Det är genom en ny lagstiftning som trädde i kraft nu i somras. I juni tecknade Sverige som bekant ett avtal med Estland om att hyra 600 platser i anstalten i Tartu för intagna från Sverige. Målet är att de första intagna ska kunna placeras där efter halvårsskiftet nästa år.

När det gäller expansionen av platser under mandatperioden har den i hög grad skett genom förtätning, det vill säga antingen dubbelbeläggning i celler eller moduler inom befintliga anläggningar. I de processerna är det statligt helägda företaget Specialfastigheter en central aktör, eftersom bolaget äger nästan 90 procent av de befintliga anstalterna.

I den fortsatta expansionen är nybyggnation avgörande. Specialfastigheter har i den bemärkelsen inte någon särställning vad gäller kriminalvårdsfastigheter. Tvärtom kan man se att Kriminalvårdens senaste upphandlingar av hyresvärdar har visat på ett ökat intresse från fastighetsmarknaden. Vi kan se en bred mobilisering av flera olika aktörer som också är gynnsam för expansionen.

Jag är inte någon principiell motståndare till ett samhällsuppdrag utan tycker att det är en helt pragmatisk bedömning av vilket sätt det är bäst att gå fram på. Ett uppdrag av den karaktären till en statlig aktör skulle om vi tittar på det formella kräva ett tydligt marknadsmisslyckande och dessutom att samtliga andra alternativ och verktyg, till exempel branschgemensamma stöd, är uttömda.

Jag utesluter ingenting när vi blickar framåt för att effektivisera och underlätta Kriminalvårdens fortsatta expansion. För närvarande ser jag inte att det finns en stark efterfrågan på just den åtgärden, men vi utesluter ingenting när vi blickar framåt.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i afton.

Jag kan omedelbart bestrida den tolkningen. Det är inte så att regeringen är soft on any crime. Tvärtom är det så att vi nu mobiliserar med full kraft mot våldet, mot den kriminella ekonomin och mot rekryteringen av barnen.

När vi tog över regeringsmakten pekade faktiskt alla kurvor åt fel håll. Det är en realitet. Det fanns ingen kurva som pekade åt rätt håll. Det dödliga våldet tredubblades på tio år fram till 2022. Den kriminella ekonomin växte till en hisnande omsättning på 100–150 miljarder kronor årligen – för att anknyta till dagens debatt.

Nu har det skett en halvering av skjutningarna på tre år. Det är en fantastisk framgång. Att det dödliga våldet kopplat till gängen går ned väldigt kraftfullt är naturligtvis en oerhört stor framgång. När det gäller den ekonomiska brottsligheten har preventiva åtgärder – apropå effektiv prevention – gjort det möjligt att i princip halvera vinsterna från äldrebedrägerierna. Det är en enastående framgång.

Ingenting av detta är däremot ett uttryck för att någon skulle vara nöjd med dagens läge. Har man halverat skjutningarna betyder det att hälften av skjutningarna är kvar. Även om inte sprängningarna dödar på motsvarande sätt som skjutvapenvåldet är det en realitet att de skapar ett annat slags otrygghet. Vi kan se att man byter modus och använder dem som påtryckningsmedel, till exempel i utpressningssyfte.

Allt det vi nu gör återspeglar brottslighetens allvar, oavsett om det handlar om våldet, den kriminella ekonomin eller rekryteringen av barnen. Jag har redogjort för en stor straffskärpningsreform när det gäller den ekonomiska brottsligheten. Den innebär att maximistraffet för de här brotten i praktiken kan bli det dubbla jämfört med dagens, om vi nu talar om organiserad brottslighet. Det återspeglar brottens allvar. Det tycker jag som sagt att Socialdemokraterna borde glädja sig åt, och det tror jag nog att man kanske gör innerst inne.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag vill bara säga till Lars Isacsson att jag uppskattar nya förslag. Det kommer ett och annat även från Socialdemokraterna. Min poäng har varit att Socialdemokraternas bästa chans att få det genomfört är att samspela med Moderaterna. Man kan möjligtvis säga att det är politiskt spel att ett år före ett val diskutera hur förslag inte bara ska ställas utan också hur de ska genomföras. Jag tycker att det är en central sak i en demokrati att tala om båda de aspekterna.

Jag kan bara konstatera att i stort sett allt som vi gör under den här mandatperioden tydligen har varit omöjligt att göra under tidigare mandatperioder. Jag är glad över att vi kan få ett brett stöd för det. Och skälet till att vi kan göra det nu är att vi i grund och botten sitter på en majoritet i Sveriges riksdag som vill detta. Och trots allt är ju politik att vilja, som någon har sagt tidigare. Och för att viljan ska bli av eller förverkligas krävs det att man kan göra det tillsammans med andra.

Glädjande nog har vi det underlaget. Det gör att vi nu kan göra enormt stora förändringar både vad gäller straffen och vad gäller verktygen till brottsbekämpningen och väldigt mycket annat.

Nej, vi tar inte alls den här delen av den organiserade brottsligheten på mindre allvar än våldet eller rekryteringen av barnen. Nu hakar Socialdemokraterna upp den här diskussionen på en specifik fråga om ett visst antal år i straffskalan för ett visst brott. Men det jag har beskrivit är ett systemgrepp. Den praktiska effekten kommer att bli att straffen för allvarlig ekonomisk brottslighet som begås i de kriminella nätverken blir dubbelt så höga som de är i dag.

Jag har beskrivit hur vi när det gäller straffen för den ekonomiska brottsligheten absolut kommer att höja golvet, eftersom vi vet att de enskilda bedrägeribrotten, som gäckar landets äldre, rör sig i den nedre delen av straffskalan. Det är klart att vi måste få upp golvet för att se till att straffmätningen i de fallen återspeglar allvaret i den brottslighet som drabbar exempelvis äldre runt om i vårt land.

Det är klart att flerfaldigheten är särskilt betydelsefull vid ekonomisk brottslighet, eftersom den kännetecknas av att det sker flera brott. Om vi inte räknar mer än säg de två tre första brotten, vilket sker i dag, kommer vi förstås aldrig att komma upp i de nivåer som den här brottsligheten förtjänar. Därför är fokuset på den flerfaldiga brottsligheten så väsentligt just när det gäller den ekonomiska brottsligheten.

En central brist har, som jag uppfattar det, funnits i systemet genom tvångsmedelsanvändningens koppling till straffnivåer. Om vi skulle gå på gamla straffnivåer, befintliga straffnivåer, skulle vi inte kunna rikta hela den nya verktygslådan av hemliga tvångsmedel mot den ekonomiska brottsligheten i den organiserade brottsligheten. Helt ärligt kan man säga att vi fick kortsluta det systemet lite när vi införde det. Straffnivåerna enligt det befintliga systemet motiverar inte att man använder tvångsmedel på det sättet, men vi har sett till att det sker i alla fall. Nu kan man säga att vi kommer i kapp genom att göra stora förändringar av straffen avseende ekonomisk brottslighet, så att systemet hänger ihop.

Sammantaget är det på det här viset: Ska vi komma åt den organiserade brottsligheten måste vi gå med full kraft mot våldet, den ekonomiska brottsligheten och rekryteringen av barnen. Vi gör allt. Vi kommer att kunna göra ännu mycket mer. Ödmjukheten inför verkligheten och dess allvar är stor. Vi tar det ansvaret genom att se till att vi även på straffrättens område gör de skärpningar och förändringar av systemet som krävs för att vi ska kunna strypa den kriminella ekonomin.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor denna afton.

Interpellanten inledde med att säga att i grund och botten gör regeringen bra saker, men hon saknade två saker. Den ena saken var kraftfull prevention, och det kan vi tala länge om. Det är inte så att de 13- och 14åringar som i dag begår de riktigt allvarliga brotten har varit föremål för effektiv brottsförebyggande politik tidigare. De var ju trots allt tre fyra fem år gamla när Magdalena Andersson klev in på Finansdepartementet och så småningom Statsrådsberedningen. Vi måste göra ett helt omtag om preventionen, och det gör vi nu. Jag talar gärna mer om det.

Den andra saken som uppenbarligen saknas är maffialagstiftningen, som i praktiken är det som regeringen genomför i form av deltagandebrott, med möjlighet att vittna anonymt, med förstärkning av kronvittnessystemet, med preventiva tvångsmedel och med möjlighet att förverka egendom utan att gå omvägen via lagföring och annat.

Nej, inget av det är egentligen saker som Socialdemokraterna saknar. Men Socialdemokraterna saknar två andra saker. Det första, menar jag, är ett systematiskt tänk för hur man ska angripa den ekonomiska brottsligheten. Det är klart att man kan hänga upp hela den kraften på en brottsrubricering när det gäller straffskalan för ekonomisk brottslighet. Men jag har just beskrivit ett helt batteri av förändringar av straffrätten som går rakt mot den grova ekonomiska brottsligheten.

Det handlar absolut om att höja det lägsta golvet, eftersom vi vet att det här i praktiken handlar om brott, exempelvis bedrägeribrotten, som var för sig finns i den lägre delen av straffskalan. Det är alltså otroligt viktigt att göra flera saker för att komma åt det. Det ena är att höja golvet, eftersom en stor del av rättstillämpningen hamnar där. Det andra är att säkerställa att domstolarna använder hela straffskalan, vilket vi är på väg att göra. Det tredje är, vilket jag har påpekat, att den gemensamma straffskalan för flerfaldig grov ekonomisk brottslighet föreslås höjas från åtta till tolv år. Det är en avsevärd skärpning av de straffen.

Apropå presumtion, om vi ska rikta straffskärpningar mot den organiserade brottsligheten är det klart att dubbla straff för brott kopplat till kriminella nätverk, som är en reform som vi har talat om i närmare ett decennium men som inte har åstadkommits under tidigare socialdemokratiska vakter, kommer att träffa den ekonomiska brottsligheten kopplat till just de kriminella gängen med full kraft.

Man ska också förstå det faktum att vi har gjort det möjligt att rikta de preventiva tvångsmedlen också mot den ekonomiska brottsligheten har att göra med att vi säkerställer att straffen för den brottsligheten är så allvarlig att den typen av verkningsfulla verktyg kan sättas in.

Det ena som jag tycker att Socialdemokraterna möjligtvis saknar är alltså ett systematiskt tänk kring hur man med straffrätten ska komma åt den ekonomiska brottsligheten.

Det andra som Socialdemokraterna dessvärre saknar är ett regeringsunderlag som kan leverera det här. Jag tar naturligtvis fasta på Lars Isacssons förhoppning om en annan regering efter nästa val. Men jag är inte säker på att de frågor vi diskuterar här skulle vinna på det.

Ett är i alla fall säkert: Socialdemokraternas bästa chans att bidra till skärpta straff är att Moderaterna leder regeringen och att det underlag som vi sitter på kan leverera de skärpningarna. Där finns en stor brist för Socialdemokraterna, och det skulle i värsta fall kunna bli en rejäl brist för Sverige. Vi hoppas att den olyckan inte är framme efter nästa val.

Fru talman! Det är mycket glädjande att se med vilken fräschör och klipp i steget som interpellanterna med adjutanter kliver in i kammaren kvart i tio! För egen del har jag varit igång ett tag och verkar vara igång ett tag till.

Teresa Carvalho har frågat mig om jag och regeringen avser att vidta några åtgärder för att höja straffen för den ekonomiska brottsligheten.

Det långa talets korta mening är ja. För regeringen är det en helt avgörande uppgift att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten och återupprätta tryggheten här i landet. Det handlar om flera olika delar: att slå mot det grova våldet, att strypa den kriminella ekonomin och att bryta rekryteringen av barn och unga till gängen.

Under åren 2012–2022 tredubblades de dödliga skjutningarna i Sverige. Men det var inte bara gängens grova våld som ökade dramatiskt. Det gjorde också omsättningen från den kriminella ekonomin som driver våldet och som i dag bedöms omsätta smått hisnande 100–150 miljarder kronor årligen. Det handlar om allt från äldrebedrägerier och narkotikaförsäljning till välfärdsfusk och momsbedrägerier.

Vi vet att den organiserade brottsligheten göds av pengar. För att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten är det därför nödvändigt att strypa den kriminella ekonomin, och regeringen går fram på flera olika fronter för att åstadkomma detta. Till grund för arbetet ligger den nationella strategin mot organiserad brottslighet, och åtgärderna följer fem huvudlinjer: att stoppa välfärdsfusket, stoppa att företag används som brottsverktyg, stoppa narkotikan, förbättra samverkan mellan myndigheter och ta tillbaka fler brottsvinster.

För att klara av den här uppgiften har brottsbekämpningen utrustats med effektivare verktyg. Polis, åklagare, tull och andra aktörer har i många år efterfrågat allt det här, och den här regeringen har sett till att det blir verklighet.

Vi har exempelvis säkerställt att vissa hemliga och preventiva tvångsmedel kan användas mot ekonomisk brottslighet som begås i kriminella nätverk.

Vi har infört en kraftfull förverkandelagstiftning som ger helt nya möjligheter att ta de kriminellas tillgångar direkt och utan lagföring.

På riksdagens bord ligger en proposition om att utvidga möjligheterna att meddela näringsförbud mot gängkriminella.

Regeringen har också gett Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten i uppdrag att stärka sin samlade förmåga att bekämpa ekonomisk brottslighet. Ekobrottsmyndigheten ska också öka takten vad gäller utredningar och lagföringar.

Till allt detta kommer straffen. Jag kan konstatera att vi tog över ett system från den socialdemokratiska regeringen med stora brister och sårbarheter. Straffen var genomgående alldeles för låga och återspeglade inte tillnärmelsevis den ekonomiska brottslighetens allvar.

Därför var det också väldigt viktigt för regeringen att den så kallade Straffreformutredningen, som leddes av rikspolischef Petra Lundh, såg över straffskalorna bland annat för den ekonomiska brottsligheten med syftet att de här straffen ska återspegla brottens allvar och att lagstiftningen ska utformas så att den kan angripa den organiserade brottsligheten med särskild träffsäkerhet.

Utredningen har lämnat en lång rad förslag som innebär rejält skärpta straff för den ekonomiska brottsligheten.

Minimistraffet för ett stort antal grova ekonomiska brott föreslås höjas från sex månader till ett år. Det gäller till exempel grovt bedrägeri, grov olovlig befattning med betalningsverktyg och grovt häleri. Att höja minimistraffen är en mycket effektiv åtgärd för att höja repressionsnivån, något som inte minst regeringens fördubbling av minimistraffet för grovt vapenbrott har visat.

Vi bereder också förslag om att gängkriminella ska kunna få dubbla straff, vilket innebär att straffet kan fördubblas för ekonomisk brottslighet som har koppling till organiserad brottslighet.

Utredningen föreslår också att nya regler för straffmätning ska införas så att hela straffskalan ska användas. Problemet är sällan att maximistraffet är för lågt, utan det är ofta bara den nedre delen av straffskalan som används i praktiken. Den gemensamma straffskalan för flerfaldig grov ekonomisk brottslighet föreslås höjas från åtta till tolv år, liksom att reglerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet blir avsevärt strängare. Det här är något som är särskilt viktigt för att åstadkomma högre straff vid ekonomisk brottslighet, eftersom det i de grövre fallen nästan uteslutande handlar om flera brott i ett led av en omfattande och systematisk brottslighet.

Regeringen arbetar nu för fullt med förslagen och avser att ha de skärpta straffskalorna, det vill säga att gängkriminella ska kunna få dubbla straff och den höjda gemensamma straffskalan för flerfaldig brottslighet, på plats redan den 1 juli 2026 – långt tidigare än vad utredaren har föreslagit. Med stor träffsäkerhet åtgärdar vi ärvda systembrister och sårbarheter. Resultatet kommer att bli väsentligt skärpta straff för ekonomisk brottslighet, i synnerhet för de brott som begås inom ramen för kriminella nätverk.

Fru talman! Tack för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor här i afton!

Jag konstaterar återigen hur oerhört centralt det är att vi har en stor vaksamhet mot olika hot mot vår inre säkerhet, detta oavsett om vi talar om terrorism, våldsbejakande extremism eller för den delen organiserad brottslighet eller kopplingar mellan olika hot av det slaget.

När det gäller det extremistiska hotet råder det ingen tvekan om att det också kommer från olika håll. Det islamistiska hotet, den våldsbejakande islamismen, hör utan tvekan dit, och sett över de senaste åren är det ett av de största hoten mot Sveriges inre säkerhet. Jag vill också säga att det återspeglas i regeringens arbete på det här området, både vad gäller lagstiftning och vår myndighetsstyrning, och det återspeglar myndigheternas arbete.

Jag konstaterar som sagt var att Säkerhetspolisen har varit mycket aktiv i relation till några av de konkreta fall som vi har diskuterat här i kväll, och baserat på de granskningar och de yttranden som har kommit från Säkerhetspolisen har också bidrag dragits in.

Jag konstaterar också att vi nu har ett demokrativillkor på plats som gör att inga verksamheter, oavsett om det är samfund eller andra slags verksamheter, som bedriver en verksamhet i strid med grundläggande krav på demokrati ska få exempelvis offentlig finansiering i Sverige. Jag konstaterar också att vi nu har ett lagstiftningsarbete på gång som just tar sikte på otillbörligt utländskt inflytande på och otillbörlig utländsk finansiering av religiösa samfund i Sverige.

Allt detta är ett uttryck för vikten av att manifestera en vaksamhet. Inget av detta är ett uttryck för att någon skulle vilja sopa verkliga problem under mattan – tvärtom. Allt detta gör vi i syfte att värna det fria, öppna samhället och tryggheten och säkerheten för medborgare i Sverige.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag konstaterar väl att samtliga de punkter som togs upp, inte minst i det senaste tillägget, är sådant som nu genomförs i nära samspel mellan regeringen och Sverigedemokraterna. Det är delar av Tidöavtalet. Till och med den exakta tidsplaneringen är så att säga förhandlad med Sverigedemokraterna. I den bemärkelsen kan man säga att inget nytt framkommer i det avseendet.

Jag ska också säga att allt det här syftar till att värna vårt fria och öppna samhälle. En grundläggande sak i ett fritt och öppet samhälle är förstås rätten att fritt utöva sin religion, enskilt och tillsammans med andra. Det är en rättighet som naturligtvis tillkommer var och en oavsett om man är kristen, muslim, jude eller någonting annat. Den grundläggande rättigheten kommer naturligtvis alltid att vara en helt central sak att försvara. I själva verket är det en väsentlig del av det vi menar när vi säger att vi ska stå upp för det fria och öppna samhället.

Detta står inte på något sätt i ett motsatsförhållande till den vaksamhet som också efterfrågas i den här diskussionen. Det är inte i första hand, så att säga, regeringen som ska granska enskilda trossamfund. Det ska däremot våra myndigheter göra. Säkerhetspolisen bedriver ett sådant mycket aktivt arbete. Den årsrapportering som det hänvisats till är ett uttryck för precis en sådan informationsgivning till medborgarna. Den redogör på ett mycket osminkat sätt hur olika extremistiska hot mot vårt fria och öppna samhälle ser ut, inklusive inte minst det islamistiska extrema hotet.

Det är också så att den lagstiftning som vi talar om är ägnad att åstadkomma precis det som efterfrågas, nämligen att om en granskning leder till slutsatsen att finansieringen exempelvis används för att underminera vårt fria samhälle, det vill säga inte lever upp till högt ställda krav på en demokratiefterlevnad, ska dessa bidrag dras in och inga nya bidrag betalas ut.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi nu är i full färd med att få till en lagstiftning som tar sikte på utländsk finansiering, just för att kapa möjligheterna för aktörer utanför Sveriges gränser att använda olika institutioner som bulvaner för sina intressen mot Sverige.

För min egen del är det väldigt avgörande att kampen för det fria och öppna samhället både inkluderar värnandet av vars och ens rätt att utöva sin religion enskilt eller tillsammans med andra och att i varje läge säkerställa att religiösa samfund lever upp till högt ställda demokratikrav. Om de inte gör det ska de granskas, avslöjas och bli av med sina offentliga medel med mera.

Fru talman! Låt mig tacka för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i dag. Jag vill bara inledningsvis fråga om jag hörde rätt: Menar Sara Gille att svaret på något sätt skulle återspegla min eller regeringens naivitet i dessa frågor? Det är viktigt att få klarlagt att det inte är på det sättet. Tvärtom baseras det här svaret på alla de källor som också Sara Gille hänvisar till, det vill säga Säkerhetspolisens bedömningar, Brottsförebyggande rådets bedömningar och andra viktiga myndigheters bedömningar. Det är bedömningar som på ett tydligt sätt pekar ut ett antal länder som de verkliga hoten mot Sveriges inre säkerhet – Ryssland, Kina och Iran, som förstås är särskilt relevant avseende de frågor som vi diskuterar här i dag.

Jag konstaterar att det under den här regeringens vakt har tagits flera mycket väsentliga steg för att komma åt den här problematiken. Det är inte minst en ny lag om statsbidrag till trossamfund som trädde i kraft den 1 januari i år. Där finns ett nytt och mycket tydligt demokrativillkor, som finns till just för att trossamfund bara ska kunna beviljas statsbidrag eller avgiftshjälp under förutsättning att de lever upp till de högt ställda demokratikrav som framgår av den lagstiftningen.

Avseende det shiamuslimska center i Järfälla som det har refererats till här konstaterar jag att Säkerhetspolisen i januari i år gjorde bedömningen att det hade använts som plattform för iransk underrättelseverksamhet. Det var mot den bakgrunden som Säkerhetspolisen yttrade sig, med konsekvensen att några ytterligare offentliga medel till den verksamheten inte skulle aktualiseras.

Jag vill också påminna om att regeringen i maj i år gav ett viktigt uppdrag till en utredare. Det handlar just om att se över detta och föreslå regler som tar sikte på utländsk finansiering av trossamfund och andra liknande verksamheter i Sverige. Det var uttryckligen en efterfrågan om att förbjuda eller på andra sätt motverka sådan finansiering just i syfte att värna vårt fria och öppna samhälle, vår demokrati och våra medborgares trygghet och säkerhet.

Utan att gå in närmare på enskilda fall kan jag konstatera att den problematik som lyfts fram i interpellationen och i andra inlägg här onekligen förtjänar en mycket seriös diskussion i vårt samhälle. Jag konstaterar också att de myndigheter som har till uppgift att värna vår inre säkerhet, inte minst Säkerhetspolisen, är mycket aktiva på det här området.

Jag konstaterar att vi nu har fått ny lagstiftning på plats, som är väsentlig för att motverka den här typen av krafter och värna vårt fria och öppna samhälle. Mer är på gång vad gäller utländsk finansiering. Detta menar jag är åtgärder som återspeglar allvaret i den problematik som lyfts fram i dagens diskussion.

Fru talman! Nima Gholam Ali Pour har frågat mig hur jag avser att verka för att höja vaksamheten avseende moskéer som, enligt vad som anförs i interpellationen, bedriver underrättelseverksamhet åt främmande makter. Han har också frågat mig om jag anser att moskéers samröre med regimer i Mellanöstern och islamistiska organisationer riskerar att underminera Sveriges säkerhet samt vilka åtgärder jag avser att vidta mot bakgrund av händelserna vid Imam Ali Islamic Center.

Jag vill först som utgångspunkt slå fast att regeringen värnar ett öppet och demokratiskt samhälle där grundläggande fri- och rättigheter respekteras. Vi kommer aldrig att acceptera att detta utnyttjas för att bedriva säkerhetshotande verksamhet mot Sverige.

Säkerhetspolisen bedömer att Iran tillsammans med Ryssland och Kina utgör de största säkerhetshoten mot Sverige. Iran har också bedrivit säkerhetshotande verksamhet i och mot Sverige under flera år. Jag har fullt förtroende för hur Säkerhetspolisen och andra berörda myndigheter arbetar med dessa frågor.

I januari i år bedömde Säkerhetspolisen att det shiamuslimska centret i Järfälla hade använts som plattform för iransk underrättelseverksamhet i Sverige och mot individer i den iranska diasporan i Sverige. Med Säkerhetspolisens yttrande som grund återkallade Myndigheten för stöd till trossamfund en del av de medel som shiasamfundet hade beviljats i statsbidrag.

Den nya lagen om statsbidrag till trossamfund trädde i kraft den 1 januari i år. Lagen innehåller ett nytt och tydligare demokrativillkor för att ett trossamfund ska kunna beviljas statsbidrag eller statlig avgiftshjälp. Sådant statligt stöd får inte lämnas om ett trossamfund eller en företrädare för samfundet utövar våld, diskriminerar grupper av personer eller främjar sådana ageranden eller motarbetar det demokratiska styrelseskicket. De nya reglerna möjliggör bättre kontroll men också krav på återbetalning vid brott mot regelverket.

Sedan mars 2025 finns även en särskild stödfunktion inom Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet. Stödfunktionen ska bistå myndigheter och andra som fördelar offentliga medel eller på annat sätt granskar offentligt finansierade verksamheter med fördjupande granskningar av verksamheter som kan antas ha kopplingar till våldsbejakande extremism. Syftet är att förhindra att offentliga medel fördelas till våldsbejakande extremism och andra antidemokratiska miljöer.

Det är också angeläget att se över möjligheterna att motverka att trossamfund och andra verksamheter används och finansieras i antidemokratiska, extremistiska eller radikaliserande syften. Därför gav regeringen i maj i år en utredare i uppdrag att överväga och föreslå regler som förbjuder eller på annat sätt motverkar utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter i Sverige med koppling till islamism, extremism och andra antidemokratiska intressen. Syftet är att förhindra att extremistiska och andra antidemokratiska miljöer i Sverige stärks genom sådant finansiellt stöd från andra stater, utländska organisationer eller finansiärer. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj nästa år.

Regeringen tar alla frågor som rör Sveriges säkerhet på mycket stort allvar och står i nära dialog med berörda myndigheter på området, inte minst Säkerhetspolisen. Vi följer utvecklingen noga och överväger löpande nya åtgärder.