Emma Nohrén

Fru talman! Jag har svårt att se att man kan tycka olika om hur viktig biologisk mångfald är, eftersom den är en nödvändighet. Det är faktiskt en av de saker vi måste ha oavsett hur det ser ut. Klarar vi inte av klimatmålen och målen för biologisk mångfald biter vi oss själva i svansen, och då kan vi stå där utan både mat och skog. Jag tror att regeringen behöver fundera ett varv till där.

Jag är ändå tacksam över att EU och Europeiska rådet står bakom de slutsatser som har tagits. Någonting som man också trycker på är finansieringsmålen. Om vi ska nå detta måste vi hjälpa andra länder, och vi måste göra vår hemläxa hemma. Vi kan inte komma till andra länder - som jag nu på fredag till Amazonas i Colombia - när vi inte klarar av att skydda vår egen fjällskog, som är vårt Amazonas.

Hur tar Sverige upp frågan om finansiering och ser till att EU når sina finansieringsmål? Har vi tagit lead i detta på något sätt?

Fru talman! Tack, statsministern, för återrapporteringen! Det är stora frågor och mycket elände, får man väl säga, som pågår i världen. Vi hörde den socialdemokratiska ledamoten rada upp många av de olika saker som pågår.

Jag tänkte gå vidare till hur vi kan försöka lösa några av de här sakerna: klimatkrisen och krisen för biologisk mångfald. Det var uppe på mötet, och jag läser ur rådsslutsatserna nummer 55 att rådet trycker på att man ska ha ambitiösa åtgärder med tanke på skador och störningar på grund av klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald och att man ser att man behöver uppnå finansieringsmålen. Det är glädjande att se att det är ett så starkt tryck från rådet i detta.

Jag ska själv åka till COP 16 på fredag och delta i den svenska delegationen för mötet.

Det här har ändå varit på plats i två år. Vi ska skydda 30 procent av alla naturtyper vi har, både på land och till havs och i vatten. Vi ska också restaurera 30 procent av de skadade ekosystemen.

Trots det har den svenska regeringen på hemmaplan inte alltid levt upp till detta. Den har även motarbetat till exempel restaureringslagstiftningen. En förutsättning för att man ska få till det ärende som man säger kommer att vara milstolpen är att ha de nationella handlingsplanerna på plats så att man ska ha någonting att jobba efter. Här ser vi att Sverige inte har levererat någon handlingsplan, och det finns inte heller någon tidsplan.

Jag vill därför fråga statsministern: Vad har Sverige gjort för att driva på detta i EU? Det handlar alltså om att påskynda arbetet med ett slutdatum för när handlingsplanerna ska in så att vi har någonting att utgå ifrån när vi ska se till att uppnå detta. 2030 är runt hörnet.

Fru talman! Tack för svaret, ledamoten Ottosson! Det är klart att du har tagit del av det.

Jag vet från tidigare debatter i kammaren att Naturvårdsverket inte alltid ligger högt upp i ledamotens förtroendelåda. Här ser vi nu vilket otroligt viktigt jobb de gör. Kommer du att arbeta för att vi får en ändring i höständringsbudgeten, till exempel? Detta är ju någonting som händer här och nu. Vi har massor av lagstiftning som ska implementeras. Vi har företag som måste få till det här. Detta är bråttom nu. Hur kommer detta att tas vidare?

Jag förstår att ledamoten har tagit del av det, men vad kommer ledamoten att arbeta för?

Fru talman! Tack för anförandet, Kjell-Arne Ottosson! Jag hörde mig själv nämnas några gånger. Jag ska dock inte hugga på det, utan jag tänkte fråga om det brev som Svenskt Näringsliv har skrivit om vad som enligt dem försvårar den cirkulära omställningen, gör det svårt att implementera de nya EU-direktiven och så vidare.

Både de som skrivit brevet och vi som läst det och ser hur allvarligt det är undrar nu: Kommer regeringen att ta till sig detta? Kommer man att ändra budgeten?

Vi såg den här veckan att Naturvårdsverkets generaldirektör delade kritiken - eller kritiken ska jag inte säga, men han sa att de såg samma effekter av de neddragningar som gjorts och delade bedömningen att detta skulle bli effekterna. Snart går de som blivit uppsagda, och då ska man ta in nya.

Frågan är väl egentligen hur regeringen kommer att ta emot det här. Kommer man att ändra någonting så att vi inte tappar i konkurrenskraft och möjligheter till omställning?

Fru talman! Vi är här för att debattera cirkulär och giftfri ekonomi men också Riksrevisionens rapport om uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad.

Fru talman! Förra året när vi hade debatten om cirkulär ekonomi påpekade jag att när jag började i riksdagen 2014 hette det här betänkandet Avfall. Jag sa då att jag var glad över att vi har kommit så långt på vägen att det faktiskt har hänt någonting och att vi nu ser avfallet som en resurs och även som en del av ekonomin.

Men när jag nu satt och läste på inför den här debatten blev jag lite ledsen. Jag tyckte att jag hade koll på det här området, men i den circularity gap-rapport som togs fram 2022 - det är en rapport som görs i flera olika europeiska länder och även utanför EU där man tittar på gapet mellan vad som skulle kunna vara cirkulärt och vad som är cirkulärt - framgår det att Sverige är väldigt dåligt. Man räknar med att 3,4 procent av vår ekonomi är cirkulär medan snittet i EU är 13,7. Vi har alltså ett cirkularitetsgap, som det kallas, på över 96 procent. Jag trodde faktiskt inte att det var så illa.

Genomsnittet i världen ligger på 8,9 procent, så vi är sämre än världen, och absolut bland de sämre i EU. Högst ligger Österrike med 9,7 procent och Nederländerna med 24,5 procent. Undersökningen finns att läsa, och det är bland andra Rise som har varit med och tagit fram den.

I Sverige tillförs 266 miljoner ton resurser vår ekonomi varje år, och det betyder att materialkonsumtionen per capita - från bebis till jättegammal - är 25 ton per skalle, alltså 70 kilo per dag i Sverige. Det är en siffra som har ökat år för år och som ser ut att fortsätta att öka framöver.

Den inhemska resursutvinningen är i ungefär samma storleksordning. Sverige har alltså den fjärde största resursutvinningen i världen per capita. Det beror förstås på att vi har mycket råmaterial. Vi har gruvor, och vi har skog som vi exporterar och gör varor av. Men när vi nu har det borde vi också vara bättre på att göra det cirkulärt.

Oavsett hur det ser ut måste konsumtionen av jungfruligt material minska för att Sverige ska kunna bli ett föregångsland för hållbar konsumtion eller för hållbarhet över huvud taget, så som vi så gärna vill.

Sverige är som tur är ett rikt land. Vi är rustade att bli ledande i detta. Vi har kunskap, vi har innovationskraft, vi har kapital och vi har också enorma resurser i form av gruvor och skogar och även inhemsk utvinning av resurser som vi har rådighet över.

Vi har också fantastiska företag som vill göra detta. Jag tror att alla vi som deltar i debatten har varit med på otaliga seminarier med branschföreträdare som vill bidra till detta på olika sätt, som vill göra skillnad och som vet att det som tidigare var avfall faktiskt kan vara en resurs om det får lite hjälp.

Detta är något som vi har diskuterat många gånger i denna kammare, där vi ofta också är överens. Jag lyssnade på ledamoten Helena Storckenfeldt här tidigare, och jag håller med om mycket av det hon sa när det gäller själva grundproblemet. Hur vi sedan ska nå fram handlar om andra saker.

Döm om min förvåning när jag läste Svenskt Näringslivs brev till regeringen, som kom i veckan och som var ställt till statsministern, finansministern, miljö- och klimatministern, energi- och näringsministern och landsbygdsministern. I brevet säger de att de är oerhört oroade över hur regeringen håller på att slarva bort det arbete som Naturvårdsverket gör. Det är den myndighet som har hand om cirkulär ekonomi och som också ska se till att flera av de olika nya lagstiftningar som kommer implementeras.

Svenskt Näringsliv, vars brev är underskrivet av 14 av deras olika undergrupperingar, skriver: "Hur väl implementeringen faller ut kommer att vara avgörande för svensk konkurrenskraft och därmed svenska företags möjligheter att fortsätta ligga i framkant vad gäller teknikutveckling, tillverkning av hållbara produkter samt att vara motorn i omställningen till ett cirkulärt och fossilfritt samhälle."

Man radar upp hur kommande förpackningsordning, som vi har diskuterat mycket och som är en del i hur vi ska kunna återbruka och veta vilka förpackningar vi ska använda. Utan Naturvårdsverkets hjälp kommer detta att bli försenat, och man kommer att tappa konkurrenskraft.

När det gäller ekodesignförordningen, som vi har sagt kommer att vara en av de stora delarna för att man ska kunna nå cirkularitet och där våra svenska företag har varit väldigt aktiva, säger de också att Naturvårdsverket är en av nyckelaktörerna.

Det finns ett nytt direktiv om vad man får säga och inte, så kallad greenwashing, alltså vilka miljöpåståenden som man får göra. Det är oerhört viktigt att det blir implementerat och att det blir regler som funkar. När någon sätter sin stämpel på något ska konsumenten kunna lita på att stämpeln betyder något. Detta hanteras också av Naturvårdsverket.

Summa summarum, fru talman, tycker jag att detta är en kraftig känga - en av de största jag sett - från näringslivet till regeringen om hur de håller på att sumpa chansen att vara med i omställningen.

Regeringen visste kanske inte själva vad de gjorde när de skar ned så mycket på pengarna till Naturvårdsverket. Kanske trodde de att det var andra saker som skulle hända, men 50 färre medarbetare och nya regleringsbrev gör skillnad. Det är inte så att Svenskt Näringsliv har velat mörka att de skickat brevet. De verkar ganska sura. Här gäller det att göra om och göra rätt.

Tittar man i stället i betänkandet på vad vi i Miljöpartiet vill göra ser man det är just att se till att förordningarna blir verklighet och att svenska företag och Sverige kan gå före. Vi har livsmedel, plast, textil, kritiska råvaror och bygg- och rivningsmaterial. Det är dessa delar vi måste ta tag i.

Visste fru talmannen att 87 procent av den plast som samlas in bränns upp eller går till energiåtervinning? Bara 10 procent återvinns och blir ny plast. Däremot ser man att i de delar där det finns pantsystem för petflaskor och annat är det 37 procent. Vi har en motion om att vi vill införa pant på fler områden. Detta är något som finns med i till exempel ekodesigndirektivet.

Vatten togs upp förut. Hur vatten ska återvinnas har vi också en motion om. Vi ser att vatten i dag missbrukas i processer, och det är också en del av den cirkulära ekonomin.

Något som också har tagits upp tidigare i debatten är kemikalier och Reachsystemet, som är det gemensamma system som vi använder inom EU. Där går det för långsamt. Man har pratat länge om att det ska förändras, att ämnen ska tas i grupp och att det ska gå lätt att förbjuda, men sedan händer inte riktigt någonting. Där måste Sverige ligga på. Sverige har sedan slutet av 90-talet varit ledande på detta område. Där har vi en gemensam reservation från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, som jag vill yrka bifall till. Det är nummer 34.

Vi vill också se ett europeiskt substitutionscenter. Ett sådant införde vi i Sverige under en rödgrön regering, och det har fungerat väl. Det gör att man kan forska så att man vet vilka ämnen man ska göra. Det borde skalas upp. Det borde vara ett svenskt initiativ att göra detta på europeisk nivå.

Sist men inte minst måste de som gör fel - de som skor sig på detta - straffas. Vi har sett en fruktansvärd brottslighet med avfall den senaste tiden, inte minst här i Stockholmsområdet. Det finns färger och annat inblandade i deras namn, som jag inte ska säga högt.

Vi vill se att man tar tag i denna brottslighet, att man utreder hur man kan komma åt den och att det blir strängare straff. Därför vill jag också yrka bifall till reservation 23. I övrigt står jag bakom alla reservationer, även den tidigare, men den här gången kändes det som att jag behövde yrka bifall till två reservationer.

Herr talman! Återigen: Jag kan inte se att vi skulle låta en mer konkurrenskraftig produktion och högre lönsamhet gå ut över djurvälfärden. Kor är betande djur. De behöver gå ute. De idisslar och går och grejar. Sedan finns det alltid lata individer i en besättning; det vet jag också. Man får puffa ut dem, och de tycker inte alls att det är så roligt. Men det kanske är just de som behöver komma ut mest, om vi nu ska gå in på individnivå.

Jag vill se ett högt djurskydd. Jag tror att beteskravet är en stor del av detta, och jag tycker inte att vi ska tumma på det.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Anders Karlsson, för frågan!

Jag får upprepa igen att jag och Miljöpartiet inte ser att det kan vara ett hållbart jordbruk eller en hållbar verksamhet om man måste sänka djurskyddskraven för att man till exempel har för många djur eller för att markerna inte håller. Då är det något som är fel.

Det vi måste göra är att se till att man får betalt för den klimat- och miljönytta man gör och att det samtidigt blir lönsamt att hålla korrekt antal djur eller ha bete som också bidrar till både kolsänka och andra delar.

Sedan vet jag också att man har naturbete, bete på vall eller vad det nu kan vara och att det är väldigt olika vilken nytta det gör, men för korna som är ute gör det otroligt stor skillnad. Det är klart att korna mjölkar mindre i början när de är ute därför att de går längre, men det är väl bara bra om vi får djur som faktiskt rör på sig.

Sedan förstår jag att det kanske inte är så kul när datorn säger att kon har minskat några kilo, men man måste också se att man får bra och hållbara djur för framtiden. Jag hade hoppats att fler djur och fler djurslag skulle få gå ute, som grisar, höns och så vidare.

Herr talman! Ja, vi behöver öka produktionen av livsmedel i Sverige, men inte av allting och inte i alla delar. Jag tror att man ibland använder den här fanan till att säga att man ska öka produktionen av allting.

Går vi tillbaka till beteskravet ser vi också att de högmjölkande kor vi har i dag är extremt högmjölkade. Bara i förra veckan såg jag att det finns kor som kan leverera 60 kilo - det är ju helt galet! Det var visserligen efter en kalvning, men runt 40 kilo är inte ovanligt i dag.

I miljö- och jordbruksutskottets sessionssal har vi en ko som gav pris 1908 eller 1910 för bäst mjölkande ko - den mjölkade 8 kilo.

Vi har strömlinjeformat det här. Frågan är om vi kan ha en så hög produktion på djuren att de inte klarar av att gå ut. Jag ser inte det. Jag tror att djur ska vara ute och beta. Om vi avlar dem så mycket att de inte passar för bete tror jag att vi har fått ett problem på halsen som jag inte vill se.

(Applåder)

Herr talman! Ja, jag var nog lite svepande. Det är inte säkert att just mineralgödsel gör att man utarmar jordarna. Jag sa också "bekämpningsmedel" i den meningen, men det kanske inte gick fram.

Vi ser att ett högintensivt jordbruk ofta utarmar jordarna. I Sverige är vi kanske i många delar mycket bättre på att använda det - vi har växtföljder, vi har andra grödor och vi har börjat använda täckgrödor när det är den tiden på året. Alla gör det dock inte.

Vad vi dock ser är att när vi kan sluta systemet, kretsloppet, och faktiskt använda stallgödsel eller sådant som är från den egna åkern får vi också en annan komposition på jorden och en annan mullhalt eftersom man får in organiskt material på ett annat sätt.

Det som framför allt utarmar jordarna är väl vissa växtskyddsmedel som gör att man får en mycket mindre flora på åkarna. Rätt ska vara rätt! Men forskningen visar att där man har ett kretsloppssystem med djur och växter på samma gård får man en annan struktur på jorden.

Sedan var det en fråga om betesrätt - som ledamoten uttryckte det. Jag sa "beteskrav". Jag tror att man bara genom att prata om det här, diskutera det här, skrämmer upp konsumenter och minskar förtroendet för lantbruket och djurskötseln.

Om alla vill se beteskrav och vill ha kvar det, varför gör man då de här sakerna? Det kan finnas enskilda fall, men som det låter nu och i det förslag som har varit är det mycket mer långtgående än det ledamoten sa.

Herr talman! Jag tackar de tidigare talarna för debatten och replikskiftet. Jag var sugen på att hoppa in, men som ni kanske hör är min röst inte helt i fas. Jag sparar mig till de riktigt heta debatterna senare. Vi har ju mer i dag.

Herr talman! Vi är här för att prata jordbrukspolitik. Vi har redan i första anförandet här från John Widegren hört om förutsättningarna för jordbruket. Jag håller med om mångt och mycket av det han säger om dem men inte om hur vi ska gå vidare.

Herr talman! Vi vet att lantbruket och livsmedelsförsörjningen under de senaste åren har påverkats enormt av alla de olika skeendena i världen, inte minst pandemins efterdyningar och extremväder till följd av klimatförändringar. Konflikter i världen har gjort att varje land börjar titta mer och mer på egen beredskap och självförsörjning. Det sker i Sverige och i Europa men också utanför Europa.

Där jag bor, i lilla Brastad, finns det en liten butik som säljer varor från Thailand. De brukar ha massor av god färsk frukt. Jag var där häromveckan och frågade om de hade fått in något. De sa: Nej, det är ingen idé att köpa längre. Vädret är uppochned i Thailand också. Det är för dyrt.

Så ser det faktiskt ut på många ställen i världen. Livsmedelsproduktionen och jordbruket är kanske det mest väderberoende och klimatberoende vi har. Vi behöver ha jämnt väder, vi behöver ha regn och vi behöver ha förutsägbarhet så att vi vet hur vi ska odla. Men vi behöver också ha ekosystemtjänster i form av pollinerare. Vi måste ha bra jordar som behåller vattnet och som ger näring och så vidare.

Samtidigt ser vi att det moderna jordbruket ibland biter sig i svansen. Vi använder till exempel konstgödsel som utarmar jordarna. Vi använder bekämpningsmedel som tar död på den biologiska mångfalden. Det har blivit ett självspelande piano, och det går åt fel håll.

Även när det gäller den fossila energin är jordbruket det som verkligen skulle behöva en omställning. I hela den globala livsmedelskedjan, från framställning och spridning av växtnäring och bekämpningsmedel till frysprocesser för att lagra livsmedel, transporter och själva odlingen, går det åt enorma mängder fossil energi. Enligt IPCC-rapporten står hela det globala matsystemet för mellan 21 och 37 procent av de globala växthusutsläppen.

Där måste vi ställa om och göra rätt. Vi i Miljöpartiet vill se ett system där det faktiskt lönar sig att jobba med naturen och med den biologiska mångfalden snarare än att kämpa mot den. Vi måste se till att de som jobbar i de här verksamheterna också får betalt för ekosystemtjänster och för att ställa om till ett klimatsmart jordbruk.

I dag ser vi att man snarare går mot större produktionsenheter. Av EU:s jordbruksbudget går 80 procent till de 20 största procenten. Vi skulle vilja att det var tvärtom. Vi behöver ha en mångfald av mindre företag som också verkar närmare naturen.

Vi ser också att nationalekonomer tittar på jordbruksproduktionen och omställningen där. Till exempel säger Mistra Food Futures, som är ett forskningsprogram med flera olika grenar, att ökad produktion inte alltid är samma sak som ökad lönsamhet. Här tror jag att man automatiskt tänker att det kan ju inte stämma. Men det är faktiskt så att bara för att man får ett kilo eller en liter till av någonting betyder det inte att man får ökad lönsamhet. Det beror på vad man gör av produkten och på vilket sätt man gör det. Det här måste vi se.

Konkurrens på lika villkor vill vi ju alla ha. Men för oss i Miljöpartiet betyder inte det att man sänker kraven till de andras nivå. Vi försöker höja dem.

Vi har den senaste tiden sett förslag på att slopa beteskravet för kor. Det är i och för sig en pågående utredning, så vi vet inte hur slutförslaget ser ut. Men när vi är ute i världen och säljer är det ju det som är Sveriges USP. Vi har en bra djurvälfärd. Vi har grisar med svansen kvar. Vi har kor som går på bete. Då kan vi ju inte skära av den gren vi sitter på. Framför allt är det dåligt för djuren och djurvälfärden. Nej, snarare ska vi se till att när man handlar med Sverige ska det vara lika villkor. Det ska inte löna sig att fuska med de här sakerna, och inom EU ska vi verka för att alla ska ha samma djurskyddsregler som Sverige och minska antalet djurtransporter.

Herr talman! Jag ser på klockan att jag pratar på lite väl mycket, men det här är ju stora frågor.

När det gäller själva betänkandet och de olika reservationer vi har står jag givetvis bakom dem allihop liksom bakom dem som bereddes förenklat i år eftersom de var uppe förra året. Men jag yrkar bifall till reservation nummer 9.

Jag hade gärna yrkat bifall också till reservation nummer 7, men för tids vinnande väljer att inte göra det. Jag vill ändå prata lite grann om nummer 7, för den handlar om främjande av en växtbaserad jordbrukssektor.

Ibland blir vi beskyllda för att tycka att man inte ska äta kött och så där. Det är klart att det finns utrymme för att äta kött, bra kött och naturbeteskött. Men vi måste äta mindre kött, vi måste äta mindre importerat kött, och vi måste öka de växtbaserade alternativen.

I dag importerar vi väldigt mycket av det här. Dessutom är det proteinfoder som vi ger till våra djur också importerat.

Vi i Miljöpartiet vill se ökad produktion av växtbaserade proteingrödor som kan gå direkt till människor men också till djur. Vi ser att 17 andra EU-länder har en strategi för det här och ger pengar till att öka de här delarna. Men det gör vi inte i Sverige trots att utredningar har visat att vi har möjlighet till det. Vi har arealen, men vi har ingen som kan ta emot det om man gör det här. Jag tror att man måste gå in från politikens sida och visa att man vill ha det här så att det lönar sig att satsa på det. Det är också en del i att höja självförsörjningsgraden i detta oroliga läge. Vi kan inte vara beroende av importerad soja från till exempel Sydamerika.

Reservation 9, som jag yrkar bifall till, handlar om att vi vill se ett levande lantbruk i hela Sverige som säkrar en hög självförsörjningsgrad av livsmedel men också foder, energi och råvaror.

Lantbruket är nyckeln i omställningen. Vi måste göra mer av våra egna insatsvaror. Det handlar om jordbruket, men det handlar också om något som vi kommer att prata om i nästa debatt: cirkulär ekonomi. Hur ska vi återta fler av de här sakerna? Hur ska vi kunna tillverka vårt eget bränsle, våra egna insatsmedel och vår egen näring?

Det måste vi ta tag i och göra i Sverige. Vi måste öka självförsörjningsgraden, och vi måste se till att hela landet kan leva. Det kan inte vara så att vi centraliserar och minskar antalet lantbrukare och bönder. Vi måste snarare öka dem. Det om något är att rusta för framtiden. I en orolig framtid kommer fler att behöva hugga i, och det är i de gröna näringarna vi kommer att behöva mankraft.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Landsbygdsminister Kullgren säger en sak men gör en annan. Han visar beslutsamhet och, som ofta framförts, stolthet över förhandlingen, som borde ses som ett misslyckande. Hur ska man nu från svensk sida göra allt man kan för att vidta åtgärder som faktiskt skyddar beståndet? Dessa fiskar kommer nu i stället att fiskas upp. Kommer ni att vidta några åtgärder för att minska fisket eftersom vi fick en högre kvot än vetenskapen rekommenderade?

Herr talman! Jag vill rikta min fråga till landsbygdsminister Peter Kullgren.

Herr talman! Östersjön är i kris. Sill- och strömmingsbeståndet har minskat med 80 procent de senaste 30 åren och befinner sig på randen av en kollaps. Med fortsatt fiske finns 25 procents risk att beståndet kollapsar och inte blir ett fungerande lekbestånd.

Miljöpartiet kräver ett nödstopp för fisket för att vi ska rädda sillen och strömmingen. Det finns goda skäl inte bara för ett friskt och levande hav, utan det skulle också rädda kustfisket. Utan fisk finns ingen fiskenäring. Detta är också vad EU-kommissionen har sagt, och kommissionen föreslog ett fiskestopp utifrån den gemensamma lagstiftning vi har, som jag tror att alla i det här rummet står bakom. När det ser ut så här slår nödbromsen in.

Trots detta har vi en regering som har gått med på höga kvoter för sill - något lägre än tidigare men ändå väldigt höga, mot vetenskapen. Frågan är alltså varför regeringen går emot lagstiftningen och kommissionens krav på att agera. Kommer det att bli ett fiskestopp?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Fru talman! Vi hörde precis ett anförande om hur jakten är en del av den svenska folksjälen, skulle man kunna säga. Det är väldigt många som själva jagar, och om man inte jagar själv känner man någon som jagar. Det är ganska unikt för Sverige att ha den situationen. För några veckor sedan var jag nere i Paris på ett möte och diskuterade landsbygdsfrågor. Man frågade vad vi i Sveriges riksdag diskuterar i utskottet. Då sa jag att det är de vanliga sakerna: miljö- och jordbrukspolitik, landsbygdsutveckling - och så förstås jakt. Jakt? Har ni det? De förstod liksom inte. Ja, det är en viktig del, fick jag svara. Vilka som har möjlighet att jaga är alltså faktiskt någonting som särskiljer Sverige.

Varje år är det 280 000-290 000 personer som söker och löser jaktkort i Sverige. Det är också 8 000-12 000 som genomför teoriprovet för jägarexamen. Hur många av dem som sedan går vidare och jagar vet man inte riktigt. Men alla dessa personer har väl sina anledningar till att jaga. Jag tycker inte att man kan dra jägarkåren över en kam. Jag är själv jägare, och jag tror att min anledning till att jaga kan skilja sig från många andras.

Men jakten påverkar så många fler. Alla som vistas i skog och mark, framför allt kanske på hösten, riskerar att stöta på en jägare. Det finns många som nyttjar skog och mark av andra anledningar, alltifrån svampplockare, kanotister, strövare och scouter till fotograferande turister och turistföretag, som tjänar sitt levebröd på att ta ut människor som vill uppleva den svenska naturen. Vi har också renskötare, och vi har företag som tar ut människor för jaktturism.

Alla är faktiskt inte lika positiva till jakten, trots att de flesta i Sverige ändå har en positiv grundsyn på jakt. Det är viktigt att vi har en acceptans för jakten och fortsätter med det. Därför måste lagstiftningen vara bred och innebära möjlighet till inflytande för många.

Alltför stora viltstammar kan uppröra och försvåra för till exempel lantbrukare och skogsägare. Det är få som gillar att få sina grödor nedtrampade av vildsvin eller gäss som kommer i stora flockar eller att få skogsskador på antingen plant eller uppväxande bestånd när hjortar fejar hornen.

Därför är det viktigt att jakten och förvaltningen sker på ett sådant sätt att det skapas acceptans, fru talman, och att det finns en förankring i samhället. I dag ser vi att det inte alltid är så. Miljöpartiet anser därför att det är viktigt att vi moderniserar jaktlagstiftningen och harmoniserar jakten med det övriga samhället. Det ska inte bara vara jägare som bestämmer om viltet, för allt tillhör oss alla fram tills det är skjutet.

Den moderna jaktlagstiftningen såg sin början på 30-talet. Under 80talet skedde ganska stora förändringar. Allteftersom har vi fått ett lappande och lagande i lagstiftningen. Vi har haft EU-inträdet. Vi har fått ett förändrat skogsbruk med trakthyggesbruk som förändrat situationen i skogen. Vi har nya fritidsintressen, som gör att fler och kanske andra personer kommer ut i skogen. Sedan har vi också klimatförändringarna, fru talman, som tillsammans med en ökad rörlighet ger ganska stora förändringar. Vi ser nya utbredningsområden för många viltstammar. Vi får en snabbare spridning av främmande och ibland invasiva arter. Det kommer också flera sjukdomar och parasiter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Men samtidigt med den här utvecklingen har vi också fått bättre forskning och bättre miljöövervakning. Vi vet vad som händer, och vi har bättre koll på våra vilda djur och vad som händer där ute. Det ger förstås också nya kort på handen. Flera av våra viltstammar har ökat. Vi har haft en gynnsam förvaltning av många stammar. Vi har till exempel nu en vargstam på cirka 450 individer; tidigare var de en handfull om ens det. Flera fågelarter ökar i landskapet, samtidigt som andra missgynnas. Nygamla arter som vildsvin har kommit in, och dem behöver vi kanske förvalta på annat sätt. En del har hänt där också.

Vi i Miljöpartiet tror att det behövs nya förvaltningsmetoder. Vi anser att det behövs ekosystembaserad viltförvaltning där man också har flerårsförvaltning. Det finns ett tillkännagivande om detta i utskottet, men jag tycker inte att det når hela vägen. Därför yrkar jag bifall till vår reservation nummer 1. När man har ekosystembaserad viltförvaltning behöver man se till hela ekosystemet. Det har att göra med markens bärighet, rovdjurstrycket, vilka andra aktiviteter som sker, tillgången till foder och hur landskapet ser ut.

Fru talman! Vi hörde tidigare talare berätta om några av de utredningar som görs. Jag skrev ut lite av det som står i betänkandet om vad som är på gång. Det är otroligt många olika utredningar. Jag har gulmarkerat en del i mina papper. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att titta på en ny förvaltningsplan för kronhjort och älg. Detta har sedan pausats, då verket fått ett annat regeringsuppdrag. Naturvårdsverket har också fått i uppdrag att främja viltvård, man har fått ett nytt uppdrag om Viltvårdsfonden, Skogsstyrelsen har fått ett uppdrag tillsammans med Naturvårdsverket och så vidare.

Det är otroligt mycket som pågår samtidigt, men allt är inte riktigt koherent tror jag. Man vill nog uppnå samma sak, men ska vi kunna ha en jakt och en viltvård som får acceptans måste man nog se till att komma dithän. Vi måste ha en ekosystembaserad viltförvaltning som tar hänsyn till flera av samhällets olika delar, och vi måste se hur de interagerar med varandra. På så sätt får vi en fortsatt acceptans för jakten. Vi får också bra viltstammar och kan samverka med andra verksamheter.

Egentligen är detta ingenting nytt. Jag tror att de flesta jägare ser att man måste hushålla med de resurser man har och att man också måste skapa resurser för framtiden. Med dagens kunskap och den forskning vi har tror jag att vi kan nå en ekosystembaserad viltförvaltning som ger vilt att jaga men också samklang med andra verksamheter och andra djurslag.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Johan Forssell.

Under den borgerliga regeringen 2008 inrättades en tjänst som havsambassadör i Sverige. Det var framsynt - havsfrågorna är globala, och världen behöver ha ett internationellt engagemang om vi ska rädda haven.

Sverige har sedan dess under olika regeringar och olika konstellationer arbetat upp ett gott renommé och en ledande ställning i havsfrågorna. Initiativet till den första havskonferensen 2017 är bara en del i det.

Just nu pågår många internationella förhandlingar. FN:s havsdekad är igång. BBNJ ska färdigställas, och vi ser att vi inte uppnår våra Agenda 2030-mål. Vi ser också att flera andra länder har följt efter, till exempel Tyskland senast. Men i det här läget väljer Tidöregeringen med SD i spetsen att ta bort havsambassadören.

Min fråga till statsrådet är varför man väljer att ta bort den här tjänsten. Ska regeringen kasta bort allt det arbete för haven som Sverige har gjort? Varför vill man släppa ledartröjan och det renommé som Sverige arbetat upp?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återrapportering från Europeiska rådets möte den 17-18 april

Fru talman! Tack, statsministern, för svaret! Man kan självklart inte diskutera allt på alla möten; det vet vi verkligen i den här kammaren.

Men miljöfrågan är en hygienfaktor även när det kommer till konkurrenskraften. Vi kan inte fortsätta om vi inte är inom de planetära gränserna, för då biter vi oss i svansen och tappar konkurrenskraft.

Jag skulle vilja exemplifiera med det som nu pågår i jordbrukssektorn, där man snabbt håller på att ändra om regelverket i en så kallad urgent procedure. Man tar helt enkelt bort flera regelverk som har tagit fem år att ta fram och förhandla om. De har funnits i ett år, och nu tar man bort dem utan några konsekvensutredningar.

Även här lyser miljö- och klimatambitionerna med sin frånvaro, och det handlar min andra fråga till statsministern om. Här har vi alltså ett exempel. Kommer Sverige att se till att de snabba ändringar man gör inte går ut över omställningen till ett mer klimat- och miljövänligt jordbruk eller konkurrenskraft?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återrapportering från Europeiska rådets möte den 17-18 april

Fru talman! Jag tackar statsministern för återrapporteringen.

Inför rådsmötet tog min kollega i EU-nämnden upp avsaknaden av klimat- och miljöambitioner i förslaget till en ny giv för den europeiska konkurrenskraften och föreslog att Sverige ska driva på för att miljö ska få en egen rubrik.

Nu hörde jag statsministern i sitt anförande hänvisa till den gröna given, och i den skriftliga återrapporteringen kan man finna ord som klimatneutral och bioekonomi. Men det är allt, och jag saknar fortfarande delar om miljön. Det verkar som att man inte vill bygga på eller bygga in framgångarna som uppnåtts med den gröna given. Det är lite märkligt eftersom EU har tagit på sig ledartröjan i dessa frågor, och när man nu ska ta nästa steg borde det vara naturligt att bygga på de framgångar som redan uppnåtts.

Till exempel pekar World Economic Forum ut miljörelaterade risker såsom extremväder, biodiversitetsförlust och kollapsade ekosystem som de största riskerna på både kort och lång sikt, och OECD håller på med en ny rapport om de tre kriserna när det gäller klimat, biologisk mångfald och föroreningar och om att en kris inte kan lösas enskilt utan att alla måste lösas tillsammans.

Kan statsministern berätta lite mer om hur klimat- och miljöfrågorna var uppe i diskussionerna, och kommer Sverige att driva på för att låta miljön få en egen rubrik i det fortsatta arbetet med konkurrensgiven?

Herr talman! Precis som den tidigare talaren Martin Kinnunen sa är det övergripande miljöfrågor som vi nu debatterar. Det är viktiga frågor, men de passar inte riktigt in i andra betänkanden som vi har under året.

Vissa av de frågor som vi redan har diskuterat kommer igen fast på ett annat sätt. En del av det jag kommer att säga nu pratade vi till exempel om i den tidigare debatten om naturvård.

Herr talman! Miljömålssystemet är något som återkommer i nästan allting vi gör i miljö- och jordbruksutskottet, eftersom det är den uppföljningsmetod som vi har. Den kom våra företrädare i riksdagen överens om 1999.

Sedan dess har vi använt miljömålssystemet för att utvärdera politiken och för att se att vi gör rätt saker. Men vi borde kanske utveckla miljömålssystemet, för flera av de frågor som vi behöver ha svar på i dag kanske vi då inte ens visste att vi ville ställa. Detta har trots allt drygt 20 år på nacken.

En av de saker som vi har med i en motion är att man borde utveckla indikatorer för friluftsliv, till exempel. Det är en välbefinnandeåtgärd som många av oss nyttjar. Men det handlar också om turism och annat, och det har en betydande påverkan också på ekonomin. Vi skulle gärna vilja se att man utvecklar indikatorer för friluftsliv när det gäller miljömålssystemet.

Herr talman! Vi har många reservationer i detta betänkande. Flera av dem behandlas förenklat, vilket innebär att vi inte kommer att ta upp dem i dag eftersom vi tog upp dem förra året. Men jag skulle i dag vilja yrka bifall till reservation 17.

Detta hänger samman med det som jag tog upp i anförandet om naturvård. Det handlar nämligen om PFAS och de skandaler som varit kring det. Detta är ett ämne där vi har fått ny kunskap. Det är väl över 10 000 ämnen - det är en stor klustergrupp. Vi hade inte en aning om att de existerade för 20 år sedan. Nu har vi sett att vi har dem överallt. Tar man prov på vatten någonstans kan man hitta PFAS. Det gäller hela vårt hav och allt vårt vatten.

Man kan hitta det hos enskilda med egen brunn. Det är ofta inte på grund av verksamheten i deras villa eller på deras gård som det finns PFAS i brunnen. Men att dricka förorenat vatten är förenat med fara och cancerrisk. Därför måste vi se till att det finns ett regelverk som gör att en ägare till en enskild brunn får ersättning och att saneringen sker med hjälp av statliga medel eller att förorenaren betalar. Man ska inte behöva vänta på stora rättsprocesser.

Det är detta som vår reservation 17 handlar om. Jag vill verkligen att vi kommer vidare med den. Det är många där ute som är oroliga, och detta är förenat med stora kostnader.

Sedan, herr talman, vill jag ta upp detta med tillståndsprocesser. Debatten har redan hamnat där. Om vi ska kunna göra den gröna omställningen är det oerhört viktigt att vi har tillståndsprocesser som går fort och att man som företagare och entreprenör får sina tillstånd och vet vad man får göra och inte får göra, så att man kommer vidare. I dag ser vi orimligt långa tider, dels på grund av att man inte vet hur man ska hantera det, dels på grund av personalbrist. Det saknas medel till exempel till länsstyrelserna för att man ska kunna komma vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Övergripande miljöfrågor

För några veckor sedan hade vi ett seminarium här i riksdagen, där vi hörde om en stor satsning som faktiskt blev fördröjd eftersom en handläggare var föräldraledig. Det fanns ingen annan person att tillgå, för det fanns inga medel för att ersätta personen. Så ska vi inte ha det.

Trots det har regeringen och SD dragit ned på pengarna till länsstyrelserna och därmed till tillståndsprocesserna. Flera av länsstyrelserna byggde upp kompetens genom att bilda kluster eller lag som gjorde att tillstånden kunde ges fortare, till exempel i Västra Götaland där vi snabbt fick tillstånd till batterifabriker på Hisingen och i Mariestad. Som tilldelningen av medel ser ut nu säger de att det här skulle ta mycket längre tid, kanske flera år längre.

Vi måste ha tillståndsprocesser som gör att vi kan följa miljölagstiftningen. Det är inte bara att ta bort lagarna, utan det handlar om att vi har medel till länsstyrelserna och domstolarna så att processerna går vidare. Då går det fortare. Så ser det inte ut i dag.

Det finns även en osäkerhet när det gäller nya ämnen. Det finns ett förslag från flera av länsstyrelserna om att man ska kunna ha öppna eller tidsbegränsade tillstånd. När nya ämnen hamnar på de olika listorna över vad man ska kontrollera skulle man då kunna lägga in ny kunskap.

I dag fungerar det inte så. Verksamheter vill ha långsiktighet och därför långa tillstånd. Men med ny kunskap behöver man kunna uppdatera dessa tillstånd, vilket inte går i dag. Detta är något som efterfrågas av länsstyrelserna, och vi har en reservation om det. Det skulle ge en högre säkerhet, och man skulle även våga ge tillstånd i dag eftersom man skulle kunna ändra och modernisera tillstånden med tiden.

Jag vill avsluta med att prata om offentlig upphandling, något som återkommer i många av våra betänkanden. Vi har en reservation som handlar om att vi när vi köper in animaliska produkter ska ställa samma krav som vi gör i Sverige när det gäller djurskydd och annat. Det kan inte vara så att vi här i kammaren sätter upp lagar och regler för vad som ska gälla för våra svenska bönder och fiskare, och sedan köper man in något annat för att det är billigare att lura systemet. Så kan vi inte ha det!

I förra veckan var det ett möte om livsmedelsstrategin 2.0 som en person från varje parti var inbjuden till. Där hade livsmedelsföretagarna en stor dragning om vad som är den svenska uspen - unique selling point - alltså varför svenska livsmedel är eftertraktade i världen. Det handlade om hög djurvälfärd, låg antibiotikaanvändning och säkra livsmedel. Det är därför Japan, Kina och andra länder vill ha svenska livsmedel. Det kan inte vara så att vi ställer höga krav här hemma, skeppar ut varorna och i stället köper in varor med sämre kvalitet eller från djur som har det sämre.

Här blir det lite problematiskt. Vi brukar vara överens om detta. Men det händer ingenting. Däremot har det funnits ett förslag, och nu ska jag läsa innantill, om att det skulle införas "en skyldighet att vid offentlig upphandling beakta klimatet, miljön, människors hälsa, djuromsorg samt sociala och arbetsrättsliga aspekter, om upphandlingens art motiverar det". Förslaget låg framarbetat på bordet, men regeringen har avvisat det och tänker inte gå vidare med det. Det skriver Upphandlingsmyndigheten i sin rapport om hur man kan vidareutveckla upphandling.

Gör om och gör rätt! Det här är någonting som vi alla vill och som jag också tror att alla svenskar vill. Vi är stolta över vår livsmedelsproduktion. Vi vill att medel som går till offentlig upphandling ska gynna det svenska, ett bra djurskydd och en bra miljö.

Herr ålderspresident! Det kan ha varit så, men det var inte det vi fick se i de siffror som kom nu. De eventuella invandrade vargar som skulle komma med nytt genetiskt material in i stammen har inte bidragit på det sätt som man hade trott.

Det vi ser är än så länge inte någon inavelsdepression. Men vargarna är väldigt genetiskt lika, vilket gör att de blir väldigt sårbara för eventuella störningar. En defekt man har sett är helt enkelt att testiklarna inte ramlar ned - just nu har jag tappat det vetenskapliga namnet. Det är oerhört allvarligt, för det betyder att det inte blir någon reproduktion. Man får sterila vargar, och det måste väl vara det yttersta slaget mot en population om den inte kan reproducera sig.

Det framfördes av flera - men det var ingen som vågade föreslå det - att om man ska få till och behålla ett lågt antal är det eventuellt en flytt av en varg som behövs, som vi gör med andra arter.

Min fråga blir därför: Om ni vill hålla denna väldigt låga vargstam - kan ni då tänka er att ta in genetiskt material med mänsklig hjälp? Annars tror jag att det kommer att gå åt skogen med så få vargar.

När det gäller frågan om samexistens ser vi att nya tekniker gör väldigt stor skillnad. Det handlar till exempel om drönare, AI och kameror. Jag har själv varit med i rovdjurscentret, och jag har varit finansiär till flera av projekten. Det finns väldigt goda resultat av detta både när det gäller krockar på järnväg och när det handlar om rovdjursattacker. Är ni också beredda att öka anslaget till förebyggande åtgärder, kanske snarare än att minska antalet?

Herr ålderspresident! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för en intressant dragning! Det var mycket prat om varg. Jag hade tänkt låta knappen för att begära replik vila i dag, men jag kunde inte låta bli.

Vi var flera från utskottet som var på rovdjurskonferens uppe i Järvsö för ett par veckor sedan. Det var en väldigt bra konferens som belyste alla olika delar, och vi fick mycket fakta på bordet. Konferensens själva syfte var samexistens och hur man ska uppnå det.

Jag är uppvuxen i Värmland, precis som ledamoten. Jag kommer ihåg hur det var på 80-talet, när jag gick i skolan. Då var det vargtiken Ylva som smög omkring, och vi följde henne i skolan. I början på 90-talet fick vi sedan vår första varg uppe i Dalarna. Morfar och jag var ute och spårade och lyckades faktiskt hitta spår där vargen hade gått över. Det var väldigt spännande!

Nu har vi någonstans runt 450 vargar i Sverige. Det är en framgångssaga att vi har fått tillbaka rovdjuren, men vi ser att själva stammen inte är i så gott skick. Det saknas genetisk variation. Vi vet från beståndsberäkningar av ekologer och biologer, som kan räkna på det här, att det behövs en viss kritisk massa för att det ska bli en population som är hållbar på lång sikt. Vi ser också mönstret med klimatförändringarna.

Om stammen nu ska minskas så mycket som ledamoten sa här - vilket jag själv inte håller med om - får vi en ännu mindre genetisk variation. Stammen blir ännu mer utsatt för eventuella sjukdomar och andra saker som händer.

Jag har därför en fråga till ledamoten. Om man nu ska ha en så här liten stam - vilket jag tror är omöjligt - måste man få ett genetiskt utbyte. Var ska det komma ifrån, och är det en del av er vargpolitik?

Herr ålderspresident! I dag ska vi prata om naturvård. Precis som föregående talare var inne på är det ett område som spänner över mycket: hur vi tar hand om och vårdar den natur som vi har gemensamt ansvar för.

Herr ålderspresident! Jag vill läsa upp ett exempel på hur man gör i dagsläget. Det kommer att vara ett exempel från utvärderingen av miljömålen i skogen. Skogsstyrelsen skriver i den senaste utvärderingen att "förlusten av naturvärden som inte går att återskapa under överskådlig tid identifierats som ett problem av särskilt brådskande karaktär". Man skriver vidare: "Att säkerställa att kvarvarande skogar med mycket höga naturvärden bevaras är avgörande och behöver hanteras särskilt skyndsamt. Sveriges möjligheter att bevara biologisk mångfald i skogslandskapet kräver kraftfulla åtgärder. För arter knutna till lång kontinuitet och arter som behöver livsmiljöer som idag är ovanliga . är situationen allvarlig. . Det behövs ökad kunskap och medvetenhet om att många naturvärden inte kan återskapas under överskådlig tid."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Naturvård

Herr ålderspresident! Det här var ett exempel från utvärderingen av miljömålen. Läser man om andra miljömål ser man att situationen är liknande. Precis som ledamoten från Centerpartiet tidigare sa uppnår vi bara 4 av de 16 miljömålen.

Jag kommer att beröra de fem begrepp vi har för vad naturvården ska ta till. För det första behöver vi miljöövervakning, så att vi vet vad som finns där. För det andra ska vi skydda det som behöver skyddas. För det tredje behöver vi restaurera och återskapa det som ska tas tillbaka. För det fjärde behöver vi se till att inte andra saker kommer dit, såsom främmande arter. För det femte behöver vi ha gränsvärden och normer som gör att vi mäter rätt saker.

Herr ålderspresident! Jag yrkar bifall till reservation nummer 2. Jag säger det redan nu. Men jag står givetvis bakom alla våra reservationer, även dem som behandlas förenklat.

Herr ålderspresident! För ett par veckor sedan blev nog ganska många överraskade när årets mäktigaste i Hållbarhetssverige annonserades. Det brukar alltid vara någon miljöminister eller någon sådan där halvkänd person. Den här gången blev det en som för många var ganska okänd: Herman Afzelius, ordförande i PFAS-föreningen.

Under tio års tid har boende i Kallinge försökt uppmärksamma oss politiker och andra på att de har farligt PFAS i dricksvattnet och att någon måste ställas till svars för det. Tack vare deras arbete är PFAS nu mer känt, och efter en fällande dom har Kallingeborna fått rätt till ersättning. Ganska nyligen kom ännu en PFAS-dom där Försvarsmakten blev skadeståndsskyldig gentemot Uppsala kommun.

Jag roade mig med att googla PFAS och nyheter. Jag fick många träffar, de flesta bara ett par veckor gamla. Här står att det finns PFAS där bostäder ska byggas, vilket stoppar byggen, och att det kommer högre halter av PFAS ut ur ett reningsverk än in. Det står också att det är PFAS i ekoägg men att dricksvattnet på vissa ställen innehåller mycket högre halter, så det är ingen fara att äta äggen - om man nu ska vikta det ena mot det andra. Vi ser att det finns PFAS i Finjasjön och i Ramsås och att våtmarksväxter innehåller PFAS och så vidare. Vi har också sett att det går in i gnagare och andra som äter växter.

När vi har ett sådant här problem måste vi ta reda på var det finns och hur det fungerar. Detta är en av de största skandalerna i modern tid. Vi har PFAS överallt, och vi vet att det skadar oss. Därför behövs miljöövervakning av Sveriges dricksvatten och dricksvattentäkter, och det är detta reservation 2 handlar om.

Trots denna situation säger regeringen att för budgetåret 2024 får högst 5 miljoner kronor av anslaget för miljöövervakning användas till kunskap om PFAS i livsmedel och miljö. Därutöver ska högst 8 miljoner av anslaget gå till sanering och återställning av förorenade områden. Det är alldeles för lite, och vi måste få mer vetskap. PFAS går in i våra kroppar via dricksvatten med mera, så miljöövervakning när det gäller PFAS och annat är jätteviktigt. Vi måste också skydda de miljöer vi vill ska skyddas, och då behövs miljöövervakning för att veta vad som finns var.

Herr ålderspresident! Vi har också mycket kunskap. Ålgräs växer i mattor under havsytan i våra kustområden, från noll till tre fyra meter ned. Går vi tillbaka 100-150 år i tiden fanns ålgräs ned till 22-23 meter i Kattegatt. På grund av ändrade förhållanden har vi nu mycket mindre. Sedan 80-talet har det minskat med 60 procent, och i ett historiskt perspektiv har vi kanske bara kvar 15-20 procent av den ursprungliga mängden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Naturvård

Ålgräs binder kol, är lek- och uppväxtplats för fiskar, skaldjur och annat och är en otroligt viktig miljö för att vi ska få produktion längre ut i havet. Tillsammans med strandsskyddslagstiftningen är detta något av det viktigaste vi har för att binda kol och producera syre och producera livsmedel, växter och djur i strandzonen. Här behöver vi ha ett större och starkare skydd, och detta berör några av Miljöpartiets andra reservationer.

Vi har förstört en del ålgräs genom att anlägga bryggor, muddra och annat. Men vi kan också restaurera och återskapa. Det pågår nu försök med att plantera ålgräs som en kompensationsåtgärd när man bygger ut Göteborgs hamn, och resultatet är hyfsat. Restaurering måste göras på många andra platser också, både till lands och till havs.

Vi har pratat mycket om restaureringslagstiftningen här i kammaren. Det fanns en överenskommelse i Europaparlamentet och rådet om att medlemsstaterna skulle vidta restaureringsåtgärder 2030-2050, till att börja med på minst 20 procent av de land- och havsområden som är i behov av restaurering. Senast 2050 skulle dock alla ekosystem som är i behov av restaurering omfattas av åtgärderna. Detta var man överens om, men Tidöregeringen med SD i spetsen röstade nej till detta. Vi kunde också läsa att de gjort allt de kan för att få med sig andra länder på tåget. Landsbygdsministern skrev brev till sina kollegor och fick bland annat Ungern att vända i sista stund, så nu ligger förslaget på is. Jag hoppas att något land ändrar sig, för detta behövs. Hur ska vi annars göra? Det skulle jag vilja ha svar på. Överenskommelsen fanns ju på bordet.

Det är märkligt att regeringen lägger väldigt lite pengar på främmande arter, 50 miljoner kronor, och dessutom drar ned på finansieringen när det gäller stenmården. Vi vet ju att främmande arter är ett av de stora hoten.

Vi håller på att få nya gränsvärden för farliga ämnen i havsmiljö och för undervattensbuller, men det tar alldeles för lång tid.

Herr ålderspresident! Allt detta hänger ihop, så vi behöver jobba med helheten. Ska vi få en ordentlig naturvård behöver vi ha miljöövervakning, skydd, restaurering och bra normer.